USA är väl det land som är duktigast att basunera ut att man är frihetens och möjligheternas land. Frågar man jänkarna själva, är ingenting omöjligt i det landet vad gäller valmöjligheter, rättigheter och frihet. Alla kan välja vad de vill!
Låter härligt, eller hur? Men det är möjligheter och rättigheter som ges på premissen att du tjänar gott om pengar. Gör du inte det, har du inte samma rättigheter.
Men man är också duktig på att besitta någon märklig form av dubbelmoral. Samtidigt som man gapar högt om människans rätt att fritt göra sina val i livet och lägger sig i andra länders sätt att sköta mänskliga rättigheter, frågar man sig ibland hur stora valmöjligheter jänkarna själva har alla gånger...
För en tid sedan slog den amerikanska Högsta domstolen fast att kvinnor i USA har rätt till abort, något som säkert sticker i ögonen hos många av de radikalt troende amerikanarna.
Och missnöje mot domen finns det uppenbarligen. I Oklahoma finns nu ett lagförslag om att embryon ska ha samma rättigheter som en människa - något som i sin tur i praktiken förbjuder abort helt. Plötsligt har kvinnan alltså inte alls rätt att själv välja att genomgå en abort eller ej, det är ett val myndigheterna gör åt henne...

Självklart ska rättigheten till abort inte missbrukas. Abort ska vara en absolut sista utväg och naturligtvis ske så tidigt i graviditeten som det bara är möjligt. Första veckorna är det frågan om en liten klump celler som man tar bort och inte en människa...
Sen kan man i det oändliga diskutera hur sent i graviditeten man ska kunna göra en abort. Personligen tycker jag inte man ska kunna abortera ett foster som man i praktiken skulle kunna rädda om det föddes för tidigt - då kommer man in i en farlig gråzon. Och abort ska absolut inte ersätta preventivmedel; det är inte okej att resonera "äh, jag avstår från preventivmedel och gör abort istället".
Det är en rättighet under ansvar helt enkelt. Inga preventivmedel skyddar till 100%, det finns alltid en liten risk för en oplanerad graviditet, något man alltid ska ha i åtanke. När man hör om personer som uppenbart missbrukar rätten till abort, blir man förstås både förbannad och ledsen. Att göra abort för att barnet har "fel" kön eller liknande är totalt helt förkastligt, det är inte sådant rätten till abort syftar på.

Sen kan man självklart diskutera när ett liv faktiskt tar sin början. Är det vid befruktningen, eller när fostret - möjligen med medicinsk hjälp - kan klara sig självt (till exempel för tidigt födda barn).
För min egen del ligger definition någonstans åt det senare och det verkar som att många med medicinsk kunskap också har ungefär samma åsikt. Det finns visserligen ingen vedertagetn definition på "liv", men många verkar vilja inkludera följande kriterier:

• Livet förökar sig, vilket kallas fortplantning;
• Vid reproduktionen förs arvsanlag vidare;
• Livet har förmåga att vidareutvecklas;
• Något som är levande kan reagera på yttre stimuli;
• Varje organism har en egen ämnesomsättning. Från omgivningen tas energi och ämnen in, vilka deltar i processer som får organismen att bl a växa och bilda avfallsprodukter.

Detta är givetvis något som en klump celler inte klarar av. Och okej, ett litet barn är knappast delaktig i någon fortplantninge heller, men ni förstår säker andemeningen eller hur...?! :-)
Att man diskuterar fri abort är en sak, men att man ens tänker tanken att förbjuda abort vid till exempel våldtäkt och incest känns verkligen horribelt. Framförallt när det kommer från ett land som säger sig stå för allas rätt till att själva få välja, att få alla möjligheter i världen. Man kan inte i ena andetaget säga sig stå för valfrihet samtidigt som man i nästa andetag vill begränsa valfriheten. Det blir verkligen dubbelmoral i dess rätta bemärkelse.

---

DN 1, Apg 1

Bilderna lånade från Psihodrill, Alriti

Någon gång emellanåt hör man folk säga saker i stil med "tänk vad skönt det skulle vara att vara tonåring igen och slippa ta ansvar". Det är inte ofta, men det händer trots allt. Men nästan uteslutande, när man sedan börjar diskutera tonårstiden, håller de allra flesta ändå med om att det är en ganska jobbig tid. Och i slutändan, när man tänker efter, är det ytterst få som skulle vilja bli 16-17 igen.
Personligen skulle jag inte för en sekund vilja vrida tillbaka tiden för att vara i den åldern igen! Det finns verkligen inte på världskartan. Jag tror inte min egen tonårstid var nämnvärt tuffare än någon annans, men det är verkligen ingen lockande tanke att uppleva den tiden igen. Skulle jag få behålla den livserfarenhet jag nu har vid 34 års ålder, skulle jag få behålla mina kunskaper som jag samlat på mig de senaste 17 åren - DÅ hade situationen självklar varit någon annan. Men att bara "börja om från början" igen och vara den där identitetssökande, osäkra tonåringen - NEJ TACK!
Som tonåring anser man förstås sig själv vara mycket mer vuxen och kapabel till saker på ett helt annat sätt än vad man faktiskt är. När jag var i den åldern, ansåg jag mig praktiskt taget vara vuxen och hade emellanåt otroligt svårt att köpa att andra fortfarande skulle bestämma över vad jag fick och inte fick göra.
Det flesta av oss gör nog någon form av tonårsrevolt och jag tror inte jag själv var något undantag, även om min revolt såg aningen annorlunda ut. Jag var en rejält lugn och städad tonåring, som aldrig var ute och festade och tog min första fylla en dryg månad innan min artonårsdag. Det "värsta" jag gjorde var att börja smygröka som 14-åring, men det var det närmsta "vanlig" tonårsrevolt jag kom. Det gick så långt att mina föräldrar oroades över hur lugn jag var och aldrig var ute och rände på helgkvällarna - till och med så långt att de vissa gånger nästan uppmuntrade mig till att dricka alkohol.
Då slog min form av revolt till istället. Då jag märkte att mina föräldrar oroades över mit lugn, att jag aldrig var iväg, lugnade jag om möjligt ner mig ännu mer. Jag tackade alltid nej till allt som var starkare än lättöl, även om mamma och pappa erbjöd mig annat.

I alla tider har det klagats på "dagens ungdomar", som alltid anses vara värre än tidigare generationer. Saken är nog ofta så pass enkel att man hade en annan syn på hur ens beteende uppfattades av de vuxna när man själv var tonåring. Samtidigt som tonårsrevolterna förstås tar sig olika uttryck mellan olika generationer. Det behöver inte vara värre, utan annorlunda.
Det som jag själv knappast är ensam om att uppfatta som en stor skillnad senaste åren, borde väl ändå vara att "tonårsfasonerna" kryper allt längre ner i åldrarna. Man kan se flickor i 10-12-årsåldern som börja sminka sig, klä sig i urringat och tonårsbeteendet börjar allt tidigare i åldrarna.
Bläddrar man runt på olika bloggar, hittar man ganska omgående bloggar där småflickor försöker skriva om "mode", det senaste inom smink och en massa andra saker. Okej, det är inte många år sedan som bloggar var totalt okänt och inte ens existerade. Men tjejer 10-årsåldern var knappas särskilt insatta i mode överhuvudtaget då heller. Plötsligt verkar barn inte längre tillåtas vara barn. Det har gått så långt att det till och med skapats ett nytt uttryck, nämligen Tweens, med andra ord "tonåringar i mellanstadieåldern"... Jag kan ibland nästan störa mig på när jag i olika sammanhang ser småbarn som försöker agera som flera år äldre. Oftast är det tjejer som försöker apa efter de några år äldre tjejerna i form av klädstil, smink och framförallt hur de uppför sig. Jag blir inte provocerad, men jag tycker det är tragiskt på något sätt. Varför inte vara den man är - liksom att vi vuxna och samhället borde "låta" barn vara barn?!
Genom internet och media matas vi alla med ständig information och det är klart såväl vuxna som ungdomar tar till sig av saker och ting. Idag finns dessutom "hot", som inte fanns för 15 år sedan, när en annan lämnade tonåren bakom sig. Plötsligt har förövare av olika slag till stor del flyttat ut på internet, som knappt existerade när en annan var ung. Medan vi vuxna fortfarande är ganska "ovana" vid internet, ska vi försöka skydda och varna de unga för farorna på internet.

Bilderna lånade från A Catholic notebook, PublicDomainPictures

DN 1, 2, 3, 4

Jag undrar vem som kunnat undgå att höra om den pappa som lördags lämnade sin 10-årige son utanför Fyrishov i Uppsala efter en innebandycup? Pappan ansåg att sonen presterat för dåligt i cupen och lämnade honom därför endast iklädd träningskläder utanför idrottshallen - och åkte hem till Stockholm. Sonen skulle som "straff" för sin dåliga prestation få gå de närmare 10 milen hem. Utan ytterkläder i nästan 10 graders kyla.
Visst kan man rabbla upp mängder med fall då det är på sin plats att sätta upp gränser för barn och ungdomar. Att det inte ska vara för "flummigt" utan att barnen ska få veta vad som är rätt och fel.
Men idrott för barn i 10-årsåldern ska vara en lek och ingenting annat. Det var just på grund av vissa vuxnas dåliga attityd som jag själv avskydde idrott och sport värre än pesten under min egen uppväxt. Den attityden kom inte från mina föräldrar, men från lärare och andra involverade, som ansåg att idrotten skulle vara tävlingare på blodigaste allvar. När man då inte presterade så bra som det förväntades, blev det hela en mardröm istället för något som borde varit en rolig lek.
Pojken hittades slutligen av tränaren till ett av motståndarlagen, som ringde hem till pappan. Pappans enda svar var att tränaren inte hade med det hela att göra - sedan la han på luren. Jag undrar nu i mitt stilla sinne vilket bemötande denne stackars pojke fick när han slutligen kom hem till sin pappa? Vilket var mammans ställningstagande i det hela? Blev situationen etter värre när han faktiskt lyckats få skjuts och därmed inte fick sitt "straff"?
Och tar pappan åt sig av den ilska som nu riktas emot honom? Såväl i media som internet kan man läsa åtskilliga artiklar om hur i princip alla förkastar detta beteende. Nog för att man emellanåt hör om "idrottsföräldrar" verkligen kan bete sig illa, men undrar hur många som ens skulle drömma om att göra så här mot sitt barn?
Detta är förstås inget annat än barnmisshandel - och som tur är, är jag inte den enda att tycka det. Pappan är nu nämligen polisanmäld och de se sociala myndigheterna är inkopplade.

Vissa borde helt enkelt inte få vara föräldrar, så enkelt är det!

DN 1, 2, 3, 4, 5,  GP 1 SR 1, 2 SvD 1, 2, 3, 4 SVT 1 UNT 1, 2, 3

Bilden lånad från Idrott online

USA är duktiga på att försöka tala om för alla andra man ska göra och agera, hur andra ska tycka. Okej, en grov generalisering, men ändå ganska mycket sanning. Man försöker få det till att låta som att USA är möjligheternas land, där rättvisa för alla råder. Ändå tillåter flera amerikanska delstater dödsstraff - och barnaga. Båda delarna vedervärdiga sätt att straffa sina medmänniskor.
Vad gäller barnaga drabbas jag ständigt av magont när jag hör om det. Jag mår illa och fylls av hat och vrede mot dem som utövar sådant och dessutom försvarar sitt agerande.
Det borde vara emot allt bättre vetande att tro att barn växer upp till bra och laglydiga medborgare om man brukar våld emot dem. Och hur kan man tycka att det ska vara straffbart att bruka våld mot en vuxen människa medan man försvarar våld mot ett försvarslöst barn? Barnen lär sig knappast vad som är rätt eller fel på det sättet - utan blir snarare rädda för sina föräldrar.
Idag hittade jag ett videoklipp på Youtube via en artikel i Aftonbladet, där en tonårsflicka lyckats filma när hennes pappa slår henne med en svångrem. Anledningen ska vara att hon laddat ner filmer från internet. Och kan ni gissa vad pappan jobbar med? Jo, domare som bland annat dömer i bland just barmisshandelsmål. Filmen hittar ni här nedanför och jag måste nog varna er för att det är en väldigt stark video! Själv hade jag svårt att hålla tårarna tillbaka när jag såg den, den var verkligen vedervärdig. Både mamman och pappan deltar - och förutom misshandeln förfasas jag även över det språk de använder emot sin dotter. Bara det faktum att mamman vill att dottern ska lägga sig på mage och ta emot stryk som den vuxna människa hon får mig att må illa.
Jag undrar när den dag kommer då barnaga är förbjudet i alla världens länder och det inte kommer finnas någon som förespråkar denna bestialiska och förfärliga uppfostringsmetod? Det är nog tveksamt om den dagen överhuvudtaget kommer!

---

Bilden lånad från Steiff teddy bears and steiff animals

”14-årig flicka blev våldtagen på skolan och trakasserades av elever. Skolan: Vi gjorde vad vi kunde”

Varje dag far svenska barn illa och vuxna skyller ifrån sig. Varför är det så? Det ska UNICEF ta reda på. Under en månad hårdbevakas Sverige – inga undanflykter accepteras. För att klara det behöver de vår hjälp: Hjälp till att jaga undanflykter då barn far illa, ta ställning på Facebook och sprid filmen om undanflykter.

Och du som har en egen blogg, var med och blogga mot undanflykter!

24 oktober – 24 november är månaden då man inte får skylla ifrån sig. #undanflykt

Texten kommer Unicef

Jag har själv alltid varit otroligt barnkär. Jag gillar att gulla med barn så fort jag ser dem - det spelar ingen roll om jag känner dem eller ej. Men det är inte utan att man ibland drar sig för att gulla med barn, framför allt om man inte känner dem. Det råder nämligen en total pedofilskräck i Sverige. Vuxna män ska nämligen inte tycka om att gulla med barn, för då är man sexuellt attraherad av dem. Och det skulle vara rena mardrömmen att få en anmälan om ett sådant brott emot sig.
Just på grund av hur barnkär jag är, brukar jag bli otroligt illa berörd när jag hör om barn som far illa. Framförallt när det är barn som bor hos föräldrar som inte borde vara föräldrar och myndigheterna inte gör något. Det är visserligen inte så ofta det händer, men tillräckligt ofta för att man ska bli illa berörd. Det finns ju exempel på föräldrar som är dömda pedofiler, mördare och våldsverkare, men som ändå får behålla vårdnaden om sina barn. Man diskuterar hundkörkort och en olämplig djurägare kan bli av med rätten att skaffa nya djur - alltmedan vem som helst kan fortsätta att skaffa barn efter barn trots att man dömts för diverse grova brott mot barn.

Nu har jag precis sett Uppdrag Granskning från i onsdags om Thomas och Jennie, vars barn tvångsomhändertogs efter en anmälan till Socialtjänsten om misstänkta sexövergrepp i familjen. De åtalas för barnsexbrott och barnen är omhändertagna under två månaders tid. Det har sedan visat sig att de var oskyldiga till brott och de har fått tillbaka sina barn. Under tiden har föräldrarna hunnit bli häktade, åtalade och friade för barnsexbrott mot sina barn.
Men det har blivit en en väldig debatt i media den här veckan kring detta fall - och själv har jag svårt att bilda en någon direkt uppfattning om vad som är rätt eller fel.
Grunden till hela historien är att Jennies syster anmäler dem till socialtjänsten i Sandviken för att ha utnyttjat barnen. Detta enda samtal till socialtjänsten ska ha föranlett hela historien.
Jag anser att har man en välgrundad misstanke om att barn far illa i hemmet, ska det räcka för att omhänderta barnen. Men vad som framgick i programmet, har man inte dubbelkollat uppgifterna systern lämnat. Inte på något sätt. Självklart ska de ta upp en anmälan, självklart ska de utreda varje misstanke om missförhållanden i hemmet. Men när man är friad i domstol, torde det väl vara bevisat att man är oskyldig.
Får åklagaren detta fall på sitt bord, förstår jag också att man utreder det hela och låter det gå till domstol. Utifrån att ha sett programmet, verkar föräldrarna helt normala och jag har svårt att tro de är pedofiler utifrån det jag sett i programmet. Samtidigt har man å andra sidan barnens väl, att barn inte ska tillåtas fara illa. Emellanåt blir det tyvärr väldigt fel. Det enda jag verkligen tycker är anmärkningsvärt är att socialen fortsätter hävda att föräldrarna är skyldiga och att barnen ska förbli tvångsomhändertagna, trots att båda föräldrarna friats i domstol. Detta trots att till och med barnens egna ombud motsätter sig ett fortsatt omhändertagande.
Jag lider förstås med föräldrarna, det tänker jag inte neka till. Samtidigt känns det också betryggande att anmälningar om att barn far illa faktiskt tas på allvar. Och hellre det, än att anmälningar bara blir liggande. Det enda som verkligen stör mig när jag ser programmet är hur man om och om igen tycks vilja "sätta åt" Tomas och Jennie, detta trots att de friats om och om igen i olika domstolar. Man ska också komma ihåg att barn är spontana, att barn stojar, stimmar och leker och gör saker som för vuxna kan associeras med sex är inte så konstigt. Barn "leker doktor" - det har vi alla gjort som barn mer eller mindre avklädda - och det är knappast barnpornografibrott.
Jag undrar hur mycket Jennie just nu håller av sin syster, som ju faktiskt var den som satte igång hela historien? Kan de nånsin ha en "normal" kontakt igen?

KÄLLOR: AB 1 EX 1 GP 1 SvD 1 SVT 1, 2

Bilden lånad från Daddys Sverige

I Stockholms tingsrätt har idag en italiensk far dömts till dagsböter för att ha misshandlat sin 12-årige son på öppen gata i Gamla Stan i Stockholm. Enligt vittnesuppgifter ska han våldsamt ha dragit sonen i håret och vissa vittnesuppgifter talar även om ytterligare våld, bland annat örfilar.
Pappan talar i rätten om kärleken till sina barn, om hur hans semester i Sverige förstörts eftersom han suttit häktad i flera dygn. Från Italien kommer reportrar för att bevaka rättegången och som talar om att hela händelsen är en bagatell. Och i Italien har en debatt blossat om kring frågan, där man anser att barnaga är en familjeangelägenhet som samhället inte ska lägga sig i.

För mig är det totalt obegripligt överhuvudtaget diskuterar om våld alls ska vara okej. Och ännu mer obegripligt att man kan försvara våld mot barn. Hur kan man anse att det är misshandel att slå en vuxen människa, medan det är okej att ge sig på ett barn som inte ens kan försvara sig?
Men fortfarande är barnaga tillåtet i inte mindre än 14 EU-länder. I hela världen är det bara Sverige, Finland, Norge, Österrike, Cypern, Danmark, Lettland, Kroatien, Bulgarien, Israel, Tyskland, Island, Rumänien, Ukraina, Ungern, Grekland, Nederländerna, Nya Zeeland, Portugal, Spanien, Venezuela, Uruguay, Luxemburg, Costa Rica och Moldavien som förbjudit barnaga.
Själv tycker jag det är totalt hårresande att det inte är det omvända, att majoriteten av världens länder borde förbjudit detta för länge sen. Hur kan man tro att man kan lära barn att till exempel använda våld genom att just använda våld? 25 % av Italiens föräldrar säger i en undersökning att de någon gång slår sina barn. Hela 36 % av föräldrarna i samma undersökning kunde inte förstå hur en lagstifning mot barnaga överhuvudtaget skulle kunna vara användbar...
Det går inte att åberopa några religiösa skäl, traditioner eller något annat. Våld föder mer våld och dessutom rädsla hos den som regelbundet utsätts för våld. Att hävda något annat är idioti. Men ändå finns det vuxna människor världen över som brukar våld mot det värdefullaste vi har: barnen. Och dessutom tycker det rätt, åberopar Bibeln och en massa andra galna argument. Pinsamt och förkastligt!

KÄLLOR: DN 1, 2 GP 1 SR 1

Bilden lånad från VGNT

Ibland blir man så förbannad att man kan se rött när man läser vissa nyheter i tidningarna. Idag läste jag om en liga i Bangladesh som kidnappat minst 15 barn. Sedan ska de ha amputerat kroppsdelar på barnen och hyrt dem för 40 kronor om dagen till kvinnor som låtit barnen tigga och utgivit sig för att vara deras mammor.
Jag kan helt enkelt inte förstå hur en människa kan ge sig till att göra en sådan sak emot ett barn, jag kan helt enkelt inte greppa det!! Hur fattig man än är, hur desperat efter mat man än är, måste det ändå finnas gränser för vad man ger sig till att göra.
Bara i Bangladesh räknar man med att det finns runt 700.000 tiggare, så det säger ju en hel del om vilken levnadsstandard många har där. Att många kan gå väldigt långt i sin jakt på pengar är knappast heller någon nyhet, men det här är i extremaste laget!
Det finns så fruktansvärt mycket ondska, att man ibland saknar ord. Lyckligtvis har man nu lyckats gripa ledaren för den aktuella ligan så jag hoppas han får det straff han förtjänar! Garanterat kommer en och annan börja hojta glatt efter en plågsam avrättning, men då sänker man sig inte bara till dessa barbarers nivå utan ännu lägre!
De kommer garanterat inte få det lätt om de får ett längre fängelsestraff, låt dem sedan förbli tiggare resten av livet så får de se vad de utsatt andra för! Det borde väl bara vara att konfiskera eventuella inkomster och tillgångar de har och låta pengarna gå till de barn de utsatt för dessa övergrepp istället...

DAG 1 DN 1 SvD 1 SVT 1

Bilderna lånade från Grafikskolan, Restaurang 49

När jag var liten, minns jag att jag nästan förfasades över ett par som mina föräldrar umgicks ganska mycket med. Inte för att jag tyckte illa om dem - tvärtom - och inte för att de på något sätt var elaka, stökiga eller bråkiga. Men de hade en vana som jag som barn tyckte lät rent fruktansvärd - framförallt eftersom det här paret dessutom själva hade tre barn. De köpte nämligen inga julklappar. Dessutom var de vegetarianer, så stora delar av julbordet kunde de ju inte äta.
Men det var framförallt julklapparna jag reagerade på. Deras argument var att det finns så många i världen som har det dåligt, så därför ska vi i den rika delen av världen inte lägga pengar på sådant...
Absolut ett bra argument - men enbart hållbart om man istället lägger de pengar som skulle gått till julklappar på någon form av välgörenhet istället. För vem tjänar annars på att vi i Sverige avstår från att köpa julklappar till varandra? Då hamnar pengarna på något konto någonstans - och istället gör man något annat "lika onödigt" för dem.
Hur just den här familjen gjorde, vet jag ärligt talat inte. Men jag har på senare år hört om andra familjer som haft samma resonemang - men som helt enkelt inte gjort något gott för pengarna istället. Vem tjänar då på att några barn i Sverige inte får julklappar? Ingen. Barnen här i Sverige riskerar - tyvärr - att bli retade skolan när man kommer tillbaka efter jullovet och man ska börja jämföra julklappar med varandra. Och pengarna föräldrarna skulle lagt på klappar läggs istället på något helt annat, utan att göra någon som helst nytta för dem som inte har råd med varken julmat eller julklappar - eller ens mat för dagen, någonstans att bo och kläder på kroppen.

Nu, som vuxen, förfasas jag visserligen inte på samma sätt över att det finns familjer som väljer bort att köpa klappar till varandra - oavsett argument.
Men väljs klapparna bort med ovanstående argument, ska man absolut skänka en bra slant till Röda Korset, Rädda barnen, Läkare utan gränser eller liknande. Annars håller inte argumentet det allra minsta.
Sen ska man förstås ha i åtanke vad som händer med ens egna barn när de kommer till skolan efter jullovet och klasskompisarna frågar vad det fått av tomten?! Klart att de per automatik inte behöver bli retade, men risken finns förstås ändå där...

Men ju äldre jag blivit ju mer har jag tänkt på just detta med allt vi lägger pengar på i västvärlden. Hur mycket handlar medelsvensson julklappar för varje år? Det måste vara åtskilliga tusenlappar. Hur mycket lägger vi under resten av året på mer eller mindre onödiga saker? Samtidigt som folk svälter runtom i världen. Ja, faktiskt även i Sverige - även om det är ganska få förhållandevis.
Det är många gånger jag köpt saker för att sedan tänka att "detta behöver jag egentligen inte, jag kunde skänkt bort pengarna istället". Och visst kan det vara en tanke att åtminstone håller nere på julklappsinköpen och istället skänka en slant till dem som inget har! Eller att man till de vuxna i familjen ger ett "presentkort", där man bara skriver att "istället för julklapp till dig har jag skänkt XXXX kronor till Röda Korset". En liten tanke i juletid bara... :-)

Bilden lånad från Bixia, De Bono blog

Någon mer än mig som såg den nya såpan "Ung och bortskämd" i förrgår kväll? jag brukar inte vara så mycket för det här med såpoperor, men den här kunde jag faktiskt inte motstå att titta på! Och stundtals visst jag absolut inte om jag skulle skratta eller gråta åt de här snorungarna.
Grundidén - för den som inte sett programmet - är att ungdomar som är rejält bortskämda ska leva en tid tillsammans och lära sig om livet "utanför sitt trygga hem". Alla av dem är rejält bortskämda och de flesta av dem kunde varken laga mat, städa eller tvätta.
Den äldsta av deltagarna var 24 år (om jag inte minns fel) och det var faktiskt pinsamt till en början att se fullvuxna människor bete sig på detta sätt! Deras föräldrar gjorde i princip allt för dem, oavsett om de bodde hemma eller ej. De städade, lagade mat och köpte allt de pekade på - oavsett om de hade pengar till det eller ej. Vissa av dem hade kreditkort kopplade direkt till föräldrarnas konton och ingen av dem hade någonsin ens haft ett jobb. Vissa hade till och med inställningen att jobba bara var onödigt och de skulle helst aldrig göra ett handtag i hela sitt liv om de slapp.
Det var minst sagt pinsamt att se vuxna människor vara så totalt okunniga! De kunde ingenting om matlagning, hur ett hushåll ska skötas eller hur pengar räcker och hur man ska prioritera ekonomiskt.
Men när de första känslorna av pinsamhet lagt sig, börjar jag tänka efter lite. Hur kan man som förälder behandla sina barn som dessa gör? De tror uppenbarligen att beskyddar dem, men barnen är ju inte på något sätt förberedda för vuxenlivet överhuvudtaget. Man börjar nästan undra om det är en mycket mild form av barnmisshandel. När jag själv var 24 hade jag hunnit bo utomlands och flytta hem igen, varit sambo och förlovad och separerat och sedan flyttat till Stockholm. Jag var visserligen ingen mästerkock, men kunde ändå laga en del mat, jag städade och tvättade allt själv. Jag skulle varken då eller nu överhuvudtaget aldrig låta mina föräldrar mer än i undantagsfall städa min lägenhet, sköta min tvätt eller laga mat åt mig. Jag undrar i mitt stilla sinne hur det kommer sig att vuxna människor inte vill bli självständiga och sköta sig själva?! Och varför kan föräldrarna inte drämma näven i bordet, riva ifrån och kräva att barnen sköter sig själva utan att ta hjälp av TV? Det är knappast bara barnen som behöver hjälp, utan även föräldrarna....

AB 1 DN 1 GP 1 SVT 1, 2, 3, 4, 5

Bilden lånad från Smidigt

AB 1, 2 GP 1 SvD 1

Bilden lånad från Västra Götalandregionen

De flesta av oss kommer säkerligen ihåg när man var liten och hur man jämförde sig med andra barn. Man jämförde vad man gjort och vad man hade för saker. Vem hade de dyraste leksakerna, den nyaste cykeln, flest växlar på cykeln och så vidare. Man diskuterade ofta vem som flugit och var man varit som längst när man varit ute och rest.
Själv fick jag min första helt nya cykel när jag fyllde 16 år och fick välja mellan en moped och en cykel i födelsedagspresent. Och ja - tro det eller ej, men jag valde en cykel! Och det fick jag, en ny och väldigt fin cykel som måste kostat en bra slant.
Jag flög första gången när jag var 15 år - till Oslo! Så det var ingen långresa direkt. Jag fick mitt första pass när jag var 16 för att göra mitt livs första resa utanför de nordiska länderna - och åkte med Estonia till Estland. Inte långt det heller. :-)
Men ack, så vi ständigt jämförde oss i klassen och de som flugit och fått ny cykel eller dator skröt hej vilt inför oss andra om sina fina saker.
Jag minns hur jag kunde tjata på mina föräldrar om en ny cykel, om ny kläder och saker - som jag nu som vuxen givetvis förstår att de absolut inte hade råd att köpa. Själv såg jag ju ibland deras lönebesked när de kommit med posten och tyckte förstås de hade hur mycket pengar som helst - men några begrepp om hur långt dessa pengar räckte hade jag förstås inte.

Det är ofta man nu i vuxen ålder kan slås av tanken att många barn tycks otroligt otacksamma och nästintill odrägliga. Vissa gånger är det säkerligen helt korrekt, vissa ungar/ungdomar ÄR faktiskt just det. Men samtidigt kan man ju fråga sig om man generellt alltid kan påstå att barn är otacksamma.
Som barn har man oftast ingen som helst uppfattning om vad saker och ting kostar och vad en lön räcker till, till exempel. När jag själv såg mina föräldrars lönebesked och kunde konstatera att de hade 20.000-25.000 tillsammans per månad att röra sig med tyckte jag förstås att det var jättemycket pengar. Men nu förstår jag istället inte hur mina föräldrar fick det hela att gå runt med villa, tre ungar, bil, sommarstuga, båt och allt annat. Men den uppfattningen hade man ju inte då, som barn.
Som barn såg man bara klasskompisarnas dyra cyklar och datorer, man såg enbart det faktum att de flugit och varit i något varmt land långt borta. Att det sedan var så att kompisens föräldrar tjänade avsevärt mycket bättre än mina, att de inte hade någon sommarstuga, precis ärvt lite pengar, sålt huset eller sparat i massor med år - sådant såg man inte.
Hade en vuxen person betett sig som ett barn och ständigt begärt nya saker, hade jag gladeligen kallat vederbörande för otacksam. Men barn faller inte alltid in under den beskrivningen...

Bilden lånad från Elias

Folk tycks bli alltmer medvetna om sina rättigheter på olika områden. Man hör oftare och oftare om processer av olika slag vad gäller diskriminering, anmälningar mot tjänstemän, poliser och näringsidkare som handlat fel.
Och nu tycks även adoptivföräldrar börjat hävda sin rätt när de inte anser att de fått vad de betalar för. Helt plötsligt tycks man tro att adoptivbarn kommer med en ångervecka eller två. Det tycks till exempel gälla det par här i Småland som för ett par år sedan adopterade en flicka från Gambia. Men så berättar föräldrarna för flickan att de ska på semester till Gambia och hälsa på hennes biologiska pappa. Väl på plats får hon dock veta att hon inte får följa med hem till Sverige igen - utan adoptivföräldrarna "lämnar tillbaka" henne till pappan.

Hur resonerar vuxna människor som gör på det viset? Inser de inte vilket ansvar det innebär med ett barn? Hur hade de gjort om de fått ett barn som biologiskt sett var deras? Hade de kontaktat BB och klagat på att barnet inte blivit som de tänkt sig??
Har man väl en gång tagit ansvaret för ett barn, får man också axla det även om det emellanåt kan vara jobbigt. Att ha barn är absolut inte alltid en dans på rosor, men det är något som man borde väga in redan innan man skaffar barn - oavsett om man gör det på "vanligt sätt" eller adopterar.
Kommunen i Sverige, där flickan bott, har utrett det hela men beslutat att inte driva det hela vidare. Man säger sig ha haft kontakt med den svenska konsuln i Gambia, som hävdar att flickan mår bra.
Men någonstans måste det ju funnits en anledning till att hon adopterades bort från första början. Självklart är det saker jag i skrivande stund inte vet något om - och de förutsättningarna som föranledde adoptionen kan ju ha ändrats. Men visst verkar det hela mycket märkligt på mer än ett sätt!
Dock hoppas jag faktiskt att adoptivföräldrarna ställs till svars för vad de gjort. Så här ska man inte kunna behandla ett barn och komma undan med det. Flickan är trots allt 13 år och garanterat fullt medveten om vad som sker omkring henne.

Källor: AB 1 Apg29 1 DN 1 EX 1 SvD 1

Bilden lånad från Lars Karlsson

Idag kan man läsa om att fler ensamstående med barn klassas som fattiga. Man räknar med att var fjärde ensamstående med barn har inkomster som understiger 60 procent av medianinkomsten, vilket anses vara måttet på fattigdom.
Jag kunde själv inte låta bli att gör en enkel sökning på Google och kom fram till att medianinkomsten i Sverige tycks ligga runt 250.000 kronor per år (jag har hittat lite olika uppgifter). 60 % av detta blir 150.000 kronor, med andra ord 12.500 kronor i månaden. Det är inte så värst mycket. Själv ligger jag - som student - under en inkomsten och har det emellanåt svårt att få det att gå runt.

Och det i sig är givetvis beklämmande att så många ligger under fattigdomsgränsen. Det som presenteras i tidningarna säger inget om anledningen till dessa siffror och orsakerna kan självklart vara oändligt många. Vissa föräldrar gör garanterat allt för att ta sig ur denna sits och de flesta har garanterat inte valt att hamna där.
Men det som nästan gör mig mest beklämd är när man ögnar igenom kommentarerna som kommit in på DN's artikel! Se bara:

"Förtäckt skattehöjarpropaganda":
Inte för att jag tror på socialistiska tidningars propagandanummer men om detta ändå innehåller någon sanning vill jag påpeka att det är frivilligt att skaffa barn. Har man inte råd kan man skydda sig med preventivmedel och därmed låta bli. Man ska rätta mun efter matsäcken, som det heter.

"MatsR":
Att vara ensamstående är nästan alltid frivilligt. Få av de ensamstående är änkor eller våldtäktsoffer. Eller skall vi börja tycka synd om de som åker till Danmark och blir inseminerade.

"Simba":
jag tycker att många är alldeles för snabba med att skaffa barn tidigt i livet. struntar i att utbilda sig, struntar i att leva självständigt i några år och lära känna sig själva innan dom börjar kila stadigt. många skaffar barn snabbt för att slippa ta ansvar över sig själva och leva på bidrag ist. dom tar första bästa partner som visar intresse. konstigt att det inte håller? det tar tid att lära känna en människa.
ingen tvingade dessa folk att föröka sig eller skita i utbildning.

De föräldrar som uppsåtligen försatt sig i denna situation kan man givetvis ha svårt att hysa empati för. Men barn har aldrig haft möjlighet att välja sina föräldrar och borde därmed inte hamna i kläm på grund av deras misstag och/eller val.
Och visst är det ett fritt val att skaffa barn, men man ska heller inte glömma att livet kan vända tvärt och oväntat av alla möjliga anledningar. Man kan bli arbetslös, sjuk, handikappad etcetera vilket gör att man inte kan arbeta ihop den inkomst man hade när man skaffade barn.
Det är dessutom alldeles för lätt att säga att det är frivilligt att separera. Många gånger får man välja mellan två onda tinga, varav separation är det minst onda. Hur illa är det för barnen med föräldrar som inte tål varandra, där kanske den ena misshandlar den andra...?
Man kan inte alltid hävda att allt är självvalt och att man får skylla sig själv. Och när livet gör tvära oförutsedda kast, borde ett rikt samhälle som Sveriges finnas där och ställa upp. Men när väljarna tappat bort sin empati, kan man ju inte vänta sig så mycket annat av de folkvalda heller. ;-)

DN 1 EX 1

Bilderna lånade från Frigan och Josefin

I vår familj har vi en sommarstuga långt ute i Söderhamns skärgård. Det är ganska "primitivt", utan rinnande vatten elektricitet och telefon. Så det är mobilen som gäller därute om man vill vara nåbar.
För några år sedan var jag där själv under några sommarveckor i augusti och hade givetvis mobilen med mig. När jag kommer upp vid niotiden en morgon och slår på mobilen, har jag två meddelanden i mobilsvararen - något som är ganska ovanligt den tiden på dagen. Det brukar då oftast vara från jobbet eller liknande, eftersom de flesta vet att jag sällan är uppe före nio när jag är ledig.
Jag lyssnar direkt av meddelandena när jag ser att jag fått dem - och det första är från en barnmorska på Karolinska sjukhuset. Hon gratulerar mig till min nyfödda lilla dotter och påminner om den återbesökstid hela familjen ska komma på några dagar senare.
Vid den här tidpunkten var jag singel sedan flera år tillbaka och min första tanke blir förstås att det är någon som driver med mig, även om jag inte känner igen rösten på telefonsvararen.
Så kommer nästa meddelande - som istället får mig att sätta morgonkaffet i halsen. Nu är det en sjuksköterska på återbesöksavdelningen på Karolinska! Även hon gratulerar mig till min nyfödda lilla dotter och påminner om återbesökstiden. Och om vi hade några frågor, så fick vi ett telefonnummer dit vi kunde ringa. Jag la på luren - för att på en gång ringa nummerupplysningen och kolla numret. Det gick till - återbesöksavdelningen på Karolinska.
Nu börjar en febril tankeverksamhet i min skalle. Vad gjorde jag för nio månader sedan? Kan jag verkligen ha blivit pappa utan att veta om att det var på gång? Jag tänker och tänker - men hur mycket jag än vrider på situationen kan jag inte komma på att det kan var möjligt! Trots allt vet jag ju hur barn kommer till - och något sådant hade inte skett för att jag skulle kunna bli pappa just denna sommar, det var biologiskt sett en omöjlighet.
Men jag kunder ändå lite bli att fortsätta fundera en stund och vrida på det hela. Till slut ringer jag numret jag fått - och det är också sjuksköterskan som nyss ringde som svarar. Jag presenterar mig och frågar om det är säkra på att de ringt till rätt person. Efter visst luskande och letande i papprena kommer man fram till att det finns ytterligare en Tobias Lindqvist med ett nästan identiskt mobilnummer!! Det var bara en enda siffra som skilde - och där låg felet. Man hade helt enkelt slagit fel nummer. Men snacka om att man lyckades skrämma upp mig rejält genom förväxla dessa siffror!

Men då om någonsin insåg jag nog vikten av att vara försiktig och att skydda sig! Inte bara med tanke på vilka sjukdomar man kan få, utan även med tanke på graviditeter. Att det kan bli ett barn även om man skyddar sig vet säkerligen de allra flesta, det är väl ingen större hemlighet för någon.
Men kommer en graviditet kan jag nog emellanåt känna att det ska vara ett ömsesidigt beslut hur man ska göra. Det som gör mig mest förbannad, är när man hör om tjejer/kvinnor som säger sig ha skydd men inte har det - i syfte att bli gravida. Själv har jag ju varit med om det en gång, men lyckligtvist visade sig vara "falskt alarm" - det var inget barn på gång.
Det är givetvis upp till båda att skydda sig och som kille ska man nog i grunden inte lita för mycket på en tjej som man bara känner lite löst och som säger att hon har skydd. Tyvärr.
Skulle det nu ändå bli en oplanerad graviditet, skulle jag själv givetvis ställa upp för barnet så gott jag kan utifrån min egna förutsättningar - förmodligen till skillnad från många andra i den sitsen. Men jag skulle säkerligen känna mig väldigt lurad av tjejen - framförallt om hon påstått sig vara skyddad utan att vara det.

AB 1, 2, 3

Bilderna lånade från Babysiten och Meten

I Folkets Park i Värnamo jobbar den 70-årige Ronald Fasth ideelt sedan 60-talet. Sedan flera år tillbaka har det varit stora bekymmer med ungdomar som kommit dit och vandaliserat och förstört. Parken och minigolfbanorna vandaliserades och stämningen hade varit hotfull runt kiosken där Ronald arbetar.
När en 13-årig pojke i somras cyklade upp bland borden på uteserveringen och över golfbanorna blev det för mycket - Ronald blir riktigt förbannad. Och när pojken skrek gubbjävel fick han ta emot en örfil.
Enligt 13-åringen blev han slagen två gånger. Ett annat vittne såg minst tre slag och Ronald själv, som även erkänt, säger att han bara slog en gång. Ronald dömdes idag dock för två slag för ringa misshandel - till 30 dagsböter á 100 kronor, sammanlagt 3000 kronor.

Egentligen spelar det kanske ingen större roll vad vi andra tycker, lagen är tydligen på den här punkten. Man får inte använda våld mer än i nödvärn - och då bara vad situationen kräver. Detta kan knappast klassas som en nödvärnssituation, framförallt inte när det är frågan om ett barn.
Och självklart ska man inte använda våld mot barn - det tycker i grunden inte jag heller. Vad jag däremot verkligen kan förstå, är att det kan rina över för många - tonåringar kan vara otroligt provocerande. Ska man tro Ronald, har man flera gånger kontaktat både polis och sociala myndigheter för att komma till en lösning med vandaliseringen - utan att något hänt. Dessa myndgheter har säkerligen gjort vad som stått i deras makt utifrån resurser och lagtexter och det är säkerligen där skon klämmer.
Någonstans måste barn och ungdomar givetvis lära sig vad som är rätt och fel, detta tycks vara en kunskap som mer och mer är en bristvara - tyvärr. Med risk för att låta äldre än vad jag faktiskt är, så tycker jag nog att det var en helt annan mentalitet när jag själv var i nedre tonåren än vad det är idag. Även om man gjorde bussträck och hyss, så fanns det vissa gränser man höll sig inom. Självklart fanns det de personer som misskötte sig radikalt även då, men undrar om inte den andelen har ökat bland ungdomarna? Eller har de "bara" blivit mer synliga?
Så även om våld i grunden inte ska användas mot barn (eller någon människa alls för den delen) - vad ska man göra när ingenting händer, när myndigheterna varken har lagstöd eller resurser att ta tag i saker och ting när det behövs?! Jag tror - dessvärre, kanske man ska tillägga - att väldigt, väldigt många agerat precis som Ronald gjort i samma situation...

AB 1 EX 1 SvD 1, 2, 3

Irene Vilar från USA fick ett rus av att vara gravid. Men eftersom hennes man inte ville ha barn valde hon att göra abort. Den första aborten gjorde amerikanskan som 16-åring och den femtonde som 33-åring. Ett snabbt överslag ger vid handen att det blev runt två aborter per år för henne. Irene Vilar förklarar att hon ville sluta, men inte kunde.
Hennes första man ville inte ha några barn, men efter ett tag nörjade hon med flit att ”glömma bort” att ta sina p-piller. Varje gång hon blev gravid blev hon lika exalterad, en känsla som hon beskriver som ett rus. Aborterna gjorde hon för att mannen inte skulle lämna henne.

Jag brukar glatt förespråka fri abort, att det inom rimliga gränser skall vara upp till var och en. Är man emot abort är det bara att avstå och är man för, så gör man abort om man oplanerat blir gravid.
Men självklart ska det inte vara en ersättning för preventivmedel, det ska vara en absolut sista utväg, inget man tar till lite "hipp som happ". Med andra ord upp till var och en men inom rimliga gränser. Irene beskriver sitt eget beteende som ett missbruk, själv vet jag inte om man "medicinskt sett" kan säga att det finns ett sådant missbruk. Men låt nu säga att man kan det, då är det givetvis ett beteende man inte riktigt kan styra över - som med alla missbruk. Men det har ändå med råge passerat gränsen för vad som jag anser är okej.
Det är samma sak med att göra abort för att barnet har "fel" kön eller "fel" ögonfärg; abort ska inte missbrukas! Men tyvärr förekommer det ju - det vet vi. Undrar vad man ska göra för att komma till rätta med sådant? Hur kommer man åt dem som alltför lättvindigt tar till abort utan att alltför mycket inskränka på den fria aborten?

AB 1 Apg29 1

Spanien tänker nu liberalisera sin abortlag. Regeringen föreslår fri abort till och med 14:e graviditetsveckan och att den som fyllt 16 år ska inte heller behöva föräldrarnas tillstånd. Den nuvarande abortlagstiftningen medger bara abort efter våldtäkt, om fostret är missbildat eller kvinnans hälsa är i fara. Dock har i praktiken många kvinnor beviljats abort med argumentet att deras psykiska hälsa hotats.

Nu blir det väl ett jäkla liv på alla abortmotståndare, men själv tycker jag det inte är annat än ett steg i rätt riktning! Klart det ska abort ska vara upp till var och en! Den som är emot kan avstå från att göra en abort i händelse av en oönskad graviditet, medan de som är för får möjlighet att göra en om situationen uppstår.
Min egen syn på abort är att det givetiv inte ska missbrukas, det ska självlart inte vara som ett preventivmedel och något man tar till i tid och otid. Liksom ifall man upptäcker att barnet har "fel" kön. Det ska vara en absolut sista utväg!

Den politiska oppositionen och katolska kyrkan i Spanien har redan gjort klart att de ska försöka stoppa lagen - själv hoppas jag innerligt att de inte lyckas!
För många blir det ju alltid en diskussion om att abort är mord och en massa annan rappakalja. En medicinsk definition (av många andra, vad jag förstått) på "liv" är ett liv som kan klara sig själv, upprätthålla andning, blodcirkulation etcetera. Det kan inte ett litet foster. Och i ett tidigt skede är fostret i vilket fall inget annat än en liten klump celler - man kan inte säga att det på något vis liknar en levande varelse, än mindre ett liv. Och man kan med andra ord inte släcka ett liv som inte börjat.
Min egen definition av just fri abort är att möjligheten till abort ska finnas för den som vill, om man hamnar i den situationen. Självklart ska man in i det längsta undvika att bli gravid på alla andra sätt, om man inte vill ha barn. Men ibland händer saker som man inte riktigt planerat och då ska det också finnas en sista utväg... :-)

DAGEN

Bilden lånad från Enskede fotoklubb

Hur reagerar du om någon gör något som gör dig riktigt förbannad? Du har ingen anledning att försvara dig, men du känner dig kränkt, förbannad eller ledsen. Tänker du ens tanken att klippa till vederbörande?
Förmodligen berör de flesta många gånger tanken, men majoriteten av oss avstår från detta så länge vi inte behöver försvara oss rent fysiskt, eller hur?! Detsamma gäller ju när någon agerar mot allt bättre vetande eller "god uppfostran" - man går normalt inte över gränsen och misshandlar personen i fråga. Förmodligen inte bara för att man inte vill skada vederbörande, utan även för att det faktiskt är olagligt att bruka våld i de allra flesta fall.
Men det finns en ganska absurd baksida av myntet. Av världens crika 244 länder, är det bara 24 som hel förbjuder våld mot barn - alltså barnaga, medan i de allra flesta länder är kriminellt att bruka våld mot en vuxen person. Hur går det ihop?

På Nya Zeeland pågår just nu en folkomröstning om den lag som infördes 2007 och som förbjuder barnaga. Folkomröstningen är bara rådgivande och det kanske är tur! För enligt opinionsmätningar man gjort tycker 83 % av befolkningen att förbudet ska tas bort....
Själv förstår jag inte alls hur man kan förespråka att slå ett litet barn, jag får bara inte grepp om det. Jag kan inte se att det finns ett enda vettigt argument för att tillåta barnmisshandel. Om man nu inte VILL att barnet ska lära sig att det är i sin ordning att bruka våld.
För det är ju just precis det man gör när man slår ett barn! Man lär dem inte bli bättre människor, istället lär de sig rädsla för vad som händer om man gör misstag. De lär sig att våld är rätt att använda och svårare att lösa konflikter på ett bra sätt. Men ändå finns det alldeles för många vuxna människor som på fullaste allvar och helt emot allt bättre vetande ändå tycker att barnaga är en bra uppfostringsmetod. Medan exakt samma "behandling" av en vuxen människa är kriminell. Själv tycker jag bara det är absurt och tragiskt.

På tio år har anmälningarna om barnmisshandel ökat med 70 %! 70 % - det är ju otroligt mycket! Undrar om det är misshandeln i sig som ökat, eller om det är benägenheten att anmäla som ökat?!
I vilket fall som helst är det makabert att det fortfarande finns vuxna människor som ger sig på försvarslösa barn med våld - oavsett anledning. Ett barn blir inte en bättre människa av man slår dem, snarare tvärtom. De lär sig inte att uppföra sig - de lär sig att vara rädda när man slår dem.
Läste just en artikel på Aftonbladet,se som fick mig att bli riktigt, riktigt illa berörd. Man hade bland annat intervjuat en 10-årig flicka som utsatt för misshandel av sin pappa.

Citatet är från artikeln - och klart som sjutton att det gjorde det! Själv känner jag direkt ett litet sting i bröstet när jag läser detta! Detta är verkligen någonting som inte ens borde få förekomma i samhället. Man behöver inte gå så många decennier tillbaka i tiden så var det ju ett accepterat sätt att "uppfostra" barn, men då visste man å andra sidan inte heller bättre. Det är ju något man gör idag, det borde vara en självklarhet att man inte tar till våld mot barn, eller hur?!

Strax efter att jag läst detta, hamnar jag på Smålandspostens hemsida - och där går att läsa om en pappa som nu misstänks för våldtäkt på sin 6-åriga dotter. Fy fan vilka sjuka människor det finns! Milt uttryckt...
Det pratas om att man ska hundkörkort och det ena med det andra. En djurägare som missköter sina djur kan hindras från att skaffa nya djur, men vem som helst kan skaffa barn. Det kanske låter hårt, men en person som grovt missköter sina åtaganden som förälder borde ju inte alla gånger få ha rätt att skaffa fler barn. Givetvis ska det mycket till innan man tar ett så drastiskt beslut, men möjligheten ska ändå finnas...

Vill du ha ditt drömbarn? Den där elitmänniskan som klår det mesta?! Jadu, då går det snart att ordna! I maj öppnar ett företag i Danmark där man via nätet kan köpa sperma från anonyma donatorer! Man går in på företagets hemsida där man kan hitta barnbilder och relativt utförliga beskrivningar om donatorerna (bortsett från identiterna) - saker som längd, vikt, ögonfärg, hårfärg, jobb, utbildning, fritidsintressen och favoritmusik - och sen är det bara att välja vem man vill ska bli pappa till ens barn och på så vis delvis även kunna styra hur barnet kommer att se ut.  Företaget skickar sedan sperman till beställarens läkare och det hela är klart för insemination.
Enkelt, va?!
Javisst, men lite osmakligt tycker jag, framförallt när det nu på något sätt blir som att barn är en handelsvara och dessutom att man ganska detaljerat kan påverka barnets utseende (okej, barnet MÅSTE nödvändigtvis inte få pappan egenskaper, men sannolikheten ökar ju markant). Jag är inte rakt av emot det här med insemination, för kan man inte få barn förstår jag att man skaffar barn på annat vis, men ändå kan jag inte låta bli att vara lite skeptisk. Mest för egen del, eftersom jag faktiskt inte är säker på att jag helhjärtat skulle jubla om jag fick veta att jag själv kom till på "konstgjord" väg. Tror inte att de som blir föräldrar på det viset älskar sina barn mindre - absolut inte - men är ändå skeptisk.
Men vad man nu också gör är att man gör en affärsidé av det hela och dessutom kan man börja skapa någon form av "elitbarn" eller vad man nu ska kalla det. Att man "gallrar bort" gener som ökar riskerna för allvarliga sjukdom och handikapp kan jag köpa rakt av. Det ser jag absolut inget fel i. Men den dag jag själv eventuellt skulle vilja skaffa barn skulle jag strunta i hur barnet såg ut, så länge det var friskt! Och framförallt anser jag bestämt att barnet skulle ha rätt att känna till båda sina biologiska föräldrar, även om de inte lever ihop! För det - om något - skulle jag själv vilja! Och vad svarar man som mamma när barnet börjar fråga var pappa är? Eller tänker man låta barnet tro på någon lögn hela livet?

AB 1, 2

Bilden lånad från Aftonbladet