Min största favoritdel av dygnet är av någon besynnerlig anledning kvällarna. När mörkret sakta kommer krypande, när jag stegvis går runt i lägenheten och tänder lampa efter lampa... Det är en märkligt frid, en märklig ro som liksom lägrar sig.
När man börjar med middagen, dofterna av maten, doften av kaffet efter middagen som sprider sig i lägenheten. När jag tittar ut och ser ljuset från fönstren, när man kan se hur även grannarna slår sig till ro för kvällen.
Under kvällen ges tid att summera dagen, att tänka tillbaka på vad som hänt under dagen. Man slår på TV:n, kanske tar ett glas vin eller en kopp te. Det är någon märklig forma av ro och lugn som hägrar sig när kvällen kommer, oavsett vad man gjort under dagen.
Dagen kan man emellanåt bara önska ska passera, men när kvällen kommer vill jag inte alltid att den ska ta slut. Jag vill liksom inte riktigt att det ska bli tid för att gå och lägga sig. För plötsligt blir det tid att slå sig till ro, att summera dagen. Plötsligt kan man med gott samvete slå sig ner i soffan, att faktiskt ta det lugnt och varva ner.
När kvällen kommer, går jag runt och tänder de smålampor jag har hemma, många gånger stearinljus - och kan aldrig motstå frestelsen att faktiskt mysa ner mig ordentligt i TV-soffan eller framför datorn.
Så fort jag kommer upp på morgonen, börjar jag faktiskt se fram emot kvällen. Dagen blir liksom en transportsträcka för att enbart nå fram till kvällen.
Och jag kan verkligen njuta när jag sitter här hemma om kvällarna, när jag hör bussarna passera utanför, när jag märker hur mörkret sakta sänker sig utanför fönstren.
Och ju mer skymningen kommer, ju mer ökar trivselfaktorn inne i lägenheten. Plötsligt känns det som att man är barn på nytt, då man ser fram emot något speciellt program på TV, att få sitt godis eller sin läsk. Godis äter jag visserligen fortfarande, men oftare i kombination med starkare saker än läsk.

Bilden lånad från Plvet

Jag var knappast den ende som satt framför TV:n igår för att heja på Loreen. Visserligen såg jag aldrig hela omröstningen, utan slog av TV:n när jag insåg att det hela var avgjort. Nästan uteslutande ser man ganska tidigt i omröstningen vilka bidrag som kommer hamna i toppen när resultatet är klart.
Att Sveriges bidrag tillhörde favoriterna var ju knappast någon nyhet, det visste jag redan innan. Men jag tror inte jag egentligen hade några jätteförhoppningar om vinst innan omröstningen började. Fast roligt är det självklart att vi slutligen faktiskt vann.
Nu råder det minst sagt eufori i dubbel bemärkelse i Sverige, folk verkar vara som galna över vinsten i Melodifestivalen. Man har redan kunnat läsa åtskilliga spaltmeter om Loreens kamp för vinsten, hennes med- och motgångar och allt vad det nu har varit.
Sen finns det dom som lyckas orsaka twitterstormar genom att återigen blanda in politik i Melodifestivalen. Som exempelvis SD's partisekreterare Björn Söder, som på såväl Twitter som Facebook till en början ifrågasatte Loreens vinst på grund av hennes ursprung. När han sedan kritiserades för uttalandena, skriver han på Twitter att "Inser att ESC är en helig ko som inte får kritiseras. Ungefär som mångkulturalismen alltså...". Uttalanden som han sedan tog tillbaka genom ett skriftligt uttalande till Dagens Nyheter.
Och jovisst får man ha åsikter om ESC, men känns nästan skrattretande när en Sverigedemokrat direkt ska dra paralleller med mångkultur.
När jag själv var liten, var det något väldigt speciellt när Melodifestivalen sändes. Jag tyckte alltid att det var en väldigt stor kväll, då man fick sitta uppe sent... Men med alla deltävlingar och omröstningar känns det som man förstört en del av stämningen - man hinner liksom tröttna på Melodifestivalen innan den svenska finalen ens gått av stapeln. Själv brukar jag oftast bara titta på finalerna, alla deltävlingar orkar jag helt enkelt inte med. Så visst har även jag åsikter om själva tävlingen, men skulle inte dra de paralleller Björn Söder gjorde. :-)

AB 1, 2 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 GP 1, 2 SR 1 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 SVT 1, 2, 3, 4, 5

Bilden lånad från Carribean pipeline

Någon gång emellanåt när jag inte orkar laga middag, brukar jag knata ner till kvarterspizzerian i Bagarmossens centrum. Det finns en hel uppsjö pizzerior inom bara några få minuters promenad från mig, men de flesta är inte särskilt bra.
En av dem blev jag rejält besviken på när jag gick dit första gången efter att jag flyttat tillbaka hit. De hade riktigt bra mat då, för sex år sedan när jag bodde här första omgången. Man gjorde allt själv, till och med egen bearnaisesås. Nu verkar det som att man bytt ägare och pizzorna är knappt ätbara längre - och då ska man ha i åtanke att jag är den minst kräsna person du kan tänka dig när det gäller mat. Jag äter verkligen allt (utom lutfisk, fiskbullar och lever) och det ska mycket till innan jag lämnar någon mat för att jag inte tycker om. Men det gjorde jag då. Pizzan var seg, smaklös, snålt tilltagen och såsen jag fick med i burk hade börjat bli gammal. Så ¾ av pizzan åkte ner sopnedkastet.
Dock finns det en annan pizzeria i centrum, där man även har lite annan mat, och som även har helt okej pizzor. Inte världens bästa, men ändock helt okej. Fast jag kan inte låta bli att känna mig aningen beklämd de gånger jag går dit. Man har nämligen rättigheter och oavsett veckodag - och oavsett tidpunkt på dygnet - man går dit, sitter ungefär samma drös med folk där och pimplar i sig pilsner. Alla aningen plufsiga och rödbrusiga, lite sjaskigt klädda och rätt skrikiga och skräniga.
Redan vid öppningsdags hänger de på låset för att få i sig dagens första pilsner - och vis stängningsdags vrålar de "Hejdå, schynsch imåårråån!" till varandra innan de raglar hemåt för att fortsätta kröka.
En sådan pizzeria finns säkerligen i stort sett vart du än kommer, vilken stadsdel du än besöker. I de flesta områden jag bott, har just en sådan pizzeria funnits. Det spelar ingen roll om det är Danderyd, Rosengård, Botkyrka eller Lidingö. Det lokala pizza- och ölhaket finns alltid där. Med sina rödbrusiga och brölande stammisar.
Varför jag går dit? Nej, inte för att dricka öl 12 timmar om dagen sju dagar i veckan. Visst händer det att jag sätter mig där och äter och tar en öl, men jag skyndar mig hem så fort som möjligt. Just i Bagarmossen finns inte många alternativ, eftersom pizzorna är så pass bra som de är trots allt.

Någon gång ibland, försöker man "piffa till" sin verksamhet och ha en liten "pubkväll", då man faktiskt till och med har livemusik. Men fortfarande med samma stamkunder, som nu brölar ännu högre för att kunna överrösta musiken.
På helgkvällarna, runt middagstid, kan man faktiskt se en del ungdomar som går dit för att käka innan de beger sig in till stan för att gå på krogen - men det är nog också enda undantaget från stammisarna.
Och ständigt får man höra personalen ha diskussioner med dessa gäster. De försöker hyscha ner dem en aning när de lir för högljudda, ber dem ta det lite lugnare... Och vi ska inte tala om de diskussioner som uppstår när någon blir nekad att beställa mer för att de blivit för överförfriskade. Det är mer än en gång man sett polisen komma och ta hand överförfriskade gäster...
Jag frågar mig många gånger hur man orkar med att gå och jobba på ett sådant ställe. Hur pallar man med att servera dessa mer eller mindre alkoholiserade stamgäster, som ofta är allt annat än trevliga?
Jobbar man i baren på något mer regelrätt "uteställe", då är folk i alla fall oftast glada och trevliga - även om de är dragna. Skulle jag själv äga något av dessa hak med halvdan mat och serveringstillstånd (där det är alkoholen man faktiskt gör pengar på), vet jag inte om jag skulle känna mig stolt över mitt arbete. Känner man sig stolt över sitt dagsverke när man vet att man på ett eller annat sätt gynnat och hjälpt någons alkoholism på traven?
Självklart har alla ett aktivt val, även någon med alkoholproblem har en valmöjlighet att söka hjälp - och ingen tvingas att beställa in ölen på krogen eller handla på Systemet. Men jag skulle ändå inte annat än känna mig medskyldig till någons alkoholproblem om jag jobbade på en sådan sylta. Sen kan man säga att det är bättre att de sitter där och dricker under lite mer kontrollerade former än hemma och krökar mesk. Visst, den liten gnutta sanning finns det även i det. Men faktum kvarstår: jag skulle inte vilja tjäna in mitt levebröd på någon annans misär. Då driver jag hellre en pub eller bar i kvarter där man har gäster med mer "normal" alkoholkonsumtion.
Jag tar på mig att jag ju faktiskt stöder en sådan "verksamhet" genom att själv gå dit och äta ibland. Samtidigt "spär jag ju ut" klientelet där genom min närvaro och hyfsat normala alkoholkonsumtion... Och gör att personalen förhoppningsvis känner att de får servera "normala" kunder ibland. :-)

Bilderna lånade från Foodgoogle, D&B

I alla tider har kvinnorna drabbats av blödningar och magsmärtor ungefär en gång i månaden. Varje månad har de ont och måste tänka på att ta med sig bindor, tamponger eller liknande vart de än går. Och varje månad drabbas deras respektive i någon utsträckning av tillhörande humörsvängningar. Svängningar som visserligen kan variera kraftigt från kvinna till kvinna, men som oftast ändå finns där.
Ni vet vad jag pratar om, eller hur?! Mens! Vissa kvinnor lider otroligt mycket av denna menstruationscykel, med svåra magsmärtor och kraftiga blödningar.
Detta borde vara något som faktiskt inte skulle vara helt omöjligt att åtminstone lindra avsevärt med dagens medicinska kunskaper. Till viss del kan man lindra det med p-piller och smärtstillande, men är det inte lite märkligt att man inte kommit längre än man faktiskt gjort? Det borde nämligen inte vara en omöjlighet om man frågar mig - bara man la lite mer energi på aningen mer forskning i ämnet.
Det kan låta som en ganska stor konspirationsteori, men jag frågar mig ibland om det inte läggs mindre forskarresurser på sådant som "bara" drabbar kvinnor? Det finns inga män som har mens en gång i månaden, så varför forska i att försöka dämpa dessa besvärliga ting? Visst, det är otroligt kategoriserande att uttala sig så som jag precis gjorde. Men jag undrar om det finns någon liten gnutta av sanning i resonemanget?!
Jag är sedan villig att vända en aning på resonemanget. Det finns en uppsjö av preventivmedel för kvinnor, såsom p-piller, p-stavar, dagen-efter-piller och så vidare. Vad har vi män att ta till för att undvika en oönskad graviditet (förutom att undvika sex)? Kondom och sterilisering är i princip de säkraste sätten, eller hur?!
Personligen skulle jag inte tveka en enda sekund att använda p-piller för män om sådana fanns. Det ska inte enbart vara upp till kvinnan att skydda sig mot en oönskad graviditet, det är minst lika mycket killens/mannens ansvar. Men frågan är ju varför det inte finns fler bra preventivmedel för män? Hur kommer det sig? Forskas det överhuvudtaget lika mycket på området "ur ett manligt perspektiv"? Eller är vi kvar i något uråldrigt tänk, att det är kvinnans sak att skydda sig medan det är mannens rätt att få ha lite skön sex?
Okej, nu forskas det faktiskt en del på den fronten. Man har på sistone hittat en gen hos möss som gör att man tror sig vara närmare ett p-piller för män. Men man har tidigare hävdat att det inte finns tillräckliga underlag för ett "manligt p-piller", att alltför få män är intresserade av ett sådant piller. I mina öron låter det väldigt otroligt måste jag säga. Varför skulle män/killar inte vilja skydda sig?

Det finns absolut många konservativa som hävdar att det säkraste sättet att skydda sig mot oönskade graviditeter är att helt avstå från sex. Konservativa, som anser att sex hör hemma i äktenskapet och att sex enbart är till för att just avla fram barn.
Och absolut: det säkraste sättet att inte "drabbas" av en oönskad graviditet är att helt avstå från sex. Man är väldigt naiv om man tror att alla preventivmedel är 200 % säkra. En kondom kan gå sönder och man kan bli gravid trots p-piller.
Det är någonting man helt enkelt måste ha i åtanke vid alla former av sexuella kontakter, så enkelt är det. Och det är garanterat något som de allra flesta också är medvetna om.
Hur man sedan själv väljer att leva ut sin sexualitet är upp till var och en. Anser man att sex hör hemma inom äktenskapet och inte något man ska ha så länge man är ogift, är det upp till den personen. Resonerar man sedan som jag, att man faktiskt inte behöver vara gift för att ha sex kan det faktiskt vara till fördel att det finns preventivmedel för båda könen. Blir det sedan en oplanerad graviditet trots att man skyddat sig, får man lösa det då. På det sätt som är bäst för alla parter...
Självklart finns det sedan ytterligare personer som hävdar att abort skulle vara mord och en massa annan rappakalja, men det är något som får stå för de personerna. Och själv hävdar jag att abort ska vara den absolut sista utvägen, att det inte ska vara ett alternativ till preventivmedel. Man ska inte resonera att "äsch, jag struntar i pillren och gör en abort om jag blir gravid" eller "det blev fel kön eller ögonfärg, så jag gör en abort".
I vilket fall. Preventivmedel såväl som abort ska finnas för dem som vilja nyttja det. Abort ska självklart vara under vissa restriktioner, att man inte ska kunna nyttja det alltför lättvindigt. Medan preventivmedel är ett bra alternativ för att undvika oönskade graviditeter - för den som vill nyttja det. Av båda könen.

DAG 1 DN 1, 2, 3

Bilden lånad från Sagaberlin, Look for diagnosis

Alla vi som någon gång ibland rör oss på Stockholms gator eller i Stockholms lokaltrafik har säkert lagt märke till dem. Människorna i mer eller mindre slitna kläder som knatar runt och tigger pengar. Vissa kommer med färdigskrivna lappar som de lägger bredvid på sätet i tunnelbanan, andra sitter på gatan och försöker tigga till sig en slant.
Många av dem är uppenbart inte från Sverige, utan något av de fattigare EU-länderna (oftast i alla fall). De flesta pratar inte ens engelska - och ännu mindre svenska.
Jag har sett exempel på folk som gått fram till tiggarna och velat ge dem mat istället för pengar - för man får väl ändå hoppas det är vad tiggarna lägger sina pengar på i första hand. Men de gånger jag sett detta, har tiggarna uteslutande avböjt mat (liksom frukt, yoghurt, eller vad de nu erbjudits) utan enbart tagit emot pengar.
Man brukar ofta prata om att många tiggare tvingats till tiggeri av olika ligor, som sedan lägger beslag på pengarna de lyckats tigga ihop. I bästa fall får tiggarna mat och husrum för besväret. Och när man ser att många tiggare inte tar emot mat, utan enbart pengar styrker det ju tesen att många tiggare faktiskt "bara är ute efter pengarna".
Sedan ser man självklart tiggare, som är tiggare i sin "rätta bemärkelse". Då pratar vi om personer som verkligen inte har något annat alternativ att försörja sig, där pengarna går till den som faktiskt tigger - som förhoppningsvis lägger pengarna på mat och någonstans att sova för natten.
Jag har själv funderat mycket fram och tillbaka på om jag ska ge pengar till tiggare eller inte. Detta då man ju faktiskt inte vet om pengarna faktiskt går till tiggaren själv eller någon liga som bara utnyttjar "tiggaren" i fråga. Jag har kommit fram till att inte ge pengar så länge det råder minsta tveksamhet om personen är "riktigt" tiggare eller ej. Minsta misstanke om att personen utnyttjas - och vederbörande får inga pengar.
Många resonerar i banor som att "jamen, då kanske man hjälper personen åtminstone tillfälligt". Men exakt likadant kan man resonera kring de stackars flickor/kvinnor som utsätts för trafficking. Visst, de kanske får en mikroskopiskt liten del av pengarna de drar in (får man åtminstone hoppas) - men så länge de drar in pengar, kommer de fortsätta att utnyttjas.

Jag har alltid varit emot EU och då framförallt passfriheten inom Schengenområdet. För vem tjänar mest på passfrihet? Jo, det finns två grupper! Nämligen de som reser extremt mycket - som till exempel EU-parlamentariker, som säkerligen reser mellan sina hemländer och Bryssel/Strasbourg flera gånger i veckan, liksom personer som har någonting att dölja av en eller annan anledning.
Den fria rörligheten har gjort att vi - till exempel - får hit dessa ligor som utnyttjar människor till att tigga på våra gator. Dessa personer (såväl ligor som tiggare) får stanna, medan en person som kommer hit och missbrukar bidragssystemet inte får det (går att läsa här). För så länge inga brott begås, då får alla EES-medborgare vistas i Sverige under tre månader utan att avvisas. Alltså är tiggare och prostituerade välkomna att stanna - men inte den som missbrukar biståndssystemet.
Med andra ord ytterligare orsak att arbeta för ett svenskt utträde ur såväl EU som Schengensamarbetet. Personligen har jag absolut ingenting emot samarbete länder emellan, men då ska det vara för att motarbeta kriminalitet - inte för att underlätta för kriminella element! Samarbete för fred, laglydighet och så vidare är självklart helt okej, men att tro att passfrihet länder emellan skulle stävja kriminaliteten är så naivt att jag saknar ord. Vill man samarbeta mot kriminalitet, borde man istället utöka passkontrollen länder emellan - inte avskaffa den. Sedan kan man ha gemensamma register, samarbete i massor med avseenden...
Men visst finns det många som utnyttjar passfriheten som nu finns inom Europa, det är inte bara de ligor som tvingar människor till att tigga eller till prostitution. Jag har inte koll på någon statistik, men kan tänka mig att det finns massor med brottslighet som ökat i och med passfriheten inom Europa. Skulle det bli en omröstning kring det, skulle jag inte tveka en enda sekund för att Sverige skulle gå ur såväl EU som Schengensamarbetet.

DN 1

Bilderna lånade från Neatorama, Observatory on Europe

Ikväll avgörs andra semifinalen i Eurovision song contest i Azerbajdzjans huvudstad Baku och Sverige är favorittippat för att gå vidare till stora finalen på lördag.
Det har väl knappast undgått någon vilken debatt det varit kring att man låtit detta land att hålla tävlingen. EBU (Europeiska radio- och TV-unionen), som arrangerar tävlingen, säger att man är opolitisk och att man inte lägger sig i hur de deltagande länderna styrs.
Demokratikämpar och människorättsorganisationer å sin sida tycker det är helt fel att man låter ett land som Azerbajdzjan ordna tävlingen med tanke på den regim man trots allt har.
Och visst, jag håller verkligen med om att det inte är Guds bästa barn som sitter vid makten där!! Självklart är det så. Jag kan definitivt hålla med om att det är tveksamt att låta ett så odemokratiskt land hålla några tävlingar, oavsett om det är musiktävlingar, sport eller andra tävlingar.
Samtidigt leker jag med tanken om vad som skulle hända om man vänder på det hela? Regimen och förhållandena i Azerbajdzjan har väl aldrig fått så mycket negativ publicitet som just nu under Eurovision song contest. Skulle dessa förhållanden överhuvudtaget kommit fram om man inte vunnit Melodifestivalen förra året? Åtminstone inte samma utsträckning som de faktiskt gjort, skulle jag vilja hävda. Kanske är det faktiskt så att publiciteten också kan föra något gott med sig? Som att det väcks debatt, som att folk på ett helt annat sätt får upp ögonen för vad som händer i detta land, som faktiskt inte ligger särskilt långt ifrån Sverige.
Kan man tänka sig att den publicitet faktiskt kan ge förändringar som inte skulle kommit om publiciteten uteblivit, om tävlingen faktiskt hållits någon annanstans? Man kan bara leka med tanken förstås, men frågan är om det bara är av ondo att låta diktaturer och tveksamma regimer att faktiskt anordna internationella tävlingar?
Personligen visste jag knappt vad Azerbajdzjans huvudstad hette innan debatten drog igång. Jag hade nog aningar om att landet inte var fullt så demokratiskt som Sverige, men inte i vilken utsträckning. Så ja, till viss del vågar jag nog inbilla mig att det inte är helt negativt att låta sådana länder ordna internationella tävlingar. Helt enkelt av den enkla anledningen att det samtidigt drar uppmärksamhet till olika oegentligheter. Sen får man gärna kalla mig naiv om man vill det...

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6 GP 1, 2, 3, 4, 5 SR 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 SvD 1, 2 SVT 1

Bilden lånad från Xindex

Hur brukar DU prioritera om ditt umgänge med andra människor när du inleder ett nytt förhållande? Brukar du försöka träffa dina vänner och din familj lika frekvent som du gjorde som singel, eller blir det lite mindre? Eller slutar du rentav höra av dig till vissa vänner helt och hållet?
Själv brukar jag försöka ha som målsättning att ligga någonstans mittemellan grupp ett och grupp två, alltså att umgänget med vänner och familj inte ska påverkas alltför mycket av att jag inlett ett förhållande. Oftast är det orimligt att tro att man hinner med sina vänner exakt lika mycket som när man var singel, men jag skulle aldrig sluta höra av mig helt.
Jag har med åren insett att det är när ens vänner börjar "kila stadigt" som de faktiskt visar vad de går för. Fortsätter de att höra av sig och fortsätter de att vilja ses, visar det att de vill behålla mig som sin vän. Jag begär inte att man ska hinna ses lika ofta, men tar faktiskt illa upp om man helt slutar höra av sig. Då kan jag inte betyda särskilt mycket för den personen.
Och faktiskt - det har hänt! Jag har faktiskt varit med om att så kallade kompisar helt slutat höra av sig när de träffat en tjej/kille. För att sedan plötsligt börja höra av sig igen när förhållandet spruckit. Eller mer eller mindre underförstått sagt att man ville vänta med att ses tills även jag träffat en tjej - så vi kan har parmiddagar.
Nej, jag är definitivt inte personen som slutar höra av mig till mina vänner när jag träffar en tjej. Möjligen blir det inte lika ofta som tidigare, men jag slutar inte höra av mig. Jag slutar inte föreslå att vi ska ses, men även det blir förmodligen inte fullt lika ofta som tidigare. Mitt resonemang är att man blir otroligt ensam den dag förhållandet möjligen spricker om man väljer att sluta höra av sig till sina vänner. Då står du plötsligt där utan såväl pojk-/flickvän som utan vänner. Inte en situation någon skulle vilja hamna i, eller hur?!
Det finns få garantier för kärleken, även om intentionen självklart är att ett förhållande ska bli livslångt. Och även om förhållande inte spricker, skulle i alla fall jag själv känna att tillvaron till sist blev rätt tråkig utan vänner att umgås med.

Men jag har även varit med om det omvända, en flickvän som faktiskt krävde att jag skulle bryta kontakten med vissa vänner - och även dra ner på mitt umgänge med min familj. Något som jag självklart inte gick med på.
Dock tror jag inte detta är helt ovanligt tyvärr; att det finns personer som kräver av sin partner att säga upp bekantskapen med vänner och familj.
Självklart beror det på situationen, varför man kräver att ens partner inte umgås med vissa människor. Själv är jag polisanställd och skulle förmodligen kräva av en flickvän att inte umgås med tungt kriminella personer. Sådana situationer är självklart förståeliga.
Men att kräva att man bryter kontakten eller drar ner på umgänget för att personkemin inte stämmer, för att man inte gillar partnerns familj eller vänner är helt orimligt. Skulle min familj och flickvän inte komma överens för att man är för olika, skulle man få hitta andra lösningar. Att till exempel träffas utan henne. Men jag skulle inte göra slut med en flickvän för att min familj inte gillade henne - eller bryta kontakten med en kompis för att min flickvän inte gillade honom/henne.
Mitt utgångsläge i alla relationer - såväl med vänner som flickvänner - brukar vara att man får ta mig för den jag är, inklusive familj, vänner och flickvän. Självklart ska jag visa respekt, självklart ska jag behandla alla runtomkring på ett bra sätt och inte vara osmidig. Men i paketet ingår liksom såväl vänner som familj, det är bara att acceptera. :-)

Bilderna lånade från The Patsnap Blog, Identity theft

Jag satt häromdagen och läste min tidning, en dag som så många förut... Och jag tänkte på alla dom drömmar man drömt - som en efter en har ta'tt slut!

Då såg jag en bild av en flicka, med en skadskjuten kråka i famn. Hon springer iväg genom skogen, så fort som hon någonsin kan. Och hon springer med fladdrande lockar, hon springer på taniga ben! Och hon bönar och ber och hon hoppas och tror - att det inte ska vara för sent...
Men flickan är liten och hennes hår är så ljust - och hennes kind är så flämtande röd!! Och kråkan är klumpig och kraxande svart, och om en stund är den alldeles död.
Men flickan, hon springer för livet hos en skadskjuten fågel i famn! Hon springer mot trygghet och värme - för det som är riktigt och sant!! Och hon springer med tindrande ögon, hon springer på taniga ben...
För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt - att finns det liv är det aldrig för sent!!

Och jag började darra i vånda och nöd, ja jag skakade av rädsla och skräck! För jag visste ju alldeles tydligt och klart att det var bilden av mig som jag sett...
För mitt hopp är en skadskjuten kråka - och jag är ett springande barn! Ett barn, som tror det finns någon som kan hjälpa mig än, som tror det finns nån som har svar. Jag springer med bultande hjärta, jag springer på taniga ben. Och jag bönar och ber, fast jag egentligen vet att det redan är alldeles för sent...

Vi lever i ett samhälle med ibland ganska motstridiga och märkliga lagar och regler. Lagar och regler som - när man tänker efter - grundar sig i djupt rotade vanor och traditioner.
Tänk er själva en tillvaro där alkohol inte existerade. Här i brännvinsbältet en ganska osannolik tillvaro egentligen. Men tänk tanken att alkohol skulle "uppfunnits" idag!! Då hade denna drog med största sannolikhet aldrig godkänts av myndigheterna.
En beroendeframkallande drog som orsakar relativt stora skador på kroppen och som kan ställa till en hel del för dem som är påverkade och/eller beroende av den - liksom för deras anhöriga och personer som kommer i deras väg. Det finns till och med narkotikaklassade preparat som egentligen anses orsaka mindre skador på kroppen än vad alkohol anses göra.
Man kan sedan alltid diskutera de lagar och regler som omger alkoholkonsumtionen i Sverige. Du får ta in alkohol på krogen, men inte gå på Systemet när du är 18. Du får köra bil, men inte gå på Systemet när du är 18 - trots att du (enligt mig) kan orsaka större skada om du är den dålig bilförare än en "dålig" drinkare. Du får rösta och hantera skjutvapen när du är 18, men inte gå på Systemet. Och i princip ingen ifrågasätter det lämpliga i en 15-åring som blir mamma och ska ta hand om ett barn - så länge hon/han inte går på Systemet.
Cigaretter säljs helt lagligt i handeln, medan vilken annan vara som helst som bara är bråkdelen så cancerframkallande som cigaretterna skulle bannlysas direkt. Vilken vara som helst som bara är bråkdelen så skadlig och beroendeframkallande som alkohol skulle förmodligen heller aldrig godkännas av myndigheterna.
Alltmedan såväl tobak som alkohol fortsätter att säljas helt lagligt och man ser det som den naturligaste sak i världen att vi använder dessa varor mer eller mindre regelbundet. Personligen frågar jag mig om ens kaffe skulle godkännas om det kom idag? Beroendeframkallande som det är och dessutom inte helt bra för magen...

Visserligen kommer det lite då och då studier som visar att till exempel alkohol faktiskt kan ha positiva effekter på hälsan. Som att till exempel ett glas vin om dagen skulle vara bra för hjärta och blodkärl.
Även kaffets positiva verkningar kommer det studier kring lite då och då, nu senast en studie där man hävdar att kaffedrickare faktiskt lever längre.
Och självklart, kaffe är egentligen inte särskilt skadligt. Men så fort uttrycket "beroendeframkallande" dyker upp i något sammanhang, blir man ofta skräckslagen och ordet "förbud" är då inte särskilt långt borta.
Jag tänker nu inte vara någon moralkärring överhuvudtaget. Jag har varit nikotinist till och från i närmare 20 år, druckit kaffe minst lika länge och dricker alkohol i något sammanhang och någon utsträckning  så gott som varje vecka - sedan 17 år tillbaka. Så nej, jag är inte emot dessa ting, det är jag verkligen inte. Men det är intressant att leka med tanken vad som hade hänt om dessa droger (jo, jag anser att såväl alkohol som tobak är en drog) faktiskt hade kommit idag? Och visst är det märkligt vad mycket man får göra vid 18 års ålder, men man får inte gå på Systemet?! Väldigt avgörande beslut som att gifta sig, rösta och att skaffa barn får man ta - men man får inte köpa hem en flaska vin till fredagsmiddagen. Säkerligen finns det en tanke bakom dessa regler, det tvivlar jag inte på. Men jag kan inte låta bli att tycka att de är rätt konstiga...
De flesta av oss minns säkerligen larmet om att soya skulle vara cancerframkallande för några år sedan, eller hur? Soyan plockades omedelbart bort från butikshyllorna, trots att risken egentligen var ganska liten att man fick cancer av den. Och hur var det med de cancerframkallande chipsen?! Försäljningen gick ner under en period, men nu är det ingen som pratar om det.
Hur många rökare dör varje år i lungcancer eller andra sjukdomar relaterade till rökning? Hur många människor dör varje år i sjukdomar, olyckor och av skador som man direkt kan koppla till alkoholkonsumtion i någon form? Men slutar man sälja alkohol och cigaretter för det??

DN 1 SVT 1

Bilderna lånade från Capital Times, Träningslära

Så är Sveriges nästa tronarvinge, prinsessan Estelle, döpt. Ceremonin ägde rum i slottskyrkan och här i Stockholm har man avråtts från att överhuvudtaget ta bilen om man skulle in till stan. Framförallt om man skulle bege sig till trakterna runt slottet.
Själv var jag visserligen inne i stan idag, men tog tunnelbanan och undvek helt slottsområdet. Jag tillhör inte de mest fanatiska rojalisterna och kände inget behov av att försöka få någon skymt av kungafamiljen.
Jag tycker alltmer att det är en alltför stor hysteri kring kungahuset, detta utan att egentligen vara emot kungahuset eller monarkin. Självklart ger "tillställningar" som kungadop och kungabröllop bra reklam för Sverige, det kommer hit välbärgade gäster som spenderar pengar på hotellnätter, mat och säkerligen en hel del annat. Och jag tycker inte att kungahuset ska avskaffas, ser det inte som ett alternativ att införa republik istället.
Men jag har svårt för den otroliga hysteri som ofta råder kring kungafamiljen. Jag har svårt för hur det många gånger "daltas" med kungligheterna, hur man svansar efter dem och alla spaltkilometer kvälls- och skvallerpress skriver om dem.
Alla tidningsartiklar kan man självklart undvika att läsa, det är inte särskilt svårt - och jag erkänner att det inte är många rader jag faktiskt läst om dagens dop. Men det är trots allt svårt att undvika att ändå "drabbas" av hysterin kring dagens dop eller bröllopet när Victoria och Daniel gifte sig.
Jag tycker det är bra att ha en opolitisk representant för Sverige, något som trots allt kungafamiljen faktiskt är. Och traditioner är det inget fel på, något som också kungafamiljen representerar.
Men monarkin kan behöva reformeras. Det är trots allt skattemedel som finansierar monarkin och därmed ska man självklart ha insyn i kungahusets ekonomi, något som knappt finns idag. Självklart ska medlemmarna i kungafamiljen kunna ställas till svars om de begår något brottsligt, något som heller inte sker idag. Och det kanske heller inte vore helt orimligt att kungahuset på ett eller annat sätt även skulle få bära åtminstone delar av sina egna utgifter.
Att börja prata om att kungafamiljen skulle vara Sveriges störst socialbidragstagare är inte riktigt relevant, med tanke på att de faktiskt marknadsför Sverige på ett bra sätt - och på så sätt också drar in pengar till Sverige. Men visst borde det vara rimligt med granskning, med insyn och modernisering. Det känns omodernt med en statschef som ärver sin titel, en familj som är immun för rättsliga påföljder och en skattefinansierad verksamhet där man knappt har någon insyn.

AB 1 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 GP 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 SvD 1, 2, 3, 4 SVT 1, 2 VG 1

Bilden lånad från Nikos