2009 skrotades apoteksmonopolet och plötsligt kan man köpa receptfria läkemedel i vilken mack och kiosk som helst. Nya apotek började ploppa upp här och där och helt plötsligt började det kännas som att man var i vilken butikskedja som helst. Man matas med extraerbjudanden, klubbkort och möjligheten att samla poäng på sina inköp.
När monopolet skrotades, pratade man om hur mycket service alla skulle få med bättre öppettider och lägre priser på mediciner. Vad gäller priserna upplever i alla fall jag att det inte har blivit billigare alls, snarare tvärtom. Vissa varor har till och med blivit dyrare.
Möjligen har öppettiderna blivit bättre här i storstadsregionerna, men det är inte min uppfattning när man kommer till mindre orter. Även om öppettiderna kanske inte försämrats, så har de heller inte blivit bättre.
Nu kommer beskedet att många glesbygdsapotek även riskerar nedläggning. De kedjor som köpte upp apotek vid avregleringen 2009 förband sig till att hålla apoteken öppna till minst mars 2013. Men många landsbygdsapotek anses inte vara tillräckligt lönande och hotas därför av nedläggning. En av de större apotekskedjorna - Kronans droghandel - är en av de kedjor som verkar komma lägga ner många av sina apotek nästa år.

Just det här är ju risken när man ska dra in vinstsyften i vissa branscher. När lönsamheten minskar, minskar servicen - det är så vinstdrivande företag fungerar. Jag undrar i mitt stilla sinne vilket ansvar staten kommer att ta när apotek försvinner från landsbygdsorterna? Kommer man att öppna apotek i statlig regi, där det inte är lönsamt nog för vinstdrivande apotek?
Viss service borde faktiskt vara i statlig regi, så att alla har en viss grundservice oavsett var man bor någonstans. Oavsett område, har servicen alltid försämrats när staten frånsagt sig sitt ansvar. Sedan Posten bolagiserades på 90-talet och plötsligt skulle bära sina egna utgifter har deras service stadigt försämrats - och detsamma tycks nu gälla apoteksnäringen. I alla fall på vissa orter.

AB 1, 2

Bilden lånad från Animalcity

Så har det skett igen, ytterligare ett hedersmord tycks ha ägt rum i Sverige. Denna gång drabbades en 19-årig kvinna i Landskrona. Kvinnans 16-årige bror sitter häktad för mord och mamman är häktad för anstiftan till mord.
Nu är de visserligen inte dömd än, utan endast misstänkta. Så man ska väl vara försiktigt med att "döma" dem redan nu. Men mycket verkar trots allt ändå peka på att det är ett hedersmord som ligger bakom. Maria - som den döda kvinnan hette - ska sedan tidigare känt sig hotad av sin familj. Hon ska till och med ha sovit med en kniv under kudden för att hon var så rädd för sin familj.
Något skyddat boende ska hon inte har erbjudits. Istället har hon redan som 15-åring förts utomlands och gifts bort mot sin vilja.
Att det är sådan brist som det verkar vara på skyddade boenden är otroligt beklämmande. Bara förra året tvingades man neka 1.300 kvinnor ett skyddat boende, trots att de behövde ett sådant. Riktigt illa. Nu diskuteras det en kvinnojoursgaranti, vilket inte är en dag för tidigt. Oavsett om det rör sig om hedersrelaterat våld eller "vanlig" kvinnomisshandel vore det verkligen rimligt med en sådan garanti. Behöver en människa ett skyddat boende, ska det självklart kunna erbjudas åtminstone den stora majoriteten. Även om de fallen givetvis är en försvinnande liten minoritet, bör givetvis även män i samma sitts kunna erbjudas ett skyddat boende vid behov.
Eftersom socialtjänsten i Landskrona uppenbarligen vetat om Marias problem redan innan mordet, hade hon kanske kunnat räddas om hon fått ett skyddat boende. Det är självklart ingen garanti, men ändå ett väldigt bra skydd.
Sen är det alltid lätt att med facit i hand vara efterklok och se vad man faktiskt borde ha gjort. För en annan, som bara har informationen från media att gå efter, kan det verka som att man gjort alldeles för lite. Sen är det möjligt att man gjort en massa saker för Maria som det av olika anledningar inte skrivs om i media.

Denna hederskultur är så otroligt främmande, så otroligt svår att förstå sig på. Hur kan man tycka att familjens heder är så viktig att man att man är villig att döda sin egen dotter eller syster?
Självklart är det inte bara skyddade boenden och annan hjälp till offren som behövs för att komma tillrätta med hedersrelaterade brott. Man ska inte glömma att det även finns förövare som är offer på sitt vis. Bröder som ställs inför ultimatumet att döda sin syster eller själv bli utfryst av familjen och/eller också utsättas för våld. Är än 16 år (som just i Marias fall) är det inte en lätt situation. Och det är det knappast aldrig annars heller.
Man ska inte bara stötta "kvinnooffren" i de här i historierna utan även vända sig till förövarna. Som i många andra fall är upplysning, information och kunskap ett bra vapen mot ondska. Många typer av hatbrott (ditt man på sätt och vis kan räkna även hedersrelaterade brott) bygger på okunskap. Det gäller även rasism, homofobi och andra snedvridna inställningar.
Personligen har jag länge förespråkat någon form av "invandrarkörkort". Visserligen en term jag i grunden ogillar, men någon form av utbildning man måste genomgå när man flyttar till Sverige. Där ska inte bara svenska ingå, utan även utbildning i hur det svenska samhället är uppbyggt. Såväl rättigheter och möjligheter liksom skyldigheter ska man lära sig. Det kan ju till exempel också innebära att folk får lära sig hur man tar sig ur ett mönster med hedersförtyck, vilken hjälp man faktiskt kan få i den frågan.
Problemet må väl vara att alla inte behöver samma typ av utbildning när de kommer hit. En norrman (jo, en norrman som flyttar till Sverige är faktiskt också invandrare!!) behöver förmodligen inte ens lära sig språket, medan andra kanske måste lära sig språket men i övrigt redan har kunskaper i hur det svenska samhället ser ut. Så frågan är självklart hur man hur man utformar en sådan grej.
Alla som på ett eller annat sätt utövar hedersvåld kommer man självklart inte åt på det sättet, men förhoppningsvis några. Det finns absolut många andra sätt också att komma tillrätta med hedersförtryck och -våld. Och garanterat finns det ett enormt mörkertal som man inte kan mäta...

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

Bilderna lånade från Wikipedia, Adf.ly

Sista tiden har Telias agerande i Vitryssland diskuterats ganska rejält. Det har visat sig att motståndare till Vitrysslands diktator Alexander Lukasjenko under demonstrationer spårats via sina mobiltelefoner för att sedan gripas av säkerhetstjänsten KGB. En av de operatörer som lämnade ut uppgifter till KGB var Life, där Telia är storägare.
Och självklart blir det direkt kritik - med all rätt, naturligtvis. Men idag går Telia ut med debattartikel i DN, där man försvarar sig. Men hävdar att man bara följer lagarna i de land där man är aktiv - att man inte ska lägga något som helst ansvar på enskilda företag. Ansvaret för arbetet för mänskliga rättigheter ligger istället på FN, regeringar och politiker.
Självklart kan man inte förvänta sig att enbart företag ska arbeta för mänskliga rättigheter världen över. MEN, företag har fortfarande ett ansvar för var de etablerar sig och hur de agerar i olika länder. Är lagstiftningen och agerandet i ett visst land oetiskt, bör man givetvis som företag överväga om man ska etablera sig där överhuvudtaget. Och är man redan etablerat i ett land när man inser hur landet fungerar i praktiken, finns faktiskt möjligheten att dra tillbaka sin etablering.
Personligen har jag svårt att förstå hur man med gott samvete kan bistå en diktatur och samtidigt bara hävda att "vi följer bara lagar och regler i landet". Samma argument körde Hitlers underhuggare med när de hävdade att de "bara skötte sitt jobb" när de var stationerade i olika koncentrationsläger runtom i Europa. Ibland måste man kanske tänka till lite extra, om det man gör är etiskt försvarbart, om det är något man som företag vill förknippas med. Visserligen tjänar man säkerligen pengar på att vara etablerat i ett visst land - men hur mycket förlorar man i ändra länder när det framkommer vad man sysslar med i en diktatur?
Det är visserligen inte Telia som företag som bryter mot de mänskliga rättigheterna, men i praktiken stöder man en diktatur som faktiskt gör det. Personligen tycker jag att man som företag borde överväga vilka länder man etablerar sig i. Vill man förknippas med att stödja diktaturer eller att man låter bli att etablera sig i länder där man av lagstiftningen tvingas hjälpa till att förfölja oppositionella? Det är frågeställningar alla företag - inklusive Telia - ska ställa sig...

DN 1, 2, 3, 4, 5 SvD 1 SVT 1

Bilden lånad från Layers of the Earth

En kvinna i 20-årsåldern med Asperger rymmer från psykavdelningen där hon är intagen. Efter att planlöst drivit omkring, kommer hon till sist i kontakt med ett gäng killar som hon följer med på fest. Under festen drar en av killarna in henne på toaletten, där han våldtar henne.
Mannen nekar först till anklagelserna, men erkänner sedan att de haft sex efter att hans sperma hittats på kvinnans byxor. Då säger han istället att hon varit med på att ha sex med honom.
Mannen fälls i tingsrätten, men frias i hovrätten. Bland annat med motiveringen att kvinnans uttrycksformer kan vara svårtolkade på grund av hennes diagnos. Men också att både mannen och kvinnan ändrat sina historier under rättsprocessens gång.
Samtidigt skriver hovrätten i domen att mycket ändå talar för att kvinnan utsatts för någon form av övergrepp. Men trots det väljer man att fria mannen.
Detta får förstås många att se rött och Asperger-förbundet är starkt kritiska till att han friats. Jag håller verkligen med om att det låter som ett märkligt resonemang, det råder det inga som helst tvivel om. Jag kan inte låta bli att tänka tanken hur domen sett ut om situationen varit den omvända. Om mannen haft en diagnos som gjort att han haft svårt att läsa av andras signaler och uttryck, hade han då gått helt fri från en våldtäkt? Eller hade han åtminstone dömts till vård?
Nästa fråga är förstås om det är fritt fram att utnyttja någon sexuellt, bara för att denne inte kan förmedla sig på samma sätt som vi andra? Trots allt finns det ju paragrafer i lagen som säger att man inte får utnyttja personer som befinner sig i ett hjälplöst tillstånd - till exempel på grund av funktionshinder eller droger.
Samtidigt finns det ju en detalj som man heller inte får glömma bort! De flesta killar/män skulle aldrig genomföra någon form av sexuell akt med en tjej om vi insåg att hon inte ville. Så fungerar trots allt den stora merparten killar och män, eller hur? Men oavsett om man har en diagnos eller ej, kan det emellanåt faktiskt vara svårt att läsa av andra människors signaler. Det ÄR även viktigt att tjejen är tydlig med att markera om hon inte vill ha sex. Att hon till exempel vill pussas, kramas och så vidare, men att hon kanske sen inte vill gå längre... Det är inte bara upp till killen att vara psykolog och beteendevetare och förstå signaler som många gånger kan vara väldigt otydliga. Det vilar även ett ansvar på tjejen att vara tydlig med vad hon vill respektive inte vill.

Självklart försvarar jag inte på något sätt våldtäkter och sexuella övergrepp. Sådant ska absolut bestraffas - och idag är många straff som döms ut för sådana brott rena skämtet. Framförallt med tanke på det lidande offret faktiskt utsatts för.
Att någon av en eller annan anledning inte kan förmedla sig på samma sätt som vi andra ger ingen rätt att utnyttja denna person - varken sexuellt eller på något som helst annat sätt.
Problemet är väl kanske att man hamnar i någon form av gråzoner emellenåt. Hur mycket man än avskyr övergrepp, kan det ibland vara svårt att dra en absolut gräns för vissa saker. Exempelvis på vilket sätt en tjej/kvinna ska hävda ett nej för att det ska "räknas" som ett nej.
Det den här killen gjort mot kvinnan med Asperger är självklart förkastligt och förjävligt på ren svenska. Exakt vad hon sagt och hur hon visat att hon inte velat ha sex och därmed tänker jag heller in spekulera i om domen egentligen är rätt eller fel. Utifrån det som står i tidningarna låter det självklart väldigt märkligt - något annat kan man inte säga.
Samtidigt kvarstår också det faktum att sex är ett samspel mellan två parter; att man tydligt visar vad man vill eller inte vill, vad som är okej eller ej. Det gäller självklart båda två. Ingen kan förväntas vara tankeläsare och ibland kommer situationer då det finns risk för missförstånd. Det går inte alltid att i efterhand säga att "killen/tjejen borde ha förstått"...
Det är dock lite väl ofta man hör om domar i framförallt våldtäktsfall, där domstolen i princip säger att kvinnan fått skylla sig själv. Det kan man till 99,99 % av alla våldtäktsfall inte hävda. Även om man kan diskutera risktagande och liknande, finns det aldrig något som ger någon rätt att våldta en annan människa. Men i situationer, där till exempel en tjej frivilligt följt med någon hem också måste vara tydlig med vad man vill eller inte. Ingen människa är tankeläsare.

DN 1 EX 1 SvD 1, 2, 3

Bilderna lånade från Casinolisten, Shapeful

Jag är knappast den ende som emellanåt hamnat i situationer, där jag hittat personer liggande på marken. Orsakerna till att personerna legat där de legat har varit många, men jag har alltid stannat till och kollat läget.
Oftast har de personer jag själv hittat, legat på ställen där mycket folk passerar. Det har varit ställen mitt inne i stan, på busshållplatser, tunnelbanestationer och så vidare. Massor med folk har passerat, men jag har alltid varit först med att stanna av någon märklig anledning.
När jag själv stannat och kollat läget med folk, har det aldrig varit någon större fara. De flesta har "bara" varit lite väl fulla och på sin höjd hamnat i fyllecell över natten. Andra har rest sig upp och - möjligen med viss hjälp - tagit sig hem för egen maskin. Ett par gånger har jag larmat för att vederbörande faktiskt behöver hjälp. Ena gången kom polisen och placerade vederbörande i fyllecell, anda gången kom ambulansen för att ta personen till akuten för akut alkoholförgiftning.
Men jag kan inte låta bli att bli förbannad ändå!! Skulle jag själv falla ihop och vara allvarligt sjuk av en eller annan anledning, förväntar jag mig faktiskt av mina medmänniskor att åtminstone ringa en ambulans! Förväntar ni andra er inte detsamma av mig??? Tänk så här istället: ni går förbi någon som ligger på marken, men förutsätter att personen "bara" är full och vandrar lugnt vidare. Dagen efter läser ni i tidningen att samma person frusit ihjäl för att ingen stannat och tagit hand om honom/henne, eller att personen faktiskt fått en hjärtinfarkt men ingen faktiskt stannat... Hur skulle ni må då???
Blir jag akut sjuk och faller ihop på gatan, förväntar jag mig av mina medmänniskor att man åtminstone ringer en ambulans. Jag kräver verkligen inte att alla klarar av akutsjukvård, men ringa 112 kan alla göra. Detsamma gäller självklart om jag blir utsatt för något brott. Blir jag nedslagen på öppen gata, förväntar jag mig inte att man ska ingripa, men ringa polisen eller åtminstone påkalla uppmärksamhet kan alla göra.

Eller? Skulle någon ha någon annan åsikt? Inom psykologin talar man om termen "The bystander effect". Finns det folk runtomkring, har människan nämligen en tendens att hoppas att andra gör något, så att man själv slipper. Detsamma gäller i tester man gjort kring att ge "rätt" svar på olika tester. Märker man att andra ger ett svar på en fråga som uppenbarligen är fel, svarar man själv likadant - trots att man egentligen vet bättre. Ta en titt på filmklippet här nedanför så förstår ni vad jag menar!
Det känns inte alltid som att det värsta är att bli svårt sjuk eller nedslagen, det värsta är att ens medmänniskor faktiskt inte bryr sig om att ingripa på något sätt överhuvudtaget.
Personligen skulle jag förmodligen inte ingripa rent fysiskt i alla lägen. Är det ett stort gäng som ryker ihop, skulle jag förmodligen inte ha någon större chans att hjälpa den/dem som eventuellt blir nedsparkad. Jag är heller inte någon läkare och skulle förmodligen inte kunna rädda livet på vem som helst - mer än möjligen i undantagsfall, om någon drabbas av en åkomma jag faktiskt vet vad man ska göra för att "bota".
Däremot vet jag faktiskt hur man ringer 112 och ungefär vilken information jag behöver när man svarar på det numret.
Tyvärr är det faktiskt ofta så att folk tycks glömma var knapparna för siffrorna 1 och 2 sitter på mobiltelefonen sitter när det finns folk runtomkring. Då tänker man att "det där får någon annan ta hand om", sedan vandrar man vidare för att sköta sitt eget liv.
Det man inte alltid tänker på, är att nästa gång kan det var du själv som ligger där. Antingen blir du ihjälslagen eller dör i en hjärtinfarkt. Jag kan villigt erkänna att det inte alltid känts helt självklart att gå fram till någon som ligger på marken och verkar dålig. Man vill på något märkligt sätt skjuta det hela ifrån sig och låtsas som om ingenting har hänt - och hoppas att någon annan tar hand om det hela.
Men jag kan lova er, att när man väl hjälpt en medmänniska - även om det är en "A-lagare" - så känns det ändå skönt i ditt inre att veta att du inte bara passerat och låtit någon fara illa alldeles i onödan. Kanske har du faktiskt räddar livet på någon...!! Jag brukar själv ställa mig frågan hur jag hade mått om jag låtit bli att göra något och personen ifråga istället faktiskt dött eller fått men för livet. Hur hade jag då mått? Inget vidare förmodligen...
Som sagt. Ta en titt på videoklippet här nedanför och tänk på hur du själv skulle vilja att folk reagerade om det var DU som råkade ut för något!! Skulle du vilja att folk bara passerade - eller skulle du vilja att de åtminstone plockade fram telefonen och slog 112?

Bilderna lånade från Panicattacsdisorder, Sjöbutiken

På vägen mellan Kalmar och Stockholm finns vägkrogen Ringarums värdshus. Åker du Silverlinjens långfärdsbussar mellan Kalmar och Den Kungliga Hufvudstaden, stannar bussarna här för lunchuppehåll - något som alltid förundrat mig å det grövsta. Varför? Jo, för att maten man serverar är totalt under all kritik! Jag är definitivt inte den som är kräsen vad gäller mat, men på Ringarum äter jag inte upp det jag får på tallriken - och vägkrogen är ökänd för sin dåliga mat.
Jag hade länge hört om maten de serverade där, när jag för första gången hade tillfälle att beställa mat på detta ställe. Det var medan jag bodde i Kalmar och jag var på väg hem efter en visit i Stockholm - och bussen gjorde sitt lunchuppehåll i Ringarum. Jag var fruktansvärt hungrig och kände mig "tvingad" att beställa mat. Nåväl, tänkte jag när jag tittade på menyn, hamburgertallrik kan man knappast misslyckas med!! Så det blev vad jag beställde. Men visst kan man misslyckas med något så enkelt som hamburgertallrik!
På tallriken ligger ett hamburgerbröd som man inte ens orkat värma upp och däremellan en torr köttbit, några salladsblad och lite ketchup. Ja, en minimalt liten klick dressing har man orkat lägga dit också. Stripsen var inte ens saltade och knappt genomstekta - och framförallt totalt färglösa. Det var faktiskt så illa att jag lämnade en stor del av maten på tallriken, trots att jag betalat nästan 80 kronor för den. Pengar som maten faktiskt inte var värd!
Något liknande hände mig för ett antal år sedan på en vägkrog i Hultsfred. Jag och mitt sällskap hade stannat för att äta lunch och man hade på vägkrogen - som jag tyvärr inte minns namnet på - dagens lunch, där man erbjöd "standardrätterna" hamburgertallrik eller Pyttipanna. Jag råkar ju älska hamburgare, så det blir också vad jag beställer.
Men det var en av de största besvikelser jag varit med om när jag ätit ute!! När maten kommer in, är den visserligen snyggt upplagd; klyftpotatis istället för stripps, hamburgaren med ett grillspett igenom, en stor köttbit, tomatklyfta och en hel del tillbehör. Potatisen var dock helt okryddad och dessutom rå i mitten och en segare köttbit har jag aldrig smakat! Jag överdriver inte när jag säger att jag faktiskt fick slita rejält för att klara av att skära igenom den. Efter 2-3 tuggor gav jag upp. Maten var för vedervärdig för att alls gå att äta. Jag går tillbaka till disken med maten och talar om att den inte går att äta, jag vill ha ny mat! Jag får nu välja en ny rätt och tar ny Pytt i panna istället. När servitrisen kommer med den nya maten, behöver ingen i sällskapet betala för sig och vi blir nöjda så långt. Pyttipannan jag fick in var med största sannolikhet färdiginköpt, djupfryst och enbart uppvärmd i mikrovågsugnen i krogens kök. Vissa bitar var glödheta, medan andra fortfarande var djupfrysta. Nu var jag dock så hungrig att jag inte orkade klaga - och det var ju dessutom gratis! Och gratis är gott... Eller? ;-)

Men vad jag ofta funderar över är om folk verkligen inte har någon som helst yrkesstolthet?! Jag förstår att det kanske inte är någon drömtillvaro att stå på någon vägkrog och serieproducera mat, framförallt om man har några års yrkesutbildning som till exempel kock. Det är säkerligen inte vad man drömde om när man började utbilda sig.
Men själv har jag haft åtskilliga jobb som jag inte tyckt varit världens roligaste, men självklart har jag försökt göra ett så bra jobb som möjligt för det!
Under min studietid jobbade jag extra som städare på helgerna - och ska jag vara helt ärlig, tyckte jag det jobbet var SKITTRÅKIGT!! För min del var det inget annat än ett ont måste för att få ekonomin att gå ihop. Men jag gjorde ändå ett noggrant jobb, jag misskötte inte mina arbetssysslor för det. Jag städa noggrant, även om jag inte kände att det var ett stimulerande arbete.
Detsamma gällde under den tid jag jobbade extra som tidningsbud. Hur kul är det att börja jobba vid 03.00-03.30 på morgonen, tror ni? Hur roligt tror ni det är att i ur och skur bära ut tidningar, springa i trappor så att svetten dryper och lederna värker med tidningar som faktiskt är rätt tunga?! Nej, just det - inte så där jätte roligt!
Nu är jag utbildad sjökapten och sitter ändå på ett jobb som inte är det minsta relevant för den utbildning jag har. Jag överkvalificerad, jag har kunskaper som inte är det minsta relevanta för det jobb jag utför. Men missköter jag mitt arbete för det? Nej!
Okej, på mitt nuvarande jobb på polisens larmcentral stortrivs jag! Jag tänker faktiskt inte säga något annat. Men jag är överkvalificerad för det jobb jag gör. Som städare trivdes jag inte alls, men misskötte inte mina sysslor för det.
Men det jag har så svårt att förstå mig på, är de personer som uppenbarligen ogillar sitt jobb, men ändå fortsätter att missköta sina sysslor. Hur tänker man då? Kan man inte tänka tanken att man vill söka sig vidare och då ha referenser att kunna lämna? Även om man ogillar sitt jobb, ger det ändå inte någon form av välbefinnande och stolthet att känna att man kan komma hem och känna sig nöjd med sin insats för dagen? Hur kan man känna sig nöjd med sin arbetsinsats om man serverar mat som ingen tycker om? När man uppenbarligen inte ens anstränger sig som kock för att maten ska smaka bra, då kan man väl knappast lägga ner sin själ i sitt arbete?!
Även om jag själv ibland kan känna att mitt arbete stampar och står på ett och samma ställe, kan jag känna mig motiverad och stolt när jag hör andra säga att de tycker att jag gör ett bra jobb. Jag anstränger mig för att göra bra ifrån mig, att vara trevlig mot kolleger och "klienter" (liksom andra jag har kontakt med genom jobbet) och får oftast positiv feedback på mitt arbete. Det är just sådant som många gånger gör att man kan hålla igång och känna sig stolt över sitt dagsverke på jobbet.
Men alla tycks inte alltid resonera på detta sätt...

Bilderna lånade från Snickare Göteborg, Passagen

I Sverige råder religionsfrihet. En frihet som verkligen inte är alla länder förunnad. Detsamma gäller att vi har yttrandefrihet. Vi får säga och tycka vad vill utan att straffas för det.
Men ordet "frihet" är det inte alla som förstår innebörden av, det är en sak som är säker. För min del är inte betydelsen av ordet att man har en oinskränkt rätt att kläcka ur sig vad man vill och hävda yttrandefrihet eller göra vad man vill för att sedan referera till någin helig text som Bibeln eller Koranen. Istället är det en fråga om frihet under ansvar.
Du får tro på vad du vill och utöva vilken religion du vill, så länge ingen annan lider skada av det. Som Jehovas vittne ska du inte kunna neka ditt döende, minderåriga barn blod med hänvisning till din tro. Du har inte rätt att utöva hedersrelaterat våld eller förtryck med hänvisning till att du är muslim. Det går heller inte att kläcka ur sig saker som kränker som andra människor för att sedan hävda att vi har yttrandefrihet.
Så länge du inte kränker eller skadar någon, har du friheten att utöva vilken religion du vill eller säga vad du tycker. Men det är det inte alla som inser. Ofta när jag har nämnt ordet yttrandefrihet här på bloggen, kommer det nästan uteslutande kommentarer som att vi minsann inte alls har yttrandefrihet i Sverige. "Du kan ju straffas för att du ogillar invandrare och är öppen med det" brukar innebörden i kommentarerna vara. Men då handlar det om rasism, det handlar om att du kränker andra människor och inte längre om din rätt att ha åsikter. Vissa gånger bör man hålla tillbaka på vissa saker. Precis som att vanlig social kompetens innebär att man inte säger till någon att denne är ful, fet eller dum, klankar man heller inte ner på någon för hudfärg, sexuell läggning eller religion. Redan innan brott som hets mot folkgrupp och andra hat brott fanns, kunde man bli bestraffad för till exempel förolämpning och ärekränkning. Något som väldigt enkelt uttryckt innebär att du inte får säga saker som som någon kan ta illa upp av...
Så frihet att utöva vilken religion man vill och att få hävda sina åsikter ska givetvis vara inom rimliga gränser. Som till exempel att inte skada, kränka eller inskränka någon annans människas frihet (som till exempel genom hedersrelaterat förtryck). Frihet under ansvar med andra ord.

SvD 1

Bilden lånad från Elila

I dag, tisdag, dömdes en 45-årig man som åtalats för sexuella övergrepp på fyra barn i Filippinerna under 2010 till fem års fängelse. I 45-åringens dator fanns enorma mängder bild- och videomaterial som bland annat dokumenterade våldtäkter på spädbarn.
De grova övergreppen har skett i Filippinerna under förra året. Mannen döms också för att ha spritt mängder av barnpornografiska bilder och filmer via internet.
Men fem års fängelse? Det är ju ingenting! Absolut ingenting för att förmodligen förstört en stor del av - för att inte säga hela - livet för flera små barn. Man hör ofta om personer som döms för grova rån och får dubbelt så långa fängelsestraff som denne pedofil. Hur kommer det sig att det anses värre att stjäla någons pengar än att förgripa sig på barn eller våldta en kvinna? Tro mig, jag vet att det är traumatiskt för personalen på en bank eller butik som utsätts för ett rån! Det vet jag! MEN är det verkligen värt ett dubbelt så långt fängelsestraff som om du förgriper dig på ett litet barn? Mitt eget svar är definitivt nej! Straffen torde vara åtminstone desamma!
Men det märkliga är att människovärdet många gånger försvinner i vårt materialistiskt styrda samhälle! Vilka yrkesgrupper hör till dem som tjänar sämst till exempel? Jo, sjuksköterskor, lärare, förskolelärare och personal inom äldreomsorgen! Och vilka hör till dem som tjänar bäst? Jo, de som bollar med stora summor pengar. Självklart har man ett stort ansvar om man ansvarar för stora summor pengar, men jag har svårt att se varför det ska "klassas högre" än om man ansvarar för andra människors liv. Och att förstöra för någon rent ekonomiskt tycks även det "klassas högre" än att förstöra någons liv rent fysiskt - som genom sexuella övergrepp...

EX 1 SvD 1 SVT 1

Bilden lånad av Hanna Fridén

Så börjar vi närma oss jul med allt som hör till. För de flesta av oss innebär det julmat, julfester, glögg, julklappar och samvaro med släkt och vänner under helgerna. För de flesta är det en positiv helg med mycket mys, mat och samvaro och något man ser fram emot och planerar och längtar till.
Personligen är jag en stor julfreak och kan se fram emot julen redan i augusti/september. När Kalle Anka börjar klockan tre, är jag den första att bänka mig framför TV:n och skrattar nästan mer än barnen och gråtande hackspettar, finessfyllda husvagnar, tomteverkstan och vilda tjurar. När tomten kommer sitter jag nästan i hans knä och river åt mig paketen han delar ut.
Jag gör nästan vad som helst för att få ledigt om mitt schema faller sig att jag egentligen ska jobba och har nästan likt ett barn svårt att somna kvällen den 23:e.
Men när man pratar med kolleger inom utryckningspolisen som jobbar julhelgen, är det många som säger att den värsta helgen att jobba på året är just julhelgen. De allra flesta är lediga, hemma och alkoholkonsumtionen ökar. Samtidigt ökar lägenhetsbråken, fler far illa i hem där det förekommer missbruk och våld. Så inte nog med att man själv får sin julhelg "förstörd" genom att man måste jobba, får man bevittna mycket mer elände än under ett vanligt arbetspass.
När jag i julhandeln springer på stan, slås jag själv emellanåt av dåligt samvete när jag passerar alla de uteliggare som finns i stan. Det känns som de ökat till antalet och man ser allt fler människor som tigger, som sover på trottoarerna inlindade i några tidningar. Strax efter att ha nekat någon tiggare några kronor, går jag istället in i något varuhus och handlar julklappar för flera hundra kronor. Bara för att strax efter drabbas av dåligt samvete över mitt ganska omoraliska beteende.
Så här i juletid blir all misär, fattigdom och ensamhet plötsligt alltmer tragiskt och man kan inte låta bli att beröras av dem som på ett eller annat sätt far illa eller tvingas sitta ensamma under julen. Jag tänker extra på de barn som växer upp med missbrukande föräldrar och som oftast far än mer illa under helgerna, då föräldrarnas drickande blir mer påtagligt. Alltmedan klirret från systempåsarna för en annan alltid inneburit något positivt får samma ljud kalla kårar att gå efter ryggen på många andra - barn som vuxna. När jag var liten innebar ljudet att det skulle bli fest, att folk var glada, att det blev god mat - och att man fick vara uppe hur länge man ville. Men mina föräldrar drack aldrig mer än att de kunde ta hand om oss barn på ett bra sätt. De fester de hade var inga fylleslag, man blev glada men inget mer. Medan andra får genomlida fylleslag med våld och hot - och blir själva lidande även på det materiella planet eftersom föräldrarnas alla pengar går oavkortat till alkohol.
Och det är svårt att undvika att ibland slås av ett dåligt samvete över hur bra man själv har det över jul, när man tänker på allt elände som många får genomlida under samma helg. Och det är ju något många hjälporganisationer faktiskt är medvetna om. Jag inbillar mig att de får aningen mer bidrag under juletid, så att vi som ändå har råd med en bra jul på något sätt kan mildra vårt dåliga samvete en aning.
Och oavsett de orättvisor man kan se, att vissa har det offantligt tufft i ett rikt land som Sverige, kan jag emellanåt störa mig på den konsumtion som nästan blir grotesk i samband med julhandeln! Många handlar julklappar för femsiffriga belopp - belopp som inte ens en annan kan fantisera om att handla julklappar för. I vår familj är klapparna mer symboliska, för att det "hör till" och för att det är roligt att ge något. Något som delvis - åtminstone för min egen del - är lite av ett ställningstagande. Jag vill inte riktigt vara en del av den snudd på groteska lyxkonsumtionen...

Till min stora glädje hittade jag på Youtube det program som jag själv många gånger tänker är en större höjdpunkt än Kalle Anka på julafton! Nämligen Karl-Bertil Jonssons julafton! Denne unge man som stjäl rika personers julklappar för att ge dem till fattiga personer i samhällets bottenskikt. Så här nedan hittar ni filmen, som en liten försmak på julen - och kanske också en påminnelse om att försöka hjälpa åtminstone någon att få en lite, lite bättre jul! :-)

DAG 1

Bilden lånad från GEN

I Sverige kan vi stoltsera med en sjukvård som är i världsklass och med den stora förmånen att vi inte behöver betala särskilt stora summor när vi väl besöker doktorn eller sjukhuset. Till skillnad från många andra länder, där man praktiskt taget slängs ut från sjukhuset om man inte kan betala för sig.
Samtidigt slås jag emellanåt av tanken hur pass stor skillnad det ändå kan vara i vård i Sverige beroende på vilket landsting man tillhör. Oftast är skillnaden kanske inte enorma, men ändå tillräckliga för att vara rejält märkbara. Det kan vara vilka vaccinationer som alla får utan att betala helt själv, hur länge man får ligga kvar på BB efter en förlossning med mera.
Borde det istället inte vara en självklarhet att man får samma vård oavsett var man bor? Även om grunderna är desamma, så finns det fortfarande ganska stora skillnader trots allt. Vi bor alla i samma land och borde därför ha samma förutsättningar till vård, även om det kanske är frågan om småsaker i sammanhanget. Det senaste exemplet är vaccinet mot livmodercancer. Vaccinet måste ges i ganska unga år för att ha effekt, men långt ifrån alla landsting har hittills valt att erbjuda vaccinet till alla tonårstjejer. Även om det tycks vara på gång på flera håll.

SVT 1, 2, 3

Bilden lånad från My newsdesk

Nej då, bilden på tuppen här ovanför är inte mig veterligen manipulerad. Det ska vara en riktig, livslevande tupp. Dock framavlad i ett enda syfte: nämligen att fåfänga personer ska kunna förstora sina läppar. Ur tuppkammar kan man nämligen utvinna hyaluronsyra, som är en fuktbevarande gel som kan användas till läppförstoringar och i antirynkkrämer. Många av tupparna som används är avlade för att få en kam med så mycket och bra hyaluronsyra som möjligt. De delar av tuppen som inte används, mals istället ner och blir minkmat eller biogas. I princip föda upp andra djur som man sen ska avliva bara för att vi människor ska kunna se aningen "snyggare" ut.

Hade det varit så att man återvunnit kammar från tuppar som till exempel slaktat för köttets skull hade jag knappast reagerat nämnvärt. Ska vi nu ta död på djur för att få mat, ska vi självklart använda så mycket som möjligt av de delar av kropparna som inte är ätbara. Skinn och päls kan exempelvis bli kläder - och uppenbarligen kan tuppkammar användas till saker som en annan inte hade en aning om.
Men när man föder upp djur för något så här onödigt går jag istället i taket! Detsamma gäller att föda upp minkar bara för att min vill åt pälsen - och så vidare. Och för att inte tala om djurförsök... Att man sedan avlar fram tuppar med vissa egenskaper för att vi människor ska kunna genomgå skönhetsoperationer känns ännu sjukare.
Absolut, jag äter kött! Men skillnaden är stor mellan att utvinna så mycket som möjligt från de djur vi slaktar för att få mat och att avla fram och slakta djur bara för att komma åt en liten del av kroppen så vi kan utföra skönhetsoperationer! Som sagt: hade man använt kammen från tuppar som ändå skulle slaktas, hade situationen varit en helt annan! Detta är inget annat än smaklöst!

Hela reportaget om detta - från Sveriges Radios program Kaliber - går att hitta här.

Bilderna lånade från SR, Catlife

DN 1 EX 1 SR 1, 2, 3 SvD 1

Idag söndag har den sista tjurfäktningen i Katalonien hållits. Från och med imorgon är tjurfäktningen förbjuden i åtminstone den delen av Spanien och förhoppningen är att fler regioner ska följa efter.
Och det måste jag säga att även jag hoppas! Är det inte märkligt att man fortfarande tillåter en sådan makaber "sport" fortfarande? En sport som går ut på plåga ihjäl djur medan man kallar det för konst. Det är i mina ögon så otroligt makabert att jag har svårt att finna ord. Och detta utspelas i ett land bara några timmars flygning ifrån Sverige.
Nej då, jag tillhör inga organisationer i stil med "Djurens rätt" eller något annat. Tvärtom är jag inbiten köttätare sedan barnsben. Men jag är extremt nog med vilket kött jag köper och väldigt mån om att djur ska behandlas bra - även om de ska slaktas. Och självklart även under själva slaktningsprocessen. När man på det sätt som förekommer i tjurfäktningar plågar ihjäl djur mår jag illa. Varför pläga ihjäl ett djur för att vi människor ska få underhållning? Hur kan man få något sådant att gå ihop?
Nu är det visserligen bara en enda del av Spanien som förbjuder tjurfäktningar, men jag hoppas att ett förbud kommer i resten av landet också. Liksom i andra länder där den barbariska "sport" är tillåten. Tjurfäktning förekommer fortfarande i till exempel Frankrike, något alla kanske inte är medvetna om. Men vad jag lyckats läsa mig till är intresset för tjurfäktningarna något som minskat med tiden och det är väl ett gott tecken. Så detta är klart ett steg i rätt riktning!

KÄLLOR: DN 1 SvD 1 SVT 1

Bilden lånad från Dennis Ek

För ett antal år sedan sökte jag jobb på ett litet åkeri här i Stockholm. Jag skulle höra budbil i Stockholm med omnejd och var en av få som kallades till anställningsintervju. Intervjun började bra och mannen som höll i den upplevde jag till en början som väldigt trevlig. Men efter ett tag började jag få de mest märkliga frågor och lite konstiga "gliringar".
Det ifrågasattes varför jag inte gjort lumpen, jag fick "vika ut" en stor del av mitt privatliv, som till exempel vad jag röstade på och om det fanns några allvarliga sjukdomar i min familj. Och de frågade inte OM jag använde droger, utan VILKA droger jag använde - precis som att man tog för givet att jag knarkade...
Till sist kommer frågan om jag är med i facket. Det är jag ju, så jag svarade ärligt ja på frågan.
Då blev jag upplyst om att ett sådant medlemskap inte uppskattades på det här företaget. Intervjun avbröts väldigt abrupt, i princip med orden "ring inte oss, vi ringer dig".
Jag hann förstås inte mer än resa mig ur stolen, innan jag bestämde mig för att även om de ringde. så skulle jag inte ta det jobbet. De dåliga vibbarna duggade plötsligt väldigt tätt inne i det lilla kontoret hos det här åkeriet.
Dessa förhållanden hade jag givetvis inte velat arbeta under! Det värsta är ju att företag som har den här inställningen ändå tycks få tag i folk på något märkligt sätt. Framförallt - inbillar jag mig - är det väl personer som inte har så mycket att välja på av olika anledningar, eller som inte är så pålästa om sina rättigheter på arbetsmarknaden som tar sådana jobb. I alla fall om man vet om villkoren när man börjar. Får man sedan reda på det sedan man börjat jobba, antar jag att de flesta söker något annat så fort som möjligt.
Men trots det rabalder som ofta blir när sådant här kommer fram, så fortsätter ju viss företag att föra en ren usel personalpolitik. Lidl, Toys R us, McDonalds, Phone House och nu senast Sova är ju några exempel. Och så fort det blir offentligt i media försöker man gå ut och dementera, släta över och ställa till rätta. Utan att inse att man redan fått en stämpel på sig som är svårt att tvätta bort.
Och varje gång sådant här uppdagas, hör man personer som anser att "jamen, personalen har ju gjort ett aktivt val som tagit jobb där". Jovisst, för vissa kan det förstås vara så. Men man undrar ju hur mycket av den informationen som framgår innan anställningen börjat? Har de anställda vetat vad de givit sig in på när de börjat jobba? Och nästa sak är ju den lite hårdare arbetslinje som funnits de sista åren. För många som gått arbetslösa ett bra tag, kanske enda alternativet är att söka just ett sådant jobb... Så aktivt val? Nej, alla har inte gjort ett sådant...

Källor: DN 1, 2, 3

Bilden lånad från Brand eye

Man har verkligen matat med information dagarna i ända sedan tragedin i Norge skedde i fredags. Det är löpsedlar, radiosändningar och extrainsatta nyheter på TV. Som alltid när något stort händer, kablas nyheterna ut i en strid ström och man lyfter på varenda sten för att ha något att rapportera.
93 döda och och 97 personer som fortfarande vårdas på sjukhus tycks resultatet vara för ögonblicket. Men att antalet döda kommer öka är väl inte helt otroligt - många av de skadade har svåra skador.
Och Anders Behring Breiviks - som tagit på sig skulden för attentatet i Oslo och skottlossningen på Utøya - tycks väl inte riktigt normalt funtad. Någon timme innan attentatet i Oslo ska han ha mejlat ut ett "manifest" på över 1.500 sidor till en rad personer. Manifestet ska ha innehållit starkt nationalistisk, islamofobisk och vänsterfientlig text. Bland annat är manifestet skickat till företrädare för Sannfinländarna i Finland. Även på Facebook ska han spytt galla över muslimer och vänstern. På en av sina profilbilder ska han bära en frimuraruniform. Några registrerade vänner har han dock inte på sin Facebooksida enligt dem som lyckats komma åt den (själv har jag inte lyckats, eftersom den är modererad).
Det verkar som att han planerat dådet i flera år, mycket verkar tyda på att han planerat det hela sedan 2002. Han har tagit anabola steroider, distanserat sig från sina vänner för att inte riskera upptäckt bland annat. Han ska även ha sålt av en hel del ägodelar för att kunna finansiera attacken. Med andra ord var han verkligen övertygad om att genomföra det hela.
Och det är tydligen inte bara anabola steroider han tagit, utan en rad andra droger. Droger som eventuellt kan ha gjort honom än mer aggressiv. Bland annat efedrin, som kan ha en psykostimulerande effekt. liknande amfetamin.
I förhör har han erkänt allt - och erkänt att han ville förändra Norge genom våld. Han ska ha berättat att han åkte till Utøya för att ge Arbeiderpartiet en varning om att domedagen kunde komma om partiet inte ändrade sin politik. Han ville skada partiet och rekryteringen så mycket som möjligt och kallar AP-folk för marxister.

Anders Behring Breiviks har förstås tilldelats en försvarsadvokat, något som givetvis är helt i sin ordning. Men jag undrar hur det känns att försvara någon som begått ett sådant här brott? Även om jag vet att en advokat inte försvarar handlingarna som sådana, utan "bara" ska granska bevismaterialet, så måste det ju ändå bli en märklig sits.
Även som försvarsadvokat måste man givetvis tycka att detta är hemska och vedervärdiga handlingar - och gör man då det jobb man ska göra? Hur känns det att försöka söka förmildrande omständigheter för en person som inte bara hatas av ett helt land, utan av en stor del av världen? Det borde ju vara som upplagd för att denne advokat kommer få utstå en hel del skit från olika håll, har jag en känsla av.
Den sorg de anhöriga till de omkomna just nu måste känna är nästintill omöjlig att sätta sig in i. Att man sörjer och känner ilska förstår säkerligen de allra flesta av oss - men exakt hur svårt och tufft det måste var är inte lätt att förstå! Att på ett sådant här sätt förlora ett barn, ett syskon eller en förälder måste vara ett av det värsta sätt att förlora någon på. Jag undrar om Anders Behring Breiviks inser vad han faktiskt har ställt till med för så otroligt många människor? Inser han vilket hat och vilken sorg han har väckt genom sitt agerande? Han måste för ögonblicket vara den mest hatade person man kan hitta i Norge.
Vi ska alla en dag dö, det är ett faktum man inte kan komma ifrån - men att förlora någon genom en sådan masaker som den Anders Behring Breiviks ligger bakom måste vara ett av de värsta sätten man kan tänka sig. Själv skulle jag förmodligen tycka att det känts "enklare" om en anhörig omkommit i en trafikolycka eller genom en sjukdom än genom något så totalt meningslöst våld.
Om det sedan går att göra en sådan jämförelse är förstås svårt att säga. Sörjer gör man givetvis alltid, oavsett på vilket sätt personen omkommit...

DN 1, 2, 3, 4, 5 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 SVT 1, 2, 3, 4, 5

Bilderna lånade från Sofi, Tiuhu

När jag skrev gårdagens inlägg om attacken i Oslo, hade jag ingen aning om vad som hände strax efter attacken. Något som verkligen strör extra salt i såren och gör situationen om möjligt ännu värre.
På ön Utøya utanför Oslo pågick ett ungdomsläger för norska socialdemokraterna. Strax efter attacken i Oslo, åker en man utklädd till polis ut till ön. Han säger att man ska genomföra en säkerhetskontroll efter attacken. Men väl på plats öppnar han eld skjuter besinningslöst omkring sig. I skrivande stund räknar man med minst 91 döda, men tror att antalet kan öka.
Det är för en annan svårt att inse den panik som uppstår när sådant här sker. Vilket trauma det måste vara för dem som klarar sig. Det måste vara ett trauma man får leva med otroligt många år framöver.

Än så länge är inget bekräftat med 100% vad jag förstår, men man har ändå en person gripen för dåden. En person är gripen som misstänkt för skjutningen på Utøya - och som det verkar även för sprängningen inne i Oslo.
Enligt DN's papperstidning i morse skulle en islamistisk grupp vid namn Ansar al-jihad al-alami ("Det globala heliga krigets hjälpare") tagit på sig ansvaret för bomben sent igår kväll. Senare tog man tydligen tillbaka uttalandet och man ska ha sagt att man inte alls är inblandad.
Den person som nu är misstänkt är 32-årige Anders Behring Breivik, som inte är annat än en etnisk norrman. Direkt slår man hål på "myten" att det måste vara muslimer som ligger bakom alla terrordåd - det finns terrorister inom alla folkslag. Om han är skyldig vet man väl inte än, men mycket verkar trots allt peka på det.
Det jag hittills läst mig till, tycks han vara en person med rätt knepiga åsikter - och som bland annat starkt kritiserar det mångkulturella samhället.

Sådana här dåd är självklart aldrig okej, vem som än utför dem. Det spelar ingen roll om det är muslimer, norrmän eller någon annan. Även om en mycket stor del av de terrordåd som begåtts senaste åren har utförts av just muslimer, så ser man ju nu att man kanske inte direkt behöver dra den slutsatsen alla gånger.
I gårdagens inlägg fick jag direkt kommentarer om att "där ser man hur det går med det mångkulturella samhället". Eventuellt kan man ju nu se att dessa har fel - åtminstone just vad gäller det här attentatet!
Själv kan jag som sagt inte förstå att man ger sig till att begå sådana här dåd - oavsett vad det är man kämpar för. Att man själv är villig att dö för det man kämpar för är en sak - men varför döda en massa andra människor, som kanske inte ens har med saken att göra? Det är något som jag alls inte kan greppa! Vad tror man att man uppnår genom sådana vansinnesdåd? Man får ju knappast ut det man faktiskt kämpar för, utan framstår ju mer som en bestialisk mördare än någonting annat.
Även om det självklart är två vitt skilda ting, kommer jag att tänka på de demonstrationer vi ibland sett i bland annat Sverige, där man ägnar sig att kasta gatstenar och vandalisera när man vill ut med sitt budskap. Garanterat syns man och garanterat får man utrymme i media - men hur många ser dessa demonstranter som något annat än en grupp vandaler? Man ser ju inte vad de faktiskt kämpar för och vilket budskap de vill nå ut med genom sin demonstration.
Två skilda saker, men gemensamt att man inte får ut vad man vill ha sagt, utan istället framstår som våldsverkare... Tragiskt!

DAG 1, 2, 3, 4, 5, 6 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 SvD 1, 2, 3, 4, 5

Bilderna lånade från Nolem, S:t Eriks

Det mås diskuteras hit och dit om det är lämpligt att dua kungafamiljen eller ej. Själv tycker jag det är en larvig "regel" att man inte ska kunna dua någon i kungafamiljen. Men det är ju min ringa åsikt... ;-)

Relaterat: DN 1

---

Jag känner bara att jag måste dela med mig av ovan insändare från DN i fredags! Själv missade jag den där jag läste tidningen i fredags, men ramlade in på den debatt som blossat upp DN's insändarsida efter att den här ovanför publicerats. Så jag kände mig helt enkelt tvungen att rota fram den aktuella tidningen från påsen som egentligen skulle till pappersinsamlingen.
Fördomar finns alltid och jag håller förstås med om att det finns många fördomar kring hur stockholmare och tillvaron i Stockholm är. Stockholmare ska vara dryga och otrevliga - och tillvaron i Stockholm ska endast kretsa kring pengar, saker och det senaste modet.
Samtidigt har stockholmare otroligt mycket fördomar kring folk som inte bor i storstan. De är dumma, har dålig smak, dåligt med pengar, bor sunkigt och så vidare och så vidare. Så fördomarna är absolut ömsesidiga.
Men ändå kan jag inte låta bli att le åt sådana hör insändare! Just de fördomar skribenten själv vill slå hål på, verkar hon själv besitta - fast de riktas mot andra människor. Det finns absolut dryga och otrevliga människor i Stockholm, både som faller in under insändarens definitioner av stockholmare och icke-stockholmare. Men generaliseringar har alltid fått mig känna mig spyfärdig, det är en sak som är säker! Och vad spelar det för roll om man är första eller fjärde generationens stockholmare? Vi är ju i slutändan inte mer än människor för det!
Jag tror inte att man i någon annan stad skulle diskutera om man är "äkta infödd" eller ej. Jag är uppvuxen i Hudiksvall och jag kan inte minnas att jag en enda gång hört någon diskussion om vem som är "äkta Hudiksvallare".
Själv anser jag att stockholmare är som spermier - de är väldigt många, men det är väldigt få det blir folk av! Och jag har INGA fördomar!! :-)

Telefonen lånad från Picarena