Igår blev det lite av "filmkväll" här ombord Freja Maersk. Vi är ju tre elever ombord och det blir oftast vi som umgås om kvällarna, medan de flesta andra i besättningen försvinner iväg till sina hytter.
Efter ett viss plockande bland båtens filmer, blev det någon amerikansk hjältefilm som kom igång på videon. Jag överdriver inte, men efter 10-15 minuter var det bara jag som var vaken. Och jag förblev ganska uttråkad och satt även jag och småslumrade stundtals.
Ingen av oss hade tidigare hört talas om filmen, men den visade sig i slutändan vara en sådan där typiskt förutsägbar och patriotisk ameriskansk film som enbart blir töntigare och töntigare ju längre tiden går. Denna var så larvig att jag nu, bara 8-10 timmar senare inte ens minns vad den heter.
Jag slutar aldrig förvånas över att amerikanarna inte har bättre fantasi än vad de har vad gäller att producera dessa hjältefilmer! Storyn är ju alltid ungefär densamma. Något eller några håller på att utplåna städer, en nation (oftast USA) eller hela världen. Så letar fram någon eller några elitmänniskor, som är den eller de enda som kan stoppa denna katastrof. På vägen offrar sig människor glatt för det goda ändamålet att rädda världen - och i slutändan klarar sig de största hjältarna på något märkligt och heroiskt sätt. Och på något sätt lyckas man alltid flika in USA's storhet som det rättvisa och genomgoda landet i väst.
Exakt samma sak i denna film! Jorden hotades av utplåning på grund av störningar i sitt inre magnetfält och en grupp elitvetenskapsmän och astronauter kallades in för att i sista stund lyckas rädda världen genom att borra sig in i dess inre. Givetvis hann ett antal civila stryka med och några personer ur gruppen av "hjältar" ställde glatt upp att offra sina liv för den goda sakens skull.
Genom hela filmen förstod jag exakt vad som skulle ske och fick en märklig känsla av att jag sett filmen åtskilliga gånger tidigare. Kan man inte komma med en bättre hjältefilm någon gång? Något nytt, en film med ett totalt oväntat slut? Nej, det går tydligen inte...

Bilden lånad från Passagen

Bloggen är nu även registrerad på

För någon vecka sedan var jag och såg Svinalängorna på bio. Det är nog första gången en film gjort så starkt intryck på mig som denna film gjorde! Vissa scener ur den har verkligen etsat sig fast för min inre syn! Filmen var som en spark i magen, framförallt när man visste att den i grunden byggde på en sann historia.
För den som inte vet vad den handlar om, handlar den om en flicka och hennes bror som växer upp med sina gravt alkoholiserade fördäldrar. Båda mamman och flickan utsätts för fysisk misshandel av pappan och båda föräldrarna missköter sina åtaganden som föräldrar.
Det som etsat sig fast i mig sedan jag såg filmen, är att det ju faktiskt finns barn som växer upp under just dessa förhållanden! Barn som far just så här illa och har föräldrar som ägnar nästan all sin tid åt alkoholen. Någonstans insåg jag vilket fruktansvärt sug det måste vara efter alkohol när man är gravt alkoholiserad. Inte nog med att man misshandlar sin egen kropp och låter sitt hem förfalla, ens barn far också fruktansvärt illa.
Just i den här filmen tycktes föräldrarna inse allvaret åtminstone när de hade sina nyktra perioder. De tycktes inse hur mycket deras drickande skadade barnen - och det är det ju faktiskt inte alla som gör.

Många vill bestämt hävda att detta drickande är aktivt val, själv vill jag nog hävda att det bara är en liten del av sanningen. I detta läge tar begäret över så mycket, att psyket inte längre fungerar rationellt. Jag hörde en gång en före detta missbruka förklara sitt missbruk med att "begäret är starkare än förnuftet" och där ligger nog en större del av sanningen.
Att hävda att ett missbruk bara är ett aktivt val är att göra det ganska enkelt för sig. Även om en person alltid kan välja eller låta bli att välja att söka hjälp, är det ytterst sällan man tänker i de banorna som missbrukare. Alla inser inte ens att man är missbrukare. Något som är en stor del av missbruksproblematiken.
Nåväl, vill ni se en tänkvärd film och få något av en spark i magen - så se Svinalängorna! :-)

Bilden lånad från Rädda Sverige.nu

Johan ”JW” Westlund lever dubbelliv som stekare på de hetaste inneställena på Stureplan, samtidigt som han pluggar ekonomi och bor i ett trångt studentrum.
JW kommer från norrländska Robertsfors som finansierar sina lekar i överklassen med svarttaxikörningar, men får snart nys om mer inkomstbringande business. Han förälskar sig i överklasstjejen Sophie och vill dessutom kunna imponera med stora pengar. Nu lockas han in en värld av organiserad brottslighet, våld och narkotika.

Jorge gör en osannolik rymning från fängelset och är på flykt från både polisen och den jugoslaviska maffian. Hans plan är att göra en sista koksleverans och sedan lämna landet för gott.
Mrado - en brutal indrivare inom den jugoslaviska maffian - är i konflikt med bossen Radovan. Han får i uppdrag att hitta Jorge, men tvingas samtidigt ta hand ta hand om sin 5-åriga dotter.

Själv vet jag inte riktigt vad vad jag ska tycka om filmen. Den var spännande, det råder det inga som helst tvivel om... Men när jag väl reste mig och lämnade bion efter filmens slut, funderade jag lite på vad som faktiskt hänt i filmen. Jag fick nämligen inte riktigt grepp om den och kunde liksom inte greppa historien på nåt vis.
Spänningen och de välspelade rollerna till trots, kändes det inte riktigt som en höjdarfilm ändå!
Den kändes lite som en salig blandning av en bra film som ändå inte riktigt gick att älska helhjärtat heller. Men som jag anade igår, finns säkerligen en bra förklaring till detta! Filmen har ju verkligen rosats från höger och vänster och därmed har jag förmodligen gjort tabben att bygga upp väldigt höga förväntningar på filmen - som den kanske inte riktigt klarade av att uppfylla. Hade jag inte hört och läst alla dessa bra omdömen om filmen, hade jag förmodligen gillat den desto mer...

SvD 2

Källor: Bio.nu och Svenska Dagbladet

Ibland känns amerikanska filmer så otroligt förutsägbara, det är faktiskt inte långt ifrån skrattretande. Man är ofta väldigt duktiga på att hylla sitta egna land, filmerna blir rejält amerikanskt patriotiska med sensmoraler kring den genuina amerikanska friheten som man ska kämpa för och att USA står för så mycket fred och rättvisa i världen.
Det är ständigt vissa saker som nästan alltid ingår; kärlek, något dödsfall, och så givetvis en hjälte som lyckas med det där som absolut ingen annan lyckats med tidigare.
Men ibland får man också låta bli att analysera alltför mycket och låta sig underhållas också. Helt enkelt inte tänka utan bara låta sig ryckas med - och då kan många filmer blir ganska spännande.

Jag har ganska nyss kommit hem från bion och sett Avatar, en världens dyraste filmer som har kostat i runda slängar 500 miljoner dollar. Hade det inte varit för alla specialeffekter hade filmen varit totalt värdelös med en rätt tunn historia. Marinkårssoldaten Jake Sully får i uppdrag att som avatar (en elektronisk inkarnation) infiltrera en urbefolkning på planeten Pandora. Stammen råkar bo ovanpå en fyndighet av den värdefulla mineralen unobtanium, och ska därför fördrivas. Men Jake blir kär i stamhövdingens dotter Neytiri och börjar ifrågasätta invasionsplanen. Snart utbryter ett dånande krig mellan de blå, djupt andliga, na’vi-krigarna och skjutglada jänkare i snagg och kamouflageuniformer. Och givetvis är det bara en amerikansk marinkårssoldat tillsammans med en vacker, kvinnlig och lättklädd pilot med stora bröst som kan stoppa det hela.

Många filmer kan ju lämnas aningen öppna för tolkningar, så min egen tolkning kan ju givetvis ifrågasättas. Men någonstans känns det förstås som att filmens skapare vill komma med i miljödebatten och hur vi (med USA i spetsen) hanterar inte bara miljön utan hur man även beter sig när det finns något man vill komma åt. Alltså om man vill åt naturtillgångar är det ofta helt okej att fördriva urbefolkningen som bor i området.
Vi börjar ju trots allt så sakterliga tömma ut jordens resurser och även om vi som lever idag knappast kommer uppleva det, så kommer garanterat den dag då vi måste söka oss till en annan planet för att helt enkelt kunna överleva. Och det inom en ganska överskådlig framtid som inte behöver ligga alltför långt bort.
Argumenten "krigsherrarna" i Avatar hade var att man minsann erbjudit urbefolkning utbildning, vägar, skolor, hus och lärt dem engelska - men de vägrade fortfarande bli "civiliserade", utan ville fortsätta leva med och av naturen. Och man fick i slutändan också hjälp av Moder jord á la planeten Pandora. Med andra ord: mucka inte med Moder Jord!
Så budskapet i filmen kan givetvis vara att man ska leva närmare naturen, eller åtminstone mer miljövänligt, och inte pumpa ut alla tänkbara resurser i slöseri.
Själv anser jag givetvis inte att man ska frångå alla de bekvämligheter vi idag har, med teknologi, transportmedel och så vidare. Däremot kan vi inte slösa med alla resurser utan måste hitta alternativa sätt att utvinna energi och tillverka våra produkter på ett miljövänligt sätt.

DN 1 IMDB 1 MZ 1 VG 1

Har någon missat att regisören Roman Polanski sitter häktad i Schweiz för en 32 år gammal våldtäkte på en 13-årig flicka? Flickan ska han ha drogat och sedan genomfört ett samlag med. Det må ha gått 32 år, men klart det ska bli rättegång! Klart han ska fällas om domstolen finner honom skyldig, att bevisningen räcker.
Brottet begicks 1977 i USA och vad jag förstått har Polanski helt enkelt medvetet hållit ifrån att resa till sådana länder som har utlämningsavtal med USA - helt enkelt för att inte gripas. Men när så för ett tag sedan besökte Schweiz för att ta emot ett pris, då greps han - Schweiz har nämligen utlämningsavtal med USA.
Men gripande är tydligen inte så poppis hos alla, har jag precis läst! Franska och polska kulturministrar har tillsammans med en lång rad av filmgiganter - som Woody Allen, David Lynch och Pedro Almodóvar - krävt att Polanski ska friges. Polanski råkar vara fransk medborgare - och trots att den franska regeringen förra året införde ett verkligt livstidsstraff för vissa sexbrott, efterlyser samma regering nu medlidande med Polanski. Frankrikers kulturminister Frédéric Mitterand talar om Polanski som ”en underbar person och regissör” och om gripandet som ett tecken på ”USA:s farliga sida”.

Själv tycker jag att sådana uttalanden bara är idiotiska. Polanski misstänks för ett grovt brott - klart han ska ställas inför rätta! Att han sedan är en skicklig regissör har inte med saken att göra.
Jag har ingen som helst aning om huruvida han är skyldig eller ej - det är ju trots allt vad rättegången förhoppningsvis kommer fram till, om bevisen räcker för att man ska finna honom skyldig eller ej.
Men att hävda att man ska gå fri från ett brott bara för att man är en skicklig konstnär är bara patetiskt - med andra ord skulle alltså stora konstnärer kunna göra precis som de vill och sedan gå fria! Nej, finns misstankarna ska konstnärer behandlas precis som alla andra - ställ dem inför rätta och håller bevisen, så döm dem också till samma straff som alla andra skulle fått! Vi ska vara lika inför lagen oavsett yrke (ja, oavsett ALLT) - punkt slut.

DB 1, 2 DN 1 SvD 1, 2, 3, 4

Bilden lånad från Ann-Sofie