När jag flyttade hemifrån och ganska många år framöver minns jag att jag upplevde hur jag tyckte att min mamma lade sig i väldigt mycket i min tillvaro. Hon kunde ställa sig städa hemma hos mig, ha åsikter om mitt val av möbler och heminredning och val jag gjorde. Inte direkt extremt på något sätt och jag tror jag själv förstorade det hela en aning, tyckte det var ett större "problem" än vad det faktiskt var.
Men jag har alltid märkt att jag har svårt för när folk har åsikter om mitt sätt att leva mitt liv, framförallt när man säger något negativt om mitt sätt att leva. Även om det självklart beror på hur kritiken läggs fram, så känns det i många fall som att någon klampar in på mitt privata revir och lägger sig i något man egentligen inte har med att göra. Det är oftast inte en fråga om att man inte får ha åsikter, att man inte får säga vad man tycker, utan att man lägger fram det hela på ett bra sätt.
Någon gång fick jag en kommentar som ganska exakt ordagrant löd "Umgås man med mig får man acceptera att jag är ärlig - och du är alldeles för fet för att klä dig så där!". Och man får gärna tala om ifall jag inte passar i ett visst plagg, men börjar man tala om för mig att jag är fet blir det något av en förolämpning. För min del ska det väldigt mycket till innan jag lägger i någons sätt att klä sig. Det ska vara att vissa plagg inte passar sig i vissa sammanhang. Men jag skulle aldrig säga att någon är för fet för ett visst plagg till exempel.
Andra gånger har vissa personer kommit med kommentarer om mitt sätt att möblera eller inreda mitt hem på ett väldigt kritiskt sätt och bland annat ifrågasatt min smak - många gånger underförstått att den som kommer med uttalandet skulle ha den perfekta smaken i sammanhanget. Medan min egen åsikt är smak är olika och "dålig smak" möjligen är ett mått på att inte kunna kombinera färger och stilar. Sen bör man emellanåt också sätta in saker och ting i ett sammanhang. Jag har haft en hel del möbler som varit just gamla och slitna, men för några år sedan - innan jag började plugga - hade jag inte råd att köpa en massa nya saker. När jag sedan fick bättre ekonomi prioriterade jag annat - som att resa. Så bestämde jag mig för att börja plugga och påbörjade processen att söka in på högskolan. Då kändes det dumt att lägga pengar på möbler eftersom jag inte visste hur det skulle bli med boende närmsta åren. Och under studietiden fanns det förstås inte så mycket pengar till nya möbler - och heller ingen idé att köpa något med tanke på att jag hade tillfälligt boende i en studentbostad och inte visste riktigt hur jag skulle bo efter studietiden. Möblering kan med andra ord också vara en tillfällig lösning av olika anledningar. Så även om man lägger fram kritik på ett bra sätt, kan det i vissa fall ändå bli ganska fel.
Nu är det inte så att jag alltid får kritik för mitt sätt att leva, självklart inte! Jag får faktiskt beröm ibland också. Men när jag ibland känner att kritiken läggs fram på ett dåligt sätt eller att man inte fått helhetsbilden när man kritiserar, kan jag ha lite svårt att ta den. Och sen beror det förstås på VAD man kritiserar... Trots allt är det mest i ens tillvaro ens egna val, något man själv väljer och väljer av fri vilja - vem har egentligen riktigt rätt att kristera det? Så länge man inte skadar eller sårar någon vill säga....

Bilden lånad från Omnious

För mig var det något av en pojkdröm som slutligen gick i uppfyllelse när jag äntligen kunde påbörja mina studier till sjökapten. Det var mycket tänkande fram och tillbaka innan jag slutligen kom fram till vad det var jag skulle utbilda mig till. När jag bestämde mig att för att börja plugga, var jag i ett läge i livet där jag kände att jag behövde stora förändringar i livet. Jag trivdes inte med min tillvaro och mådde väldigt dåligt, av flera anledningar. Så kom jag fram till att det kanske var dags att börja plugga, för att det någon gång skulle bli av.
Jag började beställa hem utbildningskataloger från olika skolor, jag sökte på internet. Jag gjorde verkligen grundliga "efterforskningar" för att hitta en utbildning jag skulle kunna tänka mig att gå. Till sist kvarstod två utbildningar: kock eller sjökapten.
Jag tänkte en vända till och insåg att den enda utbildning jag faktiskt kan tänka mig att gå är just den till sjökapten. Det fanns inga som helst alternativ. Jag tänkte mig tillbaka till när jag var liten och stod ute på stenarna på ön där familjens sommarstuga ligger och tittade på fartygen som passerade bort mot horisonten. Jag tyckte det verkade häftigt och väldigt exotiskt.
Vid första ansökningen kom jag inte in, mina betyg räckte inte. Jag skrev högskoleprovet ett par gånger och fick som bäst 1,8 poäng av 2,0 möjliga. Och andra gången jag sökte in till skolan kom beskedet: jag kom in. Dock kom sedan nästa sak. Jag såg för dåligt för att kunna få läkarintyg för sjöfolk och kunde därmed inte fullgöra praktiken som ingick i utbildningen. Men mot att jag genomgick en ögonoperation fick jag behålla min plats till året efter. Så jag knatade iväg till banken, tog ett lån på 40.000 kronor - och lade mig under skalpellen. Några månader senare hade jag en bättre syn än jag någonsin haft i mitt liv och klarade mig för första gången utan glasögon. Jag kunde slå upp ögonen på morgonen och se vad klockan var utan att först börja famla efter glasögonen. Det var verkligen en underbar känsla! Och i augusti 2006 påbörjade jag utbildningen till sjökapten.
Hade jag vetat vad jag gav mig in, kan jag lugnt säga att jag allvarligt tvekat inför mitt beslut. Jag har aldrig varit teknisk för fem öre - och valde humanistisk linje på gymnasiet eftersom jag skydde matematik och NO-ämnen mer än pesten. Nu hamnade jag på en teknisk utbildning där matematiska uträkningar på 1-2 A4-sidor hör till vardagen. Men när jag nu var på plats i Kalmar och påbörjat utbildningen, ville jag inte ge mig och första taget. Mot alla odds fick jag plötsligt VG i matte och är till och med behörig fartygsmaskinist för vissa mindre båtar. Så jag tillgodogjorde mig inte bara de kunskaper utbildningen gav, utan även kunskapen att man kan lära sig saker man tidigare inte trott att man skulle kunna klara av att banka in i skallen. Har man ett mål, har man bestämt sig för något kan man klara det - även om det är saker man annars har svårt för.

När jag först började utbildningen, var jag helt inne på att det var oceangående fartyg jag ville jobba på, det existerade liksom inget annat. Men sedan jag för något år sedan började läsa platsannonserna, har jag insett hur otroligt många olika jobb denna utbildning ger behörighet till på olika sätt. Jag har mer och mer insett att jag kan få otroligt stimulerande och intressanta jobb utan att vara till sjöss - men ändå få nytta av min utbildning. Detta visste jag på sätt och vis redan innan jag sökte in till skolan, men det är först nu jag har förstått vidden av det hela.
Jag läser nästan dagligen platsannonser så fort jag kommer åt. Från att tidigare enbart varit behörig att kunna söka "lågstatusjobb", kan jag nu plötsligt vara behörig att söka relativt välavlönade jobb som kräver diverse akademisk utbildning. Och det är nästan en magisk känsla på något sätt. Men framförallt är det ovant. Jag glider fortfarande rent vanemässigt in i rollen som den lågutbildade personen, som söker brevbärarjobb och städjobb istället för jobb som kan ge både två och tre gånger så mycket i lön.

Medan jag satt där i Kalmar och slet med tentor och inlämningsuppgifter så det rök ur öronen på mig, ångrade jag vissa gånger bittert att jag börjat plugga. Jag ifrågasatte många gånger om jag valt rätt, om det var detta jag skulle hålla på med. Men varje gång jag kom ut på min praktik, när fartyget la ut från kaj och jag såg det öppna havet utanför relingen, då insåg jag att jag faktiskt kommit helt rätt. Jag insåg att det var detta jag ska hålla på med i en eller annan bemärkelse. På något sätt ska jag jobba med sjöfart. Det kanske inte blir som styrman, det kanske inte ens blir på en båt - men på något sätt är det detta jag ska hålla på med.
Sen kom nästa lärdom. Vad viktigt det är att man följer sina drömmar!! Alla kanske inte får de möjligheterna, men för de allra flesta av oss går det att lösa på ett eller annat sätt. Själv genomgick jag inte mindre än fyra väldigt dyra och extremt smärtsamma ögonoperationer för att nå målet att få det yrke jag så innerligt drömde om. Jag har sammanlagt skulder på nästan 400.000 kronor som resultat av att jag ville nå detta mål. Men jag vet nu att det är värt de timmar jag låg hemma i sängen med värkande ögon som inte tålde minsta gnutta ljus första timmarna efter operationerna. Jag vet att det är värt att betala av dessa skulder under åtskilliga år framöver, eftersom jag får pyssla med något jag brinner för. Och framförallt är det värt alla de timmar jag suttit lutad över skolböcker och dator till långt frampå småtimmarna med tentaplugg och inlämningsuppgifter för att ta mig igenom utbildningen.
Själv är jag enträgen och extremt envis när jag väl bestämt mig för att genomföra något. Det finns bara två saker som får mig att stoppa den kampen - antingen när jag inser att loppet är kört en gång för alla och att det faktiskt inte finns några fler sätt att försöka genomföra mina planer. Eller när jag till sist nått mitt mål och kampen är över.
Jag har förstått att det finns folk som imponerats av min kampvilja, av min envishet att nå mina mål. Det är verkligen smickrande när man hör sådant. Själv vill jag verkligen uppnå sådant jag bestämt mig för. Självklart inte till vilket pris som helst - men jag är en sådan person som inte vill sitta på ålderdomshemmet och ångra att jag inte försökt att nå mina drömmars mål när jag haft chansen. Jag vill dö med vetskapen att jag åtminstone försökt, sen kanske jag inte alltid nått ända fram men då har jag i alla fall givit det hela en chans.

Bilderna lånade från Chalmers, PeganPages

Bilden lånad av Catamtsen

Så har det tagits nytt foto till mitt datakort och tjänstekort ("polisleg") på jobbet. Oftast blir jag inte särskiult nöjd med bilder på mig själv av någon anledning, men denna gång får jag nog lite skrytsamt säga att jag faktiskt blev rätt nöjd! :-)

---

När man var liten, längtade man och ville inget hellre än att bara bli äldre. Man längtade efter att bli tonåring eller vuxen, att få bestämma själv, ta körkort, bo själv och så vidare. Minns ni hur man avrundade uppåt? Man var inte 12 - utan 12 och ett halvt år! Sen blev man "12, snart 13".
Ända tills man passerade någon viss magisk gräns, då man av någon märklig anledning plötsligt började avrunda nedåt istället. Det skulle nu aldrig falla mig in att säga att jag är 33 och ett halvt! Även om det faktiskt är just den ålder jag besitter.
Jag har börjat komma på mig själv med att tänka mer och mer på ålder. Träffar jag någon ung person och vi kommer in på ålder och personen visar sig vara till exempel 19 år, tänker jag spontant att "då är han/hon inte mycket yngre än mig"! Tills jag kommer på att personen är född 1991, samma år som jag själv började åttonde klass, fick mina första betyg och började bekymra mig över vad jag skulle välja till gymnasiet. Träffar jag istället någon som är i 40-årsåldern kan jag komma på mig själv att tänka i banor som att personen ju är vuxen, till skillnad från mig - som fortfarande är "tonåring".
Plötsligt börjar jag tänka mycket på ålder igen - men inte i banorna att jag vill bli äldre, snarare tvärtom. Jag funderar över hur det känns att bli gammal. Kanske inte så värst mycket över döden, men ändå börjar man inse att tiden man har faktiskt är begränsad - och hur viktigt det är att man tillvara på den tid man har. Hur viktigt det är tänka på hur man sköter sin hälsa, att man vårdar sina kontakter med släkt och vänner.
Jag uppskattar saker och ting mycket mer nu än vad jag gjorde för 10 år sedan, men oroar mig nog också mer. Oroar mig för att bli svårt sjuk, för att råka ut för något. Inte så mycket att det begränsar mig, men tankarna finns där emellanåt.
Om jag skulle vilja vrida tillbaka tiden och bli 15 år yngre igen? Nej, det skulle jag absolut inte vilja, inte under några som helst omständigheter! Men jag börjar förstå dem som går in i olika ålderskriser. Att uppnå en viss ålder och på något sätt känna att livet inte blev vad man hoppats på, att man inte gjort det man velat med sin tid...
Själv anser jag att jag gjort mycket av det jag velat med livet så här långt. Jag har rest och provat på en rad olika jobb, jag har flyttat runt lite grann. Jag börjar veta "vem jag är" och känner mig trygg i mig själv. Och sådant tar ofta tid... Jag är inte perfekt på något sätt, men det i sig är ju trots allt en insikt också. Man vet sina begränsningar, vad man klarar och inte, vilka fel och brister man har. Kanske är det sådant som kommer med ålderns rätt misstänker jag?
Samtidigt tänker jag bestämt hävda att jag inte är gammal, för DET tar ytterligare 30 år innan jag tänker gå med om ett sådant uttalande om min ålder. Även om en och annan 19-åring förmodligen skulle hävda motsatsen. ;-)

Bilden lånad från SeniorNet

När jag var liten, var en av de personer jag beundrade allra mest min morfar! Han var den där tvättäkta morfarsgestalten som skämde bort sina barnbarn med godis och presenter - och man fick göra precis vad man ville när man var med morfar. Nästan i alla fall. Den enda gången jag kan minnas att min morfar blev riktigt arg på mig, var när jag som femåring kom över en skruvmejsel som jag direkt började köra in i ett vägguttag hemma hos mormor morfar. Min morfar blev rosenrasande, men mest för att han blev så rädd för att jag skulle skada mig har han senare förklarat för mig. Och det kan jag faktiskt förstå! Jag skulle inte heller se mina eventuella barn få över 200 volt genom kroppen!
När jag sedan blev äldre fortsatte jag beundra min morfar, men kanske för lite annat än att han fortsatte skämma bort mig. Han var hjärtlig, omtänksam och brydde sig om alla. Jag tror de allra flesta som träffade honom på något sätt berördes av honom, han hade ett sätt som de allra flesta tyckte om.
I högstadieåldern hade jag med en klasskompis till ön där vi har sommarstuga och där även min morfar hade en stuga. I den åldern är normalt vi killar inte så mycket för att erkänna känslor inför varandra, det är mer kaxighet och tuffhet som gäller. Men bland det första min klasskompis sa när vi träffades i skolan någon vecka senare var "Guuuuud vilken härlig morfar du har" klart visande att han var imponerad.
Men jag beundrade också min morfar för det han genomgått långt innan jag själv kom till världen. Han föddes på ön Ormsö utanför Estland (Vormsii på estniska) och kallades som 17-åring under andra världskriget in i SS när Nazityskland ockuperade landet. Dock ville han inte vara en del av den armén, utan deserterade och flydde för att till slut hamna i Sverige.
Först skulle han få följa med en flyktingbåt från Tallinn till Helsingfors, men missade precis båten och hoppades då på att få följa med nästa vända då båten gick fram och tillbaks med över Finska viken med laster av nya flyktingar. Dock torpederades båten av en tysk u-båt under just den resa då min morfar skulle ha varit med och båten förliste med besättningar, passagerare och allt.

I väntan på att komma med någon annan flyktingtransport utanför krigsområdet var min morfar i Tallinn, som bombades konstat av sovjetiska och tyska trupper. Det var ständiga flykter till olika skyddsrum när bomberna föll. Vid ett tillfälle fick morfar och hans sällskap nästan panik inne i det överfyllda skyddsrummet; folk spydda, gjorde på sig och syret tog slut i det trånga utrymmet. De försökte ta sig ut, men nästan i samma stund som de la handen på dörrhandtaget för att gå ut började bomberna falla utanför. När larmet "faran över" gick och de till sist kom ut från det stinkande skyddsrummet, hade en bom slagit ner bara meter från skyddsrummet. Av de människor som inte hunnit ta skydd, kunde min morfar se armar, ben och huvuden ligga strödda på ett enormt område kring skyddsrummet.
Till sist tar sig morfar till Sverige. Allt han äger är i princip kläderna han har på kroppen. Han får jobb som bonddräng på en gård utanför Stockholm och börjar med tiden jobba sig uppåt i karriären. Innan han gick i pension i slutet av 80-talet hade han hunnit bli bankdirektör - det är vad jag kallar för att göra karriär! :-)

Det är snart 12 år sedan min morfar avled i magcancer. Men jag kan fortfarande drömma om honom på nätterna, jag kan fortfarande ibland tänka tanken att "nu var det länge sen jag ringde morfar, jag kanske ska slå honom en signal?". Jag kan till exempel fortfarande alla hans tre telefonnummer utantill... När jag ibland om nätterna drömmer att jag köper hus, då ser husen ofta ut ungefär som det fritidshus morfar hade i utkanten av Söderhamn.
Många skulle nog kalla detta separationsångest, själv skulle jag säga att det är frågan om något helt annat! Jag höll mycket av min morfar och såg upp till honom. Han var genomsnäll och brydde sig om sin familj. Kanske inte så konstigt att man håller av en sådan släkting, som man dessutom beundrade för det han genomlidit och lyckats med?! Även om jag själv ibland kan tycka det är märkligt att man fortfarande drömmer om någon som varit död i nästan 12 år...

Bilderna lånade från Leva här och nu, Smidigt

Lite smått har jag börjat fundera på en ny tatuering, nu när jag dessutom förmodligen kommer att ha råd. Skulle vilja göra något större på ryggen den här gången och funderar på att utgå från bilden här under. Kommer givetvis redigera den en aning, allt ska inte vara med, men något åt det här hållet i alla fall.
Det är ju som många säger, att har man mer än 2-3 stycken blir det lite som en drog, man vill bara ha fler. Och så har det blivit för mig, men jag vet å andra sidan hur många till jag vill innan jag känner mig nöjd. Det ska bli denna och kanske 2-3 stycken till, sen är det bra. :-) Alltför många blir inte snyggt i slutändan; "man ser inte skogen för alla träden". Så därför sprider jag själv ut tatueringarna litegrann, så att det inte blir för "plottrigt".

Höger, vänster arm och till sist ryggen

---

Så var det förstås lite party, party... ;-)

Det är början av november och höstrusket har dragit igång sedan länge. Nu är det mitt i natten och klockan har passerat ett, ute ösregnar det och termometern visar bara några få plusgrader. Inte det allra roligaste vädret att vara ute i.
Jag sitter för tillfället ensam på härbärgets kontor när det plötsligt ringer på dörren. En man i 50-årsåldern står utanför och jag ser direkt att det inte är någon av de boende på härbärget när jag öppnar. Han är klädd alldeles för tunt med tanke på vädret och var trasig och smutsig. Han är orakad och luktar misstänkt som om han inte tvättat sig de sista 14 dagarna. Han undrar om vi har en sängplats för natten.
Det var just sådana nätter jag avskydde att avböja sängplatser till de hemlösa, det skar verkligen i bröstet. Men den här natten var vi fullbelagda till bristningsgränsen, det fanns inte så mycket som en extramadrass över. Jag var helt enkelt tvungen att neka.
Jag ser hur mannens underläpp skakande börjar skjuta ut en aning som hos ett barn som precis tappat sin glass i sanden. Han var alldeles förtvivlad - genomblöt och kall.
- Men finns det inte åtminstone en filt jag kan få? Det är så kallt ute!
Normalt lämnade vi inte ut filtar på det sättet, de var reserverade för våra nattliga turer då vi delade filtar, mat och te till dem som bodde på gatorna. Men jag hade nu inte mage att säga nej - jag kunde inte få det ordet över mina läppar. Jag bad mannen vänta två sekunder. Så hämtade jag inte bara en - utan två filtar åt honom. Jag tror aldrig i hela mitt liv jag sett någon som blivit så glad över så lite!
Mannen grät glädjetårar, han nedkallade alla möjliga goda makter över mig. Han var lika glad som en annan hade blivit om vunnit storvinsten på lotto - och jag kände att jag gjort dagens goda gärning.

Några veckor senare kommer en annan man i samma ärende. Det är fredagskväll och ute på stan är festandet i full gång. Mannen är välklädd i till synes relativt dyra kläder och doftar av något fint rakvatten.
Han ser verkligen inte ut som det klientel vi normalt var vana vid på härbärget i London, där jag jobbade. De flesta var mer eller mindre alkoholiserade, många skötta inte sin hygien ens när de hade möjlighet till det och var oftast ganska slitna på de flesta sätt. Även på härbärget söps det ganska duktigt, även om de som blev alltför stökiga fick lämna härbärget tills de nyktrat till.
Nu sitter mannen inne i vårat lilla kontor och vill ha en sängplats, åtminstone för natten. Han var villig att själv betala för sig om så behövdes, något som var ovanligt att våra "klienter" hade råd med - oftast var det de sociala myndigheterna som stod för notan. Vi är alla lite frågande till vad den här mannen gjorde hos oss, men vi protesterade inte utan påbörjade den lilla "inskrivningsprocedur" vi hade med alla. Och det första var alltid att fråga hur det kom sig att personen inte hade någonstans att bo.
Då kom historien - och den var som hämtad ur någon sämre, amerikansk komedi. Fast uppenbarligen helt sann.
Mannen hade varit på affärsresa utomlands, men affärerna hade gått snabbare än väntat, så han kom med ett tidigare flyg hem. Väl hemma i lägenheten hittar han sin fru i säng med en annan man, görandes "det där fina" med varandra.
När mannen kommer in, reser sig älskaren upp med en pistol i handen och talar om att den äkta maken illa kvickt ska lämna huset. Så här satt han nu och hade ingenstans att ta vägen. Just den här kvällen hade vi ett par sängplatser lediga, men bara i den sovsal där alkohol var tillåten - och där det med andra ord många gånger kunde vara ett jäkla liv. Så också den här kvällen. Vi tar mannen på rundtur, bara för att visa honom hur det var hos oss. Rundturen slutar med att han sitter inne på kontoret och storgråter. Först utslängd av frun - och sen hamna på ett sådant ställe.
Han stannar en natt, sedan lyckas han genom sin arbetsgivare ordna en liten övernattningslägenhet där han tillfälligt kunde bo.

Att under en tid arbete med hemlösa i London lärde mig otroligt mycket, framförallt hur bra man faktiskt har det! Jag lärde mig på ett helt annat sätt att uppskatta saker och ting och att inte klaga så hemskt mycket.
Men jag har heller inte blivit den som resonerar att "Äh, det finns de som har det värre" när problem och motgångar dyker upp. Det gäller någonstans att kunna ha en balans i hur man tacklar sina problem i livet. Man ska självklart reda ut sådant som verkligen behöver redas ut och lösas.
När jag hör kommentarer som "det finns de som har det värre" från personer som verkligen behöver ta tag i saker - det kan vara deras mående/hälsa, ekonomi, bostads-/arbetssituation och så vidare - kan jag verkligen bli riktigt irriterad. Det kan verkligen reta gallfeber på mig att se folk slösa bort sitt liv (eller i alla fall delar av det) med det argumentet.
Lidande är relativt och trots att jag själv med egna ögon sätt att det finns de som har det många resor värre än mig själv, har jag aldrig ignorerat att ta itu med sådant som får mig själv att må dåligt. Även om det är saker som Londons hemlösa, de sväldtande i Afrika eller krigsoffren i Afganistan bara skulle rycka på axlarna åt. Men jag har ju inte samma referenser som de människorna. De saker som får mig att må dåligt är en droppe i havet för någon annan. Och tvärtom också, givetvis. Så inte klaga i ondödan men ändå inte bagatelisera saker och ting bara för att andra har det värre borde väl vara en liten ledstjärna för oss alla.... :-)

I trygga Sverige är vi många gånger duktiga på att klaga på bagateller. Vi har det jämförelsevis otroligt bra och har kanske blivit lite bortskämda, vad vet jag?!
Dagligen får man sedan läsa om diverse hemskheter som sker runtom i världen, inte bara krig, svält och naturkatastrifer utan bestialiska brott där det ena är värre än det andra. Många är så grymma att det inte ens går att greppa eller förstå, Fritz-fallet och liknande saker till exempel. Så visst ligger det nära till hands att säga "det finns de som har det värre" - trots att det egentligen finns anledning även för en själv att klaga!
Men nej, det är fortfarande inte ett argument jag kan köpa. Problem och motgångar kan inte jämföras på det sättet! Det är något som är så otroligt relativt...

DN 1 VG 1

Kan ju inte riktigt låta bli, vissa saker på kroppen är man ju mer stolt över än andra. För mig är det bland tatueringarna jag stoltserar med, så här kommer de jag hittills samlat på mig.
Många säger att har man mer än 2-3 tatueringar så blir det lite som en drog - och för mig har det nästan blivit så. Jag vet åtminstone två stycken till, som jag redan tittat ut. Det som saknas är pengar, för det är långt ifrån gratis att tatuera sig. Fast för mig råder några ganska enkla "regler" när jag väljer tatueringar och var de ska sitta. Jag tatuerar mig inte nedanför armbågarna och/eller ovanför axelhöjd. Jag vill på det naturligt sätt kunna dölja tatueringarna om det behövs. För det kommer ju då och då situationer då man kanske inte riktigt vill att de ska synas, till exempel vid anställningsintervjuer. Sen skulle jag aldrig tatuera in någons namn, det enda undantaget är den dag jag eventuellt får barn - men skulle inte välja till exempel en flickväns namn. Och sist men inte minst skulle jag inte tatuera in något som direkt kan förknippas med en viss åsikt eller uppfattning. Vad händer om jag en dag skulle ändra åsikt och därmed inte kan stå för tatueringen jag har på kroppen? Men sen är det fritt fram. :-)

Det är lite kul att sitta och gå igenom gamla minnen emellanåt. När man hittar bilder och minne från sitt fördlutna blir man verkligen sentimental! Allt förändras inte visserligen, utan många gånger blir man bara bättre på att sätta ord till känslor och åsikter. När jag till exempel skulle göra lumpen gjorde jag redan vid mönstringen klart att jag inte ville handskas med vapen och helst av allt ville komma ifrån militärtjänstgöringen helt. Då kunde jag inte riktigt sätta ord till varför, men det kan jag desto bättre idag. Och jag kan heller inte riktigt påstå att jag känner att åsikterna ändrats de 14 år som gått sedan jag ryckte in och mönstrade!
Jag har aldrig varit den som tagit till våld i några som helst sammanhang, mer än möjligen självförsvar (vilket jag hittills inte behövt) och anser att detsamma sku gälla länder emellan. Sen är det ju en aningen egostisk grej att jag inte vill göra militärtjänst. Nämligen att det inte varit krig i Sverige sedan slutet på 1800-talet och jag har väldigt svårt att tro att detta kommer ske under min egen livstid - så varför ska jag ägna kanske runt ett år av mitt liv åt något som jag förmodligen aldrig kommer ha nytta av?! Framförallt med tanke på att OM det nu skulle bli krig, så skulle jag med största sannolkhet dessertera - så efter mycket om och men blev jag inskriven i utbildningsreserven, varifrån jag också ströks när jag fyllde 30 för 1,5 år sedan. Så nu slipper jag helt det militära. :-)
När jag mönstrade -95 hade de stor neddragningarna inom försvaret börjat och det var egentligen inte särskilt svårt att vare sig få frisedel eller hamna i utbildningsreserven. Man resonerade nog mycket i stil med att satsa på dem som faktiskt ville göra lumpen - och det är väl i sin ordning tycker jag. Det är ungefär detsamma som det sista sparförslaget från försvaret innehåller; en yrkesmilitär helt enkelt. Lite som jag tolkat det att man söker till det militära och sedan har det som yrke. Och varför inte?! För varför ödsla skattepengar på att utbilda soldater som inte vill något hellre än att vara någon annanstans?!

Någonstans långt inne i lådor och skåp har jag hittat en rad gamla bilder på mig själv, hade knappt något minne av att jag hade dem kvar ens en gång! Men så slår det mig faktiskt hur mycket man förändrats som person och inte bara till utseendet sedan tonåren.
Tills jag var långt över 20 var jag långt ifrån den person jag är idag. Det är ibland nästan att jag skäms över den jag var då. Inte särskilt socialt kompetent, tystlåten och långhårig. Jag påstår inte på något vis att jag skulle vara perfekt nu, men är iallafall en person jag kan stå upp för och som kan stå för sina åsikter. Det gjorde jag inte för 10 år sedan. Men sen är ju också tonåren någon form av sökande efter en identitet. Det är garanterat många som är rejält vilsna i den åldern och provar sig fram på både det ena och det andra sättet.
Själv var jag aldrig någon vild tonåring, snarare tvärtom. Jag var så lugn att mina föräldrar blev oroliga för det istället! Lite av det vilda tog jag nog igen sen, när jag väl passerat 18 och började bli vuxen.

Här ovanför var jag 13 år och gick i sjuan. 19 år sedan med andra ord - och visst syns det att det var tidigt 90-tal?! Håret skulle sparas ut, jag hade precis börjat få upp ögonen för hårdrock och visst skulle man då vara långhårig! Naturligtvis till min mammas stora förtret....

Så blev jag 18 och fick mitt körkort. Håret hann växa ut och glasögonen var fortfarande gigantiskt stora. Det hår må vara 20 kg och 4-5 decimeter hår sedan, men det är faktiskt fortfarande jag! Detta körkort gick ut -06 och ni kan nog förstå att folk tittade misstänksamt på mig när jag legitimerade mig med det (för er som inte vet exakt hur jag ser ut nu, ser ni det längre ner i inlägget)!

Ungefär 10 år hade jag mitt långa hår innan jag tog mitt förnuft till fånga och faktiskt klippte av det. Det var ett beslut som grott under en längre tid och i och med att håret började bli rejält slitet insåg jag att jag var tvungen att göra något drastiskt. Så utan att säga något till någon klippte jag av håret och dök upp så här i en släktträff. Det är inte många gånger i mitt liv jag fått en sådan entré som när jag visade mig i denna frisyr efter 10 år som långhårig pojkvasker.
På den bild är jag 25-26 och bärjar väl närma mig den person jag är idag. Min rastlöshet växer till sig mer och mer, jag flyttar runt, jag reser kors och tvärs över jordklotet. Och någonstans tror jag det börjar växa till liv vad jag idag uppskattar med livet. Att skaffa aningen andra erfarenheter än vad många andra värdesätter. Alltså inte frågan om familj i vanlig bemärkelse, men istället resor, jobb, utbildning, kultur...

Bilder som togs -06 när jag precis flyttat hit till Kalmar. Den vänstra finns på mitt sjömans-USA-visa som nu är inklistrat i passet och det högra togs av en kollega i rökrummet på andra båten jag gjorde praktik på som styrmanselev. Så närmar man sig äntligt dags dato.... :-)

Så för bara ett antal veckor sedan... Flintskallig och med några kilos övervikt. Icke-rökare sedan knappa halvåret och i väntan på en vända i Kalmars heta uteliv.
Men ändå någonstans söker nog alla efter hur man vill leva sitt liv, inte sant?! Hur man än lever och hat levt frågar man sig nog om det är så här man vill ha det. Själv frågar jag mig det varje dag. Jag har aldrig någon gång ångrat det liv jag har eller har haft. Jag har insett att jag utvecklats som person, att jag idag är någon jag kan stå för, men därmed inte sagt att jag ångrar det som varit.
Med facit i hand finns det givetvis saker man skulle ha gjort annorlunda, men det är ju just för att man har facit i hand och inget annat. Man vet saker som man inte visste innan. Så varför ödsla energi på saker man inte kan göra något åt?

DN 1, 2, 3 SvD 1, 2, 3, 4, 5