De flesta av oss har säkert i sin ungdom i någon utsträckning haft filosofier, politiska intressen och bestämt trott sig kunna förändra världen. Alla kanske inte aktivt stått på barrikaderna, vilt skrikande slagord och slagits med polisen, varit aktivister eller vara aktiva i politiska partier. Men gemensamt för många unga, är säkerligen det faktum att man tror sig kunna förändra världen mer eller mindre i en handvändning.
Man tycker ofta att vuxna/äldre är patetiska och larviga när man säger att "tänk när jag var ung, trodde jag man kunde förändra världen - men nu vet jag bättre". Man tycker knappast att sådana uttalanden håller.
Tills man faktiskt blir äldre och får en mer nyanserad bild på saker och ting. Självklart tror man ju inte som vuxen att man inte kan göra skillnad. Men som ung tror man ofta att man ensam kan förändra allt. Bokstavligt talat. Sedan inser man att det inte funkar, men att man absolut kan göra skillnad på ett eller annat sätt. Fast i mindre skala kanske. Plötsligt får man kanske dessutom nya prioriteringar i tillvaron. Man jobbar heltid, får barn och så vidare. Tiden räcker plötsligt inte till till att ränna runt på olika föreningar och politiska aktiviteter som när man var ung.
Från att ha haft tid att ägna sig åt att förändra världen mer eller mindre på heltid, får man nu inse att man inte har samma prioriteringar längre. Samtidigt som man säkerligen har en mer nyanserad uppfattning av hur världen faktiskt ser ut. Man inser plötsligt att man inte kan förändra världen på egen hand, att man visserligen kan uppnå förändring men i en avsevärt mycket mindre skala än vad man trodde när man var ung.

Bilden lånad från Multitude Outplacement

När jag var liten hade vi en grön telefon med en sådan där rund bricka med ett hål för varje siffra. När man sedan skulle slå numret, satte man in fingret i respektive hål och förde runt brickan fram till en liten pinne. Sedan släppte man skivan och lät den gå tillbaka innan man kunde slå nästa siffra i telefonnumret.
Sedan kom knapptelefonerna och det räckte att trycka på en knapp för varje siffra. Men man var fortfarande tvungen att ha telefonnumren nedskrivna. I allas ägo fanns en liten telefonbok, där man för hand skrev in de telefonnummer man ville ha koll på. Det var aldrig frågan om att man plockade fram en mobil för att lägga in någons nummer, istället kom telefonboken fram och man fick börja jaga en penna för att kunna skriva ner numret.
Men väldigt snabbt lärde man sig telefonnummer utantill. De nummer man ofta ringde fastnade till sist i hjärnan och det var inte alltid man behövde plocka fram telefonboken för att ringa någon. De allra flesta telefonnummer jag använde, kunde jag utantill på den tiden.
Så småningom kom mobiltelefonerna och trådlösa hemtelefoner  och helt plötsligt kom möjligheten att spara telefonnummer direkt i telefonen. Den enda gången man faktiskt behöver slå hela numret, är när man lägger in det i telefonen, sedan kan man med några enkla knapptryckningar ringa upp numret utan att ens lägga märke till vilka siffror som slås.

När jag började lära mig hantera datorer för lite drygt 20 år sedan fanns givetvis möjligheten till olika inloggningar för att få igång datorn eller komma åt vissa program. Då som nu behövdes alltsom oftast båda envändar namn och inloggning för att få åtkomst till vad det nu var som krävde en inloggning.
Dessa uppgifter ombads man förstås att skriva upp på ett diskret sätt någonstans, så att ingen förstod vad det var för uppgifter. Det var få inloggningar man behövde, det var inga som helst problem att hålla koll på vilket lösenord man hade valt. Man lärde sig till sist att komma ihåg lösenord och användarnamn.
Men med tiden, allteftersom internet och datorer tagit en allt större plats i tillvaron, har man plötsligt inloggningsuppgifter till ett otal sidor, program och datorer. Bara på jobbet har jag personligen runt fem olika inloggningar till olika program. Och hur många olika sidor på internet jag har inloggningar till har jag sedan länge tappat räkningen på.
Men så har någon kommit snilleblixten att till exempel låta webbläsaren lagra lösenorden man har till olika hemsidor. Plötsligt räcker det med att man möjligen kommer ihåg sin e-postadress och något användarnamn, resten sköter datorn.

Idag sköter plötsligt mobilerna och datorerna minnet åt oss. Vi behöver inte minnas telefonnummer, inga lösenord, inköpslistor eller andra "småsaker" i tillvaron. Allt sådant går att sköta med smarta telefoner, Ipads och datorer. Självklart underlättar det i de allra flesta fall, det håller jag faktiskt med om. Men plötsligt behöver man knappt tänka själv, känns det ibland som... :)

Bilden lånad från Jeff Bullas

Att bli äldre är i grunden något jag personligen inte våndas så väldigt mycket över. Det är ju naturens gång så att säga och inte särskilt mycket man kan göra något åt. Om några månader kommer jag befinna mig närmare 40 än 30 och det får jag visserligen erkänna känns lite konstigt på något sätt.
Få generationer tycks räkna vuxenpoäng på det sätt som vi 70-talister gör. Studielån, fast jobb, villa eller radhus, barn och bil, det är många saker som anses ge vuxenpoäng. Har man dessutom betalat hela sina studieskulder har man riktigt många vuxenpoäng. Det är som att vi egentligen är lite rädda för att bli vuxna.
Och jag har själv lite svårt att se mig själv som vuxen ibland av någon märklig anledning. Det går inte att förklara varför... När jag hör någon annan nämna min ålder, hajar jag alltid till och undrar om det verkligen är mig man pratar om. Plötsligt låter det väldigt gammalt när någon annan nämner min ålder. Detta samtidigt som jag faktiskt inte känner mig särskilt gammal.
Att bli äldre känns inte som något större problem, däremot kan jag ibland känna en viss vånda över att så småningom åldras. Framförallt om det kommer att innebära att man inte kommer klara sig själv. Får man hålla sig frisk och något sånär alert blir det givetvis en helt annan sak, men att hamna på ett hem och knappt kunna äta eller sköta sina mest elementära behov själv skulle känns nästintill förnedrande.
Det värsta kommer säkerligen vara om man inte kan klara sig själv och måste ha hjälp med allt ifrån att duscha och äta till att gå på toaletten. Men ju mer man läser och hör om hur det går till inom äldrevården, känns det också som att man mer eller mindre blir omyndigförklarade när hamnar på något hem. För att personalen ska hinna med, stoppas man i säng vid 6-7 på kvällarna, man får ofta dålig mat och har inte alltid något att säga till om vad det gäller valet av mat. På många andra ställen råder alkoholförbud.
Själv tycker jag att det är en självklarhet att man ska få bestämma när man vill sova, om man vill ha en öl till maten - och åminstone få ha önskemål om valet av mat. Men det tycks emellanåt mer vara en förvaring och inte ett boende när man hamnar på ålderdomshem. Och det är väl också något som gör att man på något sätt inte direkt ser fram emot bli gammal.
Fast å andra sidan: det är några år kvar tills jag själv hamnar på hem om naturen har sin gång. Så man går hoppas situationen är en annan det är min tur att checka in på ett ålderdomshem.

EX 1

Bilden lånad från Angelica Koponen

Titeln till detta inlägg är väl vald ska ni veta. För hur många gånger har man inte hört detta uttryck?! Hur många bilder i olika heminredningsreportage i tidningar och på TV, precis som bilder i olika inredningsbloggar har man inte sett folk sätta upp dessa ord på sina väggar?!
Personligen har jag tappat räkningen. Visserligen håller jag med om innebörden i uttrycket, att man ska fånga dagen och leva varje dag som om den vore den sista här på jorden - men uttrycket har blivit något av en klyscha och ett utnött uttryck. Många använder det som sitt favoritcitat på Facebook, i bloggar och liknande.
Men trots alla som favoriserar detta uttryck, hur många är vi som egentligen lever efter mottot att ta tillvara på varje dag? Det är inte många, eller hur? Jag slås varje dag av att jag varit alltför dålig på att njuta av den dag som varit.
Jag är övertygad om att jag är långt ifrån ensam om att ofta tänka att "äsch, jag jobbar extra till helgen så kan jag njuta av något annat när jag får en bra lön" eller "visst, solen skiner idag, men jag kan njuta av fint väder någon annan dag och stanna inne nu".
Samtidigt ska man också fråga sig vilka garantier det finns för att man EGENTLIGEN kommer kunna njuta av nästa lön eller solskensdag?! Visst, det är ett mörkt sätt att se på livet - men samtidigt också den faktiskt innebörden av att leva efter mottot "carpe diem".
Många gånger stannar jag upp i min egen tillvaro och funderar över hur jag själv lever mitt eget liv. Passar jag på att ta dagen som den kommer och njuta av varje ögonblick?
Nej, det är precis vad jag INTE gör! Jag jobbar, jag försöker planera hur jag ska få min vardag att gå ihop både praktiskt och ekonomiskt - men det är inte alltid jag njuter så mycket av livet som jag känner att jag faktiskt skulle vilja göra. Det är en kombination som inte alltid är lätt att få att gå ihop.
Mitt eget motto är att man ska se fram emot någonting varje dag. Det behöver inte vara något stort eller dyrt, bara man ser fram emot det. Det kan vara så enkla saker som att mysa ner sig i soffan framför en film, ringer någon man inte pratat med på länge eller tar en välförtjänt sovmorgon. Huvudsaken är att det är något man ser fram emot och man tycker ger lite extra guldkant på tillvaron. Ibland kan det vara en så enkel sak som att bädda rent innan man kryper ner i sängen på kvällen.
Men alltför ofta går merparten av ens tid åt till praktiska ting, att hinna till jobbet i tid, hinna handla, städa, tvätta... Med tanke på hur kort tid vi faktiskt har på oss, ägnar vi alldeles för mycket tid åt att arbeta och sköta vardagliga sysslor. Istället för sådant som egentligen borde betyda något, nämligen att må bra och hålla kontakten med nära och kära.

Lite då och då besöker jag den lokala pizzerian här i Bagarmossen, den pizzeria som också har fullständiga rättigheter att servera alkohol. Det spelar ingen roll vilken dag i veckan man går dit, det spelar ingen roll om det är vid lunchtid eller strax innan stängningsdags. Men varje gång man kommer dit, sitter samma mer eller mindre alkoholiserade människor där och groggar - för att strax innan stängningsdags sluddrande ta adjö av varandra och i nästa andetag stämma träff på samma ställe nästa dag.
Varje gång jag ser dessa ganska tragiska livsöden, tänker jag på hur hemskt det ändå är när hela ens person tillvaro mer eller mindre går ut på att dricka alkohol. Vad tragiskt det blir när man super bort en stor del av sitt liv.
Jag tar gärna ett glas ibland, men det är för att jag tycker det är gott - och kan vara just en sådan sak som jag ser fram emot att kunna göra ibland. Men när det tar över hela tillvaron blir istället något tragiskt, något väldigt sorgligt. Där kommer ifrån just det där med att leva för stunden, att njuta av saker och ting...
Många strävar efter den där "perfekta" kroppen, att se ut som alla de där modellerna man ständigt ser i klädreklamen på TV och olika affischer. Samtidigt som man i mina ögon inte är särskilt snygg om man ser ut som dessa benrangel endast bestående av skinna och ben. Har man istället lite hull på kroppen, syns det man faktiskt njuter av livet, mår bra unnar sig saker och ting. På något sätt vill jag att det ska synas på en person att denne njuter av livet och unnar sig saker. Oavsett om det är frågan om attraktion eller något som helst annat.
Jagar vi inte pengar och tid till att få vardagen att gå runt, är det utseende eller som alkisarna på kvarterskrogen, det dagliga ruset som alkoholen ger dem. Vi stressar för att få en materiell standard och några kronor extra på sparkontot, vi stressar för att ha "den perfekta kroppen" och den perfekta smaken vad gäller kläder och inredning. Men tar vi hänsyn till hur vi själva mår och vad vi verkligen njuter av?

Nej, alldeles för sällan...

Bilderna lånade från Niagara Grapevine, APBC

När jag slutade plugga och återgick till att börja jobba igen, såg jag framför mig hur jag äntligen skulle ha råd med allt det där jag inte haft råd med under studietiden. Jag skulle ha råd att resa, köpa kläder i en större utsträckning, äntligen ha råd att inreda hemma ordentligt - och en lång rad andra saker.
Men sen räcker ju sällan pengarna så långt som man skulle önska att de gjorde. Det är svårt att ha ett sparande, samtidigt som man måste köpa dyra saker hem och helst också vill byta ut stora delar av sin garderob.
Men visst är vi duktiga på att en märklig inställning till detta med lycka?! Vi tror vi blir lyckliga när vi fått den där löneförhöjningen, när vi kan kosta på oss den där resan, när vi fått det där boendet, när vi kan ha den där speciella bilen eller fått det där speciella jobbet...
Men varför inte titta på det vi faktiskt redan har? Vi är väldigt duktiga att tänka i banor att "vi blir lyckliga när"... NÄR vi fått den där högre lönen, NÄR kunnat flytta, NÄR vi gjort det eller det. Men att finna lyckan i det vi redan har är vi väldigt dåliga på!
För ett stort antal år sedan fick jag diagnosen depression, en sjukdom som jag fortfarande medicineras emot. Under första tiden gick jag i samtal hos en psykolog som under ett av våra första samtal betonade vikten av att varje dag ha något att se fram emot. Jag minns hur jag spärrade upp ögonen, stirrade på psykologen och frågade hur jag skulle har råd med det?!?!
Psykologen stirrade i sin tur tillbaka på mig och frågade om allt man ser fram emot faktiskt måste kosta pengar?! Plötsligt blev jag tyst och hade inte något vettigt svar att komma med. För behöver det verkligen kosta pengar att ha något att se fram emot? Behöver det kosta en förmögenhet att må bra?? Nej, självklart inte! Det vet jag nu med facit i hand! Det man varje dag kan se fram emot kan vara att ringa till någon man håller av, att se sitt favoritprogram på TV, att ta en välförtjänt sovmorgon, att ta en promenad i vårsolen. Det kan vara ett billigt nöje som att äta lite extra gott en måndagskväll, att ta ett glas vin trots att det "bara" är onsdag, att hyra en film man länge velat se eller köpa det där klädesplagget man faktiskt velat ha en längre tid.
Ett nöje behöver inte kosta många kronor - andra gånger är det faktiskt till och med mer eller mindre gratis. Men det glömmer vi ofta bort. När man tänker på att "unna sig något" tänker man ofta på det måste kosta, att det är något som har någon form av "status". Alltmedan nöjen och stimulans egentligen inte behöver kosta mer än lite ansträngning på sin höjd.

Jag försöker ofta se mig omkring i min omgivning för att inse hur bra jag faktiskt har det! Ofta behöver jag inte tänka längre än min lilla näsa sträcker sig för att inse hur bra min tillvaro trots allt är. Jag har tak över huvudet, jag har en fast anställning på heltid där jag får en hyfsad lön, jag är frisk och har en familj som bryr sig om mig för den jag faktiskt är.
Hur mycket kan man egentligen begära? Det finns miljontals människor i världen som skulle ge allt för att få ha en sådan tillvaro! Och ändå kan man inte känna sig nöjd i alla lägen. Ändå strävar man efter mer. Mer pengar, fler saker, en högre lön och fler vänner. Trots att man har ett utseende som många skulle göra vad som helst för att få, genomgår vi i väst skönhetsoperationer för att uppnå de sjuka ideal som pumpas ut via reklam och media. Medan miljontals människor världen över strävar efter "lite extra hull" på kroppen, vill vi i väst gå ner i vikt.
Vi är inte lyckliga innan vi är högavlönade människor med det perfekta utseendet, det perfekta hemmet, den senaste bilen, datorn och stereon...
Hur kommer detta sig? Vi har mer än vad många skulle begära, men strävar ändå efter en högre standard. Vi äter oss mätta, har tak över huvudet, ett jobb att gå till. Vi kan vandra relativt trygga på våra gator, händer något kommer oftast både polis, ambulans och brandkår inom några minuter. Blir vi sjuka har vi tillgång till sjukvård av världsklass till en överkomlig kostnad, där ingen ifrågasätter om vi är försäkrade eller ej.
Jag är själv inget undantag överhuvudtaget - men det vi alla många gånger har svårt värdesätta är väl just dessa små ting i tillvaron. Självklart längtar jag också efter att få lite mer än det jag redan har! Självklart längtar även jag efter att få förhöja min standard i tillvaron. Men ofta slås jag av hur bra jag faktiskt har det, att jag har det väldigt bra om jag jämför med väldigt många - även om jag jämför med många i min närvaro. Ser jag mig omkring i Stockholm, är det många som inte har förmånen att ha ett förstahandskontrakt på en lägenhet hyfsat nära stan - vilket jag har. Jag har ett fast jobb med en skaplig lön att gå till - vilket inte alla har. Jag säger inte att jag har "ett fotomodellsutseende", men har heller inte utseende direkt emot mig - till skillnad från personer med vanprydande ärr, skador eller annat i sitt utseende...
Med andra ord har jag det ganska bra trots allt. Men ändå kan jag inte låta bli att längta efter att ha det ännu bättre än vad jag redan har det. Är det inte väldigt märkligt?!?

Bilderna lånade från Threadless, Tricycle

Är det bara jag som i vissa lägen känner ett jäkla behov att förklara mig - trots att jag egentligen inte borde behöva det? Men på grund av mina medmänniskors många gånger förutfattade meningar känner jag i vissa lägen ett behov att förklara varför jag gör, agerar eller uttalar mig på ett visst sätt.
Tänk er till exempel följande scenario: Jag har precis börjat dejta en tjej. En av de första gångerna vi träffas bjuder jag hem henne på middag. Men eftersom det blir sent, hon har en bit att åka och hon ska dessutom upp tidigt nästa morgon erbjuder jag henne att sova över.
Erbjudandet är i all välmening, men ändå kan jag höra det eka i min skalle: typiskt killar, han kommer bara förvänta sig sex!! Och direkt börjar jag förklara - utan att ens ha blivit ifrågasatt om mina intentioner med erbjudandet - att det är för att vara snäll som jag erbjuder henne detta.
Hur kommer det sig? Varför känner jag direkt så? Varför kan  man i mångas ögon inte som kille erbjuda en tjej en sängplats utan faktiskt förvänta sig sex? Varför skulle jag inte kunna göra det för att vara snäll? Förväntas man tänka med testiklarna bara för att man är kille?
Uppenbarligen är det ju så, eftersom jag direkt kände ett behov av att bedyra att jag verkligen inte var ute efter sex när jag erbjöd den här tjejen en sängplats.

I vissa perioder dricker jag praktiskt taget ingen alkohol alls. Dessa perioder är det endast i undantagsfall jag dricker något - och i så fall endast enstaka glas. Varför? Nej, jag är inte periodare! Jag är i perioder helt enkelt inte sugen på alkohol, jag vill helt enkelt inte ha! Men vad tror ni den i särklass vanligaste frågan är, som jag får under dessa perioder? "Är du nykter alkoholist?" frågar folk... Faktiskt. Men varför måste man vara nykter alkoholist för att välja bort alkohol? Kan man inte låta bli att dricka av andra anledningar?
Så samma sak där, av någon anledning känner jag ofta ett behov av att förklara varför jag tackar nej till alkohol. Istället för att bara säga nej tack, måste jag dessutom motivera varför. Något som ju egentligen är totalt onödigt. Och även om jag nu vore nykter alkoholist - vad har folk med det att göra? Inte ett skit egentligen! Jag ska inte behöva förklara sådant överhuvudtaget.

Men överhuvudtaget finns det otroligt många tillfällen då man av olika anledningar plötsligt känner sig tvungen att förklara sig, trots att man egentligen inte skulle behöva det.
Klyschorna är många om hur man "borde" vara på grund av sin könstillhörighet, bostadsort, ursprung och så vidare. "Killar tittar bara på tjejernas bröst" är en annan. Visserligen är det ytterst sällan man har anledning att kommentera en tjejs bröst, men skulle man göra det skulle man direkt behöva förklara att man inte alls bara tittar på brösten när det gäller utseende.
För visst är det just det många säger och verkligen tror? Att bröststorleken är nästintill avgörande för att man som kille ska attraheras av en tjej? Samtidigt som det faktiskt inte alls är sant! Jag tror jag talar för de flesta killar när jag säger att BH-storleken inte alls spelar någon större roll.
När jag som kille säger att jag otroligt oteknisk och inte gillar sport får jag ibland blickar som om jag skulle komma från en helt annan galax. Folk tycks ta för givet att jag kan mecka med motorer och kan allt om fotboll bara för att jag är kille. Jag får ofta frågor om till exempel motorer, men när jag sedan säger att jag i princip bara kan peka ut batteriet och cylindrarna i en bilmotor får jag nästan konstiga blickar. Plötsligt måste jag försvara och förklara varför jag som kille inte kan motorer. Jag förväntas ju faktiskt kunna sådant.
När jag sedan talar om att jag gillar matlagning och kan tycka det är roligt att gå i möbelvaruhus och inredningsbutiker - då måste jag plötsligt i samma mening förklara att jag inte är gay. För det är ju annars en orimlig kombination för många! En kille kan inte vara heterosexuell och samtidigt gilla matlagning och inredning...

Bilden lånad från Sandras liv just nu, Unga föräldrar

Jag tillhör dem som aldrig egentligen drömt om att skaffa barn. Det har liksom inte riktigt funnits i min tankevärld att vara någon familjefar, någon som blir pappa och tar hand om barnen... Så har det alltid varit, så långt tillbaka jag själv kan minnas har de tankarna liksom inte funnits hos mig.
Det är något som folk brukar ha svårt att förstå, eftersom jag ju inte ogillar barn på något sätt. Jag är tvärtom väldigt barnkär - men jag vill inte ha några egna.
Jag har aldrig sagt att jag aldrig kommer att ändra mig. För det kan alla göra. Jag kan ändra mig imorgon eller om 10 år. Eller när jag blir gammal ångra att jag aldrig skaffade några barn. Det vet man aldrig.
Men jag är av den bestämda uppfattningen att jag inte kan leva efter att jag kanske kommer att ångra något i framtiden. Det jag måste leva efter är vad som känns rätt för stunden.

Fast visst har jag blivit ifrågasatt genom åren, det vill jag lova. Många kan inte greppa att man inte drömmer om att skaffa barn. Jag har fått höra att jag är självisk och egoistisk som inte vill skaffa barn, att viljan att skaffa barn är så inrotad i oss människor att man nästan inte är normal om den önskan inte finns...
Och själv reagerar jag genom att gå i försvarsställning direkt. Att inte vilja skaffa barn är inte egoism. Det är snarare egoism att till varje pris sätta barn till världen i så fall. Men framförallt blir jag trött på att man blir ifrågasatt bara för att man inte lever upp till de normer och förväntningar som finns i samhället. Jag ifrågasätter aldrig någon som inte lever ett liv liknande mitt. Fram tills motsatsen är bevisad, utgår jag ifrån att alla gjort sina aktiva val livet, val utifrån sina egna drömmar, sin egen vilja och sina egna mål. Hur skulle folk reagera om jag plötsligt började ifrågasätta deras vilja att skaffa barn?

För min egen del har jag egentligen inget riktigt bra svar på varför jag inte vill ha barn. Det närmsta sanningen jag kan komma är att säga att jag nog inte vill låsa mig så mycket som det innebär att skaffa barn. Dessutom känner jag inte att det går att förena med att så småningom vara till sjöss, som jag förhoppningsvis kommer att vara. Ska jag ha barn, vill jag vara hemma och iland mycket - samtidigt som jag i grunden inte vill jobba iland.
Med andra ord två livsstilar som jag inte kan kombinera. Men egoism tänker jag inte hävda att det är...

Bilden lånad från Geky Gadgets

Det är ofta vi vuxna klagar på barn och hur grymma och elaka de många gånger kan vara. Hur grymma de är, som säger rent ut exakt vad de tycker och tänker. Det spelar ingen roll om de tycker att maten som bjuds är äcklig, om någon är ful eller fet eller om någon luktar illa. Tycker ett barn det, så säger de det. En stor del av mobbingen - framförallt i småskolan - beror garanterat på att barn inte har begrepp om vad man säger till andra människor eller inte. Barn har svårt att sätta sig in vad som är sårande eller ej.
Vi vuxna hyschar ner barnen och talar om att "så där säger man minsann inte". Vi försöker tala om för dem vad som är elakt att säga, när det är okej att vara ärlig och när det inte är det.
Men hur mycket bättre är vi vuxna på att visa denna sociala kompetens? Istället är jag övertygad om att vi är lite för extrema åt andra håller. Vi är så rädda att såra någon, att vi hellre drar en lögn än säger sanningen. Trots att vi säkerligen själva skulle velat höra just sanningen istället för en lögn.
99 % av alla vuxna skulle garanterat säga att man i de allra flesta fall vill höra en hård sanning än en lögn. Men ändå är vi dåliga på att faktiskt säga som det är - av rädsla av att såra någon. Trots att kanske just lögnen är den som sårar mer än en hård sanning.
Någonstans övergår ju ärlighet till elakhet. Självklart ska man inte tala om för en person hur otroligt ful eller fet denna person är - även om det är just det man tycker. Vissa gånger är det givetvis bäst att hålla kakhållet stängt. Men generellt är ju alltid sanningen den bästa.

Men just att det är så mycket lirkande jämt, att man inte alltid kan få raka besked blir ju nästan ett problem i många sociala sammanhang istället. Det blir ju som upplagt för missförstånd och osämja.
När man hellre kommer med undanflykter, hellre drar en smärre lögn än att rent ut säga att man inte vill eller kan ses - till exempel - sätter man den andra personen i väldigt svår sits.
När jag i perioder varit med på olika dejtingsajter på internet, har jag många gånger hamnat i just dessa situationer. Personer som först sagt att de gärna vill ses, sedan kommer med ursäkter för att inte göra det. Efter ett tag förstår man förstås att personen inte är intresserad - och jag är heller inte den som har svårt för att fråga rent ut.
Men det blir en väldigt svår sits på något sätt. När man märker att en person kanske inte svarar så ofta på sms och mejl, kommer med aningen svävande svar när man frågar om att till exempel ses. Känner man inte en person särskilt väl, är det förstås svårt att alla gånger förstå om det är för att personen är ointresserad eller helt enkelt har det sättet.
Det blir en ganska svår avvägning hur man själv ska förhålla sig i sådana situationer. För min egen del anser jag att om man är intresserad av kontakt med en person finns det alltid tillfällen att höra av sig på ett eller annat sätt. SMS tar det max någon minut att skicka - något man kan göra när man sitter på bussen/tunnelbanan, toaletten eller innan man somnar på kvällen. Samtidigt är många som person dåliga på att höra av sig överhuvudtaget.
Så när är det läge att inse när en person inte är intresserad av att höras? När ska man acceptera att den här personen faktiskt inte vill ha kontakt? Hur mycket intresse ska man själv visa innan man går över någon gräns för att istället anses vara påstridig och efterhängsen?
Det finns många situationer - inte bara i samband med att man dejtar någon - som jag kan störa mig på att folk inte säger som det är utan istället kommer med undanflykter och lögner eller helt enkelt drar sig undan. Det kan vara när man försöker ordna fester - eller för den delen sälja saker per annons. Jag har åtskilliga gånger försökt sälja saker per annons, där köparen gått med på att bestämma tid och allt - för att sedan sonika inte dyka upp och även stänga av telefonen.
Eller personer som säger de vill komma på till exempel en fest, men i sista stund drar sig ur med ganska konstiga undanflykter. Det är förstås inte en fråga om att det kan dyka upp saker som gör att man måste dra sig ur. Det händer oss alla ibland. Men man behöver inte ens motivera varför man plötsligt inte kan eller vill komma - det räcker oftast att bara säga "tyvärr, jag har fått förhinder". Om man nu nödvändigtvis ska tacka ja till saker innan man faktiskt vet om man kan komma...
Oftast får man ju en maggropskänsla för hur det ligger till relativt snart, när någon börjar dra sig ur en relation eller en inbjudan. Kommer den känslan, har man oftast rätt. Samtidigt som man kanske inte vill erkänna sig sviken och sårad - och man också vet att maggropskänslan någon gång ibland också har fel.

Bilderna lånade från Do my own pestcontrol, Erika

För snart 15 år sedan flyttade jag som 19-åring till London, där jag jobbade som volontär bland stans alla hemlösa. I Stockholm räknar man med att det finns runt 3.000 hemlösa, medan det i London är mångdubbelt fler. Hjälpbehovet tycktes vara enormt och man såg alltifrån ensamma barn och hela barnfamiljer till gamla människor i rullstol som bodde på gatorna.
Organisationen jag jobbade för gick i stort sett enbart runt på donationer och den hyra de boende betalade för att bo på de härbärgen man hade. Oftast var det dock inte de hemlösa själva som betalade hyran, utan den engelska motsvarigheten till socialtjänsten.
Donationerna var inte bara i form av pengar utan även mycket annat. En av de större varuhuskedjorna skänkte dagligen mat som bara hade ett par dagar kvar till utgångsdatum, mat som de förmodligen annars tvingats slänga. Klädbutiker skänkte kläder som man av olika anledningar inte kunde sälja och till det var det många privatpersoner som kommer med donationer av olika slag.
För mig var det en otroligt lärorik period att arbeta med just detta. Man omvärderade saker och ting i livet på ett sätt man aldrig gjort tidigare. Ofta kändes det ganska tröstlöst, när man såg så många människor fara illa och såg alla som dog av överdoser och/eller många års supande. Flera av dem vi hade med att göra, hade klassats som alkoholister redan i 12-årsåldern... Många av dem hade verkligen supit bort allt - och då menar jag verkligen allt - och ägde knappt mer än kläderna på kroppen. Vissa hade varit egna företagare, haft familj och bra boende. Sen gick något snett, de började dricka och blev lämnade av familjen, blev av med såväl företag och bostad...
Men samtidigt såg man också en och annan ljusglimt. En och annan person som faktiskt lyckades ta sig ur sitt missbruk, skaffa jobb och egen bostad. Men sedan tiden i London har jag ådragit mig en stor skräck här livet. En av min astora mardrömmar är nämligen att bli just alkoholiserad. Jag har verkligen sett vilket elände ett missbruk kan ställa till med och skulle aldrig i livet vilja hamna där.

Sedan jag flyttade tillbaka till Stockholm i somras har jag fått en känsla av att man ser flerhemlösa ute på Stockholms gator. Det tycks sitta fler människor och tigga om pengar, fler som ligger och sover med kartonger och tidningar över sig. Även om det självklart förekom även när jag bodde här fram till 2006, så känns det som att det ökat sista åren. Något som känns otroligt beklämmande.
Många gånger när man kommer in på diskussioner om personer som hamnat fel på ett eller annat sätt, är det alltid någon som bestämt hävdar att det minsann inte är särskilt synd om till exempel en uteliggare och/eller alkoholist/missbrukare. Alla har ju nämligen gjort ett aktivt val i sitt liv och man får minsann skylla sig själv om man sinkar sitt liv på det sättet.
Självklart har alla valet att till exempel söka hjälp och att försöka reda ut sitt liv om man hamnat snett. Men att man väl hamnat i situationer med missbruk och hemlöshet beror många gånger inte alls på saker man själv kan rå över. Missbruk och beroende kallas för just det det gör av anledningen att man inte kan styra över sitt beteende själv. För andra beror situationen på sjukdomar av olika slag - oftast psykiska sjukdomar. De flesta av de hemlösa jag kom i kontakt med i London led i någon utsträckning av någon form av psykisk ohälsa. Man var helt enkelt inte alltid kapabel att själv söka hjälp. Sen finns det självklart en mycket liten - nästan försvinnande liten - del som faktiskt själv valt att leva på gatorna. De kan till och med ha ett jobb att gå till, men väljer att inte ha något fast boende. Istället flyttar de runt mellan olika härbärgen. Tro mig, ett fåtal sådana personer kom jag faktiskt i kontakt med under min tid i London. Och jag misstänker ett fåtal sådana personer även finns i Sverige. Men - som sagt - de är mycket få. Oftast är det personer som inte själv valt sin situation av en eller annan anledning som är uteliggare.
Men jag kan inte låta bli att känna mig provocerad när någon påstår att man bara har sig själv att skylla för sin livssituation. Man gör det väldigt enkelt för sig på det sättet! För oss alla kan livet ta otroligt oanade vändningar och man kan hamna i situationer man inte alls rår över.
Detsamma gäller när nu NK lanserat så kallade uteliggarlakan, som är designade med motiv som ser ut som ihoptejpade kartonger och och tidningar. Tanken är att de ska påminna om hur det ser ut för uteliggare när de sover. Ett set av dessa lakan kostar 700 kronor och överskottet går till att hjälpa unga hemlösa. Lakanen har nästan sålt slut, så man får väl anta att man fått in en slant till hemlösa. Förhoppningsvis. Men NK har tydligen fått utstå en del kritik om att hela idén skulle vara smaklös och olustig bland annat. Själv kan jag inte riktigt se problemet! Det har alltid sålt produkter av olika slag i diverse olika butiker, där överskottet gått till någon form av välgörenhet. Vad är då problemet med att sälja lakan, som kanske också kan ge någon en tankeställare? Personligen skulle jag gärna köpa dessa lakan nästa gång jag behöver lite nya sängkläder! Då skulle jag kunna kombinera två ting med varandra; jag får något jag behöver och samtidigt hjälper jag någon på kuppen... Det är bara bra med folk som vill hjälpa på ett eller annat sätt, men istället ska det klagas. Och jag blir smått irriterad när det klagas på sådana här saker...

AB 1 BP 1 DN 1, 2 GP 1 SMP 1 SvD 1

Bilderna lånade från Normal Stuff, Milo Lilja

När jag var liten minns jag hur oerhört mycket jag längtade efter att bli vuxen. Jag längtade så det värkte i bröstet efter att bli vuxen, få flytta hemifrån och skaffa något eget. Framförallt när jag kom uppåt tonåren. Som de flesta andra tonåringar tyckte jag garanterat att jag klarade mig bättre än vad jag faktiskt gjorde. Jag ansåg att jag var praktiskt taget vuxen och kunde inte förstå alla regler mina föräldrar, skolan och samhället satte upp.
Dessutom kan jag nu tänka tillbaka och se vilken skev bild man hade av vuxenlivet.  Jag trodde på fullaste allvar att allt var så enkelt, bara man fick bo på egen hand och kunde bestämma allting själv. Jag såg fram emot hur jag som vuxen skulle se på barn och säga att "ja, så där sa/gjorde jag också i den åldern". Jag kunde se fram emot att få vara den som "tog hand om" yngre personer och barn, vara den som hade erfarenhet och kunskap i olika saker. Och erfarenhet och kunskap var nog något jag inbillade mig kom per automatik bara man blev vuxen. För jag var nog inte särskilt villig att anstränga mig för att få det.
Jag minns hur jag ofta såg upp till de vuxna och också ville vara "så". Jag ville också vara den som kunde få prata förstånd med barn, bestämma själv när jag skulle lägga mig på kvällarna och äta det jag själv var sugen på. När jag såg dem i min omgivning och som var lite äldre än mig börja flytta hemifrån, var jag avundsjuk så att det värkte! Jag ville ju också ha det så!
Ja, jag längtade verkligen! Jag kunde sitta i timmar och planera hur jag ville bo, hur jag skulle möblera hemma, vilken bil jag skulle ha, vad jag skulle jobba med och så vidare. Jag skulle resa, jag skulle bo utomlands...
Några begrepp om hur saker och ting fungerar, vad saker kostar hade man ju inte direkt. Det var ju sådant som löste sig, bara man blev vuxen! Framförallt trodde jag att man skulle ha råd med så väldigt mycket mer än vad man faktiskt har på en normalinkomst. Jag såg framför mig hur jag skulle ha råd med hus, flera bilar och flera motorcyklar - trots att jag då inte ens hade några planer på att utbilda mig.

Som de flesta andra vuxna människor har jag sedan länge insett att livet inte riktigt blev som jag fantiserade om i tonåren. Jag tänker inte påstå att jag tycker att livet blivit misslyckat, tvärtom. Men det blev inte som jag fantiserade om för 15-20 år sedan.
Nu som vuxen, hör jag istället många andra vuxna säga saker i stil med "tänk vad bra barn har det", "tänk om man vore barn på nytt" och "de förstår inte hur bra det har det".
Möjligen det sista påstående kan jag delvis hålla med om. Barn kanske inte alltid förstår hur bra de har det, för att de inte har något att jämföra med. De har helt enkelt inte tillräckligt med erfarenhet än. Och de har oftast inte tillräckliga begrepp om vad saker kostar för att förstå att hur bra de har det utifrån de förutsättningar familjen har.
Men bli barn på nytt? Nej, aldrig i livet!!! Inte för en sekund skulle jag vilja det. Jag upplever mig själv som långt mycket mer välmående och tillfreds mig själv nu, som vuxen än vad jag någonsin gjorde som barn och tonåring. Och då hade jag ändå inte en särskilt jobbig och traumatisk uppväxt...
Men vi männskor har nog alltid haft en tendens att drömma oss bort, att tycka att gräset är grönare på andra sidan staketet på något sätt. Som barn vill min bli äldre, som vuxen vill man bli yngre igen. Eller tror man blir lyckligare bara man får det där drömjobbet, befordran, drömboendet eller vinner på lotto. Så drömmarna varierar ju genom livet, det råder det inga tvivel om.
Och självklart är det ett sundhetstecken att drömma! Det är drömmarna som många gånger håller en vid liv, som får en att vara strävsam och kämpa på genom livet. Den dag man slutar drömma är det nog dags att börja bli orolig för sig själv. Men det är emellanåt lite roligt att tänka tillbaka på vad man drömt om - och hur orealistiska vissa drömmar var, men som man ändå på fullaste allvar trodde var fullt genomförbara. Även om man fortfarande drömmer, fortfarande hoppas på saker så är ju drömmarna och förhoppningarna aningen mer realistiska. Med livets gång lär man sig vad som är realistiskt eller ej.
Sen kan visserligen fortfarande drömma om att vinna miljoner på lotto, hitta det där perfekta boende och allt det andra. Men nu inser man ju i alla fall att det knappast är särskilt realistiskt att tro att det kommer att ske. Jag kommer förmodligen aldrig ha råd med ett stort hus, flera bilar och flera motorcyklar. Åtminstone inte samtidigt.

Bilden lånad från Trivia, Hoax-Slayer

Krasst uttryckt finns det egentligen bara en enda sak vi vet här i livet. Vi vet inte hur, inte när, bara ATT. En dag ska nämligen vi alla kasta in handduken och vandra vidare. Vi ska alla dö en dag. Det vet vi, men inte när, var och hur - bara ATT det ska ske förr eller senare.
Men vad tror DU händer den dag du somnar in? Är det viktigt att du då bett om syndernas förlåtelse för att ha en VIP-biljett genom pärleporten? Tror du du måste ha ett rent samvete för att sankte Per ska släppa in dej i paradiset och du ska få evigt liv? Eller väntar annars skärselden med evigt lidande?
Människan har säkerligen i alla tider funderat över vad som händer den dag vi dör. För vissa är det självklart - och till med en sanning - att det som Bibeln skriver är sant. Själv går jag inte med på den förklaringen. Min uppfattning om religion, är att det är något som skapats för att den mänskliga hjärnan ska kunna ha en begriplig förklaring till sådant vi annars inte kunnat ha en lösning på. Som hur jorden uppstod, hur människan kom till och vad som händer när vi dör. Det är inte en fråga om att jag inte respekterar personer med annan uppfattning än jag själv, men det är min egen syns på religion.
Det finns några få saker i Bibeln jag på ett eller annat sätt håller med om, men det är en annan sak. I tredje Moseboken står det ”Du skall älska din nästa såsom dig själv" - och i ärlighetens namn tror jag att vi skulle slippa mycket elände här i världen om fler levde efter de visdomsorden. Precis ett av de tio budorden: "Du skall icke dräpa".
Om det sedan är en tro eller en förhoppning har jag lite svårt att sätta fingret på. Men jag önskar i alla fall att man kommer någonstans efter döden. Jag tror inte på paradis och helvete - och definitivt inte att man måste hinna be om syndernas förlåtelse innan man dör. Men att man hamnar någon annanstans, att inte bara är slut när man dör, vore ju ändå ganska bra, eller hur?

Jag har själv väldigt svårt att se mig själv leva efter någon religion. Även om jag förstår att det finna oändligt många tolkningar och oändligt många sätt att leva efter en religion. Man kan plocka vissa delar att leva efter och välja bort andra.
Men jag kan också känna mig riktigt provocerad när jag läser/hör om vissa religiösa personers jiddrande om synd hit och dit och att man strikt måste leva på ett visst sätt. Det är på de flesta sätt inte ett liv jag själv vill leva. Jag skulle känna mig ganska låst på något sätt. Jag tror mer på att leva sitt liv på det sätt man vill utan följa en 2000 år gammal skrift - och inte hålla på att tänka på vad som är synd etcetera. Självklart ska man följa lagar och regler, men det är en helt annan sak. Vissa "spelregler" måst man ju ha för att ett samhälle ska fungera, men dit räknar jag inte Bibeln. Utifrån det liv jag själv lever, känns det som att ett strikt religiöst liv tar bort väldigt mycket av det som är roligt. Man ska leva ett martyriskt, ganska tråkigt liv för att på så sätt hålla sig sams med Sankte Per, Jesus och Gud.
För somliga andra är det förstås också att en fråga om att man lever det liv man vill genom att följa strikta regler om en religion. Och då är ju allt som det ska, bara vederbörande är nöjd med sin tillvaro. Men när det börjar bli att man är fördömande, att man säger att det är fel att inte leva efter Bibeln/Koranen (eller någon annan skrift), att man säger att sitt liv är det enda rätta - då går man lite väl långt på något sätt. Man respekterar inte andra för deras livsval helt enkelt om man resonerar så.
Jag respekterar andra människors livsval, så länge de respketerar mitt och inte skadar någon. Jag kanske inte alla kan förstå allas sätt att leva, men respekterar deras val...

DAGEN 1, 2

Bilden lånad från Riksförbundet Visan i Sverige, Kraaam