Ikväll började serien Mammor och minimodeller, ytterligare en dokusåpa - men nu delvis med barndeltagare. Jag vet inte riktigt om jag spy eller bara hålla mig till att gråta när det gäller groteska program!
Jag var in på TV3's hemsida och läste om programmet - och där skrek rubriken ut: "Deras barn drömmer om att få modella". Pyttsan, det tror jag inte på! Det är nog snarare mammorna som drömmer om det, så att döttrarna kan försörja dem när de blir gamla.
- Katja är mitt livsprojekt. Redan när Katja föddes drömde jag om hennes karriär som barnstjärna, säger Jelena, en av mammorna i serien. Är inte det ett ganska tydligt budskap?? Det är mammorna som har drömmen om att döttrarna ska bli modeller, inte döttrarna själva.
Serien går helt enkelt ut på att man får följa sex mammor och deras döttrar, som blivit uttagna till modellskolan Cute Kids i Stockholm. Under några veckor lär de sig att gå på catwalken, posera framför kameran och att föra sig på scenen - allt för att helt enkelt öka chansen att få arbeta som barnmodeller!
Okej, barn kan garanterat uttala drömmar om att bli berömda, det råder det inga tvivel om. När jag var i 6-7-årsåldern, ville jag bli kung. För då fick man bestämma allt, bo i slott och hade massor med pengar. När jag sedan blev lite äldre övergick drömmarna till att jag ville bli rockstjärna istället. Det jag såg framför mig var att få synas, få stå på en stor scen inför stor publikhav och få skriva autografer. Nackdelarna ett eventuellt kändisskap skulle inbära såg jag inte.
I vuxen ålder insåg jag det inte var kändisskapet jag drömde om som! Jag ville helt enkelt ha bekräftelse. Jag ville få en "status" inför kompisarna. Jag trodde till och med att det räckte med att jag lyckades mima riktigt bra, kanske på uppträda i Godmorgon Sverige - och sedan var bara att åka ut på världsturné. Mina föräldrar klappade mig glatt på huvudet, de lät mig drömma men gav aldrig vika för tjatet om att hjälpa mig att bli rockstjärna.
I vissa fall kan jag gå med på att barn får vara modeller, så länge man låter dem vara just barn. Till exempel till olika klädkataloger där de får visa upp just barnkläder. Men när man plötsligt förvandlar ett litet barn till en vuxen i miniformat går det för långt. När barnet plötsligt ska peppas för att bli "stjärna", när det hela inte längre är en lek. Jag skulle själv inte sova gott om nätterna om jag peppade mitt barn till något liknande!!
Jag slog faktiskt på programmet en kort stund, men ganska snart blev jag illamående över de patetiska mammorna. De rakade sina döttrars ben, döttrarna sminkade sig... Jelena mer eller mindre krävde att dottern skulle ha MVG i alla ämnen och man fick höra hur hon skrek och svor åt dottern när hon var ute och red med mamman som "tränare". Jag höll mig till ungfär första reklampausen, sen hade jag fått nog och stängde av TV:n. Nu vet jag vilket program jag INTE kommer att följa hädanefter - och vad jag inte kommer utsätta mina eventuella framtida barn för!

AB 1, 2 EX 1 TV3 1

Bilden lånad från Brunette

Såååå skön!! :-)

Känner ni igen citatet av Andy Warhol? Skulle tro de flesta hört det - och undrar hur medveten hon var om hur rätt hon en dag skulle få? Okej, ALLA kanske inte blir VÄRLDS-kändisar i 15 minuter, men MÅNGA blir RIKS-kändisar i 15 minuter.
I lilla Sverige är vi ganska förskonade från dokusåpor, åtminstone om man jämför med många andra länder. Men börjar man zappa lite bland kanalerna, hittar man ganska snabbt dokusåpor av alla de slag. Det är dejtingprogram, tävlingar och människor som låter sig låsas in ett hus med kameror eller leka Robinson Cruise på en öde ö. Och samtliga deltagare kommer vara bortglömda inom 15 minuter efter att sista programmet har sänts. Möjligen med undantag för respektive hemort, där de förmodligen ett bra tag framöver blir ihågkomna som den som gjorde bort sig i TV en gång.
Såtillvida man inte gjort bort sig rejält - då kanske man kan förbli rikskändis aningen mer än 15 minuter.
Men i ärlighetens namn har jag ytterst, ytterst svårt att förstå dem som ställer upp i dessa program! Varför "vika ut sig" så mycket inför 100.000-tals och kanske till och med flera miljoner tittare? Ställer man upp i Idol, kan jag på sätt och vis förstå deltagandet; trots allt kan det för många talanger ge en språngbräda in karriären som artist - även om man inte vinner hela tävlingen. Men vad vinner du på att festa och ha sex i hundra dagar i ett låst hus fyllt med kameror? Det enda som händer är trots allt att du skämmer ut dig... Antingen så rejält att du blir ihågkommen som "den som skämde ut sig i TV" - eller tillräckligt lite för att glömmas bort inom 15 minuter efter sista programmet.
Men helt plötsligt "bör" man ha varit med i TV någon för att räknas som "hipp" och "inne". Vad man sedan presterat är kanske mindre viktigt. Det räcker med att ha skyltat med att man är lite kärlekskrank och vill träffa den rätta, eller festat loss rejält några gånger inför kamerorna, så räcker det...

Nu låter det säkert som att jag föraktar alla som ställt upp alla dessa dokusåpor och realityserier. Riktigt så illa är det inte. Och jag har lättare att förstå vissa program än andra.
Vissa deltagare i Big Brother kan jag absolut hysa förakt för - men även tycka lite synd om! Vill du verkligen bli ihågkommen för att ha festat och haft sex i TV?? Även om inte ALLA deltagarna beter sig så, så är det ju trots allt väldigt många.
Och personligen skulle jag verkligen inte ställa upp i något av alla de dejtingprogram som finns. Sista veckorna har jag sporadiskt sett ett och annat program av Ensam mamma söker och Bonde söker fru. Jag har inte följt serierna maniskt, men dock sett enstaka avsnitt. Och jag har även här svårt att förstå att man ställer upp, även om detta jämfört med till exempel Big Brother är ganska harmlösa program. Men jag skulle själv aldrig vilja "blotta mig" så mycket inför en massa TV-tittare.
Utan att något som helst statistiskt underlag, verkar det som att det är fler som ångrar sitt deltagande i många realityserier, än vad det är folk som rakryggade kan säga att de är stolta över sitt deltagande. Många blir någ så lockade av att få synas i TV, att de lätt glömmer att det kan få andra konsekvenser att synas i bild på det sätt som det faktiskt blir i dessa program. Det har plötsligt blivit en märklig "innegrej" att ha synts i TV någon gång.
Och nej, jag är definitivt inte avundsjuk på dem som fått vara med i dessa program! Det är självklart upp till var och en om man ska söka till dessa program eller ej - men man måste absolut tänka igenom det hela både en och två gånger innan man faktiskt ställer upp. Bara sedan avslutningen av Ensam mamma söker igår, går två av deltagarna ut i media och säger att de inte skulle rekommendera någon att vara med i programmet. Självklart kan saker och ting ge följder man inte riktigt alltid räknat med, men ibland verkar vissa deltagare nästan förvånade över att de överhuvudtaget får reaktioner på sitt deltagande i olika program...
Hade jag själv varit en skådespelartalang (vilket jag nu inte är), kunnat sjunga, dansa, uppträda på något sätt, då hade jag gärna ställt upp i TV. Då hade jag förhoppningsvis blivit ihågkommen för att jag var duktig på något. Men jag skulle inte vilja bli ihågkommen som deltagare i någon realityserie...

AB 1, 2, 3 EX 1, 2, 3, 4

Bilderna lånade från The truth about cars, Svensk publicservice

Under nästan alla år har jag hållit mig till att ha ettan, tvåan och fyran som enda TV-kanaler hemma. Jag tittar ganska lite på TV och har tyckt att dessa tre kanaler dugt rätt bra. Men så beställde jag inför min flytt tillbaka hit till Stockholm ett paket med ett antal kanaler och vips har jag nu en rad andra kanaler, varav den stora majoriteten förstås är reklamfinansierade.
Jag har redan tidigare stört mig på den reklam man matas med på fyran, men har på något sätt vant mig och nyttjar reklampauserna för toalettbesök, kaffekokande och så vidare. Men så har jag tittat på enstaka program på sjuan (tidigare TV4+) och några andra kanaler - och helt plötsligt bryter man programmen med ungefär 10-15 minuters mellanrum! Och det gör man för att slänga in reklampauser på 5-10 minuter!! I slutändan blir ett program som i TV-tablån annonseras ut att vara 6o minuter i bästa fall 45 minuter långt. Det känns nästan som att man får se mer reklam än vanliga TV-program på vissa kanaler. Jag behöver inte kissa så ofta och länge som reklamen visas - och skulle sedan länge ha blödande magsår om jag kokade så mycket kaffe som reklampauserna tillåter. Tacka vet jag TV4's tidigare lösning (även om det var länge sen), då man bara visade reklam mellan programmen och aldrig bröt programmen för reklam... Men nu skiter man i TV-programmen bara man får visa reklam känns det som. Man får förmodligen leva med reklam om man inte vill betala för kanalerna, men det får finnas någon måtta med det hela! Visar man för mycket reklam, kommer tittarna att svika med tiden och hela grejen med reklam får motsatt effekt för kanalen. Nämligen att även annonsörerna och därmed intäkterna minskar.
Själv väljer jag oftast bort de kanaler jag vet visar väldigt mycket reklam, det är en sak som är säker! Ska jag välja mellan två program som går samtidigt, väljer jag nästan uteslutande den kanal som är reklamfri eller sänder minst reklam.

Det händer emellanåt att jag hamnar framför någon av de otaliga dokusåpor eller realityserier som går på TV. Jag har vid det här laget gett att försöka räkna hur många det är som faktiskt är - för att inte tala om hur många idéer TV-bolagen lyckas kläcka ur sig.
Själv fascineras jag över vad villiga många är om att "vika ut sig" i TV! Man blottar känslor och sitt privatliv totalt ogenerat och för många tycks det vara den mest naturliga sak i världen. Självklart är det upp till var och en och de har själva valt att ställa upp i programmen. Men det är just grejen att man är villig att vika ut en stor del av sitt privatliv inför hela svenska folket. I min värld existerar det inte att dejta, lägga ut min ekonomi eller låta mig låsas in i ett hus i TV.
Emellanåt har jag hamnat framför program som Bonde söker fru och Ensam mamma söker. Det är ju väldigt harmlösa program i bemärkelsen att man inte spekulerar alltför mycket i detaljer och deltagarnas privatliv viks inte ut i särskilt stor utsträckning. Men personligen skulle jag aldrig i livet vilja dejta i TV! Jag har väldigt svårt att se tjusningen i att dejta - och dessutom "dumpas" (som ju de flesta blir, utom den som i slutändan "vinner" det hela) - i TV.
Jag ser inget fel i att man frångår "de vanliga sätten" att träffa en livskamrat. Att dejta på internet och så vidare, det har jag själv gjort också. Men det jag har svårt att förstå, är att man är villig att göra det så öppet som det ju blir när man gör det i TV.
Hade jag sedan haft strul med min ekonomi, hade jag definitivt inte kontaktat program som Lyxfällan. Vilken bild ger det programmet av deltagarna? Det är ju knappast en positiv bild - och inte den bild jag själv skulle vilja visades om mig. Detsamma gäller dem som kvalar in till Rent hus, där tittarna får gotta sig i andra människors elände. Självklart förekommer personer i både Lyxfällan och Rent hus som behöver hjälp, men knappast genom att hänga ut sig i TV.
Det säkert inte alla tänker på när de anmäler sig till sådana här program, är att det ju faktiskt kan ge negativa konsekvenser sedan programmet visats. Många ser en chans att få synas lite, men det finns också exemepel på personer som blivit av med sitt jobb sedan de var med i Rent hus. Det känns lite som att Andy Warhol fått rätt när hon på 60-talet sa att "i framtiden kommer alla vara kända, men bara i 15 minuter". I alla, men väldigt många har idag varit kända i cirka 15 minuter för att ha/haft dålig ekonomi, ostädat hem, knullat eller dejtat i TV eller lekt Robinson på en öde ö...

Bilden lånad från Min värld

De intagna på häktet i Kalmar tycker tydligen att TV-utbudet är för klent! I ett brev som man gemensamt skrivit till Kriminalvården, menar man att på många andra anstalter finns ett utbud på 10-19 kanaler. Medan man i Kalmar får nöja sig med 6-7 stycken. Samtidigt ondgör man sig över en ny dataskärm som köpt in till häktets vaktkur. "Det har man minsann råd med" skriver internerna i sitt brev.
Förlåt, men är inte detta lite väl?!?! Självklart ska det vara en mänsklig tillvaro i häkten och på fängelser - men någonstans får man ju ändå dra en gräns! Självklart ska man ha vård och hjälp som intern för att kunna komma ut i samhället igen som en laglydig medborgare. Självklart ska man inte behandlas på ett inhumant sätt.
Men sitter man häktad/fängslad för ett brott och sedan börjar klaga på antalet TV-kanaler, då ska man börja tänka över sin situation lite grann.
Själv kan jag inte låta bli att le lite åt det hela. I Sverige är vi väldigt duktiga att hävda våra rättigheter och börja skriva arga brev och lappar när något inte behagar oss. Det är det inte bara internerna på häkten och fängelser som gör. Men vi måste också lära oss att tänka efter! Vissa saker kanske inte alltid är självklara att klaga på... Det gäller framförallt i vissa situationer - som om man sitter häktad eller i fängelse - men kanske också i andra sammanhang. Själv har jag emellanåt kommit på mig själv att tänka tanken att skriva arga brev, insändare och/eller arga blogginlägg om saker jag blir upprörd över - för att i nästa stund inse att det kanske inte är värt att ens bråka om. Vi är egentligen väldigt, väldigt bortskämda.
Vad gäller arrestanterna i Kalmar, har man vidare ojat sig över att man inte ens kan se gratiskanalen TV 6. Och under onsdagsdygnet har man missat följande högkvalitativa underhållning:

KÄLLOR: BAR, ÖST

Bilden lånad från Canstock Photo

Ikväll drar det alltså igång igen. Ett av de pinsammaste TV-programmen du kan tänka dig, nämligen Big Brother. Absolut första gången Big Brother gick i Sverige - 1999-2000 någon gång - följde jag faktiskt programmet rätt flitigt. Men då hade man lite roliga och intressanta karaktärer med i programmet - redan säsong två urartade det hela totalt. Efter det har programmet mer eller mindre gått ut på sex och festande. Visserligen rätt trevliga sysslor, men inte lika rolig TV-underhållning.
Jag undrar faktiskt vilka det är som söker till ett sådant program? Hur är man funtad om man bokstavligt talat vill vika ut sig på detta sätt i TV till allmän åskådan? Att TV-bolagen gnuggar händerna bara de hör ordet "skandal-TV" är knappast så konstigt, för uppenbarligen ger skandaler tittarsiffror. Men att själv ställa upp i dessa program frivilligt är för mig en gåta.
Självklart har alla ett val, man kan inte efteråt säga att man blivit tvingad eller liknande. Du har frivilligt sökt till programmet och har hela tiden - vad jag förstått - möjligheten att själv bryta din medverkan och lämna huset.
Det jag själv inte förstår är att man överhuvudtaget tänker tanken att faktiskt söka! Att man är så mediakåt att man gör vad som helst för att vara kändis för ett litet tag.
Själv skulle jag aldrig ens tänka tanken. Skulle jag ha drömmen om att bli känd, skulle jag vilja bli känd för något bra, att jag gjord något ned eftertanke och för att jag är duktig på något. Och då menar jag inte att jag ska vara duktig på att skapa skandaler. Och framförallt med respekt för släkt och vänner skulle jag inte söka till ett sådant här program! Skulle jag - mot all förmodan - delta i ett sådant här program, skulle jag säkerligen kunna hålla mig ifrån sex och att dricka alltför stora mängder alkohol av ren självbevarelsedrift. Men på något vis tycks hela programidén gå ut på att deltagarna ska förnedras så mycket som möjligt och just av den anledningen skulle jag aldrig söka - både för min egen och för mina anhörigas del.
Dock kan jag slå vad om att var jag bara iland och hade tillgång till svensk TV, skulle jag förmodligen inte kunna motstå frestelsen att en och annan gång se något avsnitt av Big Brother. Jag skulle säkerligen inte följa programmet maniskt och jag skulle förmodligen ens tycka det var bra. Men jag skulle titta för att kunna ha en uppfattning om programmet och ändå få gotta mig åt att se andra göra bort sig. Och kanske tänka tanken att "mig kommer i alla fall folk inte känna igen för att jag gjort bort mig offentligt".

AB 1, 2, 3, 4

Bilden lånad från Nathalie

Jag undrar ibland vad det är man själv kommer att minnas från första åren av det här milleniet?! Det finns säkerligen en hel del, men vad gäller TV finns det absolut en sak som man kommer lägga på minnet! Alla såpor, tävlingar, inrednings- och matlagningsprogram!! Det har nästan börjat gå till absurdum, man kan uppenbarligen tävla i allt!
Ikväll hamnade jag en stund framför Sveriges mästerkock som började på fyran - och jag blev nästan generad! Upplägget är nästan en exakt kopia av Idol, enda undantaget är att deltagarna ska laga mat istället för att sjunga.
Personligen börjar jag tröttna en aning på alla dessa tävlingar med dessa aningen för ärliga jurymedlemmar och alla utröstningar hit och dit. Det är ingen som tvingar mig att se dessa program, det håller jag absolut med om - men kan inte TV-bolagen komma på något nytt någon gång? Måste nästan allt vara tävlingar hit och dit som på ett eller annat sätt går ut på att "bjuda ut sig" i TV?

Själv undrar jag ibland om inte tabloidtidningar som Aftonbladet och Expressen har ett finger med i spelet kring dessa program! Redan under sändningens gång började Aftonbladet börja med rubriker som "Så knäcktes amatörkocken" på sin hemsida.
Efter varje avsnitt av Idol, Fångarna på fortet, Robinson - och allt vad programmen heter - skriker löpsedlarna ut "Grälet du inte fick se", "Förnedringen som klipptes bort" och gud vet vad. De säljer garanterat ett och annat lösnummer extra på grund av dessa såpor.
Det är garanterat även något av en guldgruva för matvaruaffärerna vad gäller alla dessa matlagningsprogram. Jag har läst någonstans att flera av de större kedjorna kontaktar TV-bolagen inför sändningen av de populärare matprogrammen och kollar vad som ska lagas. De vet nämligen att dagen efter ökar försäljningen radikalt av de matvaror som på ett eller annat sätt varit med i programmet.

AB 1, 2, 3

Bilden lånad från Strutsfarmen i Gerdal

För ett antal veckor sedan började de första skriverierna komma kring den nya dokusåpan Celebrety Rehab. Idén är att kändisar ska få rehabilitering för något missbruk eller problem, samtidigt som allt filmas och sedan sänds i TV. De tillfrågade kändisarna har erbjudits 100.000 kronor i veckan för sitt deltagande, för vissa av dem har det erbjudandet kunant innebära en ersättning på upp till 500.000 kronor.
Men majoriteten av de tillfrågade har avböjt att delta, de flesta har känt sig rejält kränkta av att ens bli tillfrågade. Vad jag själv kunnat läsa mig till, ska det bara vara Camilla Henemark av de tillfrågade som varit villig att ställa upp i programmet.
Tja, vem sjutton skulle inte känna sig kränkt över att få ett sådant erbjudande? Det skulle även jag bli - jag skulla aldrig ställa upp i ett sådant program, inte ens för en ersättning på 500.000!! Den dag man erbjuder mig 10 miljoner eller mer skulle jag överväga tanken, men inte för någon lägre ersättning. Nu råkar jag visserligen inte ha några missbrukarproblem heller, å andra sidan. Men inte ens om jag hade det, skulle jag vara villig att ställa upp i ett sådant program och skylta inför allmänheten med min så privata problem. Oavsett om jag vore en kändis eller ej.
Nu har Kanal5 beslutat att lägga ner serien, redan innan inspelningarna börjat. Enligt kanalchefen Lars Beckung anser man sig inte kunna göra det hela "på ett värdig sätt". Själv undrar jag bara sedan när värdighet anses vara avgörande vid produktion av en dokusåpa? Det är väl knappast något man någonsin tagit hänsyn till i dessa sammanhang... :-)

AB 1, 2, 3, 4, 5, 6 EX 1, 2 Kanal5 1, 2 Resumé 1

Bilden lånad från Ebba.

---

Igår kväll hamnade jag för en kort stund framför Dr Phil när jag zappade runt mellan kanalerna och jag ställdes återigen inför samma tanke som alltid slår mig när jag ser denna typ av program! Nämligen att folk ju gör vad som helst för att få vara med i TV. Igår handlade programmet om otrohet och det var flera par med i programmet, där någon i paret varit otrogen mot den andre. Och det är ju i program efter program - inte bara hos Dr Phil, utan hos Oprah och många liknande program - där folk gladeligen viker ut sina mest privata problem för några minuter i rampljuset. För så fort programmet är över är de medverkande bortglömda - det är inte som Melodifestivalen, där man åtminstone kan få lite över ett halvår av kändisskap (och i bästa fall lite mer om man dessutom skämmer ut sig rejält).
Jag kan inte låta bli att fråga mig vad som driver folk att berätta om att man gjort bort sig inför hela världen i TV? Att man sårat sin fru/man, sina barn... Förmodligen kommer barnen få lida i skolan när klasskompisarna får höra att mamma/pappa varit otrogen.
Men om och om igen ser man ju just dessa mediekåta - jo, det är just det bästa ordet jag kan hitta! - ställa upp i dessa program och vika ut sina mest privata problem. Av någon märklig anledning har jag svårt att låta vli att titta, även om jag inte följer dessa serier särskilt maniskt, men jag skulle aldrig för mitt liv ställa upp själv om jag gjort någon tabbe! Varför göra ont ännu värre genom att tala om för hela världen vad som hänt?! Men istället vill man få andras människors ilska vänd emot sig också - och den som drabbats av till exempel någons otrohet verkar nästan njuta av att få sätta åt vederbörande i TV.

Är jag väldigt fördömande? Ja, kanske. Jag har full förståelse för personer som drömmer om att en dag bli kända, men hyser faktiskt ingen respekt för dem som försöker bli det på andras bekostnad - och det är vad det många gånger är frågan om i dessa program. Det läskiga är ju att folk - inklusive mig själv - tittar på dem! Själv skakar jag på huvudet och tycker aningen synd om dem som viker ut en stor del av sitt privatliv inför hundratusentals tittare. Och jag får erkänna att jag på så vis ändå på sätt och vis stöder denna typ av program, även om jag verkligen inte tycker det är någon förstklassig underhållning. Men jag skulle heller inte sakna Dr Phil om programmet lades ned.
Skulle jag själv ha liknande bekymmer i mitt eget förhållande - oavsett vem som var skurken i dramat - och ville ge det hela en chans till, skulle jag verkligen inte kabla ut det hela i TV, då skulle jag uppsöka en familjerådgivare för mer privata samtal - utan några kameror och mikrofoner närvarande. Och skulle jag bli "ditlurad" av någon, skulle jag demonstrativt resa mig och gå därifrån, det är en sak som är säker...
Men, men... Det är ju upp till var och en samtidigt. Vill man nu "vika ut sig" på detta sätt, är det väl upp till var och en! Men jag kommer förmodligen aldrig kunna förstå att man är så kåt på att få vara med i TV att man väljer att vika ut de mest privata delarna av sitt liv för en liten stund i rampljuset...

Bilden lånad från Thelnings Radio-TV-service

Igår kväll slog jag för första gången på "Biggest Loser" på TV4. Jag har länge tänkt att jag ska se något avsnitt, mest för att ha en uppfattning om programmet. Jag brukar egentligen inte gilla den här typen av program, men kan ändå inte låta bli att emellanåt se något avsnitt.
Grundidén med Biggest Loser må vara god; att man ska hjälpa folk att gå ner i vikt. Men konceptet känns långt ifrån lika gott! Bara titeln reagerade jag själv på redan när förhandsvisningarna för programmet kom i somras. Just titeln "Biggest Loser" talar ju bara om en enda för tittarna - nämligen att är du överviktigt är du inget annat än en loser och ju mer övervikt du har, ju större loser är du!
Jag behöver givetvis inte titta många minuter för att inse att de flesta av deltagarna faktiskt ÄR ohälsosamt överviktiga och givetvis behöver gå ner åtskilliga kilo i vikt. Samtidigt fanns där några deltagare (som jag "givetvis" glömt namnen på) som i och för sig var runda, men som inte heller var extremt överviktiga.
Det jag då själv tänker är förstås att TV4 genom att sända programmet förstås hjälper till i spridandet av attityden "var inte nöjd med dig själv innan du är perfekt och uppfyller ALLA ideal".

Givetvis utgår jag ifrån att deltagarna är med i programmet av egen fri vilja och man får också utgå ifrån att TV4 innan inspelningen av programmet upplyste dem hur serien skulle vara. Och självklart är övervikt i sig ett problem för många och en fara för hälsan, något annat tänker jag inte säga.
Men jag har svårt för att man sänder ut signalerna att man är en loser för att man är överviktig - att man skulle vara ett misslyckande på grund av sin vikt. Det hjälper knappas alla dem som kämpar med sin vikt och säkerligen redan som det är har dåligt självförtroende på grund av sitt utseende. Man skulle kunna göra ett sådant här program långt mer smakfullt än vad det nu faktiskt är!
Jag är självklart fullt medveten om att vilken typ av program man än gör, så finns det alltid folk som programmen kommer väck anstöt hos av en eller annan anledning. Men man behöver heller inte väcka anstöt nästan uppsåtligen. Och att jag peronligen inte gillade detta program och förmodligen inte kommer se det igen råder det knappast några tvivel om, eller hur?! Man kan trots allt välja lite hur man klipper ett program, hur man sätter titeln och vilket upplägg man har...

AB 1 EX 1, 2 GP 1 Kanal5 1

Bilden lånad från BabyJennifer

Jag har konstaterat att jag nog aldrig sett så få programpunkter i TV-tablån som när man kollar TV-programmen för lördag. Den är verkligen minimalt kort - och känns som en lång upprepning på något märkligt sätt! :-)

SVT 1:
07:55 Gomorron Sverige - Det kungliga bröllopet
Följ förberedelserna i Stockholm och Ockelbo inför dagens historiska evenemang.
13:00 Det kungliga bröllopet
15:25 Det kungliga bröllopet: Vigseln
16:35 Det kungliga bröllopet: Kortegen
18:00 Rapport
18:15 Det kungliga bröllopet
19:30 Rapport
19:45 Det kungliga bröllopet: Middagen
22:30 Det kungliga bröllopet: Festen
00:00 Rapport

TV 4:
07:58 Bröllopsdagen
19:00 Nyheterna
19:25 Vädret
19:30 Bröllopsdagen, forts
20:00 Bröllopsfesten
22:00 Nyheterna och vädret
22:15 Bröllopsfesten, forts
23:05 Familjen Bernadotte
00:00 Victoria & Daniel: Brölloppsintervjun

Och vad tror ni man visar på SVT 2 hela lördagen istället? Jo, fotbolls-VM förstås! Det sista var visserligen lite av en överdrift, men inte särskilt långt ifrån sanningen. Kungabröllop i all ära, men tar det inte lite väl mycket plats och utrymme? Själv undrar jag vad jag ska ta mig till om det ösregnar hela dagen och kvällen på lördag? På sin höjd är jag nämligen bara intresserad av själva vigseln, resten får liksom vara! Och fotbolls-VM finns inte inte ens med på världskartan att jag tittar på... Hmmm, det här tål att funderas på!

Men skulle faktiskt vara intressant att veta hur många spaltmeter i tabloidtidningar och sändningstimmar i TV som ägnats åt bröllopet när det hela är över! Det kommer förmodligen klå det allra mesta skulle jag kunna tänka mig.
Nu börjar bröllopsgästerna anlända till Sverige och Stockholm likt ett lämmeltåg och jag misstänker att det skrivs så att tangentborden glöder på samtliga tidningsredaktioner...

Dock har ju Robert från Boxer äntligen gått offentligt med att det inte är han som gifter sig på lördag - det är faktiskt Daniel som ska fram till altaret i kyrkan tillsammans med Victoria! :-)

AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11 DN 1, 2, 3, 4, 5 EX 1, 2, 3, 4, 5
SvD 1, 2, 3, 4, 5 VG 1, 2

Bilderna lånade från Fröken Nyfniken och Aftonbladet

Om två månader gifter sig Linda Rosing med Basic Element-sångaren Peter Thelenius och för ett tag sedan tatuerade hon in makens namn på sin vänsterarm.
Förlåt, Linda, men hur puckat är inte det här?! Tatueringar i alla ära, men att tatuera in sin mans/frus, pojk- eller flickväns namn är väl ändå bland det dummaste man kan tatuera in.
Själv har jag sex tatueringar och planer på ytterligare fler - men jag skulle aldrig ens tänka tanken på att tatuera in en flickväns namn! Hur kär jag än var, det spelar ingen som helst roll!! Ett barns namn skulle jag absolut kunna tatuera in, men där går gränsen.
Och det är av en mycket, mycket enkel anledning! Ett förhållande kan (tyvärr) alltid spricka och ta slut, det finns inga som helst garantier för livslång kärlek. Vissa separerar efter kort tid - andra efter äktenskap på flera decennier. Men tatueringarna finns kvar - och försöker man ta bort dem blir det fula ärr. Så nej, på min kropp kommer man aldrig kunna hitta några intatuerade namn på flickvänner, det kommer aldrig att ske!

Källa: Expressen

Var det någon mer än jag om INTE saknade den kommersiella radion mellan sju och åtta imorse? Helt ensam är jag knappast om det i alla fall! För oavsett om jag är till sjöss eller iland, så är det ytterst sällan jag lyssnar på de kommersiella kanalerna - jag har helt enkelt tröttnat på dem. Vissa program kan visserligen vara helt okej att lyssna på, men ingen regel utan undantag.
När dessa kanaler kom för 16 år sedan, tyckte jag de var ett bra alternativ till SR, men nu är jag av motsatt åsikt. Istället har jag gått tillbaka till Sveriges Radio och lyssnar praktiskt taget aldrig på någon av musikkanalerna.
Anledningen till tystnaden i radion i morse ska ha varit en protest mot att de kommersiella radiostationerna måste betala en avgift till staten för rätten att sända reklamradio, en avgift som för alla kanaler tillsammans motsvarar 136 miljoner kronor per år.
Just den debatten tänker jag inte ens lägga mig i, har faktiskt ingen åsikt kring det. Det enda jag vet är att jag skulle inte sakna dessa kanaler om de försvann helt - av den enkla anledningen att de inte lyckats upprätthålla den variation och kvalitet jag själv tycker att en radiokanal ska ha. De spelar samma låtar om och om igen och det enda krav man tycks ställa på programledarna är att de ska kunna prata högt och ha ett jobbigt skratt - sedan får de jobbet! Undrar hur en anställningsintervju ser ut? Vad är första frågan? "Kan du skratta för oss?" "Nej, inte tillräckligt jobbigt skratt - ring inte oss, vi ringer dig!".

AB 1, 2 DN 1

Bilden lånad från Textually

Jag börjar nästan förstå varför jag så sällan tittar på TV! Det är i grunden inte ett medvetet val eller något ställningstagande egentligen, det har helt enkelt bara blivit så. Jag gör annat på kvällarna istället helt enkelt.
Men sen finns förstås en bidragande faktor: nämligen att det blir färre och färre program som jag är intresserad av att se. Detta gäller samtliga kanaler, inklusive SVT. Men ska man jämföra kanalerna, så får jag nog ändå säga att jag tycker SVT håller en bättre nivå på sina program än många av reklamkanalerna.

Minns ni när Robinson började på 90-talet?! Det var ju ett ramaskri om att det var förnedrings-TV och allt vad man nu kallade programmet för. Trots att det egentligen är riktigt oskyldigt - framförallt om man jämför med de flesta andra dokusåpor. Och jo, det är en av få dokusåpor som jag faktiskt kan tänka mig att se ibland.
När Big Brother gjorde sin första säsong, följde jag den nästan maniskt. Då var programmet inte särskilt extremt i bemärkelsen att det inte hängde ut deltagarna alltför mycket och man hade dessutom lyckats plocka ut ganska roliga personligheter - inte bara festgalna, kåta ungdomar.
Men sen har programmet urartat och tycks mest kretsa kring blöta fester, hångel, sex och en tävling i vem som kan förnedra sig mest innan de lämnar huset.
Och det verkar som fler och fler av dagens dokusåpor går åt det hållet. Igår kväll började årets säsong av Paradise hotel på TV6 och redan första kvällen hade ett par sex inför kamerorna.
Jag kan köpa att man vill var med i TV, även om jag själv aldrig skulle ställa upp i någon dokusåpa alls - smaklös eller ej. Men att man sedan även har sex framför kamerorna är för mig totalt obegripligt. Själv hänger jag ju ut stora delar av mitt privatliv på nätet, genom den här bloggen, men det finns ändå gränser för vad jag skriver om. Saker som sex, relationer och en hel del annat utelämnar jag eftersom det är för privat. Så visst att man genom en dokusåpa kan hänga ut delar av sitt privatliv, det kan jag på sätt vis greppa...
Men, men - alla är vi olika och alla förstår inte varandra. Så är det ju. Men skulle jag själv vilja bli känd för hela svenska folket, skulle jag nog föredra att bli känd för att jag gjort något bra eller har en talang av något slag. Men inte för att jag förnedrar mig på fyllan inför en massa kameror.

AB 1 TV6 1, 2, 3 VG 1, 2, 3, 4, 5

Varje julafton klockan 14:57 sitter hela familjen bänkad framför TV:n för att se Kalla Anka och hans vänner. Det är en av de stående punkterna den dagen, något som har blivit nästan lika heligt som jultomten och julskinkan.
Varje år sitter vi och svär över att man inte kan variera programmet, att man inte kan ta med några andra filmsnuttar och byta ut dem som visats sedan 60-talet. Inte alla, men någon av dem bara för att ge lite variation.
Men när man tagit bort Robin Hood filmen för några år sedan, brast samtliga i den lindqvistska familjen ut i kör att "Var f**n var Robin Hood?" när programmet var slut vid fyratiden. Då blev vi upprörda över att SVT hade den dåliga smaken att bryta en så "fin" tradition... När den året efter var tillbaka, var vi åter i gamla invanda mönster och klagade med visst mått av ironi att man aldrig bytte filmer.
För ganska många år sedan var det prat om att TV3 ville köpa in rättigheterna för Kalle Anka på julafton - därmed skulle man alltså vara tvungen att ha betalkanalen TV3 för att kunna fortsätta se Kalle medan vi väntade på tomten.
Jag själv var i nedre tonåren då, men kunde inte föreställa mig en julafton utan Kalle Anka. Det hade varit samma sak som att tala om gör mig att vi struntade i skinkan, rödbetssalladen eller julklapparna. Det hade varit katastrof om TV3 fått rättigheterna, eftersom vi inte hade den kanalen.
Som tur var blev det aldrig så. Fast nu har TV3 kommit med en ny idé. Eftersom man inte har rättigheterna på Kalle Anka och hans vänner, ska man konkurrera ut denna fotograferande Anka med en annan Anka. Klockan tre på julafton ska man istället ha familjeunderhållning med Anna Anka!! Man säger att man nu kommer rycka fjädrarna av Kalle Anka och få över alla tittare till sin kanal istället.
Men nej. Jag må ha sett Kalle Anka och hans vänner 30 gånger vid det här laget, men aldrig att jag byter ut det programmet mot en babblande blondin med extremt självförtroende och noll koll. 3.000.000 tittare brukar SVT ha mellan 15:00 och 16:00 på julafton. Majoriteten av de tittarna kommer knappast byta kanal för att se denna pladdrande Anka från Hollywood... Aldrig. Sen må man tröttna lite på de filmer man sett varje år - men Anna Anka kan aldrig mäta sig med sin namne ändå.

DN 1 SvD 1