Jag var ganska sen med att skaffa kreditkort. Åtminstone ett kort att "använda till vardags". Till en början skaffade jag för 10-talet år sedan ett amexkort, mycket för att jag tyckte det var behändigt att kunna "låna" av sig själv om det var något speciellt jag ville köpa, men egentligen inte hade råd förrän lönen kom. På så vis sköt jag upp betalning tills just lönen kom, men kunde ändå kvittera ut det jag ville köpa.
Men det tog inte särskilt lång tid innan jag var rejält missnöjd med kortet. Det var ganska dyrt, med en hög årsavgift, men samtidigt är väldigt få butiker i Sverige som accepterar amexkort. Framförallt med tanke på den ganska höga avgiften, tyckte jag inte jag fick vad jag betalade för.
När det sedan slog mig att det skulle vara behändigt att kunna dela upp betalningen ibland - om man handlade för större summor - ringde jag American Express' svenska kundservice och frågade om man hade den tjänsten. Att helt enkelt dela upp betalningen emellanåt, eftersom många banker och andre kreditkortsutgivare har just den tjänsten.
- Har du svårt att betala för dig? Vi vill ju har våra pengar, det förstår du väl!
Det var svaret jag fick. Inte direkt det jag syftade på... Nej, jag hade inte svårt att betala för mig, men ville veta om det fanns möjlighet att dela upp betalningen, för det erbjuder trots allt andra kreditkortsbolag och banker. Förklarade jag.
- Ja, kan du inte betala för dig kan jag ge dig numret till vår kreditavdelning så kan ni lägga upp en avbetalningsplan!
Det var nästa svar. Jag var nu färdig att ge upp. Damen i andra änden ville helt enkelt inte förstå vad det var jag frågade om. Till sist gav jag upp, la på luren. Dagen efter ringde jag tillbaka och sa upp kortet, talade om varför och att jag inte var intresserad att bli kund igen.
Sedan gick jag in på banken och skaffade istället ett visakort. Jag har 15.000 kronor i kredit och kan även betala av i i princip vilken takt jag vill när jag utnyttjar krediten. Visserligen till en rätt hög ränta, men jag kan fortfarande dela upp betalningen...

Numera betalar jag i princip allt med kort. Jag tar ut småsummor för att ha vid de tillfällen det inte går att använda kortet, men har så gott som frångått kontanter helt och hållet.
Jag behöver aldrig bekymra mig ifall jag har tillräckligt med pengar på mig för att kunna lösa ut varor - så länge jag har pengar på kortet.
Jag går ytterst sällan med kontanter i näven för att sätta in på kontot. Får jag pengar någonstans ifrån är det oftast i form av en elektronisk transaktion. Behöver jag låna pengar av någon, får jag dem genom en överföring till kortet - och betalar sedan tillbaka pengarna genom att föra över dem på internet.
Pengar är oftast inte längre sedlar och mynt utan oftast en siffra på ett kontoutdrag eller på dataskärmen. Det känns plötsligt ovant när man håller i kontanter och måste börja räkna ihop sedlar och mynt för att komma så när den summa man ska betala som möjligt.
Självklart är det behändigt med betalkort. Man behöver aldrig fundera på om man har tillräckligt med kontanter på sig, man behöver inte hålla på och springa efter bankomater eller bära på tunga mynt. Alla som emellanåt är ute i Stockholms uteliv har säkert lagt märke till att många uteställen slutat att ta kort. Istället placerar man ut en bankomat i lokalerna så att man kan ta ut pengar. Sen tar man aldrig jämna tiotalssummor för öl och drinkar, utan en öl kan till exempel kosta 48 kronor. Personligen ger jag sällan dricks i baren - men jäklar vilken tung plånbok man har när man ska hem! Alla dessa mynt väger ju en hel del man säger så - något man snabbt glömmer bort när man sällan betalar kontant.
Men samtidigt har jag märkt på mig själv att jag till viss del tappat begreppet om pengars värde i och med att man nästan slutat hantera kontanter. När lönen praktiskt taget bara är en summa på en display eller ett kontoutdrag tappar man på något sätt känslan för vad pengarna faktiskt är värda. Man ser inte framför sig på samma sätt hur kontanterna minskar i plånboken...

Bilderna lånade från HubPages, SeenTV Canada

Stockholmare har ett ofta oförtjänt rykte om sig att vara snobbigar och bara tänka på pengar. Jag har alltid försvarat stockholmarna, för jag tycker inte riktigt att det stämmer. Och det står jag för fortfarande, men jag måste erkänna att det överallt - oavsett om man kommer till en större eller mindre stad - finns någon form av snobberier.
När jag kommer hem till min uppväxtstad Hudik, möts man ofta av hur viktigt vissa tycker det vara att man ska "se" välbärgad ut. Saker och ting får gärna se dyra ut, men tittar man under ytan, ser man att det egentligen bara är billigt krimkrams man kör med. Man gör helt enkelt lite tappra försök att få det att se ut som man har råd med saker man egentligen alls har råd med...

På hur många ställen jagar man istället enstaka minutrar för tala om hur nära stan man bor? Inte många vad jag vet, men i Stockholm gör man det.
Jag brukar ofta säga att det tar mig ungefär en kvart med tunnelbanan in till stan. Men då brukar många snabbt rätta mig och tala att gör det minsann inte alls! Resan från Bagarmossen tar nämligen 17 minuter... Medan en korrekt matematisk avrundning till närmsta femtal ger vid handen att detta är en kvart... ;-)
Men många lägger fram detta som att det är något negativt att är en dryg kvart till centralen från mig. Att jag minsann inte alls bor särskilt nära stan och att det minsann bara räknas som något "fint" så länge man bor innanför tullarna.
Så visst finns det en annan typ snobberier när man kommer till Stockholm, det ska jag inte neka till på något sätt! Här räknas det som hög status först när man bor hyfsat centralt, det vill säga innanför tullarna. Då är det "fint" och "coolt". Närförort räknas inte...
Och något billigt krimkrams duger inte riktigt längre här, sådant genomskådas direkt. Här är det märkesgrejer, vita väggar och en kal, stilren och snålt tilltagen inredningsstil som räknas - liksom kläder, väskor och solglasögon från Gucci, Ray Ban, Levis och så vidare. H&M är för stackarna utifrån förorten.

Okej, det är en extrem generalisering jag kör med! De flesta stockholmare är inte alls så snorkiga som jag beskriver ovanför, men det är å andra sidan bara i storstäderna man kan stöta på personer med just en sådan snorkighet. Även om dessa personer befinner sig i minoritet även där.
Jag kan ibland komma på mig själv med att nästan vara försiktig med att tala om var jag bor någonstans när jag träffar folk som bor i innerstan. Inte för att jag skäms över att bo i en förort - tvärtom, jag trivs kanonbra i Bagarmossen - men för att jag ibland kan märka av snuddpå nedlåtande blickar från vissa innerstadsbor. Folk som tycks tänka "stackars krake som inte har råd att bo i innerstan".
För min egen del är saken snarare den, att jag inte vill bo i innerstan! Jag ogillar det senaste modet vad gäller inredning, där allt ska vara stilrent, vitt och avskalat och man möjligen slänger in lite färgklickar och detaljer i svart, trä och metall. Och visst skulle jag ha råd att handla märkeskläder, men jag väljer att lägga mina pengar på annat. Framförallt när jag vet att jag kan få bra och snygga kläder till en bråkdel av priserna man tar för märkeskläderna.

Bilden lånad från Flickr

---

Bilden lånad från DN

Pengar har en otrolig makt över oss människor. I dagens samhälle kretsar nästan allt kring att spara tid och pengar. Vi jagar pengar och höga siffror på kontot mer än något annat.
Och absolut, jag gör också det. Jag jobbar mer än vad som förmodligen är hälsosamt för att få ekonomin att gå runt och också kunna stoppa undan lite pengar. Visst fantiserar man emellanåt om hur livet skulle vara om man plötsligt vann en större summa pengar eller fick ett saftigt lönelyft.
Även om pengar inte är allt, så går det inte heller att komma ifrån att det faktiskt gör mycket till för ens välbefinnande trots allt. Sen skulle inte jag vilja vara ekonomiskt oberoende. Mycket av de som man ju faktiskt "lever för", är ju just att kunna drömma och fantisera om saker. Frågan är om man uppskattar en resa, en ny bil eller dyra kläder om man vet att man kan unna sig samma sak om och om igen när man själv vill?
Det är lätt att sitta framför TV-nyheterna på kvällarna och spy galla över de direktörer som får avtal med skyhöga löner och saftiga fallskärmar. Men frågan är hur många som faktiskt själva skulle säga nej till sådana avtal när det väl kommer till kritan? Många av oss som sitter och svär över hur de höga pamparna plockar ut mångmiljonbelopp i lön, pension och fallskärmar skulle förmodligen själva ha svårt att säga nej om man någon gång blev erbjuden ett sådant avtal själv. Och den stora merparten skulle definitivt känna sig rejält frestad att tacka ja. Även om man redan har pengar så man klarar sig mer än väl.
Men människan är girig och pengar har en stor makt över oss. Både makt att få oss att jobba jämt och ständigt, men också makt att begå grova brott och förstöra familjerelationer och vänskap. Många är villiga att begå hemska handlingar för att få det bättre ekonomiskt.
Det finns garanterat oräkneliga fall där arvstvister och bråk om storvinster lett till att familjer och vänner splittrats och relationer förstörts för decennier framöver. Den senaste i raden är ju historien där mor och dotter nu går till domstol för att komma överens om en trissvinst.
Dottern Terecia skrapade för ett drygt år sedan fram 10.000 kronor i månaden i 25 år - totalt 3.000.000 kronor - på triss. Terecia hävdar att lotten var hennes och behöll vinsten. Medan mamman hävdar att hon ägde lotten, som dottern bara skrapade åt henne.
Från att tidigare bott grannar, har man nu "flyttat isär" och pratar inte ens längre med varandra. Någon av dem försöker givetvis lura den andra på vinsten - och vem det är vet bara de själva. Men på grund av den personen som försöker luras har deras reletion för alltid förstörts. Pengar har verkligen en läskig makt...

AB 1, 2, 3 EX 1

Bilden lånad från Hella

Någon fler som har konto på Paypal och haft anledning att vara i kontakt med deras kundtjänst?! Personligen håller jag just nu på att bli totalt vansinnig på de färdigskrivna mejl man får därifrån när man mejlar och försöker fråga om saker.
Två gånger har jag försökt föra över pengar från Paypalkontot till mitt bankkonto - och ingen av gångerna har det fungerat. Båda gångerna har jag mejlat Paypals kundservice och frågat om jag fyllt i mitt kontonummer korrekt, eller om jag ska fylla i det på något annat sätt. Och båda gångerna har jag fått helt färdigskrivna mejl, det i princip det enda som skiljt mejlen åt varit att det stått olika namn längst ner i mejlet.
Men något svar på mina frågor har jag inte fått. Jag har frågat om jag behöver fylla i clearing-nummer eller liknande tillsammans med kontonumret, men den frågan har man helt enkelt nonchalerat. Man har nonchalerat den så tydligt, att jag börjat fundera på om man gör det för att tjäna pengar på det överföringar helt enkelt inte går igenom. Skickas pengarna tillbaka, tar nämligen Paypal ut en avgift på 28 kronor. Låter man därmed bli att upplysa kunderna om vilka uppgifter som ska fyllas i, tjänar man alltså en hacka....
Okej, efter mitt senaste väldigt ilskna mejl till Paypal fick jag faktiskt tillbaka den senaste avgiften. Men tror ni man besvarade frågan om vilka siffror man behöver för att överföringen ska fungera? Nej, det fick jag inte! Och det är ändå frågan om en rejälare slant jag vill föra över, nästan 3.000 kronor. Så det är ju inte en fråga om att jag egentligen bara vill skita i det hela heller.
Någon som läser detta, som kan ge mig det svar Paypal inte själva klarar att prestera?! Om man har ett konto i Handelsbanken, vad ska man då fylla i för att överföringarna från Paypal ska fungera?!

Bilden lånad från CollegeView

Bilderna lånade från Sökmotorkonsult, Arthur's clipart

Efter 10 år som civilanställd inom polisen ligger jag på 22.300 kronor + OB-tillägg i månaden. Detta är ett jobb som inte kräver någon som helst yrkesutbildning, utan allt jag behöver hålla koll på får jag lära mig genom olika internutbildningar som arbetsgivaren ordnar.
Jag erkänner att jag inte är supernöjd med lönen, men med tanke på att det inte krävs någon yrkesutbildning får man väl ändå känna sig skapligt nöjd. Jämför jag med andra yrkesgrupper inom polisen, tycker jag visserligen att jag borde komma upp ytterligare några hundralappar, men det är en process som går trögt.
Dock känns det som att man kanske ändå inte borde klaga alltför mycket om man jämför med vad många andra yrkesgrupper - med betydligt större ansvar - tjänar. En sjuksköterska på Gävle sjukhus med 28 år i yrket kan till exempel ligga på 21.550 kronor i månaden. En lön som självklart är horribelt låg efter så många år i ett så pass ansvarsfullt yrke. En sjuksköterska som doserar en medicin fel, glömmer att medicinera en patient eller tar fel medicin skulle i praktiken kunna ta död av patienten. För min del är det knappast frågan om att någon dör om jag gör en tabbe.

Men det märkliga är att just medmänsklighet inte tycks vara särskilt mycket värt i vårt samhälle. Vilka är det som tjänar sämst i yrkeslivet? Jo, de som på ett eller annat sätt tar hand om eller räddar människor. Läkare borträknade visserligen, men annars hör dessa yrkesgrupper till de sämst betalda. Jag tänker på sjuksköterskor, anställda inom barn- och äldreomsorg, brandmän och poliser. Medan personer med stort ekonomiskt ansvar oftast har mångdubbelt betalt.
Man kan göra en jämförelse med vilka straff som utdöms för olika brott. Misshandel och sexbrott ger ofta avsevärt kortare straff än till exempel grovt rån. Det anses alltså värre att skäla stora summor pengar än att skada sina medmänniskor.
Självklart, den som utsätts för ett rån utsätt också för ett stort trauma - det förstår jag verkligen! Men är inte traumat efter en våldtäkt värd mer än att gärningsmannen får 1-2 år i fängelse? Framförallt med tanke på att rån kan ge 8-10 år.

På Gävle sjukhus råder nu uppror. Där får nyanställda sommarvikarier en högre lön än de sjuksköterskor som jobbat där i decennier. Vissa av sjuksköterskorna vägrar nu att vara med och handleda de nyanställda vikarierna på grund av dessa löneskillnader.
Och jag förstår dem! Frågan är om jag skulle ställa upp på en sådan sak, jag är faktiskt osäker. Sjuksköterskor är praktexempel på yrken som inte får betalt i förhållande till sitt ansvar. Att själv jämföra sin lön med just sjuksköterskor är väl kanske inte helt rätt. De flesta tjänar trots allt bättre än en sjuksköterska.
När jag jobbade som timanställd städare, hade jag till och med bättre än en fast anställd undersköterska. Visserligen kan jag tänka mig att det skulle vara svårt att få folk att stanna på ett städjobb om det inte var hyfsat betalt. Vem skulle vilja göra ett skitjobb för en skitlön? Men vem vill i längden göra ett ansvarsfullt jobb där man inte får betalt för det jobb man gör?
Det har ju börjat gro en hel del protester bland många blivande och nyutexaminerade sjuksköterskor - och det är faktiskt inte så konstigt. Med tiden kommer det säkerligen bli svårare för arbetsgivarna att få tag i sjuksköterskor om man inte gör något åt lönerna...

EX 1

Bilden lånad från JMPPASTIMES

Idag kom ett sådant tillfälle, som normalt är ganska ovanliga för mig. Jag skulle gå på banken och ta ut pengar. Normalt sköter jag de allra flesta bankärenden via internet - och ska jag ta ut pengar går jag till en bankomat.
Men då jag är rätt "om mig och kring mig", har jag mina lån i Nordea, eftersom jag där får absolut bäst ränta - och resten av mina konton i Handelsbanken, eftersom de där inte tar en enda avgift. Bortsett från att jag betalar 200-300 kronor per år för VISA-kortet, betalar jag ingenting för att ha telefonservice (kan föra över pengar och kolla saldon via telefon), internetbank och obegränsat antal konton.
Men när jag nu samlat alla krediter hos Nordea genom ett medlemslån, går pengarna in på ett konto hos Nordea medan räkningarna dras från mitt lönekonto i Handelsbanken. Jag måste därmed ta ut pengarna hos Nordea, för att sedan gå och sätta in dem hos Handelsbanken. Anledningen? Nordea tar betalt för tjänsten att föra över pengar via nätet och jag anser att det är en onödig utgift för att föra över pengar ungefär vart 5-10 år...
Det idealiska har hittills varit att besöka Arenavägen vid Globen där Nordea och Handelsbanken har ett varsitt kontor i princip vägg i vägg med varandra. Så jag beger mig dit - bara för att konstatera att Nordeas kontor inte längre hanterar kontanter! Detta fenomen är ju något jag läst om tidningarna sedan tidigare, att många bankkontor slutat hantera kontanter, men egentligen reflekterat så värst mycket över det...
Ni får ursäkta att jag kanske inte riktigt alltid hänger med i svängarna, men förtar det liksom inte en stor del av tanken med ett bankkontor om det slutar hantera kontanter?? Det är ju just sådana ärenden jag själv oftast går till ett bankkontor för! Det må vara så att det finns ett säkerhetstänk bakom att minska kontanthanteringen, men på det här sättet ger man trots allt bankrånare och annat löst folk segern.
Så just idag fick jag åka hem med oförrättat ärende eftersom jag inte riktigt kände att jag hade tid och möjlighet att leta reda på ett annat Nordeakontor som hanterade kontanter. Vid en titt på Nordeas hemsida, insåg jag att det var väldigt många av deras kontor sm faktiskt inte hanterar kontanter längre. Känns lite märkligt på något sätt, tycker i alla fall jag...

DB 1 DN 1 SvD 1, 2

Bilden lånad från Kobisiteniz

Åtminstone en gång per år brukar jag sätta mig ner och gå igenom min ekonomi. Jag brukar gå igenom vad jag lägger ut pengar på och jämföra olika företag för att se om det är några prisskillnader och om jag kan tjäna något på att byta vissa tjänster. Och tro det eller ej, men jag brukar kunna spara in en hel del. Bara genom att lägga om hemförsäkringen, mobilabonnemanget och den del annat, handlar det om många hundra i månaden.
När man jämför priserna, kan man ofta tänka att "äsch, det är ju bara en fråga om 50 spänn i månaden". Men när du plötsligt kan spara en 50-lapp här och en 50-lapp där, tickar pengarna plötsligt iväg.
Jag har nu precis haft en sådan genomgång - och lyckats riktigt bra! Närmare en tusenlapp i månaden lyckades jag dra ner mina månatliga utgifter med.

Det är en ständig ström av olika tips man matas med om hur man smartast och effektivast spar pengar. Så fort kvällstidningarna inte har något att skriva om, brukar detta vara ett av de stående inslagen man tar upp. Vissa gånger är det de mest självklara saker de tar upp - sådant man måste vara rejält dum i huvudet för att inte förstå. Och någon enhällig lösning finns ju knappast heller för hur man är mest ekonomisk, det är ju något som ganska individuellt.
Ta bara det här med hur ofta man "ska" handla! Personligen anser jag det mest ekonomiska är att storhandla. Då blir det inga dyra impulsköp, man kan utnyttja att köpa storpack, multipriser och så vidare. Och så är det ju fasen så mycket bekvämare också! Man slipper springa till affären varje dag. Samtidigt hävdar andra att det är bättre att småhandla - men då ska men definitivt ha bättre karaktär än vad jag har. Det händer i princip varje gång jag handlar att jag gör impulsköp av olika slag och det blir inte direkt ekonomiskt i längden.
Så har jag alltmer börjat inse vilka kap man kan göra om man är beredd på att inte allt måste vara helt nytt som man köper hem! Kläder vill jag köpa nytt, men möbler kan man faktiskt fynda till vrakpriser på annonser, loppisar och secondhand. Många gånger kan man hitta relativt nya saker, liksom sådant som är mer eller mindre i toppskick fast till en bråkdel av det pris man får betala för helt fabriksnya saker. Av de möbler jag har hemma, är de saker jag köpt helt nya väldigt lätträknade. Jag har nästan lite svårt för allt slit- och släng som är nuförtiden, att man ständigt ska det senaste, nyaste och färskaste för att sedan slänga sådant som det egentligen är något större fel på.

Bilden lånad från Pixmule

Det är lite drygt 12 år sedan jag flyttade från min uppväxtstad Hudiksvall till Stockholm. Det var sensommaren 1999 och jag hade bara bott kortare perioder på andra ställen än Hudiksvall. Och även om jag varit en hel del i Stockholm, hade jag aldrig aldrig bott här och hade därmed ingen som helst koll på hur bostadsmarknaden fungerade här. Jag visste visserligen att det inte var helt lätt att få bostad - men med småstadsmått mätt är "svårt" detsamma som ett halvår till ett års väntetid för att få en lägenhet. Att det kan ta 15-30 år att få en lägenhet kändes för mig totalt orealistiskt, men ganska snart insåg jag att det är verkligheten om man vill bo någotsånär centralt i Stockholm.
När jag hittade en bytesannons i Hudiksvalls tidning om någon som ville byta en lägenhet i Upplands Väsby mot en lägenhet i Hudiksvall med omnejd, nappade jag givetvis direkt. Idag hade jag förstås förstått vad lägenhetsinnehavaren var ute efter - men då, för över 12 år sen, såg jag bara ett lägenhetsbyte! Så när han sa att han ville ha 25.000 för lägenheten, trodde jag först att jag missförstått annonsen och att det var en bostadsrätt jag ringt på (jo, på den tiden kunde en bostadsrätt går för långt under 20.000 i Hudik!). Jag blev ärligt talat alldeles paff. När jag - anonymt - ringde till hyresvärden Väsbyhem och talade om att han krävde pengar för lägenheten, lät man rejält förvånade över att någon begärde pengar för ett hyreskontrakt i Stockholm! Och nu i efterhand undrar jag om den människan antingen var dum i huvudet - eller helt enkelt en mycket duktig skådespelare. För förvånad lät hon, det kan jag garantera. Men att förstahandskontrakt säljs för pengar i Stockholm lär väl knappast vara en nyhet för någon, eller hur? Det är ju ett väldigt utbrett fenomen. Så jag kan bara se de två alternativen: antingen var damen som svarade hos Väsbyhem helt oinsatt i hur bostadsmarknaden fungerar i praktiken i Stockholm eller så spelade hon bara.

Jag lyckades i slutändan faktiskt prångla till mig lägenheten i Upplands Väsby utan att lämna några pengar emellan. Att den tidigare hyresgästen sedan var ett rejält rötägg med otroligt taskig attityd var en helt annan sak!
Jag minns hur han bland annat vägrade att städa ur lägenheten innan han skulle flytta. När jag till sist ringde till Väsbyhem och talade om detta gick man och pratade med honom och talade om att han var skyldig att städa ur den. Då ringer han upp mig och är totalt skogstokig; jag var en jävla idiot som överhuvudtaget kontaktade Väsbyhem utan hans tillstånd. Han skulle nu vägra att lämna ifrån sig lägenheten sa han. Men i det läget hade jag tid för kontraktskrivning redan och var därmed garanterad att få lägenheten. Därmed skulle han avhysas med polishjälp om så krävdes - och karln städade faktiskt ur lägenheten skapligt. Vissa saker hade han lämnat, något som en städfirma tog hand om på hans bekostnad.
Personligen har jag trots allt ändå haft en ofantlig tur i bostadsdjungelns Stockholm. Jag lyckas först prångla till mig lägenheten i Väsby utan några pengar emellan. En lägenhet som jag sedan bytte bort mot en lägenhet i Bagarmossen, utan några pengar emellan. Detta är garanterat mer tur än de flesta haft! Man hör ofta rena skräckexempel om personer som får flytta runt mellan olika andrahandskontrakt flera gånger per år. En tillvaro jag själv aldrig skulle stå ut med. Men som vissa ju är tvungna att stå ut med.
Många tvingas ju att betala enorma summor för hyreskontrakt - erbjudanden som jag själv också fått flertalet gånger i min jakt på lägenhet nära stan. Det är inga småsummor vi pratar om, ofta är det hundratusentals kronor man begär för att överlåta ett förstahandskontrakt. Jag har faktiskt blivit erbjuden bra summor för min lägenhet också, men konsekvent alltid tackat nej. Framförallt - förstås - för att jag inte vill göra mig av med lägenheten, men också för att jag är för ärlig!
Med dagens lagstiftning är det enbart den som säljer ett kontrakt som begår en kriminell gärning. Den som köper riskerar inget straff. Åtminstone inte juridiskt sett. Men nu har man börjat utreda om det även ska bli olagligt att betala för ett förstahandskontrakt - och därmed kriminalisera båda parterna i en sådan affär. Och det känns väl som att det är helt i sin ordning! Det finns så otroligt många smutsiga affärer redan på bostadsmarknaden i Stockholm, så varför inte försöka få bukt på detta! Sen är det naivt att tro att dessa affärer helt kommer att upphöra, för det kan jag knappast tänka mig. Men förhoppningsvis minskar de åtminstone en aning...

DN 1

Bilderna lånade från Bovision, Torahblogga

Nästa år får Kungliga hov- och slottsstaten 123.501.000 kronor. Anslaget används för att täcka kostnaderna för kungens officiella funktioner - inklusive kostnaderna för den kungliga familjen. Pengarna täcker också driftskostnader för de kungliga slotten utom rent fastighetsunderhåll.
Hittills har man behövt redovisa hälften av de pengar hovet fått, men enligt en omröstning i Riksdagen ska nu även även resten redovisas. Dock är det upp till regeringen att nu förhandla med hovet om exakt vad som ska redovisas.
Regeringen ville egentligen inte genomföra denna förändring, men blev överkörda av Riksdagen som med bara två rösters övervikt röstade igenom att kungen ska behöva vara mer öppen med sina pengar.
Själv har jag svårt att förstå vad som är så konstigt med att kungen ska behöva vara öppen med sina inkomster. All annan verksamhet som ett eller annat sätt är skattefinansierad ska redovisas ner till varenda öre, så varför ska inte kungen redovisa vart hans pengar går? Det må vara hans privata utgifter och det skulle vara absurt om man skulle behöva varje mjölkliter och kaffepaket kungen köper, men absolut ska man ha insyn i vart pengarna går!
Det är trots allt ändå frågan om ganska stora summor pengar och när resten av samhället måste hålla i pengarna, borde det gälla även hovet. Tro nu inte att jag är emot kungahuset, jag tycker absolut vi ska ha kungahuset kvar. Men jag tycker det ska finnas insyn och öppenhet - och när resten av samhället måste redovisa vart pengarna går och dra åt svångremmen i sämre tider ska det även gälla hovet. Det spelar ingen roll om man är statschef eller ej, självklart ska vi skattebetalare ha rätt att veta vart våra pengar tar vägen. Precis som alla de - många gånger hutlösa - förmåner som politiker och våra folkvalda har. De som ju borde ha råd att betala boende, resor och sjukvård med sin lön har plötsligt dessa ting betalda! Medan personer med låg lön får punga ut med egna pengar. Så visst ska man åtminstone ha insyn - det är inte för mycket begärt!

DN 1 EX 1 SvD 1 SVT 1, 2

Bilden lånad från Shoppinggatan