Det är okej att känna!!
Mitt hopp är en skadskjuten kråka
Jag satt häromdagen och läste min tidning, en dag som så många förut... Och jag tänkte på alla dom drömmar man drömt - som en efter en har ta'tt slut!Men flickan är liten och hennes hår är så ljust - och hennes kind är så flämtande röd!! Och kråkan är klumpig och kraxande svart, och om en stund är den alldeles död.
Men flickan, hon springer för livet hos en skadskjuten fågel i famn! Hon springer mot trygghet och värme - för det som är riktigt och sant!! Och hon springer med tindrande ögon, hon springer på taniga ben...
För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt - att finns det liv är det aldrig för sent!!
Och jag började darra i vånda och nöd, ja jag skakade av rädsla och skräck! För jag visste ju alldeles tydligt och klart att det var bilden av mig som jag sett...
För mitt hopp är en skadskjuten kråka - och jag är ett springande barn! Ett barn, som tror det finns någon som kan hjälpa mig än, som tror det finns nån som har svar. Jag springer med bultande hjärta, jag springer på taniga ben. Och jag bönar och ber, fast jag egentligen vet att det redan är alldeles för sent...
Uppbrott
Ju äldre jag har blivit, ju jobbigare har jag känt att uppbrott är. Det har blivit tuffare och tuffare att bryta upp på ett eller annat sätt, alltifrån att flytta eller byta jobb till att separationer och avsked. Det är som att man blir allt bekvämare och mer rädd för sådant som är okänt, man vill hellre vara kvar i samma gamla trygga fotspår.Genom årens lopp har jag flyttat runt en hel del, bytt jobb ett stort antal gånger och gått igenom flera relationer. För 10-15 år sedan var ett jobbyte oftast bara positivt och spännande. Jag såg fram emot det som var nytt - och kände på sin höjd bara någon lite gnutta vemod sista dagen på det gamla jobbet. När jag sedan gick därifrån, återstod oftast bara spänning och nyfikenhet inför det som komma skulle på det nya jobbet. Detsamma gällde när jag flyttade. Det var spännande och roligt att komma till sitt nya boende och det enda som bar emot var möjligen ansträngningen med allt det praktiska i själva flytten.
Uppbrott ur relationer är givetvis alltid jobbiga på ett eller annat sätt och någon utsträckning. Allt beroende på situationen och varför en relation tar slut. Men på något sätt känns det som att jag svårare och svårare att tackla även denna typ av uppbrott, oavsett omständigheterna. Avsked blir plötsligt otroligt påfrestande, fantastiskt vemodiga och traumatiska. Något som är i väsentligt högre grad än det tidigare varit. Att ta farväl av någon man tycker mycket om är alltid jobbigt, men hur traumatiskt det är och hur man tar sig ur det hela tycks bli jobbigare ju äldre man blir. Även detta är ju en form av uppbrott och är något som blir svårare och svårare att handskas med. Uppbrott drabbar oss alla emellanåt under livet i någon form, det kan vara vänner, partners eller till och med släktingar som bryter kontakten av olika anledningar. Det är självklart alltid traumatiskt på ett eller annat sätt, men just traumat har i alla fall jag själv haft svårare att handskas med på senare år.
Jag får mer och mer ett "aldrig-mer-tänkande", då jag börjar tänka på att "aldrig mer kommer jag uppleva det eller det, göra det eller det, se/höra det eller det" - och så vidare. Jag ältar saker fram och tillbaka och gräver ner mig i eländet helt enkelt. Sådant jag inte har något minne av att jag gjort förr tillbaka. Då tyckte jag uppbrott var jobbiga på ett eller annat sätt, men tog mig ganska snabbt ur det jobbiga och gick vidare.
I lördags gick flyttlasset och jag ställde upp med hjälpa till och köra flyttlasset. När jag sedan kom hem på lördagsnatten efter 12 timmar och 90 mil på de svenska vägarna, insåg jag att det nu var definitivt över. Jag såg mig runt i den delvis tomma lägenheten och insåg liksom allvaret i det hela. Och då kom känslorna ikapp...
Plötsligt kändes det inte alls roligt att inreda lägenheten överhuvudtaget, varför skulle jag göra det? Det kändes inte roligt att sätta sig och äta middag ensam, en mycket ovan känsla efter att ha haft sällskap i princip dagligen under över två års tid.
Med åren har jag dessutom blivit alltmer av en känslomänniska, som inte längre "hymlar" med vad jag känner. Från att inte alltid visat vare sig ilska eller sorg "vågar" jag plötsligt på ett helt annat sätt visa dessa känslor. Glädja har jag aldrig varit dålig på att visa - tycker jag själv i alla fall - men just ilska och sorg har jag alltid hållt tillbaka på av någon mystisk anledning.
Men med tiden har jag haft lättare och lättare för att faktiskt visa att jag blir förbannad eller ledsen. Jag ser det inte längre som en svaghet att gråta inför i andra, liksom att jag på ett annat sätt "vågar" riva ifrån om jag känner att jag blir förbannad.
Nu sprutar tårarna när jag blir ledsen - och andra gånger är det inte långt ifrån att saker börja flyga genom luften om jag blir förbannad. Våldsam blir jag självklart inte, men jag skulle nog säga att jag tidigare inte riktigt vågat visa ilska. Jag har varit för konflikträdd helt enkelt.
För min del har det blivit en styrka att våga visa detta på ett sätt jag inte klarat av tidigare. Och kanske just för att dessa känslor får ett utlopp jag inte tillåtit tidigare, blir uppbrott av olika slag mer kännbara på något sätt... Just för att dessa känslor ofta kommer fram då... I dessa sammanhang reagerar jag plötsligt på sätt som jag inte är van vid och gör kanske situationen mer påtaglig.
Att det kommer ta tid att vänja sig vid sin nya livssituation har stått klart sedan jag lämnade ifrån mig flyttbilen i lördags natt. Man går ständigt med någon molande känsla av obehag i kroppen, en känsla av att något saknas, att något inte riktigt är som man är van. Det tror jag är ganska naturligt och jag är varken den första eller sista personen att känna detta.
Fria vägar ut
Jag har nog lärt mig att gå hem på alla sätt, från alla ställen - ensam bortåt vägen... Jag har en trogen gammal vän som väntar mig om kvällen,som ställer upp i alla lägen. Du vet, som en apa på min rygg och som ett spöke i min hjärna, som jag aldrig riktigt kommer undan....Du har så underbara ord!! Du kan le så att jag smälter, du kan ge så jag tar åt mig! Jag skulle gärna ha ditt mod, jag skulle gärna ha din kärlek - men jag vänder här, förlåt mig!
Och om du saknar mig ibland. då kan du släcka alla lampor för jag finns nånstans i mörkret!
Du kan väl ringa mig ibland?! Ja, jag pratar gärna sönder alla torra, gråa nätter! Jag är så rädd att komma fram nån annanstans, och jag samlar på tur- och returbiljetter. Jag vill ha fria vägar ut, jag vill ha kakan som jag äter kvar på bordet hela långa livet!!
Ja, jag vet att jag har fel, jag vet att du har sett hur jag går ensam genom livet. Och jag vet det är ett spel, jag vet att du har kämpat för sådant som jag har ta't för givet. Du kanske saknar mig ibland, då kan du stirra upp mot stjärnorna, så att vi har nåt gemensamt! Men nu ringer telefonen, det är dags för mig att gå! Det är nån som vill att jag ska komma hem... Det är min gamla vän, demonen i sin tysta, mörka vrå. Hejdå, vi kanske ses nångång igen...
Detta blir min död
Det snöade på min begravning och snön som föll närmast smälte fort... Prästen sa han inte känt mig personligen - sen ljög han om allt gott jag hade gjort!I ett väder ingen människa välsignat, rabblade de närmsta "Fader vår". Nåns ungar kastade snöbollar mot molnen - och i våta skor började några redan gå.
Ja, där jag låg jag under mosskransar och granris, som en pojke i en allt för stor kostym... Med en blombukett som vissnat vid min sida, flera famnar djupt nere i dyn.
Jag frös och kände tårarna komma, men jag grät bara för all den tid som gått. Att varje timma, var sekund är räknad var någonting som jag aldrig förstått... Jag vandrade genom alla år som varit, i en labyrint av självförakt.
En skugga i en spegel kom emot mig; En kontur som inte kunde ses exakt. Denna ledsagarinna gav mig handen och tog mig till en port i en återvändsgränd. Vad som än fanns där bakom porten, var jag allt för rädd för att våga öppna den!
Som i en drogad sömn, som i en slummer sjönk jag i en ejderdunsbädd. Jag visste att smärtan snart var över och jag var inte längre rädd... På andra sidan rädslan fanns en frihet, som jag aldrig hade känt förut... En aning av en evighet, en stillhet; som när allt är över, allt är slut.
Och när jorden hade öppnat sig och svalt mig - och täckt över allt med nyfallen snö. När den tionde klockan ljöd ifrån kapellet, visste jag: detta blir min död!
Här kunde ju historien ha slutat, på en kyrkogård vid en bortglömd grav. Men detta är en grav där ingen vilar - här ligger den jag en gång var...
Lära sig att sova
Hjärtklappning, en hjärna som upplevs som tom, en snudd på panikartad känsla i kroppen och en känsla av att det är svårt att ligga stil. Svetten som rinner, kudden blir våt och lakanen klibbar vid kroppen. Det kryper i kroppen och det är svårt att ligga still, hjärtklappningen får nästan sängen att vibrera.Någon som känner igen sig? Så hade jag det själv under flera år, i princip varje kväll när jag skulle sova. Under flera års tid hade jag enorma sömnproblem och många nätter sov jag i bästa fall någon timme, andra gånger jag gick jag till jobbet efter bara 10 minuters sömn.
Har man aldrig haft större sömnproblem, är det förmodligen svårt att sätta sig in i hur problematiskt det kan vara... För min del var det svårt att sova så fort jag visste jag hade en tid att passa dagen efter. Till en början var det i första hand om jag visste att jag skulle stiga upp en viss tid, men med tiden ökade problemen till att det räckte med att jag visste att jag skulle någonstans nästa kväll så var det tji att sova. Jag vände och vred på mig och timmarna gick. Oftast somnade jag en stund frampå morgonen och kunde i bästa fall få ett par timmars sömn.
Bara att prata om att sova, gå och lägga sig eller liknande räckte för att jag skulle få panikkänslor. Jag kunde se en film eller TV-program där det nämndes att sova och sedan var det kört att sova på kvällen för min del.
Det är en fruktansvärd känsla när man har dessa extrema sömnproblem, det är säkerligen en känsla som är svår att sätta sig in i om man inte varit där själv. När det är dags att sova, känner man sig totalt utlämnad och ensammast i hela världen.För min egen del fick jag "lära mig att sova" på nytt, när jag till sist fick hjälp med mina sömnproblem. Lära sig nya tankebanor de gånger det var svårt att sova, lära sig diverse knep att ta till när timmarna tickar iväg. Det är en märklig sak att behöva "lära sig", men så var det för mig. Jag var totalt paralyserad när jag skulle sova.
Men vad jag förstått ökar sömnproblemen allt mer i samhället, liksom utskrivningen av sömntabletter. Detsamma gäller utskrivningen av antidepressiva medel. Och trots att man skriver ut mer sådana medel, tycks inte depressionerna minska.
Det kan förstås finnas många förklaringar till den utvecklingen, men undrar ju vilken som ligger närmast sanningen!? I dagens samhälle utsätts vi för fantastiskt mycket stress, det är tider hit och dit som ska passas, aktiviteter, man ska ha hobbies, var konstant nåbar... Otroligt många krav att konstant leva upp till och som vi förmodligen inte är konstruerade för att klara av.
Så det kanske inte är så konstigt att både depressioner, stressrelaterade sjukdomar (både psykiska och fysiska) liksom sömnproblem konstant tycks öka i samhället. På många sätt bör kanske var och en tänka över vilket liv det är man lever, om man verkligen orkar med det tempo man håller.
Det var just precis det jag själv gjorde sedan jag började få rätsida på både sömnproblem och depression! Jag började hålla bättre koll på vad jag orkar, vilka krav jag faktiskt orkar och klarar av att leva upp till. Det är många gånger svårt att helt leva upp till det som faktiskt får en att må bra, man får försöka hitta någon slags kompromiss. Men det går faktiskt att hitta en balansgång och lyssna på vad man orkar med psykiskt och fysiskt. Själv har jag insett vad viktigt det är att få slappna av, vila, koppla av och koppla bort det vardagliga. Samtidigt som jag tycker om att ha fart, fläkt och göra mycket också, det tänker jag inte neka till! Bara man vet när det är dags att dra lite i bromsen och säga till sig själv att "nu varvar du ner lite och slappnar av en stund!".
Meningen med livet?
Ibland stannar man liksom upp, man blir stående och undrar vad man uppskattar i tillvaron. Man frågar sig vad som är betydelsefullt och hur man vill att tillvaron ska se ut för att må bra. För somliga krävs någon form av livskris, en allvarlig omvälvning i livet för tanken ska komma och man ska kunna se det som är meningsfullt - själv har jag mer och mer börjat tänka tanken snudd på dagligen.Det är ofta man ägnar alltför mycket tid åt vardagliga ting; man jobbar, pluggar, handlar, städar, tvättar, diskar, åker på träningar... Men ibland undrar man hur mycket av det som är av betydelse för att man ska må bra? Jovisst vill man snyggt hemma, man behöver jobba för att få in pengar, som man ju faktiskt i sin tur behöver. Men ibland undrar man om man i vilken sits man mår som bäst? Är vi människor skapta för den tillvaro man har "i det moderna samhället"?
Mer och mer börjar jag känna hur mycket jag uppskattar de lugna stunderna i tillvaron, då man slipper flängande åt höger och vänster. Varje gång jag gått på yogan sista veckorna, har jag verkligen insett hur viktig dessa lugna stunder blir i den hektiska tillvaro man har i dagens samhället. Lugnet och att få rå om sig själv borde ju egentligen var en av de mest elementära prioriteringarna vi har, men är istället något som kommer mer och mer i skymundan.
De gånger man är i närheten av naturen eller man har lugn och ro och själv kan styra sin tid, när tiden går till att äta och dricka gott, vila och göra sådant man själv uppskattar är de gånger i alla fall jag själv mår som bäst.
Jag skulle inte vilja bli gammal och se mitt liv "gått om intet" till enbart jobb och vardagssysslor - och framförallt inte om det är ett levnadstempo som kan ha lett till sjukdomar eller skador.
Det är många gånger jag funderar över hur jag skulle vilja att min tillvaro skulle se ut för att jag ska må så bra som möjligt. Självklart skulle jag inte vilja sluta jobba helt och hållet - det skulle jag aldrig stå ut med. Men det ska vara en bra balans mellan jobb och fritid, liksom att jobbet i sig ska kännas meningsfullt. Framförallt ska förstås hela tillvaron som helhet kännas meningsfull - och det är en balans som är svår att finna ibland...
Spåren som inte går ur
Alldeles för ofta läser man om kvinnor som misshandlas av sina pojkvänner, sambos eller äkta makar. Varje år anmäls runt 22.000 misshandelsfall och ungefär 20 kvinnor misshandlas till döds (enligt tjejjouren Miranda). Det är brott som är fruktansvärda och som får mig själv att känna mig illamående - milt uttryckt - varje gång jag hör om dem.Jag har tidigare haft så svårt att förstå varför så många väljer att inte anmäla, jag har inte riktigt kunnat förstå varför. För mig är det på de flesta sätt en självkarhet att det är något man gör. Men i den situationen är det inte alltid en självklarhet, det är inte ett lätt beslut alla gånger. Framförallt om man har svårt att bevisa vad som faktiskt hänt - då riskerar istället situationen bli många gånger värre.
Det som för en utomstående kan vara minst lika svårt att förstå, är varför man inte väljer att lämna den som misshandlar - att man inte bara sticker. Men nästan alla dessa fall följer ett ganska tydligt mönster och den som misshandlas utsätts för en nästan bestialisk hjärntvätt. Personen blir nästan lurad att tro att han/hon är beroende av och totalt värdelös utan den som slår. Det blir ett svårt steg att helt enkelt sticka.
Men någonstans - åtminstone skulle jag själv resonera så (av egen erfarenhet) - når man förhoppningsvis ändå en gräns, då man inser att det inte längre funkar. Då helt enkelt överlevnadsinstinkten säger åt en att gå...
Den historia jag själv upplevt lärde mig ganska mycket kring hur jag själv reagerar i liknande situationer. Nu har jag så att säga kommit över den, det är inte något jag längre lider av - i alla fall inte i bemärkelsen att jag längre mår dåligt av den. Men fortfarande kan det finnas en vag rädsla av att hamna i samma situation igen. Många gånger tittar man efter signaler på just den typen av svartsjuka och misshandel (även om den i just mitt fall var psykisk) när man träffar någon. I rädslan att detta ska hända igen kan det ju tyvärr hända att man ibland misstolkar saker eller "överanalyserar", bara för att slippa hamna där igen.
Att jag själv aldrig anmälde, berodde till största delen på rädsla av att göra situationen värre. Hur bevisar man en psykisk misshandel? Det finns inga är, inga sår eller blåmärken som på något vis kan styrka min berättelse.Till det kommer givetvis de fördomar och förutfattade meningar som ofta finns i samhället, även om de inte ska finnas där. Jag var helt enkelt rädd att inte bli trodd. Varför skulle en liten filipinska på 1,50 meter ge sig på en karl på närmare två meter? Borde jag inte försvarat mig och varit "stark nog" att sticka istället för att bara låta det ske?
Just de förutfattade meningarna var jag rädd för att bli bemött med och vågade helt enkelt inte gå vidare med det hela.
För även om den absoluta majoriteten av misshandelsfallen i hemmen begås av män och offren allt som oftast är kvinnor, så finns också det omvända, där kvinnan är förövaren. Man ska heller inte glömma att det finns fler "parkonstellationer" - kvinnor och män som lever tillsammans - och där givetvis också förekommer våld. I alla parrelationer finns det tyvärr alltid personer som tenderar till att misshandla sin partner.
Oavsett hur en parrelation ser ut, vem det är som misshandlar och om misshandeln är fysisk eller psykisk blir det alltid ett trauma för den som utsätts.
Och den dag man - förhoppningsvis - tar sig ur denna destruktiva relation tar det ofta lång tid innan man vågar ge sig in i en ny relation. För min egen del var det frågan om flera år innan jag fullt ut vågade lita på någon igen så mycket. Ungefär detsamma misstänker jag gäller de flesta som varit i en liknande situation.
Men någonstans måste utomstående också "lära sig" att det misshandel förekommer i många former, i alla former av parrelationer. Man måste ta bort skygglapparna och inse att det finns brott som bryter mönstret och som sticker ut från "det normala".
Det skulle säkerligen göra att fler vågar anmäla - mörkertalet kring sådana här brott (som givetvis även många andra brott) är enormt.
Funderingar kring svartsjuka
Idag fick jag en kommentar till mitt inlägg Svarsjuka, med en väldigt intressant frågeställning! Normalt brukar jag besvara kommentarer med en egen kommentar, men här känns det nästan som att kommantarsfältet inte kommer att räcka till, så det blir ett inlägg istället! Så här löd kommentaren:"Hej,
du har haft en svartsjuk flickvän...och jag förstår vad du anser om den sk. "sjuka svartsjukan"...Men vad skulle du säga till en person som ÄR svartsjuk MEN önskar och vill ändra på sitt dåliga beteende, hon/han älskar sin partner över allt annat..men har dumma tankar, funderingar orsakar bråk, misstänksamhet osv.
Alltså hur anser du en person kan bli av med sin svartsjuka?
För mig är det precis så-jag ÄR svartsjuk-men vill att allt ska vara bra. Jag vet att jag beteer mig dumt, ofta. Inte ens vårt sexliv har funkat p.g.a. detta. Min kille vill troligen inte ge mig "närhet" och känslor eftersom jag sårar honom så ofta, anklagar osv. Vi har ett underbart liv annars, vi båda vill leva ihop...men jag behöver närhet & kärlek..och han också...bråk om små saker förstör bara alldeles för ofta.
Har du som sagt vettiga/funderande råd...att få livet bättre igen..jag skulle vara tacksam...
Mvh Girlie"
Nu är jag definitivt ingen expert på detta, utan kan bara ge min syn på det hela utifrån mina egna erfarenheter och åsikter. Men i mina ögon är den sjuka typen av svartsjuka något av en sjukdom/åkomma. Därmed är ett bra steg i rätt riktning att man faktiskt insett att man har ett problem, att det är något man måste göra någonting åt! Så redan där har Girlie kommit en bra bit på väg tycker jag.Jag tror att hur man kommer till rätta med sin svartsjuka är otroligt individuellt - man kan säkerligen dra upp massor med anledningar till att en person är extremt svartsjuk. Så man får nog själv ta sig en rejäl funderare över vad svartsjukan kan grunda sig i. Har man dåligt självförtroende/självkänsla när det kommer till relationer? Har man haft otur/blivit sårad i tidigare relationer och det fortfarande sitter i? Eller har det funnits händelser i den nuvarande relationen som gör dig svartsjuk och som kanske måste redas ut en gång för alla?
Eller kan det vara så att man dömer andra utfrån sig själv - hur man är eller har varit som person? Man kanske själv är/har varit en person som det funnits verklig anledning att vara "misstänksam" mot?
Anledningarna kan nog vara väldigt individuella och för att verkligen komma till rätta med sin svartsjuka, tror jag man måste reda ut det som faktiskt orsakar svartsjukan. Sedan kan många komma till rätta med det på egen hand - medan andra behöver professionell hjälp. Det kan vara terapi/samtal av något slag eller familjerådgivning...
Men det finns absolut en annan sak man också ska ta tag i, tycker jag. Ransaka helt enkelt dig själv; du vet att din svartsjuka är extrem, att bör göra något åt den! Vänd på det hela; hur vill du att din partner ska vara mot dig? Vill du att han/hon bemöter dig på samma sätt som du bemöter honom/henne? Det är kanske lätt för en utomstående att säga, men gör ett försök att faktiskt stävja din svartsjuka! Tänk igenom när det kan tänkas vara rimligt att bli svartsjuk! Försök under en tid att hålla igen och se hur det funkar. Det är garanterat inte lätt till en början, men heller inte omöjligt att man kan lära sig. Tänk en vända till innan du reagerar: Hur hade det varit om situationen varit den omvända? Om det varit du som gjort det eller det och din partner blivit svartsjuk - hade det i grunden funnits anledning till svartsjuka?
En av de sjukaste delarna i mitt ex' beteende var att hon vägrade inse att henner svartsjuka faktiskt var ett problem. Att inse att svartsjukan ger ett problem är trots allt ett sundhetstecken, liksom att man vill göra något åt det hela.Man måste nog både öva sig på att tämja sin svartsjuka, liksom försöka göra något åt grunden till hela situationen. Någonstans finns med stor sannolikhet något som gör en person svartsjuk; dålig självkänsligt/självförtroende, tidigare erfarenheter och så vidare. I vilket fall är det saker som man bör reda ut på ett eller annat sätt.
Det som jag själv kände som allra mest provocerande hos mitt ex var just att hon vägrade ta till sig förklaringarna jag hade på situationerna som gjorde henne svartsjuk. Hon stängde helt enkelt av och vägrade att ens lyssna. Bara en sådan sak som att faktiskt lyssna, låta den andra tala till punkt och ta in det som sägs kan lösa otroligt många situationer i en relation där svartsjuka förekommer. Även om det inte löser grundproblemet, kan det faktiskt vara ett en liten, liten början. Man har säkerligen en lång väg att gå för att komma ifrån ett svartsjukt beteende! Men som sagt; att inse problemet är en bra början. Hoppas "Girlie" tycker sig fått ett bra svar... :-)
Svartsjuka
(...) "Min pojkvän är så svartsjuk. När jag köpte en tändare i kiosken häromdagen och var trevlig mot det manliga butiksbiträdet, så sa min kille ”Men ska du inte ligga med honom också?” och var sur. Jag vill alltid vara glad och öppen mot folk, men jag är inte otrogen eller flirtig!"Idag har Aftonbladet lite "tema svartsjuka" tydligen. Texten ovanför kommer från en läsarfråga insänd till tidningens "relationsexpert".
Exakt sådana här kommentarer kunde W komma med! Jag fick absolut inte stanna längre än vad HON tyckte var absolut nödvändigt och prata med till exempel kassörskan på Ica när jag handlade. W gick då i taket direkt. Detsamma gällde så fort jag gjorde någen en tjänst - även om det råkade vara en kollega eller en familjemedlem. Svartsjuk blev hon till och med när jag och mins syster gemensamt skulle gå och köpa en födelsedagspresent till vår mamma.
Historierna kring alla anklagelser hon kom är nästan oräkneliga. Och det märkliga var att hon i vår relation egentligen inte alls hade någon som helst anledning att vara onormalt svartsjuk. Hade det till exempel funnits någon otrohetsaffär eller liknande, hade jag förstått om hon varit extra misstänksam. Men något sådant fanns inte.
Själv har jag hört massor med teorier kring hur extrem svartsjuka uppstår. Enligt vissa uppstår den för att personen i fråga dömer andra efter sig själv, enligt andra efter dåliga erfarenheter av tidigare förhållanden. Sen finns det givetvis de som lider av någon form av störning/vanföreställningar och därmed också blir extremt svartsjuka.
Just vad gäller W, skulle jag tro att det är en kombination av minst två av dessa förklaringar. Dels har jag i efterhand börjat inse att hon garanterat dömde mig efter sig själv. Även om jag inte har några säkra bevis, tyder mycket på att det är en hel del hon gjorde när jag inte såg. Sen var klart sjuk på något vis, det behöver man inte vara psykolog för att förstå - det räcker med att träffa henne. Sen finns det garanterat en lång rad olika förklaringar till varför någon blir extremt svartsjuk. Dåligt självförtroende kan garanterat också spela in.
Själv skiljer jag oftast på sund och sjuk svartsjuka. Den sunda är den som de flesta av oss säkerligen "drabbas" av ibland - då det mer eller mindre är befogat.Själv blir jag inte svartsjuk av att min flickvän kramar om en annan kille på ett vänskapligt sätt, är vi ute och hon blir uppbjuden säger jag ingenting om att hon dansar med en annan kille. Detsamma gäller att ha killkompisar - och jag säger inget om att de träffas hemma hos honom heller, liksom ifall hon under vissa omständigheter sover över där. Det kan ju till exempel vara att han bor långt bort och det därmed är svårt att ses över dagen...
MEN märker jag att den där kramen verkar väldigt, väldigt intim, den där dansen är lite väl närgången eller hon lite väl ofta vill sova över hos den där killkompisen - framförallt om jag får uppfattninen att jag aldrig är välkommen också - DÅ börjar jag nog fundera. Sedan är det svårt att generellt säga att man skulle bli svartsjuk i den och den situationen - allt beror ju på, omständigheter och om man till exempel kan ha anledning att "vara extra misstänksam". Vet jag att hon till exempel tidigare haft "vänsterprassel", får givetvis förtroendet sig en rejäl törn av det...
Sjuk blir svartsjukan först när det går över gränsen till att vara totalt befängda anklagelser personen kommer med. Som att påstå att man är kåt på den kassörskan, bara för att jag skojar med henne när jag betalar. Eller att jag ska flytta ihop med min 35 år äldre, kvinnliga kollega bara för att jag gör henne en tjänst i jobbet. Eller när det blir diskussioner för att jag ska gå på en personalgfest med de personer som jag även i vanliga fall träffar 8-10 timmar per dag (för hade nu tycke uppstått, hade ju saker skett redan på arbetstid).
Sen finns det ju alltid en "gråzon", där man kan diskutera i det oändliga vad som är okej eller inte. Många gånger är det otroligt svårt att veta hur mycket man ska "ta" från en flick-/pojkvän.För min egen del har jag haft turen att efter historien med W inte råka ut för fler svartsjuka flickvänner. Några jag dejtat har varit knäppa på andra vis, men aldrig svartskjuka. Och det är väl något jag skattat mig väldigt lyckligt över! Svartsjuka kan vara ett otroligt gissel och ställa till ganska mycket elände i en relation - och då menar jag den sjuka typen av svartsjuka.
Men skulle en flickväns eventuella svartsjuka bli av den sjuka typen - eller på något vis vara en svartsjuka jag inte kan godta - skulle jag garanterat ställa ett tydligt och säkerligen ganska hårt ultimatum! Jag skulle helt enkelt kräva att antingen tar hon tag i sin svartsjuka, ser till att komma till rätta med den - eller så får hon skaffa sig en annan pojkvän. Punkt slut och end of story!
Att man sedan kan missförstå situationer och bli svartsjuk på grund av det, är ju något som händer - det är helt mänskligt. Men kan då bara i lugn och ro prata om och sedan reda ut det hela, så är ju allt frid och fröjd!
Som min och W:s relation var, så kom hon med en lång rad anklagelser - men vägrade totalt att tro på mina förklaringar. Hon stängde helt enkelt av och vägrade att gå med på att det fanns en annan förklaring än den hon såg. Hon satt inne med sanningen - vilket inte jag gjorde... Och då blir svartsjukan etter värre!
För även om man kanske är rätt svartsjuk, men ändå kan ta till sig en bra förklaring - då kan man i större utsträckning leva med svartsjukan...
Tysta rum
Tysta rum, när avdelningen släcks...Allt blir lugnt - men tankarna de väcks!
Fanns en tid när jag kunde va’ mitt rätta jag,
men det är länge sen - då var jag bara barn!
Full av liv - jag ville veta allt,
Intensiv - våga känna känslorna....
Dansa fram - nånstans på vägen blev det fel
det blev ett spel
- och jag förlora’ mot mig själv och den jag är...
Rädslan kom, för att inte räcka till...
Kändes som att jag inte passa’ in!
Själens mur byggdes på för varje år,
tänk vad tiden går!
Plötsligt vet inte jag inte längre var jag står...
Våt av svett, jag rycks tillbaka till mig själv.
Sömntablett - men jag är vaken i min cell!
Hjärtat slår, känner hur det bankar på!
Livet kan göra oss så små,
men trots allt är jag levande ändå!
Så kom hit mitt liv, så dansar vi igen!
Vill bli fri - och våga känna kärleken!
32, kanske livet börjar då?
Det var nära det tog slut,
men jag har börjat resan för att hitta ut...
Tidvis
Tid har förlöpt, dagar har gått...
Månen har vandrat sin väg genom vitt och svart - och grått...
Jag har saknat ditt skratt,
jag har saknat ditt hår,
jag har saknat att ringa ibland och berätta om hur det går
Det har tidvis gått bra, tidvis har skakandet lagt sig
Ibland har jag vaknat på morgonen och gjort det jag ska
Men jag har saknat din hand, har saknat din röst -
ensamma dar har jag saknat ditt huvud mot mitt bröst
Somliga dar, tar jag in vad jag hör -
det går kvällar ibland när jag inte ens undrar vad du gör!
Det är ibland som förut, ibland har jag känt att jag duger...
Jag har hämtat och samlat ihop nog med kraft att gå ut...
Jag ser dig fortsätta nu - med varsamma kliv.
Jag ser hur dina drömmar sakta lossnar från mitt liv...
Jag har saknat en vän!
Jag har varit på krogar och barer,
det har hänt att jag ljugit och sagt att jag måste gå hem!
Jag har saknat din röst, du har du en ny,
Ännu okända nätter ruvar i väntan på att gry...
Förlegade normer i samhället?
Jag har många gånger undrat hur jag hade blivit bemött av myndigheter och rättsväsende om jag anmält mitt ex? Hade jag överhuvudtaget blivit trodd om jag berättade att jag som man blev psykiskt misshandlad och förföljd av en kvinna?Med risk att nästan låta aningen bitter, tror jag hade haft svårt att bevisa att vad som faktiskt hade hänt. Med största sannolikhet mycket svårare än om jag varit en kvinna som misshandlades och förföljdes av en man.
Varför? Jo, för att det är det allra vanligaste, det är så det oftast är när man tittar på våld i relationer - psykiskt som fysiskt. Därmed inte sagt att man inte ska tro på de kvinnor som anmäler misshandlande män - självklart ska man göra det! Men samhället måste verkligen få upp ögonen för att det omvända faktiskt också förekommer. Även om det är ovanligare, så självklart förekommer det att även män misshandlas av de kvinnor de är tillsammans med.
BRÅ har i dagarna kommit ut med rapporten "Våld mot kvinnor och män i nära relationer" och där skriver man att 20 % av alla män utsätts för våld i relationer. En annan studie visar att män utgör cirka 25 procent av de som dödas till följd av våld i nära relation. Alltså är det en mycket mindre skillnad mellan könen än vad jag själv trott!
Ändå är mäns våld mot kvinnor klassat som ett samhällsproblem - medan kvinnors våld mot män aldrig nämns! Regeringen har satsat inte mindre än dryga 800 miljoner kronor för att genomföra en lång rad åtgärder för att bekämpa mäns våld mot kvinnor - liksom hedersrelaterat våld och samt våld i samkönade relationer. MEN - ingenstans nämns något om kvinnors våld mot män. Hur märkligt är DET på en skala? Är det något som inte behöver bekämpas?
Jo, klart det är det! Iallafall om man frågar mej - och det andra som utgör de 20 % män som utsätts eller har utsatts för våld från kvinnor. Men varför ingår det då inte i några handlingsplaner? En stilla undran bara...
Svartsjukt otrogen...
En av de absolut jobbigaste saker jag själv varit med om var det enda samboförhållande jag hittills haft och som tog slut 1999. Det är en era i mitt liv som påverkade mig ganska mycket, framförallt första åren efter att färhållandet tog slut - men faktiskt delvis fortfarandet.Inte på det sätt att jag mår dåligt av det, grämer mig över att dett fick gå så långt eller att jag känner mig bitter och sårad fortfarande. Alla sådana känslor är bortblåsta för länge sedan. Men i viss mån kan det fortfarande påverka när jag inleder nya relationer. Jag kan reagera väldigt starkt om någon tjej visar tecken på lite "ordentligare" svartsjuka till exempel. Med andra ord, svartsjuka som inte är befogad. För visst kan även jag känna sting av svartsjuka - men då är det i situationer det i mina ögon är mer "befogat". Kan ju vara alltifrån att tjejen umgås med killkompisar och/eller ex, men att jag aldrig känner att jag är välkommen till exempel, eller att det alltid sker när jag jobbar, pluggar, är bortrest eller av andra anledningar inte kan vara med till att jag man får veta eller se att tjejen hånglar med andra killar eller liknande. Medan jag däremot - till motsats från mitt knäppa ex - inte alls har några som hels problem med att min flickvän har killkompisar, går ut ibland utan att jag är med och så vidare.
Under förhållandets gång visade det sig flertalet gånger hur W gått igenom min telefon, både telefonboken och sms - och givetvis direkt ifrågasatte tjejnamn hon inte kände igen. Enligt henne var det ju förstås en lång rad älskarinnor jag hade - medan det egentligen var frågan om kolleger och släktingar och ingenting annat.
Efter att vi sedan separerat har det visat sig att hon även gick igenom min post när hon fick tillfälle - och faktiskt även slängde brev hon inte ville skulle nå mig. Hon blev till och med svartsjuk för de födelsedagskort jag fick från släkt och vänner när jag fyllde år.
Ibland undrar jag vilket som var allra jobbigast i hela den situationen - om det var svartsjukan i sig, eller det faktum att hon aldrig lyssnade och kunde godta min förklaringar till situationerna som gjorde henne svartsjuk. För det var vad som var det "normala" i våra konflikter, att hon vägrade att tro mig utan konstant hävdade att jag ljög och att det hon sa var det enda sanna och rätta.Så visst påverkar det detlvis fortfarande hur jag kan vara i relationer, framförallt att jag har svårare att godta svartsjuka - iallafall i de lägen jag tycker den är obefogad. Sen är min egna uppfattning att jag tror att de allra flesta är svartsjuka i någon utsträckning i ett förhållande. Om till exempel min flickvän umgås med ett av sina ex och jag upplever att jag aldrig är välkommen när de ses och de aldrig gör annat än har "myskvällar" hemma hos honom, som är singel... Eller om jag ser min flickvän vara "väl närgången" med en annan kille - en kram och en vänskapspuss på kinden är givetvis helt okej, liksom att dansa tillsammans. Men någonstans därefter finns en gräns och när den passeras blir förmodligen de flesta svartsjuka. Och det anser jag själv är befogad och sunt.
Fast frågan är om man själv någonsin skulle gå över den där gränsen att kolla någons post eller telefon? För min del sitter det otroligt långt in - för att inte säga att det är väldigt, väldigt osannolikt att jag skulle kolla min flickväns poste eller mobil. Posten är praktiskt taget uteslutet. Tja - KANSKE, KANSKE - mobilen. Men då ska jag verkligen ha en rejält befogad misstanke att något inte är som det ska och att jag bara vill ha något bevis att konfrontera henne med. KANSKE jag i det läget skulle kolla hennes mobil - men fortfarande inte särskilt sannolikt.
W's mobil kollade jag aldrig (trots att jag efterhand insett att det säkerligen funnits "fog" för det), men jag minns en gång när vi fick en ovanligt hög räkning på den fasta telefonen. Jag ögnade igenom specifikationen för att se vilka samtal som kunnat kostat så pass mycket - och i den vevan ser jag att hon 2-3 gånger per vecka senaste kvartalet ringt till sitt ex. Och det bara på tider då jag jobbat. Det var inte mitt uppsåt att snoka, men nu råkade jag ändå se det. Så jag konfronterade henne med det förstås - och det blev ett jäkla liv. Hon hade minsann aldrig varit med om en så elak pojkvän, som spionerade på henne och snokade i hennes privatliv. Medan det ju var exakt samma sak som hob gjorde gentemot mig... Dubbelmoral? Javisst - man ska leva som man lär. :-)
Svartsjukans klimax
Jag minns när förhållandet med mitt knäppa ex tog slut, vad jag verkligen gick och tänkte ut olika saker för att hämnas! Det var den ena saken värre än den andra. Självklart var det inget jag satte i verket på något vis, men det blev som någon form av terapi för min del att tänka ut en massa saker. Helt enkelt ett sätt att bearbeta allt som hänt. Och det var ju alltifrån ganska realistiska saker, till saker som att "tänk om jag kunde gör mig osynlig". Ibland kom jag nästan på mig själv med att gå och skratta åt de saker jag kom på - det var rätt roligt att tänka tankarna iallafall, även om det inte var saker jag egentligen skulle ta mig för att göra.Nu hittade jag en artikel om saker andra gjort för att hämnas sina ex - och Gud, vad kul jag skulle kunna haft om jag själv hade kommit på att göra något av detta!! Själv är jag väl bara lite sur på Aftombladet att de inte kunde ha publicerat den här artikeln några år tidigare - tänk vad jag hade kunnat roat mig då! Men, men... Det är för sent att grubbla över det nu - jag har för länge sedan slutat tänka på någon som helst hämnd gentemot den här människan. Även om jag väl får erkänna att jag när läser artikeln fortfarande kan dra på smilbanden åt hur det hade varit OM jag gjort något av detta gentemot henne! :-)
Fast får väl för sakens skull säga att jag aldrig planerade något riktigt elakt - och absolut inget kriminellt - det var mer frågan om saker för att jävlas med henne. Så som de här personerna gjorde till exempel:
Anna: Jag hade sex med hans bästa vän
Sofia: Hon stoppade fisk i fläkten på hans bil
Susanne: Jag skurade toaletten med hans tandborste
Malin: Jag gömde trosor under soffan
Linda: Jag skrev om hur jag hade fejkat varje orgasm
Dolly: Jag slängde hela hans garderob
Hela artikeln läser du på Aftonbladets hemsida - och om du undrar varför jag ens tänkte tanken att hämnas på mitt ex, finns hela historien här på bloggen.
Stegräknare
När jag började blogga mådde jag väl lite si så där om jag ska vara ärlig - och det framgick väl garanterat man all tänkbar tydlighet i många av inläggen jag skrev. Jag hade ett väldigt behov att "skriva av mig", att få lite utlopp för saker och ting. Det skapade till en början en del reaktioner i min bekantskapskrets kan jag säga. Inga negativa egentligen, men folk reagerade på min ärlighet och mina utlämnande inlägg. Och kanske ibland att vissa saker jag skrev var sådant inte alla hade vetat om mig.
Dels vill jag inte längre lämna ut mig själv lika mycket som jag gjorde på förra bloggen, men framförallt känner jag inte längre att jag har samma behov av att skriva den typen av inlägg. Och det måste man väl ändå säga är ett steg i rätt riktning - åtminstone är det det för mig! Jag ser det som att jag mår så pass mycket bättre att jag inte längre behöver bloggen som ett verktyg för ventilera saker och ting. Åtminstone inte på samma sätt som tidigare. Så nu blir det väl mer ventilerande av andra saker istället, åsikter och mer vardagliga ting! Hoppas ni står ut med det! :-)
Fast det är lärorikt på många vis att blogga om den sjukdom jag lever med för tillfället, depression. Dels har jag - tyvärr - fått en sak bekräftad, som jag visserligen redan visste. Nämligen hur otroligt många och faktiskt rentav knäppa fördomar - inklusive okunskap - det finns om den här typen av sjukdomar. Folk som inte anser att det ens ÄR en sjukdom, att det bara är frågan om att ta tag i sig själv. Bara för att ta ett exempel. Själv har jag inte bara här på bloggen fått höra hur farlig jag som deprimerad är. Att jag borde sitta inlåst på en institution och inte "vara lös" ute i samhället. Jo, det är faktiskt sant. Andra säger att bara jag träffar Jesus och låter mig bli frälst kommer jag börja må bra igen. Lika knäppt det... Att depression egentligen är en bristsjukdom är det få som har insett. Man har alltså brist på det ämne i hjärnan som styr vårart välbefinnande. Signalsubstansen kommer helt enkelt i obalans. Så det är inte frågan om att man kan ta sig ur en depression bara genom att "ta tag i sig sjäv". Visst är det så att man måste ta sig ur den situation som från början fått en att börja må dåligt, det är ju inga konstigheter med det. Men det gör inte att depressionen försvinner av sig själv, man behöver fortfarande vård och hjälp för att gå vidare.Men det som varit det största stödet för min del är att jag verkligen fått bekräftat att jag inte är ensam om att ha en depression. Visserligen har jag väl vetat det redan innan, men genom bloggandet om min sjukdom har jag verkligen fått det bekräftat genom mail och kommentarer som jag fått. Och det har faktiskt varit ett bra stöd för min del. Jag kommer garanterat även i fortsättning beröra min sjukdom här på bloggen, men förmodligen inte i samma utsträckning som tidigare. Och själv ser jag det som sagt som ett gott tecken - att jag helt enkelt mår bättre! Jag sover bättre, äter bättre, orkar mer. Väsentligt mycket högre stresströskel och en lång rad andra grejer. Så skönt!! :-) Även om jag vet av egen erfarenhet att detta är en sjukdom som kommer går med toppar och dalar så känner jag att jag överlag mår bättre och bättre.
Stanken av ensamhet
Jag har levt ensam sedan 1999, då mitt hittills enda samboförhållande tog slut. Jag har trivts med det, men ibland slås jag av en lite makaber tanke. Ända sedan separationen har jag bott långt ifrån familjen. Visserligen har jag bekantskapskrets, så helt ensam är jag inte. Men ibland slår mig den hemska tanken: OM det skulle hända mig någonting - hur lång tid tar det innan någon saknar mig?Visst låter det hemskt att man ens tänker så?! Visserligen skulle det inte gå lika fort som om jag levde tillsammans med någon, men inom några dagar skull ju givetvis folk börja fundera. Fundera varför jag inte hörde av mig och varför jag inte svarade i telefon, på sms eller mail.
MEn tänker lite på den man låg död i sin lägenhet i nästan ett år innan hans kropp upptäcktes. Först när det började bli svårt att få ner posten genom brevinkastet slog brevbäraren larm och polisen gick in i lägenheten tillsammans med fastighetsbolaget.
En person som ligger död i närmare ett år innan någon saknar honom måste ju vara otroligt ensam. Har ju passerat både sommar, jul och förmodligen en födelsedag också. Sådana tillfällen då folk brukar träffas och umgås - eller åtminstone höras av!
Och min nästa tanker är ju minst lika självklar! Det måste ju luktat något rent vedervärdig från lägenheten!! Jag har själv aldrig känt stanken av ruttnat lik, men har fått omtalat för mig att det inte år något att stå efter att få prova på. Under min tid inom polisen fick jag ofta höra av poliserna jag jobbade med hur fruktansvärt det luktat i lägenheter där någon legat död bara ett antal veckor - och hur det har luktat långt ut i trapphuset.
Så är det inte lite, lite märkligt att grannarna inte reagerat tidigare?! Och att brevbäraren inte känt någon lukt genom brevinkastet redan innan posten började bli svår att får ner? Är vi svenskar så rädda för att störa och vara i vägen att vi inte ens vågar ringa på eller kontakta myndigheterna när vi misstänker att något hänt?! Själv skulle jag inte tveka en sekund! Det är ju bara att tänka hur man själv vill att sin omgivning ska reagera om det händer en själv någonting! Klart man då vill att grannarna ska göra något...
Energitjuvar
"Känner du att någon i din närhet är väldigt självisk, suger all energi ur dig och lämnar dig tom och trött, då är du troligtvis underpåverkan av en energitjuv.
En energitjuv är en person som när sig på din energi utan att ge tillbaka, detta sker ofta undermedvetet ifrån båda håll.
Under påverkan av en energitjuv upplever man ofta oförklarliga olustkänslor, ilska, irritation med trötthet som följd. Det är energitjuvens egna känslor och upplevelser som projiceras verbalt på mottagaren, det är ett maktbeteende som kan lämna mottagaren en känsla av att vara utsatt, utnyttjad, kränkt och/eller hotad."
Det finns kvinnor som "dras" till män som misshandlar dem och ibland undrar jag själv om jag dras till personer som på olika vis är "dåliga" för mig att umgås med! Jag har aldrig blivit utsatt för fysiskt våld i någon större utsträckning, men dock psykisk msshandel i många former. Till skillnad mot fysisk misshandel som i stort bara består av sparkar och slag så kan den psykiska varieras in i det oändliga.
Den första energitjuven jag själv råkade ut för var K, som jag lärde känna medan jag bodde i Stockholm. Det var första gången jag "råkade ut för" den typen av människor och från början hade jag inga större problem med hennes beteende. Men med tiden började jag störa mig lite på hennes sätt att vara, framförallt hennes väldigt självupptagna beteende. Saker som att hon kunde bjuda hem sig till mig utan att ens fråga om det var okej med mig först. Hon kunde ringa och fråga "Är du ledig från jobbet imorgon?" och var jag det, var bara svaret att "Bra, då ses vi och gör det och det!". Utan att hon verkade tänka på att jag kunde ha annat att göra än att träffa henne och jobba.
Skickade hon ett sms som jag inte svarade på inom 5-10 minuter, började det dråsa in nya sms med frågor om varför jag inte svarade, om jag nonchalerade henne och så vidare.
Hon kunde ta väldigt illa upp av att jag hade till exempel min syrra hemma hos mig på besök, men inte bjöd henne också - hon trodde att jag då skämdes för henne. Det var hela tiden hon, hon, hon...
Sakta, sakta började jag tröttna på henne och blev sämre och sämre på att höra av mig till henne.
Så vid ett tillfälle träffade jag en tjej - låt oss kalla henne H - via internet och vi hade en kort romans. En lördagskväll hade jag, H och en tjejkompis till mig bestämt att träffas. Min tjejkompis ville helst bjuda hem oss till henne men var tvungen att först kolla med sin sambo att det faktiskt skulle funka.
På onsdagen träffades jag och K för att bara ta en fika, hon frågade vad jag skulle göra till helgen och jag berättade att jag skulle träffa H och min kompis. Direkt säger K "Men vad kul! Vilken tid ska vi ses?"
För några sekunder blev jag helt ställd, men finner mig till slut något sånär och säger att jag ska kolla med de andra om det är okej att K följer med. Jag ville trots allt inte bara bjuda hem folk till någon annan utan att kolla med vederbörande först.
Det visar sig att det inte funkar med kompisens sambo att vi är där och vi bestämmer att äta middag hos mig istället. Jag försöker få tag i K, men lyckas inte. Så blir det lördag och vi äter middag, jag, H och min kompis. På måndagen ringer K och jag får världens utskällning. Jag får veta vilket svin jag är som inte bjudit henne, hon påstår återigen att jag skäms för henne, att psykfall som jag (hon syftar på min depression) inte borde få vara ute i samhället med tanke på att vi är farliga både för oss själva och andra människor. Och att det mitt ex påstått om mig med största sannolikhet var sant. Och det var ju minsann inte så konstigt att jag var en ensam och sorglig person om det var så här elak jag var emot alla mina bekanta...
Själv tyckte jag förstås att henne utbrott sa mer om henne än om mig. Jag slängde på luren och skickade sen bara ett sms och talade om att hon inte var välkommen att höra av sig igen. Tillbaka kom bara svaret "JAG HATAR DIG".
Nästa energitjuv var S, boende här i Kalmar. Jag hade en annons på Mötesplatsen, ville utöka min bekantskapskrets här i stan. Alltså bara vänner och inget annat, vilket också stod klart och tydligt i annonsen.
Per msn och mejl fick jag inga vibbar om att något inte var som det skulle, men ganska snart efter att vi bytt nummer började jag ana nästan exakt samma tendenser som hos K. Svarade jag inte "tillräckligt snabbt" på sms började hon ifrågasätta om jag ville ha fortsatt kontakt, detsamma om jag inte svarade på msn (där jag kan vara inloggad även om jag inte sitter vid datorn).
S var en fruktansvärt egocentrisk kvinna som älskade att prata om sig själv men visste ytterst lite om mig - eftersom jag knappt fick en syl i vädret. Och det var inte frågan om att hon tyckte man "behövde" prata 1-2 gånger per dag som vänner... Nej, det skulle var 6-7 gånger och runt timmen varje gång - och hon blev verkligen förolämpad om jag sa att jag inte hade tid. Jag hade ju trots allt ett jobb att sköta också (tyckte jag själv i alla fall).
Jag och S hann aldrig träffas, men redan på telefon fick jag instinktivt den maggropskänsla av att det var så här hon var! Och till slut fick jag nog. Jag ville bryta kontakten, men göra det så snyggt som möjligt. Jag sa att jag inte tyckte att personkemin stämde, något jag tycker den ska göra även om man "bara" ska vara vänner. Sa att det inte var något hon sagt eller gjort, utan att jag bara inte tyckte det stämde mellan oss ens som vänner.
Helt plötsligt kommer anklagelserna rykande, den ena värre än den andra. Jag hade aldrig tyckt om henne alls, jag hade rent av hatat henne. Jag var en person som bara var ute efter sex, jag var elak, sexfixerad och kunde knappt vara i möblerade rum. Sådana som jag var knappt luft värda och hon kunde inte förstå att ens mina familj ville veta av mig.
Efter alla anklagelser svalde jag min stolthet och sa som det var, varför jag inte ville ha kontakt med henne. Jag talade om att jag betraktade henne som en energitjuv som bara pratade om sig själv och inte var intresserad av andra människor. Och att enda anledning till hennes raseriutbrott mot mig inte var att hennes anklagelser var sanna, utan att hon helt enkelt var för självupptagen för att kunna acceptera att hon fick ett nej. Sedan dess har jag inte hört av henne mer.
Genom åren är det många historier kring relationer av alla de slag som mer eller mindre gått om intet på mer eller mindre märkliga sätt i mitt liv. Det är inte utan att man ibland känner en förtvivlan över att gå på nit efter nit. Man börjar undra om man inte är värd bättre? Om det är lika bra att bita i det sura äpplet och ta det man får istället.En kärlekshistoria
- Vem FAN är Sara??Hennes ögon skjuter blixtar när jag kommer in genom dörren. Jag kommer hem från min morfars begravning i Stockholm och står i hallen med ytterkläderna på. Hon står med min mobil i handen och har gått igenom telefonboken. Begravningen hade varit den jobbigaste jag varit med om. Min morfar och jag stod varandra nära och pratade flera gånger i veckan. När han sedan hastigt gick bort av en cancertumör i magen tog det mig mycket hårt.
- En tremänning till mig som jag inte träffat på flera år, svarar jag - men förstår direkt att hon inte tänker tro mig och att det är bråk på gång. Och så rätt jag fick! W hade ringt till Sara, frågat vem hon var och varför hon fanns i min mobiltelefon. Naturligtvis hade Sara givit samma förklaring som jag: vi är släkt och har varandras nummer även om vi inte har mycket kontakt. Men W vägrar att tro detta.
- DU LJUGER!! Din morfar är inte död!! Du sa det bara för att kunna träffa den där jävla horan!
Jag får ont i magen, gråten är på väg - men W ska inte få se det! Hon ska inte få se mina svaga sidor, det skulle hon bara utnyttja. Jag böjer mig ner, tar upp väskan jag nyss ställt ifrån mig och lämnar lägenheten. Innan jag passerat ytterdörren har jag bestämt mig. Detta är det sista hon gör mot mig. Den sista kränkningen, den sista falska anklagelsen, den sista svartsjukan. Nu flyttar jag! Väl ute på gatan i svala vårkvällen ringer jag mina föräldrar och talar om att jag är på väg dit och vill sova hos dem.
Den kvällen hade jag ingen aning om hur fel jag hade. Det blev inte det sista hon gjorde mot mig, inte den sista anklagelsen hon kom med. Denna separation skulle på mer än ett sätt påverka mitt fortsatta liv i flera år framöver.
Jag och W träffades av en ren slump på en pub i Hudiksvall. Första gången var jag egentligen på väg hem från ett annat uteställe där jag varit med några kompisar. På vägen hem låg puben Tre Bockar och jag såg på planscherna utanför att ett lokalt relativt känt och duktigt coverband spelade. Av ren ingivelse bestämde jag mig att gå in och se om jag kände någon därinne.
Och där var hon. Det var W som kom fram till mig och började prata, vi pratade hela kvällen. På något vis fastnade jag för hennes vackra utseende, charmiga sätt och sprudlande skratt. Men så skulle hon hem och vi gick åt varsitt håll.
Veckorna gick och vi sågs inte. Men så en fredagskväll skulle jag sitta hemma och vara barnvakt åt min då 10-åriga bror medan resten av familjen skulle ut på olika håll. Jag bodde tillfälligt hos mina föräldrar och tyckte det skulle bli skönt med en kväll i lugn och ro. Frampå kvällen när brorsan somnat dyker syrran upp med ett par kompisar, de hade tröttnat på att vara ute och skulle titta på film istället. Jag får en ingivelse och bestämmer mig istället för att gå ut, nu när det ändå fanns barnvakt åt brorsan. Jag strosar genom stan och går in på en servering nere vid hamnen, där jag träffar på pappa. Han hade varit ute med några arbetskompisar - precis som min mamma - alla hade gått hem och han var egentligen också på väg. Men vi bestämmer att ta en öl och plötsligt dyker mamma med sällskap upp. Efter ett par öl tillsammans bestämmer vi dock att gå hem, hela familjen. På vägen passerar vi Tre Bockar. Och jo, vi bestämmer oss för att gå in då det även denna kväll är bra livemusik här. Och jo, W är här även denna gång. Vi pratar återigen hela kvällen och denna gång byter vi nummer innan vi skiljs åt.
W och jag fortsätter ses. Vi går ut, gör utflykter. Hon träffar mina föräldrar. Den sensommaren bestämmer vi oss att flytta ihop. Efter visst letande hittar vi en jättefin lägenhet i de gamla kvarteren av Hudiksvall, mitt i stan. Kontrakt skrivs och vi får flytta in första september.
Någon vecka innan flytten träffas jag och W innan jag börjar jobba på eftermiddagen. Hon följer med hem medan jag byter om innan jag ska iväg. På köksbänken ligger dagens skörd av post och jag har fått brev från en tjej i Korea som jag brevväxlat med sedan tidiga tonåren. Vi hade aldrig träffats eller ens pratat på telefon men tyckte båda det var kul att brevväxla och breven var många och långa. W tittar på brevet och börjar ifrågasätta.
"Har ni träffats?"
"Pratat på telefon?"
"Är du kär i den andra tjejen?"
"Brevvänner blir förr eller senare kära..."
Jag försöker förklara, men W stänger av öronen. Svartsjuk till 1000. Det blir gräl och hon går. På kvällen ringer hon till mig strax innan jag ska sluta, hon sitter i baren på Stadtshotellet och vill att jag kommer dit. Där sitter hon i med rektorn på den högstadieskola där jag brukade vikariera under terminerna. Han flirtade hej vilt med W, tafsade på henne och hon verkade nästan njuta av det. Jag får en kall blick av henne och hon har uppenbarligen dragit någon rövarhistoria för min chef om att jag mer eller mindre varit otrogen.
Vi går slutligen därifrån, hon och jag, och hon kräver av mig att jag ska sluta skriva med tjejen i Korea. Jag vägrar. Varför skulle jag sluta med det?
Det hela glöms så småningom och vi flyttar ihop som planerat. Första månaderna tillsammans är frid och fröjd. W visar inga fler tecken på svartsjuka. Snarare tvärtom, livet är en dans på rosor, vi är som vilket sambopar som helst.
Men så börjar det komma små, små saker med tiden. Jag fick efter ett tag veta att hon fortsatte prata illa om mig inför min chef på skolan. Han väljer att tro henne och jag mobbas totalt ut på jobbet av honom och några andra lärare. Jag säger till slut upp mig i ren protest, jag orkar inte vara kvar.
Ett par veckor efter att jag slutat ringar den kvinnliga lärare som ska ta över min tjänst. Det är det normala inom läraryrket att man gör så; man kollar hur klassen ligger till, var i böckerna man är, om det är någon i klassen som behöver extra stöd eller om det är något annat man behöver veta. Hon verkade trevlig och pratsam, så vi pratade på om tjänsten och var allt material fanns. Men hon saknade det band med hörövningar som hörde till undervisningen. Själv hade jag kopierat bandet av en annan lärare, men lovade att hon kunde få min kopia och jag skulle komma med den till skolan så fort jag hade tid. Samtalet avslutas och i samma stund jag lägger på, hör jag W lägga på den andra telefonen. Hon hade tjuvlyssnat. Visserligen inget farligt i det, inget känsligt hade sagts under samtalet som hon inte fick veta om elever eller liknande. Men nu blir det liv i luckan. W blir återigen svartsjuk.
"Varför ska du hjälpa DEN kvinnan?"
"Är du kär i henne också?"
"Ska du inte knulla henne när du ändå är på skolan?"
"Vill hon ha det jävla bandet få hon fan hämta det själv!"
Jag försöker förklara att jag aldrig träffat henne, ska bara lämna över ett band och sen gå, men W stänger av öronen. Hon vägrar lyssna och förstå, det hon själv tror - att jag är kär i denna kvinna som är gammal nog att vara min mamma - är vad som "är sant". Det är JAG som ljuger. Kompromissen blir att W följer med till skolan när jag lämnar bandet.
När jag sagt upp mig från skolan går jag helt över till Posten, där jag under sommaren jobbat halvtid som sommarvikarie. En dag kommer jag hem med ett litet sår i pannan som jag fått när jag hoppade in i en postbil och råkade slå i pannan i bildörren.
Det blir ett jäkla liv.
"Vem har du NU knullat??"
"MÅSTE hon riva dig i pannan när ni knullar??"
Vad säger man nu? Jag blir mållös. Jag har gjort illa mig, men det är i W:s ögon en lögn - för egentligen har jag ju varit otrogen.
En söndag i december ska vi ha främmande. W ska ordna middagen, så jag erbjuder mig att handla så att hushållssysslorna blir någotsånär rättvisa. Hon skriver en handlinglista och jag går iväg. Jag stannar till vid bankomaten på vägen till affären och bakom mig i kön dyker plötsligt en före detta kollega från skolan upp. Jag hade vikarierat för henne några veckor under vårterminen efter att hon plötsligt blivit änka. Eftersom vi båda undervisade i språk hade vi sedan haft mycket med varandra att göra i jobbet när hon kom tillbaka från sin sjukskrivning. Så vi blir stående och pratar en stund. Mest om jobbet, förstås, och jag får veta att både elever och de flesta lärare saknar mig, det kändes skönt att höra då jag sa upp mig i stort vredesmod från skolan.
Efter en kvart går vi åt varsitt håll och jag promenerar ner till affärn för att handla. På handlingslistan står bland annat purjolök. Jag letar febrilt i grönsaksdisken, men den är slut. Inga leveranser före måndag enligt personalen. Suck, jag får gå bort till kvartersbutiken istället! Jag tar de andra varorna jag ska ha när jag ändå är i affärn och går sedan hem med dem eftersom vårat hus ändå låg på vägen till kvartersbutiken. W tycks vara på gott humör och vi pratar och skrattar. Jag berättar att jag sprungit ihop med min före detta kollega och att hon berättat hur mycket de saknade mig på skolan. Jag kände mig ju stolt över att ha fått höra det. Så kommer jag på; just det! Purjolöken! "Men du, jag springer bara bort till Ica!"
W:s humör tvärvänder. Hennes ögon blev ännu svartare än de normalt var.
"Varför ljuger du?"
"Purjolöken var inte alls slut på affären! Du vill träffa HENNE igen! Men gör du det! Gå du, hoppas hon är RIKTIGT bra i sängen!"
Jag sätter mig ner. "Ok, gå du istället!"
Nä, det dög inte åt fröken. Jamen, sa jag, då får DU ringa till gästerna och säga att de inte kan komma, DU är ju för svartsjuk för att jag ska kunna gå och handla.
Det dög inte heller.
Efter en stund verkar hon dock inse det märkliga i sina anklagelser, hon ber om ursäkt - och verkar konstigt nog mena det - och jag går och handlar purjolök.
Veckorna gick och våra konflikter blev allt fler. Det var diskussioner så fort jag skulle gå utanför dörren. W:s kontrollbehov blev allt större och hon tillät att jag gjorde allt mindre. Alltmedan det var okej att hon var ute och festade med sina kompisar skulle jag sitta hemma, även de kvällar hon jobbade. Jag fick bara gå till jobbet, affären och på sin höjd till mina föräldrar på andra sidan stan. Jag fick inte på något vis umgås med tjejer, ta emot post (de brev jag fick gömde hon undan och gick igenom innan hon visade dem för mig). Enligt W kunde en tjej och en kille inte vara kompisar utan att det förr eller senare blev mer än vänskap. Medan hennes bästa vän var - just det, en kille! Personalfester och krogbesök var uteslutna utan hennes sällskap och rösten höjdes till och med när jag i sällskap med min syster skulle köpa en födelsedagspresent till mamma. Det faktum att jag inte fann mig i hennes sätt att vilja kontrollera mig gjorde inte saken bättre. Jag sa ifrån, vägrade att finna mig i hennes regler.
Jag var en dålig människa för att jag tjänade dåligt enligt W. Och visst var min inkomst inte speciellt hög, men jag slet som ett djur för den och gjorde vad jag kunde för att få ekonomin att gå runt. Men när jag blev erbjuden extrajobb för att få in pengar ville hon inte jag skulle gå dit - hon ville inte vara ensam hemma. Vad jag än gjorde var det fel.
Det hon trodde och insinuerade att jag gjorde var för henne det som var sant. Att det sen fanns en naturlig förklaring till att jag varit borta tio minuter längre än vad som "borde vara normalt", hade ett sår i pannan och så vidare - det ville hon inte lyssna på. Jag var en lögnare rakt igenom. Det hon påstod om mig var det som var sant, inte det jag sa.
När det skulle vara julfest med jobbet ville jag givetvis gå, men på grund av en miss i inbjudningarna fick jag beskedet om festen först på förmiddagen samma dag den skulle vara och jag ringer hem och meddelar att jag tänkte gå. Men...
"Vem av tjejerna är det du ska knulla ikväll?"
"Du ska komma hem direkt efter jobbet och göra MIG sällskap! Du VET hur illa jag tycker om att sitta ensam hemma!"
Med en 5-årings trots och tjurskallighet bestämde jag mig för att trots allt strunta i festen och åka hem. Ingen hemma! Timmarna går och W är borta. Frampå nattkvisten kommer hon hem - stupfull.
"Varför är du inte på fest?" Sluddrar hon - och somnar.
Vi går in februari och min morfar avlider hastigt i cancer. När han ligger på dödsbädden i Stockholm vill givetvis jag åka dit för att få träffa honom en sista gång. W går i taket. Var min morfar verkligen viktigare än HENNE?! Hur kunde jag såra henne så? Välja att åka och hälsa på den gubben när jag hade HENNE!? Jag väljer att nonchalera utbrottet och bokar biljetter. Dagen innan jag ska åka till Stockholm avlider morfar, jag kände att jag inte skulle orka åka och se honom just då och väljer att stanna hemma. Tiden går och det blir begravning.
Jag söker med ljus och lykta efter lägenhet. Vår gemensamma lägenhet står visserligen på mig, men jag skulle inte ha råd att betala den rätt höga hyran själv och W går med på att vi skriver över lägenheten på henne. Dagarna fylls av den ena konflikten efter den andra. Hon anklagar mig för otrohet, att ha lurat henne på pengar, ljuga och bedra... Det finns inte en tjej i hela Hudiksvall jag inte legat med.
I mars får jag veta av Hudiksvallsbostäder att en billig etta blir ledig första juni och jag tar den direkt. Det känns som en oerhörd lättnad. Nu kan jag i alla fall se ett slut på eländet. Trodde jag.
Strax efter det avlider min Alzheimerssjuke farfar i en lunginflammation. En lördagsförmiddag ringer man från hemmet där han bor till pappa och meddelar att farfars tid kan räknas i max ett par dygn till. Pappa ringer mig omgående och hela familjen åker dit. Senare samma dag är vi hemma igen.
Samma kväll ringer mamma och berättar att hon och pappa ska tillbaka till farfar i Söderhamn. Timmarna han har kvar bedöms nu som väldigt få och pappa vill ta ett sista farväl. De vill att jag är barnvakt till min bror och har hand om honom under söndagen tills de kommer hem. "Självklart", säger jag, "jag kommer direkt!"
Medan jag tar på mig ytterkläderna förklarar jag läget för W. Hon säger ingenting, går ut i köket och kommer tillbaka med en kökskniv i handen. Hon sätter den mot handleden.
"Går du ett steg närmare dörren skär jag!"
Jag trodde inte hon skulle göra det, detta var förstås ett av hennes många sätt att försöka kontrollera mig - så jag går mot dörren. Hon skär och blodet kommer - jag stelnar till is.
Har denna människa inga hämningar alls???
Det blev inget djupt sår, blodet slutar snart rinna, men min chock sitter i. Jag ringer mina föräldrar, alldeles gråtfärdig, och berättar. De ordnar en annan barnvakt och åker.
Det blir en vår kantad av konflikter. Jag kämpar förtvivlat med att bita ihop och försöka stå ut och försöka se att det snart är över. Veckorna masar sig iväg och känns som evigheter. Jag försöker jobba så mycket jag kan för att slippa vara hemma. W vill inte släppa greppet om mig, hon försöker få mig att frånsäga mig min nya lägenhet och vill att vi börjar om. Men jag vägrar. Hon har fått alldeles för många chanser och bränt samtliga broar.
Det är slutet på maj och bara två dagar kvar till flytten. Jag hade jobbat till ganska sent på kvällen och kommer hem, det är tomt hemma - men jag är van. Det var inte ovanligt att W försvann och var borta i timmar utan att säga var hon var. Jag hade slutat bry mig, förhållandet var slut och jag väntade bara på att få flytta.
Vid elvatiden flyger plötsligt ytterdörren upp, smällan när den går igen får mig att lyfta ur soffan. In rusa W med en blick jag inte sett hos henne tidigare. Hon stirrar på mig med en totalt galen blick.
"DU SKA UT NU!!!" Skriker hon. "Du ska försvinna ut mitt liv, din jävla idiot! Hör du vad jag säger?!"
Jag hade sett henne rosenrasande många gånger, men det här liknade ingenting. Givetvis märkte jag att hon druckit, men inte ens under påverkan av alkohol hade jag sett henne så här.
"Mina kompisar är på väg hit! De ska spöa skiten ur dig om du inte genast försvinner!"
Jag försökte intala mig själv att detta var ytterligare någonting hon bara sa för att få sin vilja igenom. Men samtidigt tänkte jag på det som hände med kniven ett par månader tidigare.
W var skogstokig. Jag försökte förklara att jag skulle flytta i övermorgon, DÅ blir hon av med mig - och det för gott! Hon vägrade att lyssna - stänger återigen av öronen - och bara skriker, springer runt i lägenheten. Plötsligt börjar porslin och prydnadssaker flyga genom luften. Jag får ducka och hoppa åt sidan för att inte bli träffad.
Efter en stund lugnar hon ner sig lite så det går att resonera med henne. Jag är nu ordentligt förbannad och säger att vill du bli av med mig får du minsann ringa polisen eller kasta ut mig med våld!
W tar telefonen, slår numret till polisen och berättar att hon vill bli av med mig, hon behöver polishjälp för att få ut mig ur lägenheten. Polismannen i andra änden vill prata med mig, men jag kände inget behov av att prata med polisen. Lyckligtvis förklarar han för W att så länge jag inte är våldsam mot henne och också bor med henne i lägenheten har polisen inte rätt att slänga ut mig. Jag kände mig lättad, men den känslan fick bara hålla i sig tills hon lagt på luren. Hennes vredesutbrott flammar upp igen, den galna blicken återkommer. Hon skriker, springer runt i lägenheten och föremål börjar återigen flyga genom luften. Jag blir rädd. Snart blir någon skadad, och den personen är säkerligen jag. Samtidigt vill jag inte lämna alla mina ägodelar i lägenheten, dem skulle det inte vara mycket kvar av när jag kommer tillbaka och hämtar dem.
Jag lyckas till slut komma in i sovrummet, få igen dörren och låsa den. Med W bankande och skrikande utanför ringer jag med darrande händer till mina föräldrar. Mamma svarar. Jag ber henne säga till pappa att komma över omgående, jag behöver få ut mina saker ur lägenheten. Pappa står bredvid och hör ända dit W:s vrålande och jag hör honom bara säga "Jag kommer genast, gubben".
Trots att klockan nämade sig halv tolv på natten sätter han sig i bilen och kommer. Han hinner inte mycket mer än in genom dörren så är W över honom också. Hon skriker och gormar om vilken hemsk familj vi är. Vi försöker nu nonchalera henne och börjar plocka med mina saker. Vi har inte hållit på många minuter innan de två kompisar som enligt W skulle spöa skiten ur mig kommer. De står och hånflinar och följer glatt hur jag och pappa samlar ihop mina saker. Givetvis tar de W:s parti och de är lika nöjda med situationen alla tre. W fortsätter gasta och skrika om vad jag får ta och inte får ta. Jag får ingenting med mig av det vi köpt tillsammans. Just då orkar jag inte bry mig så mycket om det, huvudsaken var att jag fick med mig det som var mitt.
Efter en knapp timme har jag fått med mig det absolut viktigaste och åker. W vägrar först låta mig åka om jag inte lämnar ifrån mig nyckeln. Själv ville jag inte lämna den ifrån mig innan jag hämtat mina sista ägodelar. När nu hennes två vänner plötsligt ger mig rätt, tappar jag hakan. Jag står och gapar i flera sekunder. Hade jag hört rätt? Men det hade jag visst, och då ger även W med sig.
Följande dag hyr vi släpvagn och hämtar de få möbler som var mina. Det var inte mycket, men dock arvegods och hade ett värde för mig som stod långt över det ekonomiska. W hade plötsligt ändrat inställning till min flytt. Plötsligt står hon och gråter, bönar och ber om att jag ska stanna, att vi ska börja om. Jag bara tittar på henne. Hur kan hon tro att jag skulle vilja det efter allt hon gjort? Efter alla anklagelser, all svartsjuka, efter ett förhållande som nästan liknat ett fängelse där jag bara fått gå till jobbet och affären? Hon kunde inte förstå mina argument, HON hade ju gjort allt rätt, skött vårat förhållande fläckfritt! Skurken i dramat var JAG, som konstant bedragit henne. Enda anledningen till att hon ville ha mig kvar att hon ÄLSKADE mig, sa hon. Nu var det min tur att stänga av öronen, jag plockade ihop det sista och åkte.
Det var en underbar känsla när jag satt där i bilen och visste att nu är det ÖVER! Nu slipper jag henne och hennes anklagelser, kan komma och gå som jag vill utan att det blir bråk. Men om jag bara visste hur fel jag hade...
"Jag är med barn! Du ska bli pappa."
Det har hunnit gå två dagar efter min flytt och det var inte första gången hon ringde. Hon har tjatat om att ses, att flytta ihop igen. Men i nästa andetag talat om vilket svin jag är - men att hon älskar mig trots allt jag gjort mot henne.
Hon har inte fått sin mens på jättelänge, den borde kommit för tre veckor sen.
"Dessutom vill jag så gärna ha barn med dig! Så jag har struntat i att ta mina p-piller, har inte tagit dem på två månader."
Jag blir kall i hela kroppen, sen kommer ilskan. Hur kan hon bara göra så?! Mycket trodde jag om henne, men INTE det! Det är ju inte köpa bil tillsammans vi pratar om, utan sätta en liten människa till världen! Var det här bara ännu ett av hennes knep att få mig tillbaka? Att TVINGA mig tillbaka? Ilskan växer, jag skäller ut henne och kräver att hon gör abort. Inte bara med tanke på att vi - barnets föräldrar - flyttat isär och att jag aldrig vill se henne igen, utan även för att jag själv ansåg - och fortfarande anser - att W är totalt olämplig som mamma. Det sista sa jag naturligtvis inte till henne, men tänkte det för mig själv. W vägrar först, hon tänker inte gå med på någon abort. Men har hon testat sig? Nej, visserligen talar den uteblivna mensen sitt tydliga språk men test kanske ändå vore på sin plats. Vi kommer överens om att hon ska testa sig redan nästa dag och jag kräver att få vara med när hon gör det. Jag vill SE henne göra det, att hon gör det rätt. Hon ska inte få tillfälle att lura mig igen!
Den natten sover jag inte mycket. Jag vänder och vrider på mig, svetten dryper och gör lakanen plaskvåta. Tänk OM hon är med barn! Inte nog med att jag inte vill ha barn NU, jag ska dessutom få barn med ett psykfall! Morgonen kommer till slut, jag hade fått några få timmars sömn, tar mig ur sängen och sätter på kaffe.
På avtalad tid infinner jag mig hos W i vad som nu är hennes lägenhet, men som bara några dagar tidigare var vårt gemensamma hem. Vi går till Apoteket, köper ett graviditetstest och återvänder till lägenheten. Vi läser bruksanvisningen och sedan skrider W till verket. Hela proceduren tar några minuter och jag väntar med en stor klump i magen på vad stickan skulle visa.
HON VAR INTE GRAVID!!! En sten lyfts från mitt bröst och jag jublar inombords. Det känns som en rent fantastisk lättnad! Promenerande hemåt svävar jag som på små moln. Kanske är förbindelsen med W äntligen över!!?
Men nej, hon fortsatte ringa. Dag som natt, på de mest konstiga tider. Fortsatte med sina anklagelser, sina krav på att det skulle bli vi två igen. Hon hoppade av sin utbildning - och detta var "naturligtvis" mitt fel eftersom jag hade lämnat henne. Och de anklagelser hon nu kom med var inte bara att jag bedragit och lurat henne på pengar. Nu hade jag våldtagit och misshandlat henne också... Och det är också saker hon börjar sprida ut om mig. Helt utomstående personer "vet" plötsligt att jag slagit henner, våldtagit henne och varit konstant otrogen. Alla fördomar man kan ha om ryktesspridning och skvaller på en liten ort blir sanna! Alla tycks plötsligt ha hört detta.
Ett par veckor efter vår separation går jag på krogen. Det var nästan första gången som jag var ut utan W, för hon tillät mig bara att göra det om hon följde med. Jag och en kompis gick på en liten pub i Hudiksvall, åt och tog några öl. Det var en märklig frihetskänsla.
Men plötsligt dyker det upp någon jag känner igen. W:s manliga bekant, han som varit med när jag blev utslängd den där kvällen för bara några veckor sedan. Han kommer inte mer än innanför dörren innan han ser mig och spänner ögonen i mig. Han säger inte ett ord, men blicken säger "Jag ska döda dig" och när han passerar bordet börjar han slå med högerhanden i vänster handflata.
Under en dryg timmes tid går han med jämna mellanrum förbi vårt bord. Samma blick, samma rörelse med händerna, högerhanden slående i vänster handflata. Han gör inget inne på puben med allt folk och alla vakter, men jag vågar knappt tänka tanken på vad som ska hända när jag lämnar puben. Jag tänker febrilt. Vilket är bäst? Gå nu och hoppas att han inte ser att jag går och smiter hem? Eller stanna kvar, hoppas på att han går före mig och sedan gå hem? Hur jag än gjorde kunde det gå helt fel. Till slut går jag och pratar med vakterna, varav den ena jag känner lite grann. Förklarade vad som pågick och bad dem hålla ett öga på mannen därborta. Det lovade de att göra. Jag kände mig aningen tryggare och satte mig vid bordet igen. Min stolthet förbjöd mig att gå därifrån innan jag själv kände för det! HAN skulle inte styra över vad jag gjorde och inte gjorde, lika lite som W skulle få göra det.
Stirrandet och slåendet i vänster handflata fortsatte under kvällen. Han tänkte visst inte ge sig och inte heller gå hem före mig.
Det började närma sig stängningsdags och jag började än mer febrilt fundera på hur jag skulle ta mig hem tryggast möjligt. Gå hela vägen kändes helt uteslutet, ens om jag fick sällskap. Jag kände vagt till mannens bekantskapskrets - och det var inga snälla pojkar! Och de var många... Jag pratade återigen med vakterna, bad dem ringa en taxi. De skulle instruera chauffören att köra fram så nära entrén som möjligt, själv skulle jag stå innanför och vänta tills jag såg taxin komma, då skulle jag komma ut.
Så blev det, taxin kom och när jag såg den sprang jag ut och hoppade in, bad honom köra iväg fort och talade sedan om vart jag skulle.
Telefonterrorn accelererade allt mer. Det var inte bara W som ringde, henne bekanta ringde också. Ofta sena kvällar och nätter. Ibland kom det ett uttalat hot innan luren slängdes på, ibland var det bara någon som andades i luren. Allt var någon form av markering att "passa dig!". Jag blev mer och mer skärrad, kändes otryggt att gå ut - framförallt kvällar och nätter. Jag gick inte längre ut mer än nödvändigt, gick till jobbet, till affären, till mina föräldrar. Så mycket mer vågade jag inte. Några bevis mot dem som förföljde mig hade jag inte. Jag kunde inte styrka mer än att de faktiskt ringt till mig, inte vad som sagts - ingenting i övrigt! Hade helst av allt velat göra en polisanmälan, men utredningen skulle lagts ner på kortare tid än det tagit att ta emot anmälan. Hade anmälan kommit W och hennes "kumpaner" till känna, hade saker och ting blivit etter värre. Ibland önskade jag nästan att de skulle göra något misstag, gå över gränsen, så att jag kunde gå raka vägen till polisen. Men både W och människorna omkring henne var för smarta för det.
I juli var jag bjuden på fest i Stockholm. En ingift farbror till mig fyllde 50 år. Min faster var då chef inom Posten i Stockholm och under kvällens gång slår mig en idé som kunde lösa mycket för mig. Jag frågar henne om hon kan ordna ett jobb åt mig i Stockholm.
Det går inte många dagar efter festen så ringer hon. I Danderyd behöver man en brevbärare på heltid från slutet av augusti. Jag tvekar inte en sekund, tackar genast ja och börjar omgående ordna med allt praktiskt inför flytten till storstan. Helt plötsligt har jag energi för ett helt kompani! Jag lyckas efter mycket om och men få tag i en lägenhet, mot alla odds ett förstahandskontrakt. Min egen lägenhet i Hudiksvall blir jag av med redan innan uppsägningstiden är slut. Och i slutet av augusti går flyttlasset till Stockholm.
Jag känner mig äntligen fri! Nu ska det mycket till innan W och hennes kompisar kan nå mig och jag hade mycket svårt att tro att de skulle göra sig besväret att åka de 35 milen till Stockholm för att söka upp mig.
Denna gång fick jag i alla fall rätt. W ringde visserligen ett par gånger under hösten och vintern, men sedan slutade hon höra av sig. Fick under vintern veta att hon gift om sig och faktiskt flyttat till Stockholm, men jag såg aldrig till henne. Långt senare fick jag veta att anledningen till att hon slutat ringa var någon helt annan än giftermålet;
En helgkväll våren 2000 hade grannarna ringt polisen gällande ett lägenhetsbråk i W:s nya hem. Polisen kommer och finner henne med en blodig kniv i handen och hennes man ymnigt blödande på golvet, även om han var vid liv. W sitter nu i fängelse för mordförsök och jag är än gladare att jag kommit ifrån henne - i mina ögon är hon absolut kapabel till sådant och jag har bara tur att hon inte hann skära mig.
