Prioriteringar
Hur brukar DU prioritera om ditt umgänge med andra människor när du inleder ett nytt förhållande? Brukar du försöka träffa dina vänner och din familj lika frekvent som du gjorde som singel, eller blir det lite mindre? Eller slutar du rentav höra av dig till vissa vänner helt och hållet?Själv brukar jag försöka ha som målsättning att ligga någonstans mittemellan grupp ett och grupp två, alltså att umgänget med vänner och familj inte ska påverkas alltför mycket av att jag inlett ett förhållande. Oftast är det orimligt att tro att man hinner med sina vänner exakt lika mycket som när man var singel, men jag skulle aldrig sluta höra av mig helt.
Jag har med åren insett att det är när ens vänner börjar "kila stadigt" som de faktiskt visar vad de går för. Fortsätter de att höra av sig och fortsätter de att vilja ses, visar det att de vill behålla mig som sin vän. Jag begär inte att man ska hinna ses lika ofta, men tar faktiskt illa upp om man helt slutar höra av sig. Då kan jag inte betyda särskilt mycket för den personen.
Och faktiskt - det har hänt! Jag har faktiskt varit med om att så kallade kompisar helt slutat höra av sig när de träffat en tjej/kille. För att sedan plötsligt börja höra av sig igen när förhållandet spruckit. Eller mer eller mindre underförstått sagt att man ville vänta med att ses tills även jag träffat en tjej - så vi kan har parmiddagar.
Nej, jag är definitivt inte personen som slutar höra av mig till mina vänner när jag träffar en tjej. Möjligen blir det inte lika ofta som tidigare, men jag slutar inte höra av mig. Jag slutar inte föreslå att vi ska ses, men även det blir förmodligen inte fullt lika ofta som tidigare. Mitt resonemang är att man blir otroligt ensam den dag förhållandet möjligen spricker om man väljer att sluta höra av sig till sina vänner. Då står du plötsligt där utan såväl pojk-/flickvän som utan vänner. Inte en situation någon skulle vilja hamna i, eller hur?!
Det finns få garantier för kärleken, även om intentionen självklart är att ett förhållande ska bli livslångt. Och även om förhållande inte spricker, skulle i alla fall jag själv känna att tillvaron till sist blev rätt tråkig utan vänner att umgås med.
Men jag har även varit med om det omvända, en flickvän som faktiskt krävde att jag skulle bryta kontakten med vissa vänner - och även dra ner på mitt umgänge med min familj. Något som jag självklart inte gick med på.Dock tror jag inte detta är helt ovanligt tyvärr; att det finns personer som kräver av sin partner att säga upp bekantskapen med vänner och familj.
Självklart beror det på situationen, varför man kräver att ens partner inte umgås med vissa människor. Själv är jag polisanställd och skulle förmodligen kräva av en flickvän att inte umgås med tungt kriminella personer. Sådana situationer är självklart förståeliga.
Men att kräva att man bryter kontakten eller drar ner på umgänget för att personkemin inte stämmer, för att man inte gillar partnerns familj eller vänner är helt orimligt. Skulle min familj och flickvän inte komma överens för att man är för olika, skulle man få hitta andra lösningar. Att till exempel träffas utan henne. Men jag skulle inte göra slut med en flickvän för att min familj inte gillade henne - eller bryta kontakten med en kompis för att min flickvän inte gillade honom/henne.
Mitt utgångsläge i alla relationer - såväl med vänner som flickvänner - brukar vara att man får ta mig för den jag är, inklusive familj, vänner och flickvän. Självklart ska jag visa respekt, självklart ska jag behandla alla runtomkring på ett bra sätt och inte vara osmidig. Men i paketet ingår liksom såväl vänner som familj, det är bara att acceptera. :-)
Kärlek vid första ögonkastet
Tror ni på kärlek vid första ögonkastet? Tror ni att man kan bli kär i någon direkt och att förhållandet sedan räcker livet ut?Själv är jag aningen kluven. Jag har själv aldrig varit med om det (och nej, jag är inte nyförälskad just nu heller) och tror nog att kärlek vid första ögonkastet hör till undantagen. Självklart förekommer det, men är nog snarare en lyckträff än något annat. Man träffar någon som ser bra ut, attraktionen för stunden är ömsesidig och med tiden visar det sig hur lika man faktiskt är. Visst händer det, men jag tror det är ganska ovanligt.
Idag finns otroligt många sätt att träffa en partner som inte fanns för bara några år sedan. Det finns dejtingsajter, förmedlingar, singelkryssningar och en lång rad andra företeelser som man knappt visste vad det var för några år sedan. Plötsligt borde det vara väldigt enkelt att träffa en livskamrat, eller hur?
Men min egen undran är om det verkligen är lättare? Det är lättare att dejta, ja - men är det lättare att faktiskt träffa någon? Själv är jag inte så säker. Med alla möjligheter som finns att försöka träffa en potentiell partner, undrar jag ibland om vi inte blir mer kräsna istället. Det blir plötsligt lättare att jämföra den man träffat med vad man kanske annars skulle "gått miste om". Gräset känns plötsligt väldigt mycket grönare på andra sidan staketet. Har inte själv tyckt att det är så jag resonerar när jag har ett förhållande, men mycket kan ju vara undermedvetet utan man tänker på det.
Man hör ofta folk som säger att "utseendet är inte så viktigt" och "åldern är ju bara en siffra" när man diskuterar förhållanden. Men är det verkligen så? Är verkligen utseende och ålder oviktiga?
Själv hävdar jag att båda delarna faktiskt är viktiga! Utseendet är inte viktigt i bemärkelsen att tjejen behöver se ut som någon fotomodell, men självklart måste det finnas något som man attraheras av. Det är sedan helhetsintrycket som gör tjejen attraktiv. En tjej som "från början" kanske inte upplevs som jätteattraktiv, kan bli det med tiden om personkemin stämmer. Och självklart det omvända. En tjej som vid första ögonkastet är väldigt snygg, men sedan visar sig ha huvudet enbart till skilja öronen åt blir snabbt väldigt oattraktiv. Så visst är det viktigt i bemärkelsen att man måste attraheras, men oviktigt i bemärkelsen att hon inte behöver följa idealen för att vara attraktiv.
Åldern då? Jo, i längden tror jag åldern faktiskt spelar roll! Jag skulle inte vilja leva med någon som var väsentligt mycket yngre eller äldre. Självklart finns det undantag, självklart finns det par som levt hela livet tillsammans trots en stor åldersskillnad. Men sannolikheten att ett förhållande spricker ökar säkerligen med åldersskillnaden.
Själv tänker jag mig att åldras med någon som är väsentligt mycket yngre eller äldre kan bli svårt. Tänk dig att din partner är 15 år äldre. Han/hon går därmed i pension när du är 50 år. När du själv går i pension är partnern 80 år - och har knappast samma ork och lust att göra saker som du. Pensionen vill man kanske kunna spendera med att resa ihop, göra saker. Men hur mycket sådant orkar en 80-åring om man jämför med en 65-åring? Skillnaden kan vara väldigt stor!
Nej, åldern blir heller inte oviktig. Några få år är självklart helt okej, men vid en åldersskillnad på över 5-6 år skulle jag själv dra öronen åt mig, det är en sak som är säker!
Skuldbeläggning
Alla som levt i en relation där svartsjuka förekommit vet hur jävligt det kan vara. Många gånger både för den som är svartsjuk och för den som drabbas av någons svartsjuka.Självklart finns det olika typer av svartsjuka, både den sundare sorten, som de flesta av oss kan känna när det är mer eller mindre befogat. Men sen finns den sjuka och osunda svartsjukan som dyker upp när det inte är fullt lika befogat - men där den svartsjuka personen inte alltid heller ser det osunda i sitt beteende.
Jag har själv levt i ett förhållande med denna osunda svartsjuka - och frågar mig ibland vilket i den tjejens beteende som var värst! Det faktum att hon var så extremt svartsjuk, eller att hon aldrig kunde ta till sig av mina argument. Hade hon bestämt sig för att jag varit otrogen eller lurat henne på något sätt, då var det bara så. Det spelade ingen roll vad jag sa. Och svartsjukan dök upp i de mest märkliga situationer! Om jag hade ett sår i pannan hade jag legat med någon som rivit mig i pannan i stundens hetta. Hade jag stannat till på stan och pratat med en kvinnlig arbetskamrat var det för att jag var kär i henne. Gjorde jag en kvinnlig kollega en tjänst var det av samma anledning. Anledningarna till svartsjukan var många, men en sak var i princip alltid densamma: vad jag än kom med för motargument, så ljög jag alltid...
Den här tjejen pratade ofta om att hon blivit misshandlad i tidigare relationer. Hur mycket sanning det låg i hennes historier vet jag ärligt talat inte - för det har i efterhand visat sig att den som ljög mest av henne mig var just hon själv.
Men med det anklagande och svartsjuka beteende hon faktiskt hade, är det helt enkelt inte så konstigt att hon lockade fram våldstendenser hos vissa pojkvänner. Även om jag själv aldrig slog henne, så lyckades hon reta upp mig mer än någon lyckats med! Vare sig innan detta förhållande eller efter. Alla reagerar olika när de blir arga och jag anser att det är ganska troligt att personer som normalt inte blir våldsamma när det blir arga skulle kunna bli det just i sådana här lägen.
Min egen syn på våld är att det endast finns ett tillfälle då det faktiskt är befogat! Det är i självförsvar och aldrig annars. Däremot finns det självklart situationer då man blir så provocerad att det är svårt att behärska sig, då det helt enkelt rinner över. Och det kan självklart vara förmildrande omständigheter, men det gör inte nödvändigtvis våldet befogat.
Tänk er nu tanken att jag gått över gränsen under något gentemot min exflickvän på grund av hennes svartsjuka och kontrollbehov! Jag misshandlar henne inte svårt, men med kanske en eller två örfilar (eller liknande) vid några ytterst få tillfällen. Jag kommer vid något annat tillfälle kanske med något som skulle kunna liknas vid någon mildare form av hot. Någon annan gång kanske jag kollar hennes mobil eller dator för att se om HON har rent mjöl i påsen med tanke på alla anklagelser hon riktade emot mig... Ett beteende som på ett eller annat sätt provocerats fram av hennes svartsjuka, kontrollerande beteende...
Med stor sannolikhet hade förmodligen fokus lagts på det jag som man gjort emot HENNE, utan någon större hänsyn till vad hon gjort mot mig - det som i grunden provocerat mig till det jag gjorde. Jag hade förmodligen ansetts vara en hotfull, kontrollerande kvinnomisshandlare.
Så vänder vi på steken! Jag hade varit extremt svartsjuk, anklagat min sambo för den ena saken mer osannolik och orealistisk än den andra. Jag hade motsatt mig att hon gick på personalfester, på krogen eller reste på egen hand. Jag hade blivit svartsjuk för att hon ens skulle besöka sina föräldrar. Och hon hade till sist haft svårt att behärska sig och det hade runnit över i enstaka slag, hot och snokande i min dator eller mobiltelefon. Fortfarande hade jag varit förövaren, den psykiskt misshandlande mannen som ville ha kontroll över min partner - medan det hon gjort mig förmodligen inte skulle leda någonstans rent rättsligt. Det är helt enkelt ofta mannen som blir förövaren...
Självklart är det så jag inte på något sätt försvarar misshandel, oavsett vem som är offer eller förövare. Många misshandlade kvinnor förklarar ju misshandeln med att de provocerade mannen på något sätt - men det är säkerligen bara är i en bråkdel av fallen man faktiskt kan säga att kvinnan provocerat mannen så att det kan ses som en förmildrande omständighet. Men visst förekommer sådana fall, även om de inte är särskilt många.För min egen del gick det aldrig överstyr med regelrätta hot eller slag mot min dåvarande sambo (har inte gjort det mot någon annan flickvän heller). Men jag tror knappast jag är den enda som blir oerhört provocerad av att först bli anklagad för totalt horribla och osannolika saker som jag aldrig skulle komma på tanken att göra - för att motparten sedan vägrar tro på mina motargument. Framförallt när det är totalt befängda saker, när det blir gräl kring sådant som som i grunden är helt normalt ett "normalt umgänge" med kolleger, familj och vänner. När man tillsammans med sin syster ska köpa en födelsedagspresent till mamma, stannar till och pratar med en kollega på stan, gör en annan kollega en tjänst i jobbet - men bara blir anklagad för att egentligen vara otrogen. Självklart är det provocerande. Kanske framförallt när anklagelserna kommer från person som hävdar att HON sköter hela förhållande fläckfritt (trots alla anklagelser och all svartsjuka) och som man själv ställt upp på på alla möjliga sätt under fårhållandets gång.
Precis som att vissa kvinnor tycks dras till misshandlande män, tycks jag själv dras till tjejer/kvinnor som visar en eller annan tendens till svartsjuka och/eller annat kontrollbehov. ALLA relationer jag haft har inte varit med "sådana" tjejer, men förvånansvärt många känns det som ibland. Inget senare förhållande har visserligen varit så extremt som mitt förhållande med W, som jag syftar på i det här inlägget, det måste jag verkligen betona. Men det har ändå varit en hel del diskussioner i andra förhållanden också - om saker som grundar sig i lite väl överdriven svartsjuka.
Och en hel del svartsjuka kan man trots allt leva med, bara det går att resonera kring det. Om den svartsjuke kan ta till sig andra argument och se att det han/hon kläcker ur sig egentligen är ganska befängt - eller åtminstone inte särskilt realistiskt.
Som kille/man är det helt enkelt svårare att bli trodd när man blir utsatt för misshandel i nära relationer. Oavsett om den är psykisk eller fysisk. Många av er som läser detta tänker säker i banor som "jamen, har han inte gjort NÅGONTING som faktiskt befogat svartsjukan?".
Jag lovar, den kommentaren har jag fått flera gånger när jag berättat denna historia! Det är många som lite skeptiskt frågat om det inte funnits någon gnutta av sanning i min exflickväns anklagelser. Svaret är och förblir detsamma, nämligen att hennes anklagalser och hennes beteende till 99,999999 % var totalt ryckt ur luften och totalt ogrundat.
Men kanske just för att det egentligen hör till ovanligheterna att det är kvinnan som är förövaren och mannen offret, är det många gånger ytterst svårt att bli trodd. Istället blir man ifrågasatt. Man förväntas i dagens könsstereotypa samhälle vara den starkare parten när man är man. Man förväntas underförstått "hålla ordning på sin kvinna" och sätta henne på plats om hon är dum. Okej, det sista var en grov överdrift, men ni förstår säkert andemeningen.
Och missförstå mig inte! Även om man blir provocerad är det självklart inte okej att misshandla någon. Men det kan ändå var en förmildrande omständighet... I vissa fall.
Laglig prostitution
Nästan 400 000 svenskar reste under förra året till Thailand - men långt ifrån alla kommer hem ensamma till Sverige. Allt fler svenska män tar nämligen med sig en thailändsk kvinna hem. Thailändska kvinnor är överrepresenterade i Migrationsverkets statistik över vilka som får temporärt uppehållstillstånd för nyetablerad anknytning. Bara hittills i år är de 1 441 stycken.Fram till oktober i år hade 8.064 kvinnor beviljats temporärt uppehållstillstånd för en nyetablerad anknytning - av dem var 1.441 thailändskor. Det gör att Thailand hamnar i topp på listan över vilka som får temporärt uppehållstillstånd för nyetablerad anknytning.
Det finns dock exempel på åtskilliga män som sätter i system att ta hit kvinnor, som de sedan misshandlar och/eller utnyttjar på andra sätt för att sedan sonika slänga ut dem. Ett fenomen som kommit att kallas fruimport. Det finns nämligen en regel som säger att förhållandet måste ha varat minst två år för att kvinnan ska få permanent uppehållstillstånd även om förhållandet tagit slut. En regel som många män utnyttjar. De plockar inte bara hem en eller två thailändska fruar - det kan vara frågan om tiotals i extremfallen.
Är det frågan om att man befinner sig i ett land och av en slump träffar någon man blir kär i och sedan flyttar med till Sverige, är allt i sin ordning. Självklart. Och självklart finns det många relationer som är lyckliga och bra, där till exempel en thailändsk kvinna flyttat med en svensk man till Sverige. Men det går inte att komma ifrån att många män missbrukar möjligheten att "köpa sig" en fru - något som snarare liknar en laglig form av prostitution. Kvinnan får en materiellt och ekonomiskt bättre tillvaro, medan mannen får sex... Jag kan själv riktigt äcklas när jag ser par där mannen kan vara 20-30 år äldre än kvinnan och inte har utseendet med sig alls - medan kvinnan utifrån sitt utseende skulle kunna få precis vem hon vill! Jag ställer mig alltid frågan varför dessa kvinnor håller ihop med dessa män om det inte är för det materiella?! Man får känslan av att många av det män som hämtar hem en fru gör det för att han av någon anledning har svårt att få förhållanden med svenska kvinnor att fungera - och dessutom kanske inte riktigt har utseendet med sig. De kanske har en kvinnosyn som många kvinnor i väst inte ville leva efter och därmed brakar förhållandena ganska snart. Det är ju inte alltid man ser "fotomodellskillar" med thailändska fruar om man säger så...
Kändisäktenskap
Är det fler än jag som klurat över det här med kändisar som gifter sig åt höger och vänster för att sedan skilja sig efter en kort tid? Kändisar gifter sig som de allra flesta andra också gör, så det är väl inte så konstigt. Men det tycks finnas exempel på ett oändligt antal kändisäktenskap som bara varar en mycket kort tid för att sedan ta slut. Senade praktexemplet är Sinead O'Connor och Barry Herridge, som gifte sig under en så kallad drive in-vigsel i Las Vegas - bara för att skilja sig efter 18 dagar. Äktenskapet är Sinead O'Connors fjärde. Männskan är dessutom 45 år och borde väl ha lite mer mognad än så här! Eller har jag fel?När jag var 14-15 år kunde jag möjligen tagit förhastade beslut i sådana här frågor (även om jag givetvis inte fått gifta mig) - men inte idag!! Och då är jag 11 år yngre än Sinead O'Connor....
Det känns inte som det är kärlek till sin partner man vill visa genom att gifta sig! Istället vill man visa att man minsann har råd att gifta sig varje gång man träffar en ny partner. Även om man bara varit ihop ett par veckor och äktenskapet i bästa fall håller något år. Dessa extremt korta äktenskap tycks vara vanligare bland kändisarna och Hollywoodstjärnorna i USA - men även i Sverige får man känslan av att kändisarna gifter om sig lite stup i kvarten. Och många gånger efter ganska korta äktenskap...
Eller tar man som kändis "lättare" på det här med äktenskap av någon anledning? Att "ja ja, det är väl inte hela världen om det tar slut - då kan jag ju alltid stämma frugan istället"? Jag tänker inte moralpredika alls, istället drar jag faktiskt lite på munnen åt dessa märkliga äktenskap! Personligen har jag aldrig varit gift - och bara tiden kan utvisa om jag någonsin kommer att bli det. Men på något sätt är det lite komiskt, något naivt och barnsligt över dessa äktenskap! Skulle jag själv gifta, då ska det verkligen känns rätt och man ska ha varit tillsammans ett bra tag - och gärna bott ihop ett bra tag! I början av en relation, när man är nykär, känns det alltid rätt och man vill alltid dela resten av livet med denna person. Men när kändisskapet går in, kanske det sunda förnuftet vandrar ut? Eller?
Kom änglar
Den vackraste stunden i livet var den när du kom - och allt var förbjudet. Och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om, för det ekar i huvudet! Och det blod som jag trodde var stilla det fick du att rinna, den uppgivna röst som jag nyttjat så illa fick du att försvinna...
Jag somnade den natten i tron på att allt var en del i en kärlekshistoria. Men det visade sig dagen därpå att jag hade gjort fel, när jag gav dig en gloria...
Och den stund som jag kände som nära var blott alvedon och dom himmelska ben som jag ville förtära, de gick därifrån...
Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt och graderna sjunker så fort överallt och det hjärta som skulle bli ditt på nåt vis det fryser nu sakta till is...
Och du somnade den natten så vaken och drömde om allt som vi kunnat göra. O om någon som vill ge dig värme när allting känns kallt - och om nån att beröra. Jag kunde ha gjort vad som helst för att höra den tanken, men själv låg jag tyst i min säng och så frälst av den farliga branten - jag liksom föll över kanten... Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick och allt var förlorat. Och där satt jag med mina grönbruna ögon och såg med blåögd blick, allt jag hade förstorat... Ge mig en chans, för jag tror att snart brinner ett hjärta för henne någon annanstans. Här sitter jag och baddar såren med salt, det går åt helvete med allt. Men den vackraste stunden i livet var den när du kom...
Bilden lånad från Myspace
Kort vals för min älskade
Min själ finns i alla de saker jag glömt kvar och de brev jag sänt till dig! Ja, den finns i den luft som du andas - minns smaken din tunga har känt! Jag ser dig i smyg, jag bevakar dig ömt - ser de drömmar du drömt. Så gör inget som jag ångrar, gör inget jag jag inte bör! Tro inte på det du ser eller hör!Jag saknar dig mer än du anar! Faktiskt mer än du någonsing kommer begära! Minns du de nätter vi skrikit ut "Vad är det värt?"? Jag skriver det här ur ett oförlöst skrik, ifrån rummet intill... Vänta mig hem när du vill!
Slutvals
Äkta kärlek
Radhusångest
Ni har väl hört talas om de sex V:na, eller hur?! Just det, Villa, VolVo och VoVVe... Det finns nog få saker som kan ge mig mer ångest än att hamna i just en sådan situtation, det är faktiskt en sak som är säker! Och då menar jag i uttryckets rätta bemärkelse: jag skulle aldrig i hela mitt liv sätta min fot i ett "vanligt villaområde" där man klipper gräsmattan, tvättar bilen och krattar löv på söndagarna, handlar på stormarknaden på lördagen och skvallrar om varandra sju dagar i veckan.Nu är det visserligen kanske en rätt extrem bild jag målar upp av villa/radhusområden, men jag skulle ändå ha mycket svårt för "det normal svenssonlivet" och allt vad det innebär. Radhus kommer helt enkelt aldrig att ske att jag sätter min fot i (mer än om jag hälsar på släktingar/vänner som bor i radhus).
Det är självklart upp till var och en hur man vill leva! Trivs man i ett radhus i ett vanligt villaområde, jobba mellan åtta och fem etcetera, är det självklart upp till var och en. Men för min egen del är det inte en tillvaro som lockar! Tur är väl att vi är olika.
När jag nu har sådan radhusångest och nästan hyser avsky mot Svenssonliv, undrar du säkert hur jag ser att min tillvaro ska se ut? Det enklaste skulle nog vara att säga att bara jag inte hamnar i en tillvaro som påminner om den här ovanför. Det kan vara som singel eller tillsammans med någon, i lägenhet eller i villa. Men jag vill ha ut mer av tillvaron än vad ett sådant liv skulle erbjuda!
Är det något jag lärt mig av livet, så är det att allt inte alltid blir som man har tänkt sig. Man kan planera saker, men sedan av olika anledningar ändra på sina planer. Därmed innebär det förstås inte att man misslyckats med sitt liv - utan bara just att det inte blivit som man tänkt från början. Så är det säkert för de flesta av oss, att det livet inte riktigt blivit som tänkte när man flyttade hemifrån eller var i tonåren.
Så jag brukar inte vara den som planerar så mycket. Sedan kan man självklart ha drömmar och förhoppningar om hur tillvaron ska utveckla sig, hur man vill leva sitt liv. Utan dessa kommer man inte särskilt långt. Men man ska kanske vara medveten om att det ändras - eller att man inte ges förutsättningarna leva ut sina drömar. Ibland får man kanske kompromissa eller helt enkelt inse att vissa drömmar inte kommer att slå in.
Just därför drömmer och hoppas jag, men planerar kanske inte så mycket. Det optimala - som jag just nu ser det - sättet jag skulle vilja bo är i hus, i utkanten av Stockholm. Jag vill ha storstan inom räckhåll, men inte bo mitt inne i smeten. Huset ska ligga lite för sig själv - och helst vill jag ha sjö- eller havstomt. Samtidigt vet jag att jag förmodligen kommer behöva bli mångmiljonär innan jag har råd med ett sådant hus! :-)
I'm too sexy...
För en stund ägnar jag mig åt hederlig kvällstidningsjournalistik! För nu har nämligen Aftonbladet listat de killar som tjejer tänder på i smyg - och utifrån denna lista torde jag själv ha ett helt koppel med tjejer efter mig!! Egenskaperna tjejer tycker om - men inte erkänner sig tyck om - är nämligen:Skäggstubb
Själv har jag inte varit slätrakad mer än ett fåtal gånger de senaste 15 åren...
Nördighet och lätt övervikt
KLOCKRENT!! Tobias i ett litet nötskal
Hår på bröstet
Räknas inbyggd ryamatta hit? ;-)
Flitig bokläsare
Om ni bara visste hur mycket facklitteratur jag plöjer igenom dagligen!!
Gråter till filmer
Det händer, det händer... :-)
Sjunger med i låten medan man dansar
Självklart!! Så länge texten inte är på ryska eller swahili.
Grått hår
VARFÖR TROR NI JAG KÖR SNAGGAT EGENTLIGEN????
Att vara svettig efter träning
Är man inte svettig efter träningen har man inte tagit i tillräckligt mycket...
Glasögon
Räknas läsglasögon??
Sportdåre
Okej - det må väl vara här jag falerar då...
Det är
marknadsundersökningsföretaget One Poll som frågat 2.500 kvinnor vad de attraheras av - och det visade sig att mäns klassiska nojor ofta är attraktiva. Såväl håriga bringor, skäggstubb och grått hår gick hem bland de flesta. Hälften säger också att de föredrar en lite mullig, kramgo kille framför en mycket vältränad och muskulös typ. Även lite mjukare personlighetsdrag - som att vara lite nördig, gilla att läsa böcker och gråta till snyftfilmer - uppskattas hos många kvinnor. MEN – en femtedel av de tillfrågade kvinnorna skulle aldrig erkänna det!Fast det finns väl alltid otroligt många myter kring sånt här. Ska man vända på steken, finns det garanterat många myter kring vad vi killar tittar på också! Själv slutade jag titta på tjejernas bröst redan i tonåren - när jag började inse att det var otroligt mycket annat som spelar in också.
Självklart ska det finnas något i utseendet som man attraheras av, men det är ju en helhet och har inte bara med brösten att göra. Och en tjej/kvinna som till en början inte "ser mycket ut för världen", men som har en fantastiskt härlig personlighet blir ju attraktiv! Och givetvis tvärtom: någon som ser väldigt bra ut vid första ögonkastet, men sedan visar sig bara ha huvudet för att hålla isär öronen med blir direkt otroligt oattraktiv.
Dagens samhälle är ju trots allt otroligt utseendefixerat, det kan knappast någon neka till. Det pumpas ut ideal åt höger och vänster som vi förväntas leva upp till - och sjukast är det ju för tjejer/kvinnor. Trots att många med mig kan tycka att det är snyggare med lite kurvor än någon som är trådsmal... Så kanske man får hoppas på en liknande undersökning, fast bland män om vad vi attraheras av? Så kanske man kan få en annan bild av om idealen stämmer överens med vad killar/män attraheras av?!
Starka känslor
Igår skrev jag om män som åker till Thailand och "hämtar hem" en fru. Detta tycks verkligen vara ett hett ämne och som en av kommentarerna löd, tycktes jag trampat rätt i ett getingbo. Kommentarerna haglade in och den ena var argare än den andra.Många tycktes känna sig påhoppade både av mig och Svenska Dagbladet, som skrev en artikelserie i ämnet att så många män som "hämtar hem" fruar från framför allt Thailand missköter sig. Men varken jag eller Svenska Dagbladet har egentligen aldrig påstått att alla män missköter sig. Jag har inget emot att en utländsk kvinna - oavsett nationalitet - träffar en svensk man och följer med hit, så länge det är frågan om äkta känslor från båda sidor, kvinnan behandlas väl (ja, givetvis ska hon behandla mannen väl också).
Självklart finns det otaliga sådana förhållanden också, där det är "som vilket förhållande som helst".
För många år sedan träffade jag själv en filippinsk tjej, vi träffades i Sverige och flyttade ihop. Visserligen höll det inte särsklit länge, men det hade med helt andra saker att göra än hennes nationalitet utan helt andra saker.
Men en sak jag verkligen lärde mig under tid vi var tillsammans var vilken hemsk attityd många män/killar hade gentemot henne på grund av hennes asiatiska ursprung. Självklart inte alla - men alldeles, alldeles för många. Jag tappade ganska snart räkningen på antalet gånger jag blev erbjuden pengar för att att någon ville ha sex med henne liksom gav uttryck för en lång rad andra fördomar kring asiatiskor.
Alla kommer givetvis inte hit för pengar, många är välutbildade etcetera men det finns också en stor andel "lycksökerskor" bland de kvinnor som gifter sig med svenska män och kommer till Sverige med dem.
Så nej, jag har inget emot att man träffar en utländsk kvinna som sedan kommer hit - så länge det är av ömsesidig kärlek och mannen inte utnyttjar henne. För det var ju trots allt det som både SvD:s artikel och mitt inlägg handlade om - de män som faktiskt missköter sig. Sedan finns det givetvis många som inte gör det och då går det inte att jämföra med exempelvis legaliserad prostitution.
Intresset för thailändska kvinnor är omfattande på internet. Det finns ett stort antal kontaktsidor för män som söker thailändska tjejer, men också rena äktenskapsförmedlingar på plats på landsbygden i Thailand.”Om du önskar kontakt med en thailändsk kvinna för ett livslångt äktenskap kan du begära information om den kvinna/de kvinnor som intresserar dig”, står det på en av kontaktsajterna där thailändska kvinnor visar upp sig. En 30-årig kvinna beskriver sig som ”renlig och resonabel” och söker en ”ansvarsfull man som är den självklara ledaren av familjen”.
Så här beskriver en annan sajt sin funktion: ”Vi startade som ett svar på alla de existerande Thailandsforum som myglar med anledningen att vi gillar den delen av världen så mycket. Visst är fina stränder, sol och billiga priser bra, men vi vet ju alla varför vi åker: BRUDARNA!”
På sajten diskuterar man lika självklart priser på olika prostituerade i Patong som visumregler och hur man ska göra för att ta hit en tjej.
Signaturen "Leverläppen" vill ”hämta hem en ny thaitjej men är rädd för att hon kommer att börja ställa krav utifrån svenska ideal”. En medlem skriver i ett mejl till SvD om fenomenet ”Gula Febern”: ”Många tjejer som jobbar i bar är där för att hitta en man att gifta sig med”.
”Vid exakt rätt ögonblick kommer hon se dig djupt in i ögonen och fråga ”I go with you?” Efter den kvällen kommer du att ha med henne under resten av semestern, och senare är hon kanske i Sverige”.
På en diskussionssajt finns en tråd om svenska män och asiatiska tjejer på över 1500 inlägg. Många tycker liksom signaturen Pretoria att jämställdheten gått för långt i Sverige:
”I Thailand har män och kvinnor tydliga roller. När en sådan tjej kommer till Sverige blir hon kallad ”slavinna” av svenskarna för de verkar inte förstå hur det går till i världen.”
Signaturen Flback svarar:
”Har då aldrig mött en man här som är olycklig med sin thai- eller filippinobrud.”
Legaliserad prostitution
Förra året fick 1875 thailändska kvinnor tillfälligt uppehållstillstånd för att de hade inlett en relation med en svensk man. Det är tre gånger så mycket jämfört med 2002, då 615 kvinnor kom. Statistiken visar att toppåret var 2008, men den största ökningen skedde 2003, året före tsunamin. Tusentals kommer också på visum som räcker i tre månader.
Men många kvinnojourer vittnar om ett växande problem med vad de kallar fruimport - och det är också vad jag själv (milt uttryckt) skulle vilja kalla det för.
Jourerna kontaktas av desperata ryska, baltiska och nigerianska kvinnor som dumpats av sina män och inte har något socialt nätverk att vända sig till, kanske inte ens kan språket. Men thailändskorna är klart flest. Antalet polska och ryska kvinnor har minskat i antal de senaste fem åren.
Självklart finns det många lyckliga kärlekshistorier också, det ska man inte glömma bort. Men det är långt ifrån alla historier som slutar lyckligt.
Det finns till exempel män som har satt i system att lämna sin thailändska fru när de tröttnat. Ofta innan det har gått två år, då hon kan få permanent uppehållstillstånd. I en del fall stannar kvinnorna till och med kvar i en våldsam relation av rädslan för att bli utkastade ur landet. Ofta handlar det om svenska män som först visar upp en fasad av generositet och kärlek. Antingen träffas man via bekanta, i turistområdena i Thailand eller på de otaliga dejtingsajter som förmedlar kontakt med thailändska kvinnor. En del av kvinnorna har också erfarenhet från sexindustrin.
Enligt jourerna tycker männen att kvinnorna ska vara tacksamma. De har ju tagit dem ur fattigdomen och gett dem Sverige...
Själv har jag svårt att förstå mig på tillvägagångssättet att "köpa sig en fru". Om man jobbar och bor till exempel Thailand en tid och under den tiden träffar någon, som sedan följer med till Sverige är det ju en sak - men att åka dit i syfte att "få med sig en kvinna hem" är något annat. I mina ögon är det på sätt och vis en fråga om legaliserad prostitution; kvinnan får det bättre materiellt - och mannen får sex. Och sex i utbyte mot pengar är ju prostitution...
Och inte är det ju män som lätt träffar en kvinna på "vanligt sätt" som åker till Thailand (eller vilket land det nu är frågan om) och "hämtar hem" en fru. Oftast är det ju män som har svårt att träffa någon på annat sätt som gör så. Kvinnan som följer med till Sverige kan man ju på sätt och viss förstå - hon får en bättre levnadsstandard och kan kanske även hjälpa sin familj hemma i Thailand med pengar. Men männen kan jag faktiskt inte förstå, själv skulle jag förmodligen tvivla på kvinnans intentioner med att följa med mig till Sverige eftersom hon förmodligen till stor del gjort det för pengarnas skull.
Men - som sagt - att det finns många lyckliga kärlekshistorier också ska man ju heller inte förglömma! Klart det finns exempel på sådant också. SvD har just en artikelserie om myntets baksida vad gäller män som "hämtar hem" en fru - och det tycks vara fler som misskötar sig än vad jag själv trott. Självklart finns det otroligt många som inte gör det, som behandlar sina fruar väl - och artikelserien till trots misstänker jag att dessa är i majorietet.
Detta inlägg har fått en fortsättning här
Stanken av ensamhet
I torsdags skulle man renovera fönstren på ett lägenhetshus i stadsdelen Gamlas i Helsingfors. Då upptäckte man av en slump en gammal kvinna som låg i sin soffa i en av husets lägenheter.Med hjälp av kvinnans post, läkemedel och innehållet i hennes kylskåp lyckades man med bravaden att ta reda på när hon dött. Till slut kom man fram till att det måste varit i maj 2007.
Kvinnan hade inga barn, var ogift och betalade sina räkningar automatiskt, så ingen hade hunnit sakna henne under den här tiden. Tydligen. Men vad ensam man måste ha varit om inte en kotte saknar en på 2,5 år! De allra flesta har ju ändå bekanta någonstans i världen som borde reagera när man slutar höra av sig.
Kvinnans kropp hade dessutom hunnit börja mumifieras - måste det inte lukta något fruktansvärt av kroppen efter så lång tid?! Det måste ju lukta ända ut i trapphuset och så vidare.
Tragiskt med personer som är så ensamma att ingen saknar dem när de plötsligt försvinner. Även om man nu inte vet om den här kvinnans ensamhet är sälvvald... Ensamhet behöver ju visserligen i sig inte vara ett problem - så länge den är självvald. Icke självvald ensamhet är däremot ett rent helvete.
Många trivs ju med att leva ensamma och då är det inget fel i det, även om det inte är något som alla förstår. Själv har jag ju levt ensam i snart 11 år - även om det finns ett stort antal personer som skulle reagera om jag plötsligt slutade höra av mig och inte svarade i telefon. Men jag har fått otroligt många reaktioner på det sättet att leva - i princip reaktionen "vad är det för fel på dig som inte lyckats bättre i livet?". Men till 99% har det faktiskt varit helt självvalt att leva ensam - jag har helt enkelt vela ha det så... :-)
Nu klarnar det
Nu börjar det sakta klarna för mig, nu börjar jag förstå... Varför jag varit singel så länge. ;-) Enligt sann kvällstidningsjournalistik har har Aftonbladet tagit fram en lista över vilka som skiljer sig oftast! Vilka hittar vi på andra plats? Jo, piloter och fartygsbefäl! Där har vi givetvis förklaringen!! *L*Har har topp 5 på respektive lista:
DE SKILJER SIG MEST:
1) Renhållnings- och återvinningsarbetare 7,2 %
Vill väl inte ta med sig jobbet hem - och överlåter allt sin respektive...
2) Piloter, fartygsbefäl m.fl. 6,6 %
Har en i varje hamn/plygplats och är dessutom borta långa perioder... I say no more!
3) Resevärdar m.fl. 6,5 %
"Men älskling, det ÄR ju så tråkigt utomlands!! Kan vi inte vara hemma på semestern?! Dessutom VET du att jag vill koppla bort jobbet när jag är ledig!!"
4) Städare m.fl. 6,4 %
Se punkt 1....
5) Köks- och restaurangbiträden 6,3 %
Se punkterna 1 + 4...
... OCH MINST:
1) Malmförädlingsoperatörer, brunnsborrare m.fl. 0,6 %
2) Matematiker och statistiker 0,8 %
Vet givetvis redan från början vem man ska träffa för att det statistiskt sett ska hålla!
3) Smeder, verktygsmakare m.fl. 0,9 %
Vem kommer dagligen hem med nya smycken till frun om inte smeden??
4) Lantmästare, skogsmästare m.fl. 0,9 %
Är väl bara floristen som klår skogmästaren i kunkaper kring blommor och bin?!
5) Skräddare, tillskärare, tapetserare m.fl. 1,0 %
Hittar givetvis direkt den skräddarsydda partnern, som passar som hand i handske! Dessutom händiga i hemmet...
Att vara två
Till och från under några års tid har jag varit med på olika kontaktsajter. Från början var jag rätt skeptiskt till detta med kontaktannonser och tyckte mest det var för folk som inte fixade att träffa någon på "vanligt sätt". Men så insåg jag - som väldigt många andra - fördelarna med lära känna folk på internet, inte bara i syfte att träffa en potentiell partner. Det går ju nämligen alldeles ypperligt att också finna nya vänner på det sättet!Så jo, det har på vägen blivit en rad dejter, men några av dem jag träffat har också blivit några av mina allra bästa vänner.
Men en sak jag ibland stört mig smått på när jag kommit i kontakt med vissa på detta sätt är den desperationsliknande inställning man har till att träffa någon. Detta gäller givetvis långt ifrån alla, men vissa. Man vill till varje pris träffa någon - kosta vad det kosta vill.
Visst finns det anledning till att man är med på dessa sajter, visst hoppas man någonstans att man träffar den rätta. Men för min del har det aldrig gått till någon desperation. Jag har trivts bra i mitt eget sällskap och har aldrig riktigt känt någon överhängande panik att träffa den rätta för att flytta ihop, bilda familj och så vidare. Det kommer när det kommer helt enkelt.
Även om jag givetvis förstår att vi alla är olika och att man kan ha en väldigt stark längtan efter att träffa någon, så kan jag också ha svårt att förlika mig med det som nästan blir en desperation - när liksom hela tillvaron går ut på att man ska träffa någon...
Under de dryga 10 år jag själv bott själv, har man ju liksom lagt sig till med vissa olater och ovanor. Man har ju vant sig vid att själv styra och ställa och inte behöva ta så mycket hänsyn.Samtidigt vet man ju att den dag det kanske blir så att man flyttar ihop med någon, som måste ju den hänsynen tas. Har en vag känsla av att det kan bli ett visst dividerande - men förmodligen inte kring saker som att ta hänsyn i själva vardagen. Snarare när det gemensamma hemmet ska inredas.
Det skulle nog vara svårt att någon flyttade in hos mig, i den lägenhet där jag redan bor. Jag skulle förmodligen föredra att man hittade något som var nytt för båda som man sedan inredde gemensamt.
Det kommer säkerligen bli ett jäkla dividerande om hur det gemensamma boendet skall inredas, framförallt om man har lite olika smak och stil. Har man dessutom två hem som ska kombineras, kan det bli aningen marigt.
Ibland hör man folk som kommer med kommentarer i stil med "nu har jag äntligen lyckats tjata till mig de gardiner jag absolut vill ha" - och på något vis går det kalla kårar efter ryggen på mig. Inte för att man kompromissar och att någon måste ge med sig - utan att vissa lägger fram dessa kommentarer med det underförstådda budskapet "jag ska bestämma och inreda vårt hem på MITT sätt".
Och där går väl gränsen för mig - om man skulle hitta en sida hos den andra parten om att denna är så pass osmidig... Själv skulle jag nog då inte vara långt ifrån för att samla ihop mitt bohag innan det var uppackat och sticka igen.
Förmodligen är jag väl själv den som just nu låter väldigt osmidig, men nej... Skenet kan bedra. Dock slår jag bakut av personer som ÄR osmidiga!
Att vara två
Någon sa en gång till mig apropå det här med förhållanden: ”Det viktiga kanske inte alltid är att man är lika som bär – utan att man kan prata med varandra, diskutera och kompromissa utan att någon part känner att man gör alltför stora uppoffringar”.
Och tänk vad mycket sanning det ligger i det! Ingen ska i ett förhållande behöva göra uppoffringar som känns oskäliga, även om man givetvis måste anpassa sig efter varandra.
För några år sedan dejtade jag en tjej som var en stor sportfanatiker, hon tränade praktiskt taget sex dagar i veckan - utöver sitt heltidsjobb. Det gjorde förstås att hon hade svårt att få tiden att räcka till att för att träffa mig. Jag försökte lite fint säga att hon kanske kunde lägga om, eller rent av dra ner på sin träning så att vårat eventuella förhållande skulle få en chans att fungera. Jag erbjöd mig att själv anpassa mina arbetstider så att de passade bättre efter hennes tider, liksom att jag faktiskt gärna följde med på hennes träningar - även om jag inte är särskilt idrottsintresserad.
Trots att jag inte på något vis sa att hon skulle sluta med sin träning, utan bara anpassa den lite, blev svaret att:
- Jag tänker inte ändra på mig, det är sådan här jag är! Och jag vill inte ha en toffel till pojkvän, som anpassar sig efter mig på det här viset (och syftade på att jag skulle följa med på träningarna).
Som ni förstår, tog detta slut snabbare än det börjat. Något år senare började jag träffa en annan tjej. Hon hade istället konstant åsikter om hur jag klädde mig, hur jag hade det möblerat hemma, vad jag jobbade med, mitt utseende - och en massa annat. Hon skulle till exempel följa med mej när jag handlade kläder, så att jag köpte sådant som var ”tillräckligt modernt” - som hon kallade det.
Det första hon sa när hon kom hem till mej för första gången var ”Fasen vilka sunkiga möbler du har!”. När vi en kväll satt och tittade på TV, dök grodan Kermit upp i TV-rutan. Då utbrister hon plötsligt att ”Jamen, han ser ju ut som DEJ! Stor, tjock mage och smala armar!”. Följt av ett rått skratt.
Hon försökte med andra ord forma mig efter någon mall, och försökte få det till att jag inte dög som den jag är.
I min värld ser ett förhållande ungefär som jag beskrev i början av inlägget - det viktiga kanske inte alltid är att man är lika som bär – utan att man kan prata med varandra, diskutera och kompromissa utan att någon part känner att man gör alltför stora uppoffringar. Liksom att man respekterar varandra för varandras olikheter, att man har olika smak och stil i vissa avseenden.
Jag anser inte att någon kan kräva att jag ska sluta träna eller sluta på ett jobb, men att jag får försöka anpassa mina tider så att det passar den andra – givetvis under förutsättning att den andra också är villig att göra uppoffringar och kompromisser där det så behövs.
Trots att jag inte längre röker, tycker jag inte heller man som pojk-/flickvän kan kräva att den andra slutar röka, så länge man inte är allergisk mot till exempel röklukt. Däremot kan man kräva att man till exempel går ut och röker...
Men när man börjar komma in på saker som klädstil, då kommer man passera gränsen till att försöka påverka personens personlighet i viss mån – och då är man farligt ute om man vill att den andra ska ändra på sådant. Sedan kan man ha åsikter om att de eller de kläderna inte passar i vissa sammanhang, men det är en helt annan sak.
Sin partners möblemang har man heller inte riktigt rätt att lägga sig hur som helst - anser jag - så länge man inte ska flytta ihop. En sak att säga ”si eller så skulle inte jag möblera hemma”, men att försöka bestämma hur den andra ska ha det hemma hos sig är att gå över gränsen.
Men visst är det svårt att veta hur långt man ska ”gå” i alla situationer?! För visst kan jag ha åsikter om en flickväns kläder eller möbler till exempel. Jag ser det som att vi har olika smak, men tycker inte jag har rätt lägga mig i hur mycket som helst. Jag älskar knappast högaktningsfullt varenda klädesplagg hon äger – men har jag rätt att säga att jag ogillar ett visst klädesplagg? Själv tycker jag inte alltid det.
Sen är det givetvis svårt att många gånger veta hur mycket man ska ”tåla” från den andra. Själv känner jag det ofta som att man klankar in på mitt revir, min personlighet lite för mycket, när man för grovt kritiserar till exempel mina kläder. Jag har lätt att känna mig kränkt om man för påstridigt kritiserar hur jag klär mig. Jag kan själv känna det som att hon inte riktigt tycker jag duger som jag är. Sen får man givetvis ha åsikter om att jag kanske inte bör klä mig si eller så i ett visst sammanhang, det kan jag köpa.
Själv har jag fått kommentarer som att "Har du det där på dig skulle jag inte vilja visa mig ute med dig" - och då har det inte ens varit frågan om något extremt på något vis...
Och visst har jag haft duster med tjejer, som jag tyckt "lagt sig i" för mycket, det har hänt. Många gånger är gränsen håfin mellan vad man upplever som okej - och när det börjar bli frågan om att man känner sig kränkt och påhoppad.
Och att i allt för stor utsträckning har åsikter om sin pojk-/flickvänst kläder känns ganska fåfängt i mina ögon - mer som att man vill ha någon att "visa upp de rätta kretsarna". Det jag själv mest tittar på vad gäller utseende hos en tjej, är att hon någotsånär verkar bry sig om sitt utseende. Att hon är hel, ren och något sånär kan klä sig utifrån hur hon ser ut. Sen behöver det inte betyda att hon ser ut som en fotomodell, absolut inte! Man kan ha åtskilliga kilon för mycket och ändå se otroligt bra ut! Hon behöver inte alls vara den som sminkar sig varje dag, men låt säga att man till exempel har ett fult, väl synligt ärr eller födelsemärke kanske det skulle "vara passande" att sminka över när man ska klä upp sig för något. Det skulle till och med jag göra - och är väl ungefär vad jag innefattar i att "bry sig om sitt utseende". Sen kommer jag garanterat inte att älska allt hon tar på sig...
Oftast är ju trots allt det mesta en fråga om respekt och sunt förnuft. Man måste respektera varandra för varandras olikheter, men också ibland kunna säga vad man tycker om olika saker - både kunna ta och ge kritik.
Kunna respektera att vissa är mer ärliga än andra, men också att kanske vissa är känsligare för kritik än andra.
Liksom att man måste respektera varandras smak, stil och tycke...
Gränserna är ju oftast hårfina för när man går över gränsen till vad man inte bör säga. Och gränserna ligger olika högt och lågt för alla. Men återigen - här kommer vi in på det här med att kommunicera! Självklart ska man då i det läget kunna säga att "jag tar illa upp när du kritiserar mig om det eller det", eller "säg gärna vad du tycker, men gå inte fram så hårt".
Kommunikation och respekt borde vara ledorden i förhållanden med andra ord...
AB 1, 2 DB 1 EX 1
Bilderna lånade från Galleri Cephus, Womengineer, Trixes tankar och Joho Joo
Andra bloggar om kärlek, förhållanden, relationer och respekt
Kärt barn har många namn
10 år. I juni har jag levt ensam i exakt 10 år. Det är ett ganska bra tag, eller hur?! Då tog det slut mitt enda samboförhållande och jag har trivts väldigt bra med det! Därmed inte sagt att om jag träffar "miss Right" att jag inte kan ändra mig - att jag då både vill flytta ihop och få barn! För är det något jag har lärt mig av livet, så är det att saker och ting ändras - och det väldigt fort. Det inkluderar även givetvis en själv som person och ens åsikter. Även om jag trivs med min livssituation just nu, så finns det absolut ingenting som säger att jag inte kan ändra mig! För min del har det inte inneburit att jag inte haft relationer - utan att jag valt att inte flytta ihop med någon.Men det som retat mig under dessa år är folks förutfattade meningar om oss som mer eller mindre aktivt valt att leva ensamma. Jag har aldrig fått det sagt till mig rakt ut, men märker ofta att folk höjer på ögonbrynen och lite underföstått säger att man på något sätt misslyckats i livet. För att verkligen anses ha "lyckats" ska man träffa någon, flytta ihop och så vidare - men det är faktiskt också så att lycka är väldigt, väldigt individuellt. Men själv känner jag att jag ofta mer eller mindre tvingas gå in i någon "försvarsställning" och försvara mitt livsval - detta istället för att folk rakt av ska kunna respektera hur jag lever mitt liv.
Jag lever fortfarande på ett program jag såg för en massa år sedan på TV. Man hade intervjuat en rad personer som på olika vis valt annrolunda sätt att leva. Bland annat hade man intervjuat en äldre herre som valt att elva ensam och inte skaffat några barn. Den givna frågan var förstås om han aldrig kände sig ensam? Men nej, sa han, han hade en stor bekantskapskrets liksom flera syskon som var någotsånär jämnåriga med honom. De i sin tur hade barn och barnbarn, så barn hade ändå funnits i hans omgivning. Storhelgerna firade han med sina syskon och deras familjer och sedan hade han en stor och trygg bekantskapskrets. Nu var han pensionär, men hade haft ett välbetalt arbete och därmed kunnat lägga ut mångmiljonbelopp på att resa jorden runt - det som alltid varit hans stora passion i livet.
Så att BO ensam och VARA ensam är två vitt skilda ting! Liksom att alla uppskattar olika saker i livet. Bara för att jag inte bor tillsammans med någon annan, så betyder inte det att jag faktiskt känner mig ensam.Och nu har jag hittat ett nytt ord för sådana som mig och som jag hädanefter ska börja använda när folk frågar om mitt civilstånd! Ordet är "skälvbo". Är inte det är ett underbart ord?! Det borde faktiskt införas i Svenska Akademins uppslagsbok!!
För det finns minst två sorters ensamhet! Den ovalda - och den självvalda. Självvald enmsamhet är helt okej och inte alls jobbig - medan den ovalda verkligen är jättehemsk.
Fast som mer eller mindre faller utanför vad som anses vara normalt brukar ju betraktas som konstigt och märkligt av folk. Själv kan jag inte förstå allas livsval, men så länge andra respekterar mig respekterar jag andra - även om jag inte kan förstå deras val och sätt att leva. Och förståelse och respekt är två vitt skilda ting som absolut inte behöver vara beroende av varandra. Men som sagt, själv känner jag ofta att jag "tvingas" inta någon försvarsställning när mit val diskuteras. Även om jag försöker undvika att göra det. Fast en sak är säker! Jag har lärt mig att inget är beständigt, att man kan ändra sig. Jag trivs NU, men med reservationen att skulle "miss Right" dyka upp - då är jag inte sämre att ändra mig. "Det som skiljer den kloke från den envise är att kunna tänkar annorlunda än igår" som någon klok man sagt....
Tills döden skiljer oss åt
Jag minns när mina föräldrar skilde sig för ett antal år sedan. Trots att jag var vuxen bott hemifrån i flera år minns jag att jag tyckte det ändå var en ganska påfrestande period på sitt vis. Jag trodde nog aldrig att jag som vuxen skulle påverkas så mycket av en sådan händelse. Trots allt var jag ju vuxen och hade mit eget liv, min egen tillvaro.Fast det fanns säkerligen ganska många faktorer som spelade in till hur jag reagerade. Dels skedde det vid ett skede i mitt liv då jag redan mådde väldigt dåligt. Jag hade inte insett - eller iallafall VELAT inse - att jag då var på väg in i en relativt djup depression. Som det var just då var jag ändå redan i en livssituation jag inte riktigt trivdes med och en tillvaro som på sitt vis redan var i gungning - på grund av en rad andra faktorer.
Sen blir det givetvis så - när man lever ensam som jag gjort i många år - att den familj jag har ju just föräldrar och syskon. Det blir en mycket mer betydande del av min trygghet än om jag haft en egen familj. Och det gjorde - iallafall då - hela situationen mycket jobbigare.
Idag har jag lite av en annan tillvaro, även om jag fortfarande lever ensam. Jag har hunnit bygga upp en hel annan bekantskapskrets, liksom att jag också känner mig tryggare i mig själv.
Till det känns det som att skilsmässan till stor del utvecklade sig till något som iallafall inte jag själv trodde då. Min bild av skilda par var två personer som inte ens kunda befinna sig i samma rum utan att praktiskt taget slå ihjäl varandra. Så var ju till exempel min egen separation - som hade ägt rum bara några få år tidigare. Även om den vägen inte varit spikrak, så är det inte riktigt så "illa" mellan mina föräldrar. De umgås visserligen inte bara de två, men vi firar jular och födelsedagar tillsammans och de pratar trots allt ändå med varandra på telefon ibland.
Sista jularna har jag med ett svagt leende på läpparna kommit att tänka på filmen "Tomten är far till alla barnen", när vi suttit bänkade kring julbordet på julaftonskvällen. Och ni som sett filmen förstår nog precis vad jag menar.
Och man är ju inte ensam om att ha föräldrar som separerat. Det är ju ofta diskussionerna kommer upp varför skilsmässorna ökat så mycket sista decennierna. Men frågan är om det finns något bra svar på varför det är så. Många hävdar ju å det bestämdaste att det har med att göra att kvinnorna oftast var hemma och att de då var så ekonomiskt beroende av männen. Därför var det många som höll sig kvar i äktenskap trots att de inte var lyckliga.Säkert, det kan nog ligga en del sanning i det. Men jag tror faktiskt att det bara är en del av sanningen! För jag tror också att det var fler äktenskap som var lyckliga - just för att kvinnorna var hemma.
Jag tycker nog man kan vända på det också! För idag jäktar vi så mycket att vi praktiskt taget glömmer och tappar bort oss själva. I en familj med två heltidsarbetande föräldrare och 2-3 barn blir det ett otroligt flängande hit och dit. Jobb, skjutsande, hämtande, handlande, städande, fritidsaktiviteter - ja ni vet. Bara hemsysslorna är ju nästan ett halvtidsjobb i en barnfamilj. Nu säger jag inte att det är just kvinnan som ska vara den som går hemma - det kan lika gärna vara mannen. Men om den ena jobbar max halvtid och istället sköter markservicen på hemmaplan, så vips får man mycket mer tid för varandra! Istället för att ägan merparten av sin tid åt praktiska ting, kan man plötsligt ägna mer tid åt varandra - som man ju faktiskt behöver för att ett förhållande ska hålla!
Men tyvärr; idag funkar ju oftast inte ett sådant system. För bara någon generation sedan var ju lönerna och priserna sådana att man kunde klara sig på en normal lön. Det går ju tyvärr inte idag - så länge den som jobbar inte tjänar oförskämt bra.
Att finna den rätta
Agda, 89 år, sitter i fikarummet på hemmet och ojar sig: Tänk att jag hann vara gift och skild TRE GÅNGER innan jag blev med oskulden! ~ Hon himlar med ögonen... ~ Min första man, Birger, han var violinist och han bara smektes och smektes hela tiden! Ja, jag blev så trött på honom! Så Greger, min andra man, han var politiker så han bara lovade och lovade hela tiden! Så träffade jag Hugo, han var murare... Ja, han - han bara spottade i näven och sa "Imorgon, Agda, då börjar vi!"Men sen träffade jag ESKIL!!! Ja, han hade ju allt en kvinna kan önska sig!! Villa med pool, två bilar, checkkonto - och två hjärtinfarkter....
Det är ju inte alltför många år sedan det där med kontaktannonser var något som var ganska omgärdat av fördomar och något som nästan ansågs vara till för dem som var desperata och inte kunde träffa någon på annat vis. De som var socialt handikappade och kanske dessutom hade utseendet emot sej rejält. Sa åtminstone mina fördomar och jag tror många var benägna att hålla med mig, även om jag inte riktigt tror att det faktiskt stämde.
Men när det började komma på nätet, med Mötesplatsen, spraydate, Match och allt vad sidorna heter har det ju blivit en total vändning, till och med jag har givit vika på mina fördomar och förutfattade meningar och till och med varit med på några av dessa sidor i omgångar. Och jag tänker faktiskt villigt erkänna att det finns stora fördelar och det är faktiskt ett bra komplement till att lära känna folk på annat vis. Man kommer ju i kontakt med folk som man kanske inte kommit i kontakt med på annat sätt, kanske för att det är några mil emellan till exempel.
Men till skillnad mot för vad många andra tycks anse av dem som är med på dessa sidor så kan man faktiskt träffa vänner också! För det må nästan vara en av de få saker som har stört mig när jag varit med på dessa sidor! Många är så inne på att man ska träffa sin livskamrat att det nästan får ett desperat skimmer över sig på något vis. Självklart man ju träffa den rätta, det säger jag inget om, men många går in för det så blint istället!
För min del har jag inte träffat den rätta (kanske för att jag inte alltid ansträngt mig, vet inte?!) men däremot fått några riktigt goda vänner på vägen! Jag har många gånger ältat hit och dit jag trivs med att leva ensam - och visst, det gör jag! Men sen om det beror på att jag inte träffat den rätta eller ej, det vet jag inte ens själv. Men lämnar ändå öppet för att jag kan ändra mig! :-)
Hur många gånger har man inte fått frågan "Hur ser din drömtjej ut?"?! Tror faktiskt att jag tappat räkningen! Och den är lika svår att svara på varje gång! För min del är det ju så otroligt så mycket som ska stämma för att någon ska få mig på fall!Utseendet kan man givetvis aldrig säga att det är oviktigt, men lika mycket kommer ju faktiskt innifrån! En tjej som vid första ögonkastet inte alls fångar mitt intresse kan mycket väl göra det när man väl lär känna henne. Och tvärtom också förstås, någon som ser jäkligt bra ut vid första ögonkastet men som inte har ett smack innanför pannbenet blir genast oattraktiv.
Någon sa något jättebra en gång! Att man kanske inte alltid behöver vara så lika för att ett förhållande ska fungera så länge man respekterar varandra och kan diskutera saker och kompromissa (vilket inte är detsamma som att göra uppoffringar). Vissa grundläggande saker måste man nog ha gemensamt visserligen. Ska man flytta ihop och den ena inte kan tänka sig annat än att bo mitt i Stockholm city och den andra inte kan tänka sig annat än att bo långt ute på landet blir det ju problem kanske...
Men grundstenen i mina ögon är nog ändå respekt för varandra. Sedan är det ju ett otroligt samspel av utseende, egenskaper och åsikter för att man ska fastna för någon. Fast av dessa saker är och förblir utseendet det minst viktiga om man frågar mig! Även om det måste finnas något man attraheras av - självklart! - så kan man även attraheras av personligheten så pass mycket att det väger upp utseendet väldigt mycket. Och utseendet spelar ingen som helst roll om personen inte har ett smack innanför pannbenet eller har en personlighet som jag inte trivs ihop med.
Fast är det något jag aldrig i mitt liv skulle göra för att träffa någon så är det att ställa upp i något av alla dejtingprogram som finns! För min del är detta något för privat och jag skulle aldrig vilja "vika ut mig" i TV på det sättet. Har faktiskt lite svårt att förstå dem som gör det!
