Det är alltid en väldigt speciell känsla när man på något sätt ska iväg någonstans. Det spelar ingen roll om man bara ska göra en tågresa på några timmar, så fort jag kommer till Centralen eller flygplatsen infinner sig den där lite smått magiska känslan att vara på väg...
Att komma till Centralen, gå in på någon kiosk och köpa en tidning och kanske lite resgodis, se efter vilken plattform man ska till - eller komma till flygplatsen, checka in, gå lite i taxfreen - och sedan komma ombord på tåget eller flyget och märka hur man själv och alla andra plockar med sina saker och sätter sig till rätta i sätet inför resan.
Även om man bara ska flyga inrikes, även om man bara ska några mil bort för hälsa på släkten - det går inte att komma ifrån att det är lite speciellt på nåt sätt.
När sedan tåget sakta börjar rulla eller planet taxar ut på startbanan, känner man verkligen att "nu är man på väg".
Mycket av denna känsla grundar sig garanterat i att man förknippar det med en längre resa. En resa att komma till något exotiskt ställe där man aldrig varit. Samtidigt slår mig ofta tanken hur vi egentligen resonerar kring hela grejen med att resa. Att "bara" resa inom Sverige - eller ens Skandinavien - "räknas" knappt som att man är bortrest.
Men måste verkligen resa innebära att man åker långt, att det är dyrt och innebär åtskilliga timmar på flyget? Borde det inte snarare vara frågan om att bara kommer bort, även om det inte innebär att man åker till en annan världsdel - eller ens ett annat land? Räcker inte miljöombytet som det innebär att bara åka några mil med tåg och komma till en annan stad?
Under mina år som fattig student, har jag alltmer lärt mig att uppskatta dessa kortare resor - som ju även de innebär miljöombyte och att man får se något nytt. Min senaste lite längre resa var till Köpenhamn. Flyg ner och sedan några nätter på hotell innan det bar av hemåt igen. Visst, det är inte samma sak som att åka till en helt annan kontinent - men många underskattar säkerligen denna typ av resor! Idag ska man ju ha vart i länder som Thailand och Vietnam för att inte anses vara totalt oberest.
Personligen har jag sommartid varit utomlands ett par gånger. Då de flesta dundrar iväg till något turistmål långt bort, brukar jag hålla mig hemma i Sverige. Jag har alltid haft svårt att se vitsen med att lämna Sverige då det är som vackrast här hemma. Alla går och längtar efter sommaren, men när den väl kommer åker man härifrån. Är inte det lite märkligt? Vill jag åka till något varmt och soligt ställe, gör jag det under hösten, vintern eller tidiga våren - för att sedan hålla mig hemma, eller möjligen inom de skandinaviska länderna.

Bilden lånad från Only apartments

BAR 1 SvD 1

För ett par veckor sedan var jag bjuden på 40-årsfest i Kalmar. Så det blev förstås att titta på hur man skulle ta sig dit och sedan tillbaka till Stockholm igen.
Det märkliga var att tåget var mer än dubbelt så dyrt än flyget!! Hade jag åkt tåg fram och tillbaka, hade det gått på nästan 4.000 kronor - medan flyget skulle gått på ungefär 1.400 fram och tillbaka. Hur jäkla sjukt är detta?? Dessutom kom jag ju faktiskt i tid, planet landade till och med före utsatt tid!! Har det någon gång hänt att ett tåg kommit fram före utsatt tid? Nej, trodde väl knappast det...
Det mest sjuka är ju allt prat om att vi ska resa miljövänligt, men samtidigt är de miljövidrigaste färdsätten allra billigast - dessutom med bred marginal. För min egen del är det inte enbart en fråga om att komma fram i tid, utan även en ekonomisk fråga när man väljer färdsätt. Har man inte obegränsat med pengar, styr självklart även priset vilket färdsätt man väljer. Nu är både buss och flyg väsentligt mycket billigare än tåget, så självklart väljer man dessa alternativ! Framförallt när man vet att dessa dessutom håller tiden 99 gånger av 100 - och det är omvänd statistik för SJ.
Hur bar sig SJ åt förr tillbaka? För 10 år sedan hade vi också snö, vi hade kyla då med liksom löv på spåren. Men tågen tycktes ändå komma i tid. Men helt plötsligt tål varken tåg eller växlar snö och kyla! Hur kommer det sig? Finns det någon insatt som kan förklara hur man plötsligt inte kan köra tåg när temperaturen faller under 0-sträcket och det kommer ett par centimeter snö?
Och vill man få tillbaka resenärerna, ska man inte enbart se till att komma i tid utan även sänka priserna radikalt! För det är knappast bara jag som väljer färdmedel efter plånboken, eller hur? Och även om varje biljett inbringar mindre pengar, bör man ju istället få en vinst om fler än nu väljer tåget. Eller hur?

Relaterat: DN 1 E24 1, 2 EX 1 SvD 1

Bilden lånad från SGP

Jag har en väldigt stor passion för att resa och har genom åren garanterat lagt ut sexsiffriga belopp på resor runt om i världen. Det enda jag egentligen gallrat bort har varit charterresor, något som nästintill ger mig allergiska utslag. Visserligen har det blivit en och annan, men jag prioriterar helst att göra andra typer av resor.
Själv föredrar jag lite mer "udda" resor, att det inte ska vara så tillrättalagt som charterresor ofta är. Att komma till Italien och till och med få menyer på svenska är inte riktigt min grej.
Jag är heller inte den som längtar efter en utlandsresa under sommaren, då ju Sverige är som absolut vackrast. Vad inte alla tycks hålla med mig om, är att det finns otroligt mycket att se och göra här hemma under somrarna. Är det däremot någon gång under året jag längtar utomlands, är det januari/februari och under oktober/november. Även om det är en regnig sommar, har jag faktiskt aldrig ens tänkt tanken på att åka utomlands sommartid. Men jag vet, det är inte alla som håller med mig! Även om man - som jag - inte har förmånen att ha tillgång till en sommarstuga, finns det otroligt mycket annat att göra här hemma....

Men med åren har jag fått upp ögonen för lite mer "udda" resmål, att åka till ställen där kanske inte så många andra har varit. Ett ställer är Beirut, som ska vara en otroligt härlig stad efter vad jag har hört. Många kallar det "Mellanösterns Paris" och jag har sedan länge varit inställd på att någon gång åka dit. Förhoppningsvis också kunna klaffa det med att det inte är så oroligt där, som det ju kan vara i perioder.
Men ett land som jag på ett mycket, mycket märkligt sätt inte kan låta bli att fascineras av är Nordkorea. Ett land som är så otroligt slutet och där ytterst få faktiskt släpps in. Jag försvarar inte på något som helst sätt regimen och det politiska systemet i landet, men på något vis skulle det vara fascinerande att åka dit ändå!
Det är ju någon gång ibland man får se och höra olika reportage därifrån, om hur man lotsas runt och visas vissa utvalda platser, som myndigheterna vill visa upp. Att invånarna inte får ha någon som helst kontakt med människor från andra länder, inte ens möta blickarna hos de få turister som släpps in i landet. Varför detta är något som lockar kan jag inte svara på, kanske mest för att det är lite "udda".
Men frågan är väl om det är en resa som någon gång kommer att bli av? Lite på skoj har jag letat runt efter flygbiljetter till Nordkorea, men det tycks nästan omöjligt att få tag i. Frågan är väl hur många flyg det överhuvudtaget går dit?

AB 1 DN 1 SvD 1 SVT 1, 2

Bilden lånad från Cottonville

För ett tag sedan blev det en vända till Köpenhamn, faktsikt mitt första besök där. Konstigt nog har jag bara varit på Kastrup och Köpenhamns hamn, jag har aldrig sett stan. Men nu blev det lite mer sightseeing också och här kommer några av alla de bilder jag tog!

Bilder tagna i Christiania i helgen... Känns inte som att dessa regler skulle vara särskilt svåra att följa, eller hur?! ;-) Det var verkligen som att flyttas tillbaka till 70-talet när man gick in genom entrén till Christiania och strosade runt bland alla färgglada hus och hippies! Haschångorna låg som en dimma och det räckte med några få andetag så kände man sig praktiskt taget hög.
Fast jag får erkänna att Christiania inte var det enda jag hann med under mina två dygn i Köpenhamn. Klart att det blev flera vändor längs Strøget, en hel del god mat, pølse, øl och en hel del annat! Men jag var bara tvungen att dela med mig av dessa helt fantastiska skyltar... :)

För några år sedan, medan attackerna mot World Trade Center fortfarande var i färskt minne, flög jag till Seattle på USA's västkust. Normalt sett är jag inte särskilt flygrädd, jag är till och med rätt förtjust i att flyga! Mest tycker jag om starten, när planet tar fart längs startbanan och man trycks bakåt mot stolsryggen och efter en stund känner ur den tunga flygmaskinen lättar från marken.
Men när den stora och nästan fullsatta SAS-maskinen nu befann sig ganska exakt halvvägs över Atlanten kom jag på mig själv med något jag faktiskt inte trodde "fanns" hos mig! Det hade kanske egentligen inte lika mycket med flygrädsla att göra som det trots allt hade med fördomar!! Jag vet att man under långflygningar helst ska vara uppe och gå lite i planet, detta för att man annars kan få blodproppar i benen (själv brukar jag ytterst sällan göra detta och har hittills inte fått en enda blodpropp varken i benen eller någon annanstans) - och det var det också en och annan som nu gjorde.
Men när de allra flesta satt sig igen, noterar jag hur två män som såg ut att har arabiskt ursprung började vanka av och an längs de två mittgångarna i planet. Jag tyckte dessutom de verkade aningen nervösa. Och vilka tankar började plötsligt cirkulera i mitt huvud?! JO - att NU blir vi kapade!! Nu har man planerat ytterligar terroattacker mot USA och det är dessa två män som ska verkställa planerna!!
Dock satte de sig igen ganska snart - och inget hände heller. Några timmar senare landade vi helskinnade på Sealtes flygplats. Men visst är det märkligt hur man reagerar ibland?! Jag tror verkligen inte att alla med arabiskt ursprung eller alla muslimer är terrorister! Med tanke på hur många människor det finns i dessa folkgrupper, är det ju självklart att det finns en bunt rötägg även där - precis som inom alla andra grupper, oavsett hur man väljer att dela in människor i grupper. Tittar man etnisitet, religion, hudfärg, sexuell läggning, yrke, bostadsort, inkomst, utbildning - det spelar ingen roll, rötägg finns överallt. Och om nu min uppfattning att dessa män var nervösa för något stämde, kan de ju varit nervösa för vad som helst! De kanske var flygrädda, kanske skulle på ett viktigt affärsmöte i USA, träffa någon de aldrig träffat förr när de kom fram - vem vet?! :-) Min egen reaktion grundade sig säkerligen till stor del i att detta bara var ett drygt år efter 11 septemberattackerna som just personer med arabiskt ursprung låg bakom, givetvis i kombination med att vi alla har fördomar...

Denna helg befinner jag mig i Köpenhamn, men nåddes ändå av nyheterna om "dramat" som utspelade sig på Arlanda i morse, då ett plan på väg till Pakistan landade där sedan misstankar kommit fram om att en man med sprängmedel ska ha befunnit sig ombord.
Vad jag förstått av tidningarna, ska det sedan visat sig varit falskt alarm; man ska inte ha hittat några sprängmedel. Men jag kan tänka mig vilken oro man måste känna när man befinner sig på flera 1000 meters höjd i det läget! Bara misstanken om att någon kanske har planer på att spränga planet i luften kan säkert skrämma vettet ur den modigaste.
Den misstänkte bombmannen ska tydligen ställt sig frågande till misstankarna och blivit lite irriterade över gripandet - och är han nu oskyldig så får man ju har full förståelse för det.
Man kan ju undra vad en sådan anklagelse grundat sig i från början? Antingen har han något på sig sedan tidigare som lett till misstankarna - men det kan ju också vara så att han har någon rejäl ovän som helt enkelt velat sätta åt honom av någon anledning. Är det det sistnämnda, finns det nog minst en person som kommer få sina fiskar varma när och om sanningen rullas upp - för det brukar den ju göra för eller senare.
Det hela började tydligen med ett anonymt samtal från en telefonkiosk i Kanada. Det var en kvinna som ringde till den kanadensiska polisen och berättade att mannen på plats 23 L kunde spränga planet. Men uppenbarligen fanns även annat som pekade på att det kunde finnas sprängämnen ombord, så det var inte bara det anonyma samtalet... Skulle ju vara intressant att veta vad bara?! :-)

AB 1, 2 DN 1, 2 EX 1, 2 SvD 1, 2, 3 VG 1, 2

Bilderna lånade från Anna och Explore store

När jag bodde i London i slutet på 90-talet blev jag ganska förvånad på många sätt över engelsmännens dryckesvanor. Jag hade hört hur de älskade sitt te och såg framför mig massor med te-butiker med massor av olika tesorter. Men nej. Dessa butiker fanns visserligen, men jag upplevde dem knappast fler än i Sverige. Dessutom drack engelsmännen ungefär samma tråkiga "påsteer" som vi svenskar - och ofta med mängder av mjölk och socker i.
Men vad jag reagerade mest på var deras öldrickande. När vi svenskar tar en fika, då tar engelsmännen en öl. De har en salig blandning av det svenska supandet och medelhavsmentaliteten att ta max en öl eller två på eftermiddagen. Man visste egentligen aldrig vad en engelsman menade när man fick frågan "Vill du följa med och ta en öl?". För det kunde vara alltifrån bokstavligt att ta just en öl till att krypa hem på alla fyra frampå morgonkvisten. För en utekväll på en engelsk pub kunde vara mycket blötare än på en svensk pub. Ju mindre man mindes, ju mer lyckad var kvällen. End of story! ;-)
Åt man publunch, var det mer regel än undantag att ta en pint till maten - även om man skulle tillbaka och jobba efteråt. Och jag fick många konstiga blickar när jag så där typiskt svenskt beställde in en läsk eller vatten till lunchen och sparade öldrickandet till arbetsdagens slut.
Och efter arbetsdagen var sällan frågan "Ska vi ta en öl?" - utan frågan var bara "Vilken pub tar vi idag?". Så tog man en, max två öl innan var och en gick hem till sitt. Det var mer regel än undantag - i princip varje dag hade engelsmännen en mindre "afterwork".
Men samtidigt var det också en trevlig vana på sitt vis - även om läkarna säkert skulle ifrågasätta det lämpliga i att dagligen dricka öl. Men samtidigt var det ett bra sätt att lära känna sina kolleger, liksom att bearbeta ibland jobbiga situationer på jobbet på ett mer avslappnat sätt. När jag jobbade i London, jobbade jag ju med hemlösa och det kunde emellanåt vara riktigt tufft. Man såg mycket elände, man fick ta rejält mycket skit vissa dagar. Och att då på detta avslappnade sätt tillsammans med kollegerna avhandla dagens händelser var en "terapi" god som någon. Och många gånger dråsade även kollegernas respektive, andra vänner eller tidigare kolleger in på puben och man utvidgade sin bekantskapskrets lite på så vis.

Och just en afterwork ökar tydligen folks effektivitet på jobbet. Enligt en undersökning säger 45% att afterwork gör dem effektivare på jobbet. :-)

Vad gör dig effektiv på jobbet?

Luftkonditionering - 89 procent
Morgonfika - 79 procent
Lunch med kollegerna - 78 procent
Nybryggt kaffe - 67 procent
Vacker inredning - 61 procent
Friskt vatten - 59 procent
Krukväxter/blommor - 55 procent
Afterwork med kolleger - 45 procent
Nära till restauranger och affärer - 36 procent
Träningspass - 45 procent
Resa till och från jobbet - 25 procent
Lunch utan kolleger - 30 procent

Bilden lånad från Foxnomad

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om Ryanair, där jag förmodligen var aningen negativ om flygbolaget. Framförallt för att jag tycker de har ganska taskig marknadsföring och att biljetterna i slutändan inte alls blir så billiga som min vill få det att se ut i marknadsföringen.
Nu tycks det vara säkrast att plocka bort detta mejl innan jag blir hämtad av polis! För det är tydligen så flygbolaget gör mot personer som klagar på dem. Det hände åtminstone Henrik Ulven på en flygning till Oslo. Han hade beställt en smörgås, som han inte ansåg vara särskilt bra när han fick in och ville därför lämna tillbaka den och få igen pengarna. Det gick inte, istället blev han hämtad av polis när planet landade och besättningen hävdade att han uppträtt störande ombord. Något som andra passagerare intygar att han inte gjort.
Så kanske säkrast att vara försiktig med vad man säger om detta flygbolag innan man blir arresterad?! ;-) Om de inte gör som andra företag och JK-anmäler mig för förtal, det har ju hänt förr. *L*

AB 1 EX 1 VG 1, 2

Bilden lånad från Alexandru

1994 skulle jag flyga till Sankt Petersburg på en skolresa. Vi skulle flyga med SAS från Arlanda och allt började lugnt och stilla och vi lyfte nästan på utsatt tid. Men när det var dags att gå ner i Ryssland kom problemet: det var för dåligt väder för att landa. Det var tät dimma och flygledarna hade inte den utrustning som krävdes för att kunna "lotsa ner" flygplanen på landningsbanan, något som de flesta flygplatser annars har.
Kaptenen ombord valde att cirkla runt uppe i luften ett tag för att se om dimman lättade, vilket inte skedde. Till sist gick vi till Helsingfors för att tanka och åkte sedan tillbaka till Arlanda. Där erbjöds vi först nya biljetter med Aeroflot ett par timmar senare eftersom vädret då blivit bättre, men hela vårt sällskap vägrade att sätta sin fot på något av Aeroflots plan. Istället betalade SAS hotell över natten inklusive trerätters middag på kvällen och nya biljetter med morgonflyget nästa dag. Rena lyxen tyckte vi allihop förstås. :-)
Bara några år senare kom Ryanair med sina lågprisflyg mellan London och Sverige och lägligt nog bodde jag just då i London. När jag skulle hem till Sverige på en kortare semester kollade jag givetvis vad Ryanair tog för sina biljetter. Men det visade sig då att biljetterna i slutändan blev långt dyrare än vad det hade blivit hos vare sig SAS och Bristish Airways. Så nej, jag flög aldrig med Ryanair.
Och nu har man ju hört tillräckligt mycket negativt om Ryanair för att i alla fall jag själv aldrig kommer flyga med detta flygbolag! Jag avstår faktiskt hellre från en utlandsresa än att jag flyger med dem. För min del är det inte bara viktigt att själva flygresan i sig håller en viss kvalitet, utan även att jag har en viss trygghet om något händer - allrså om till exempel flyget blir rejält försenat eller ställs in. Och efter att ha jobbat fyra år på Arlanda vet jag att sådant inträffar lite titt som tätt. Blir jag av någon anledning strandsatt, vill jag veta att jag inte behöver punga ut med en mindre förmögenhet för boende och mat - och eventuellt en ny biljett om det tar tid innan jag kan komma med nästa plan. Hos Ryanair är ju det enda som sker vid kraftiga förseningar eller inställda flyg att man får en ny biljett på nästa möjliga plan, resten får man fixa med själv. Sen kanske nästa plan med lediga platser går om en vecka... "Fullprisflygen" må visserligen vara dyrare, men å andra sidan har man en helt annan trygghet i dessa situationer - och det är det faktiskt värt!
Och i slutändan behöver Ryanair egentligen inte vara särskilt billiga trots allt, om man ska tro det som står i dagens tidningar. TT har nämligen jämfört kostnaderna för en flygbiljett mellan Stockholm och London en helg i augusti. Ryanair har visserligen det lägsta biljettpriset, som ligger på 708 kronor tur och retur. Men då ingår till exempel inte den obligatoriska incheckningsavgiften på 55 kronor per enkel resa. Sen tillkommer skatter och avgifter på 325 kronor för hemresan. Och att checka in en resväska på max 15 kilo kostar 220 kronor i varje riktning. Så när det väl är dags att betala har biljettpriset mer än fördubblats motför det ursprungliga priset... Själv skulle jag känna mig otroligt lurad får jag säga!

KÄLLOR: AB 1 DN 1 SvD 1

Bilden lånad från Radiostyrda modeller

För några år sedan var jag ute på en riktig långresa i Asien och ett av stoppen jag gjorde var i Bangkok. Det är en helt fantastisk stad och strosade runt i timmar och tittade mig omkring.
Innan jag kom till Bangkok var jag ett par dagar i Singapore och där var jag otroligt noggrann med att inte skräpa ner och höll verkligen koll på allt jag gjorde. Jag visste nämligen med mig att man hade väldigt stränga lagar kring nedskräpning bland annat och böterna kan ligga på tiotusentals kronor - till och med för ett tuggummi eller en cigarettfimp på gatan.
Men när jag så kom till Bangkok, slappnade jag av lite. Alla som varit där, vet att det är rätt skräpigt och smutsigt på många ställen och jag tänkte inte närmare på vad jag gjorde med småskräp - så länge jag inte hade en papperskorg inom räckhåll förstås.
På den här tiden rökte jag fortfarande och en av dagarna gick jag längs efter en av Bangkoks affärsgator med just en tänd cigarett i handen. När jag rökt klart hamnade den - min vana trogen - på trottoaren, jag trampade på den och gick vidare. Men så värst långt kom jag inte, cirka 100 meter längre fram stoppas jag av en thailändsk polis.
Han var väldigt vänlig, men upplyser mig om att det inte är tillåtet att slänga skräp på Bangkoks gator, det är belagt med bötesstraff. Jag blev alldeles ställd - jag trodde faktiskt inte lagarna var fullt så petiga. Så jag förklarar lugnt att det visste jag inte - och erbjöd mig att gå och plocka upp min fimp för att lägga den i närmsta papperskorg. Det hjälpte inte så mycket, poliskonstapeln gick inte att övertala. Jag fick legitimera mig och betala mina böter. Nu var det ingen jättesumma, boten motsvarade ungefär 100 svenska kronor - så det kunde jag ju faktiskt leva med. Men aningen förargligt kändes det ju på något sätt, det måste jag erkänna!

Året efter var jag i Seattle i USA och besökte en kompis som tillfälligt bodde där. En av dagarna fick jag fördriva på egen hand och jag begav mig in till stan.
På väg till en marknad kommer jag till en trafikljuskorsning och stannar givetvis när det är röd gubbe. Men när hela korsningen är fri från all biltrafik - jag såg inte en bil på flera hundra meters håll - går jag (även här min vana trogen) över gatan. Så gör ju trots allt de flesta - eller?
MEN - en amerikansk mc-polis ser mig och jag blir stoppad. Den här polismannen var inte alls lika trevlig som den thailändska, han var snarare rent otrevlig och rejält stöddig. Jag får en kraftig uppläxning för att jag gått mot röd gubbe och får även nu legitimera mig.
När polismannen inser att jag inte är bosatt i USA, får jag dock promenera vidare. Inte ens en stöddig amerikansk polis bryr sig tydligen om att gripa en utländsk medborgare för en så pass ringa förseelse.

MEN även om man nu varken ska skräpa ner eller gå mot röd gubbe, så kändes det aningen petigt på något vis. Hade jag skräpat ner med något värre än en cigarettfimp, eller hade jag varit på väg att orsaka - eller till och med orsakat - en olycka genom att gå mot röd gubbe, hade det inte varit något att diskutera.
Och visst, även i Sverige kan man givetvis åka på böter för att gå emot röd gubbe - och säkerligen också för nedskräpning även för en cigarettfimp. Men någonstans känns det också som att polisen har aningen viktigare saker att hålla koll på än personer som går mot röd gubbe.
Sen går det givetvis aldrig att skylla på att "det hade jag ingen aning om" - för det är upp till en själv att hålla koll på lagar och regler i det land man befinner sig i.
Sen är det inte alltid helt lätt att hålla koll på när lagarna kan vara totalt olika våra egna. Vissa saker är ju sunt förnuft - man ska inte slåss, mörda, stjäla, våldta, köra för fort och så vidare. Men läste - bara för att ta några exempel - om vad man kan straffas för i Dubai! Och det här är verkligen inga självklarheter alla gånger:

Förbud mot fysisk kontakt mellan könen (kyssar, kramar, flört, eller sexuella trakasserier) - bara gifte par kan röra varandra.

- Krav om anständig kläder (inte for korta kjolar, inte genomskinliga eller åtsittande kläder, inga urringningar) både generellt, men speciellt vid offentlig- och regeringsbyggnader.

- Förbud mot dans och hög musik på offentliga platser.

- Förbud mot alkoholintag på platser utan tillstånd, samt uppträda berusad utanför speciellt avsedda områden (till exempel hotell).

- Förbud mot att fotografera kvinnor eller familjer utan tillåtelse.

- Krav om förhandsgodkännande för införsel av enklare mediciner.

- Förbud mot att äta, dricka och röka på offentliga platser i dagsljus under muslimernas helliga måned Ramadan.

RELATERAT

Resfeber, SIXT, Travel Heroes, Travel Intelligence, Travel Start Ving

DN 1 VG 1, 2, 3

---

Men djuren hölls på ett sätt som i Sverige aldrig skulle accepteras. Tittar ni på bilden på tigern, så var buren inte mycket större än vad som syns på bilden, med andra ord inte särskilt mycket utrymme.
Under mitt besök, hade man även en uppvisning med diverse ormar som man verkligen jonglerade och bollade runt med. Med tanke på hur tama - nästintill medvetslösa - som ormarna verkade fick jag instinktivt känslan av att de måste varit drogade för att låta sig behandlas på det sätt som skedde. Så även om det var spännande att se alla exotiska djur man hade där, så blev det också lite beklämmande - ja, nästan sorgligt - att strosa runt där och titta också...

Bland annat gick denna båttur genom Bangkoks slumkvarter, där jag kan garantera att det rådde total missär! Folk bodde i totala ruckel som inte såg ut att klara mer än några svaga vindfläcktar innan de rasade samman. Själv tyckte jag det kändes helt fel att knäppa kort på de människor som bodde så! Så med respekt för dem, så har jag inga sådana bilder att dela med mig av!

RELATERAT

Resfeber, SIXT, Travel Heroes, Travel Intelligence, Travel Start Ving

AB 1, 2, 3, 4, 5 DN 1, 2, 3 POL 1 SvD 1 VG 1

Jag har några passioner här i livet och en av dem är att resa. Det har blivit några resor genom åren, men fortfarande finns det många ställen jag fortfarande skulle vilja besöka! Det har på något vis blivit lite av ett beroende att vara ute och resa.
Sen har man ju varui till ställen som man mer än gärna skulle vilja åka tillbaka till. London är ett sådant ställe, liksom Thailand. Men ett ställe som jag verkligen blev upp över öronen förälskad i när jag var där, det var Samoa-öarna! En liten ögrupp i stilla havet, dit inte särskilt många turister hittar - åtminstone inte från Europa.
10 dagar var jag där, men hade kunnat stannat 10 veckor. Det var verkligen ett litet paradis får man säga med sin kritvita sandstränder, klarblåa vatten, palmer och korallrev. Snorklandet bland reven och alla färgglada fiskar var verkligen en upplevelse utan dess like!
Detta är ju en ganska liten ögrupp som inte har särskilt stora arealer direkt. När jag var där minns jag att man pratade om växthuseffekten och att skulle isarna verkligen börja smälta på allvar, då skulle Samoa-öarna vara bland de första länder som faktiskt försvann och helt dränktes i vatten.
Nyss läste jag om den tsunami som drabbat ögruppen, tydligen med ganska stora skador i bland annat huvudstaden Apia. Hittills räknar man med 100-talet döda, men antalet tycks stiga... När sådant här händer är man som människa ganska liten och försvarslös får man väl säga! Naturens krafter rår vi ännu inte på....

RELATERAT

Resfeber, SIXT, Travel Heroes, Travel Intelligence, Travel Start Ving

AB 1, 2, 3 DB 1, 2, 3, 4 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6 EX 1, 2, 3 SvD 1 VG 1

Ett av de minnen - och framförallt en erfarenhet för livet - som gjort störst intryck på mig själv är min tid i London! När jag var 19 år flyttade jag mer eller mindre direkt hemifrån till London, där jag fått jobb hos Bondway Housing Association, en frivilligorganisation som jobbade med att hjälpa hemlösa. Jag jobbade som volontär, vilket innebar en minimilön i kontanter, men jag hade å andra sidan betald bostad i centrala London.
Lärde mig under de åtta månader jag bodde och jobbade i mångmiljonstaden London så otroligt mycket. Framförallt genom att se livets baksida och det är en erfarenhet alla egentligen borde ha att bära med sig.
På härbärget där jag var "stationerad" märkte man av alla konstraster på något vis. Med utsikt över Themsen och granne med MI6:s (brittiska underrättelsetjänsten) skyskrapa helt i glas låg härbärget som inhyste de hemlösa människor som lyckats få en plats med tak över huvudet.
Det normala var oftast att de sociala myndigheterna betalade deras hyra, i övrigt hade de inte mycket pengar att leva på. Rörde sig oftast om någon eller ett par tusenlappar i månaden. Pengar som inte räcker särskilt långt, även om ens hyra redan är betald.
De flesta hade väldigt brokiga livsöden att berätta om och det ena var inte det andra likt. Vissa hade haft riktigt bra liv med jobb, relativt gott om pengar - ja, allt de flesta önskar sig - men så gick något snett på vägen och de förlorade allt och hamnade på gatan. Andra kom från vad man skulle kalla "problemhem" med missbruk och våld och hamnade snett redan vid barnsben. Många av dessa hade dragits med någon form av missbruk sedan 10-12-åldern....
Men mest berörd blev jag nog ändå de nätter man åkte ut på Londons gator och delade ut mat, filtar och kläder till dem som bodde direkt på gatan. Det makabra var att det var mer regel än undantag att man såg barn bland dem som kom till våra stopp.... Många av barnen var inte mer än i 8-10-årsåldern. Som den barnkära person man är blev man otroligt illa berörd och dessa barn fick alltid något lite extra av oss. Hade vi någon gång godis, kakor eller liknande så gick detta uteslutande till de barn på stötte på ute på gatorna.

Själv kände jag ofta av vad bra man hade det! Även om inte heller min tillvaro i London inramades av någon som helst form av lyx, så hade jag det väsentligt mycket bättre än dem som jag jobbad emed att hjälpa på dagarna... Det intryck som satte det allra största spåret i mitt inre var en man som kom och ringde på hos oss mitt i natten i slutet av november. Ute ösrgnade det och var bara några ytterst få plusgrader. Han ringer på och undrar om vi har en säng ledig över natten, och jag var tvungen att ge honom beskedet att vi just denna natt var totalt fullbelagda; det fanns inte ens en städskrubb jag kunde erbjuda honom. Jag såg direkt hur förtvivlad han blev! Så frågade han om vi inte åtminstone hade en filt han kunde få ta, han skulle vara tvungen att sova utomhus över natten. Jag hade inte mage att neka honom detta och gick och hämtade en filt åt honom. Jag kan med ord inte beskriva den glädje han visade över denna ynka filt. Han jublade och höjde mig till skyarna - denna filt skulle förmodligen rädda livet på honom denna kalla novembernatt. Den glädje han visade över en ynka filt skulle förmodligen vara densamma som den en annan skulle visa om man vann 100.000 på lotto. Så snacka om olika krav på tillvaron!!

Jag har valt att inte publicera några foton på "gubbarna" från härbärget här. Vet inte hur många av dem som fortfarande är livet (det är trots allt nio år sedan), men vill ändå inte lägga ut bilderna på nätet. Framförallt med tanke på dessa människors integritet.
Men utöver mitt arbete på härbärget, så passade jag givetvis på att lära känna London lite och det blev också en del kort knäppta!

---

---

Sankt James's Park
Parken nedanför Buckingham Palace och som var helt underbar att promenera omkring i! Och i det lilla huset på vänstra bilden tycltes någon bo. Kollade aldrig närmare, men kan gissa att det var någon som ansvarade för parken... Fast jag vet att det ofta lyste där på kvällarna när man gick förbi. :-)

TOWER BRIDGE

---

Så här tog man sig ofta runt i London! Kan någon gissa vad bötern låg på om man skulle för sig att röka på en dubbeldäckare?! 1000 Pund!! Skulle motsvara ungefär 13.000 kronor!!

Under min tid i London avled prinsessan Diana i en trafikolycka utanför Paris. Givetvis var jag såg och begravningsprocessionen fram till kyrkan...

Och visst var självaste Tony Blair närvarande! Han hade relativt nyligen blivit vald till premiärminister när jag flyttade till London och jag kan garantera att han var mäkta populär! En populäritet han förlorade bland annat genom irakkriget....


Alla blommor utanför Buckingham Palace efter Lady Di:s död.
Hon var omåttligt populär bland britterna kan jag säga!

RELATERAT

Resfeber, SIXT, Travel Heroes, Travel Intelligence, Travel Start Ving

AB 1, 2 DN 1, 2 SvD 1, 2 VG 1, 2

Redan min första praktikpersiod till sjöss under hösten -06 insåg jag hur otroligt rätt jag hamnat vad gäller yrkesval! Första kvällen ombord var en stjärnklar septembernatt med fullmåne och Östersjön var nästintill spegelblank. Jag blev stående säkerligen en timme på akterdäck och kunda knappt förmå mig att gå in igen för att sova kan jag säga. Sen har jag bara trivts mer och mer till sjöss, även om man naturligtvis ser även nackdelarna med jobbet. Saker som att man till exempel kan vara bort väldigt långa perioder är ju inte enbart av godo. Men finns ju otroligt många olika båtar att jobba på och man behöver nödvändigtvis inte vara bort 5-6 månader som är vad som gäller på vissa fartyg. Det är något jag skulle kunna tänka mig att göra under 1-2 om jag var singel för att få de långa ledigheterna - man är ju alltid ledig minst lika lång tid som man ligger ute. Sen kan man istället utnyttja de långa ledigheterna för att till exempel plugga, resa eller göra annat där man kanske behöver en längre ledig period. Men år ut och år in skulle jag ha väldigt svårt för att jobba så! Även om man inte har familj tror jag man kommer bort alldeles för mycket från saker och ting här hemma - saker som vänner, vad som händer och sker, evenemang och så vidare, och så vidare.
Det enda som om möjligt känns ännu mindre lockande att jobba med år efter år är väl att vara på finlandsfärja eller liknande. Jag kan förstå dem som till exempel har småbarn hemma, eller som börjar bli lite äldre, att man väljer att jobba så. Man har inte långa törnar, utan är ute mellan en och två veckor i stöten. Sen har man ju nära hem och det är jämförelsevis lätt att få ledigt mitt under en törn om man skulle behöva.
Men det måste bli otroligt monotont i längden att åka fram och tillbaka mellan samma två hamnar hela tiden. Jag minns själv från mina egna praktikperioder på rorobåtar hur man bara behövde dra undan gardinen för ventilen i hytten och titta ut, så visste jag exakt hur långt det var kvar till nästa hamn.

Med ett ynka år kvar av utbildningen - ett år som jag anar kommer svischa iväg i en jäkla fart - har jag förstås börjat titta lite på jobb och vad jag skulle kunne tänka mig att söka. En förfrågan om intresse har jag fått - även om jag absolut inte vet än om det kommer att bli något - på ett utbildningsfartyg som bland annat går runt i Kanarieörna, Västindien, Karibien och Hawaii. Låter inte det underbart, så säg!! Men det var mest en förfrågan om jag var intresserad, eftersom man behövde personal, så mina kontaktuppgifter har man givetvis fått.
Nu har jag dessutom hittat nästa fartyg jag faktiskt skulle kunna tänka mig! Det må vara ett kryssningsfartyg i Östersjön, men tycks inte bara gå fram och tillbaka mellan samma två hamnar hela tiden. Om inte annat skulle jag dessutom faktiskt kunna tänka mig att åka med som passagerare vid tillfälle - om man någon gång skulle få råd. :-) Men passagerarfartyg är väl iallafall vad som lockar mig mest när jag väl ska ut och jobba, det är en sak som är säker!
Den här båten heter Vision of the Seas och gjorde sin jungfruresa i början av juni i år. I priset ingår alla måltider och resan tar fyra dygn. Under den tiden angörs både Tallinn och S:t Petersburg. Fartyget är 279 meter långt och 67 meter längre än "Baltic Queen".
Förutom alla måltider ingår ett stint aktivitetsutbud: konstkonsultationer, line dance-kurser, diamantseminarier, pingis­turneringar och föredrag som "Vägen till en plattare mage". Låter inte helt fel, eller hur?! Kanske är värt en liten slant att åka med vid tillfälle - och ställa sig in lite hos kapten så att man har ett styrmansjobb så småningom... *L*

Bilder från Vision of the Seas

RELATERAT

Resfeber, SIXT, Travel Heroes, Travel Intelligence, Travel Start Ving

DN 1 SvD 1

Bilderna lånade från Nordviks brygga, HydroGarden och DN

---