Så är det första maj. De svenska tidningarna fylls med rubriker om förstamajtal och demonstrationer. Tro det eller ej, men jag brukar faktiskt demonstrera ibland på första maj! Det har inte blivit av varje år, men många... I år har jag dock inte så mycket annat val än att köra min egna lilla demonstration här ute till sjöss. ;-) Det går idag att läsa om förstamajtåg i en stor del av världen, inte bara i Sverige. Så man får kanske hålla sig till att sympatisera med alla som demonstrerar, när det inte finns några tåg att tillgå.
Tanken slog mig häromdagen, att det faktiskt "luckrats upp" en del vad gäller flera helgdagar - åtminstone här i Sverige. När jag själv var liten, var det snudd på omöjligt att hitta en öppen affär på första maj! Till och med OK-macken, som annars skyltade med "alltid öppet" hade stängt på första maj. Detsamma gällde många gånger även på till exempel långfredagen, då man förväntades sitta hemma och ha det tråkigt (även om de flesta inte gjorde det). Nu har de allra flesta affärer "söndagsöppet" på första maj, det är inte längre nödvändigtvis "heligt" för arbetarna att vara lediga denna dag.
Just i Sverige kan det ju tänkas att de flesta anser sig ha det så pass bra, att första maj på många sätt tappat lite i betydelse. Man kanske inte längre anser att det är lika viktigt att slåss för de rättigheter som trots allt inte fanns för 100 år sedan men som nu finns.
Nej, jag är inte bitter över att första maj verkar tappa betydelse. För många är det kanske så enkelt att man tycker att man har det bra som man har det, det behövs inga demonstrationer. Men för min egen del är det också en fråga om att bibehålla just det system som finns....

AB 1, 2, 3, 4, 5,  DN 1, 2, 3, 4, 5 EX 1, 2 SvD 1, 2, 3, 4, 5 SVT 1, 2, 3

Bilden lånad från Vänsterpartiet

Min älskling är som ett tomtebloss, som ett tomtebloss lättantändlig. Hon brinner hett när hon sprakar loss.
Som en mila röd är min älsklings glöd, men ingen glöd är oändlig! Kallt är det för kolaren när milan är död. Min älsklings glöd är så röd så röd - men ingen glöd är oändlig... Min älskling är som ett tävlingslopp där ingen av oss kan vinna, där ingen hinner den andre opp. Min älsklings älskog är ett tävlingslopp där ingen av oss kan vinna.
Ja, kärleken är som ett tomtebloss, som ett tomtebloss lättantändlig... Den brinner röd när den drabbar oss. Min själ, jag är som ett tomtebloss och ingen glöd är oändlig!!

Text av Cornelis Vreeswijk

Bilderna lånade från Pernilla, Minuskel

Är jag den enda som läser tidningarna lite extra kritiskt så här på första april? Nej, trodde väl knappast det... Jag tror nog de allra flesta granskar nyheterna lite extra kritiskt en sådan här dag, det hur ju liksom blivit lite av en "sport" att avslöja vad som är årets skämt i respektive tidning eller nyhetssändning.
Själv hann jag - på grund av tidsskillnaden - inte kolla tidningarna innan avslöjandena publicerats tyvärr. Så i år fick jag aldrig utmaningen att försöka knäcka vad som var skämt i någon tidning. Men måste nog medge att det tycks varit ovanligt bra skämt i år! Vissa hade jag förmodligen genomskådat ganska fort, det är en sak som är säker! Men andra hade jag absolut tänka lite extra kring innan jag faktiskt insett att de varit ett skämt. Gångonykterhet och gratis hårschampo på Sweden Rock känns ju till exempel lite väl långsökt. Precis som den bensinmack i Brunflo som ska ha hittat olja under sin mark och nu är självförsörjande genom ett mikro-raffinaderi. Men att man nu måste ha samtliga bildäck med sig i bilen - sommar- som vinterdäck - oavsett årstid skulle egentligen inte förvånat mig, om det nu kommit en sådan lag. Med tanke på de många gånger helt idiotiska regler som myndigheterna kommer med, så hade detta inte varit särskilt förvånande...

För den som är intresserad, kommer här ett urval av de allra bästa aprilskämten i år:

- Tack vare en ny sponsor får alla som besöker musikfestivalen Sweden Rock gratis hårschampo. (Blekinge Läns Tidning)
- Olja har hittats under en bensinmack i Brunflo och via ett mikro-raffinaderi kan macken nu sälja bensin och diesel till lågpris. (Östersunds-Posten)
- Hundbajs kan återvinnas till miljövänliga fyrverkerier. För varje hekto hundbajs som lämnas in till återvinning betalas fyra kronor. (Länstidningen Södertälje)
- Lions club i Luleå ordnar taxfree-utförsäljning av mobiltelefoner och annan elektronik efter att ha hittat ett dokument från 1800-talet om skattefri handel. (Norrbottens-Kuriren)
- Kommunerna i Blekinge blev så inspirerade av miljökampanjen Earth Hour att ljuset ska släckas en timme varje lördagskväll hädanefter. (Sydöstran)
- SSU i Motala föreslår att gymnasierna ska göras om till nattskolor för att bättre motsvara de ungas dygnsrytm. (Motala-Vadstena Tidning)
- Rökförbudet för vårdanställda i Skåne följs upp med ett förbud att äta fett och socker under arbetstid. (Skånska dagbladet)
- Samtliga bildäck ska finnas i fordonet under färd. Vinterdäcken ska ligga i bakluckan på sommaren och sommardäcken ska följa med på vintern. (Länstidningen Östersund)
- Fotgängare kan dömas för gångonykterhet och hjälmtvång införs när fotgängare klassas som fordon. (Sundsvalls Tidning)
- Försvaret ska ställa upp för gruvnäringen och frakta malm med Herculesplan. (Norrländska Socialdemokraten)
- Omvalet i Västra Götaland stoppas eftersom de borttappade valsedlarna från regionvalet nu har hittats. (SR Skaraborg, som även länkade upp ett anonymt brev som följde med valsedlarna. Men ett klick på länken ledde istället till Wikipedias länk om aprilskämt.)
- Dagens Nyheter berättar om en forskningsupptäckt som bekräftar det som många länge misstänkt: att män mår sämre än kvinnor när de har influensa och feber. Det skulle i så fall förklara varför ”kvinnor kan arbeta trots influensa medan män är oförmögna”. Fenomenet döps till PJ-Osk efter upptäckaren P-J Oskarsson...

Källor: DN, SvD

Bilderna lånade från BesartaHoti, Pireva

Så är det Earth Hour och vi förväntas släcka våra lampor för att istället "sätta ljus på" klimatet. För fyra år sedan började man i Sydney tydligen och det hela kom till Sverige för tre år sedan. I år kommer bland annat Eiffeltornet, Niagarafallen och operahuset i Sydney mörkläggas när timmen mellan halv nio och halv tio passerar hos dem. I Stockholm släcks belysningen i Globen, Hötorgsskraporna och plasmaskärmen på Stureplan. Bland annat. Och kungen släcker belysningen på sina slott.
För en annan, som just ni ligger några timmar efter svensk tid (5,5 timme för att vara exakt), har tiden 20.30 inte infunnit sig ännu, medan jag vet att Earth hour är över för er i Europa och längre österut.
Själv har jag brukat släcka ner hemma just denna timme varje år. Jag släcker, stänger av TV:n och datorn. I år blir det lite svårare, eftersom det skulle bli måttligt populärt att släcka ner hela fartyget! Det är förmodligen ett av de säkrare sätten att bli tvångsavmönstrad i nästa hamn skulle jag tro.
Men vad jag förstått, är det i år rekordmånga som deltagit redan. I alla fall i den del av världen där man just nu passerat klockslaget 21.30.
Det är ju inte så att man själv kan påverka hur mycket som helst vad gäller klimatet, men man kan absolut bidra en del! Och denna manifestation är ju trots allt det minsta man kan göra för att försöka påverka beslutsfattarna vad gäller klimatet.
Jag undrar ibland hur mycket det arbetas för att nå ett bättre klimat? Visserligen kan vi konsumenter påverka ganska mycket genom hur och vad vi väljer, men de tyngsta och största besluten ligger fortfarande högre upp. När det är så mycket prat om växthuseffekt, klimatförändringar och vikten av att tänka ekologiskt och miljövänligt, borde det arbetet ligga ganska högt på prioriteringslistan för politikerna.
Eller? För själv tycker jag det är ganska lite man hör om vad som görs och vilka planer det finns. Det är ju inte många av de energikällor som finns idag som är riktigt bra alternativ långsiktigt sett. Så det borde ju arbetas hårt för att få fram nya alternativ. Där räcker knappast en timmes släkt ljus per år...

Källor: DAG, DN, SvD, VG

Bilden lånad från Asiat

---

FAKTARUTA OM ORGANHANDEL

Källa: DN

Bilderna lånade från Reflekterat, Vårdguiden

Vissa av oss överlever trots hur våra föräldrar levde - och trots att vi inte hade några datorer och mobiler! Ta oss som är 70-talister till exempel! För först överlevde vi att födas av mammor som rökte och drack under graviditeten, de tog magnecyl och alla möjliga läkemedel, åt Blue cheesedressing, samt åt tonfisk men blev aldrig testade för diabetes.
Efter detta trauma blev vi lagda på mage för att sova i en spjälsäng målad i en rosa eller blå färg med alltför hög blyhalt. Vi hade ingen barnsäkerhet på medicinburkar, dörrar eller fönster och när vi cyklade hade vi ingen hjälm! För att inte tala om vilken risk vi tog när vi liftade senare i livet.

Som spädbarn och barn åkte man bil utan barnstol, bilkudde, säkerhetsbälte eller airbag. Vi drack vatten direkt ur trädgårdsslangen och INTE ur glas eller flaska. Vi delade läsk med flera kompisar och drack direkt ur flaskan och INGEN dog av detta. Vi åt muffins, mammas bullar, vitt bröd, riktigt smör och för mycket socker på cornflakes och i långfilen. Inte blev vi överviktiga för det!! För VI VAR ALLTID UTE OCH LEKTE!
Vi kunde gå hemifrån på morgonen leka hela dagen för att sedan komma hem när gatlyktorna var tända. Ingen kunde nå oss på hela dagen - OCH VI VAR OKEJ!!
I timmar kunde vi bygga lådbilar av skräp för att sedan åka ned för någon backe och då upptäcka att vi glömt bromsarna. Efter att vi åkt in i träd och buskar ett par gånger lärde vi oss att lösa problemet. Vi hade inga Playstation, nintendos, X-box, ingen video eller DVD, inga 150 kanaler på TV:n, inget surroundljud, CD-spelare, inga mobiltelefoner, datorer och inget Internet eller MSN. Vi hade VÄNNER och dem fann vi utomhus!
Vi föll från träd och tak, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder - och inte blev någon stämd eller anmäld för det. Vi åt maskar och kakor gjorda av sand eller jord och inte fortsatte maskarna att leva i magen! Vi fick luftgevär vid 10 års ålder, vi hittade på spel och lekar med hjälp av en pinne och en tennisboll, och fast man sa att det kunde hända, så var det inte så många som fick sina ögon utpetade av pinnar.
Vi cyklade eller gick till våra kompisar, ringde eller knackade på och ibland steg vi bara in och pratade med dem.
Fotbollslaget hade uttagningar och alla blev inte uttagna. De som inte blev det, fick helt enkelt lära sig att handskas med besvikelsen!

Så var stolt och glad över att du överlevde! ;-)

Bilden lånad från Matilda

När jag är hemma brukar jag följa med ganska bra i nyhetsrapporteringen. Jag prenumererar på två morgontidningar - både DN och Barometern - och försöker att antingen se någon nyhetssändning på TV eller höra någon på radio varje dag. Det har liksom blivit en ganska given del av min vardag att försöka hänga med så gott det går i vad som händer.
Men när jag nu befinner mig till sjöss, är det lite svårare. Jag har inte längre tillgång till TV och tidningar på samma sätt som iland. Så tur ändå, på sitt vis, att internet finns! I princip dagligen brukar jag gå igenom de större tidningarnas hemsidor, bara för att något sånär ha koll på vad som händer.
Igår fick jag något av en "flashback" när jag gick in på Aftonbladets hemsida och läste om jordbävningen som drabbat Japan, med efterföljande tsunami. Tsunami, som i alla fall jag själv knappt visste vad det var för några år sedan, men som sedan blivit ett välkänt begrepp. I Sverige pratar vi plötsligt om tsunamin med stort T - och alla vet plötsligt att att det är tsunamin som drabbade Thailand för några år sedan man pratar om.
Nu tycks det visserligen inte som att några svenskar omkommit denna gång, men vad jag för en stund sedan läste saknas fortfarande 10.000 personer efter flodvågen som svepte in över Japan. Och till det har nu även ett kärnkraftverk skadats och tycks läcka ut en massa strålning. 140.000 personer evakueras just nu tydligen, alltmedan temperaturen i reaktorn tycks sjunka stadigt. Jag är rätt dåligt insatt i hur en reaktor faktiskt fungerar, men uppenbarligen är det inte helt bra med för låga temperaturer i dessa sammanhang. Risken verkar vara att det kan utvecklas till den största kärnkraftsolyckan genom tiderna, om det vill sig riktigt illa.
Det visar ju på den stora avigsidan med kärnkraft, att händer en olycka kan det gå riktigt, riktigt illa - med konsekvenser som hänger kvar i många år efteråt. Kring Tjernobyl finns ju exempelvis områden som fortfarande inte är beboeliga trots att det gått 25 år efter olyckan där. Samtidigt som kärnkraft i sig inte påverkar till exempel växthuseffekten nämnvärt.
Min egen åsikt är förstås att kärnkraften ska avvecklas så fort man har ett bra alternativ, just med tanke på vart man ska göra av avfallet - och vilka konsekvenser en eventuell olycka kan få. Och nu ser man ju att det faktiskt kan hända, hur väl underhållna verken än är och hur mycket säkerhet man än har kring kärnkraftverken. En större naturkatastrof och så är katastrofen ett faktum...

Själv råkar jag just nu befinna närmare Japan än jag gjort på många år - även om det förstås fortfarande är en bra bit dit ändå! Men tanken slår mig förstås, vilken mardröm det skulle vara att hamna mitt i något sådant som en tsunami!
Vad jag hört, ska man tydligen inte känna av en tsunami ute tills havs (rätta mig gärna om jag har fel), medan det blir riktigt farligt först när vågen rullar in mot land. Bilderna jag nu själv sett från Japan, visar på sönderbrutna båtar och fartyg som dragits långt upp på land, hela städer som spolats bort... Med andra ord är det rejäla krafter man pratar om! Så man får väl vara tacksam att det inte förekommer några resor till Japan med den båt jag just nu befinner mig på!
Samtidgt förekommer ju jordbävningar och andra större katastrofer i både Syd- och Nordamerika, just de kontinenter som vi faktiskt besöker (just nu är vi på väg mellan Venezuela och Houston i USA). Så säker är man förstås inte ändå.
Men det är förstås inget jag går och tänker på och oroar mig för - då skulle man ju aldrig kunna åka någonstans alls, varken i jobbet eller på semester.
Nästa tanke - som alltid slår mig vid sådana här tillfällen - är ju förstås hur skyddat, lugnt och bra vi har det i lilla Sverige. Hur ofta har vi krafiga jordbävningar i Sverige? Har det någonsin hänt överhuvudtaget? Det var visserligen ett jordskalv i Kalmar en natt för ett par år sedan, men det var så otroligt lätt att det knappt märktes. Själv låg jag och sov när det inträffade och jag märkte inte av det överhuvudtaget!
Men nu kommer jag säkerligen följa vad som händer borta i Japan, på de sätt som finns att tillgå till sjöss. Internet med andra ord. Man får hoppas att det inte har samma hemska utveckling som det hade vid förra större tsunamin, då man pratade om över 200.000 dödsoffer i flera asiatiska länder. Varje dödsoffer är givetvis hemskt nog, men ju färre det är, ju bättre det förstås...

DAG 1, 2, 3 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6 SvD 1, 2, 3, 4 SVT 1, 2, 3, 4, 5 VG 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

Bilderna lånade från Marcus Häggström, Mikaela Holmberg

I höstas skrev jag mina sista tentor, åtminstone för ett bra tag framöver. Varje gång jag kommer till "väntrummet" utanför tentasalarna och väntar på att tentavakterna ska öppna upp dörrarna så att vi studenter ska komma in för att kallsvettigt plågas under några timmar, känns det som jag nästan ska föras till avrättning. Okej, det var starka ordval! Men det är en känsla snarlik den när man sitter i väntrummet hos tandläkaren och man vet att det är en mycket smärtsam och plågsam behandling som väntar därinne i tandläkarstolen.
Och precis som i tandläkarens väntrum började jag förstrött bläddra i någon kvarglömd tidning som låg framme. Jag minns nu inte namnet på tidningen, men det var någon av de tidningar som ges ut av och för oss studenter vid Linnéuniversitetet. Det är studentkåren som ligger bakom tidningen och man har ambitiöst lagt arbetet med en regelrätt redaktion, chefsredaktör och allt. På första uppslaget i tidningen hade chefredaktören själv en "kolumn", där hon skulle försöka skriva något förståndigt, vettigt och debatterande i varje nummer.
Lika förstrött - egentligen med tankarna på den kommande tentan - började jag läsa vad chefsredaktören hade haft för förståndigt att säga i just det aktuella numret av tidningen. Och plötsligt får jag känslan av att jag läst exakt samma text flera gånger tidigare! För vad hade hon skrivit om, om inte det så typiskt svenska ordet "lagom". Det ord som bara finns på svenska, som inte går att översätt till något annat språk alls. Det ord som härstammar från vikingarnas öldrickande, när man drack ur samma sejdel som skickades runt bordet. Varje person fick alltså inte dricka mer än att ölet räckte runt hela bordet - laget om.
Det var flera formuleringar som kändes märkligt bekanta på något sätt och jag började faktiskt fundera över hur många gånger jag läst olika kolumner och krönikor om just ordet "lagom". Är vi så stolta i Sverige över att vi har ett ord som inte går att översätta till något annat språk? Hur många spaltmeter har det skrivit om ämnet? Själv vet jag inte, men skulle tippa på att det inte längre är spaltMETER utan spaltKILOmeter vi pratar om!

Nu råkade det visserligen vara en "amatördebattörs" kolumn jag läste. Hon var knappast utbildad journalist och dessutom ganska ung. Men det är å andra sidan inte synonymt med att inte vara påläst och insatt. Oavsett vem som hade skrivit just den kolumn jag råkade läsa denna dag innan min tenta, hade tanken varit densamma: undrar om inte kolumnisterna byter manus med varandra och sedan bara formulerar om lite grann?! Det är om och om igen som samma ämne kommer tillbaka! Ungefär samma slutsatser, ungefär samma tankebanor och resonemang...
Vissa tidningar kan man förstås sedan fortsätta bläddra i och fråga sig om de även återanvänder gamla nyheter - men DET är en annan historia... :-)

Bilderna lånade från Editorsweblog,

Posten är ett företag som jag alltid hyst någon form av hatkärlek till. Min första praoplats, som jag hade i sjätte klass för över 20 år sedan, var på just Posten i Hudiksvall. Mitt första sommarvikariat efter studenten -96 var sedan på Posten i Söderhamn och sedan dess har jag alltid på ett eller annat sätt återkommit till Posten. Sommaren -98 var jag tillbaka på Posten igen, men då i Hudiksvall, och blev kvar fram till sensommaren -99 då jag flyttade till Stockholm.
Sedan höll jag mig borta från "Kungliga Postverket" under ett antal år och jobbade istället inom Polisen.
Men när jag sedan kom till Kalmar och började plugga, behövde jag sommarjobb - och vart hörde jag då av mig? Jo, Posten förstås!
På något vis har jag alltid trivts med arbetet som brevbärare. Det är inget avancerat arbete, men heller inte något man helt kan göra med förbundna ögon. Det är en hel del att hålla koll på trots allt. Man får vara ute en stor del av dagen, man kan på sätt och vis lägga upp delar av sitt arbete som man själv vill. Man träffar folk och får motion på betald arbetstid.
Samtidigt inser jag att det inte är jobbet jag vill ha livet ut. Jag vill inte sitta där som pensionär och tänka tillbaka på en karriär som brevbärare. Det är inte en fråga om att jag "klankar ner" på dem som gjort valet att arbeta som brevbärare, det är något jag respekterar fullt ut. Istället är det med jobb som med mycket annat i livet; det är en smaksak vad man väljer att arbeta med. För min del spelade ytterligare en aspekt in i mitt val att en gång säga upp min fasta tjänst inom Posten. Nämligen tanken på vad som händer den dag jag eventuellt blir av med jobbet? Sista åren har det inom Posten varit stora rationaliseringar och många har blivit av med jobbet. Vad händer om jag som i en ålder på 45+ blir av med jobbet, är dåligt utbildad och jobbat på Posten i alla år? Jag kommer säkerligen ha svårt att hitta ett nytt jobb - något som med en utbildning kommer bli mycket enklare.
Samtidigt har jag svårt att hålla mig ifrån Posten och kommer ofta tillbaka dit på ett eller annat sätt. Och varje gång jag slutat har jag fyllts av en känsla av vemod och nästan lite saknad...

Man behöver inte gå många decennier tillbaka i tiden för att se att då var något av status över att vara anställd inom Posten. Man hade många förmåner, fick utbildningar med mera. Detta är något som mer och mer försvunnit med åren, allteftersom Posten rationaliserat i olika omgångar.
Det har emellanåt känts som att man nästan "skäms" lite över att berätta att man är postanställd; många tycks se ner på en på ett märkligt sätt. Samtidigt märker man bland de flesta inom Posten en rätt stor yrkesstolthet. Många sätter en ära i sitt arbete - utan att bli som Gustav Svensson i "Svensson, Svensson".
Men visst finns det olika typer även inom Posten. Vissa lägger sin skäl i arbetet och gör det bästa av varje arbetsdag. De försöker lära sig nya saker och se framåt. Sedan har vi den andra typen, som oftast jobbat i många år inom Posten och kanske börjat inse att detta inte var vad de velat med livet. Men man börjar nu bli "för gammal" och är för dåligt utbildad för att söka ett annat arbete. Bland dessa märker man istället en stor bitterhet och nästan en ovilja inför alla förändringar och att lära sig något nytt i sitt arbete.
Jag kan mycket väl förstå att det inte känns roligt när livet inte blivit vad man hoppats på, men vad blir bättre av att man bara gräver ned sig och går och är bitter? Varför inte försöka göra det bästa av situationen och istället välkomna förändringar? Alla förändringar är ju trots allt inte av ondo och kan ju leda till något nytt och något positivt.

Sedan i höstas har ju Posten genomgått ganska stora förändringar och här har jag själv haft svårt att vara odelat positiv till alla förändringar man genomfört. Grundtanken är att man som brevbärare ska utföra mindre sortering och istället vara ute på distrikten en större del av dagen. Istället för att som tidigare ansvara för ett enskilt distrikt, ska man nu rotera mellan tre olika distrikt. Tanken - vad jag förstått - är dels ett mer varierande arbete men också ett försök att minska arbetsskadorna. Bland brevbärare har man enormt mycket förslitningsskador på knän, axlar och rygg liksom fallskador bland många som snubblar och ramlar i trapporna. Samma brevbärare ska inte alltid springa i trappor utan alla ska alternera mellan både trapp- och bildistrikt.
Och okej, jag köper grundidén. Alla tjänar på att minska arbetsskadorna och på en mer varierande arbetsmiljö. Samtidigt undrar jag själv om inte kvaliten blir lidande? Att samma brevbärare går samma runda gör att man kan rundan på ett helt annat sätt och därmed kan erbjuda en helt annan service till kunderna. Risken att det oftare blir fel och förseningar är större på detta sätt - som jag ser det.
Och sedan dessa förändringar infördes i höstas, har det varit otroligt mycket strul, det är en sak som är säker. Vi kommer allt senare med posten och det är inte bara i Kalmar. På många håll i Sverige har man delat ut julkort långt in i januari. Bara som ett exempel.
Nu läggs även Postens företagscentrum ner och läggs ut på entreprenad till Postens olika ombud. Något jag själv ser som en försämring i Postens service - och dessutom gör flera postanställda arbetslösa.
Här i Kalmar har Posten fått utstå mycket kritik sedan beslut tagits att säga upp avtalet med flera ombud och centralisera postombuden till några få ombud - som dessutom ligger längre ifrån stan. Det har skrivits spaltkilometer av insändare i lokaltidningarna, bildats protestgrupper och skrivits protestlistor för att Posten ska behålla den service man hittills haft. För mig, som är rätt rörlig trots allt, spelar det kanske ingen större roll om jag får ta mig någon kilometer extra för att hämta ut de paket jag får emellanåt. Men jag förstår dem som är äldre och har svårare att ta sig fram - där blir det förstås svårare.
Nej - som sagt -, har jag svårt att vara odelat positiv till förändringarna. Även om jag köper grundidén i det mesta av dem, finns det även negativa aspekter i det hela. Samtidigt har det varit en del "barnsjukdomar" vad gäller många av förändringarna och med tiden kan det säkerligen bli bra ändå. Och själv återkommer jag säkerligen emellanåt som timvikarie till Posten även i fortsättningen.

DN 1, 2

Bilderna lånade från BBS, Ett hjärta rött, Jan Grantorp

Jag hör till den ganska stora skara som började jobba direkt efter gymnasiet. Minns jag inte fel, gick det bara någon vecka efter studenten innan jag började jobba. Först Posten och sedan en rad ströjobb innan jag haft ett par fasta anställningar innan jag började plugga 2006.
Jag hade då hunnit med 10 sabbatsår från allt vad skola ville heta innan jag återigen satte mig i skolbänken. För min egen del har jag känt att det inte på något sätt varit något negativt att ha varit ute i arbetslivet innan jag började plugga igen, snarare tvärtom.
Men med tiden ute i arbetslivet har jag alltmer börjat störa mig på vissa saker när jag tittat på rekrytering av personal till många arbetsplatser. Många gånger söker man unga personer och man kan väl tänka sig att arbetsgivarna på sätt hoppas på nya anställda som ska stanna en längre tid framöver.
Dock skulle jag vilja själv vilja påstå att man bedrar sig ganska rejält som arbetsgivare när man tänker så. Många av de "oskrivna regler" som finns på en arbetsplats kan man inte som ung och nykomling på arbetsmarknaden. Jag har själv många gånger märkt att de som kommit mer eller mindre från gymnasiet till ett arbete tycks ha svårare för att hjälpa till, "se" vad som behöver göras, komma med frågor som "jag har lite att göra, ska jag hjälpa dig som har mer så att vi båda hinner med att ta våran rast?". Och vilken 20-åring av idag stannar på samma arbetsplats fram till pensionen? Förmodligen inte särskilt många.
Om man däremot anställer någon som är 10-talet år äldre - eller mer - ökar direkt sannolikheten att personen stannar till pensionen. Personen har dessutom något som inte syns i några betyg, nämligen arbetslivserfarenhet och kan dessa "oskrivna regler" på arbetsplatser.
Det har faktiskt så pass illa att jag själv ibland fått känslan av att vissa (dock långt, långt ifrån alla) yngre har en högre tendens att stanna hemma för "småsaker" - alltså en aningen lägre arbetsmoral. Det är givetvis bara något jag kunnat ana emellanåt utan att kunna sätta fingret på det. Självklart tycker jag att unga ska ha en chans att få jobb, självklart ska unga få komma ut på arbetsmarknaden.
Men det verkar som att jag kunnat ana rätt på något vis, i alla fall om man ska tro undersökningen DN skriver om idag. Så mycket som var femte ung har svarat i undersökningen att de sjukskrivit sig för att de "känt sig trötta och slitna". Något som i alla fall jag själv varit alldeles för ärlig och lojal för; jag ska vara så sjuk att jag inte tar mig ur sängen innan jag lyfter luren och sjukskriver mig...

Källa: DN

Bilden lånad från Svenska kyrkan

För en massa år sedan skulle jag sälja en TV via Blocket. Det här var före platt-TV, LCD-TV och allt vad det heter, men det var med dåtidens mått mätt ändå en bra TV på 28". Jag fick flera samtal om TV:n, som jag sålde för 400 kronor. Ett av de första samtalen var en kvinna som var mycket intresserad och vi bestämde tid för när hon skulle komma och köpa TV:n. Hon skulle komma vid 6-tiden en lördagskväll.
Klockan blev sex och jag började vänta på att det skulle ringa på dörren. Men tiden gick och det förblev tyst. Kvart i sju försökte jag ringa henne för att se var hon blivit av. Men inget svar. Samma sak 45 minuter senare. Så där satt jag och hade vikt en lördagskväll åt någon som aldrig dök upp.
Samma sak råkade jag ut för ett par gånger när jag annonserade ut min lägenhet i Upplands Väsby för byte mot något närmare stan. Folk ringde, var intresserade och skulle komma och titta - och dök aldrig upp. En gång var jag semester och skulle komma en söndagseftermiddag. På fredagen ringde en man som hade en lägenhet i centrala Väsby och han var mycket intresserad av ett byte. Han ville genomföra bytet så fort som möjligt och ville komma redan på söndagen för att titta på min lägenhet.
Jag skyndade mig hem, stressade för att hinna städa undan det värsta innan jag skulle ha lägenhetsvisning. Så närmade det sig klockslaget sex, då han skulle dyka upp. Men ingen ringde på dörren. Klockan blev sju och ingen kom. Jag ringde för att se om det möjligen kunde vara så att han tappat bort mitt nummer eller liknande - men hans mobil var avstängd. Bara mobilsvar. Inte heller han dök upp.

När jag sedan gick med på Mötesplatsen, märkte jag av en snarlik tendens. Personer man haft kontakt med och vissa gånger träffats, säger uttryckligen att man vill fortsätta ses och ha kontakt - men plötsligt upphör sms, mejl och telefonsamtal. Här blir det istället en svår balansgång för hur ofta man ska höra av sig innan man går över någon gräns och istället bara "blir jobbig och desperat".
Själv har jag i dessa lägen efter något tag skickat ett sms eller mejl och faktiskt rent ut frågat hur det kommer sig att vederbörande inte hör av sig eller ens svarar på mina sms. Varje gång har jag då fått svar tillbaka med en ursäkt av något slag. Men detta har aldrig skett i de fall jag annonserat ut något, trots att det faktiskt hänt att jag skickat ett sms och talat om att jag tycker det är dåligt att man inte ens hör av sig om man ändrat sig.
Men tendenserna tycks inte svänga verkar det som! Sista tiden har jag annonserat ut två lägenheter på Blocket. Dels vill jag ha tag i någon ny hyresgäst till min lägenhet här i Kalmar så fort som möjligt för att slippa betal hyran, dels vill jag få min lägenhet i Stockholm uthyrd för några månader. För min lägenhet i Stockholm har massor med folk hört av sig, däribland två företag. Det ena företaget fick lite högre prioritet hos mig eftersom de erbjöd bra villkor för uthyrningen - men ville ha längre hyrestid än jag från början kunde erbjuda dem. När det sedan visade sig att jag faktiskt kunde erbjuda dem de tre månader de vill ha, är de plötsligt inte ens "nåbara". Jag mejlar, jag ringer för och lämnar meddelande på mobilsvararen, men ingen ringer tillbaka. Själv undrar jag hur en fastighetsmäklare kan sköta sitt jobb utan att vara nåbar på mobilen? Eller är det MIG man nonchalerar?
Jag ringer då nästa företag, som först var JÄTTEINTRESSERADE av lägenheten. Men man ber att ringa tillbaka eftersom man just var på G att ha ett möte. När jag väl ringer tillbaka - då har man inom loppet av 10-12 timmar plötsligt tappat intresset av lägenheten.
Detsamma gäller lägenheten jag nu vill bli av med här i Kalmar. Visserligen har jag inte själv rätt att välja vem som får ta över den, det beslutet ligger helt och hållet hos Kalmarhem, men jag har ändå valt att "lägga ut lite trådar" för att få tag i personer som kan tänkas anmäla intresse för den så att jag ska slippa uppsägningstiden. Så får jag tag i en person, som är MYCKET intresserad, anmäler intresse och meddelar mig att man ska ta lägenheten. I och med personens intresseanmälan till Kalmarhem, blockeras andras möjlighet att anmäla sitt intresse för lägenheten. När jag sedan pratar med personen, är vederbörande plötsligt inte särskilt intresserad alls utan vill hellre flytta till Mönsterås än Kalmar. Så här står jag nu - och får förmodligen betala hyra för minst en månad till, för en lägenhet jag egentligen inte har användning för.
Själv frågar jag mig bara: vari ligger felet att säga som det är? Varför är det så svårt att skicka ett sms eller ett mejl och bara tala om att man inte längre är intresserad? Med dagens teknik med sms, mejl, mobiltelefoner, bärbara datorer och mobila bredband kan man inte längre skylla på att "jag har inte haft tillfälle att höra av mig". Hur hektisk dag du än har, finns oftast tillfälle att åtminstone skicka ett sms. Det kan du göra under en kortare bussresa, på tunnelbanan, spårvagnen, i taxin - eller till och med toaletten. Men det är många "för fina" för....

Bilden lånad från 3do, Laks

Någon gång emellanåt - när tillfälle ges - brukar jag läsa ett och annat horoskop. Jag litar inte blint på dem, rättare sagt tror jag faktiskt inte särskilt mycket på horoskop alls. De gånger jag tar mig tid att läsa horoskopen för samtliga stjärntecken (okej, jag vet att detta enligt vissa betyder otur - men hittills har jag inte haft onormalt mycket otur), inser jag att i princip alla horoskopen skulle kunna stämma in på mig. De är helt enkelt så generaliserande, så "brett" skrivna att de mer eller mindre skulle kunna stämma på vem som helst; inget stämmer sämre än något annat...
Dock när jag läser beskrivningen av hur jungfrur - som jag råkar vara - är, stämmer det riktigt bra! Den här texten hittade jag på en sida på internet:

"Den typiska Jungfrun har en tjänande läggning och tycker om ordnade rutiner. Jungfrun är noggrann och flitig och har sinne för detaljer. I relationer och samarbete är Jungfrun pålitlig och ansvarskännande. Stark integritet hör till bilden, det gör att Jungfrun kan upplevas som reserverad och försynt. Hjälpsamhet finns i stora mått.

Jungfrun är en plikttrogen arbetsmyra som får mycket uträttat i det tysta. Den som är präglad av detta strävsamma tecken har en tendens att ta på sig mer arbetsuppgifter än nödvändigt. En väl inbokad agenda och en fulltecknad vardag hör till bilden. (...)

Jungfrun är tålmodig och gör inte så stort väsen av sin person. En jordnära, sparsam och något försiktig läggning hör till bilden samt en strävan efter perfektion. Självkritik och analytisk förmåga är kännetecknande. Hjälpsamma Jungfrun är alltid beredd att ställa upp för andra och förväntar sig inga motprestationer, utan gör det av hjärtat!"

Åtminstone är det så här jag hoppas att jag uppfattas! Men jag får nog nu se till att ändra stil en aning verkar det som. Det finns nämligen astrologer som hävdar att planeterna flyttat på sig att stjärntecknen därmed inte längre stämmer. Med den nya ordningen skulle jag själv till exempel inte längre vara jungfru, utan lejon! Helt plötsligt tycks jag få en beskrivning jag inte känner igen mig särskilt väl i (läs vidare här)!
Enligt en amerikansk astronom finns det fel i astrologins grunder, som lades för ingefär 3.000 år sedan - och felet ska vara att jorden ligger i en helt annan position idag än på den tiden. Dagens system med tolv stjärntecken stämmer helt enkelt inte alls överens med jordens position i relation till stjärnornas position på himlen.
Den den nu nya teorin ska det läggas till ytterligare ett stjärntecken, alltså blir det totalt 13 stycken.

Men i ärlighetens namn... Jag bryr mig faktiskt inte särskilt mycket! För min del brukar inte tankan vara att horoskopen stämmer - utan jag brukar mest vilja se OM de stämmer när jag läst dem. Alltså om det som står faktiskt sker. Men som sagt är de ju så skrivna att de faktiskt slår in, bara man tolkar dem på "rätt" sätt. Så om jag är jungfru eller lejon spelar egentligen inte mig någon större roll, det komme knappast påverka min tillvaro särskilt mycket.
Däremot tycks det väl ändå rätt logiskt att planeterna ändrar position genom årtusendena, gör det inte det?! Utfrån den ytterst lilla astronomi jag själv läst, har jag förstått att det är en väldigt rörelse på planeterna så det vore väl knappast så konstigt om jordens position förändrats en aning på 3.000 år... :-)

Relaterat: AB, EX, NSD, SVT,

Bilderna lånade från Paranormal, Djurtema, Baronessan

Medan jag jobbade som civilanställd inom polisen, var det många poliser som sa att den värsta dagen att jobba var julafton. Egentligen inte så mycket för att den dagen blev förstörd genom att man jobbade, utan mest all tragik man får se. Dels ökar alla familjebråk under julhelgen när alla är lediga och alkoholkonsumtionen ökar, men framförallt berörs man som människa lite extra av allt sådant just under julen.
Att komma hem till familjer på julafton när mamman och/eller barnen just blivit misshandlade av den påverkade och våldsamme pappan (och liknande scenarier) är bland det värsta säger många poliser.
När jag idag ögnade igenom några av dagstidningarna, slogs jag av exakt samma tanke! Idag kördes en 50-årig man ihjäl av ett persontåg utanför Linköping, i Norge har en kvinna hittats mördad och vid Kungsbacka har ytterligare en man hittats ihjälfrusen. Jag kan nästan tycka det känns tragiskt att man "till vardags" mer eller mindre bara skulle bläddra förbi dessa nyheter, men nu under storhelgerna berörs man väldigt mycket istället - och tycker det hela är än mer tragiskt.
Självklart tycker man det är tragiskt även i vanliga fall, men man blir så mycket mer berörd just när det händer under julhelgen eller nyårshelgen. Kanske mycket på grund av att man tycker att det borde vara allas rätt att få ha en idyllisk helg, att få fira och vara glada - inte drabbas av stor sorg eller av våld och övergrepp från en nära anhörig?
Samtidigt inser man själv hur bra man har det, när man läser om allt som händer i andra familjer just under storhelgerna. Under hela min uppväxt har jularna varit väldigt idylliska - och är det fortfarande. Vi har väldigt mycket traditioner och strikta rutiner kring hur julhelgen ska se ut och få av oss vill göra avsteg från dessa familjetraditioner. Men det är ju långt ifrån alla som är så lyckligt lottade, utan vet att just under julhelgen blir situationen i hemmet etter värre....

AB 1 EX 1 GP 1 SvD 1, 2 VG 1

Bilden lånad från Mamma Mumrik

Imorgon är det Fars dag och det är - i alla fall enligt alla handlare - dags att fira våra pappor. Visst är det en fin tanke, men jag kan i grunden inte riktigt låta bli att tycka att det mest är ett kommersiellt jippo - precis som mors dag och Alla hjärtans dag. Jag erkänner att jag alltid ringer pappa på Fars dag och till mamma på Mors dag och råkar det falla sig så att jag träffar dem i samband med aktuell dag, köper jag oftast något mycket, mycket symboliskt.
Men är det ändå inte märkligt att vi ska behöva särskilda dagar för att visa våra nära och kära att vi håller av dem? Det är ju sådant man egentligen ska kunna göra lite då och då utan påtryckningar från Handeln.
Vad jag förstått är det alltfler som skippar Fars och Mors dag i någon utsträckning, eller åtminstone inte prioriterar det lika högt som förut. Vad det beror på kan man säkerligen dividera om in i det längsta, men dessa dagar tycks inte längre ha samma "givna" plats.
Jag fördömer verkligen inte dem som firar Fars och Mors dag varje år, men själv håller jag mig ifrån det - och det blir nog inte mer än ett telefonsamtal till lilla pappa imorgon. Precis som det blir ett samtal till mamma på mors dag till våren...

AB 1

Bilderna lånade från Ericson, M925

Det finns faktiskt en enda familj i Sverige som jag absolut inte skulle vilja vara infödd i - och det är kungafamiljen.
Det är inte för att jag har något emot dem och inte för att jag tycker att monarkin ska avskaffas, det har helt enkelt med att göra att jag inte skulle vilja vara den offentliga person som det skulle innebära att vara en del av den familjen. Livet som en del av kungafamiljen är så fruktansvärt utstakad. Det är förutbestämt vad man ska "jobba" med, var man ska bo - och man måste till och med be om kungens och riksdagens godkännande innan man gifter sig med den man älskar.
Nej, jag skulle inte fixa att både vara en extremt offentlig person och dessutom inte få bestämma själv vad jag ska jobba med och vem jag ska gifta mig med.

Nu får jag dessutom vatten på min kvarn kan jag säga! Dagens "snackis" har ju absolut varit kungen och den bok - "Den ofrivillige monarken" - som nu kommit ut om honom. Jag har - av naturliga skäl - inte hunnit läsa boken än, men har fått vissa hinter om vad den ska innehålla. Det ska vara otrohetsaffärer och besök på olagliga klubbar i sällskap med grovt kriminella personer bland annat, även om jag inte har en aning om sanningshalten i det hela.
Det är ju trots allt så att även kungafamiljen består av personer som inte heller de är mer än människor. Så självklart finns det en del mörka sidor även i den familjen! Självklart förekommer otrohet och självklart gör även kungafamiljens medlemmar snedsteg, även de. Jag blir förstås - som säkerligen många andra - nyfiken på vad det nu är kungen påstås ha gjort i boken. Och förstås hur mycket sanning det ligger i de påståenden man kommer med, för bara för att man skriver en viss sak behöver det ju inte vara sant.
Jag tycker självklart att en offentlig person - som till exempel en medlem i kungafamiljen - ska föregå med gott exempel och inte uppsåtligen begå grövre snedsteg. Men samtidigt är det ju som sagt heller inte mer än människor vi pratar om - och människor gör, har alltid gjort och kommer alltid att göra misstag. Så enkelt är det.
Och nu har kanske kungen gjort en del tabbar och kommer säkerligen granskas under lupp närmsta tiden. Detta är ytterligare en anledning till att jag själv inte skulle vilja vara en del av denna familj! Gör man minsta tabbe eller snedsteg blir det löpsedlar med stora, svarta bokstäver och ett väldigt liv. Så nej tack, jag håller mig till sjöss istället! :-)

AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13 DN 1, 2, 3, 4, 5 EX 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11

GP 1, 2, 3, 4, 5 POL 1 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6 SYD 1, 2, 3, 4
VG 1, 2, 3, 4, 5

Bilden lånad från As good as it gets

Nasa har nu börjat söka personer för ett ganska udda uppdrag. Man räknar nämligen att de fyra första personerna någonsin kan bosätta sig på planeten Mars redan år 2030 och det är dessa fyra personer man nu söker.
Väl på plats ska man skapa en permanent boplats och får förnödenheter skickade från jorden. Man ska dock inte vara känslig för kyla, medeltemperaturen på Mars ligger nämligen på -60°C! Dessutom består atmosfären till största delen av koldioxid, så man kan inte gå någonstans utan syretuber.
Skulle nu inte de sakerna avskräcka de sökande finns ytterligare en hållhake! Du stannar nämligen för gott och kommer inte få fler tillfällen att återvända till jorden.

Skulle du nappa på det erbjudandet? Jag skulle absolut inte göra det!! Åka till Mars är en sak, men inte sjutton skulle jag vilja stanna där för gott. Säga hej då till allt man har här hemma och sticka iväg; känslan skulle förmodligen vara som att föras till avrättning har jag en känsla av.
Inte ens en bra lön skulle kunna locka, hur skulle du kunna få glädje av de pengarna på Mars? Försök att ens beställa något via internet (om du nu ens har täckning på det mobila bredbandet), vilken adress skulle du då uppge? "Vintergatan 7"?
Så nej, jag kommer inte skicka in någon ansökan om den tjänsten! Det hade jag inte ens gjort om jag haft rätt utbildning för jobbet. Jag är alldeles för jordnära och hemmakär för att ge mig iväg på något sådant... :-)

Källa: Expressen

Bilden lånad från Twice

Igår kväll slog jag på Nyheterna för en stund - och häpnade faktiskt över en av nyheterna på Smålandsnytt. Man berättade om en familj i Jönköping, son och föräldrar. Föräldrarna är separerade, mamman har vårdnaden om sonen och pappan sitter på sluten psykiatrisk avdelning där han avtjänar straff - för barnamord. Eftersom socialtjänsten finns risk att pappan återfaller i brott och kräver därför av mamman att hon berättar för sonen om vad pappan gjort, annars hotar man att omhänderta honom med hänsyn till sonens säkerhet. Det råkar nu bara vara så att pojken är tre år gammal. Socialtjänsten får nu dessutom mothugg av en av sina egna experter i socialrätt, Bo Hjort. Även Rädda Barnens psykolog tycks vara benägen att hålla med Hjort.
Enligt Hjort finns ingen grund till omhändertagande om mamman väljer att vänta med att berätta för sonen...
Man undrar verkligen hur socialtjänsten resonerar? Hur kan det rimligen påverka en treårings säkerhet om denne vet om att pappan är mördare eller ej? Det verkar ju rent fantastiskt långsökt. Självklart ska barnet få veta när det blir äldre, då kan man också diskutera att det kan påverka barnets säkerhet - framförallt om det är frågan om pappa som verkar vara benägen att återfalla i brott. Men en treåring är ju knappast utanför dörren ensam, utan en vuxens sällskap...
Och att man dessutom hotar med omhänderta barnet om mamman väljer att vänta med berätta tycks ju lika absurt, det! Hur kan man få det hela till att något sådant skulle vara grund till ett omhändertagande av ett barn?
Det måste väl finnas två alternativa svar misstänker jag. Antingen förmedlades inte hela sanningen i media och det finns annat som är den egentliga grunden till att man vill omhänderta barnet - eller så är socialtjänsten lätt förvirrad.

SvD 1 SVT 1, 2

Bilden lånad från Abdl

Här i Småland har det på sistone varit två "frisläppningar" av minkar från olika minkfarmar, tusentals minkar har släppts ut av personer som kallar sig djurvänner. Några minkar har fångats in igen, men flertalet av dem som inte lyckats fånga in omkommer på olika sätt. De blir överkörda, klarar inte att hitta mat och så vidare och så vidare.
Personligen tycker jag visserligen inte om industrin, där man föder upp djur enbart för att komma åt pälsen. Det är en sak när man även vill "komma åt" köttet och att man då också tar reda på skinnet, men när man enbart tar livet av djur för att komma åt skinnet är det något helt annat.
Men att jag inte gillar den industrin och inte sympatiserar med vad den står för, betyder inte att jag springer och förstör för dem som lever på det. Det de här så kallade djurvännerna gör är att de hjälper minkuppfödarna att ta livet av djuren på vad man kan tänka sig är ett plågsammare sätt för djuren än om uppfödarna fått sköta avlivningen.
Att djurrättsaktivisterna emellanåt avslöjar missförhållanden på olika gårdar och hos uppfödare är självklart bra. De som missköter djur ska självklart ställas tills vars för det. Men att sedan själva orsaka lidande för djur känns som något av dubbelmoral, gör det inte det?! Känns som att det borde vara mer befogat att lägga sin energi på något som leder till något mer konstruktivt...?!

Djurrättsorganisationer

- Djurens befrielsefront är ett nätverk bestående av aktivister från hela Sverige. De jobbar helt anonymt med olagliga aktioner. Rörelsen saknar central styrning men beskrivs som mycket välorganiserad.
- Säpo klassar den som en av många autonoma grupperingar i Sverige som utför politiska brott.
- Djurens befrielsefronts mål är att ekonomiskt skada djurnäringen och göra det omöjligt för företagarna att driva sin verksamhet vidare.
- En regel är att inga människor får komma till fysisk skada.
- Djurrättsalliansen är en ideell organisation med omkring 300 aktiva medlemmar. De ägnar sig åt opinionsbildande verksamhet genom främst lagliga aktioner.
- De har det senaste året avslöjat svåra missförhållanden på flera svenska grisfarmar.

AB 1, 2 EX 1, 2, 3

Bilderna lånade från Widforss och Resumé

Jag ska inte klaga på min studentlya, som visserligen må ligga lite avsides men som ändå är fräsch, har bra hyra och ger mig tak över huvudet! För i Stockholm har bostadskön växt från 25.000 till 52.000 på tre år - och många studenter har valt att tälta i väntan på bättre bostad.
Men i väntan på mer permanenta bostäder finns det nu projekt på Stockholms vatten. I Värtan ska antingen ett passagerarfartyg eller ett fartyg som redan byggts om till studentbostäder ankras upp i fem år framöver. Det finns fyra olika alternativ vad gäller fartyg, varav två är ”Regina Baltica” och snart 45-åriga före detta M/S ”Kungsholm” som började som Amerikafartyg.
Själv hade jag inte tvekat en sekund om jag blev erbjuden en sådan bostad! Jag går dessutom redan nu tankar kring att skaffa en husbåt den dag jag har råd - istället för hus...

Källa: DN 1

---

Alltså, tatueringar och piercingar i all ära, men någonstans får det väl ändå gå en gräns för vad folk tar sig för?! Den här mannen har alltid drömt om att förvandla sig själv till en tiger och har därmed genomgått en lång rad operationer för att så mycket som möjligt efterlikna just en tiger.
Det torde givetvis vara upp till var och en vad gör med sitt liv, men det här är något som jag inte riktigt kan förstå!!

AB 1