Bilden lånad från Ajour

Riksdagen har röstat igenom en ny lag som ger polisen rätt att i större utsträckning kunna få ut abonnemangsuppgifter om internetanvändare, men också större möjlighet till hemlig övervakning elektronisk kommunikation.
Enligt DN går de nya lagarna bland annat ut på att beslut om hemlig avlyssning eller övervakning inom ramen för en förundersökning ska tas av domstol. För avlyssning krävs misstankar om brott som ger minst två års fängelse och för övervakning gäller sex månader i straffskalan.
Polisen kommer nu även ha rätt att ta del av trafikuppgifter, även om det ännu inte finns någon skäligen misstänkt, alltså i underrättelsesyfte. Dessa beslut fattas av polisen. Här måste det gälla brott som ger minst två års fängelse.
Oavsett det misstänkta brottets svårighetsgrad får polisen rätt att begära ut IP-adresser. Detta är främst för att bekämpa nätmobbning och groomning, men även till exempel upphovsrättsbrott. Till sist får polisen rätt att ta reda på var en mobil befunnit sig även om den inte använts för kommunikation, samt vilka mobiler som funnits i ett visst område vid en viss tidpunkt.
Varje gång nya befogenheter kommer, nya metoder och sätt att eftersöka eventuella brottslingar kommer fram börjar många gasta om integritet, folks rätt till anonymitet. Dessa rop tycks bli extra höga när det är frågan om internet. Internet har liksom blivit en gråzon, där ytterst få lagar hittills har gällt. Tänk till exempel när de flesta större dagstidningar införde att man skulle vara inloggad på Facebook för att kunna kommentera deras artiklar! Vilket ramaskri det blev, många ansåg att till och med hindrade yttrandefriheten. Men det var inte frågan om att man nekades säga vad man tyckte, utan få bort rena personangrepp, rasistiska inlägg och liknande genom att de som kommenterade var tvungna att visa sin identitet och därmed faktiskt fick stå för vad de skrev.

Just på grund av att man hittills kunnat vara så otroligt anonym på internet, tycks många anse att detta är något av en mänsklig rättighet. Man ska minsann inte få tumma på "rätten" att anonymt stjäla (=ladda ner), hota, mobba, förfölja och så vidare.
Jag är inte emot tekniken att kunna ladda ner till exempel musik och filmer, men självklart ska man betala för sig. Och bara för att man har möjligheten att vara anonym, ger det ingen rätten att mobba, hota, trakassera och förfölja andra människor. Något som ju sker till stor del på internet.
Yttrandefrihet ska man självklart ha även på internet, men det gäller samma sak där som i "vanliga livet". Nämligen att du får säga vad du vill så länge du inte hotar, kränker, skadar och så vidare.
Men just på internet har man hittills inte alltid haft de korrekta verktygen för att kunna göra brottsutredningar. Det har varit svårt att veta vem som är gärningsman, vem som gjort vad och varit var så att säga. Något som man nu börjar plocka fram för att polisen faktiskt ska kunna utreda brott som begås på internet. Självklart är dessa nya regler inte vattentäta, men säg de lagar som är det...
För många tycks internet och den nya tekniken vara något som man anser ger oss rätt att röra oss i någon gråzon för vad som är lagligt eller ej. Plötsligt anses anonymiteten vara så otroligt viktigt, rätten att få göra vad vi vill. Men självklart är det generellt så med all form av övervakning, att har du ingenting att dölja har du heller inget att vara rädd för. Visst kan vissa saker missbrukas om de kommer i fel händer, men den risken är å andra sidan försvinnande liten.
Sen håller jag absolut med om att det är en svår gränsdragning vad det gäller vilka befogenheter myndigheter ska ha för övervaka till exempel mejl och var en mobiltelefon befinner sig. Men precis som att man ska kunna ha telefonavlyssning under en brottsutredning, är det ju självklart att man kunna avlyssna annan typ av kommunikation också. Annars är det ju fritt fram för kriminella att kommunicera via till exempel mejl om de vet att polisen ändå inte har rätt att kontrollera dessa...

DN 1, 2 EX 1

Bilderna lånade från Romania buisness, Ann-Mari's blogg

När jag själv var i 10-12-årsåldern, var datorer något otroligt lyxigt, fashionabelt och exklusivt. När jag gick på mellanstadiet, var det bara de mest välbärgade familjerna som hade råd med dator.
När jag kom upp på högstadiet, hade datorerna blivit aningen billigare och även familjerna som räknades till övre medelklassen kunde ha råd med en dator hemma. Plötsligt infördes datakunskap i läroplanen och det ansågs höra till allmänbildningen att kunna hantera en dator.
Under mina första datakurser på högstadiet fick jag lära mig att en dator aldrig kan göra fel. Gör en dator fel är den felprogrammerad och det är därmed en människas fel att datorn gör fel. Ingenting annat.
Så småningom började dator bli var mans egendom. Man hade stationär dator och uppringt internet. Det tutade upptaget i timmar hos folk när man försökte ringa - och när man försökt få tag på någon under en hel kväll fick man inse att vederbörande förmodligen fastnat framför datorn eller glömt att koppla ifrån internet.
Idag anses man vara en bakåtsträvande freak om man inte har en bärbar dator och ett bredband som inte ockuperar telefonlinjen. Har man sedan en gammalmodig, "vanlig" mobiltelefon (och inte en Iphone) och tjock-TV i kombination med sitt uppringda internet är till och med amöborna modernare...
Det är inte ofta jag känner mig gammal. Snarare är det tvärtom, jag skulle inte erkänna mig vara särskilt gammal om jag ska vara ärlig. Men när det gäller teknikens utveckling, känns det ibland som att man är född på stenåldern. När jag skrev mitt specialarbete på gymnasiet, krävdes tre disketter för att rymma hela arbetet med bilder, text och allt. Idag skulle samma arbete rymmas på en bråkdel av ett mindre USB-minne.
Min första mobiltelefon var bokstavligt talat stor som en tegelsten, medan den jag har idag med lätthet ryms i handflatan. När de första telefonerna som möjliggjorde surf på internet kom, var det otroligt hightech och snudd på science fiction medan man idag tar för givet att man kan kolla mejlen var man än befinner sig.
Om några år kommer man förmodligen anse att dagens teknik är otroligt gammalmodig och omodern. Då kommer man säkerligen anse att dagens mobiltelefoner och datorer tillhör stenåldern och hör hemma på något antikvariat.

Bilden lånad från Old Computers

Ibland är det aningen svårt att känna sympati med vissa brottsoffer. Utan att på något sätt försvara förövaren, kan man emellanåt tycka att vissa personer är så otroligt blåögda att de snudd på får skylla sig själva.
Det har absolut inte med att göra att jag skulle försvara brott, absolut inte. Oavsett folks blåögdhet, är brott aldrig försvarbart. Men det gäller också att ha en viss insikt i vilka risker som trots allt finns i olika situationer.
Jag tänker inte gå så långt att jag skulle säga att en tjej som blir våldtagen får skylla sig själv för att hon är lätt klädd klädd eller rör sig i "fel" område. För mig ska en tjej i praktiken kunna gå naken genom stan utan att riskera att bli utsatt för något.
Men ibland kommer man in på saker, där jag har rätt svårt att tycka synd om offret till 100%. Då pratar vi om vissa bedrägerier på internet. Dels är det alla dessa spammejl som skickas ut stup i kvarten. Alla har säkerligen fått dessa mejl någon gång, där det står att man vunnit stora summor pengar eller en helt ny bil. Utan att ens köpt en lott. Men folk går på detta, är inte det väldigt märkligt??
Nästa sak jag tycker är väldigt märkligt, är alla dom som luras på pengar av tjejer på olika dejtingsajter. Man mejlar fram och tillbaka med tjejen och pratar möjligen på telefon. Sedan bestämmer man att ses - och tjejen ber då om pengar för att ha råd till biljetten för att kunna komma och hälsa på. Men när pengarna väl kommer, köper hon ingen biljett utan går helt enkelt under jorden och blir onåbar. Enligt gränspolisen väntar det flera gånger i veckan män i ankomsthallen på Arlanda som väntar på kvinnor som i slutändan inte dyker upp.
Nu har det avslöjats ytterligare en liknande bedragare. En man från Motala har på olika dejtingsajter utgivit sig för att vara kvinna och på så sätt fått kontakt med män. De har till och med träffats och männen har blivit rejält kära i denna fejkade kvinna. Bedragaren har sedan bett om att få "låna" pengar till olika saker, pengar som sedan aldrig betalats tillbaka. En man "lånade ut" 230.000 kronor till bedragaren. Totalt lyckades den här bedragaren lura till sig ungeför 440.000 kronor innan han åkte fast.
Jag har varit med dejtingsajter till och från under många år, men jag skulle aldrig låna ut pengar till en tjej jag träffat på det sättet under början av relationen. Det finns verkligen inte på min världskarta.

Jo, jag har faktiskt varit med om tjejer som velat låna pengar redan efter några få mejl eller sms. För min del har det varit frågan om småsummor man bett om, men jag har konsekvent alltid sagt nej. Och skulle det röra sig om hundratusentals kronor, skulle det verkligen aldrig ske. Även om jag hade råd att låna ut de summorna.
Att tjejer bosatta i till exempel Ryssland eller Asien lurar till sig pengar med motiveringen att de behöver dem till biljetten för att komma och hälsa på är ju inte ovanligt. Det är väl snarare ett av de vanligaste knepen att lura till sig pengar. Hade jag haft den ekonomin, hade jag knappast bara fört över pengarna - hur kär jag än var. Däremot hade jag kunnat erbjuda mig att köpa en biljett i tjejens namn som hon sedan kunnat hämta ut för att komma och hälsa på.
Visserligen är det lätt att vara fördömande gentemot dem som luras av dessa bedragare. Självklart finns det bedragare som är mycket skickliga och sofistikerade. Men generellt ska man absolut dra öronen åt sig om någon vill börja låna stora summor pengar tidigt i en relation. Hur kär man än må vara, får man faktiskt lov att stå på sig och låta bli att låna ut några pengar.
Med tanke på hur ofta det skrivs om den här typen av bedrägerier, borde de flesta vara väldig medvetna om riskerna med att låna ut pengar tycker man ju. Jag har lite, lite svårt att till 100% känna medlidande med dem som går på detta. Framförallt när det gäller större summor pengar borde man vara rätt restriktiv med lån känns det som. Det är lätt att säga att kärleken förblindar, men helt korkad blir man oftast inte.
Sen säger jag inte att det är rätt att lura pengar av folk. Självklart är det alltid fel att begå bedrägerier och andra brott. Mannen från Motala har nu dömts till 1,5 års fängelse, vilket självklart är helt i sin ordning. Att offren är förblindande av sina känslor ger självklart inte någon rätten att lura av dem en massa pengar. Men mitt hundraprocentiga medlidande kan brottsoffren ändå inte riktigt räkna med...

AB 1

Bilderna lånade från VGNT, Jake McMillan

När internet slog igenom på allvar, tyckte man ibland det kändes så larvigt när i varenda reklamfilm, varenda reklamannons, varje TV- eller radioprogram fick höra något i stil med "vill du veta mer, besök vår hemsida på www....".
Nu är man van vid att alla företag som vill slå igenom och marknadsföra sig faktiskt har en hemsida. Det finns knappt ett företag eller myndighet som inte har en hemsida längre. Ett företag utan egen hemsida är knappt att räkna som företag längre.
Men nu har man tagit nästa steg i utvecklingen: ett företag utan en egen app att ladda ner är inte längre ett konkurrenskraftigt företag. Nu ska man inte bara ha en hemsida, utan helst en alldeles egen app! Du kan beställa taxi, söka på resor med SJ, SL och många andra researrangörer, beställa saker och shoppa genom din Iphone.
Jag tycker själv inte att jag är särskilt gammalmodig på något sätt, jag gillar däremot utveckling och nya prylar. Men någon Iphone har jag ännu inte skaffat! Helt enkelt för att jag inte tycker mig ha något behov av det. För min del är en telefon ett verktyg för att ringa och sms:a, inte surfa på internet. Dessutom känns en Iphone väldigt otymplig.
Första mobiltelefonen jag själv hade var bokstavligt talat stor som en tegelsten. Den vägde jättemycket och var otroligt otymplig att släpa med sig. De små telefonerna som kom till sist var istället svindyra. Fram tills nu, när man kan få en behändig mobiltelefon för några hundralappar. Men då ska man istället köpa stora telefoner igen - för att få fler finesser på dem. Plötsligt uppmanas vi inte i samma utsträckning att besöka ett företags hemsida - nu ska vi istället ladda ner deras alldeles egna app!
Själv känner jag att jag kan surfa, mejla och vara på Facebook via datorn. Jag behöver faktiskt inte en mobil för att göra detta också. Visserligen kan jag hålla med om vissa fördelar; till exempel att jag är i en del av Stockholm där jag inte hittar så bra och behöver ta reda på bussförbindelserna för att ta mig vidare någonstans. Men det är å andra sidan något som lätt går att lösa på andra sätt!

Jag kan säkert låta som något av en bakåtsträvare ibland. Men det är inte frågan om att jag är emot utvecklingen, snarare tvärtom. Självklart är det jättebra med många av de hjälpmedel vi har idag. Jag skulle själv inte kunna tänka mig en tillvaro utan mobiltelefon, dator och bredband.
Minns ni de internetuppkopplingar man hade till en början? Sega var de och gick via telefonjacket, så det tutade upptaget i timmar hos folk ibland. Visst, uppringt internet finns säkerligen att beställa fortfarande - men hur många kör med sådant idag?
Minns ni de enorma mobiltelefonerna man hade? Sex kronor minuten kostade det att ringa från min första egna mobiltelefon. Ett sms kostade lika mycket att skicka.
När det till sist kom färgdisplayer och möjlighet att koppla upp sig på internet (fortfarande svindyrt förstås), ansågs det vara otroligt hightech. Medan man idag anses som en bakåtsträvare om man inte har en mobil med färgdisplay och internetuppkoppling. Samtidigt som Nokia 3310 nästan anses vara lite "kult" - även om det kommer ta lång tid innan den kan jämföras med "kobran" i kultvärde. Om det någonsin kommer gå att göra en sådan jämförelse.
Så nej, jag är inte emot utvecklingen alls. Men det är lite skrattretande ibland när man ständigt hänvisas till hemsidor och appar i olika sammanhang. När man sitter på tunnelbanan eller bussen, blir man ibland så full i skratt när man ser hur i princip alla sitter och blippar på sina mobiltelefoner. Till och med par sitter hellre och pillar på sin mobiler än att prata med varandra verkar det som ibland. Det är så att man nästan får lust att fråga dem om de messar varandra när de vill något, istället för höja blicken och säga det direkt till partnern som sitter mittemot.
När DVD och CD kom tyckte man det var en otrolig uppfinning som gav så mycket bättre ljud och bild än vad hederliga VHS-filmer och grammofonskivor. Även dessa verkar nu ha gjort sitt och vi vill istället se film och lyssna på musik digitalt...

E24 1, 2

Bilden lånad från Applefakta, MPEA

Jag kan många gånger tycka att man tillbringar alldeles för mycket tid framför datorn. Allt större del av vår tillvaro flyttas ut på internet, där vi betalar räkningar, kommunicerar, söker partner och på sätt och vis "umgås" med varandra.
Självklart är internet en fantastisk uppfinning. Vissa saker går väsentligt mycket fortare, andra blir enklare och man kan komma i kontakt med personer som man aldrig skulle komma i kontakt med annars. Men ibland känns det som att det tar alldeles för mycket plats. Även jag sitter ganska många timmar varje dag framför datorn varje dag, både i jobbet och när jag är ledig. Ibland kan det kännas som att man oftare skriver till nära och kära via mejl och Facebook än att man pratar och träffas i verkliga livet. Detta trots att man kanske inte alls bor särskilt långt ifrån varandra. Och det gör livet emellanåt aningen tråkigare kan jag själv tycka.
Att folk blir beroende av internet är knappast någon nyhet för någon. Man pratar om att internet ska kunna vara lika beroendeframkallande som tobak och alkohol, kanske till och med värre. För många orsakar sociala medier stress och sömnproblem. Vi förvänta ständigt vara uppdaterade, ha bra statusuppdateringar, väl uppdaterad blogg där man förväntas ha åsikter om både det ena och det andra.
Enligt en engelsk undersökning fick deltagarna frågan vad de skulle vara villiga att offra om det krävdes för att få behålla sin bredbandsuppkoppling. Många skulle till och med offra att ha ett aktivt sexliv under ett år för att få behålla sin uppkoppling. Personligen skulle jag visserligen inte vilja bli av med min uppkoppling och skulle nog vara villig att offra en hel del för att få behålla den. Men att offra att ha sex, där går nog gränsen ändå.
Att det finns en stor baksida av dagens uppkopplingssamhälle. Många mår dåligt av att ständigt förväntas vara tillgängliga och uppkopplade. Man sover sämre och för vissa tar internet helt över tillvaron och man kan inte leva ett normalt liv.

DN 1, 2, 3

Bilden lånad från Irvington Public Library

Självklart kan man hävda att den personliga kontakten med andra människor delvis försvunnit i och med internets intåg i folkhemmet. Det är ingenting jag heller ens tänker argumentera emot. För visst finns det en hel del sanning i det, plötsligt försvinner en stor del av den personliga kontakten med andra människor. Både vad gäller telefonsamtal och personliga möten.
MEN, vissa saker är plötsligt väldigt mycket enklare och man tjänar otroligt mycket mer tid när man vill jämföra priser och tjänster mellan olika företag - liksom söka annan information.
Att nu kunna hitta färdbeskrivningar, reseplaneringar och priser genom några enkla klick på datorn känns som att det är värt uppoffringen att sitta i långa telefonköer.
Men ibland kan jag ställa mig frågan hur man faktiskt orkade med det hela innan internet fanns i den utformning det gör idag? Vilket tålamod det krävdes att ringa runt, att sitta i telefonköer, att slå i telefonkataloger i pappersform.
Vi kände väl helt enkelt inte till något annat, det är väl det enklaste svaret. Då fanns inte Google, det fanns inga internetsajter som jämförde, sammanställde och rankade olika tjänster och priser.
Det innebär säkerligen att en hel del jobb försvunnit från många företags kundtjänster, det är säkerligen priset man får betala för att på ett enklare sätt hitta information.
Visst kan jag ibland känna att internet och datorer tar en alltför stor del av vår tillvaro och tid. Plötsligt förväntas man ha dator och en snabb internetuppkoppling. Man betecknas som en freak om man inte har ett Facebookkonto - och lägger ut vad man ätit till middag, vilken relationsstatus man har, vilken konsistens ens avföring har och om snorkråkan var gul eller brun när man snöt ut den.
Där har vi baksidan av dagens IT-samhälle. Men få av oss skulle förmodligen kunna tänka oss att helt klara oss utan dator och internet, eller hur? När nu internet gjort sitt intåg, skulle de flesta förmodligen inte kunna tänka sig att återgå till att sitta i telefonköer, bläddra i telefonkataloger i papper och ödsla väsentligt mer tid på saker som i nuläget bara tar några minuter.
Däremot har jag en vag känsla av att tendensen förr eller senare kommer att gå emot att vi blir mindre personliga på internet och lägger ut färre och mindre fragment av våra privatliv på bloggar och Facebook. Åtminstone för min egen del försöker jag måna mer och mer om privatlivet och känner ett allt svagare behov av att dela med mig av allt på internet till allmän beskådan. Internet är rätt använt ett otroligt bra verktyg!

Bilderna lånade från Nöjessupport, Social Media Today

Jag har länge stört mig på alla spydiga, elaka och rentav hatiska kommentarer som ofta dyker upp i olika forum på internet. Det gäller så väl på tidningars hemsidor som på bloggar, Flashback och överallt där man kommentera saker mer eller mindre anonymt.
Det är som att där anonymiteten går in, där går förnuft, social kompetens och respekt ut. Folk kläcker ur sig saker som de aldrig skulle kunna säga till någon verbalt när personen stod framför dem. Det är som att folk tävlar i vem som lämnar den spydigaste, elakaste och mest hatiska kommentaren.
Jag brukar emellanåt gå in på den religiösa bloggen Apg29 och läsa. Inte för att jag på något sätt sympatiserar med vad bloggaren skriver om, utan för att jag känner mig smått provocerad. Men kanske framförallt för att det blir väldigt roliga diskussioner kring inläggen! Det är troende mot icke troende - eller i alla fall "mindre"/icke bokstavstroende - i en salig blandning. Själv skrattar jag gott åt en vuxen människa, som anser det är hemskt att media och vetenskapsmän sprider "lögnen" att människan härstammar från aporna och inte Adam och Eva.
Men åter till ämnet! På Apg29 har man fram tills helt nyligen kunnat kommentera helt anonymt och många av kommentarerna har varit allt annat än snälla. Jag kan tänka mig att bloggaren haft ett stort arbete att sålla bland alla kommentarer varje dag. Så byttes systemet för att kommentera och man måste nu vara inloggad på Facebook för att kunna kommentera inläggen. Plötsligt har nästan alla kommentarer försvunnit, det är ytterst få som kommenterar alls. Plötsligt måste mer eller mindre skylta med sin identitet när man kommenterar och därmed stå för sina åsikter på ett helt annat sätt.
Nästan samma sak kan man ana på Aftonbladets, DN's och andra nättidningars hemsidor, där man infört samma system för att kommentera artiklarna. På nättidningarna har visserligen inte kommentarerna riktigt försvunnit, men jag har fått en känsla av att de drastiskt minskat. Det är tydligen inte längre lika roligt att kommentera saker och ting när man plötsligt måste stå till svars för sina åsikter.
Trots att jag själv inte har samma system på min blogg, märkte jag en drastisk minskning av kommentarerna när jag införde de kommentarsregler ni hittar under varje inlägg (om man klickar på respektive inläggs direktlänk). Trots att jag är väldigt frikostigt i publicerandet, är det som att folk plötsligt blir rädda när de märker att de granskas på ett eller annat sätt.

När de olika nättidningarna började införa systemet med att man måste ha en Facebookinloggning för att kommentera artiklarna, började det snabbt höjas röster om att det skulle hindra yttrandefriheten. Dessutom skulle det hindra folk från att kunna "avslöja oegentligheter på sina arbetsplatser".
Personligen kan jag inte riktigt se problemet! Är det en rättighet att sprida galla via kommentarsfältet på en blogg eller hemsida? Stänger man av alla människors samtliga kanaler för att säga sin åsikt? Nej, förändringen innebär att du "tvingas" stå för din åsikt. Svårare än så är det inte. Nu kan du inte längre sprida hat omkring dig på ett anonymt sätt, plötsligt kan folk på ett annat sätt se vem det är som spyr galla åt höger och vänster.
Du har fortfarande rätt att säga din åsikt, med skillnaden att man nu lättare kan ta reda på vem du är. Vill man spy galla utan att avslöja sin identitet finns det fortfarande många bra sätt att göra detta. Och vill man avslöja oegentligheter på sin arbetsplats, gör man knappast det via kommentarsfältet på Aftonbladets hemsida.
På min egen blogg är anonymiteten hos dem/er som kommenterar egentligen inget större problem. Jag utsätts inte för näthat i någon större utsträckning. Men jag tycker det är helt rätt man ska få stå för sina åsikter! Vad ger dig rätt att sprida hat omkring dig, bara för att du inte står öga mot öga med den du spyr galla över?
Mitt eget motto när jag skriver saker på nätet - oavsett om det är på Facebook, bloggen eller någon annanstans - är att jag ska kunna säga exakt samma sak till folk som står framför mig, öga mot öga. Det spelar ingen roll om jag är anonym eller ej, det är helt enkelt en fråga om att respektera sina medmänniskor! Även om det kommer anonyma kommentarer, är det lätt att ta åt sig ändå.

Bilderna lånade från Mjukvara, North Africa Journal

På Facebooksidan Katedralskolans Lammkött läggs bilder på tjejer från skolan, där de sankas som lammkött. Besökarna kan kommentera och "gilla" bilderna på tjejerna, som kan "vinna" att bli "veckans lammkött". Debatten har börjat rasa om denna och liknande sidor - Östra Real i Stockholm har också elever som startat en liknande sida, nämligen Lammkött of Östra Real.
Kränkande säger vissa och det finns uppenbarligen elever som känt sig rejält kränkande av dessa sidor, att listas som lammkött helt offentligt på internet.
Tonårskillar har alltid på ett eller annat sätt rankat och diskuterat tjejers utseende. Jag minns själv hur det diskuterades tjejer killar emellan när vi var i tonåren. Det var bröststorlek, rumpor och kön... Men det gjordes oftast inte offentligt - och det är väl just det som är skillnaden med dessa sidor. Även om man inte verkar diskutera alltför känsliga detaljer om tjejerna, kan jag förstå att vissa tar anstöt av detta.
Rektorerna på de berörda skolorna vill ha sidorna stängda och vill inte bli förknippade med dessa sidor. Dock har man ingen möjlighet att kräva detta, att tvinga fram en stängning. Idag har debatterna rasat i såväl nyhetssändningar som i tidningar - med ett enda resultat, nämligen att sidorna får rätt bra reklam! Själv hade jag knappast hittat dem om det inte var att jag såg artikeln på DN's hemsida.
I grunden må det vara så att bilderna som publiceras på dessa sidor är bilder som tjejerna redan publicerat själva i sina egna profiler. Diskussionerna om "veckans lammkött" kan självklart hållas någon annanstans om dessa sidor stängs. Såvitt jag själv kunnat se, har det heller aldrig varit frågan om några riktigt grova övertramp, som nakenbilder eller liknande. Men visst hamnar sidorna i någon form av gråzon för vad som är okej! Diskussioner killar emellan må vara en sak, även om det ofta är en väldigt rå jargong. Självklart finns det mycket även där att arbeta med. Men när diskussionerna görs offentliga på detta sätt blir det inte riktigt lika "roligt" längre.
På sidan för Katedralskolans lammkött har man nu meddelat att sidan tills vidare kommer stängas ner, även om detta i skrivande stund ännu inte skett. Däremot tycks man gett upp verksamheten vad gäller Östra Reals motsvarighet till sida.

Corr 1 DN 1 SVT 1

Bilden lånad från Säsongsbloggen

Varje gång jag loggar in på mejlen, visar det att jag har åtskilliga mejl i inkorgen. Framförallt om jag inte kollat mejlen på ett par dagar. Helt plötsligt har jag erbjudanden om mediciner, sexkontakter, besked om att jag vunnit miljontals euro, dollar eller pund, erbjudanden om att få större snopp, liksom att få låna stora summor pengar utan säkerhet.
Visserligen tar skräppostfiltret bort en stor del av skräpposten, men långt ifrån allt. Väldigt många slinker igenom - och denna skräppost tar en enormt stor plats i mejlboxen! I snitt skulle jag tro att jag får 200-300 stammeddelanden i veckan om man räknar in dem som fastnar i skräppostfiltret.
Till största delen tycker jag dessa meddelanden mest är enerverande och raderar dem illa kvickt. Men jag har också insett att det går att roa sig lite med dessa meddelanden om man skulle ha lite långtråkigt. Emellanåt besvarar jag dem och ibland får jag svar tillbaka, andra gånger inte. När jag skriver tillbaka till tjejer (?) som utger sig för att vara på jakt efter en seriös partner, börjar kärleksförklaringarna dråsa in redan i mejl nummer två eller tre. Trots att de inte ens hunnit se något foto på mig... Men gifta sig vill de ändå! Och jag tror inte för ett ögonblick på att det är någon som bor i något flyktingläger, inte har en enda släkting i livet och har ett starkt behov av pengar som ligger bakom dessa mejl. Självklart är det någon som i grunden vill lura av mig pengar.
Så häromdagen kommer ett mejl, där man på knackig svenska erbjuder mig billiga och seriösa lån. Jag är på väg att radera mejlet, men bestämmer mig sedan för att skriva tillbaka. Med hjälp av Googles översättningsverktyg, formulerar jag delvis ett mejl på kinesiska och skickar tillbaka bara för att se vad som händer! Det roliga är att jag får svar... :-)
Första mejlet lyder:


Hälsningar: Client

Ett legitimt lån har alltid varit att få ett stort problem för kunder som har finansiella behov. Den frågan om krediter och garantier är något som kunder är alltid berörda när de söker ett lån från en legitim långivare. Men Santander finans företaget gjort en skillnad i den utlånande industrin.
Santander Consumer Finance Company var ackrediterad av den kreditgivaren att ge lån till lokala och internationella klienter. Vi har haft förmånen att träffa din finansiella behov. Frågan om kredit bör inte stanna - Du får det lån som du behöver.

Personliga detaljer krav:
* Lånebeloppet som krävs:
* Syftet med lån:
* Land:
* VARAKTIGHET:

Vänliga hälsningar, medan vi väntar på ditt svar.
Vänliga hälsningar
Ana Patricia Botin

Redan här har jag förstås sedan länge förstått att detta bara är buffel och båg. Vilken seriös bank skickar ut ett erbjudande på ett språk som uppenbarligen härstammar från Googles översättningsverktyg? MEN jag kan inte stå emot att skriva tillbaka och mitt svar lyder:

* Lånebeloppet som krävs: 20,000,000 USD
* Syftet med lån: Utveckla Irans kärnvapenprogram
* Land: Uganda
* VARAKTIGHET: 20,000 år

感謝您的時間! 我非常感謝借這筆錢，並期待著您的回复立即生效!

(de kinesiska tecknen betyder: Tack för din tid! Jag är mycket tacksam att låna pengar, och ser fram emot ditt svar direkt!)

Jag tänkte att den som skriver tillbaka på detta mejl måtte ju vara utom sina sinnens fulla bruk! Har man någon form av seriöst tänkande överhuvudtaget, skriver man ju faktiskt inte tillbaka. MEN det gjorde man faktiskt och det mejl som kom tillbaka löd:

Fyra procents ränta på ett lån på 20.000.000 dollar, det är inte så illa, eller vad säger ni?! Men den som fortfarande, efter detta mejl skulle tro att detta var något seriöst erbjudande om banklån borde nog söka hjälp! Men bara för att se vad jag skulle kunna tänkas få för svar, bestämde jag mig för att nu ta i lite extra när jag skrev tillbaka! Mitt svar löd därför:

Tjöna Polarn och fätt tack för ditt svar! Verkligen schill att du svarar så snabbt, mannen!
Pengarna ska jag skicka till Irans kärnvapenprogram, så min pollare och Irans presidenten Mahmoud Ahmadinejad garanterar detta lån! Han känner min kusin va så han kan pröjsa om jag kålavippar eller nåt.
Jag vill ju betala lånet under 20.000 år, mannen!! Mina kusinbarn kommer att ta över lånet när jag dör. Deras barn, kusinbarn och barnbarn kommer sedan på betala på livstid. Fattar duva?

Jag är flykting har inget pass va. Men ni har mitt ord på att jag betalar tillbaka! Fattar du? Pengarna ni ska sätta in på min morbrors konto i Uganda. Ring honom, han kan kontonumret! Hans telefonnummer är +27 (0)12 314 2911¹

Jag vill oxå låna 20,000,000 euro som min kusin ska ge till talibanerna va. De har inte så många pengar nu när bin Ladin är skjuten och vi måste hjälpa dåm! Kan ni fixa ett lån till min kusin? Han har fin Mercedes så kan betala bra räntan va.

Var bor du förrästen? Vill gärna snacka på dig!

1. Ditt namn i sin helhet:
Muhammed Muhammed Ali Hussein Google
2. FÖDELSEORT:
Vet inte, men tror det är Peking, Beirut, New York eller Reykjavik.
3. Bostäder adress:
Något av UNICEFS flyktingläger
4. Telefon:
Ring UNICEFS växel, telefon 0093 (0)7 9050 7002² eller 001 703-571-3343³
5. Fax:
0093 873.761.924.996² eller skicka e-mail till army.outreach@us.army.mil³
6. Postnummer:
666
7. Nationalitet:
Statslös
8. Kön:
Ja, jättestor kuk!! Men funderar på att byta till fitta istället... Vad tycker du?
9. Yrke:
Bidragsfuskare, bankrånare, våldtäktsman, sjörövare, pedofil, yrkesmördare och polis.
10. Månadsinkomst:
Ingen, noll och nada, polarn!
11. Dina anhöriga fullständiga namn och adress:
Vill du veta alla mina 259 kusiners namn, mannen??
12. En Scan kopia av din nationella identitet eller någon av dina giltig identitetshandling eller identitet registreringsnummer.
I Sverige gör Scan korv, inte ID-handlingar!!

Av någon mycket besynnerlig anledning kom det sedan inget svar tillbaka! Vem det nu än är som skickar dessa mejl, har vederbörande möjligen förstått att jag driver med honom/henne, att jag faktiskt inte alls vill ha något lån. Men hade ju faktiskt varit roligt att se vad svaret hade blivit. om det kommit något. Kan ju hända att ett svar kommer, i så fall finns förstås anledning att uppdatera denna ganska roliga historia! ;-)

Bilderna lånade från Puzlehead, BOOOOOOOM, Inspirational Short Stories

Jag har alltid varit en person som månat väldigt mycket om mitt privatliv, som inte släpper vem som helst in på livet. För mig är det en viktig del, att hålla på den personliga integriteten och att inte vem som helst ska få veta vad som helst om mig.
Och jag måste säga att det varit en svår balans att hitta exakt vad vilken balans jag vill ha på internet vad gäller vad jag lägger ut eller ej. Jag har bytt blogg ett par gånger efter att jag känt att jag börjat bli alltför personlig och det har varit en viss balansgång även på Facebook måste jag erkänna.
Med tanke på hur snabbt utvecklingen har gått senaste åren med Facebook och andra sociala medier, tror jag inte alla hunnit vänja sig vid vad man lägger ut eller ej på internet. Det är många gånger jag reagerat på vad folk lägger ut på Facebook! För det första bryr jag mig inte ett smack om att man precis duschat, om man funderar på att sätta på kaffe, byta kalsonger, dragit åt BH:n och så vidare. Sen har vi ju andra som lägger ut väldigt personliga saker istället, saker som jag själv aldrig skulle lägga ut. Detsamma gäller självklart även olika bloggar man hamnar på, där folk under sitt riktiga namn skriver om sex, partners och så vidare.
För oss som är födda på 70-talet och tidigt 80-tal, är ju internet relativt nytt, i bemärkelsen att vi inte vuxit upp med internet på samma sätt som folk födda i slutet av 80-talet och senare. Säkerligen är det mycket av en vanesak, något som det kommer synas en skillnad i om man tittar några decennier framåt. Då kommer internet på ett helt annat sätt vara en så naturlig del i folks tillvaro, att man kan handskas med som är för privat för att lägga ut på internet eller ej.
Jag har åtskilliga gånger frågat mig själv vilket privatliv vi kommer ha om till exempel 20 eller 30 år. Kommer det eskalera hur ärliga och öppna vi är på internet? Eller kommer det börja gå tillbaka och folk är mer försiktiga? Personligen tror jag faktiskt på det sistnämnda, att folk med tiden börjar bli mer restriktiva kring hur mycket man öppnar sig på internet och vad man lägger ut eller ej.
Regler och lagar, liksom tekniken som möjliggör att värna folks integritet liksom att lagar regler följs på internet har hittills inte riktigt hängt med med den andra tekniken. Förr eller senare kommer detta säkerligen mer eller mindre ikapp och då börjar det säkert också bli något annat kan jag tänka mig.
Jag kan inte tala för andra, men åtminstone för min egen del har jag mer och mer börjat tänka på vad som läggs ut eller ej, att jag inte för personlig på internet. På Facebook är jag restriktiv med vem jag lägger till som vän och vem som får se vad i min profil. Och framförallt är jag noga med att inte lägga ut alltför personliga saker....

DN 1 SvD 1

Bilden lånad från Alibaba

Hur ställer ni er att publicera uppgifter om andra personer på sin blogg? Jag tänker då på publicering av namn och bilder på andra personer som till exempel känner bloggaren. En bloggare som lägger ut namn och bilder på pojk-/flickvän, barn, föräldrar, syskon och vänner - är det okej eller ett övertramp?
Självklart är det stor skillnad på om man bett vederbörande om lov eller ej innan man publicerar namn och bild på honom/henne på internet eller ej. Har man frågat om lov innan är det absolut okej, förstås!
Men att bara rakt av publicera saker? Då börjar man går över vissa gränser tycker jag. Bilder och texter kan ligga kvar på internet i all oändlighet, även om själva bloggen eller hemsidan är bortplockad.
Själv kör jag med absolut nolltolerans mot att publicera namn och bild på personer utan deras tillstånd. Dock med några ytterst få undantag. Det ska vara antingen att det finns ett intresse i att publicera, till exempel någon form av "avslöjande" - något som ju är ytterst ovanligt på min blogg. Det är annars om det är uppgifter som redan är publicerade på internet eller i media. Har personen själv en blogg där han/hon skrivit om något som jag också vill skriva om, då anser jag att det är fritt fram att även jag publicerar namn och bild. Detsamma om personen till exempel är med i TV eller någon tidning med namn och bild och artikeln eller inslaget handlar om just det ämne jag tänkt skriva om. Annars kör jag uteslutande med fingerade namn och formuleringar som gör att möjligen bara de som känner den eller dem inlägget handlar om kan förstå vem det är jag skriver om.
Detta har helt enkelt med att göra att jag inte vill riskera att passera någon gräns, där någon tycker att jag publicerat sådant som han/hon inte vill ska ligga ute på internet. Även om det mesta handlar om sunt förnuft, så kan det trots allt emellanåt hända att man har olika åsikter om vad som är okej att publicera eller ej.

Vet ni till exempel vad min sambo heter? Eller hur hon ser ut? Nej, precis. Jag har inte hymlat med att jag har en sambo, men har valt att inte publicera namn, bild eller vad vi har brukat göra tillsammans. Och då syftar jag inte på sex, utan jag har valt att inte skriva om hur vi firat Alla hjärtans dag, vad vi gjort om vi gått ut eller rest någonstans.
Det har i första hand med att göra det jag nämnde här ovanför. Jag vill inte hamna i situationen att hon plötsligt tycker att jag varit för frispråkig i något inlägg eller att hon rent av råkar illa ut för att något jag skrivit inte faller alla i smaken. Det sistnämnda är visserligen inte särskilt troligt att det kommer att hända, men man vet ju aldrig.
Men vad häller någon man har ett förhållande med, finns ytterligare en aspekt. Nämligen om förhållande skulle ta slut. Det är knappast särskilt kul för min eventuellt nästkommande flickvän att kunna hitta bilder på mig och mitt ex på internet - eller kunna läsa om vad vi har gjort tillsammans på till exempel Alla hjärtans dag. Visserligen går inlägg att radera, men med tanke på att jag skrivande stund har exakt 1459 stycken inlägg på bloggen blir det väldigt arbete att gå igenom alla för att radera sådant som kan vara känsligt. Och just därför väljer jag att bara tala om ATT jag har en sambo, men inte vad hon heter, inte lägga ut några bilder eller berätta vad vi gör.
Men vad tycker ni andra? När är det okej att publicera namn och bild på personer utan deras tillstånd? Är det okej, även om det i grunden inte är särskilt känsla saker man skriver om? Om du bloggat om vad du och din pojk-/flickvän gjort i olika sammanhang, skulle du då plocka bort inläggen om förhållandet tog slut?
Om vi sedan vänder på det hela! Din pojk-/flickvän har en blogg där han/hon skriver mycket om det ni gör och bilder på dig plötsligt finns med där, skuller du uppskatta det? Och skulle du uppskatta min inställning att inte skriva något alls, mer än bara nämna att det finns en pojk-/flickvän? Eller skulle du bli svartsjuk i det läget?
På de sista frågorna vet jag personligen vad jag själv skulle svara! Jag vill bli tillfrågad innan något publiceras med namn och bild på mig. Även om det är oskyldiga inlägg. Det spelar ingen roll vem det är som publicerar det, jag vill faktiskt ge mitt tillstånd. Och det är därav även min egna policy kommer, att jag aldrig är först med att publicera något utan någons tillstånd.

Bilderna lånade från Medielag och regler, Annas formblogg

Bilden lånad från Jacob Sunnliden

Så har jag tagit ett steg som jag länge klurat över och vänt och vridit på. Jag har avaktiverat min profil på Facebook. Jag har alltid tyckt att jag själv haft en hyfsad sund och restriktiv hållning vad gäller vad jag överhuvudtaget publicerar på internet. Det har inte bara gällt Facebook, utan även till exempel bloggen.
Jag lämnar inte ut någon och har alltid haft inställningen att hellre skriva för lite om andra än att skriva för mycket. Allt för att inte någon ska känna sig stött eller sårad eller till och med råka illa ut på grund av det jag skrivit om dem på internet.
Men i perioder känns det som att mitt medlemskap på Facebook skapat fler konflikter än att bygga på relationer eller skapa nya sådana. Ena stunden har jag av personer i min omgivning fått höra att jag är för frikostig i mitt publicerande, andra gånger att jag är för restriktiv. Folk har känt sig stötta över att jag inte nämnt dem i olika sammanhang, medan andra blivit stötta av att jag faktiskt nämnt dem.
Jag har mer och mer också känt någon form av avsmak över att våra liv plötsligt ska vara så offentliga! Helt plötsligt ska allt läggas ut på internet och man betecknas nästan som en freak för att man inte publicerar sin relationsstatus, födelsedag eller de senaste inköpen i klädväg. Jag har exempelvis inte brukat ha vare sig relationsstatus på födelsedag på Facebook, något som av många ifrågasatts - ibland med ganska hårda ordalag.
Vill man inte offentliggöra sitt liv, anses man vara konstig på ett märkligt sätt. Så nu har jag tröttnat och helt enkelt inaktiverat min profil medan jag ska fundera över om den ska få vara kvar alls eller ej. Min åsikt är att det ska vara upp till var och en vad man lägger ut på till exempel Facebook - så länge ingen tar skada av det man publicerar. Själv vill jag hålla på en viss integritet även på internet, men alla tycks inte vara av samma åsikt.
Jag håller med om att Facebook kan vara ett ypperligt verktyg att hålla kontakt med folk, men även att knyta nya kontakter. Jag har hittat de flesta av mina gamla klasskompisar - så långt tillbaka i tiden som från lågstadiet. Och visst är det roligt att kunna se vad det "blivit av" folk och hur deras liv ser ut nu, nästan 30 år senare.
Men efter en tid tröttnar på vissa saker - så tills vidare betecknar jag inte mig själv som medlem på Facebook!

Bilden lånad från Designlaunches

Facebook är orsak till allt fler separationer och skilsmässor. Framförallt är det personer som taggats på foton från fester i "fel" sällskap eller på fester partnern inte vetat om att vederbörande varit på.
Och jag tror faktiskt inte att det är så konstigt! Jag har nog aldrig haft så många diskussioner med folk om missförstånd av olika slagl som just kring vad jag lägger ut respektive inte lägger på internet. Antingen är det någon som tycker jag lagt ut för mycket eller varit för frispråkig, eller så har jag inte lagt ut tillräckligt mycket.
Personligen hade jag länge inte någon relationsstatus alls på Facebook till exempel. Det tod inte någonting överhuvudtaget. Har man ett förhållande men står som singel är det absolut något jag förstår att man reagerar över - men när det inte står något alls är det rena fjortisfasonerna.
Personligen är jag restrektiv med vad jag lägger ut på internet, både om mig själv och andra. Men ibland blir jag förvånad över hur frikostiga många är med information och bilder. Så det är kanske inte så konstigt att det emellanåt blir missförstånd eller rent av separationer.
Personligen börjar jag alltmer störa mig på att allt ska vara så offentligt, att så stora delar av våra liv ska vara. På något sätt förväntas vi att offentlig göra otroligt mycket på Facebook och bloggar. Lägger man inte ut saker som man förväntas lägga ut, betecknas man nästan som lite konstig. Snarare borde det ju vara upp till var och en vad man lägger ut eller ej! Så länge man inte skadar eller förolämpar/sårar någon, borde det ju var och ens ensak.
Det har ibland gått så långt att jag själv övervägt att avslut mitt Facebookkonto eftersom det känns som jag har svårare och svårare för hur öppen man förväntas vara på internet. Hittills har jag låtit kontot vara kvar, eftersom jag gillar grundtanken med med Facebook. Men i perioder känns det som att det hela är en aning på nåder.

Den gångna julen har jag slagit ett märkligt rekord. Jag har fått ovanligt få julkort - bara fyra stycken totalt! Jag pratar då traditionella julkort av papper: handskrivna och med frimärke på. Ni vet, sådana som brevbäraren delar ut och lägger i brevlådan. Ytterligare några julhälsningar har jag förstås fått via mejlen, men det känns mer opersonligt och inte alls lika roligt!
Det kan hända att jag är aningen konservativ, men jag måste nog erkänna att jag tycker det är bra mycket roligare med vanliga julkort än något massutskick via mejlen! Jag tillhör dem som fortfarande - varje år - skickar ut pappersjulkort med Posten. Sådana som jag någon vecka innan jul sätter mig ner vid skrivbordet, fullt utrustad med penna i ena handen och en kopp glögg i den andra för att pränta ner några handskrivna rader till dem som jag vill önska en god jul. Internet och mejl i all ära, men ibland är det faktiskt roligare att kommunicera på andra sätt också!
När jag varit sommarvikarie på Posten under min studietid, har jag fått en del insyn i hur postmängderna stadigt minskat sista åren. Från det att jag för första gången jobbade på Posten 1996, märks en markant skillnad i postmängderna, det råder det ingen tvekan om! De flesta - inklusive mej själv - har mer och mer övergått till att kommunicera via internet istället för per brev och vykort. Och visst har det sina fördelar om man vill att texten ska komma fram fort. Men samtidigt finns det en härlig charm i att få vanliga pappersbrev och kort också. Eller är jag ensam om att tycka det?
Under hösten har man kunnat läsa om hur de större morgon- och dagstidningarna tampats med stora förluster när pappersupplagorna minskar och allt fler väljer att läsa tidningen på internet istället. Även på den punkten tänker jag hålla mig på min bakåtsträvande linje och hävda att jag i grunden föredrar papperstidningen framför att läsa den på internet. För är det inte något speciellt med att hämta in tidningen från hallgolvet på morgonen och prasslande börja bläddra i den medan kaffebryggaren puttrar i köket?! Men vi som föredrar den typen av tidning tycks vara en stadigt minskande skara.
Jag kan tänka mig att vissa inte skulle tveka att kalla mig både konservativ och bakåtsträvande fossil, men det är åsikter jag står för! Under min studietid läste jag under långa perioder tidningarna på internet, eftersom jag inte hade råd med några prenumerationer. Men jag blev ganska snart uttråkad och saknade att ha en papperstidning att bläddra i.
Hur bra verktyg internet än är i flera avseenden, tycker jag det är tråkigt att det ska konkurrera ut så väldigt mycket annat....

DM 1 DN 1, 2 SvD 1

Bilden lånad från Div Design

Hade någon för 10-15 år sedan frågat vad jag ansåg om kontaktannonser, hade jag förmodligen på ett fördomsfullt sätt sagt att det är för desperata stackare som inte klarar av att träffa någon på normal väg. En person som förmodligen är väldigt ful, socialt handikappad och förmodligen en ganska tragisk och ensam person.
Men det var då och med tiden har min syn på detta med kontaktannonser vridit ganska markant - till att jag till och med själv haft annonser ute på olika sajter på internet. Det må vara så att ingen av de relationer jag haft blivit livslång, men det har berott på helt andra saker än vilken typ av personer som faktiskt lägger ut kontaktannonser.
Det går inte att komma ifrån att internet är otroligt bra hjälpmedel att komma i kontakt med andra människor - ett sätt som helt enkelt inte kan klå att träffa någon på krogen, genom ett fritidsintresse eller en arbetsplats. Det finns absolut personer som fortfarande vill hävda de åsikter jag själv hade för några år sedan vad det gäller kontaktannonser, men i och med internet har detta med kontakter förändrats radikalt. Förr tillbaka var det säkerligen till större del personer som jag skrev i början av inlägget som sökte kontakt genom kontaktannonser. Men nu är det så accepterat att söka kontakt med andra människor på detta sätt, att "vem som helst" nu söker kontakt via till exempel olika dejtingtjänster på internet.
Medan det på krogen är ganska ytligt raggande, där det oftast är utseendet som styr, kan man på internet lära känna folk på ett helt annat sätt innan man träffas första gången. Man kan genom presentationen folk skriver i sin annons få en någorlunda uppfattning om personen, sedan mejlar man oftast lite med varann för att få ytterligare en uppfattning om varandra. På så sätt kan man göra nästa "gallring", för att se att man något sånär passar ihop innan man faktiskt ses. Självklart får man ju en helhetsbild av personen i fråga först när man ses, men saker som värderingar, intressen, drömmar och mål i livet - som ju också är viktigt i ett förhållande - får man ju reda på på en gång så att säga. Personligen tror jag inte att man kan bli kär innan man faktiskt träffats, men man är en bra bit på väg i alla fall.

Idag flyttas ju en allt större del av vårt sociala liv ut på internet. Vi inte bara skapar nya kontakter, utan även underhåller andra kontakter via nätet - där ju Facebook är praktexemplet. De allra flesta har ett Facebookkonto och även här går det givetvis att lära känna andra, skapa kontakter - och kanske till och med hitta kärleken. Medan man innan IT-åldern mätta sitt sociala liv i mer fysiska kontakter, är det nu nästan viktigare att ha många vänner på Facebook för att anses vara social. Att du sedan faktiskt känner knappt hälften av de vänner du har på vännerlistan är en annan sak. ;-)
Men i och med alla dessa sociala medier, blir det också alltmer accepterat att söka kontakt med andra människor på sätt som förr tillbaka var ganska tabu. Jag tror inte det var många som för 15 år sedan öppet talade om att man lagt ut en kontaktannons, det kändes nog för många mer eller mindre pinsamt. Även första gångerna jag själv hade en kontaktannons på någon kontaktsida, var det inte något jag direkt skyltade med. Men nu är folk väldigt öppna med att man träffats via internet på något sätt.
Och de som skapat dessa sidor gör sig stora pengar på dessa tjänster. Facebook är värt mångmiljardbelopp och grundarna till tjänster som till exempel Mötesplatsen tjänar även de hyggliga summor.
Vad tycker ni? Skulle du själv kunna tänka dig att lägga ut en kontaktannons på någon datingsajt? Eller är det bara för de som är desperata och inte kan träffa någon på "normalt sätt"? Men vad är då "normalt"? Kanske är det till och med så att det nu är "normalt" att träffa någon via internet?

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6

Bilden lånad från Tristars, Hello Internet

Häromdagen lägger Blondinbella ut ett inlägg på sin blogg, där hon berättar de vissa gånger ganska grova kommentarer hon kan få. De kommentarer hon i just detta inlägg syftar på, är de kommentarer hon får under pågående direktsändning av Efter Tio där hon är bisittare åt Mallou von Sivers. Ryktet efter inlägget sa förstås att Blondinbella inte skulle vara med mer i programmet - något som sedan visade sig vara ett missförstånd.
Nu vet jag inte exakt hur det funkar när man skickar in kommentarer till just det programmet, men man får väl anta att man kan göra det anonymt. De kommentarer hon kan få kan tydligen vara i stil med att hon är ful, fet, äcklig och en massa andra barnsligheter. Jag är ingen större "fan" av Blondinbella och läser ytterst sällan hennes blogg. Men just den typen av kommentarer hon beskriver, har nog de flesta som är något sånär aktiva på internet någon gång kommit i kontakt med.
Själv fick jag relativt ofta sådana kommentarer på min blogg förr tillbaka, innan jag till sist bestämd mig för att sätta upp vissa regler för dem som kommenterar bloggen. Nu är de elaka kommentarerna så gott som borta, det är ett ytterst fåtal gånger sådana dyker upp. Men så fort man hamnar på någon form av "forum", där man kan kommentera anonymt - då dyker rejält spydiga och elak kommentarer upp! Vissa tycks vara funtade så, att så fort man inte behöver stå för man skriver/säger, då är det tydligen okej att kläcka ur sig vad som helst. Men på min blogg tycks de allra flesta vara medvetna om att de allra elakaste kommentarerna inte publiceras, även man kan kommentera anonymt.
För en tid sedan införde de flesta tidningar regler kring hur man får kommentera deras artiklar på nätet - och på flera av de större tidningarna måste man nu ha någon form av inloggning för att kunna kommentera. Till exempel logga in med hjälp av sitt Facebookkonto. Visserligen får man inte bort alla elaka kommentarer på det sättet och den som verkligen vill kommentera anonymt, skaffar förstås ett "falskt" Facebookkonto. Men det är ändå ett steg i rätt riktning. För vad ger dig rätt att kläcka ur dig en massa skit som du inte skulle kunna stå för om den du tilltalade stod framför dig?? Även om jag inte gillar en viss person, eller sympatiserar med en persons åsikter, finns det ju gränser för vad jag säger/skriver till personen. Även om jag kan vara anonym. Jag ger inte mycket för Blondinbellas blogg heller - i ärlighetens namn - men det ger mig heller inte rätt att vara elak mot henne. Först den dag någon är elak mot mig, kan jag vara elak tillbaka, men den dagen den sorgen.
Hamnar jag sedan på till exempel en rejält rasistisk blogg, kan jag lämna spydiga kommentarer. Men då handlar det om en bloggar som i sig inte respekterar andra människor och då heller inte riktigt förtjänar andra människor respekt. Men då börjar man också diskutera helt andra saker...
När tidningarna införde regeln med någon form av inloggning för att få kommentera deras artiklar, väcktes förstås vissa protester. Som till exempel att det skulle kunna finnas tillfällen då man borde få vara anonym. Till exempel personer som har fog för att kritisera sin arbetsgivare, men inte kan göra det öppet utan att det får konsekvenser. Mitt motargument är dock att det inte är någon "rättighet" att kommentera tidningsartiklar på internet. Vill man kommentera något anonymt, finns det trots allt andra sätt. Det finns inget som säger att du måste blogga under ditt riktigt namn till exempel...

Källor: AB 1, 2 BB 1

Bilden lånad från Little Miss splended

Skulle du reagera om din pojk-/flickvän inte fyllde i vilken relation man har på Facebook eller andra medier? Jag menar inte att man fortfarande står som singel trots att man inte är det, utan att man helt enkelt inte alls skriver något... Skulle du tycka att det var okej?
Personligen tycker jag inte det spelar någon som helst roll. Jag skulle inte vilja att min flickvän skrev att hon var singel, men om hon valde att inte skriva något alls skulle jag knappast reagera över huvudtaget. Bara jag märkte att hon inte ljög om sin "civilstatus" i andra sammanhang, som statusuppdateringar eller liknande.
Dock har jag hört just den diskussionen från flera håll. Folk som hotat med att göra slut om partnern inte öppet skriver på till exempel Facebook att man har ett förhållande. Och det är vuxna människor vi talar om, inte några 14-åringar. Medan den enda gången jag själv kan förstå någon situation, är om man faktiskt ljugit om att man har ett förhållande.
Men plötsligt ska "allt" vara så väldigt officiellt och hela våra liv ska läggas ut på internet via olika sociala medier. Okej, jag har både en blogg och är med på Facebook, men försöker undvika att vara alltför personlig och öppen. Jag skäms inte för att ha ett förhållande, men jag skulle heller inte ens tänka tanken att göra slut om flickvännen lät bli att fylla i raden om hon är singel eller ej på Facebook. Jag kan liksom inte riktigt se problemet i att lämna den raden tom... Är jag ensam om att tycka så?
Det här är ju diskussioner som aldrig skulle förekommit i några relationer för 10-15 är sedan. Och visst kan man tycka annorlunda i de flesta frågor, denna är självklart inget undantag. Jag säger inte att jag inte tycker att man ska skriva om man har ett förhållande eller ej, jag menar bara att jag inte riktigt kan se problemet så länge man lämnar den raden tom - och heller inte ljuger om sitt förhållande.

Men jag undrar ibland om alla verkligen hantera detta med den öppenhet som internet faktiskt erbjuder. Att skriva om man har en relation eller ej, ger ju inga större konsekvenser direkt - men det finns det ju annat som kan göra.
Senast idag läste jag om en bloggare, som dessutom är medlem i MUF, som inte bara åtalats för hets mot folkgrupp utan även uteslutits ur MUF efter att ha lagt ut en bild där hon gjorde Hitlerhälsning på sin blogg. Hur tänker man då? Som om inte någon kunde se det och ta anstöt?
Och titt som tätt hör man om folk som skriver mer eller mindre klantiga saker om sin arbetsgivare - för att sedan få sparken eller hamna i rejäla konflikter med sin arbetsgivare...
Jag är själv verkligen inte perfekt på något sätt, men jag tänker verkligen efter en extra gång när jag lägger ut saker som rör andra personer eller mitt jobb på internet. Säkerligen finns det saker jag skrivit i olika sammanhang, där man diskutera lämpligheten i olika formuleringar, liksom innehållet i texterna. Men vissa saker håller jag mig verkligen ifrån. Jag skulle inte kritisera en arbetsgivare, där jag fortfarande är anställd och jag skulle inte lägga ut bilder där jag gör Hitlerhälsningar, det är en sak som är säker.
Men hur långt skulle ni själva gå? Skulle du kritisera din arbetsgivare på Facebook eller i en blogg om du skrev under din riktiga identitet? Skulle du lägga ut en bild där du till exempel gör en Hitlerhälsning, även om det är en bild som "är på skämt"? Eller skulle du hota att göra slut med din partner om denne inte fyllde i sin relationsstatus på Facebook (alltså lämnade raden tom, inte skrev "singel" trots att han/inte är det)? Hur mycket är okej att lämna ut om sig själv och andra på internet?

AB 1 DAGEN 1 FB 1 SvD 1 SVT 1 VGNT 1

Bilderna lånade från Social Earth, Högbergs tankar

När jag fick min första datakurs i skolan, gick jag i sjuan eller åttan (kommer inte ihåg riktigt vilken årskurs). Det var precis i början på 90-talet. Datorerna kunde se ut ungefär som på bilden här till höger och vi jobbade i MS-dos. Windows var knappt uppfunnet än och disketterna vi använde hade formaten 2 x 2 decimeter, trots att de bara rymde några kilobite. När jag seda skulle gå ut gymnasiet och skrev mitt specialarbete sista året i skolan, krävdes tre disketter för att rymma ett arbete på 30 sidor med tillhörande bilder.
Första datorn mina föräldrar köpte hade en hårddisk på 25 GB, något som då - i mitten på 90-talet - var enormt mycket. Datorn var ett hembygge och man betalade 25.000 kronor för den. Samma dator tog jag över från mina föräldrar några år senare. När jag sålde den vidare efter ett par år, fick jag 200 kronor för den. Inklusive skrivare.
Idag sitter jag med en bärbar dator med en hårddisk på 400 GB. Den externa hårddisk jag köpte för några hundralappar till datorn rymmer 1 TB (en terabyte = 1000 GB).
I mitten var Ines Uusman IT-minister och gjorde 1996 uttalandet att internet förmodligen var en övergående fluga. Men tänk så fel hon hade! Idag lever vi ju istället större delen av våra liv på internet. Vi inte bara bara betalar våra räkningar, kommunicerar, lyssnar på musik och tittar på TV och film - det känns emellanåt som att hela vår sociala värld flyttats ut i etern istället. Det är viktigare att ha ett stort antal vänner på Facebook än att ha ett antal riktiga bra vänner i verkliga livet.
Vi har nu passerat ytterligare en gräns i IT-samhället och har plötsligt fler datorer än människor per svenskt hushåll. Ett genomsnittligt svenskt hushåll består nämligen av 2,5 personer och 2,8 datorer. Och var varannan treåring är nätsurfar. När jag själv var tre år - 1980 - fanns det knappt någon som hade råd till en privad dator och när jag gick på mellanstadiet var det bara de klasskompisar som kom från de lite mer välbärgade familjerna som hade dator hemma.

Nej, jag är definitivt ingen bakåtsträvare som är emot IT-samhället på något sätt. Snarare tvärtom. Jag tillhör dem som skulle tycka att en tillvaro utan dator och internet i längden skulle bli ganska långtråkig. Och det går heller inte att komma ifrån att en tillvaro utan internet skulle bli både aningen krångligare och aningen dyrare idag. Det är oftast billigare att betala sina räkningar, boka/köpa saker och tjänster via internet. Samtidigt går det ju inte att komma ifrån det faktum hur enkelt det är att jämföra priser via internet.
Vi som var med innan internets genombrott minns hur mycket ringande till olika ställen det var när man skulle boka exempelvis en resa för att jämföra priser. Man kunde tillbringa timmar och till och med dagar i telefon innan man kom fram till vilken resebyrå som var fördelaktigast.
Nu gör vi en enkel sökning på någon sökmotor och inom loppet av några minuter - i värsta fall någon timme - vet man vart det blir billigast att vända sig.
Visserligen är vi plötsligt beroende av något vi för 15 år sedan klarade oss ypperligt bra utan. Vi vänder och går hem och hämtar den (smarta?) telefon vi för på 90-talet klarade oss minst lika bra utan. Jag tillhör inte dem som konstant går med mobilen i handen för att kunna svara fort. Jag går oftast inte hem och hämtar den om jag glömt den. Men visst känner man sig naken - för att inte stympad - om man glömmer den hemma?! Samtidigt kan jag nästan störa mig på dem som ständigt går med mobilen framme, som om det var deras käraste ägodel.
Det finns ju de som argumenterar mot denna nya teknik med argument som "det har ju fungerat förr". Och visst ligger det en viss sanning i det, men samtidgt fanns det garanterat folk som sa samma sak när TV:n, radion, videon och kylskåpet kom ut på marknaden. Min uppfattning är att man med sådana argument blir just en bakåtsträvare. Rätt använda är både mobilen, datorn och internet lysande hjälpmedel i tillvaron. Man behöver inte gå med mobilen i handen hela tiden, men visst underlättar mobilen i många situationer. Det kan vara en så enkel grej som när man försöker få tag i någon på ett företag eller myndighet och som sedan lovar "ringa upp under dagen". Plötsligt behöver du ju inte gå hemma och vänta på att telefonen ringer, utan det räcker att du lämnar mobilnumret, så kan du komma och gå som du vill. Detsamma gäller förstås internet; det kan både missbrukas och användas på ett bra sätt.
Sedan finns det en lång rad problem med internet - förstås, som med allting annat. Senast tiden har det ju diskuterats "näthat", där många kommer väldigt kränkande kommentarer, trakasserar varandra och så vidare. Liksom att det finns teknik som gör att vi lätt kan bli spårade - både rent fysiskt och vad vi tidigare gjort på internet. Många gånger av folk som inte är "behöriga" att göra detta. Och där har lagstiftningen inte riktigt hängt med tyvärr.

AB 1 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6 EX 1 SvD 1 SVT 1, 2, 3, 4, 5

Bilderna lånad från Datorhistoria, Promoted Profits, Hammarby Sjöstad.info

Så har det dykt upp igen, en sajt som hänger ut dömda pedofiler och sexbrottslingar. Det är inte första gången det händer och denna gång är det en före detta nazist som ligger bakom sajten. Målet ska vara att man vill få fram hårdare straff för sexbrottslingar och det är om brottslingen kan bevisa att genomgått kemisk kastrering som man plockas bort från sidan. Grundaren för sajten säger sig förespråka livstids internering på rättspsykiatrisk klinik i de grövsta fallen av sexbrott.
På sajten kan man klicka sig fram, landskap för landskap och se vilka personer som dömts för våldtäkt mot barn, barnpornografibrott och andra pedofilbrott. Namn, personnummer, adress med kartbild och utdrag ur respektive domar finns med.
Sexualbrott - och allra minst pedofili - är givetvis bland de vidrigaste brott en människa kan begå. Det är säkerligen det flesta ense om. Jag försvarar inte på minsta sätt de handlingar som de uthängda personerna gjort sig skyldiga till. Men jag kan ändå inte på minsta sätt förlika mig med tanken att hänga ut dömda brottslingar på detta sätt! Även i ett land som Sverige händer det någon enstaka gång att det blir fel, att det i efterhand visar sig att en person är oskyldig trots en fällande dom. Till det kommer att även sexbrottslingar har familj och anhöriga som indirekt drabbas av att någon hängs ut på detta sätt. Och då pratar vi om personer som inte nödvändigtvis alls har med de här brotten att göra.
Är man dessutom dömd, ska man även få en rimlig chans att kunna ta sig tillbaka till samhället och bli en laglydig medborgare igen. Även om det är hög återfallsstatistik bland sexbrottslingar, finns det fortfarande personer som inte återfaller i brott och alltså borde kunna få komma tillbaka till samhället utan att "för gott" stämplas som grova brottslingar.
Det underlättar ju inte direkt att återgå till samhället om man får denna stämpel på sig. Jag menar då inte att man nödvändigtvis ska kunna jobba med barn eller inom rättsväsendet som dömd brottsling. Men man ska inte vara bränd på alla fronter för ett brott. Personer som sedan om och om igen återfaller i brott, får man givetvis fundera över hur de ska behandlas och vårdas. Och om de allra grövsta brottslingarna alls ska komma ut i samhället igen...

Man behöver ju oftast inte mer än slå på datorn, så börjar man bomas med reklam av olika slag. Det är per mejl och framförallt när man går in på olika sidor. Överallt finns den.
Och så har vi ju alla knep att få oss att lämna ut våra telefonnummer. Det tog ett tag innan jag insåg de vanligaste knepen, men jag lärde mig också min läxa den hårda vägen. Man erbjuds vara med i tävlingar, men för att vara med ska man uppge telefonnummer och mejladress. Sedan tar det oftast inte särskilt lång tid så dråsar reklammejlen in - och telefonförsäljarna ringer upp dig. Och även om du är med i NIX-registret, får försäljarna ringa upp dig om du givit ditt samtycke eller redan är kund hos företaget. Lämnar du ditt nummer i en tävling, kan det i det finstilta stå att du ger ditt samtycke till att telefonförsäljarna ringer upp dig i och med att du lämnar ditt nummer.
Och när jag första gångerna utnyttjade möjligheten att nå vissa nummerupplysningar per SMS, märkte jag ytterligare ett fult knep man använde sig av. I och med att man skickade ett SMS, fick man någon form av prenumeration, som automatiskt drogs från räkningen varje månad. Dessutom fakturerades jag för SMS jag aldrig skickat. Dit hörde bland annat 118800, som ju egentligen gör reklam för att de ska vara så billiga. Men istället fakturerade de för tjänster man aldrig beställt.
Det hela slutade med att jag spärrade min mobil för betalsamtal. Då stoppar Telia nämligen alla sådana prenumerationer och nummerupplysningarna kan inte längre fakturera mig för några SMS alls. Oavsett om jag skickat dem eller ej. Och några tävlingar där jag måste uppge telefonnummer eller mejladress deltar jag inte längre i. Jag blir nämligen så fruktansvärt trött på alla reklammejl, reklam-SMS man får - och framförallt på de telefonförsäljare som sedan börjar ringa. Jag kan tänka mig att telefonförsäljare är en av de mest hatade yrkesgrupper som finns!

Och så fort man går med i någon "kundklubb" hos något företag, börjar man också få en massa reklam-SMS. Skaffar man ett kundkort eller liknande, registreras ens mobilnummer - och VIPS börjar SMS:en komma. Det gäller även de större företagen som H&M, SJ och så vidare. För min egen del är det inga stora mängder SMS jag får från dessa företag, där jag på något sätt har kundkort eller liknande. Men det är ändå en hel del SMS som kommer. De större företagen är visserligen oftast så pass ärliga att man hyfsat enkelt kan avregistrera sig från att få fler SMS - och framförallt får man inga oväntade fakturor för SMS:en de skickar.
Tydligen har det blivit något av en "trend" att trakassera folk genom att uppge deras mobilnummer på olika sajter så att de mer eller mindre bombarderas av SMS. SMS, som i grunden är tänkta som en service från olika företag men som privatpersoner sedan utnyttjar för att terrorisera någon. Det finns tydligen exempel på personer som fått tusentals SMS bara under några timmar. Det var någon variant av sådan "terror" jag nästan misstänkte att jag själv råkat ut för, när jag fick fakturor på SMS jag inte hade skickat. Jag började faktiskt fundera på om någon på något sätt lyckats med bravaden att få SMS de själva skickat inlagda på min räkning.

EX 1

Bilden lånad från Excellent System

Det var nog inte bara för mig som den stora hackerattacken för ett tag sedan blev något av en väckarklocka. För min egen del har jag egentligen varit ganska medveten om riskerna på internet vad gäller lösenord och inloggningsuppgifter. Att inte använda samma lösenord till olika sidor, att byta ut dem då och då och så vidare ska ju egentligen vara en självklarhet. Men av någon anledning har jag - som säkerligen många andra - slentrianmässigt haft väldigt likartade lösenord till flera sidor och slarvat väldigt mycket med att byta dem.
Men nu har det blivit fart på mig vad gäller även den biten! Nu är lösenorden bytta till samtliga sidor jag är medlem på - och alla är unika! Visst, det blir lite krångligare att hålla reda på - men frågan är ju man inte hade tyckt det varit värt besväret om man istället fallit offter för någon hackare...? Det är precis som med vad man förvarar i plånboken - den dag man blir av med den inklusive alla kort man har i den som man inser vikten av att kanske förvara alla kort på lite olika ställen....
Normalt tycker jag mig vara väldigt observant när jag är ute på internet. Jag är medveten om de flesta risker finns - tycker jag själlv i alla fall. Varje gång det uppdagas att folk svarar på spammejl om miljonvinster på lotterier de aldrig deltagit eller märkliga pengatransaktioner förvånas jag över hur blåögda folk är. Detsamma gäller personer som varit medlemmar på dejtingsajter och blivit blåsta på pengar av damer som "vill ha pengar till en biljett till Sverige" - men aldrig kommer. På samma sätt skulle jag säkerligen förfasas över min egen dumhet om jag utsatts för en hackare mot bakgrund av att inte ha bytt lösenord tillräckligt ofta eller haft tillräckligt säkra sådana.

Man ska använda sina lösenord på internet som man använder sin tandborste: byta ofta och inte dela med någon. Har jag hört någon smart person säga. Men jag som alla andra slarvar nog en del med detta. Byter inte tillräckligt ofta och kanske ibland väljer lite väl enkla eller likartade lösenord till olika sajter - just för att de ska bli enkla att komma ihåg.
Okej, jag är otroligt restriktiv med att dela med mig av lösenord till folk! Det är knappt jag vågar ge inloggningsuppgifter till min flickvän eller mamma. Men det är nog en av de oskrivna regler som för mig är totalt helig. Jag lämnar aldrig, aldrig ut inloggningsuppgifter.
Men hur noggrann man än är, tycks man aldrig vara riktigt säker. Så är det ju med det mesta, visserligen. Det spelar ingen roll hur avancerade larm, lås och säkerhetsdörrar du har hem! Finns det någon som absolut vill in, så kommer de in - på ett eller annat sätt. Och det tycks även vara fallet just nu, om man ska tro vad som skrivs på olika tidningars hemsidor. Vad som i förmiddags tycktes vara något hyfsat oskyldigt, verkar nu vara en jättegrej! Det tycks nämligen vara så illa att Bloggtoppen blivit hackad och över 90.000 inloggningsuppgifter läckt ut. På så vis misstänker man att hackarna kommit över inloggningsuppgifter även till andra sajter, eftersom många använder samma lösenord på flera sajter. Bland annat är det frågan om politikers och tidningars mejl. Expressen - som är en av de drabbade tidningarna - har till och med gått så långt att man kopplat in Säpo.
Själv började jag förstås direkt tänka efter om jag kan tänkas ha samma lösen på Bloggtoppen som till andra sajter. Men insåg ganska snart att jag faktiskt ändrat de som möjligen är identiska, så för min egen del är väl risken förhoppningsvis inte så stor.
Före detta SD-politikern William Petzäll ska ha fått sitt twitterkonto kapat och via just det kontot ska en hel del information ha spridits. Bland annat att Jimmie Åkesson skulle ha haft tillgång till Expressens och Aftonbladets mejl. Något han själv nekar till. Men hur det än är, blir det ju ändå på något sätt allvarligare när tidningar och politiker angrips (även om jag i övrigt inte sympatiserar med SD). Då blir det inte bara ett angrepp mot personer, utan KAN bli ett angrepp mot demokrati och yttrandefrihet. Om man ska dra det till sin spets i alla fall. Och själv får man ju en tankeställare att hålla bättre koll på sina inloggningsuppgifter...

DN 1, 2, 3 EX 1, 2 SvD 1, 2, 3, 4, 5 SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6

Bilden lånad från Svenska Brukshundsklubben