Så är man hemma i Sverige och Kalmar igen! Efter ett antal timmar på resande fot, har jag slutligen kommit hem till Kalmar. Det var nästan en magisk känsla när jag efter fyra månader på samma båt började packa ihop sakerna i den hytt som varit mitt hem under dessa månader.
Precis som varje gång jag mönstrar av ett fartyg, fylls jag av en blandning av känslor! Glädje över att komma hem, att kunna återgå till livet iland för ett tag och kunna göra sådant jag inte kunnat göra ombord. Äta det jag vill när jag vill, kunna komma och gå som jag vill, se på svensk TV och ta ett glas vin på helgkvällen.
Samtidigt ett vemod över att lämna båten och alla människor ombord som man har lärt känna. Fyra månader är en lång tid och man lägger verkligen om alla sina vanor för att smälta in i gemenskapen ombord.
Nu sitter jag här hemma med en härlig känsla i kroppen! Det är nu bara några formaliteter som fattas innan jag faktiskt kan börja jobba som styrman. Jag måste skicka in alla papper till Transportstyrelsen för att sedan få min behörighet som styrman. Men det känns ju som en bagatell i sammanhanget. Nu kan jag inte låta bli att tänka på mina år i skolbänken, på allt kämpande med tentor och inlämningsuppgifter, alla sena nätter lutad över skolböcker och dator för hålla alla deadlines. Det har varit många gånger jag varit på väg att ge upp, på väg att hoppa av och bara skita i alltihop. Dels för det höga tempot i utbildningen, dels för att jag ibland tvekat på om jag faktiskt valt rätt. Men när jag väl varit till sjöss på mina praktikbåtar, har jag insett att det är till sjöss jag ska vara. På något sätt ska jag jobba inom sjönäringen, det har jag alltmer övertygats om.
Men nu är jag klar och kan titulera mig styrman! Jag har efter mycket tandgnisslande, slitande av hår och sömnlösa nätter tagit mig igenom utbildningen. Och det är något som gör att jag känner mig riktigt stolt över mig själv!!

Dock grusades min glädje över att vara hemma och äntligen färdig med utbildningen rätt rejält under resan från båten och till Kalmar. I Göteborg skulle jag byta rån flyg till tåg och hade kort bytestid minst sagt. På en timme skulle jag hinna av planet, få ut mitt bagage, ta mig igenom tullen och sedan till centralen för att hinna med tåget.
Det fixade si faktiskt mot alla odds och 10 minuter innan tågets avgång baxade jag ombord allt mitt bagage på tåget. Då det var några minuter kvar innan tåget skulle avgå, ställer jag mig utanför tåget en stund. Jag skulle röka (jo, har syndat lite grann sista veckorna men har nu slutat helt igen) och ringa min skjuts i Kalmar för att bekräfta att jag hunnit med tåget. Hela tiden stod jag så att jag i ögonvrån kunde skymta mitt bagage. Dock tittade jag bort några gånger, dels så jag slog numret och skulle ringa och dels då jag steg åt sidan när några skulle av tåget. När jag kommer ombord igen, är min dataväska borta!!
Förutom datorn innehöll väskan en massa datatillbehör och viktiga papper. Bara datagrejerna är tillsammans värda över 10.000 kronor, till det en långa rad filer på datorn för ytterliger stora summor pengar. Och så - förstås - sådant som inte går att värdera i pengar. Jag tänker på bilder och skolarbeten som jag aldrig kommer kunna ersätta igen.
Jag har haft en tanke med att lägga in allt på USB-minne istället för att lagra allt på hårddisken, just med tanke på stöldrisk och ifall datorn skulle haverera. Oftast ligger inte minnena i samma väska som datorn, men denna gång gjorde de det. Även betygen och de intyg jag fått från båten för att kunna få ut mina papper som styrman fanns i väskan.
De rent tekniska grejerna - dator med tillbehör - får jag ut på försäkringen och kan ersätta. Men vad gör jag med alla bilder? Minnen sedan flera år tillbaka är plötsligt borta. Jag har dessutom fått börja tänka efter vilka lösenord jag måste ändra för att inte råka illa ut, liksom spärra inloggningen till internetbanken och mitt mobila bredband för att inte förlora en massa pengar. Dessutom blir det nu krångligare med alla bankärenden eftersom jag måste in på banken för alla ärenden (ni vet, så som gjord "förr i tiden" *L*).
Iskallt av tjuven, då jag faktiskt stod alldeles intill hela tiden. Han/hon hade bara tur att jag inte såg vad som skedde. Och jag undrar om dessa personer inser vilket extrabesvär de ställer till med för ägarna till de saker de stjäl? Inser de vilken skada de vållar, att det inte bara är det materiella som försvinner för den som blir bestulen? Att nu någon någonstans kan sitta och gå igenom mina privata bilder känns riktigt kränkande! Så det värsta är inte pengarna eller de dyra sakerna, utan att någon nu har insyn i delar av mitt privataste privatliv. Men detta tycks inte alla inse, utan roffar åt sig sådant som inte tillhör dem själva utan minsta samvetskval.
Det ska kunna gå att stå ett par meter från sina saker utan att blåstirra på dem varenda sekund utan att någon är framme och stjäl något. Hur ska man annars göra? Gå omkring med 30 kilo bagage innanför kläderna?

Bilderna lånade från Universities webblog, Abuster

Jag hade hoppats på en rejäl solbränna innan jag kommer hem om någon vecka. Att kunna stoltsera med att jag faktiskt varit i krokarna kring Sydamerika, Cuba, Florida och södra USA i närmare en månad. Och det började ju bra för ett par veckor sedan, när jag var med på däck vid tankrengöring och en massa förberedelser inför vettingen. Jag blev verkligen rejält brun och kunde minst lika gärna ha legat och stekt på en strand ett par veckor när man såg mitt ansikte.
Men sen ha vädret tvärvänt. Det har varit mulet och åskat och regnat om vartannat. Visserligen har vi inte ens nattetid legat under 25 grader i utetemperatur, men solen har bokstavligt talat lyst med sin frånvaro. Och min tidigare väldigt dekorativa solbränna har så sakteliga börjat blekna bort.
Nu är jag visserligen inte den fåfänga typen, som tycker att det är superviktigt med solbränna på sommaren. Men visst hade det varit roligt att faktiskt kunnat bevisa att man fått inleda sommaren på varma och soliga breddgrader, även om det inneburit att jag fått jobba en hel del också under den här tiden. I dagsläget finns det garanterat en hel del personer hemma i Sverige som är avsevärt brunare än vad jag är.
Det finns de som har det värre, det får jag erkänna! I Nordnorge pratas det om det kan komma snö närmsta dagarna - och så långt har det förstås inte gått här, där jag befinner mig! ;-) Istället får jag nog ändå erkänna att det varit mäktigt när jag varit upp på bryggan under de mörka kvällsvakterna och fått se hur himmel och lyses upp av tätt kommande, kraftiga blixtar. Det är verkligen något speciellt med åskoväder, framförallt ute till havs. Jag slutar aldrig imponeras.

Men nu börjar jag så smått längta hem till den svenska sommaren! Det är verkligen något visst med svensk sommar och själv tillhör jag dem som endast i undantagsfall åker utomlands sommartid. Jag håller mig helst hemma och tar sedan utlandssemestern framåt höstkanten istället. På många sätt har jag faktiskt svårt att förstå att man åker ifrån Sverige när det är som vackrast och härligast, för att vara kvar hemma under den mörka och tråkiga delen av året.
Visserligen kommer jag inte vara ledig särskilt mycket i sommar heller, men några veckor nu i juni blir det i alla fall. Och sedan förhoppningsvis någonting mer lite längre fram.
Men snart är jag åter tillbaka i arbetslivet och kan förhoppningsvis se fram emot åtminstone delvis har somrarna lediga. Ska jag vara till sjöss, är det förstås ingen garanti eftersom man kan "riskera" att missa hela årstider hemma. Själv har jag ju i år missat hela våren, som är om möjligt ännu vackrare än sommaren. Men det är smällar man får ta helt enkelt i så fall. Själv känner jag mig dock inte så lockad av att vara borta mer än max två månader i stöten och då kommer man i alla lägen få åtminstone en del av sommaren hemma i Sverige.
Undrar om någon tycker att jag verkar alldeles för hemmakär och sakna alltför mycket där hemma för att ägna mitt liv åt att vara till sjöss? Jag kan dock lugnar er! På ett eller annat sätt kommer jag jobba inom sjönäringen, det är en sak som är helt säker. Åtminstone några år kommer jag på ett eller annat sätt att faktiskt vara till sjöss, sedan får man se vad livet bär med sig; om man stannar till sjöss eller går iland. För det är en sak jag verkligne lärt mig, att livet gör att saker och ting förändras. Man kan ändra uppfattning om saker och ting, man kan få andra förutsättningar som gör att man får omvärdera sina tidigare val... Så inget behöver vara för evigt bara för att det känns rätt för tillfället. :)

AB 1, 2 DN 1, 2, 3, 4 SvD 1, 2, 3, 4 VG 1

Bilderna lånade från Väderskola för seglare, Mina glädjeämnen

Så har jag en vecka kvar på praktiken. En enda vecka av fyra månader till sjöss. Det börjar verkligen kännas att jag varit borta ett tag hemifrån och att det kommer bli superskönt att komma hemma igen.
Jag tror inte det spelar någon roll hur man trivs på en båt, det blir alltid skönt att komma hem efter en längre vistelse till sjöss. Fyra månader är det längsta jag själv varit ute i ett svep och det är en väldigt speciell tillvaro att vara borta hemifrån ombord på en båt. Man saknar sådant man hemma tar för givet, men aldrig tror att man skulle sakna om man var borta länge. Det kan vara att titta på TV, kunna ta en promenad eller gå på stan. Jag kanske inte direkt saknar att gå på krogen, men jag kan sakna att kunna ta en öl eller ett glas vin till helgmiddagen. Jag kan sakna att själv bestämma när och vad jag ska äta och att kunna komma och gå lite som jag vill.
Det är sådant jag saknat varje gång jag varit iväg till sjöss. Även om jag trivs till sjöss, även om jag känner att jag valt rätt bransch att jobba inom, så längtar jag alltid hem efter en längre tid ute på haven. Sådant tror jag de flesta sjömän känner av i någon utsträckning. Och hade jag haft ett jobb iland, hade jag förmodligen saknat andra saker på något sätt.
Men en vecka känns väldigt överskådligt, avmönstringen är verkligen inte långt borta nu. Det kändes aningen kluvet - som alltid - när jag mönstrade på och visste att jag hade fyra månader fram mig till sjöss. Även om det var otroligt spännande och nytt, kändes det också konstigt att vara borta så otroligt länge hemifrån. Men den känslan infinner sig alltid när jag ska iväg. När jag sedan är på plats ombord, känns det genast mycket bättre.
Tidigare praktiker har jag haft två båtar, även om den sammanlagda tiden varit ungefär fyra månader. Men då har jag hunnit hem alltifrån några dagar till 1-2 veckor mellan båtarna och man har hunnit landa lite hemma, packa om och så vidare. Det har inte känts lika länge och påtagligt som när man är ombord fyra månader i ett svep.
Sedan finns det självklart saker ombord som jag kommer att sakna när jag väl kommer hem också - och efter ett tag kommer jag säkerligen vilja bege mig ut till sjöss igen. Men just nu känns det bara skönt att få komma hem ett tag!

Sista tiden ombord har verkligen varit intensiva. Vi har legat till ankars utanför El José i över tio dagar och det brukar vara en tillvaro som normalt sett är ganska lugn. Att gå ankarvakt på bryggan är inte särskilt betungande och på däck brukar det bli väldigt lugnt.
Men så har det varit denna gång. Det hela började med rengöring av lasttankarna. För den som inte är så bevandrad i rutinerna på en tankbåt, innebär detta att man måste göra rent tankarna väldigt grundligt om man lastar två olika typer av laster efter varandra. Och då vår förra last bestod av MTBE och den vi precis lastat av metanol, för att inte riskera att eventuella lastrester av MTBE som kan finnas kvar i tankarna blandas med metanolen. Först spolas tankarna med både salt- och sötvatten i flera omgångar och sedan börjar den jobbigaste delen! Nämligen att gå ned i varje tank och skrubba för hand. Varje tank är 16 meter djup och rymmer ungeför 2.000 m³ last. Så ni förstår att det är ett jäklar göra, eller hur?
Dessutom har det varit rejält varmt här utanför Venezuela med temperaturer uppåt 40 grader i solen. Att då gå ner i en lasttank innanför ett plåtskrov, där luften står helt stilla och dessutom blir rejält fuktig av allt vatten man skrubbar med är en tuff utmaning. Jag själv behövde inte gå ned i särskilt många tankar som tur var (för min egen del alltså), utan fick sitta och hålla kolla uppe på däck och langa ned redskap till de andra i tankarna. Men väl på däck stod de flesta och bokstavligt talat vred ur sina kläder från svett. Det såg verkligen ut som om man övat klädsim istället för att skrubba tankar.
Efter tankrengöringen kommer nästa besked: vetting! Det är helt enkelt en kontroll som oljebolag och andra lastägare som anlitar båten för olika transporter genomför. Det är ganska tuffa kontroller för att se att fartyget uppfyller alla krav på säkerhet, dokumentation, underhåll och en massa annat. Klarar man inte kontrollen kan det innebära att rederiet förlorar flera viktiga kunder och - förstås - därmed en massa pengar. Även om man vet att man har det mesta i ordning ombord, blir det förstås en lång rad förberedelser ändå. Man vill förstås vara på den säkra sidan och gå igenom allt så att inget har missats någonstans. Det kan ju vara alltifrån den berömda mänskliga faktorn till att något gått sönder eller havererat utan att man hunnit notera det än.
Så vi har alla "snittat" väldigt många arbetstimmar per dygn sista tiden och tiden till ankars har inte varit vad sådana liggetider brukar vara. För vår egen del har det förstås på sätt varit tur att vi fått vänta på lasten så pass länge som vi fått göra, annars hade inte hunnit med allt. Och en "vanlig" ankarliggare i över 10 dagar hade i längden blivit ganska långtråkigt förmodligen. Själv känner jag dock att det för min egen del varit nyttiga dagar, jag har lärt mig mycket under dessa dagar och känner nog att jag stärkts en aning i mitt självförtroende.
Och inom närmsta timmarna lägger vi så loss för att gå emot Houston i USA, där jag ska mönstra av! Och det ska bli så skönt att komma hem! :)

Bilderna lånade från Peter, Addiswa

Till sjöss på ett fartyg under flera månader, får man ibland ett otroligt sug efter att komma iväg, att få lämna båten för en stund. Det spelar ingen roll vart man kommer, vad man gör bara man kan knata nedför landgång och lämna båten en stund.
Det spelar ingen roll hur bra man trivs, hur väl bemött och omhändertagen man blir ombord! Ibland måste man får komma av och göra något annat under några timmar. Människan behöver emellanåt lite variation och miljöombyte. Man kanske inte alltid märker det i sin vardagslunk - en lunk som även infinner sig på ett fartyg - men när miljöombytet väl infinner sig, kan det bli som att vandra på små moln.
Under vardagslunken iland kan miljöombytet var en weekendresa, ett restaurangbesök eller en fest. Dessa små, ganska enkla ting som ändå gör att man kan tanka på så mycket extra energi att man klarar vardagen ytterligare en tid.
Ombord på ett fartyg blir dessa ombyten avsevärt enklare ting. Helt plötsligt känns det jättestort och speciellt att gå en sväng i någon stad, att komma till en affär. Ja, till och med ett besök på McDonalds kan kännas som en hel gourmémiddag!
Lördag eftermiddag förtöjdes Freja Mœrsk vid kajen i El Palito i Venezuela - och som alltid drogs hela karusellen med pappersarbete och lossning igång direkt. De mest hektiska dagarna är oftast hamndagarna, då man vill iväg så fort som möjligt igen.
Så blev det söndag och det hade till en början sett ut som att vi skulle komma iväg redan under eftermiddagen, men så blev det aldrig. Till sjöss är det sällan man håller några som helst tidsscheman, så det bästa är oftast att aldrig räkna med någonting alls (visst mått av ironi inbakat i det sista, dock). När det visade sig att vi skulle bli kvar till ganska sen kväll, bestämde vi elever oss för att gå iland en sväng efter middagen. Det fanns inga affärer i närheten, dock en lång strand - och där gick vi. Det var fascinerande att märka hur en sandstrand med några palmer kunde få tre vuxna människor att bli som barn igen! Vi plockade kokosnötter (som förstås aldrig lyckades öppna) och färsk mango, jagade efter krabbor, ryckte av oss skor och strumpor och promenerade längs vattenbrynet tills fötterna såg ut som förvuxna russin.
Helt ärligt, hade jag kunnat gå där hela natten! Trots att det var hyfsat sent på kvällen, var det fortfarande över 25 grader varmt och minst lika varmt i vattnet som sköljde över våra fötter. Det doftade underbart och från barerna som låg längs stranden hördes skratt, klirr och musik. Det var på något sätt en överväldigande känsla för de elever som desperat törstade över intryck av alla de slag. De infödda sydamerikaner som såg oss vandra längs stranden måste trott vi var påverkade av både det ena och det andra då vi vilt skrattande och flamsande satte av efter krabbor som kom upp ur havet, kastade kokosnötter mot hårda föremål för att försöka öppna dem och plockade omogna mangos från träden.
Rent naturmässigt, var detta den mest storslagna landgången jag gjort sedan jag kom ombord på Freja Mœrsk, det måste jag faktiskt säga. Även om jag kan tänka mig att det finns långt vackrare platser än denna strand, var ändå upplevelsen av palmerna, all vegitation, djuren, dofterna och vattnet som slog in över sandstranden en upplevelse utan dess like när man törstar efter andra intryck än ett fartyg. Själv gick jag och drömde mig tillbaka till min resa till Samoa för några år sedan, då jag bland annat bodde i små hyddor på de kritvita sandstränderna med en enorm utsikt över det klarblå havet där solen sprakande orange steg upp varje morgon. Det kändes på något sätt som att komma tillbaka dit igen!
Den mörka, fuktiga och varma kvällen gav direkt känslan av att man var på semester, att det snart var dags att sätta sig på någon uteservering för att äta en god middag och/eller ta en svalkande drink. Någon drink blev det dock aldrig, förstås. Totalt alkoholförbud gäller ombord och den risken tar i alla fall inte jag! Jag riskerar inte mina betyg och mina framtida arbetsutsikter för att kunna ta en drink, som jag ändå kan ta om drygt tre veckor när jag mönstrar av.

Den typiska mañanamentaliteten har med besked gjort sig påmind sedan vi anlände till Venezuela lördag eftermiddag. Lots beställdes till klockan ett, då vi skulle anlända till lotsplatsen utanför hamnen. Lotsstationen bekräftade också en timme innan att lotsen skulle komma klockan ett.
Klockan ett var vi klara att ta emot lotsen. Alla i besättningen posterades ut där de ska vara när vi är redo att ta lots och gå in mot kaj för att förtöja, men någon lots kommer inte. Istället kommer ett regn- och åskoväder utan dess like. Regnet faller så häftigt att man bara ser ett 20-tal meter ut från relingen och vattnet ligger ett par decimeter djupt på däck. Dräneringarna räckte inte till för att vattnet skulle rinna undan ordentligt. Timmarna gick och ingen lots dyker upp. Så kommer beskedet vid tjugo över tre att lotsen ska komma 40 minuter senare. Kommer gör han visserligen, men först vid halv fem. Tre och en halv timmer senare än utlovat.
Lossningen av vår last kommer igång till sist och lots beställdes till klockan ett i natt för att för vi skulle avgå igen. I princip hela besättningen ska vara vaken vid avgång, de flesta har arbetsuppgifter på däck, bryggan och/eller i maskin för att trossarna ska kunna tas in, maskinen komma igång och fartyget tas ifrån kaj. Så tålmodigt, aningen sega och trötta tar sig alla till sina platser för att vi ska ta oss iväg. Men kommer lotsen i tid denna gång? Nej, varför skulle han göra det?? Först klockan sex imorse kom vi iväg - närmare fem timmar senare än vad som var tänkt från början.
Detta är ju något som aldrig skulle accepteras i välordnade Sverige, där det nästan är katastrof om man inte håller utlovade tider. Men på vissa breddgrader håller man sig ordentligt till sin mañanamentalitet - och som sjöman får man vänja sig vid att vänta och åter vänta - och att det ständigt blir nya besked. Det är på många sätt en viss charm i det hela också, men visst kan man tycka att det är märkligt att lotsen inte kan lyfta luren och ringa ett kort samtal om man är 4-5 timmar försenad. Istället för att låta en besättning på 15-20 man vara vaken hela natten och vänta på att han dyker upp...

Bilderna lånade från Shopinoz, Per Hardestam

En kapten sa lite skämtsamt en gång att fartygets värsta fiender är sol och salt. Det är visserligen lite överdrivet, men faktiskt en hel del sanning också.
Regn kan många gånger vara riktigt välkommet till sjöss till exempel. Saltet i saltvatten gör att båten rostar och mycket fortare - och ni vet ju hur mycket metall det är ombord på en båt, eller hur?! Så när det slår över däck i hårt väder, tränger havsvatten in i alla möjliga vrår ute på däck. Vattnet dunstar givetvis med tiden, medan saltet blir kvar. Ibland när man går ute på däck och lägger handen mot något, kan den bli helt full i salt. Men när regnet kommer (som för tydlighetens skull alltid är sötvatten), får däck en välförtjänt avsköljning! Regnet kommer åt där man själv inte alltid kommer åt när däcket spolas av. Till det smiter sot från avgaserna som gärna lägger sig på däck och mycket annat skräp med regnvattnet.
Vissa gånger pratar man till och med om att man styr "regnkurs" när man är ute på öppet hav. Regnskurarna syns väldigt väl på håll ute till havs - och vet man att däck behöver en avspolning, förekommer det faktiskt att man ändrar kurs för att gå igenom regnskuren.
Är man sedan - som matros - lite lat, är regn ofta välkommet av andra anledningar. Regn och/eller hårt väder gör att man oftast inte utför några arbeten på däck, det är antingen inte praktiskt genomförbart eller för riskfyllt. Däck blir halt av regnvatten, man riskerar att halka till exempel. Målning är förstås inte att tänka på. Och gungar det och vatten slår över däck, blir det helt enkelt för riskfyllt att vara ute och springa där. Så lite sämre väder kan vara välkommet även av den anledningen, man märker ett behagligt lugn sänka sig över båten när det är sämre väder ute. Istället knåpas det med lite småsaker inomhus, men många gånger blir arbetsdagarna aningen kortare...
Över Freja Mærsk börjar nu den tropsika värmen och fukten istället att lägga sig. Om 12 timmar är vi framme i Venezuela och det märks markant att vi är på sydligare breddgrader. Fukten gör värmen tryckande och svetten lackar vid minsta rörelse ute på däck. Vi gick i förrgår igenom ett större regnväder, ett regnväder med blixtar och åska som hemma i Sverige skulle gjort luften svalare, mindre fuktig och mindre tryckande. Men här märks ingen skillnad. Luftfuktigheten tycks ligga på 250 % och metallen ute på däck känns stundtals glödhet i den gassande solen.
I maskin blir det givetvis olidligt att vara och jag blir allt gladare att jag inte utbildade mig till maskinist! 40-45 grader har man haft där sista dagarna och själv fixar jag maximalt en halvtimme i ett svep därnere innan jag nästan panikartat måste springa uppför lejdarna och ut på däck för att få luft.

Idag kan jag skriva 12 avverkade veckor i almanackan - och fyra återstående innan det är dags att packa väskan, bege sig till närmast belägna flygplats och åka hem. Hur det än är, så spelar det ingen roll hur bra man trivs på en båt - förr eller senare börjar man på ett eller annat sätt vilja åka hem igen. Och när man sedan står på landgången för att åka hem, kommer det kännas lite blandat. Både skönt att komma hem, men också lite vemodigt att lämna båten som faktiskt varit hela ens tillvaro sista månaderna.
Även om man får mycket annat i form av erfarenheter, roligheter, jobb, pengar och så vidare till sjöss så är det ju också en del man "missar" där hemma.
Det kan vara småsaker, som att själv få bestämma vad och när man ska äta, att kunna ta ett glas vin eller gå på stan. Oftast är det inte de "större" sakerna man saknar, utan just denna lilla vardagslyx som man faktiskt inte kan ha till sjöss.
Personligen är jag ingen sportfantast överhuvudtaget och det är ytterst sällan jag tittar på sport. Men ett evenemang jag försöker följa lite grann, är ändå hockey-VM. Inte för att jag kan så mycket om hockey, det är med nöd och näppe jag kan reglerna. Men det är fartfyllt och jag kan tycka det är kul att se! Nu får jag acceptera att jag missat hela VM i år. Dewt är ingen katastrof och jag har kunnat följa rapporteringen via nätet. Men när jag idag läste om att Sverige gått vidare till final, fick jag en instinktiv längtan efter att dråsa ned i soffan med en kall öl och titta på hockey! Visst, det må låta som något typiskt grabbigt, men det bjuder jag på! Det är annars så ytterst sällan jag bryr mig om några sporthändelser, det mesta brukar gå mig förbi ganska obemärkt. Det gäller till och med OS och andra större grejer. Och fotboll är det inte ens någon idé att försöka diskutera med mig, för på det området är jag totalt intelligensbefriad!
Nu får jag åtminstone sitta här på hytten och glädja mig åt Sveriges finalplats, en final där vi tycks möta Finland (ovanligt, eller hur?!).

AB 1, 2, 3, 4, 5, 6 DN 1, 2, 3 EX 1 SvD 1, 2

Bilderna lånade från Dagbok från Ingenstans, Nyckelpigan

Så verkar vi ha passerat någon slags magisk gräns ute på Atlanten. Någon gräns, där vädret plötsligt är behagligt skönt och man kan vara ute på däck utan klaga alls. Fram till i förrgår var det kall, det var blåsigt och regnigt om vartannat. Vi hade 15-20 sekundmeter och allt påminde starkt om svensk midsommar.
Nu ligger Atlantens alltmer klarblå vatten väldigt lugnt och stillar kring Freja Maersk medan hon stävar mot Venezuela. Temperaturen närmar sig sakta de 30, men utan att det än så länge är den fuktiga, tryckande hetta som förmodligen ganska snart kommer att infinna sig. Inom några dagar kommer jag förmodligen istället börja klaga hej vilt på värmen och fukten istället. Men det är den dagen och den sorgen.
Vad jag förstått är vädret inte så hemskt mycket sämre hemma i Sverige, med åtskilliga plusgrader och strålande vårväder. Det jag möjligen kan sakna just nu är alla dofter jag misstänker kommer i och med att allt slår ut. Det är något mycket speciellt med våren, när allt slår ut och börjar dofta härligt - och allt sådant missar jag härute till havs. På en tankbåt möts man av många dofter, men det är inte alla som är särskilt angenäma. Det är dieselångor, ångor från kemikalielaster, avgaser och allt vad det nu må vara. Samtidigt känner man förstås även av doften av hav, matdofter från köket och liknande också. Så det är inte bara hemskheter. ;-)
Men det är inte utan att man ibland saknar det där som man bara kan få hemma, som svensk vår till exempel. Emellanåt när man har kontakt med folk hemma, får man höra hur folk plockat fram grillen för första gången, hägg, vitsippor och annat som slagit ut. Och sådant ger faktiskt lite hemlängtan kan jag säga.
Men när man sedan läser artiklar som den från Aftonbladet idag, där man utlovar en unik 13-dygnsprognos, blir man egentligen bara påmind om kvällstidningarnas lösnummerjournalistik. Väder kan man med någorlunda säkerhet bara förutspå cirka ett dygn framåt. Två dygn hyfsat säkert, men sedan är det mer eller mindre kvalificerade gissningar som inte alls behöver vara sanna. Men det säger man aldrig i dessa artiklar. IDag utlovar man istället värme närmsta 13 dygnen som dagens sanning.... Hmmm...
Nåja, för min egen del har jag garanterad värme närmsta tiden! Det verkar som att vi kommer bli kvar ett tag i Sydamerika, lossningen beräknas ta uppåt två veckor eftersom det är två olika lossningshamnar. Dessutom är det inte ens säkert att vi får komma in till kaj på en gång. Så oavsett om Aftonbladets unika 13-dygnsprognos kommer slå in eller ej för Sverige, kommer jag själv få högsommarvärme så att det räcker och blir över. Så lagom tills jag kommer hem i mitten på juni, kommer jag ha byggt på en härlig solbränna före de flesta fortfarande ganska bleka svenskar.

AB 1

Bilden lånad av Niclas

2.200 kronor, så mycket vill Transportstyrelsen ha för att jag ska få ut mina behörigheter för att kunna jobba som styrman om några månader. 1.100 för själva styrmansbehörigheten och 1.100 för radiobehörigheten - för att få använda GMDSS-utrustningen ombord helt enkelt. Att det kostade lite grann visste jag, men trodde nog inte att det skulle vara fullt så dyrt faktiskt.
Under den gångna helgen har jag börjat ta tag i en del saker inför att jag kommer vara klar med utbildningen om en dryg månad. Examensbeviset har jag ju redan, men det är skillnad på examen och behörighet. Jag kan få en sjökaptensexamen - eller en kandidatexamen i nautik med ett finare ord - men inte behörigheten att jobba som det. Först ska jag gå en av myndigheterna godkänd utbildning till sjökapten och få min examen, sedan måste jag höra av mig till Transportstyrelsen för att de ska ge mig en behörighet att jobba som styrman. Och då behöver jag uppvisa dels en examen, dels läkarintyg och lite annat. Plus betala 1.100 kronor styck för de två behörigheterna som krävs.
Nåja, det är ju bara att bita i det sura äpplet och betala, även om det känns som att jag kunnat haft väsentligt mycket roligare för dessa pengar! Pungar jag inte ut med dem, är hela utbildningen förgäves och jag kommer aldrig få nytta av det jag lärt mig under dessa år.
Så har jag återigen slängt iväg ett par jobbansökningar om ett par jobb till sjöss. Det är inte helt lätt att hitta jobb till sjöss som det verkar. Jag är ute i princip dagligen och tittar efter jobb på olika internetsidor, men det dyker bara upp några få jobb per vecka. Och då är majoriteten av jobben sådana där man helst ska ha jobbat ett tag för att komma ifråga för en eventuell anställning.
Men jag tänker inte låta mig nedstämmas för det! Jag har några till alternativ att tag i så fort jag kommer iland, ett par arbetsförmedlingar som måste besökas rent fysiskt för att man ska kunna visa upp papper och liknande. Så det blir förstås bland det första jag gör när jag kommer iland igen.
Sen är det ju ingen katastrof om jag inte får något jobb tills jag kommer iland! Jag är fortfarande tjänstledig från jobbet jag hade innan jag började plugga och kommer gå tillbaka dit till att börja med. Så jag kommer ju inte stå utan inkomst i alla fall, men det är klart att man så fort som möjligt vill börja jobba med det man är utbildad till. Sen är förstås allt en förhandlingsfråga vad gäller jobb. Får man ett bra erbjudande, är allt något man kan ta sig en funderare på. ;-)

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; det känns verkligen surrealistiskt att man snart är klar! Att snart är fem år sedan jag plockade ihop mina saker, tömde lägenheten i Bagarmossen och flyttade ner till Kalmar för att börja plugga. Men om en månad och bara några dagar har jag min sjötid och är sedan behörig styrman.
Nu har jag dubbla anledningar att se fram emot min avmönstring i mitten av juni! Dels för att jag förstås är klar och på allvar kan ta tag i jobbsökandet! Men också för att fyra månader till sjöss är ganska saftigt. Jag vet att det finns många som ligger ute till och med längre än så, men enligt min smak är tre månader det maximala.
Nu, efter tre månader, börjar jag känna mig lite smånöjd får jag säga - även om det inte känns olidligt att vara ombord. Men man börjar sakna en del småsaker med att vara hemma; att få äta vad man vill och när man vill, titta på TV, gå på stan, ta en öl någon gång... Bara för att ta ett par exempel.
Det blir en mycket speciell tillvaro ombord, det går inte att neka till. Att man sedan längtar hem emellanåt är säkerligen inte så konstigt, jag tror aldrig jag hört någon sjöman säga att det inte ska bli skönt att komma hem när en törn är avverkad och man står på landgången och väntar på taxin som ska köra en till tåget eller flyget.
Jag brukar tycka det är skönt att komma hem till tillvaron därhemma ett tag, men det brukar inte ta särskilt lång tid innan jag längtar tillbaka till sjön igen. När man sedan åker, är det oftast aningen blandade känslor med tanke på att det tar ett tag innan man kommer hem igen. Men så fort man lägger loss och ger sig ut till havs igen, brukar det oftast kännas bra...
Men så är det ju med de flesta jobb; det blir vardag efter ett tag. Det kan säkert låta exotiskt att åka på värmen, tuffa mer eller mindre jorden runt, men det blir faktiskt vardag till sist även det! Så efter ett tag vill man hem och vara ledig ett tag innan det är dags att komme iväg igen. :)

Bilden lånad från Green peoplesite, Kw75900

Man blir verkligen trött, riktigt trött av allt rullande! Var jag än har tittat idag, känns det som att jag sett gäspande ansikten. Och alla säger detsamma; upp till en viss gräns är ett rullande fartyg bland de effektivaste sömnmedel du kan tänka dig. Inte konstigt att man använder vaggor för att få barn att somna - och hängmattor till oss "lite äldre barn".
Själv har jag liksom gått lite i slowmotion sista dagarna och inte riktigt orkat hålla något vidare tempo. Men som tur är, tycks jag inte vara riktigt ensam om det heller - så jag behöver nog inte riktigt ha dåligt samvete för mitt lugna tempo känns det som.
Det värsta gungandet har i alla fall lagt sig - åtminstone för tillfället. Sista dygnen har det gungat ganska duktigt och man har krampaktigt fått hålla i sig för att kunna stå upprätt när man varit uppe och gått. Och ju högre upp i båten man kommit, ju häftigare har rörelserna blivit, så tillvaron på bryggan har inte varit helt lätt. Och då har vi ändå inte haft mer än runt 15-20 sekundmeter, så det har inte varit några extrema vindar direkt.
Men nu har jag efter arbetsdag och träningspass kurat in mig i hytten en stund, innan det är dags att dra upp täcket till öronen för att sova några timmar. Sista nätterna har jag sovit otroligt gott och vaknat strax innan väckarklockan börjat ringa vid 6.45. Men några minuter har jag vaknat av mig själv - och känt mig nästintill utvilad. Något som är ganska ovanligt vad gäller mig. Jag har å andra sidan fått en bra rutin på att komma i säng i bra tid på kvällarna sista tiden, så det hänger säkerligen ihop. Till det kommer förstås - återigen - det rogivande gungandet som vaggar oss till sömns på kvällarna. När man sedan kommer iland efter en längre tid till sjöss, brukar det vara svårt att somna på kvällarna när det är tyst och alldeles stilla omkring en. Till sjöss är det istället tvärtom: blir det plötsligt tyst och stilla vaknar man med ett ryck!

Bilden lånad från Lisa

Så börjar det gunga en aning ute på Atlanten. Egentligen började det väl redan igår morse, men har tilltagit idag - för att sedan lugna ner sig en aning igen ikväll. 15-20 sekundmeter är ju normalt sett inte så mycket, men ute på Atlanten är det så pass öppet att de vindarna ändå kan piska rätt duktiga vågor emellanåt.
Det är inte så farligt att någon hittills drabbats av sjösjuka, men det är tillräckligt mycket vind för att påverka tillvaron ombord. Man sover en aning sämre - och framförallt måste man komma ihåg var man ställer saker och ting. Allt rör på sig när båten kränger och lite svinn av glas och porslin brukar det vara på alla fartyg som någon gång går i lite hårdare väder. Och när vågorna som slog över däck under gårdagen började avlösas av kraftiga regnskurar, avblåstes allt arbete ute på däck. Det ansågs alldeles för riskfyllt att springa omkring på det hala plåtdäcket med vågorna sköljande över sig.
Istället har hela besättningen hjälpts åt att göra snyggt nere i maskinrummet, vilket inte är ett särskilt litet arbete. När jag sökte till Sjöfartshögskolan, sökte jag förutom sjökapten även sjöingenjörsutbildningen. Även om det nu råkade vara så att jag sökte den femte eller sjätte hand. Men så här i efterhand är jag faktiskt glad att det blev sjökapten och inte maskinist jag utbildade mig till. Det är varmt, bullrigt och smutsigt i de allra flesta fartygs maskinrum. Man kan inte kommunicera ordentligt och blir smutsig vad man än tar i. Det är kul och intressant att komma ner och "gästspela" lite i maskinrummet - och jag har varit ner på "studiebesök" lite då och då där. Framförallt måste man ha ett gediget intresse för motorer, maskiner och att mecka - ett intresse jag själv inte besitter. Men alla är vi olika och det är tur att det finns dem som vill bli ingenjörer också! Själv nöjer jag med att kunna det som krävs för att vara styrman...
Och för att städa ett maskinrum krävs inga större maskinkunskaper. En mopp och en sopkvast kan de flesta av oss hantera - och det är just vad jag själv praktiserat sista dagarna. Och rent blir det därnere, det vill jag lova!

Men sen kom nästa utmaning, när jag efter middagen skulle ställa mig på löpbandet i gymmet för att försöka hålla igång kroppen en aning. Någon som försökt använda ett löpband ombord på ett krängande fartyg? Om inte - gör det!! För det ÄR faktiskt en utmaning! Framförallt då man befinner sig i ett gym utan några fönster, så att man åtminstone kan SE vågorna komma.
Men så slut som jag var idag efter bara 20 minuter på bandet, har jag nog aldrig varit tror jag (även om jag får erkänna att jag alltid varit pinsamt otränad). Ena stunden hade man nerförsbacke, för att sekunden efter ha uppförsbacke på bandet - man visste aldrig hur mycket man skulle ta i. Istället blev det att man smått gick och spände sig hela tiden.
Ironiskt nog var det istället läskigt realistiskt att använda roddmaskinen! Och ro i sjögång är ingen barnlek, det vet alla som försökt sig på det.
Det är annars rätt olikt mig att hålla igång med träning. Normalt sett, är jag helt usel på att hålla igång fysiskt. Men ombord på ett fartyg rör man sig verkligen extremt lite, framförallt om man är på bryggan en stor del av dagarna. Hemma får man ju i alla fall lite "gratismotion" när man går till bussen, går på stan och så vidare. Men de promenaderna får man ju aldrig på en båt. Det är verkligen inte många steg man går per dygn. Så finns det ett gym på båten jag är på, brukar jag försöka utnyttja det lite grann i alla fall. Och sista veckorna har jag varit riktigt duktig i gymet här. Med MINA mått mätt, alltså. Det jag har tränat sista tiden är förmodligen ingenting om man jämför med de flesta andra - men för mig är det faktiskt rekord.
Och jag märker verkligen att det gör skillnad i hur man orkar med resten av tiden ombord! Att man blir piggare, sover bättre och så vidare. Känner jag mig själv rätt, kommer knappast träningen hålla i sig när jag kommer iland - men man vet ju aldrig. Kanske inser jag vad bra det trots allt är fört kroppen att röra på sig och så fortsätter jag av bara farten...?! ;-)

Bilderna lånade från Små Sagor, Daniella

Ibland blir vissa saker nästan komiska, ibland undrar man om vissa saker verkligen är meningen att de ska ske. Denna resa är ett praktexempel kan jag säga! Allt flöt på väldigt bra fram tills vi var lossade i Rotterdam och skulle börja lasta för att gå tillbaka till Venezuela. Lastningen sköts upp om och om igen - och slutligen tog hela lastningen runt två veckor (!!).
Det var sedan dags att åka och vi skulle till en ankringsplats lite utanför Dover för att bunkra. På vägen emot bunkringsplatsen kommer beskedet att bunkringsbåten är åtta timmar sen på grund av vädret. Jaja, åtta timmar är ju inte så farligt och vi lägger oss på ankarplatsen för att invänta bunkerbåten.
Under denna väntan slutar gyrokompassen att fungera! Beslutet blir förstås att vi inte gör en Atlantkorsande resa med enbart en magnetkompass. Mycket på grund av att många av instrumenten på bryggan är beroende av gyrokompassen och navigeringen skulle bli rejält mycket svårare utan dessa instrument. Så det var bara att börja luska i hur vi enklast löste problemet! Till en början var det sagt att vi helt enkelt skulle köpa en ny kompass - och själv fick jag mer eller mindre en chock när jag fick veta vad en ny kompass kostar! Inte mindre än 110.000 kronor skulle rederiet få punga ut med för en ny gyrokompass. Men när det sedan visade sig att servicefirman kunde ordna fram reservdelar, fick det bli lösningen istället. En reparatör skjutsas ut till oss från land med en lotsbåt och mitt i natten skrider han till verket för att laga vår kompass.
Tidigt imorse var det hela klart och vi kunde till sist påbörja Atlantresan!
Det har verkligen varit förseningarnas resa, men lärorikt för oss som är elever ombord. Det har dykt upp saker, som knappast sker särskilt ofta - och framförallt inte under en och samma resa.

Nu är det så slutligen lördagskväll och för oss elever innebär det lite lugn och ro om det inte är något speciellt. Söndagarna är sedan lediga enligt elevavtalen, en lyx man sällan får den dag man väl kommer ut som styrman (eller vid någon annan befattning till sjöss).
Hemma i Sverige antar jag att valborgsfirandet förmodligen är i full fart just nu. Jag ögnade igenom dagens tidningar på nätet och som varje år ska man ta krafttag mot ungdomsfyllan. Polisen kraftsamlar och jag kan tänka mig att kommer ha att göra en sådan här kväll. För min egen del har Valborg aldrig varit en högtid som är specifikt förknippad med någon rejälare alkoholkonsumtion - varken i tonåren eller senare. Det har istället varit ganska lugna kvällar och när jag jobbade skift, åtog jag mig ofta att jobba Valborg.
Det känns lite tragiskt att vissa högtider ska vara så starkt förknippade med fylla och supande. Inte för att jag på något sätt är nykterist - jag dricker gärna alkohol - men är det inte märkligt att vi svenskar inte kan ha roligt utan att droga oss först?
Förra helgen kändes det lite märkligt att vara ombord, med tanke på att det var påsk. Någon påskkänsla infann sig aldrig riktigt. Och att det idag är Valborg är inget man direkt känner av heller. Att börja elda ombord på en tankbåt med 25.000 ton metanol i tankarna är knappast särskilt populärt, så jag får snällt vänta ett år till innan det blir dags för någon majkase för min del.
Visserligen är det så att de flesta högtider under året inte gör mig så mycket att jobba. Den enda dagen jag helst vill vara ledig är julafton, i övrigt gör det mig inte så värst mycket. Men som alltid är det förstås så, att kan man välja är man förstås helst ledig. Det enda jag känner att jag verkligen klarade mig bra utan idag, må vara kungens födelsedagsfirande. Jag har inget emot kungahuset, men springer heller inte iväg med svenska flaggan i högsta hugg när någon i kungafamiljen fyller år eller gifter sig.
Denna Valborg och kungliga födelsedag firas istället med läsk och lite Pringels - och förmodligen en film snart. Skål, kungen och grattis på födelsedan! ;-)

AB 1 BAR 1, 2, 3 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 SvD 1, 2, 3, 4

Bilderna lånade från Metropol, Postitivt är större än noll

Man blir snabbt bortskämd, snabbt van vid det som är aningen bekvämare. I grunden är väl egentligen inte det någon nyhet, men det är ändå ofta jag själv påminns om det faktiskt är så. Människan är lat av naturen, det är inget att göra åt.
Nu har vi legat ungefär tre veckor i eller utanför Rotterdams hamn. Först lossat, sedan gått ut till ankars några dagar för att sedan ha en väldigt långdragen lastning under ett par veckors tid. Det blir ett väldigt lugn ombord, eftersom det inte är så mycket man kan göra när man ligger till kaj. Normalt är liggtiderna de mest hektiska tiderna ombord, mycket ska hinnas med på så kort tid som möjligt för att man ska komma iväg så snabbt det går. Men när en lastning drar ut så här extremt, blir det istället ett väldigt lugn ombord.
Vi har inte kunnat komma och gå som vi velat förstås, lite jobb har det ändå funnits. Och av säkerhetsskäl måste det alltid finnas en viss minimibemanning ombord. Men ändå har man fått en viss hint av hur det kunde har varit ombord förr tillbaka på fartygen. Då liggtiderna inte räknades i timmar, eller som högst 2-3 dagar - utan många gånger i just veckor. Då fanns det möjlighet till landgång på ett helt annat sätt än vad det gör idag.
Men under tiden i Rotterdams hamn, har det ändå givits en del tillfällen att komma iland - och dessa tillfällen har varit välbehövliga! Efter tre månader till sjöss och endast ett besök iland, kändes det som att det var på tiden att få se något annat och få lite intryck utöver tillvaron ombord.
Så söndagen spenderades i Amsterdam och på tisdagen blev det möjlighet att komma iväg till Rotterdam en sväng. Båda städerna hade varsin charm, på sitt sätt. Amsterdam med sina gamla byggnader och alla kanaler, Rotterdam med istället väldigt moderna hus och byggnader. Båda dagarna hade vi dock otroligt härligt väder och man var påtagligt varm och svettig när man kom tillbaka till båten igen.
Och när vi inatt - till sist - avgick igen, kom en av de första regnskurarna över Freja Mœrsk sedan jag kom ombord i februari. Det är faktiskt sant! Under de tre månader jag varit ombord, har det endast vid två tillfällen regnat - och då bara under mycket korta stunder.

Men för att inte bryta det invanda mönstret med förseningar, tycks det nu bli ännu fler innan vi beger oss iväg emot Sydamerika igen. Lasten vi skulle ha i Rotterdam försenades eftersom inte hela lasten fanns på plats. Den kom istället i mindre båtar, som lade sig jämsides med oss och pumpade över lasten i våra tankar. Dels klarar dessa båtar inte av att pumpa i någon högra takt, dels var det flera av dem som försenade gång på gång - därav blev vi liggande så länge.
Inatt avgick vi så till Dover, där vi nu ligger till ankars för att bunkra ("tanka" båten, för den som inte är så insatt i facktermerna till sjöss). Dock tycks bunkringsbåten dröja ganska rejält. Vi har redan väntat 3-4 timmar och fler det bli. Från början skulle vi fått bunkra direkt, men det har sedan blivit uppskjutet gång på gång. Och bunkra måste vi ju för att ta oss över Atlanten, så vi slipper ro...
Men varför slopa ett vinnande koncept? Förseningar är vi ju redan vana vid, så det är bara att fortsätta på den inslagna banan. :-)

Bilden lånad från All Posters

En stad jag alltid velat åka till är Amsterdam. Jag har hört väldigt mycket positivt och denna mysiga stad - och igår blev det så dags. Vi elever ombord Freja Mœrsk har ändå ledig på söndagarna och bokade in en heldag i Amsterdam. Från hamnen i Rotterdam är det bara någon timmes resa till Amsterdam kortaste vägen, så det var ett rätt enkelt projekt att ta sig iväg. Först taxi, sedan tunnelbana in till Rotterdam och därefter snabbtåget till Amsterdam.
Och vad starka alla intryck blir när man varit mer eller mindre avskärmad från omvärlden i flera veckor! Alla ljud, alla dofter, allt liv och rörelse. Helt plötsligt fick man se sig för när man gick, prata högt för att de andra skulle höra vad man sa...
Men visst är det en mysig stad! Vi fascinerades av alla båtar, alla kanaler, alla restauranger, parker, och fik. Under hela dagen satt vi i princip bara när vi åt lunch och middag, i övrigt strosade vi bara runt för att hinna se så mycket som möjligt.
Vissa saker kändes dock mer främmande. Som exempelvis den tunga haschdimman utanför de små "coffeeshops" som fanns nästan överallt. Den klibbiga, tunga röken trängde sig in i kläder och näsa utan minsta pardon. Det skulle nästan inte förvånat mig om det givit utslag ifall jag lämnat efter narkotikaprov efter gårdagen. Så kunde vi förstås inte låta bli att ta en promenad genom det så omtalade sexstråket "Red light district". Det var visserligen inte alls så som jag själv - aningen fördomsfullt - föreställt mig. Jag såg framför mig sjabbiga hus, utslagna människor - ja, nästan missär om man ska överdriva en aning.
Men istället var det lugnt och stilla och inte alls särskilt sjabbigt. Men visst var det på många sätt även rätt beklämmande med alla prostituerade man såg överallt. Hur de stod och kråmade sig i de skyltfönsterförsedda små bås, som ju är så specifikt för den här typen av kvarter. Hur de helt ogenerat gick och bjöd ut sina tjänster öppet på gatorna.
Nu kommer garanterat en och annan av er läsare hävda att "jamen, de har ju valt det själva!". Och javisst, det finns säkerligen en och annan som faller under den kategorin. Men jag vågar nog hävda att merparten inte gör det. För kan man säga att en person med psykisk ohälsa, drogproblem eller annan problematik faller under den kategorin? Det är personer som i grunden har även andra problem som det behöver hjälp att ta sig ur. Och som en följd av de tidigare problemen kommer prostitutionen.

Nog om detta. Bortser man från de mindre roliga delarna, så var Amsterdam en otroligt härlig stad. Och precis som många andra delar av Europa har vi i Holland ett strålande sommarväder. Åtskilliga plusgrader och strålande solsken. Det gick mycket vätska under allt promenerande i stan kan jag säga! Det var inte utan att det kändes aningen vemodigt att ta sig tillbaka frampå kvällen igen...

Lånfredagen har förflutit i lugnt och stilla mak ombord på Freja Mœrsk. Det har bokstavligt talat inte gjorts särskilt många knop här idag. Lastningen pågår fortfarande, med en takt jag aldrig sett maken till! Hamnen tycks ha skyllt på både det ena och det andra och lasten pumpas ombord i en takt på ungefär 200-300 m³ i timmen. Mot det normala på minst 1.000 kubikmeter i timmen. All last har inte funnits på plats från början och därför har det istället kommit små tankbåtar med delar av lasten, man har sedan lagt till jämsides med oss och så har lasten pumpats över.
Den last som faktiskt funnits i terminalen i hamn har sakta, sakta pumpats ombord och man har skyllt på olika tekniska missöden som mest verkar ha varit undanflykter för att dra ut på tiden.
Men varken vi ombord eller rederiet klagar särskilt mycket. För oss i besättningen innebär den långsamma lastningen istället en lugn påskhelg. Någon gång under påskaftons morgon ska vi byta kaj för att last det sista. Som det verkar kommer det dock inte vara särskilt mycket action sedan vi bytt kaj - istället kommer den sista lastningen att starta på måndag. Detta innebär förstås möjlighet till landgång och en hel del ledig tid även om man är ombord.
Och eftersom hamnen inte varit redo att starta lastningen som överenskommet, blir hamnen ersättningsskyldig. En ersättning som på fackspråk kallas demurrage. Detta förekommer vid förseningar, för att det ska löna sig för fartyget att vänta, även om det innebär att man måste tacka nej till andra laster. Och det är stora summor vi pratar om! Många gånger åtskilliga tusen dollar per dygn. Så jag kan tänka mig att man även från rederiets sida gnuggar händerna och tycker detta är otroligt lämpligt. Många gånger är några dagars demurrage mycket mer lönsamt än att ta en ny resa, så det är klart att man blir nöjd när den situationen uppstår. Och lämpligare läge kan det ju inte vara för en sådan här försening med tanke på att det är storhelg och allt. Det blir ju lite extra lugnt när det nu ändå är helg, man kanske kan få någon form av helgkänsla ändå?!

Och precis som jag förstått att det varit hemma i Sverige, har Rotterdam sista dagarna haft ett vårväder utan dess like. Med svenska mått mätt har det varit högsommarvärme med strålande solsken och åtskilliga plusgrader. Även om man inte jobbat särskilt hårt, har man ändå varit svettig efter bara någon timme ute på däck. Och då är vi ändå inte särskilt långt söderut egentligen.
Men vädret tycks hålla i sig och det kunde helt enkelt inte passa bättre. Tillfålle kommer säkerligen att ges att komma iland och då vill man ju inget hellre än att ha bra väder!
Långfredagen gav möjlighet till en snabbvisit iland och en större affär för oss sjömän, som finns i närheten av hamnen. Här erbjöds det mesta man kan tänka sig att behöva efter några månader till sjöss. Tvål, parfym, tandkräm, kläder, tidningar, böcker - och så förstås en hel del annat.
För min egen del var det mest en fråga om att det var skönt att komma iland en stund och det var inte mycket jag handlade. Men lite duschtvål och några par billiga strumpor blev det i alla fall.
Det är inte utan att jag kan ana hur det är att komma ut i friheten efter en tid i fängelse, när jag sätter min fot på kajen efter att ha varit ombord i åtskilliga veckor utan att ha haft särskilt många möjligheter att komma någonstans. Visserligen är jag ombord av egen fri vilja, jag kan själv välja att avbryta praktiken och åka hem precis när jag vill. Så jag kan ju inte jämföra tillvaron ombord med ett straff. Men det är en otrolig kontrast att komma iland, att plötsligt känna helt andra dofter, höra andra ljud och utsättas för andra intryck än man är van vid ombord på ett fartyg. Det blir en enorm kontrast - och nästan en chock för kroppen och sinnena. Så att man måste "slussas ut i samhället" stegvis efter en fängelsevistelse börjar jag verkligen förstå!
Men idag får man väl säga att det var första steget i denna "utslussning", då det förmodligen kommer ges fler tillfällen att komma iland under helgen. Först den 28:e beräknas vi lämna Rotterdam igen! Så imorgon - på självaste påskafton - hoppas vi på att kunna få se delar av stan. Antingen Rotterdam eller till och med ta tåget till Amsterdam; en resa på runt 45 minuter om jag förstått agenten rätt....

EX 1 SvD 1

Bilderna lånade från Pusha, Anli

När jag sökte in till sjökaptensutbildningen var jag helt inne på att jag skulle gå till sjöss. Jag hade skygglapparna på och vägrade nästan tro att jag skulle jobba någon annanstans än på en båt någonstans på världshaven.
Fortfarande är tanken att jag på något sätt ska vara till sjöss, att jobba på någon form av båt. Åtminstone under någon period. Men ju mer jag läser de platsannonser som finns inom sjöfarten, inser jag också hur många olika yrken och jobb det faktiskt finns att söka! Och jag kan fortfarande ha nytta av min sjökaptensexamen.
Så alltmer har jag börjat vidga vyerna, ju mer jag insett hur pass stor sjösektorn faktiskt är! Det finns många yrken där man fortfarande hamnar inom sjönäringen på något sätt och som fortfarande kan kännas väldigt intressanta.
Dessvärre är det allt vanligare med just dessa jobb att man ska ha ett antal års erfarenhet till sjöss - men det beror ju självfallet på vilka jobb det är man söker också.
Det handlar nu förstås inte om att jag ändrat mig, att jag inte längre vill vara till sjöss. Istället att jag insett fler möjligheter, att jag fått upp ögonen för andra yrken också. Och att sjönäringen är ett ganska stort område, där man - om man inte är alltför kräsen - kan få massor med olika jobb och fortfarande ha nytta av den utbildning man gått.
Trots allt var det en starkt bidragande orsak till att jag sökte mig just till sjökaptensutbildningen. Inte för att jag tidigare tänkt mig andra jobb än till sjöss, men på grund av att jag anade jag kanske någon gång ville byta och göra något helt annat. Då skulle det ändå inte kännas som att utbildningen varit "förgäves". Men när jag nu börjat läsa platsannonserna, inser jag vilka möjligheter det finns - och att det inte alls behöver vara något "nederlag" eller "nedbyte" om man söker sig någon annanstans än till någon båt.
Vissa jobb skulle jag dock inte söka mer än i yttersta nödfall i alla fall! Dit hör till exempel linfärjor och bilfärjor. Det skulle kännas alltför monotont att åka fram och tillbaka över någon liten kanal eller vik på en sådan. Ingen utmaning alls. Inte för att jag nedvärderar dem som faktiskt har sådana jobb - trivs man med det är allt bra. Men själv skulle jag inte stå ut särskilt länge.

Fortfarande har det nog inte riktigt kopplat för min del att det är påskhelgen till helgen! Livet ombord har rullat på som vanligt och särskilt mycket till påsk märks inte direkt av. Visserligen hör påsken till en av de högtider jag inte firar särskilt mycket och "bryr mig minst" om. Det har varit många påskhelger jag jobbat genom åren! Så i grunden gör det mig väl egentligen inte så hemskt mycket att vara här. Men jag måste väl ändå erkänna att om jag hade fått välja, hade jag förstås helst varit hemma, ätit godis, sill och druckit öl och snaps till.
Men man kan inte få allt här i världen. Istället ligger vi vid en varm kaj i Rotterdams hamn och lastar. Vi kommer - enligt de senaste buden jag själv fått - ligga kvar över påskhelgen och avgå tisdag eller onsdag.
Men buden har ändrats gång på gång på sistone och kan därmed garanterat ändras fler gånger innan det blir avgång. Det är ju lite så det är till sjöss; buden ändras konstant och man vet aldrig riktigt från dag till dag huruvida det sista man hörde kommer hålla i sig eller ej. Men det är ju samtidigt också en del av charmen med livet till sjöss om man frågar mig! Men frågar man mig om något eller ett par år, kanske jag är av en helt annan åsikt.
Om man som styrman har hand om reseplaneringarna, blir det otroligt mycket extraarbete att ständigt behöva göra om reseplaneringen för varje gång planerna ändrats. Och överstyrman ombord på Freja Mœrsk har sista dagarna slitit sitt hår över alla ändringar kring last, lastplaner, lastkvantiteter och lasttider. Det har ändrats gång på gång och så har lastplaneringen fått göras om. Något som är ett ganska stort arbete. Så den dag jag själv sitter i samma sits, kanske jag inte alls tycker det är charmigt med ständiga planändringar hit och dit. Sådant som återstår att se helt enkelt. :-)

Bilderna lånade av Kajsa Ingemarsson, Susie

Än så länge tänker jag inte börja klaga på att ligga till ankars, än så länge känns det faktiskt helt okej! Vi är nu inne på dag nummer tre till ankars och lugnet ligger kvar över Freja Mœrsk. Sista beskedet verkar på peka på att lastningen - som egentligen skulle ha börjat idag - kör igång i övermorgon, den 20/4. Runt ett dygn tror man lastningen ska, sedan blir det bunkring utanför England innan det bär av emot Venezuela igen.
Men jag förstår på sätt och vis dem som klagar när det blir längre perioder till ankars. Klart det blir långtråkigt i slutändan. Som elev är ju också tanken att man ska lära sig lite när man är ombord - men man lär sig inte särskilt mycket på att dricka kaffe och äta direkt. Och självklart skulle man bli ganska less efter en tid till ankars. Det finns exempel på fartyg som legat inte bara veckor, utan månader till ankars - och DÅ skulle även jag bli smått knäpp kan jag säga!
Men jag har fått dagarna att gå i ett lugnt mak. Igår var det ledigt - om man är elev - men idag rullade "allvaret" igång igen. Lite påtande på däck under eftermiddagen och sedan ett par timmar på bryggan. Men så värst mycket gjort blev det inte i slutändan, i alla fall inte på bryggan. Där är det som minst att göra just när det är frågan om att ligga till ankars. Men lite papper i alla fall; sjökortsrättningar och annat fanns det att påta med en stund.
Så har jag för en gångs skulle baxat mig ner till båtens gym en sväng. Det är verkligen inte många gånger jag nyttjat det, så nu tyckte jag att det var dags! Jag kände verkligen att jag hade en massa överskottsenergi att göra av med... Nu är visserligen ordet "gym" kanske inte det rätta ordet för ett litet utrymme med ett löpband, en träningscykel, en roddmaskin och några tyngder - men det är i alla fall den vedertagna benämningen ombord på detta lilla trånga utrymme med träningsmöjligheter. Men det var i vilket fall skönt att röra på sig, känns som att man kommer sova avsevärt bättre inatt!

Bilden lånad från Linda Palm

Många till sjöss klagar på hur tråkigt det är att ligga till ankars, hur långtrålkigt det är och vilket slöseri med tid det kan upplevas att vara. Och jovisst, när man hör om fartyg som kan ha fått ligga till ankars i veckor och till och med månader, förstås jag vad folk menar! Självklart skulle jag också bli uttråkad efter lång tid till ankars. Men några dagar gör mig faktiskt ingenting. Ett lugn och en stiltje hägrar sig över fartyget och det stressas verkligen inge i onödan. Istället ges tid till sådant som man inte alltid har tid med i normala fall. Underhåll, rensande och plockande...
Så den stress som brukar vara i hamn märks det just nu inte skymten av ombord. Hamndagarna är oftast de mest hektiska till sjöss; allt ska fort, fort och alla springer runt som yra höns. Men så gick vi ut utanför Rotterdams hamn i fredag och sedan la sig lugnet.
Dimman har legat tät kring Rottedams ankarplats och emellanåt har det varit med nöd och näppe man kunnat urskilja de andra fartyg som legat här. Detta trots att det inte är särskilt långa avstånd mellan båtarna.
Men när jag tidigare ikväll kom ut på däck och såg solen sjunka bakom fartygen och färga dimman och nästintill spegelblanka vattnet i olika nyanser av gult, rött och orange blev det smått andäktigt kan jag säga! Emellanåt är det otroligt vackert till sjöss - och sådana här gånger klagar man inte ens på dimman!

Nu väntar vi på besked vad gäller nästkommande last, något som ännu inte är riktigt klart. Vi vet vad vi ska lasta och att vi ska till San José i Venezuela, men vi vet inte kvantitet och dencitet ännu. Något som gör det omöjligt att göra en lastplanering till exempel. Så överstyrman - som är den som ansvarar för lastplaneringarna - går runt och småmuttrar lite, eftersom det inte alltid är helt kul att få sådana besked i sista stund.
För min egen del har dagen fyllts av reseplanering och lite pappersarbete tillsammans med styrmännen. Något som passat mig ganska bra. Och för ovanlighetens skull har jag sedan köpt både läsk och godis från "slabben" för att mysa in mig i hytten under kvällen för att titta lite på film. Någon lycks måste man ju unna sig när det trots allt är lördag, eller hur?!
När jag är hemma, är det ytterst sällan jag har någon längtan efter läsk och godis och det hör verkligen till ovanligheterna att jag köper det. Men väl till sjöss blir det andra bullar - och jag får istället ett rejält sug efter sötsaker av alla de slag. Både i flytande och fast form. Så nu blev det chips och läsk och så film på datorn. Det är det närmsta "lördagsmys" man kommer ombord på en kemtanker på en ankarplats utanför Rotterdam kan jag säga. Men inte helt fy skam heller. Och med tanke på den avhållsamhet man annars underkastar sig till sjöss, så får man väl ta till andra laster istället. Hemma hade jag en lördagskväll förmodligen satt i mig en eller annan öl eller glas vin, så detta känns aningen bättre för kroppen på nåt sätt. Även om det säkerligen råder delade meningar kring om chips och läsk är bättre än chips och öl... ;-)

Bilden lånad från Fitnesstar

Ibland har man vissa dagar då det liksom känns som att saker och ting faller på plats, att allt bara stämmer. Och idag är just en sådan dag.
Häromdagen klagade jag vilt på ett rederi jag tidigare gjort praktik hos. Saken var den att jag gjort 30 dagars praktik där - och vi måste ju ha minst 28 i ett sträck på en båt för att vi ska kunna tillgodoräkna oss en praktikperiod. Så så långt är ju allt som det ska. Men saken var den att rederiet till Transportstyrelsen - som godkänner våra behörigheter, utbildningar och certifikat - rapporterat in 20 dagar. Hux flux kunde jag alltså inte tillgodoräkna mig en praktik jag faktiskt gjort. Idag fick jag äntligen - efter en hel del mejlande till det aktuella rederiet - tag på rätt person för att reda ut det hela. Han hade inte hunnit kolla allt ordentligt ännu, men höll med mig om att det såg konstigt ut. Precis som jag själv misstänkt, anat, hoppats och trott, misstänkte man även från rederiets sida att det inte var frågan om något annat än ett misstag vid inrapporteringen av dagar - och något som därmed går att rätta till utan några problem. En stor sten lyftes från mitt bröst, för det känns som det sista jag nu behöver är ytterligare en månads praktik för att få ut min behörighet som styrman. Det kändes riktigt skönt att det faktiskt kommer att lösa sig till det bästa.
Positiva sak nummer två för dagen kom när jag fick min post i samband med att vi la till här Rotterdam i morse. Jag har nämligen fått mitt examensbevis som sjökapten!! Därmed har jag ett bevis på att jag har den teoretiska utbildningen för att få jobba till sjöss!! Det hela är dock inte så enkelt som man skulle vilja tro. Nu har jag teorin, men först när jag gjort klart min praktik har jag min behörighet - att jobba som styrman. Efter några år som styrman, varav en del måste vara som överstyrman, har jag den praktiska erfarenheten och därmed behörigheten att jobba som kapten.
Men med andra ord, är jag nu i princip färdig styrman. Om knappt två månader har jag gjort färdigt min praktik och kan sedan ta jobba som som högst andrestyrman. En helt euforisk känsla efter allt kämpande med tentor, inlämningsuppgifter och simulatorkörningar. Härmed är det så gott som enbart utförsbacke innan jag faktiskt är färdig! Synd bara att man är på en "vit" båt, för man har ju därmed inget att fira med. Man får det dubbelt upp när man kommer iland istället... :)

Bilden lånad från Joselin,

Engelska kanalen är minst sagt en utmaning, det kan jag gå i ed på! Jag har gått genom kanalen en gång förut, men då klaffade det aldrig att jag var med på bryggan och kunde se hur det gick till. Men nu har jag sett det med besked - och svettigt var det. Jag har en stark, övertygande känsla av att om jag ska köra genom denna kanal som nyutexaminerad styrman om några månader, kommer jag vilja ha kapten på bryggan att hålla i hand!
Det kom båtar från alla håll kändes det som. Och det hade väl inte gjort någonting, om det inte var för alla fiskebåtar som knappt tycks ha förstånd att följa sjövägsreglerna. Så vi fick gå i sicksack bland alla båtar som låg kringströdda kring farleden.
Har man gått två veckor över Atlanten, känner man sig snudd på paralyserad när det plötsligt smäller till och blir så tät trafik som det varit igår och idag. Runt 12 timmar tar passagen genom Engelska kanalen och sedan känner man sig rätt mör, det kan jag lova!
Men inom närmsta timmarna lägger vi till i Rotterdam för att lossa. Sedan tycks det bli att gå ut en bit för att ankra i väntan på lastningen som beräknas komma igång den artonde. Och att ligga till ankars är oftast relativt lugnt, det finns inte alltid så mycket att göra. Inte för att det varit överdrivet hektiskt sista tiden, men att det är lugnt några dagar är ju inte heller till någon större skada!
Sista dagarna har det varit viss torka i kylskåpen ombord på Freja Mærsk. Det är faktiskt så enkelt att maten börjar ta slut! Meningen var att vi skulle proviantera när vi kom till San José för ett par veckor sedan, men leveransen kom aldrig fram i tid - så vi fick åka utan maten! Men nu tycks det som att man faktiskt kommer att hinna fram med vår mat i tid - så förhoppningsvis behöver vi inte åka tillbaka mot Sydamerika utan proviant denna gång. Även om jag inte tror vi kommer behöva svälta, så känns maten redan nu ganska torftig och tråkig - så hur ska den då inte vara om ytterligare någon vecka? Och för en matfantast som lilla jag är tråkig och fantasilös mat det värsta som finns! ;-)

Bilden lånad från Teacher's paradise

Så är det ungefär ett dygn kvar innan vi tar lots för att åka in mot Rotterdams hamn. Det är i dagarna exakt två månader sedan jag mönstrade på här, så det är nästan lite nostalgiskt. När man tänker tillbaka på att man satt i agentens minibuss och man smått nervös skjutsades ut i det enorma hamnområdet för att mönstra på en helt främmande båt. Jag hade knappt någon aning om vilka länder båten gick på - och ännu mindre vilken slags människor jag skulle träffa när jag väl kom ombord.
Nu, efter två månader och ungefär halvtid, börjar det bli lite vardag över tillvaron ombord på Freja Mœrsk istället. Även om jag givetvis har en hel del kvar att lära vad gäller yrket som styrman, så börjar man nu kunna rutinerna ombord ganska väl. Det är inte längre något nytt och i den bemärkelsen har det lagt sig ett hölje av vardag över tillvaron ombord, även för mig.
Sen försöker jag fortfarande - förstås - haka på besättningen så mycket det bara går för att lära mig saker och ting in i det sista. Två månader har jag kvar och i juni kan jag förväntas sköta jobbet som styrman alldeles på egen hand. Det känns skrämmande på något sätt! Jag blir nästan dagligen påmind om hur osäker man känner sig i väldigt mycket.
Grundkunskaperna för det allra mesta finns någonstans i bakhuvudet, men det gäller ju att omsätta detta till handling, att kunna plocka fram och lägga ihop kunskaperna. Det är inte alltid helt lätt kan jag säga! Det är otroligt många moment i det här jobbet och det kommer ta tid innan man känner sig riktigt säker och hemmatam...
Ibland känns det som att man skulle behöva bra mycket mer praktiktid än vad som faktiskt ingår i utbildningen. De 12 månader vi har känns inte riktigt tillräckliga alla gånger. Men samtidigt lär man sig med tiden när man väl börjat jobba också! Jag håller tummarna för att jag kommer ha bra kolleger på första båten, kolleger som kommer ha tålamod med att jag frågar en del.
Här får jag i alla fall vara med väldigt mycket och de flesta har varit duktiga att säga till när det händer något som kan vara av intresse för mig som elev. Så det känns som att jag kommer att ha lärt mig väsentligt mycket mer här än jag gjort på många av de andra praktikbåtarna jag varit på tidigare. Det beror ju så otroligt mycket på vem man går med, hur pass ambitiös ens handledare faktiskt är när det gäller att lära ut. Jag har visserligen aldrig gått dubbelt med någon som varit rent usel, men hur mycket allvar de tagit sin uppgift på har verkligen varierat. Vissa har varit rejält ambitiösa, medan andra tagit det lugnare.
Sedan är det självklart även upp till mig att fråga och försöka haka på också. Men det är en svår balansgång att vara elev emellanåt! Man vill inte vara ett plåster, som resten av besättningen bara tycker är jobbig och en "pain-in-the-ass". Samtidigt som man inte heller vill verka ointresserad heller...

Bilden lånad från Skolbilder

Snacka om att emellanåt ha rejäla I-landsproblem!! Ikväll har jag svurit mig blå över båtens internetanslutning, det kan ni skriva upp! Jag har ju fått för mig att börja söka lite jobb till sjöss och det är just vad jag pysslat med ikväll. Det tog över tre timmar att fylla i ett formulär - och 30 minuter att ladda över en ansökan och tre referenser till ett e-mail för att skicka! Fler än jag som kreverar över sådana grejer?! Tänkte väl det; finns garanterat fler än jag som sliter sitt hår över sega internetanslutningar - därför jag själv har så lite hår kvar på huvudet! ;-)
Men så tänker jag efter en stund och inser att jag kanske egentligen inte ska klaga så jäkla mycket över en seg anslutning... För trots allt är det fortfarande ingen självklarhet att man har internet ombord på fartygen, åtminstone inte som besättningen kan använda fritt och ansluta sina egna datorer till. Så egentligen ska jag väl vara glad att jag överhuvudtaget får iväg mina ansökningar. Men det är inte alltid så lätt att se det så när timglasen på skärmen aldrig försvinner....
Jag är ju ganska bortskämd från bredbandsanslutningen jag hade i min studentlägenhet och som ju var något i hästväg! Man hann ju knappt blinka så var sidorna uppe på skärmen och det där med att ladda upp/ner saker var ju rena drömmen. Nu brukar jag visserligen inte ladda ner filmer och musik nämnvärt ofta - eller rättare sagt aldrig -  men när man ska skicka iväg bilder och dokument, eller lägga upp bilder på bloggen märks det direkt skillnad på hastigheten.
Men jag kan inte låta bli att samtidigt känna mig lite larvig när jag sitter och svär över en sak som seg internetanslutning. För trots allt finns det värre saker att bekymra sig över - och trots allt får jag ju faktiskt iväg min jobbansökningar. Även om det tar lite längre tid än vad det skulle ha gjort om jag skickade dem hemifrån.

Så då går jag direkt på nästa I-landsproblem innan jag uppfattas som alltför larvig och bortskämd. Jag har gått igenom den sjötid som rapporterats in på mig, mycket för att det är bra att hålla koll på när jag som tidigast kan mönstra av den här båten och fortfarande fått den tid till sjöss som jag ska ha.
All sjötid rapporteras in till Transportsyrelsen, som är den myndighet som godkänner att jag blir styrman, alltså ger mig min behörighet att köra båt. Totalt ska jag ha 360 dagars sjötid, för att en period på en båt ska räknas måste jag ha varit ombord minst 28 dagar i ett sträck. Blir det under 28 dagar, faller den perioden helt bort; jag kan inte ta igen endast de dagar som fattas utan måste göra om hela perioden.
När jag nu gick igenom min sjötid, visade det sig att en båt jag varit på i 30 dagar enbart rapporterat in 20 dagar till Transportstyrelsen! Detta trots att jag varit ombord hela tiden, och därmed ska ha min sjötid. Detta är något som jag verkar få medhåll om även från skolan och SUI, som ordnar våra praktikplatser.
Problemet - om det nu stämmer, mot alla förmodan - är alltså att jag inte fått mina 28 dagar på denna båt och alltså inte heller kan tillgodoräkna mig ens de 20 som är inrapporterad. Jag kan alltså inte bara göra åtta dagar till någonstans och så är saken ur världen. Istället måste jag i så fall göra om hela månaden!! Tror ni det känns frustrerande, eller?!
Visserligen verkar det ju ganska troligt att man bara gjort en felaktig knapptryckning när man rapporterat in mina sjödagar, så blev det "20" istället för "30" - tangenterna "2" och "3" sitter ju trots allt bredvid varandra. Men det är svårt att låta bli att oroa sig lite! Jag känner mig liksom inte upplagd för ytterligare en månad till sjöss efter de fyra jag nu håller på att "beta av". Dessutom spricker ju en hel del andra planer - med jobb, flytt och annat - om jag måste ge mig iväg till sjöss en månad till.
Har i alla fall mejlat det aktuella rederiet och påpekat det hela, så får vi hoppas det hela rättar till sig...

Bilderna lånade från Michelle, Gazet

Nu har det börjat gunga igen. Inget extremt och inte så man blir sjösjuk (jo, det kan den mest luttrade sjöman också bli), men tillräckligt för att störa nattsömnen och tillräckligt för att man ska behöva hålla koll på sina saker.
Det är emellanåt man glömmer att sätta saker och ting på rätt ställe för att de inte ska glida iväg - och varje gång lyfter jag högt av dunsen från något som åker i golvet. För varje hylla i bokhyllorna sätts "pinnar" upp för att böckerna inte ska glida ur hyllan, på borden i mässen och hytterna läggs små "nät" i gummi för att porslin och andra föremål inte ska glida runt. Men ibland missar man och glömmer, framförallt om man är lite stressad eller har annat i tankarna.
Än så länge har jag dock inte varit med om något rejält oväder de gånger jag varit till sjöss - och det ska jag väl enbart vara glad för! Roligare än så kan man ju faktiskt ha till sjöss. Och hittills har denna resa över Atlanten varit rejält lugn, åtminstone lugnare än jag själv inbillat mig att det borde vara på Atlanten. Det är först sista dygnet det börjat gunga riktigt märkbart.
Till och med de resor jag gjort över Nordsjön har oftast varit värre än mina hittills två passager över Atlanten. Å andra sidan är ju Nordsjön ökänd för att vara jobbig att åka över. Det är ett relativt grunt hav, men där det ändå är väldigt öppet och blåsigt. Det är med andra ord som uppgjort för höga och jobbiga vågor. Om det sen statistiskt sett är gungigare på Nordsjön än på Atlanten har jag ingen som helst aning om - men det är i alla fall min egen, väldigt subjektiva åsikt att det är så. :-)
Väl ute på däck i förmiddags, kom nästa smärre chock! Det var nämligen markant märkbart att vi inte bara är längre norrut nu, utan även "drabbats av" friska nordvindar. Det är inte mindre än 10 grader kallare än igår. Tur är väl då att temperaturen gått ner från 28 grader - och inte från till exempel 18. Men när man sista tiden vant sig vid att ha sisådär 25-30 grader ute, känns plötsligt 18 väldigt kallt! Det var verkligen inte långt ifrån att jag gick omkring på däck och småhuttrade faktiskt. Snacka om att man blivit bortskämd på sistone.

I en kombination av ambitionen att faktiskt lära mig något under praktiken, men även lite på skoj har jag under mina vakter på bryggan börjat gå igenom Freja Mærsks båtbibliotek. Och då menar jag inte det bibliotek med romaner och deckare som de flesta båtar har, utan biblioteket med facklitteratur och manualer av olika slag.
Ombord varje fartyg finns oftast en uppsjö av böcker av olika slag som behövs i arbetet. Vissa är rena uppslagsböcker med spaltmeter av olika tabeller och siffror och inte något man sitter och läser från pärm till pärm.
Andra är istället mer åt "faktabokshållet", böcker som man faktiskt kan sitta och bläddra i, läsa några kapitel här och där och banka in ännu mer kunskaper i skallen. Och fascineras emellanåt vilka ämnen det finns att skriva böcker om - och att man kan göra det hyfsat intressant! Idag hittade jag en bok på nästan 300 sidor som enbart handlar om förtöjning av tankbåtar. Jo, förtöjning i sig ÄR nästintill en vetenskap! Det är inte bara en fråga om hur alla tampar ska gå mellan båten och kajen med vinklar och avstånd åt olika håll. Det är även en fråga material till trossarna, vinschar, spel, pumpar och så vidare. Och förstås hur man tar hänsyn till att båten ändrar sitt djupgående i samband med att man lastar och lossar. På en stor båt kan det skilja åtskilliga meter i djupgående beroende på man är fullastad eller i barlast.
Men boken  - Mooring Equipment Guidelines - la upp det hela så pass bra att jag i ett blint ögonblick tänkte tanken att själv köpa den! Först när jag lyckades hitta boken på Bokus ändrade jag mig. Den kostar nämligen drygt 3.300 kronor. För en jäkla bok!! Jag tappade bokstavligt hakan och bestämde mig snabbt för att den utgiften får vänta tills jag har bättre med pengar. :-)
Men faktiskt har tanken väckts att samla på sig lite böcker som kan vara roliga att ha om man ska jobba inom området "sjö". Bland annat hittade jag Mariner's handbook, som beskrivs lite som sjömannens "Bibel", och som inte heller kostar särskilt mycket. Så den kommer säkerligen beställas, för här kan man hitta både det ena och det andra riktigt matnyttigt kring sådant man ska kunna!
Kanske låter jag nu aningen överambitiös, men det bjuder jag på i så fall! För det känns lite roligt att kunna ha en och annan bok hemma inom det område jag faktiskt kommer att jobba med ganska många år framöver. Och framförallt ha böcker att slå i när man är osäker på något. Även om detta är böcker som oftast finns ombord, är det lite kul att även ha dem hemma. Visst, jag är säkert yrkesskadad redan innan jag gått utbildningen, men men... ;-) Mina "maritima böcker" kommer säkerligen göra sig jättebra i bokhyllan bredvid psykologiböckerna, som jag förmodligen kommer behålla de allra flesta av också...

Väl skyddad bokhylla till sjöss... ;-)

Bilderna lånade från Personlig assistent, Hunden i påsen

Jag har nog fortfarande inte riktigt tagit in att jag snart är klar med min utbildning. Att jag om ett par månader är färdig styrman känns nästintill orealistiskt. Efter allt kämpande börjar man närma sig målet till sist.
Det är nog egentligen sista veckorna jag börjat inse att det hela snart är över och som jag faktiskt lite smått börjat titta på jobb. Jag har lämnat intresseanmälan på ett par rederiers hemsidor och söker runt på olika internetsidor efter fler ställen som söker styrmän. Helt lätt är det inte, oftast är det överstyrmän eller befälhavare man söker - åtminstone av de annonser jag hittills hittat. Annars är det sommarvikariat som ljungman och liknande och det känns kanske inte som det är det första jag tar direkt. Matrosjobb kan jag mycket väl tänka mig att ta, men då känns det som att det ska vara för lite längre tid än över sommaren.
Så ska jag börjar plocka ut alla behörigheter jag behöver. Det är inte fullt så enkelt att man bara får ett "körkort för båt" och sedan kan sätta sig på bryggan och pimpla kaffe, det ska ni veta!! Det är en uppsjö papper att plocka ut från Transportstyrelsen och som dessutom kostar en smärre förmögenhet. Bara behörigheten för att använda GMDSS-utrustningen kostar 1100 kronor! Och det är just sådana utgifter man verkligen längtar efter efter fem år i skolbänken, då ekonomin redan är ansträngd så det räcker och blir över.
Men visst ska det bli kul att äntligen, äntligen komma ut i yrkeslivet igen! Att slippa allt tentapluggande, att äntligen ha en vettig ekonomi igen.
Självklart känns det på sitt vemodigt också, man lämnar ju en "era" av livet bakom sig. Det går förstås inte att komma ifrån. För det finns mycket roligt i livet som student också, det är inte enbart dålig ekonomi och tentaångest. Men utbildning har ju normalt sett ett syfte också. Ett syfte att man ska kunna få ett visst yrke till exempel - och det är ju det målet jag snart nått. Och nej, jag skulle verkligen inte vilja vara student resten av livet!! Så roligt är det faktiskt inte att plugga att jag vill sitta i skolbänken år efter år. De fem år jag hittills pluggat på högskola räcker gott och väl. Ett snabbt matematiskt överslag visar att jag faktiskt tillbringat allt som allt 17 år i skolbänken, med grundskola och gymnasium inräknat. Det är halva mitt liv!! Så nu får det vara färdigpluggat för ett bra tag framöver!

Bilden lånad från Main Man

Onsdag eftermiddag, Venezuelansk tid, la så Freja Mærsk loss från oljeterminalen i San José för att börja stäva mot Europa och Rotterdam. Två veckors seglats väntar nu, men denna gång är vi i alla fall nästintill fullastade till skillnad från förra gången vi gick över Atlanten. Då gungade det ganska duktigt emellanåt, som det brukar göra på ett olastat fartyg. Men nu är vi istället nedlastade och förhoppningsvis kommer det inte kännas lika markant om det blåser.
Jag brukar inte bli sjösjuk eller tycka att det är obehagligt när det gungar, men det är mycket av tillvaron ombord som blir otroligt mycket besvärligare när det gungar. Man sover sämre när det rör sig, det blir svårare att sköta många av arbetssysslorna och alla lösa föremål åker omkring. Bara för att ta några exempel.
Men nu lämnar vi - åtminstone för en tid - värmen kring norra Sydamerika och Mexikanska Gulfen för att vara tillbaka absolut tidigast om en månad igen. Två veckor tar det till Rotterdam och sedan tar det ytterligare två veckor tillbaka om det blir att resa tillbaka igen. Det får vi förmodligen veta dagarna innan det är dags att avgå från Rotterdam, vart det kommer att bära hän den gången.
Samtidigt är vi ju inne i mitten av april innan vi ens är framme i Europa och vid det laget börjar det ändå bli ganska behagligt även i de norra delarna. Kanske inte som i Sydamerika, men där har det å andra sidan varit extremt varm sista tiden. Inte bara filipinarna, utan även Venezuelanerna själva har tyckts lida i hettan. De som man annars kan tänka sig faktiskt är rätt vana vid hettan, men ingen tål väl hur mycket som helst...
Det har gått många liter vatten per besättningsmedlem och man har verkligen inte orkat jobba på i någon större takt. Först idag har det känts hyfsat behagligt när man kommit ut på däck. Förmodligen framförallt för att vi kommit ut på öppet hav och det börjat fläkta en del. Nu har vi dessutom motvind, så det fläktar på riktigt duktigt på däck även om det egentligen inte är några större vindstyrkor vi pratar om.

I San José hamn hade man vårat föra besök här för nästan tre veckor sedan i färskt minne och denna gång ville man tydligen inte ta några som helst risker innan vi gav oss av. Då, för tre veckor sedan, hittade man nämligen runt 400 kg heroin ombord på fartyget som låg intill oss. Och vips fick inget fartyg alls lämna hamnen innan det sökts igenom ordentligt - och det inkluderade förstås även oss.
Samma sak denna gång, även om man inte hittat några knarkpartier varken hos oss eller ombord på någon annan båt. Först kom dykare, som skulle söka av fartygets utsida under vattenlinjen och strax efter även "vanliga" poliser som skulle gå igenom inredningen innan vi fick åka någonstans. Det blev två av oss elever som fick ledsaga de två civilklädda poliserna runt bland hytter och förråd. Man vill nämligen inte släppa iväg någon utomstående på egen hand ombord - även om det är poliser - med tanke på stöldrisken. Samtidigt frågade vi oss vad vi skulle göra om vi såg poliserna stoppa på sig något de inte skulle ha med sig! De må har varit obeväpnade, men hade överarmar i storlek av normalstora lår. Vi hade med andra ord varit ganska chanslösa om vi fått för oss ta tillbaka något de stoppat på sig. Sen tror jag å andra sidan inte att de skulle få för sig att ta med sig något! De skulle ju på så sätt ganska mycket på spel...
Det som dock kändes lite komiskt på något sätt var att man inte var överdrivet noggranna när man letade genom fartyget. Visserligen innehåller ett fartyg ett otal skrymslen och vrår och skulle man vilja smuggla något skulle det säkerligen vara fullt möjligt om man bara bestämde sig för att lura myndigheterna. Att gå igenom alla skrymslen på alla fartyg som avgår från en stor hamn skulle givetvis bli alltför tids- och resurskrävande. Så man får ju välja någon smidigare väg för alla parter. Både så att polisen gjort någon form av koll, men också att fartygen kan avgå utan att bli alltför försenade.
Men det komiska var att ombord kommer tre poliser och en knarkhund, av dessa sätter sig en polis på däckskontoret och dricker kaffe med kapten - och hunden letar upp köket där han vräker i sig en massa korv och bröd som kocken och mässman slänger till honom. Så på rundvandringen är det två poliser, varav enbart den ena knatar in lite sporadiskt i olika hytter och lyfter på någon kudde, öppnar något skåp eller låda... Vi hade med andra ord ganska lätt kunna smuggla ut något om vi velat. Tur var väl att ingen ombord är någon smugglare. :-)

Bilderna lånade från Caminado por la vida, Dog Lovers

Så har vi nu inte ens ett dygn kvar till lotstagning inför anlöpet till hamnen i San José, Venezuela. Någon gång imorgon eftermiddag (tisdag), lokal tid kommer lotsen ombord för att guida Freja Mœrsk till rätt kajplats.
Sista dagarna har det verkligen märkts att vi kommit till allt varmare och framförallt mer tropiska breddgrader. I reda grader på termometern är det ingen extrem värme, temperaturen har legat kring 25-30 grader vilket ju ändå är rätt mänskligt. Men vi har istället haft en luftfuktighet som inte varit av denna värld! Det märks en markant skillnad om man jämför med när vi lämnade Venezuela förra gången, för ungefär två veckor sedan. Även om det inte är nämnvärt varmare, är det en luftfuktighet som jag inte upplevt på åratal. Så länge man kan ta det lugnt i skuggan med en kall drink i handen funkar det, men så fort man ska jobba och göra nytta ute på däck blir det värre.
Då börjar svetten drypa direkt - och på grund av luftfuktigheten dunstar ingenting heller, så kläderna blir plaskvåta direkt. Till och med filippinarna, som man annars kan tro är rätt vana vid fuktig värme, tycks lida i fukten och värmen.
Själv njuter jag av att faktiskt kunna komma in en sväng på eftermiddagen i den luftkonditionerade inredningen, för att avverka eftermiddagen på bryggan istället. Förmodligen skulle jag totalt krevera av att jobba 8-9 timmar på däck i den värme som råder just nu. När jag kom ombord för drygt fem veckor sedan, trodde jag knappast att jag skulle klaga på värmen - då längtade jag över allt annat efter lite sol och värme. Men nu är faktiskt klagandet i full gång!
Men så fort vi är lastade i Venezuela - vilket vi borde vara någon gång under onsdag kväll eller natt - ska vi börja resan mot Europa och Rotterdam! Och då bör det ju faktiskt bli svalare och svalare för varje dag som går. Och jo, faktiskt, det känns som lite av en befrielse att nu få en tid med lite svalare väder! Ni som sitter hemma i kalla Sverige tycker förmodligen inte att jag är riktigt klok just nu och undrar säkerligen om det inte är så att jag åkt på solsting eller liknande...?! Men ni kan vara helt lugna, riktigt så illa är det inte! Bara nästan. :-)

I inlägget från tidigare idag (eller igår, för er som är i Sverige *L*), hade jag lite våndor inför att om bara några månader vara chef, eller åtminstone arbetsledare. Det är väl inget som hunnit ändrats sista timmarna, men jag får inse vilken gröngöling man faktiskt kommer vara som nyutexaminerad styrman!
Visserligen har jag nog aldrig trott att jag skulle vara fullfjädrad när jag väl har mitt examensbevis i handen, men jag hittar fler och fler saker jag känner mig otroligt osäker på! Inte det att jag inte tror att jag kommer klara av jobbet, men jag blir verkligen förvånad över hur snabbt man glömmer när man inte använder sina kunskaper!
Både igår och idag har jag blivit ombedd att använda båtens telex; första gången för att ändra ett par inställningar och idag för att skicka ett meddelande. Den kursen hade jag VG i för ett par år sedan, men tror ni att jag kom ihåg hur man skulle skicka ett telex för det?! Nej, knappast... Det tog mig en bra stund innan jag lyckades knappa igång apparaten och göra det jag skulle!!
Och lite liknande grejer har jag varit med om flertalet gånger sedan praktiken började. Jag vet att det är saker jag en gång lärt mig, att jag borde veta hur jag gör det och det - men det finns ändå en osäkerhet.
I viss mån är det förstås så, att åtminstone jag själv blir ganska uppstressad om jag vet att min handledare står och sneglar över min axel och förväntar sig att jag ska kunna de uppgifter jag får. Även om jag vet att han inte blir arg, eller att de egentligen kommer påverka mitt betyg så blir det ett litet stressmoment! Och då blir det inte fullt lika lätt att komma ihåg det man en gång lärt sig.
Sen vet jag av egen erfarenhet att det blir något helt annat när man sedan står där själv och inte har någon bredvid sig hela tiden som man kan fråga! Då blir man så illa tvungen att lösa situationen på ett helt annat sätt och lyckas också med det - oftast. På något märkligt sätt, tycker jag inte det blir riktigt samma grej i det läget, man känner inte samma press på något konstigt sätt...

Bilderna lånade från Jane, Orust kommun

Det är sällan jag känner att jag har sådan disciplin på tillvaron som när jag är till sjöss! Varje gång jag sticker iväg på någon båt, inser jag hur viktigt det är för ens välbefinnande att ha fasta tider och vanor.
För väl på båten, handlar tillvaron om två saker: jobb och behov. När man inte jobbar, finns det inte så värst mycket att göra ombord. Man kan äta, sova, se någon film och möjligen sitta vid datorn. Det mesta kretsar med andra ord kring jobb och det mest elementära på något sätt.
Hemma iland finns ju en hel del annat som lockar när man är ledig och personligen har jag inte alltid så mycket till rutin på varken mat- eller sovtider. Men till sjöss äter och sover jag på ganska exakt samma tider varje dag - och plötsligt mår jag mycket bättre! Till det dricker man ingen, eller möjligen ytterst lite alkohol, beroende på vilken policy som gäller på just den båt man är på. Nu dricker jag visserligen inte alkohol dagligen när jag är hemma heller, men visst märks det skillnad när man plötsligt inte dricker alls! Och dessutom märks det förstås på midjemåttet, där ju alkohol har en farlig tendens att lägga sig. Jag brukar alltid gå ner några kilon när jag är ute, framförallt (misstänker jag) för att jag får mer regelbundna mattider, dricker ytterst lite alkohol och plötsligt är förskonad från skräpmat. Just pizza och hamburgare är något som jag annars skulle kunna leva på när jag är hemma. Inte av lathet, nejdå! Jag kan mycket väl göra egna pizzor eller hamburgare! Utan snarare för att jag tycker denna skräpmat är fruktansvärd god. Visserligen händer det förstås att man får hamburgare även ute på fartygen, men inte särskilt ofta. Och framförallt inte så ofta som jag äter sådant när jag är hemma.
Det märkliga är dock att jag till sjöss har ett sömnbehov som är utan dess like! Jag kan sova precis hur mycket som helst. Jag somnar tidigt på kvällarna, men känner mig fortfarande inte utsövd när väckarklockan ringer på morgonen. Och det är många som säger exakt samma sak, att man har ett sömnbehov utan dess like ute till sjöss, men inte iland. Så plötsligt blir det förstås än viktigare att hålla på sovtiderna, att faktiskt få komma i säng på kvällarna så man tar sig ur sängen i hyfsad tid...

Men det är faktiskt få yrkesgrupper jag sett hålla så hårt på sina mat- och fikaraster som just sjömän! När det börjar närma sig 10-kaffet, avbryts arbetet på samtliga fartyg inom samma tidszon som på en given signal. Detsamma gäller inför lunch, eftermiddagskaffe och middag. Kaffedoften och matoset kan ligga tungt över havet när det är många fartyg intill varandra. ;-)
Så väl till sjöss har jag plötsligt otroligt fasta rutiner! Jag stiger upp ungefär samma tid 6-7 dagar i veckan, äter på samma tider och lägger mig på ungefär samma tid på kvällarna. Och lika fort bryts dessa rutiner när jag väl kommer hem igen. Då kommer jag plötsligt inte alls i säng i tid om jag inte har något viktigt att passa dagen efter - och äter gör jag när jag är vrålhungrig, inte när klockan visar ett visst klockslag.
Det som väl skulle kunna fattas för min egen del, är att få rutiner på att träna när jag är till sjöss. För här om någonstans finns ju faktiskt tiden!! De allra flesta lite större båtar har någon form av gym, även om givetvis kvalitén och utbudet varierar riktigt kraftig. Men åtminstone löpband och motionscykel brukar finnas och många gånger roddmaskin (undrar om det finns någon tanke bakom en roddmaskin på en båt??) och lite tyngder. Så varför har jag inte lyckats få rutin på att träna när jag är ute? Det är ju trots allt inte en omöjlighet!
Men lat som man är, får man tydligen inte in den rutinen - trots att ambitionen finns där varje gång jag går ombord på en ny båt. Vissa gånger har det visserligen inte gått att träna, med tanke på att vissa av båtarna helt enkelt inte haft något gym. Men inte ens nu, när jag har tillgång till ett så kommer jag igång. Jag vet att jag behöver röra på mig av massor med anledningar, men det går liksom inte riktigt att få hjärnan att fatta det!
Jag får helt enkelt se det som så att jag åtminstone tagit ETT stort kliv mot bättre rutiner för att må bättre! För nu har jag nämligen varit helt nikotinfri i fem dagar!! Kanske har jag lyckats bryta nikotinets 20-åriga grepp, vem vet?! :-)

Bilderna lånade från Allt för föräldrar, Zandra

Ni skulle se den uppsjö av teknisk kommunikationsutrustning som finns ombord på ett fartyg! Från att för 20-25 år sedan mer eller mindre enbart varit en VHF-radio som i bästa fall nåt ett antal nautiska mil, har man nu en uppsjö utrustningar som möjliggör att man kan kontakta båda andra fartyg och land via radio, telefon och internet i princip dygnet runt, i stort sett var man än befinner sig på jorden.
Det här sättet att kommunicera möjliggör förstås också att man kan ta emot varningar av olika slag; varningar för isberg, bojar som flyttats och fyrar som inte fungerar till exempel. Liksom väderprognoser och hur mycket annan information som helst. Ibland känns det nästan som man dränks i information, för väldigt många gånger är det ju saker som överhuvudtaget inte berör oss som matas ut på olika pappersremsor eller fyller olika typer av "mejlboxar". Så ibland känns det som att man - till och med som elev - ganska slentrianmässigt går igenom allt och i värsta fall missar vissa saker.
Och det är ju självklart livsfarligt när det börjar komma slentrian i arbetet! Det ökar ju verkligen risken för att man missar något viktigt. Men så ibland dyker det ju upp information som får en att haja till och som gör att man inser hur viktigt det faktiskt är att man läser den information som man sänder ut till fartygen. Idag fick vi till exempel en varning för pirater inte nämnvärt långt ifrån vår position. Visserligen var det tillräckligt långt bort för att det inte skulle vara någon som helst fara för att vi skulle riskera bli angripna, men plötsligt får man ju något av en knäpp på näsan som säger att "läs alla meddelanden som kommer".

Och ärligt talat är det några saker man fruktar mer än andra när man är till sjöss. Det är förstås brand, för trots att vi har mycket vatten att tillgå till sjöss är bränderna ombord på fartyg ofta svårsläckta. Och ju farligare last man har ombord, ju värre är det förstås både med grundstötningar och kollisioner eller annat som leder till att lasten börjar läcka ut.
Men så är det förstås även pirater som är en av de stora farorna. Det har ju knappt förekommit fram till för bara några år sedan, men nu har det blivit riktigt vanligt igen. Framförallt runt Adenviken och "Afrikas horn", men även på andra ställen. Nu har man ju även givit sig på privata båtar! För ögonblicket sitter en dansk familj som gisslan sedan de tillfångatagits av pirater i Adenviken. Ett av de senaste buden från piraterna är att en av dem vill gifta sig med tonårsdottern i familjen tydligen.
Och det är just när man under sitt arbetspass läser en sådan varning och sedan i någon tidning bara timmarna efteråt läser om de pirater som faktiskt existerar, som man inser hur viktigt är att man inte faller in i någon slentrian när man jobbar. Det gäller förstås inte bara den här delen av arbetet utan även allt annat.
I alla fall jag själv frågar mig ofta hur man skulle reagera i en krissituation. Hur reagerar man om fartyget angrips av pirater, det börjar brinna eller vi av någon anledning måste överge fartyget och sätta oss i livbåtarna. Oftast är det ju först i en sådan situation som dessa sidor faktiskt kommer fram och som man faktiskt ser hur man reagerar. Det finns - vad jag vet - egentligen inga tester som kan visa hur man reagerar i alla de farliga och pressade situationer som kan uppstå, både till sjöss och andra tillfällen. Det finns ju exempel på personer som i "normala fall" beskrivs som lugna och tillbakadragna, men som i pressade situationer blir helt hysteriska, reserverade person som tar kommandot och "ledartyper" som blir totalt paralyserade. Så på sätt och vis hoppas jag förstås att jag inte får min fråga besvarad! För enda sättet är ju att faktiskt råka ut för något elände - och det vill jag förstås helst undvika...

SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

Bilderna lånade från Mental Jokes, Rollspel