Alla vi som någon gång ibland rör oss på Stockholms gator eller i Stockholms lokaltrafik har säkert lagt märke till dem. Människorna i mer eller mindre slitna kläder som knatar runt och tigger pengar. Vissa kommer med färdigskrivna lappar som de lägger bredvid på sätet i tunnelbanan, andra sitter på gatan och försöker tigga till sig en slant.
Många av dem är uppenbart inte från Sverige, utan något av de fattigare EU-länderna (oftast i alla fall). De flesta pratar inte ens engelska - och ännu mindre svenska.
Jag har sett exempel på folk som gått fram till tiggarna och velat ge dem mat istället för pengar - för man får väl ändå hoppas det är vad tiggarna lägger sina pengar på i första hand. Men de gånger jag sett detta, har tiggarna uteslutande avböjt mat (liksom frukt, yoghurt, eller vad de nu erbjudits) utan enbart tagit emot pengar.
Man brukar ofta prata om att många tiggare tvingats till tiggeri av olika ligor, som sedan lägger beslag på pengarna de lyckats tigga ihop. I bästa fall får tiggarna mat och husrum för besväret. Och när man ser att många tiggare inte tar emot mat, utan enbart pengar styrker det ju tesen att många tiggare faktiskt "bara är ute efter pengarna".
Sedan ser man självklart tiggare, som är tiggare i sin "rätta bemärkelse". Då pratar vi om personer som verkligen inte har något annat alternativ att försörja sig, där pengarna går till den som faktiskt tigger - som förhoppningsvis lägger pengarna på mat och någonstans att sova för natten.
Jag har själv funderat mycket fram och tillbaka på om jag ska ge pengar till tiggare eller inte. Detta då man ju faktiskt inte vet om pengarna faktiskt går till tiggaren själv eller någon liga som bara utnyttjar "tiggaren" i fråga. Jag har kommit fram till att inte ge pengar så länge det råder minsta tveksamhet om personen är "riktigt" tiggare eller ej. Minsta misstanke om att personen utnyttjas - och vederbörande får inga pengar.
Många resonerar i banor som att "jamen, då kanske man hjälper personen åtminstone tillfälligt". Men exakt likadant kan man resonera kring de stackars flickor/kvinnor som utsätts för trafficking. Visst, de kanske får en mikroskopiskt liten del av pengarna de drar in (får man åtminstone hoppas) - men så länge de drar in pengar, kommer de fortsätta att utnyttjas.

Jag har alltid varit emot EU och då framförallt passfriheten inom Schengenområdet. För vem tjänar mest på passfrihet? Jo, det finns två grupper! Nämligen de som reser extremt mycket - som till exempel EU-parlamentariker, som säkerligen reser mellan sina hemländer och Bryssel/Strasbourg flera gånger i veckan, liksom personer som har någonting att dölja av en eller annan anledning.
Den fria rörligheten har gjort att vi - till exempel - får hit dessa ligor som utnyttjar människor till att tigga på våra gator. Dessa personer (såväl ligor som tiggare) får stanna, medan en person som kommer hit och missbrukar bidragssystemet inte får det (går att läsa här). För så länge inga brott begås, då får alla EES-medborgare vistas i Sverige under tre månader utan att avvisas. Alltså är tiggare och prostituerade välkomna att stanna - men inte den som missbrukar biståndssystemet.
Med andra ord ytterligare orsak att arbeta för ett svenskt utträde ur såväl EU som Schengensamarbetet. Personligen har jag absolut ingenting emot samarbete länder emellan, men då ska det vara för att motarbeta kriminalitet - inte för att underlätta för kriminella element! Samarbete för fred, laglydighet och så vidare är självklart helt okej, men att tro att passfrihet länder emellan skulle stävja kriminaliteten är så naivt att jag saknar ord. Vill man samarbeta mot kriminalitet, borde man istället utöka passkontrollen länder emellan - inte avskaffa den. Sedan kan man ha gemensamma register, samarbete i massor med avseenden...
Men visst finns det många som utnyttjar passfriheten som nu finns inom Europa, det är inte bara de ligor som tvingar människor till att tigga eller till prostitution. Jag har inte koll på någon statistik, men kan tänka mig att det finns massor med brottslighet som ökat i och med passfriheten inom Europa. Skulle det bli en omröstning kring det, skulle jag inte tveka en enda sekund för att Sverige skulle gå ur såväl EU som Schengensamarbetet.

DN 1

Bilderna lånade från Neatorama, Observatory on Europe

Så är Sveriges nästa tronarvinge, prinsessan Estelle, döpt. Ceremonin ägde rum i slottskyrkan och här i Stockholm har man avråtts från att överhuvudtaget ta bilen om man skulle in till stan. Framförallt om man skulle bege sig till trakterna runt slottet.
Själv var jag visserligen inne i stan idag, men tog tunnelbanan och undvek helt slottsområdet. Jag tillhör inte de mest fanatiska rojalisterna och kände inget behov av att försöka få någon skymt av kungafamiljen.
Jag tycker alltmer att det är en alltför stor hysteri kring kungahuset, detta utan att egentligen vara emot kungahuset eller monarkin. Självklart ger "tillställningar" som kungadop och kungabröllop bra reklam för Sverige, det kommer hit välbärgade gäster som spenderar pengar på hotellnätter, mat och säkerligen en hel del annat. Och jag tycker inte att kungahuset ska avskaffas, ser det inte som ett alternativ att införa republik istället.
Men jag har svårt för den otroliga hysteri som ofta råder kring kungafamiljen. Jag har svårt för hur det många gånger "daltas" med kungligheterna, hur man svansar efter dem och alla spaltkilometer kvälls- och skvallerpress skriver om dem.
Alla tidningsartiklar kan man självklart undvika att läsa, det är inte särskilt svårt - och jag erkänner att det inte är många rader jag faktiskt läst om dagens dop. Men det är trots allt svårt att undvika att ändå "drabbas" av hysterin kring dagens dop eller bröllopet när Victoria och Daniel gifte sig.
Jag tycker det är bra att ha en opolitisk representant för Sverige, något som trots allt kungafamiljen faktiskt är. Och traditioner är det inget fel på, något som också kungafamiljen representerar.
Men monarkin kan behöva reformeras. Det är trots allt skattemedel som finansierar monarkin och därmed ska man självklart ha insyn i kungahusets ekonomi, något som knappt finns idag. Självklart ska medlemmarna i kungafamiljen kunna ställas till svars om de begår något brottsligt, något som heller inte sker idag. Och det kanske heller inte vore helt orimligt att kungahuset på ett eller annat sätt även skulle få bära åtminstone delar av sina egna utgifter.
Att börja prata om att kungafamiljen skulle vara Sveriges störst socialbidragstagare är inte riktigt relevant, med tanke på att de faktiskt marknadsför Sverige på ett bra sätt - och på så sätt också drar in pengar till Sverige. Men visst borde det vara rimligt med granskning, med insyn och modernisering. Det känns omodernt med en statschef som ärver sin titel, en familj som är immun för rättsliga påföljder och en skattefinansierad verksamhet där man knappt har någon insyn.

AB 1 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 GP 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 SvD 1, 2, 3, 4 SVT 1, 2 VG 1

Bilden lånad från Nikos

Jag minns när jag var i 10-12-årsåldern och var extremt miljömedveten. Jag snudd på militant i vissa frågor och det var mycket jag ansåg att man skulle låta bli att göra, köpa och äta av hänsyn till miljön. Självklart en vettig inställning, men inte särskilt nyanserad.
Jag krävde till exempel att mina föräldrar skulle göra sig av med bilen eftersom den släppte ut avgaser. Och visst skulle det vara väldigt miljövänligt att inte ha bil - men tyvärr inte särskilt praktiskt för en trebarnsfamilj.
Idag inser jag förstås att det inte alltid är möjligt för en flerbarnsfamilj att klara sig utan bil. Samhället är i många avseende uppbyggt för att vi ska ha bil.
Idag är jag inte emot bilen som sådan, men tycker förstås att det måste jobbas för mer miljövänliga bilar och en bättre kollektivtrafik så att man lättare kan ställa ifrån sig bilen. Så fort man ska en bit utanför stan tar resorna otroligt lång tid många gånger. Och är man på mindre orter är man glad för några få bussar per dag - om det ens några bussar.
Det kan ibland störa mig att man pratar så mycket om att vi ska tänka miljövänligt och leva därefter, men att det inte alltid finns förutsättningar. För att lämna bilen hemma krävs till exempel väl fungerande kollektivtrafik. Det är en sak för oss som bor inom Stockholms tunnelbanenät och dessutom har när till jobbet med tunnelbana. Då funkar det. Men bor du på landet eller någon mindre ort, funkar det inte alla gånger.
Det är inte självklart att välja tåget när man ska åka längre, när både flyg och buss många gånger är billigare.
Och något jag mer och mer inser, är hur krångligt det många gånger är om man vill källsortera sina sopor. Hemma hos mig finns det så att jag kan lämna ifrån mig tidningar men inte kartonger och pappåsar. Till det finns det så jag kan lämna ifrån mig glas och batterier, men inte plast till exempel. Vill jag lämna ifrån mig plast eller metall måste jag iväg väldigt långt, så pass långt att jag skulle behöva bil. Dels kan man fråga sig om hur stor miljövinsten blir i slutändan om man måste åka bil till miljöstationen? Alternativet är utebliven källsortering.
När det började bli prat om att källsortering någon gång på 90-talet, hörde jag till den stora skaran som tyckte det verkade så omständigt och krångligt att sortera sina sopor. Idag tar jag det som en självklarhet att sortera soporna, men har ingen lust att kuska runt halva stan för göra mig av mitt avfall...

Bilden lånad från Dalby Bygdegård

Videon hittade jag på Aftonbladet

Hur många gånger har man inte suttit framför en långfilm och tänkt att "varför gör han/hon SÅÅÅÅ???". Framförallt när det är frågan om personer som oskyldigt blir misstänkta för allvarliga brott och sedan flyr... Direkt kommer tanken att "ja men, varför inte bara följa med polisen och förklara vad som faktiskt har hänt???".
Men så börjar man tänka lite till och fråga sig hur man faktiskt reagerat om man själv varigt oskyldigt misstänkt för ett brott? Hade man verkligen varit kvar på platsen och förklarat för polisen hur det faktiskt låg till? Förmodligen inte, eller hur? Med största sannolikhet hade man drabbats av panik och lämnat platsen illa kvickt.
Även om man med facit i hand skulle inse att man förmodligen skulle komma undan, är det förmodligen inte vad man skulle inse just i det ögonblicket.
Emellanåt hör man om personer som själva anger sig för polisen och erkänner väldigt grova brott, brott som till exempel mord. Senast var det mannen som erkände mordet på sin ex-sambo i Malmö. Jag har absolut ingen aning om vad som faktiskt har hänt i just det fallet. Men jag kan inte låta bli att fråga mig vad det är som faktiskt har hänt i just det fallet?? Antingen har han med uppsåt mördat henne, men sen fått dåligt samvete och angivit sig själv.
Eller så är det ett bråk som ett eller annat sätta har urartat och han har av en olyckshändelse tagit livet av kvinnan. Det är väl de två mest sannolika scenarierna.
Så har han sen kontaktat polisen och erkänt vad det faktiskt är han har gjort. Självklart en tragisk händelse, det ska man inte neka till på något som helst sätt. Men kanske också em situation, där sanningen och verkligheten till sist kommit ifatt gärningsmannen? Där han till sist insett vad det faktiskt är han gjort sig skyldigt till, tagit sitt förnuft tillfånga och gått till polisen. Så, som man önskar att fler gärningsmän faktiskt skulle göra om de var i samma sits. Och så man skulle önska att fler gjorde, även om de var falskt anklagade eller misstänkta för brott.
Men det är säkerligen en svårare sak att ta ställning till om man vet att man faktiskt är osyldig till det man misstänks för. I det läget drabbas man säkerligen ännu hellre av panik och håller sig undan så mycket det bara går. Säkerligen en väldigt mänsklig reaktion, även om det är en reaktion som är svår att förstå när man inte är eller varit i den.
Nej, jag har inte blivit oskyldigt misstänkt för brott särskilt många gånger. Närmare bestämt bara en enda gång (en händelse ni kan läsa om om ni klickar på länken). Det var å andra sidan ett tillfäller, där det var lätt att bevisa att jag var oskyldig genom ett enkelt urinprov - så det är svårt att säga hur jag reagerat om jag anat vad som var på gång redan innan ordningsvakten kom fram till mig.
Men hade det varit något annat, där bevisbördan varit svårare, är det svårt att veta hur man reagerat i just den situationen. Det är svårt att veta om man inte faktiskt sprungit därifrån i panik och hållt sig undan istället?! Just i det läget hade man kanske gjort det - för att i ett senare skede masat sig fram och försökt bevisa att man faktiskt är oskyldig...

DN 1

Bilden lånad från Robotpartiet

När jag var i tonåren hade jag inga som helst planer att flytta till Stockholm. Jag ansåg inte att man kunde ha ett bra liv i en storstad. Jag ville bo kvar i Hudiksvall - där jag är uppvuxen - under resten av mitt liv.
Idag är jag glad att jag faktiskt flyttat hit till Stockholm - och det av otroligt många anledningar. Att det från början blev Stockholm när jag faktiskt flyttade var en ren slump, men det är inte något jag faktiskt ångrat när jag väl varit på plats här.
Som sagt är anledningarna många till att jag trivs här. Till att börja med är det förstås utbudet som en storstad erbjuder. Att ha möjlighet till museer, musik, kultur, uteliv och affärer. Närheten till större flygplatser om man vill resa någonstans liksom pulsen när man rör sig på stan - oavsett tid på dygnet - är nästa sak om lockar.
Men alltmer kommer ytterligare en sak upp som gör att jag inte längtar norröver igen. Med "norröver" tänker jag kanske inte nödvändigtvis på Hudiksvall med omnejd, utan ställen som ligger ännu längre norröver i just detta fall. För nu syftar jag på vädret, klimatet och ljuset.
Jag skulle personligen aldrig stå ut med att bo i de nordligaste delarna av Sverige, där det är mer eller mindre kallt året om, mörkt dygnet runt under vinterhalvåret och snöfall i maj/juni. Nej, jag skulle ha fruktansvärt svårt för att bo de nordligaste delarna av vårt avlånga land.
Självklart vet jag att det inte är minusgrader året om i nordligaste Norrland, men det är avsevärt svalare än i resten av landet - även sommartid. Medan vi i de lite sydligare delarna av Sverige nu har 15-20 grader varm på dagarna och full grönska utomhus, varnar man för snöfall och lavinfara i de nordligare delarna av Sverige. Även om jag gillar den mörka delen av året, skulle jag ha mycket svårt för att leva i en del av världen där man har snö långt in i maj/juni. Framförallt med tanke på att snön många gånger kommer tillbaka i september igen.
För min del är årstidsskiftningarna otroligt viktiga för mitt välbefinnande, men då vill jag verkligen hinna njuta av sommaren också. Det kan man göra från Sundsvall och söderut, men inte längre norrut. Krasst uttryckt.

AB 1 DN 1 SvD 1 SVT 1

Bilden lånad från Vägmärken

När jag var liten och vi var i Stockholm och hälsade på min mormor och morfar, hävdade alltid min mormor att man absolut inte fick spola i toaletten sent på kvällen. Det kunde nämligen störa grannarna. Lite näsvis som de flesta barn kan vara, frågade jag förstås vad man skulle göra om man behövde gå på toaletten på natten? Antingen fick man hålla sig, eller helt enkelt låta bli att spola var svaret från mormor.
Sedan jag flyttade hemifrån som 19-åring, har jag bara haft en enda lägenhet på nedre botten. Annars har jag alltid haft lägenheter minst en trappa upp. Jag har alltid spolat efter mig på toaletten - dygnet runt - och ingen har någonsin klagat och tyckt att jag stört.
Min mamma har alltid hävdat samma sak som mormor, att man stör grannarna under om man spolar på natten. Och konsekvent låtit bli att spola nattetid när hon hälsat på hos mig. Hon är dessutom inte den enda som hävdat detta, även om de allra flesta tycks spola efter sig även på natten.
Men följden blir förstås att det kan lukta apa i badrummet när man kommer upp på morgonen. Själv har jag alltid tänkt att detta måste var någon grej hyresvärdarna hade förr tillbaka, när man kanske inte kunde isolera vattenledningarna lika bra mot ljud som man kan idag. Och att vissa därmed "lever kvar" i detta fortfarande.
Men häromdagen var jag in på Stockholmshems hemsida i ett helt annat ärende - och råkade av misstag klicka in på de ordningsregler man har. Jag sätter kaffet i halsen när jag ser att regel nummer tre lyder "För den gemensamma trivseln förbinder sig samtliga hyresgäster att undvika vattenspolning sen kvälls- och nattetid". Här inkluderas självklart inte bara att spola i toaletten, utan även dusch, disk, tvätt och så vidare...
Diskar gör jag ytterst sällan sent på kvällen, men av helt andra anledningar än att jag inte vill störa grannarna. Jag avskyr nämligen att diska och undviker det ändå in i det längsta frampå kvällarna. Duschar hör också till ovanligheterna sent på kvällarna, även om det förstås förekommer ibland.
Men spolar i toaletten gör jag oavsett tid på dygnet. Jag har ingen lust att ha ett stinkande badrum var och varannan morgon för att mina grannar kanske är lättväckta. Och det har heller aldrig hänt att någon klagat. Skulle någon göra det, får man förstås ta det under övervägande, men inte innan dess. Under de 16 år jag bott själv, har jag heller

Själv är jag otroligt tolerant gentemot mina grannar. Åtminstone vill jag tro att jag är det. Det ska väldigt mycket till innan jag knatar över till grannen för att klaga på störande ljud.
De mest störande grannarna jag haft, var ett par som bodde ovanpå mig i Upplands Väsby. Dels hade de ett sjuhelsikes sexliv och kunde ha långa akter med skrik, stön och en rejält knakande säng som dessutom dunkade mot väggen. Kändes inte som rätt läge att gå upp och ringa på och dem dämpa sig direkt. Även om jag var på god väg några gånger.
Men när karln kissade, hördes det faktiskt - och det väldigt tydligt. Våra badrum (precis som sovrummen) låg ovanpå varandra, vägg i vägg och ljudet från hans kissande måste fortplantat sig genom vattenledningarna otroligt effektivt.
Vid ett enda tillfälle kände jag verkligt obehag och ringde slutligen polisen. Jag hörde nämligen skrik, skrän och dunsar från lägenheten och det lät otvetydigt som att någon blev misshandlad.
När polisen kom med blåljus och allt, visade det sig att man hade främmande och satt och tittade på hockey. När det blev skrek man och stampade i golvet - något sm lät som slagsmål...
Men en sak är säker. Jag skulle aldrig klaga på att någon spolade i toaletten nattetid. Då skulle det vara ett extremt spolande utan dess like. Och garanterat i kombination med att man spolade ner saker i toaletten som i sin tur gjorde att det lät en massa i ledningarna. Men självklart ska man kunna kissa, duscha och dricka vatten dygnet runt utan att grannarna klagar.
Eller vad tycker ni som läser detta? Skulle ni klaga på en granne som gick på toaletten på natten? Är det okej att man tar en dusch när man kommer hem från jobbet vid midnatt?

Bilderna lånade från The survival tribe, Zuzibuz

Det finns få yrkesgrupper som retar gallfeber på folk så mycket som telefonförsäljare. Jag tror aldrig jag hört någon säga ett gott ord om telefonförsäljare om jag ska vara ärlig. Jag har till och med hört fler säga positiva saker om parkeringsvakter och kronofogden än telefonförsäljare.
Även om många irriterar sig på till exempel parkeringsvakter, tror jag många i grunden ändå inser att de behövs för att hålla någorlunda ordning på parkeringsplatserna. Och de flesta är överens om att om inte betalar för sig, är det klart att räkningen går till Kronofogden.
Men telefonförsäljare är nog mest av ondo för de allra flesta. Jag har väldigt svårt att förstå hur man har en yrkesstolthet som telefonförsäljare. Mestadels för att det är en så illa omtyckt yrkesgrupp. Säger man som telefonförsäljare i alla lägen rent ut vad man jobbar med?
Min hemtelefon är sedan många år spärrad i NIX-registret, så dit är det ytterst sällan det ringer försäljare. Det är bara de mindre nogräknade företagen som ringer då - och då känner jag att jag har rätten att på ett annat sätt snäsa av försäljaren. Annars brukar jag ändå försöka resonera att det ändå är en person som försöker jobba ihop till brödfödan i andra änden av linjen. Just av den anledningen försöker jag åtminstone till en början att på ett schysst sätt tala om att jag inte är intresserad. Ger då inte försäljaren upp, drar jag mig inte för att bli otrevlig om så behövs.
För nej!! Jag köper aldrig något av telefonförsäljare!! Någon gång har det hänt att jag tackat ja till ett erbjudande för att sedan utnyttja ångerrätten när produkten eller tjänsten kommit. Det är mest när man inser att man inte kan få tyst på försäljaren på något annat sätt, men också bara i undantagsfall.
Motiveringen jag har för att aldrig köpa något av telefonförsäljare är att om jag är intresserad av en vara eller tjänst, söker jag själv upp företaget ifråga. Jag vill ha möjlighet att jämföra priser och kvalitet innan jag bestämmer mig för något. Det är en möjlighet jag inte får när någon ringer och tjatar per telefon om att jag ska köpa något.

Från att det länge varit relativt lugnt vad gäller telefonförsäljare, har det sista tiden ökat radikalt med dessa väldigt irriterande samtal.
På hemtelefonen ringer allt fler personer som vill göra olika opinionsundersökningar. Det är alltifrån Gfk, Sifo och liknande företag till andra mindre nogräknade företag. Jag har blivit ombedd att ställa upp i undersökningar om tuggummivanor, infrastrukturfrågor i Stockholmsområdet och allt mellan himmel och jord. Dessa ringer envist på hemtelefonen, men säger man nej så är de å andra sidan inte lika envisa som "vanliga" försäljare.
De "vanliga" försäljarna har istället gått över till att ringa på mobilen, som inte går att spärra i NIX-registret. Enligt marknadsföringslagen är det förbjudet att skicka SMS och MMS till personer som inte givit sitt samtycke till detta. Men ringa går tydligen alldeles utmärkt - och det gör man hejvilt.
Det har gått så långt att jag slutat svara i mobilen när det ringer från ett nummer jag inte känner igen. Det värsta är att vissa företag inte ger sig ändå, svarar jag inte fortsätter man att ringa dag efter dag efter dag.
Jag har nu gjort en kontakt i telefonboken, där jag lägger in alla nummer till olika telefonförsäljare som ringt mig. Kontakten heter "Svara ej - telefonförsäljare" och det är just den texten som syns på displayen när någon ringer från något av de inlagda numren. Så då låter jag sonika bli att svara.
Somliga hävdar säkert att ju bara är att säga nej när en försäljare ringer. Och visst är det så, men saken är ju den att många försäljare helt enkelt inte förstår ordet "nej". De tjatar och tjatar tills man tackar ja bara för att bli av med försäljaren ifråga. Jag undrar om man som försäljare känner sig nöjd med sitt dagsverke om man vet med sig att man mer eller mindre tvingat på folk det man säljer?
Samtidigt har förstås telefonförsäljarna vunnit en delseger när de uppnått att jag slutat svara när det dyker upp okända nummer på min display. Rätt vad det är, är det förstås någon annan än en försäljare och kanske rentav något viktigt. Givetvis kollar jag alltid upp numret i efterhand för att kunna lägga in det i min specialgjorda telefonförsäljarkategori i telefonboken. Går numret inte till något telemarketingföretag, svarar jag nästa gång man ringer från numret...
Men visst är det fel när telefonförsäljarna påverkar ens liv på detta sätt. Hade det inte varit så ofta som försäljarna ringde, hade jag tagit risken att det var försäljare i andra änden om jag inte kände igen numret. Men när det kommer 4-5 samtal per vecka från olika försäljare blir min till sist rätt trött.

SvD 1 SVT 1

Bilderna lånade från Technofriends, DesignShop

Så har rättegången mot Anders Behring Breivik börjat och det är ytterst få som lyckats undgå rapporteringen från tingsrätten i Oslo. Skandinaviens mest verklighetsfrånvända, störde och självupptagne massmördare i modern tid ställs inför rätta.
Ständigt säger man att man inte vill att denne man ska få sprida sitt sjuka budskap och ska få komma till tals mer än vad som är absolut nödvändigt - men är det inte just motsatsen man lyckas med under det spektakel som denna rättegång hitintills faktiskt varit?! Visserligen kablas Breiviks egna tal inte ut, men de återges ändå om och om igen av journalister i media världen över.
Det må hända att han inte hann döda så många som han hade planerat från början, men sitt budskap lyckas han ändå nå ut med. Och själv undrar jag hur många andra likasinnade idioter han lyckats med inspirera och sätta griller i huvudet på bara genom att visa upp sig?
Så på sätt och vis lyckas han ju delvis ändå med en del av det han hade hoppats, nämligen att sprida sitt budskap. Hur många som sympatiserar med knäppgöken Breivik går förstås inte att säga, men det finns garanterat en och annan.
Enligt Breivik själv hade han planer på att bilda ett europeiskt al-Qaida, ett kristet terrornätverk med al-Qaida som förebild. Jag tvivlar inte en sekund på att han skulle kunna få ihop medlemmar till ett sådant nätverk! Extremism är ju alltid skrämmande och farligt, sen spelar det ingen roll vilken ideologi som ligger bakom. Personer som inte skyr några som helst medel för att få fram sitt budskap är alltid farliga...
Jag kan på sätt och vis "förstå" en person som själv är beredd att dö för sin sak, men att man sedan är beredd att dra med andra människor - som kanske inte ens har med saken att göra - i döden är för de allra flesta av oss totalt obegripligt. Det gäller förstås såväl självmordsbombare, som vansinnesdåd som Breviks. Är man missnöjd med en viss sak - som Brevik är missnöjd med Norges politik - borde det vara mer rimligt att faktiskt ge sig på de politiker som ligger bakom politiken. Inte meja ner en massa barn och ungdomar. Precis som självmordsbombarna i Afghanistan som vill protestera mot att USA är där med sina trupper. Det verkar ändå mer rimligt att detonera bomben i närheten av de amerikanska soldaterna än på en marknadsplats bland en massa oskyldiga människor.
Men att Breivik inte har alla hästar hemma behöver man ju knappast vara psykolog för att förstå. Det märker man så fort karln öppnar munnen. Själv är jag rätt övertygad om att han inte skulle vara främmande för att begå nya vansinnesdåd den dag han släpps på fri fot igen. Det är nog snarare en tidsfråga än något annat.

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

Bilderna lånade från Made by hand on planet Earth, Max Gustavsson

Men så kommer vi till företaget Svenska Köksproffsen, som Stockholmshem anlitar för till exempel lackering av köksluckor.
Till att börja med tog det ungefär ett halvår från det att jag beställde lackering av luckorna till att man slutligen kom. I början av december ringde de mig och meddelade att de skulle kom direkt efter jul- och nyårshelgerna för att hämta luckorna.
Men det visade sig att man kan ha ganska vitt skilda åsikter om när den tidpunkten infaller. För infaller det under första delen av januari, men där håller Köksproffsen inte riktigt med. På hantverkarspråk betyder det slutet på februari - efter det att man som kund påmint dem om att utföra ett beställt jobb.
Luckorna hämtas den 27 februari, en dag då jag är på jobbet. När jag kommer hem, har man lagt handtagen till skåp och lådor samt tillhörande skruvar, muttrar och brickor på diskbänken i köket. Jag lägger märke till att låsen som ska sitta i luckorna under diskhon inte lämnats kvar, men utgår förstås ifrån att det finns en förklaring till det och att jag får igen dem tillsammans med luckorna när dessa är lackerade.
Tre veckor senare kommer man med luckorna. Själva lackeringen var det inget att anmärka - men plötsligt frågar man mig var låsen finns. Jag berättar samma sak som står här ovanför, att man tagit med dessa när luckorna hämtades. Killarna som monterar luckorna ser lite brydda ut, men kommer fram till att låsen förmodligen hängt med av någon anledning - men att man ska återkomma så fort man vet vad som hänt.
Tiden går och ingen återkommer. Jag skickar ett mejl adresserat till både Köksproffsen och Stockholmshem och frågar om man hittat låsen. Köksproffsen tycks nonchalera mejlet, men Stockholmshem svarar. De har pratat med målarna, som har lovat att återkomma till mig.
Tidern fortsätter att gå utan att någon återkommer heller denna gång. Till sist - den 10/4 - skriver jag ett ganska surt mejl där jag påpekar att jag vill ha igen låsen så att luckorna lättare går att öppna och stänga. Även detta mejl adresseras till både Stockholmshem och Köksproffsen och även denna gång nonchalerar Köksrpoffsen mejlet genom att låta bli att svara. Istället kommer efter två dagar ett kort mejl från Stockholmshem som lyder: "Hej Tobias! Jag har pratat med måleriet. När dina luckor hämtades så var låsen redan borta.".
Det är ju faktiskt smått skrattretande. Köksproffsen har lyckats slarva bort låsen, men skyller det hela på mig. Jag ska inte behöva dokumentera hur det såg ut i lägenheten innan målarna varit på plats. Och har man gjort fel får man trots allt stå för det. Även om det inte är särskilt stora pengar det är frågan om ifall jag skulle behöva köpa nya lås själv, så borde ändå Köksproffsen - som trots allt slarvat bort låsen - vara de som står för nya lås. Jag ska inte behöva betala för någon annans misstag...
Det hela är givetvis reklamerat till Stockholmshem, eftersom det är de som anlitar firman. Sen återstår det att se vad som händer.

TILLÄGG

2012-04-13 ringde slutligen Svenska köksproffsen och säger att man hittat låsen. Låsen ska nu monteras på rätt plats igen.

Bilderna lånade från Seniorkompetens, Österlenmålaren

Men en yrkesgrupp jag verkligen inte förstår hur man överhuvudtaget kan känna någon form av yrkesstolthet, det är journalister som jobbar på olika kvälls- och skvallertidningar! Man behöver bara bläddra igenom Aftonbladet eller Expressen för undra hur man kan känna sig stolt över sitt dagsverke som journalist efter en dag på jobbet på någon av dessa redaktioner?!
Och för att inte tala om skvallerpressen, där en stor del av alla så kallade "avslöjanden" inte ens är sanna.
Jag undrar hur det känns att ha lagt ner några år på högskolan för att få sin journalistexamen för att sedan ägna sitt liv åt att sprida saker som inte är riktigt sanna? Grävande journalistik är absolut bra, självklart behövs granskande journalister - men det är alltför ofta inte det man ägnar sig åt på dessa tidningar. Varken kvälls- eller skvallerpress.
Via kvällspressen matas vi ständigt med reportage som ska få oss att känna oss mindre nöjda med oss själva. Vi ska banta, skönhetsoperera oss och helst också bli avsevärt bättre i sängen. Våra ålderstecken ska väck - och framförallt duger vi inte som vi är födda.
Jag har sedan länge slutat att köpa några kvällstidningar. Möjligen kan jag någon gång bläddra lite i dem så länge jag slipper betala för dem. Kvällstidningarna ligger ofta framlagda i fikarummet på jobbet och jag kan ibland bläddra lite förstrött i dem när jag äter lunch. Men jag har lärt mig att ta deras "avslöjanden" med en rejäl nypa salt.
Skriver man att någon kändis är svårt sjuk, är det oftast inte värre än en vanlig förskylning - och "svårt skadad" är på kvällstidningsspråk synonymt med en stukad fot eller nageltrång. "Så farlig är din medicin" är en annan vanlig rubrik - som sedan följs av information du kan slå upp vilken FASS som helst.
Skvallertidningarnas så kallade journalistik är ju knappast bättre. En enda gång har jag köpt en skvallertidning - och då bara för att min syster var med på bild i just den tidningen. Denna enda gång räckte också för att jag skulle bestämma mig för att aldrig mer lägga pengar på något liknande igen.
Så skulle vara intressant att veta hur man ser på sitt yrke och hur man känner sig efter en dag på jobbet när man jobbar där...?

DN 1

Bilderna lånade från LSS Academy, David Hatton

Vissa större kupper, vissa brott kan man emellanåt inte låta bli att imponeras av. Inte i bemärkelsen att jag imponeras av grejen att begå brott, men just hur spektakulärt och välplanerat vissa kupper utförs på. Ta till exempel helikopterrånet i Västberga 2009. Hur man lyckats ordna med helikopter, hur man tar sig in via taket och lyckas få med sig stora summor pengar.
Eller värdetransportrånet i Tumba 2005, då man inte bara vart tungt beväpnad och sprängde sig in i värdebilen. Man satte elde på flera bilar efter flyktvägen och hade personer utposterade på utkik efter flyktvägen som via mobiltelefon höll kontakt med rånarna om bland annat polisens jakt.
Jag stöde självklart inte handlingarna som sådana, men på något sätt blir man ju ändå imponerad av någon märklig anledning. Hur genomtänkt det är - och hur man ofta har med folk med hög utbildning med sig i kupperna. Piloter, folk med kunskaper om att kunna ta sig igenom gedigna tak med mera...
Sen undrar man hur personer som ligger bakom andra typer av brott faktiskt är funtade. Idag började till exempel rättegången mot de personer som kidnappad en miljonärsson i Uppsala i vinstras. Tanken var att pressa föräldrarna på pengar, men efter en vecka fritogs sonen av polisen.
Men hur tänker man när man begår sådant här? På ett eller annat sätt måste man ju ge sig till känna som gärningsman, eller hur? På ett eller annat sätt måste man ju kontakta den man tänker pressa på pengar - något som i sin tur innebär att man måste röja sig i någon utsträckning.
Enligt en av dessa kidnappare, var det aldrig frågan om en kidnappning utan en svensexa. Oj, vad roligt det måste varit att bli kidnappad i en vecka som svensexa, eller hur?! Tror ni den här miljonärssonen uppskattar sin svensexa? Nej, det tror faktiskt inte jag heller!
Det känns som det borde finnas "tryggare" sätt att begå brott om man nu verkligen bestämt sig och är beredd att lägga ner lång tid och stora resurser på förberedelser. Kan man inte komma på något aningen bättre att göra i så fall?
Samma tanke slog mig när jag för ett antal år sedan bodde i ett bostadsområde i utkanten av Upplands Väsby. I samma hus fanns en liten kvartersbutik som knappast hade några större summor i sin dagskassa. Det var i princip bara vi i området som handlade där. Ändå rånades denna butik en dag av en pistolbeväpnad man - som kom över ungefär 1.000 kronor i kontanter. Hur tänkte rånaren då? Han gör sig besväret att ordna ett vapen, han tar risken att begå ett rån - för 1.000 kronor. Skulle jag - mot all förmodan - stå i ett begrepp att göra detta, hade jag åtminstone knatat in på något ställe där jag faktiskt kunnat komma över en bättre summa pengar. Jag kanske borde blivit kriminell istället och lärt dessa amatörer ett och annat? ;)

DN 1 EX 1 SR 1 SvD 1 SVT 1, 2

Bilden lånad från Topsir

På ett märkligt sätt kan jag emellanåt känna en nervositet när jag rör mig ute i Stockholms uteliv. Inte för att hamna i bråk eller bli attackerad, rånad eller misshandlad konstigt nog. Snarare vet jag hur granskad man blir varje gång man ska in på en krog. Man granskas inte bara utifrån lagar och regler (till exempel att en överförfriskad person inte får serveras alkohol) utan även utifrån klädsel, stil och massor med andra saker.
Här känns det inte som att krogarna är glada att få gäster, utan att man som kroggäst ska vara tacksam över att man överhuvudtaget släpps in av de bistra dörrvakterna i entrén.
En av de absolut första gångerna jag gick ut i Stockholm sedan jag flyttat hit 1999, blev jag verkligen varse vilket klimat det trots allt är. Min vana trogen från Hudiksvall, tänkte jag inte på att det kunde råda andra klädkoder än att det räckte att vara prydligt klädd. Så iklädd helt nya jeans och skjorta begav jag mig mot stan.
Men i dörren till en av krogarna var det stopp. Blåjeans godkände man inte! Jag tyckte det lät så absurt att jag trodde vakten skämtade med mig. Jag skrattade och sa att "jaja, skitkul!" och försökte gå in. Men blev snabbt stoppade av den inte alls lika roade vakten. Och med två meter dörrvakt, försedd med överarmar lika breda som normala lår framför sig är man inte så stöddig. Jag protesterade inte, utan gick vidare till nästa krog istället.
Men även om man som företagare vill kunna "välja sina kunder" - vilket man ju också har rätt att göra under vissa omständigheter - har jag ibland lite svårt att se vitsen i att inte få ha blåjeans när man går på krogen. Att inte släppa in personer som är riktigt sjaskigt klädda är en sak, men man kan se städad ut även i jeans.
Men Stockholm är vissa avseenden lite snobbigt och här får man i vissa fall smöra för vakterna för att ha minsta chans att komma in på krogen. Det är inte gästerna som väljer krogen, det är krogen som väljer gästerna. Och just därför kan jag ibland känna mig smått nervös när jag ska gå ut i Stockholm. För trots allt är det något av ett lotteri om man kommer in, samtidigt som det är lite av en förnedring när man nekas att komma in.
Jag har varit med om att nekas inträde för att jag enligt vakten druckit för mycket, trots att jag varit praktiskt taget nykter. Självklart var det något annat än att jag var onykter som gjorde att vakten inte släppte in mig. Det är klart att det inte alltid är helt lätt att ta beslut om vem som ska få komma in eller ej, men många gånger är det så uppenbart att orsaken inte är densamma som den vakten hävdar. Det blir helt enkelt lättare att hävda att man druckit för mycket istället för att säga "du finns inte på listan", "du har fel klädsel" eller liknande.

Sen är det självklart så att det inte är någon "rättighet" att gå på krogen. Det är svårt att hävda sin "rätt" att befinns sig på en specifik krog när man blir nekad att komma in.
Men vet man med sig att man är väldigt grinig och petig på en viss krog, är det åtminstone i mina ögon en dålig reklam för det stället. Jag är inte personen som vill smöra, böna och be för att komma in på ett visst ställe. I mina ögon finns ingen krog som är värd det.
Men för många är det viktigt att komma in på krogar som har en viss "status" och dessa personer är också villiga att smöra och ha sig för att komma in just där. Personligen kan jag ha minst lika roligt på en liten pub på Söder och behöver inte alls hänga på de flashiga krogarna kring Stureplan. Jag är till och med övertygad om att jag faktiskt har roligare just på pubarna på Söder jämfört med inneställerna kring Stureplan.
Men för min del är det å andra sidan inte viktigt med "statusen" att kunna hänga på just dessa krogar. Jag längtar inte efter att se hur vakterna lyfter på repet och släpper in mig före alla andra för att jag sedan ska kunna slå mig ner vid något VIP-bord och beställa in helrör efter helrör. Det är inte viktigt att vakterna på dessa krogar har ett "gott öga" till mig för att jag ska bli insläppt.
Det som stör mig är att man ständigt har känslan av att bli granskad i sömmarna vart man än ska. Det som stör mig är att jag som kroggäst kan bli nekad inträde på väldigt lösa grunder, händelser som kan upplevas som ganska förnedrande på något sätt.
Och det är nog få andra städer där det anses vara en sådan "status" att gå på vissa krogar. I de flesta andra städer är det sällan diskussioner på samma sätt som här om huruvida man kommer in på krogen i jeans, om man är för onykter efter två öl och så vidare.
Precis som när jag går in i en affär, sätter mig på ett flygplan eller går till gym - oavsett vilken typ av serviceföretag det är - vill jag känna mig välkommen. Jag vill känna att jag får ett trevlig och bra bemötande och att jag är välkommen som kund. Trots allt är det på mig som kund eller gäst som företaget får sina inkomster. Men när jag istället tvingas göra mig till för att visa att jag vill ge just den här krogen mina surt förvärvade pengar känns det snarare förnedrande.

Tilläggas ska väl att jag normalt sett är prydligt klädd och inte är den som blir dyngrak, otrevlig och stökig när jag går på krogen.

Bilderna lånade från Shirley, SvD

Ikväll är det så dags för årets upplaga av Earth hour. Klockan 20:30 och en timme framåt uppmanas alla att släcka all eldriven belysning i en manifestation för klimatet och för få fram hållbar energi.
Sista åren har jag själv alltid släckt ner alla elektriska lampor just under Earth hour - något jag kommer att göra även ikväll. Mest för att visa min sympati med just denna manifestation och att man måste få fram mer hållbar energiförsörjning än vad vi har idag.
Visserligen är det ju lite av en dubbelmoral, när man tänker på vad de flesta förmodligen gör när man släcker den elektriska belysning. Istället tänder man säkerligen stearinljus - som i sin tur orsakar större utsläpp än vad en glödlampa gör.
Samtidigt är det ju bra med olika manifestationer för klimatet, framförallt nu när vi börjar märka av alla dessa klimatförändringar. Glaciärer som smälter, temperaturhöjningar, och allt vad som nu börjar visa sig. Frågan är väl om det var just detta man tänkte sig när man en gång startade med Earth hour, att det skulle bli att folk istället tände ljus som i sin tur släpper ut mer koldioxid än vad en lampa orsakar?
Men jo, jag kommer även i år att släcka den elektriska belysningen hemma hos mig under en timme. Visst blir det några stearinljus istället, men dessa ljus skulle jag förmodligen ha tänt i vilket fall - Earth hour eller ej. För min del har jag tagit andra ställningstaganden för att markera min ståndpunkt i klimatfrågan. Bland annat har jag enbart el från vind och vatten, något man kan anmäla till sitt elbolag att man vill ha. Visserligen är det svårt att kontrollera var elen kommer varifrån, men man får väl utgå ifrån att elbolagen är ärliga tills motsatsen är bevisad... ;-)
Men det finns ju otroligt mycket mer att göra för att komma tillrätta med alla utsläpp. Alltifrån att minska utsläppen från alla bilar till hur vi förbrukar energi i till exempel våra hem och i industrierna. Från att det förr tillbaka vara vissa "nördar" som värnade om miljön, börjar det ju numera bli alltmer av en "innegrej" att vara miljömedveten. Att jag hittills i alla år varit utan bil har inte enbart varit av ekonomiska skäl, det kan jag faktiskt erkänna. Jag har varit lite för mycket av en miljövän också. För visst skulle jag haft råd med bil om jag verkligen hade velat ha en bil. Samtidigt har jag tyckt att när det funkar så pass bra som det ändå gör utan bil för mig, varför skaffa en?!
Så, kära vänner!! Ta ställning, även om det är i det lilla! Delta i Earth hour, låt bilen stå när ni kan och ha miljövänlig el! Det finns många saker man kan göra för att ta ställniing! Ingen kan göra allt, men alla kan göra lite!

Relaterat: WWF, DN, SvD 1, 2, SVT 1, 2

Bilden lånad från WUWT

Lite sporadiskt har jag börjat se mig om efter en ny lägenhet. Inte för att jag vantrivs alls, på den punkten är det snarare tvärtom. Jag stortrivs i min lägenhet och vill egentligen inget hellre än bo kvar. Men jag tycker den egentligen är lite för dyr. 6.700 kronor i månaden är lite i saftigaste laget när man är ensamstående. Skulle jag kunna gå ner 1.000-2.000 i hyra per månad, skulle jag till exempel kunna ha råd att ha bil istället...
Jag sitter ju inte i sjön direkt, jag får ekonomin att gå runt varje månad och stortrivs ju. Så jag har bestämt mig att vara kräsen när jag söker ny lägenhet. Låg hyra, nära tunnelbana och service ska det vara. Och några andra krav. Så får man se om man med tiden hittar något.
Så lite då och då brukar jag gå in på bostadsförmedlingens hemsida för att se vilka lediga lägenheter som finns. De allra flesta lägenheter kommer ju från olika kommunala bostadsbolag, men en och annan även från privata bolag. Och häromdagen hajade jag faktiskt till när jag läste vilka krav ett av dessa privata bolag ställde för att man skulle bli godkänd som hyresgäst. Vissa var givetvis rimliga, som att man skulle ha en viss inkomst, inga betalningsanmärkningar och liknande. Men när jag läste vidare i kraven, hittade jag följande text:

(...) "Max antal hushållsmedlemmar: 2 Fastighetsägaren har regler för att förhindra trångboddhet och osunda boendeförhållanden i fastigheten. 1-2 rum och kök max 2 personer, 3 rum och kök max 4 personer, 4 rum och kök max 6 personer och 5 rum och kök max 8 personer. (...)

Hyresvärden accepterar inte kompisboende/kamratboende." (...)

Med andra ord är det upp till hyresvärden att avgöra vad som är sunda boendeförhållanden? Vad händer om jag och en flickvän flyttar ihop i en tvåa och en tid senare får barn? Blir vi vräkta då? Och vad säger att två kompisar som bor ihop skulle skapa osunda boendeförhållanden? Hur vet man att två personer är ett par och inte kompisar? Måste man med andra ord vara gifta - en av få relationer som går att styrka - för att få en lägenhet hos denna hyresvärd?
Eller är man per automatik ett par om man är av olika kön och per automatik kompisar om man är av samma kön? Får ett ogift homosexuellt par bo hos denna hyresvärd?
Och nästa grej. En stor familj som kanske inte har råd att hyra en lägenhet som möjliggör ett rum åt varje barn - ska de stängas ute från bostadsmarknaden? Bland stora familjer finns många invandrarfamiljer, som med andra ord får svårare att få lägenhet.

Det är ju alltid en avvägning mellan företags rätt att välja sina kunder, mot vilka skäl som ska anses rimliga att ställa. Kan en regel missbrukas på ett sätt som gör att folk diskrimineras är det självklart fel. Och då pratar vi diskriminering för till exempel sexuell läggning, hudfärg, religion och liknande.
Dilemmat i Stockholm är att det knappt råder någon konkurrens mellan bostadsbolagen. Det är sådan bostadsbrist att folk tar de bostäder de får, i princip oavsett vilka regler som gäller i hyreskontraktet. Rena guldgruvan för oseriösa hyresvärdar med andra ord.
Nu säger jag inte att just Ikano bostad - som har just dessa regler och citatet hämtats ifrån - skulle vara oseriösa. Men det är en otroligt märklig regel, som man faktiskt skulle kunna göra att till exempel homosexuella par får svårare att få en lägenhet om man drar den till sin spets. Man ska inte behöva redogöra för hela sitt privatliv för att få en lägenhet.
I de lägenheter jag själv haft, är det just heterosexuella par eller ensamstående personer som varit mest störande. Ett heterosexuellt par hade ett sjövilt och högljutt sexliv och dessutom innehållande sexakter som varade under flera timmar. En singelkille hade långa, högljudda och sjövilda fester till långt inpå morgontimmarna.
Men de "kompispar" jag haft som grannar har alltid skött sig exemplariskt. Självklart är det bra att hyresvärdarna vill se till att det är lugnt i sina fastigheter, men det här är knappast väg att gå.
Det borde vara rimligare att man ger lägenheter på samma vilkor oavsett vilka man hyr ut till. Missköter man sig sedan, blir man som alla andra av med hyreskontraktet.
Just ett sådant här fall har rullats upp i Hässleholm, där två killkompisar nekats hyreskontrakt för att de var just två killkompisar. Om det är Ikano bostad som är hyresvärd i just detta fall framgår inte men uppenbarligen en hyresvärd med snarlika regler. Just det fallet är anmält till Diskrimineringsombudsmannen.

GP 1 HD 1 NSK 1 SK 1 SvD 1

Bilderna lånade från The Republic at Luddock, Skånsk repro

Jag har alltid fått lära mig att presentera mig när jag svarar i telefon eller ringer till någon. Såvida det inte är någon som känner mig väldigt väl, brukar jag alltid svara med namn när jag svarar i telefon - detsamma när jag ringer till någon. Är det inten en person som borde känna igen mig på rösten, säger jag alltid vem jag är.
Men många tycks sakna denna uppfostran, som jag själv tycker är ganska självklar. Jag kan många gånger bli riktigt irriterad när jag ringer till folk som bara svarar "HALLÅ!!". Det låter riktigt oförsämt många gånger...
Jag har börjat med att alltid fråga "vem pratar jag med?" när någon svarar så. På något sätt vill jag veta det - och framförallt tycker jag det är gott skick att fakiskt presentera sig när man svarar i telefon.
Det händer också titt som tätt när folk ringer hem till mig och söker någon (någon som är på besök eller liknande), att man helt enkelt bara frågar "Är NN där?". Inte så mycket som ett ljud om vem det är som ringer eller varför man söker den personen man frågar efter. Samma sak här - jag frågar alltid vem jag kan hälsa från.
Men var ligger problemet när det gäller att uppvisa någorlunda hyfs när man pratar i telefon? Jag kan absolut svara bara "hallå" när jag ser att det är någon jag känner väldigt väl som ringer. Då gör det lite med glimten i ögat, något som den som ringer då också förstår. Men är det ett nummer jag inte känner igen som visas på displayen, då svarar jag alltid med namn.
När jag själv av någon anledning ringer till en främmande person - kan ju vara när man exempelvis ringer på en annons på Blocket - och personen lite bryskt svarar "hallå", känner jag mig nästan provocerad. Jag är definitivt inte perfekt själv på alla punkter, men vissa saker kan verkligen störa mig när det kommer till hur man beter sig mot sina medmänniskor. Hur ska jag ens veta att jag kommit rätt när någon i andra änden ilsket svarar "HALLÅ!!" när jag ringer?

Bilden lånad från Krygers Trafikskola

Nu är det dock Ikeas tur verkar det som. I slutet av februari köpte jag en ny hatthylla på Ikea i Kungens kurva. Jag fäste upp den efter konstens alla regler och var jättenöjd.
Fram tills jag hade främmande ungefär 10 dagar senare. När sista gästen kommit och hängt av sig jackan, hänger totalt 7-8 jackor i varsin galje på hatthyllan. Alltså inte särskilt stora tyngder, då dessutom var vårvärme ute och ingen kommit påbyltad i stora, tunga vinterjackor.
Plötsligt knäcks hatthyllan; skruvarna som fäster ena "gaveln" i hatthyllan i resten av hyllan släpper ur sina fästen. Som följd av detta brakar resten av hatthyllan ner och river upp ett stort hål där den varit fäst vid väggen. Hela min lägenheten är dessutom helt nytapetserad, något som kostat mig cirka 20.000 kronor. Nu såg jag hur tapeten i hallen totalt förstördes och åtminstone ena väggen måste tapetseras om.
Jag fotograferar skadorna (samma bilder hittar ni i slutet av detta inlägg) och dagen efter mejlar jag Ikeas kundservice för att reklamera hatthyllan.
Det går cirka en vecka innan jag får svar. I mejlet beklagar man på ett hövligt sätt det inträffade och eftersom kvittot på hatthyllan försvunnit, begär man istället in ett kontoutdrag på mitt VISA-kort eftersom jag betalade med kortet när jag köpte hatthyllan. Kontoutdraget kunde jag skicka in med vändande mejl, vilket jag också gjorde. I samma mejl bifogade jag även bilderna (igen) för att vara på den säkra sidan att man såg förödelsen hatthyllan orsakat.
Ikeas kundtjänst meddelade att man skulle skicka mitt mejl vidare till rätt avdelning, som sedan skulle utreda detta. Och bara timmar efter jag besvarat detta mejl och skickat in bilder och kontoutdrag, ringer min mobiltelefon. En man som säger sig ringa från Ikea meddelar att han läst mitt mejl, att han vill komma hem till mig och titta på skadorna. Detta skulle ske nu på tisdag, den 27/3.
Så långt kändes allt frid och fröjd utifrån omständigheterna. Det kändes bra att man tagit tag i ärendet och tog det på allvar, även om jag möjligen kände att det dragit ut lite för mycket på tiden.
Men idag kom plötsligt ett väldigt märkligt mejl från Ikea. Ett mejl som verkligen tycks visa att man på Ikeas kundservice inte alls pratar med varandra, att den ena handen inte vet vad den andra gör. Mejlet löd:

Hej Tobias

Tack för ditt mail.

Det är väldigt tråkigt att höra vad som hänt med din vägg, men det verkar inte som att det är hatthyllan som orsakat detta, troligtvis har du använt fel plugg vid upphängningen. Vad är det som gör att du tror att det är hatthyllan som orsakat detta? Jag kan inte tyda att hatthyllan är sönder någonstans eller liknande?

Du får gärna skicka in bilder till oss på skadan tillsammans med kontoutdrag men eftersom det inte verkar vara hatthyllan i sig som är problemet tror jag inte att vi kan hjälpa dig vidare med detta.

Ha en bra dag!

Ja... Varför tror jag att det är hyllans fel? Det kan väl inte ha med att göra att den gått sönder? Har personen som skrev detta mejl ens tittat på bilderna? Det enda hatthyllan just nu duger till är kaffeved. Och har man någon som helst koll på att en annan kollega på Ikea redan pratat med mig per telefon?
Jag kunde inte låta bli att bli riktigt irriterad. Jag bestämde mig för att inte besvara mejlet på en gång, medan jag var som mest irriterad. Risken var att jag kanske kläckte ut mig saker i onödan. Jag åkte in till stan en sväng i ett par ärenden, men väl hemma inser jag att jag fortfarande är lika irriterad över det svar jag fått. Varför inte sätta sig in i ärendet ordentligt innan man svarar??
Jag knappar ihop ett svar och skickar tillbaka med bilder och kontoutdrag. Det blev tredje gången jag skickade in bilderna, andra gången kontoutdraget fick skickas in. Jag frågade om jag skulle tolka mejlet som att hembesöket hos mig på tisdag var inställt.
Just sådana här situationer kan få mig att bokstavligt tala se rött! Varför inte ha ett arbetssystem där man pratar med varandra? Ett system där alla som jobbar på kundtjänst ser när ett ärende är åtgärdat, eller åtminstone att någon håller på att arbeta med ärendet? Och är det nu så att man bestämt sig för att hembesöket till mig tisdag är inställt, varför inte skriva det rent ut i så fall?
Hela situationen ger att ett ljus av oprofessionalism nu lyser över Ikeas kundtjänst. Jag hoppas att detta är något som i slutändan kommer att lösas, men frågan just nu är väl om det faktiskt kommer att ske...

TILLÄGG I EFTERHAND
Historien har nu fått sin upplösning och alla är nöjda och glada! Hela historien går att läsa här.

---

Bilden lånad från Illux, Bimbo Fasion blogg

Ibland kan jag störa mig på relativt små och bagatellartade saker i tillvaron. Saker som egentligen inte är något att haka upp sig på, men som ändå får mig att se rött och bli riktigt irriterad.
I princip varje gång jag handlar mat - oavsett vilken affär jag är i - irriterar jag mig på folk som på ett eller annat stannar upp och blockerar gångarna så att vi andra kunder inte kan ta oss fram. Det kan vara de som själva stannar med kundvagnen bredvid sig för att rota runt i någon hylla, de som ställer sin kundvagn tvärs över någon av gångarna medan de letar varor någon annanstans i butiken eller de som ställer sig 2-3 personer i bredd för att prata skit - allt så att vi andra inte kommer fram.
Absolut, det är inget stort problem. Men när jag - som idag - knatar runt och ska storhandla och får be 10-15 andra kunder flytta på sig för att de barrikaderar hela gången mellan hyllorna börjar jag ganska snart blir rejält irriterad! Det kan faktiskt kännas riktigt frustrerande ibland - trots att de självklart händer att även jag stannar till på ett sådant sätt att jag hindrar andra kunders framfart.
Tänk er sedan ett annat scenario! Ni går i frid och fröjd längs en trottoar inne i stan - och hamnar bakom en person som av en eller anledning går dåligt och därmed förmodligen väldigt långsamt. Men personen går mitt på trottoaren och täcker därmed upp framfarten för alla andra. Självklart kan man inte rå för att man går dåligt, men varför gå så att ingen annan kommer fram? Det märkliga är att det tycks vara just när jag är stressad och har en tid att passa som jag hamnar bakom dessa personer och får det svårt att ta mig förbi. Borde det inte var normal hänsyn att hålla sig lite åt sidan om man av någon anledning går långsamt?
Ungefär som att man faktiskt går åt sidan när man kör bil och håller sig undan för dem som vill ligga på eller åtminstone precis kring hastighetsgränsen... Det brukar åtminstone jag göra om jag av någon anledning ligger långt under den tillåtna hastigheten.

Men snacka om att man verkligen har i-landsproblem! Jag stör mig personer som blockerar gångarna i vår välförsedda matbutiker. Jag klagar på personer jag har svårt att ta mig förbi på trottoaren, där jag egentligen kan gå utan att bli nedskjuten, rånad eller nersparkad mitt på blanka dagen. Jag klagar på att jag har svårigheter att släppa in folk i min lägenhet - en lägenhet jag utan större svårigheter kan betala för och där jag har tak över huvudet och kan hålla mig varm. Jag klagar på att en intresseorganisation som tillvaratar mina intressen faktiskt gör sitt jobb och faktiskt tillvaratar mina intressen.
Är inte det märkligt? I många länder skulle man vara glad att kunna gå till en mataffär som de vi har i Sverige och dessutom ha råd att handla där - även om någon blockerade gångarna med sin välfyllda matvagnar. Det finns många länder, där man gärna skulle vilja kunna gå tryggt ute på gatorna även om någon gick fruktansvärt långsamt framför och blockerade 95 % av trottoaren med sin rullator.
Och vem skulle inte vilja ha en tvårummare på 69 kvadrat, även om hyresförhandlingarna drog ut på tiden? Kanske skulle många vilja ha lägenheten just på grund av att hyresförhandlingarna drog ut på tiden för att en intresseorganisation tillvaratog hyresgästernas intressen?
Nej, man är helt enkelt ganska bortskämd i trygga Sverige. Vi klagar på väldigt mycket utan att faktiskt tänka på hur fruktansvärt bra vi ändå har det. Trots borgarnas nedmontering av välfärdssystemet, har vi det gränslöst mycket bättre än vad man har det i många andra länder - varav många bara ligger några timmar bort med båt.

Bilderna lånade från Västerbottens Läns landsting, VISA, Frida KW

Jag tillhör de lyckligt lottade som har fömånen att ha ett förstahandskontrakt på en lägenhet i Stockholmsområdet. Inte så där fruktansvärt centralt, men ändå på behagligt avstånd från stan.
Min försga förstahandslägenhet lyckades jag prångla till mig på ungefär två veckor, något som väl får anses vara lite av ett rekord. Först när jag sedan ville byta bort lägenheten för att komma närmare stan insåg jag hur otroligt svårt det är att hitta hyresrätter i och kring Stockholm. Det tog flera år innan jag faktiskt lyckades byta till mig den lägenhet jag nu har. Och trots att det är en kvart med tunnelbana till centralen, krävs det fortfarande åtskilliga år i bostadskön för att få en lägenhet i centrala Bagarmossen, där jag nu bor.
Samtidigt som man på orter som till exempel Hudiksvall - där jag är uppvuxen - river hyreshus för att man inte får lägenheterna uthyrda, krävs det här i Stockholm uppåt 25 år i bostadskön för att man ska få en lägenhet i något av de mer attraktiva områdena.
Det är med andra ord helt sjukt, milt uttryckt. Jag kunde nog aldrig ens fantisera om att det skulle vara så pass svårt att hitta ett boende här innan jag flyttade hit. Och bostadsbyggande tycks inte på långa vägar hänga med i den takt som befolkningen ökar.
Istället lägger man energi på saker som knappast gynnar bostadsmarknaden. För bara några dagar sedan togs beslut om att sälja nästan 3.000 av allmännyttans bostäder till privata värdar. Visserligen inte något som gör att det blir färre bostäder, men som förstås ökar otryggheten hos dem som bor i lägenheterna - liksom gör att hyresgästerna till exempel förlorar kötid i de interna bostadsköerna.
Det är ju knappast så att det bara är i mitt område det pågår diskussioner om att omvandla hyresrätter till bostadsrätter. En tendens som ger mig allergiska utslag! Jag har inget emot bostadsrätter som bostadsform, men gillar inte när plötsligt förutsättningarna för mitt boende förändras så radikalt. Att man dessutom plockar bort ett stort antal hyresrätter när det redan är så svårt att få tag i just hyresrätt är ju horribelt.
Det blir svårare för unga att komma in på bostadsmarknaden - och det är långt ifrån alla som har möjlighet att ta banklån i mångmiljonklassen för att kunna bo någonstans. Att hävda att man vill utsätta branschen för konkurrens funkar inte i bostadsbristens Stockholm. Konkurrens förutsätter trots allt ett utbud, att man har möjligheter att välja bort något till förmån för något annat. Men med den bostadsbrist som råder, sätts liksom konkurrensen ur spel - folk tar det man får helt enkelt.

DN 1, 2 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6

Bilden lånad från Fashion Hookup

En diskussion som tycks förekomma på precis varenda arbetsplats är detta med arbetstiderna. Och då inte bara vad gäller arbetstidernas förläggning - utan nästan mer om när förväntas befinna sig på jobbet när arbetspasset börjar och när det är "okej" att gå i slutet av dagen. Inte minst när man befinner sig på arbetsplatser där man jobbar skift.
Det som torde vara det mest självklara svaret, är inte det mest självklara för alla. För mig är det självklara att jag ska vara på plats senast det klockslag mitt arbetspass börjar. Jag ska då vara ombytt (gäller i alla fall mig som är uniformerad) och i övrigt färdig att börja jobba.
Blir jag sen, ringer jag jobbet och talar om det. Möjligen kanske jag inte ringer om jag ser att förseningen bara blir 2-3 minuter.
På alla jobb jag haft, där man jobbar skift har vi i någon utsträckning haft överlappningar mellan skiften, alltså att kvällspasset till exempel börjar en halvtimme innan dagpasset slutar. Detta för att man ska hinna ha en överlämning mellan passen utan att någon ska behöva bli kvar efter sitt pass - eller någon annan ska behöva komma innan sitt arbetspass börjar.
Men i förlängningen blev det ofta så att den som blir avlöst istället gick precis i början av överlappningen. Plötsligt förväntades den pågående personalen outtalat att komma 5-10 minuter innan arbetspasset började för att den som ska hem kan gå 30 minuter innan arbetspasset slutar.
Personligen anser jag att om jag börjar klockan sju, då är jag i tid så länge jag är på plats senast klockan sju. Jag gnäller inte på mina kolleger om de kommer klockan 06.58 - men möjligen om de konsekvent alltid dyker upp 07.02. Men där har inte alltid varit folk hållt med mig. Jag har varit med om att få utskällningar för att jag varit ett par minuter sen, så att den personal som ska hem inte kan gå exakt 30 minuter innan arbetspasset faktiskt är slut, personer som helt enkelt tagit för givet att kunna börja ta sig hem trots att de har arbetstid en bra stund till! Ett bemötande jag själv aldrig skulle ge mina kolleger. Jag tar inte för givet att kunna gå hem långt innan mitt arbetspass är slut, även om den/de som ska lösa av mig kommer i tid. Behövs det, stannar jag tills passet faktiskt är slut. Och jag blir absolut inte förbannad för någon är fem minuter sen. Är det en viss dag viktigt för mig viktigt att komma iväg en viss tid och den person som ska lösa mig inte dyker upp i tid - då ringer jag upp och kollar om personen är på väg. Det är också just så jag förväntar mig att mina kolleger gör mot mig! det kan faktiskt vara så att jag till exempel försovit mig! Då är det ju faktiskt bra om någon ringer så att jag kan komma så fort som möjligt.

Bilden lånad från Traffic showdown

Det finns några få saker i vardagen som jag skyr över allting annat här på jorden. Dessa ting är inte många, men de finns - och en av dem är stress. Då pratar jag inte om en stressig dag på jobbet eller att det blir stressigt när man ska hinna med flyget på semesterresan. Jag pratar om att stressa för att hinna med tunnelbanan/bussen, att stressa när man är i affären och handlar mat eller att stressa för att hinna med så många ärenden som möjligt när man är på stan.
Jag är inte den som stressar upp mig i första taget i. Jag väljer hellre en senare tunnelbana än att behöva stressa fram, jag försöker uträtta min ärenden hyfsat strategiskt så att jag slipper stressa runt onödigt långa sträckor.
Många gånger när jag är på väg till och från tunnelbanan och ser alla dem som springer allt vad de kan för att hinna med ett specifikt tåg blir jag nästan full i skratt. Det verkar vara någon sport här i Stockholm att springa, stressa och kuta sig blå för att komma fram så fort som möjligt. Trots att nästa tåg går om 5-10 minuter, tränger sig folk fram som om det är frågan om liv och död att hinna med tåget som precis rullar in.
Och står någon i vägen i rulltrappan, är det många som blir skitförbannade. Det spelar ingen roll var det är någonstans. Kan du inte gå i rulltrappan på NK för att komma fram fem sekunder snabbare till nästa affär - då går jorden under. Och här i Stockholm står du fel i rulltrappan om du står stilla på vänster sida. Här står du på höger sida och går till vänster, det är en sådan där oskriven regel. Jag har flertalet gånger sett folk bli rejält förbannade för att de inte kunnat gå i rulltrappan - en reaktion som jag tycker bara blir patetisk. Vad är så illa med att du förlorar några sekunder i nästa affär eller nästa våningsplan på Åhléns? Jag har aldrig riktigt förstått det!
De enda gångerna jag själv kan vara angelägen om att hinna med ett specifikt tåg är om jag har ett byte någonstans under resan och vet att jag måste vänta väldigt länge om jag missar min anknytning. Eller - förstås - när man åker under någon del av dygnet när tågen går väldigt glest. Annars tar jag det lugnt och springer ytterst sällan till tunnelbanan. Faktiskt väntar jag hellre på nästa tåg istället för att springa...

Bilden lånad från Motpol

Så har nyheten kommit. Inatt åkte Victoria och Daniel till Karolinska sjukhuset och så småningom kom så nästa kronprinsessa. Jag sat under natten inatt och följde nyheterna, men först när jag lagt mig imorse kom nyheten att det var en liten flicka.
En sak är i alla fall säker. Kvällspressen och skvallerblaskorna kommer att ha något att skriva om i månader framöver. Victoria och Daniel kommer granskas i sömmarna värre än vanligt och bedömas om de är lämpliga föräldrar eller ej.
Minsta tabbe och snedsteg, men även minsta framsteg kommer det skrivas spaltkilometer om. Det är faktiskt inte utan att man tycker lite synd om dem. Jag skulle verkligen inte vilja vara så granskad som kungafamiljen är.
Jag undrar hur tidningarnas rubriker skulle se ut om det visade sig att tronarvingen föds med ett gravt handikapp? Oavsett om det fysiskt eller psykiskt. Och hur tar man då ställning till tronföljden? Jag säger inte att det skulle vara fel med en kung/drottning med ett funktionshinder, men hur ser de formella reglerna ut?
I vilket fall som helst är jag glad att jag bara behöver iaktta detta spektakel och slipper vara en del av det. Som jag sagt förut, skulle jag aldrig i mitt liv vilja vara en del av kungafamiljen. Jag skulle inte - som till exempel Daniel - gifta in mig i familjen och jag är välsignat glad att inte vara infödd där. Att ständigt vara en offentlig person, där varje fis, andetag och snorkuse granskas under lupp kan verkligen inte vara roligt.
Nej, jag är verkligen inte minsta avundsjuk, det är en sak som är säker. Och den stackars lilla kraken som Victoria nu klämt ut har hela sitt liv utstakat. Allt är planerat vad gäller uppfostran, utbildning och "jobb". Medan de flesta andra barn själva kan bestämma över sin framtid, har vi här ett av några få som inte kan det i samma utsträckning. Självklart finns alltid möjligheten att frånsäga sig tronen, men det går inte att frånsäga sina familjeband. Tronföljd eller ej, kommer han/hon alltid vara en del av kungafamiljen i allmänhetens och - kanske framförallt - kvällspressens och skvallerblaskornas ögon. Just dessa som just under natten stått utanför Karolinska och hungrat efter bilder och avslöjanden som gamar som kretsar kring ett ruttet kadavar... Och som nu säkerligen hänger på låset kring Haga slott för att om möjligt få en skymt av den yngsta medlemmen i familjen Bernadotte.

Runt om i Sverige har det under dagen blivit brist på prinsesstårtor och prinsessbakelser, som helt enkelt har börjat sälja slut på bara några timmar. Alla som vill fira prinsessans födelse har tydligen kutat iväg till närmsta konditori för att köpa tårta. I tisdags var det semlor och nu tårta (även om jag själv inte firat med vare sig tårta eller bakelse idag), så det är nog många som kommer att behöva en extra sväng till gymet efter denna vecka.
Undrar om kungafamiljen själva nöjt sig med "vanlig" prinsesstårta, eller hur de firat idag? Å andra sidan är förmodligen de nyblivna föräldrarna ganska möra efter nattens övningar på BB, de har förmodligen andra saker att tänka på än att smälla i sig en massa kalorier...
En annan sak som jag redan tidigare stört mig lite, men som ju högaktualiseras på nytt - det är systemet för barnbidrag. Jag har själv alltid tyckt att det på ett eller annat sätt ska vara behövsprövat, att är du höginkomsttagare ska det inte vara en självklarhet att du får barnbidrag.
Men även kungafamiljen - trots att de ju måste anses vara ganska välbärgade - "tvingas" ta emot barnbidrag. Personligen tycker jag som sagt att ju mer du tjänar, ska bidraget sänkas - och kanske till och med uppgöra efter en viss lönenivå.
Kungafamiljen blir ju ett praktexempel! Varför ska skattemedel gå till att betala bidrag till ett föräldrapar som ju uppenbarligen klarar sig ypperligt bra utan dessa pengar varje månad? Pengarna skulle ju kunna användas bra mycket bättre.
Jag har något vagt minne av att alliansen hävdat att det ska löna sig att arbeta och att det skulle förta en del av "lönsamheten" med att jobba om man samtidigt skulle få sänkt bidrag. Samtidigt undrar jag var logiken finns i att ge bidrag till någon som kanske redan tjänar 50.000 i månaden eller mer? Klarar de sig inte ypperligt utan dessa pengar?

AB 1, 2 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 EX 1, 2, 3, 4
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16 SR 1, 2 SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6 VG 1

Bilderna lånade från Hjälpstickan, Angie funderar

Det börjar dra ihop sig för Victoria och Daniels bebis tydligen - knappast något som undgått någon, eller hur?! Det är ännu inte officiellt vilket sjukhus de kommer åka till, men har ryktats om avspärrningar kring Karolinska i Solna.
Trots att jag egentligen är för att vi ska behålla kungahuset, kan jag inte låta bli att tycka synd om detta lilla barn som är på gång. Det är få barn som har sin framtid så utstakad som kungafamiljens. De förväntas en lång rad saker, ärver en titel och det blir stor uppståndelse om de bryter mönstret. Visserligen finns möjligheten att frånsäga sig tronen, men de kommer alltid att tillhöra kungafamiljen, vare sig de vill eller inte.
Även om kärleken inte har några gränser - som det sägs - skulle jag ha väldigt svårt att se mig själv gifta in mig i kungafamiljen! Så som exempelvis Daniel har gjort. Jag skulle inte säga det är omöjligt att få känslor för någon i kungafamiljen - om jag mot all förmodan skulle få kontakt med dem - men jag skulle direkt dra mig ur om det blev alltför allvarligt förhållande över det hela. Jag skulle helt enkelt inte stå ut med ett liv i det offentliga, att ständigt bli granskad och att det ständigt skulle bli löpsedlar för minsta lilla snedsteg jag gjorde. Det skulle förmodligen inte spela någon roll om man någon gång kläckte ur sig en groda någon gång, om man någon gång tog ett glas för mycket - eller på annat sätt visade att man bara var människa.
Visserligen är jag inte den som alltid dricker för mycket eller kläcker ur mig vad som helst, men skulle inte stå ut med att det blev löpsedlar de gånger det faktiskt hände.
Jag kan ibland tycka synd om medlemmarna i kungafamiljen för den häxjakt som ibland faktiskt pågår emot dem. Jag anser inte att Sylwia kan rå för att hennes pappa eventuellt hade samröre med nazisterna - och har kungen festat vilt som ung, fine! Huvudsaken är väl ändå att de sköter sina ämbeten nu?! Och ingen kan ställas till svars för vad andra människor gjort - jag kan heller inte ställas till svars för vad min pappa eventuellt ställt till med.

Jag tycker vi ska behålla kungahuset, men kan tycka att vissa delar känns väl gammalmodigt och stelbent. Det är inte mycket i kungahusets ekonomi man har insyn i, vilket jag anser att man ska ha när det trots allt är skattepengar det är frågan om. Självklart ska inte kungafamiljen behöva redogöra för varje mjölkliter, limpa, köttbit och vinflaska man köper - men insyn ska det ändå finnas. Det går självklart också att ifrågasätta att vi har en statschef som ärver sin titel - samtidigt som man kan fråga sig vad alternativet är? Ytterligare ett val, där vi väljer kung kanske? Det blir givetvis det mest självklara alternativet.
Så jag tycker inte man ska avskaffa kungahuset och övergå till republik, men vi bör tänka över hur vår monarki är utformad.

SvD 1, 2, 3, 4

Bilden lånad från Sveriges Radio

Någon som - som jag - hamnade framför Uppdrag Granskning så här på onsdagskvällen? Ett inslag där fick mig verkligen att reagera, nämligen det om taxichaufförer trots domar om brott mot taxikunder och indragna taxilegitimationer fick fortsätta jobba. Bland annat pratade man om en taxichaufför som kört för Taxi Kurir och nu Taxi Stockholm och som inte mindre än tre gånger dömts för sexualbrott mot passagerare. Trots det, kör han som sagt nu för Taxi Stockholm. Han lyckades även köra för Taxi Kurir trots att hans taxilegitimation var indragen.
Det visade sig att om ett taxilegitimation dras in går det till föraren, det finns inget system för att meddela taxibolagen.
Och jag kan köpa att man inte går ut till taxibolagen med den informationen per automatik, men det borde väl vara upp till taxibolagen att hålla koll på att deras taxichaufförer kör lagligt?! Först när Taxi Kurir visste att man skulle bli intervjuad i TV, då beställde man listor från Transportstyrelsen för att kunna se vilka chaufförer som faktiskt hade giltig legitimation.
Självklart kan man aldrig gardera sig från rötägg inom någon yrkeskår, att det blir fel någon gång ibland händer på alla arbetsplatser. Men självklart måste man vidta de åtgärder man kan för att gardera sig. Som till exempel att hålla koll på att sina chaufförer kör lagligt.
Även om jag håller med om att man ska kunna ha möjlighet och chans att återgå till samhället efter avtjänat straff - då man ska anses ha försonat sitt brott - så finns det helt enkelt personer som inte är lämpade inom vissa yrken just på grund av sitt kriminella förflutna. En taxichaufför som flertalet gånger döms för upprepade brott mot sina passagerare är knappast lämplig i sitt yrke. Uppdrag Granskning hittade även chaufförer som var dömda för brott mot sina passagerare, förare så psykiskt sjuka att de anses vara farliga för allmänheten - och så vidare. Uppenbarligen behövs det bättre koll och en rejäl skärpning inom branschen!
Att man inte ens verkar ha kontroll på om taxichaufförerna kör lagligt eller ej är ju ingen bra reklam. Och med tanke på hur pass ofta man hör om taxichaufförer som missköter sig radikalt, så känns det ibland riskfyllt att åka taxi, Ofta pratar man ju om att det är säkrare än att ta nattussen eller tunnelbanan, men det tycks inte alltid vara helt säkert. Åtminstone inte när taxibolagen inte ens kollar att chaufförerna faktiskt kör lagligt.

Taxicahuffören ovan är nu avstängd från sin tjänst hos Stockholm Taxi. Bland annat ska man från och med nu ha tätare kontroller mot Transportstyrelsens register över behöriga taxichaufförer. Källa: DN, SVT

M 1 NY24 1 SVT 1, 2 SYD 1

Bilden lånad från Taxi Sweden

För något år sedan gick jag in på ett gatukök för att äta lunch. Jag beställde hamburgare, pommes frites med räksallad och läsk - och satte mig sedan för äta. Strax efter att jag hade satt mig ner, kom en mamma med sina två små barn in och skulle äta. Barnen fick varsin barnmeny, medan mamman beställde största möjliga meny "med extra allt". Största hamburgaren, största stripsen, största läsken - och massor med räksallad.
Det råkade inte vara så hemskt långt ifrån vad jag själv beställt, med skillnaden att min portion möjligen var något mindre. Men saken var den att den här kvinnan var extremt överviktig. Då menar jag inte 15-20 kilo extra, här snackade vi 80-100 kilo för mycket. Hon gick med kryckor, vilket jag själv antog var för att hon annars inte orkade hålla upp sin vikt.
Det var faktiskt så att jag höll på att tappa aptiten. Tyvärr! Inte för att kvinnan var överviktig, utan för att jag kan tycka att det är fruktansvärt motbjudande med extremt överviktiga personer som äter skräpmat. Och jag frågade mig i mitt stilla sinne hur jag själv känt det om jag varit den som stod bakom disken och skulle sälja denna mastodont portion med fettdrypande mat till den här kvinnan? Förmodligen som om jag skulle sälja sprit till en rejält packat och gravt alkoholiserad person... Jag undrar om jag hade kunnat hålla tungan i styr och kunnat låta bli att fråga kvinnan om hon åtminstone inte borde ta en mindre portion?
Det är absolut så att alla med denna övervikt inte kan styra över sitt utseende. Jag har ju ingen aning om hur denna kvinna levt sista tiden! Kanske var det så att hon ganska nyss lagt om sitt liv och att dessa besök på gatukök och pizzerior hörde till det yttersta undantagen. Och självklart är det ofta så att personer med extrem övervikt lider av mycket annat än enbart ha svårt att stå emot vissa frestelser. Det kan vara fel på ämnesomsättningen, ätstörningar och så vidare. Självklart är det så. Som utomstående har man givetvis egentligen ingen rätt att vara fördömande. Väldigt många människor med denna extrema övervikt kämpar otroligt mycket för att gå ner i vikt. Och det är heller inte så att jag i detta inlägg tänker på personer med några 10-tals kilo för mycket. Själv behöver jag egentligen gå ner 10-15 kilo för att nå min egen idealvikt, så i så fall skulle jag vara lika fördömande emot mig själv. De flesta av oss skulle börja tänka till i ett ganska tidigt stadium om man började gå upp extremt mycket i vikt. Man skulle lägga om sina matvanor, träna etcetera. Men när det blir denna extrema övervikt, är det säkerligen mycket annat som spelar in - saker som kan göra övervikten till något som hänger samman med något sjukligt istället.

Det är verkligen inte lätt att lägga om sina matvanor, det är en sak som är säker. Fråga mig, jag vet! Jag har försökt gå ner i vikt i olika omgångar i flera år. Samtidigt har jag heller inte haft den där extrema övervikten - och vill åtminstone inbillar mig att jag skulle blir mer motiverad om jag vore extremt överviktig.
Emellanåt undrar jag om det inte borde finnas vissa fall där extrem övervikt borde vara grund för tvångsvård? Precis om vissa fall av missbruk eller självskadebeteende. Minns ni Susanne Eman som hade som mål att bli världens tjockaste människa? Det är fall som dessa jag kan tycka tvångsvård skulle vara på sin plats! Personer som på detta sätt skadar sig själv, som inte inser sitt problem utan bara gör det värre...
Med all vetskap vi idag har om vilka sjukdomar övervikt kan leda till, borde det ju verkligen vara på sin plats vissa gånger. Många andra inser förstås sitt problem med extrem övervikt och gör förr eller senare något åt det hela. Antingen genom att lägga om sina vanor, genom operationer eller både och.
Men faktum kvarstår, jag skulle ha ytterst svårt att sälja fettdrypande mat till någon som var extremt överviktigt. Det går liksom inte att komma ifrån. Och när jag på ett snabbmatställe ser någon med extrem övervikt vräka i sig hamburgare och strips i stora mängder, står mig verkligen maten långt upp i halsen.
Människan blir ju faktiskt alltmer överviktig, även om de flesta kanske tampas övervikt på max 20-30 kilo. Våra kroppar är helt enkelt inte skapta för att sitta stilla en stor del av vår tid, samtidigt som vi äter på samma sätt som tidigare. Det går biologiskt inte ihop. Det är inte bara jänkarna som blir allt fetare, det gäller även oss svenskar...

AB 1, 2 EX 1, 2, 3, 4, 5

Bilden lånad från Diet Hunters, Technorati

Nguyen Duy Hai på bilden här ovanför lider av neurofibromatos - som även kallad elefantsjuka. Sjukdomen innebär att tumörer bildas på nerver i kroppen.

Svulsten började växa redan när han var barn och när han var 17 år amputerade läkarna hans högra ben. Men en ny tumör började växa från benet, och vägde till slut 90 kilo. Nu har man lyckats operera bort svulsten och Hai har i ett nafs gått ner 90 kilo i vikt.
Är det något jag verkligen kan tycka är riktigt, riktigt äckligt, så är det just bölder och svulster av olika slag! Och det här var ju verkligen något bland det värsta jag sett! Snacka om det finns märkliga och läskiga sjukdomar, som man knappt har en aning om att de existerar.
Enligt en artikel jag hittade på nätet, är det i alla fall en av världens vanligaste ärftliga sjukdomar. Om man ska tro Expressen i alla fall. Jag kunde i alla fall inte låta bli att göra en bildsökning på just neurofibromatos - och vilka bilder jag hittade! Fy, vad sjukdomar kan förvränga en människas utseende. Det är just sådant här jag kan drömma mardrömmar om på nätterna! Inte just om att träffa en sådan person, utan att själv få en sådan sjukdom.
Josph Merrick anses väl vara den som på sätt och vis gjorde sjukdomen "känd". Han levde kring förra sekelskiftet och visades upp på marknader och cirkusar som freak och kallades allmänt Elefantmannen. Jo, filmen med samma namn handlar om honom. :-)

EX 1, 2, 3, 4

Bilderna lånade från Expressen, Djurtema, Medical info pictures, Derm Atlas, Documenting Reality

Hur skulle DU reagera om du blev vittne till ett brott? Om du ser någon bli nedslagen på öppen gata, skulle du ingripa eller ens ringa polisen? Om du misstänker ett pågående inbrott hos grannen, skulle du då ringa polisen? Eller en pågående kvinnomisshandel i lägenhet bredvid?
Personligen vill jag gärna tro att de flesta åtminstone ringer polisen om de blir vittne till ett brott. För det är det minsta jag begär av mina medmänniskor om det är jag som är brottsoffret! Bland det värsta jag skulle tänka mig, det vore att bli nedslagen på öppen gata och märka att ingen förbipasserande ens ringde polisen!
Fysiskt ingripa kanske man inte alltid kan begära, det är tveksamt om jag själv skulle göra det i alla lägen! Ser jag ett barn bli misshandlat - eller någon annan som är särskilt försvarslös - skulle jag förmodligen gå emellan rent reflexmässigt. Men är det 4-5 stora killar som brakar loss på någon annan, är jag tveksam om jag skulle ingripa rent fysiskt. Men jag skulle inte tveka en sekund att ringa polisen!!
Jag minns ett nattpass jag gjorde under min tid i London. Vi var tre personer ur personalen från härbärget som åkte runt på Londons gator och delade ut mat, kläder och filtar till hemlösa. Vid ett av stoppen råkar en kille snubbla över några som nonchalant sitter lutade mot en husvägg med benen utsträckta över en stor del av trottoaren. Denna lilla tabbe räckte för att de som satt på marken skulle tända till och burdust flyga på killen som snubblat. Han blev ganska rejält misshandlad kan jag säga! I bilen hade vi en mobiltelefon och min första tanke var att ringa polisen. Men mina kolleger tvekade!! De frågade mig om jag tyckte att vi verkligen skulle ringa polisen!! Jag tittade på dem som om det var dumma i huvudet och sa sedan att självklart ska vi ringa polisen!! En kille håller ju på att bli ihjälslagen några meter från bilen vi sitter i!!
Men jag kan än idag - nästan 15 år senare - fortfarande inte förstå mina kollegers tvekan!! Man ser någon bli nedslagen och tvekar om man ska ringa polisen! Klart man tvekar över om man ska ingripa - men har du en telefon i handen - RING, RING, RING!!!!!!

Jag tror faktiskt att de allra flesta ingriper om de ser ett pågående brott. Åtminstone i bemärkelsen att de påkallar uppmärksamhet, ringer polisen eller liknande.
Samtidigt hör man skrämmande ofta om personer som faktiskt inte ingriper på något sätt alls när de blir vittnen till brott! Det kan vara slagsmål, inbrott, bilstölder och allt möjligt - men folk tycks ibland vara för flata för att ens slå tre siffror på telefon och tala om vad som händer.
Civilkuragelag har ju diskuterats titt som tätt - och senast våren 2011 slog en utredare fast att en sådan lag inte skulle ha önskad verkan.
Själv är jag aningen kluven till en sådan lag - det beror ju helt på hur den utformas! Man kan inte begära av någon att fysiskt ingripa, men är det för mycket begärt att se till att polis och/eller väktare tillkallas? Såvida man inte på något sätt redan sett att någon annan gjort detta, förstås. Problemet vissa ser med en civilkuragelag har varit svårigheten med att få tag i vittnen till händelser. Att vittnen kanske inte vågar träda fram på grund av att de inte ingripit. Och visst, det är en poäng i det - men återigen beror det ju på hur en civilkuragelag utformas!
Och vad vill du själv ska ske om du blir utsatt för ett brott? Vill du att folk bara ska låtsas som att det regnar, titta bort och snabbt passera när du blir nedslagen? Nej, förmodligen inte! Du vill säkerligen inget högre än att någon åtminstone plockar fram mobilen, slår 112 och ser till att polisen kommer. Men tyvärr är det inte en självklarhet för alla!

Relaterat: AB 1 EX 1 JB 1 SR 1 SK 1 SVT 1 VF 1

Bilderna lånade från Ängarydsbladet, Livet på Backastrand

– Jag är inte naiv och förskönar inte krig. De värsta stunderna i mitt liv har inträffat som Seal-soldat. Men jag kan stå inför Gud med ett rent samvete för att ha gjort mitt jobb.
Orden kommer från Chris Kyle, som anses vara USA:s dödligaste krypskytt. 255 liv har han på sitt samvete och under irakkrigat kallade motståndsrörelsen honom för Djävulen av Ramadi.
Första gången Chris beordrades att skjuta en människa på långt håll tvekade han, men under de fyra tjänstgöringsperioderna i Irak lärde han sig sluta tveka. Hans mest legendariska skott kom utanför Sadr City, när han såg en fiendesoldat med ett raketgevär i närheten av en amerikansk konvoj. Kyle befann sig mer än 1,9 kilometer därifrån, men med sitt Lapua magnum-gevär träffade han mitt i prick.
– Gud blåste kulan och träffade honom, ska han sagt i en intervju med New York Post.

Argumentet "att bara göra sitt jobb" är ungefär detsamma som bödlarna från Tysklands koncentrationsläger hade! De stod rakryggade och hävdade att de bara lydde order och gjorde sitt jobb. Att sedan säga att man dödar i Guds namn, med Guds hjälp göra bara denna bödel till krypskytt patetisk. Hur kan man vara stolt över att ha som yrke att döda andra människor? Hur kan man komma hem och ses sina barn i ögonen efter ett sådant uppdrag? Hur kan man lära sina barn att våld är fel när man faktiskt lever på just våld?
Och vad säger ett av tio Guds bud? "Du skall icke dräpa" - om jag inte minns fel från mina religionslektioner i skolan. Ett annat säger "Du skall inga andra Gudar hava jämte mig" - men det verkar denne Chris ha. För den Gud jag läste om i religionskunskapen och under konfirmationsläsningen förspråkade inte våld utan kärlek. Nu är jag visserligen själv inte troende, men tycker ändå religion ska vara något som symboliserar kärlek och alla människors lika värde.
När sedan någon i Guds namn dödar - och dessutom med argumentet "jag gör mitt jobb och är stolt över det" - blir personen istället patetisk.
Sen håller jag med om att krig är krig och att det är lite andra "spelregler" då än i fredstid. Men faktum kvarstår: hur kan man med stolthet döda andra människor i Guds namn?

KÄLLOR: AB, BI, DM, TB

Bilden lånad från Resident evil

Så är det nytt år och folk har avgivit sina nyårslöften. För många innebär ett nytt år en nystart på många sätt och en möjlighet att börja om. Själv har jag suttit och funderat över vad jag förväntar mig av det nya året, men insåg att det var lättare att komma på saker jag inte tror kommer att ske under 2012! Och tyvärr känner jag mig inte särskilt positiv alla gånger!

- SAAB fortsätter tillverka bilar.
- SJ börjar hålla tidtabellen.
- Socialdemokraterna får över 40% i en opinionsmätning.
- Försäkringskassan börjar ta hänsyn till människan.
- USA slutar agera världspolis.
- Politikerna inser att EURO-samarbetet inte är ett lyckat och framgångsrikt koncept.
- Moderaterna inser att de aldrig kommer bli något äkta arbetarparti.
- Politiker, oavsett partitillhörighet, slutar att fuska.
- Tunnelbanan och pendeltågen i Stockholm håller tidtabellen även om det faller någon centimeter snö.
- Sverige begär utträde ur EU.
- Socialdemokraterna inser att de måste ha en ny partiledare för att ha någon chans att vinna nästa val.
- Främlingsfientligheten minskar, liksom stödet för Sverigedemokraterna.
- Alliansen lär sig svenska och inser att "arbetslöshet" och "lathet" inte är synonymer.
- Kvällspressen slutar använda ordet "chock" i varje mening.
- Alliansen inser att det är fördelaktigt med hyresrätter och utförsäljningen av allmännyttan upphör.

Själv dråsar jag ner i soffan, öppnar upp en tetrapack och ber en stilla bön för att kanske 2013 blir ett bättre år! För hoppet är det sista som lämnar människan och jag har fortfarande ett hopp om en bättre värld. :-)

AB 1, 2 BAR 1 DN 1, 2, 3, 4 SvD 1, 2 SVT 1, 2, 3

Bilden lånad från My Newsdesk