---

Bilden lånad från DN

---

När jag flyttade tillbaka till Stockholm för snart ett år sedan, hade jag så storslagna planer om hur jag skulle utnyttja utbudet och möjligheterna i storstan. Jag skulle gå på muséer, konserter, jag skulle vara ute i krogsvängen och en lång rad andra saker.
Men hur mycket har jag egentligen utnyttjat det storstan har att erbjuda under detta år? Nej, just det, inte särskilt mycket. Muséer har det inte blivit nämnärt många besök på, detsamma gäller såväl konserter som uteliv. På ett märkligt vis blir man snabbt väldigt hemmablind, bekväm, och utnyttjar inte de möjligheter ens hemstad faktiskt ger.
Samma sak var det när jag bodde i London. Det tog flera månader innan jag besökte många av de stora, typiska sevärdheterna i London som Madame Tussauds, Towern och så vidare. Jag hängde visserligen mycket på olika pubar och klubbar runtom i London, men har knappast sett så hemskt mycket mer av London än många som varit där och turistat.
Innan jag flyttade till Stockholm och bara var här på besök emellanåt, fick jag ofta höra att jag förmodligen sett mer av stan än många stockholmare som var uppvuxna här. Och det stämmer säkerligen väligt väl. Turistar man i en stad, passar man på att titta på alla sevärdheter, medan man inte alls utnyttjar det på samma sätt om man bor där.
Det blir lätt att man glider in tankebanor om att man kan göra det eller det någon annan gång - och sedan blir det inte av. Oavsett var man bor, har man ju alltid en vardag på hemorten - med allt vad det innebär. Även om man bor i Stockholm eller London, måste man jobba, handla, städa, tvätta, laga mat och så vidare. Man har inte mer tid och ork att göra saker bara för att utbudet finns inom räckhåll.
Samtidigt är det för mig inte argument nog att flytta någon annanstans. Jag skulle få kruppjuck av att bo på en mindre ort och någon annan av Sveriges storstäder är inget bra alternativ för min del. Jag gillar verkligen både Göteborg och Malmö till exempel, men det blir för långt från familj och sommarstuga för min del. Dessutom trivs jag alldeles för bra i Stockholm. Många gånger kan det vara tillräckligt att ha detta utbud inom räckhåll, att veta att möjligheten ändå finns de gånger man faktiskt har tid och ork att göra saker.

Bilden lånad från Marshall Ramsey

Har man väl börjat göra om hemma, är det svårt att sluta. När jag köpt något nytt, inser jag plötsligt att andra saker hemma inte passar med det nya, utan jag måste byta ut ytterligare saker för att mitt hem ska kännas enhetligt.
Samtidigt är det förstås sunt att byta ut saker med tiden. Man behöver nödvändigtvis inte ha samma gardiner hängande ur efter år eller ha samma mattor och samma möbler. Tid och smak förändras förstås med tiden.
För mig har senaste året varit en ständig jakt på ny heminredning - fast i lite olika sammanhang. Först flyttade jag och min dåvarande sambo in i den lägenhet jag nu har. Vi försökte få till ett gemensamt hem, där det förstås innebar en del inköp av möbler och heminredning.
När förhållande sedan tog slut, fattades det en lång rad saker för mig och fick fortsätta jaga nya saker. För mig har inredningen hemma nästan blivit lite av en fix idé, trots att jag nu börjar bli klar och känna mig nöjd med hur det faktiskt ser ut här hemma! Några småsaker återstår och jag vet ganska exakt vad det är jag vill köpa och hur det ska se ut.
Men ändå kan jag inte låta bli att spana in i varenda möbel- och heminredningsbutik jag går förbi. Mitt egna Mecka är förstås så fort jag passerar en loppis eller en secondhand-butik, eftersom jag gillar lite äldre stil. Och nästan alltid hittar jag nånting.
Så sent som ikväll satt jag framför TV:n och strök mina nya vardagsrumsgardiner, eftersom jag ansåg att de gamla inte passade till de nya gardinstänger jag ville ha... Så hittade jag ett par nya lampor idag, som jag ville placera ut på strategiska ställen - och då fick en gammal lampa stryka på foten och flytta upp på vinden istället.
Funderar lite skämtsamt ibland på om det finns avvänjning för överdriven heminredning? Kanske just sådant jag kommer behöva när jag till sist anser mig vara färdig med mitt hem? ;-)

Nya lamporna...

Händerna lånade från Social Foods

Nej, jag tänker inte börja gå till attack mot någon regering - oavsett nationelitet - för att jag inte får jobb inom den bransch jag utbildat mig till.
Men ibland känns det lite tröstlöst, när man söker jobb efter jobb och i bästa fall kommer på en intervju, men sen händer det inget mer. Ibland har nästan tanken att ge upp slagit mig, men det är trots allt inte riktigt min stil. Jag brukar inte ge upp i första taget - oavsett vad det gäller.
Jag har kämpat fem år med utbildningen till sjökapten och vill förstås inte att de åren ska vara bortkastade. På ett eller annat sätt vill jag givetvis få nytta av utbildningen.
När jag började plugga, var det bara oceangående båtar som kändes aktuellt för min del. Men allteftersom utbildningen fortgått, har jag insett att det finns otroligt många intressanta jobb att söka där jag ändå kan få nytta av utbildningen. Det behöver inte ens vara till sjöss. Och det är så jag alltmer börjar resonera, att jag kan hitta otroligt intressanta jobb inom branschen utan att vara till sjöss men ändå få nytta av utbildningen. Jag har sökt som logistiker, speditör och en lång rad andra yrken, där jag mer än väl kan tänka mig att jobba.
Så det är inte frågan om att jag är kräsen i mitt jobbsökande. Jag söker i princip allt jag kan ha någon som helst chans att få... Men förr eller senare kommer man till en punkt, där det känns lite tröstlöst, där man undrar om man valt rätt område att utbilda sig inom.
Jag vill inget hellre än att få jobb inom sjönäringen, men kan inte hur långt som helst riskera den ekonomiska trygghet man trots allt har med ett fast jobb. Man vill åtminstone ha ett vikariat att gå till om man ska säga upp ett fast jobb...

AB 1 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 SR 1, 2, 3, 4, 5, 6 SvD 1, 2 SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

Bilderna lånade från Vasa yrkeshögskola, Falköga

När jag gick ut gymnasiet hade jag minst trea i alla ämnen. Men med ett enda undantag, nämligen idrott. Där hade jag en etta.
Jag har aldrig varit särskilt idrottsintresserad och misstänker väl att min avsky gentemot idrotten i skolan grundades redan i mellanstadiet. Dels hade jag då en idrottslärare som egentligen borde ha pysslat med något helt annat än att jobba med barn. Hon kunde göra narr av oss som inte var särskilt duktiga i idrott, allra helst inför hela klassen men också ställa krav som var aningen för höga för barn i 10-12-årsåldern.
Men framförallt började redan då något som jag personligen inte tycker hör hemma på idrottslektionerna i skolan. Nämligen att allt ska vara en tävling på blodigaste allvar. För en annan som inte var särskilt duktig, blev förstås idrotten en mardröm. Inte nog med att läraren under pågående lektion kunde göra narr av mig när jag gjorde någon tabbe - även på rasterna fick man givetvis höra även från vissa klasskompisar hur kass man varit på idrotten.
Även om lärarna var bättre, fanns självklart tävlingsmomenten kvar i idrotten när man sedan kom upp på högstadiet. Man hade inte idrott för att lära sig saker, för att få röra på sig - utan helt enkelt för att vinna olika turneringar och tävlingar. Ganska snart på högstadiet började jag komma med olika undanflykter för att slippa vara med på idrotten. Jag hade ont både här och där, glömt mina kläder...
Detsamma var det på gymnasiet. Men efter någon termin på gymnasiet, insåg jag givetvis att min lärare inte gick på mina undanflykter. Till sist struntade jag i att säga något och vi hade en tyst överenskommelse om att jag var närvarande och fick göra något annat, så fick jag lägsta möjliga betyg men ändå ingen frånvaro.
Jag tillhörde dem som alltid blev vald sist, då man hörde klasskompisarna säga att "jaja, vi tar väl Tobias då", följt av en djup suck. Något som förstås blev nästa bekräftelse på att man inte var särskilt duktig i idrott.

De är få frågor som så ofta dykt upp på anställningsintervjuer, som just den varför jag ha en etta i idrott när jag i övrigt har helt okej betyg.
Men mitt svar har alltid varit detsamma. Min syn på skolidrotten är att eleverna ska få en viss allmänbildning kring olika idrotter, men att det ska vara utifrån varje elevs förutsättningar och en lek. Inget blodigt allvar, där det viktigaste är att vinna en massa tävlingar.
I mina ögon gavs man inte möjligheten att få ett bra betyg utifrån de vitt skilda fysiska förutsättningar som barn och ungdomar faktiskt har. De som idrottade och tränade på fritiden fick självklart bra betyg, medan vi som inte gjorde det heller inte uppmuntrades eller gavs förutsättningar för få ett bra betyg i slutändan.
Sen finns det självklart skolor och lärare som lägger upp undervisningen på ett bra sätt och ger eleverna de rätta förutsättningarna för att kunna få ett bra betyg.
Men idrotten är inte som andra ämnen, där du "bara" behöver läsa olika mycket för att kunna klara ett prov. Vissa måste slita aningen mer för att få ett bra betyg i matte eller engelska, men alla har inte förutsättningarna att klara idrotten ens om man ligger i ordentligt. Och framförallt kommer man inte upp i samma nivå som någon som till exempel tränar 5-6 dagar i veckan på sin fritid om man själv inte tränar. Ändå betygsätts man på samma sätt.
Visserligen kunde man åtminstone under min skoltid räkna bort idrottsbetyget om det var så att det drog ner medelbetyget. Men samtidigt är - åtminstone i mina ögon - ändå en grundtanke med idrotten att eleverna också ska få röra på sig. En grundtanke som försvinner när man i princip kan missköta sig och det ändå "inte händer något". Och idag när så många - inte bara ungdomar - sitter stilla framför sina datorer på fritiden, borde ju skolidrotten vara extra viktig...

Bilderna lånade från Warwick sport, Easyvectors

Jag är evigt tacksam att jag alltsomoftast slipper ta mig fram genom Stockholms rusningstrafik. Det är en av de stora fördelarna med jobba skift, att man oftast missar den värsta rusningen.
Men när man sedan någon gång ska ta sig fram i rusningen, blir man alldeles chockad över att vissa inte tänker längre än vad de faktiskt gör. Hur mycket smidigare skulle det inte fungera i till exempel tunnelbanan om man bara hjälptes åt lite?!
Jag är inte den som stressar upp mig, springer för att hinna med ett specifikt tåg, armbågar mig fram och skuffar undan folk för att komma fram. Tror mig, det är otroligt många som gör så. I rusningen går tunnelbanetågen med 5-10 minuters mellanrum - vad är det för katastrof om du kommer hem 10 minuter senare?
Däremot, när det är folk som täcker en stor del av trottoaren med matkassar, rullatorer och barnvagnar och dessutom går extremt långsamt - och till och med stannar mitt i vägen för folk - blir jag riktigt irriterad! Oavsett om jag har bråttom eller ej. Om du inte vill eller kan gå i normal gångtakt, jamen håll åt sidan lite så att folk kommer fram! Även om jag inte är den som stressar i onödan, vill jag heller inte hålla snigelfart.
När man sedan väl kommer till tunnelbanan, ser man nästa fenomen. Det är ofta folk inte kommer med tunnelbanan i rusningstrafiken, för att det helt enkelt inte finns plats att komma in genom dörrarna. Men tittar man in i vagnarna, ser man att folk vägrar att gå in i gångarna så att fler faktiskt skulle få plats. Det finns gott om plats i gångarna och även där handtag att hålla sig i. Men det har folk inte fattat verkar det som.
Istället tränger man ihop sig i utrymmet precis innanför dörrarna tills det knappt går att få igenom dem. Några steg till och det hade blivit mindre trångt, trots att fler personer fått plats på tåget.
Hur bra jag än trivs i Stockholm, har jag emellanåt otroligt svårt att förlika mig med den stress som emellanåt förekommer här. Jag har sedan länge slutat springa för att hinna med tunnelbanan, utan kan medvetet välja att ta ett senare tåg istället för att stressa. Jag springer inte i rulltrappan, jag tränger mig min ohejdat fram bland andra resenärer. De enda gångerna jag blir smått irriterad, är när folk av olika anledningar går extremt långsamt och inte har vett att gå åt sidan så att andra faktiskt kommer fram.
Och vari ligger problemet att ge plats åt andra, framförallt dem som går dåligt och verkligen skulle behöva en sittplats på bussen eller tunnelbanan? Nej, det är väsentligt mycket viktigare att ens väska får en sittplats en den 80-åriga damen med rullator. Personligen reser jag mig alltid och ger plats åt folk som verkar behöva sittplatsen bättre än mej. Och min väska behöver verkligen ingen sittplats någon annanstans än på golvet.
Vissa tycks dock ha lärt sig att säga till på väldigt effektiva sätt om de behöver en sittplats. Minns speciellt en dam op 80+ någonstans som kommer ombord på tunnelbanan, där praktiskt taget alla sittplatser var upptagna. Dock hade tjejen på cirka 18-20 år - som satt mittemot mig - sin stora handväska på sätet bredvid sig. Och inte gjorde hon någon som helst ansats att flytta på väskan. Den äldre damen knatar sonika fram, lyfter undan tjejens väska och sätter bestämt ned väskan i tjejens knä. Sedan sätter sig damen lugnt ner på det nu lediga sätet.
Hur svårt ska det vara??

Bilden lånad från Social Medi8r

Jag antar att ganska många hört Magnus Ugglas Vild och skild? Och hur många kan emellanåt känna hur träffande denna text faktiskt är?! Varje gång jag går på krogen (även om det inte sker så fruktansvärt ofta), slås jag av hur vissa faktiskt beter sig.
Män på 50+ har ett rykte om sig att att ofta vara gubbsjuka, att ofta flirta med 20-30 år yngre tjejer och att inte ge sig i första taget när de får ett nej. Det finns jättemånga som är så, så det ryktet är absolut inte inte oförtjänt, även om det självklart finns många som inte alls lever upp till det heller.
Många gånger blir man full i skratt när man ser dessa aningen äldre herrar som går ut på krogen och fullaste allvar tycks tro att de ska få med sig en 20-åring hem. De tycks totalt sakna självinsikt, utan tror verkligen att de kommer att lyckas med detta.
Många av dessa män får man känslan av att dessa är relativt nyseparerade och på något sätt vill få bekräftelse, se att de fortfarande har "ett värde på köttmarknaden".
Men jag lovar er, nästan lika ofta som man ser dessa män, ser man även kvinnor i samma ålder som beter sig ungefär likadant. Jag har själv "råkat ut för" kvinnor som är 20-30 år äldre än mig själv, men som envetet vill ha med mig hem över natten. Och tror ni de ger sig? Nej, varför göra det?! Även här vill man ha någon form av bekräftelse, en bekräftelse om att man fortfarande är attraktiv för oss som är avsevärt yngre. Och dessa lite äldre kvinnor är avsevärt envisare än yngre, de har väldigt svårt att ta ett nej. Det har hänt att man får vara otrevlig emot dem för att de ska förstå att man inte är intresserad.
Det är inte grejen som sådan, att "ragga" även om man är 50+, utan att man måste ha lite självinsikt och kunna ta ett nej. Ett desperat intryck av en person är nämligen fruktansvärt avtändande...

Bilden lånad från Butiq

Det var ju en minst sagt strålande morgon man vaknade upp till denna Valborgsmässoafton. Jag brukar tycka att den mörka delen av året är riktigt mysig och vilsam tid. Jag är storförbrukare av ljus och älskar att sitta hemma framför TV:n med massor av ljus tända runtom i lägenheten.
Men när nu våren, ljuset och värmen kommer tillbaka får man ändå en helt annan energi och ork. Jag kan plötsligt strosa runt utomhus och bara njuta av allt som slår ut, alla dofter man känner och kvittret från alla fåglar som kommer tillbaka.
När jag kom upp i morse, stod termometern på 22 grader i solen och jag sprang raka vägen till balkongdörren för att ställa upp den och släppa in den härliga vårluften. Efter avslutad dusch gick jag med morgontidningen under armen och stor laddning kaffe ut på balkongen för att frukost. Jag blev sittande länge i solen innan jag slutligen bestämde mig för att gå in igen.
Lägligt nog hade vi en av veckans fystimmar idag på jobbet och jag bestämde mig väldigt snabbt att förlägga min fys utomhus. Det blev en timslång promenad i Nackareservatet och jag njöt verkligen för fulla drag! Grönskan har verkligen exploderat sista dagarna och möttes av en symfoni av dofter när man kom ut i skogen i reservatet.
Och jag var långt ifrån den enda som passade på att njuta av det härliga vädret. Det vara många soldyrkare i farten denna första riktigt fina vårdag. Man märker verkligen att man någonstans saknat ljuset och värmen under vinterhalvåret, även om inte direkt tänker på det förrän våren faktiskt kommer.
Men när den väl är här, blommar vi svenskar ut otroligt mycket. Plötsligt blir alla gladare, trevligare och kommer ut ur våra iden med en helt annan livsglädje.

Så mycket Valborgsfirande blir det dock inte för min del i år heller. Plikten och jobbet har kallat under kvällen och jag har fått njuta av vårkvällen på jobbet.
Men det är inte något som gör mig särskilt mycket egentligen. Ska jag vara helt ärlig, vet jag inte när jag var på något Valborgsfirande sist. Missminner jag mig inte helt, var det 2006, samma år som jag sedan flyttade till Kalmar för att plugga. Trots allt var det ju något man tyckte om som liten, när man sprang runt med ett paket smällare i näven. Jag har sedan inte hört till dem i tonåren tagit någon brakfylla vid Valborg, utan satt snällt hemma med mina föräldrar.
Nu som vuxen knatar jag iväg till någon brasa någon ytterst enstaka gång. Om jag råkar vara ledig, för det har jag trots allt inte alltid varit. Men det känns inte som något man direkt tycker är någon katastrof om man missar detta firande.
Dessutom har jag en vag känsla av att jag kommer vara väsentligt mycket piggare och fräschare imorgon förmiddag än ganska många andra. På sätt och vis kan jag tycket det är rätt beklämmande att Valborg blivit en av de stora suparhelgerna bland många ungdomar. Inte för Valborg som sådan, utan för att många råkar illa ut i fyllan och villan. Oavsett när man krökar till.
Det är inte så att jag anser mig "ha rätten" att komma med några moralpredikningar bara för att jag aldrig tillhört dem som svinat runt på Valborg. Det är väl snarare så att jag anser mig blivit äldre och visare helt enkelt. Man har lärt sig att det går att ha roligt utan stora mängder alkohol och att det faktiskt inte alltid är värt att vakna med träkeps dagen efter.
Man får sedan kryssa duktigt mellan resterna av firandet när man åker till och från jobbet dessa storhelger som förknippas med mycket festande. När jag åkte hem efter att ha jobbat nyårsnatten, fick jag kryssa duktigt mellan krossade flaskor, halvt urdruckna ölburkar, halvätna hamburgare och - det vidrigaste av allt - spyor.
Just i samband med dessa helger, liksom löningshelger, blir utelivets baksida extra påtaglig. Jag avundas inte dem som tvingas ta reda på dessa rester. Åker man till eller från jobbet rätt sent på kvällen, blir man verkligen varse hur jobbiga folk blir med lite sprit innanför västen. Jag frågar mig alltid om själv blir lika jobbig när jag druckit? Åker man istället frampå morgonen får man se alla rester efter kvällens och nattens festande. Och vid båda tillfällena överväger jag allvarligt att aldrig mer gå på krogen.

AB 1 BAR 1 DAG 1 DN 1 SvD 1 SVT 1, 2

Bilderna lånade från Forum Garten, Natural Science

Jag har alltid haft en viss ovana när något ska bli gjort hemma. Framförallt när det är något jag ser fram emot, något jag gärna vill ha gjort av en eller annan anledning. Jag vill nämligen att det ska bli gjort så fort som möjligt. Helst direkt.
Har jag köpt hem något, vill jag ha det hela installerat så fort som möjligt. Jag kan sällan hålla mig och tänka att "det där kan jag fixa imorgon" - istället kör jag på som en vettvilling för att få ordning på det jag köpt.
Det spelar ingen roll om det är nya möbler som ska skruvas ihop, en ny mobil, ny dator eller något annat. Jag kan helt enkelt inte bärga mig från direkt köra igång att skruva och installera.
Häromdagen kom äntligen min nya bokhylla och de nya CD-ställen. Äntligen skulle vardagsrummet bli färdigmöblerat och det skulle kännas mer hemtrevligt där. Redan vid tre kom leveransen - och jag kunde självklart inte hålla mig ifrån att börja skruva direkt. När sedan möblerna var hopskruvade kom nästa steg, att fästa CD-ställen i väggen. Länge stod jag och funderade på om det vore klokt att börja borra i väggarna när klockan var nästan nio en fredagskväll. Jag vill liksom inte få klagomål på för att jag är för ivrig att börja borra i betongväggarna. Men jag kunde helt enkelt inte motstå frestelsen! Klart jag skulle ordna med det sista. Det gick så långt att jag glömde såväl hunger som trötthet och ömmande fingrar. När möblerna var monterade, återstod att hämta ner kartongerna med böcker och skivor från vinden. Allt sådant som varit undanställt de senaste månaderna.
Men de allra flesta av oss vet hur tungt böcker, filmer och skivor är. Jag var helt enkelt totalt slut när de fem kartongerna med detta innehåll var nedburna till vardagsrummet. Det fick helt enkelt så lov att vara färdigt för dagen, vare sig jag ville eller ej. Och jag lovar er, jag hade träningsvärk i två dagar efter att ha burit dessa kartonger!!
Att sedan sortera runt 300 CD-skivor och 50-talet DVD-filmer så att man hade det i skaplig ordning i hyllorna var inte det allra lättaste. Det var en process som fick ta vid dagen efter och som tog åtskilliga timmar i anspråk.

Att skruva ihop möblerna drog ut så pass mycket på tiden att jag till sist glömde att jag även var hungrig. Jag var så ivrig att få möblerna på plats att jag verkligen glömde allting annat! När möblerna slutligen var på plats och fästa vid väggen, insåg jag att jag inte bara var hungrig utan såväl trött som törstig och kissnödig.
Från att från början haft planen att ordna hemlagad middag, hamnade jag istället på kvarterspizzerian för att äta middag. Något som inte alls var planerat från början, men som blev en bra symbol på hur energisk jag är när något ska ordnas hemma.
Otålig? Ja, det kanske är ett bättre ord i vissa lägen. Jag har svårt att se en massa kartonger med prylar barrikadera golven och vill verkligen inte ha saker liggande där de inte ska vara.
Någon dag efter att bokhyllan levererats köpte jag nya gardiner till vardagsrummet och såg verkligen fram emot att få stryka och sedan hänga upp dem. Fram tills jag insåg att de måste fållas upp 2-3 decimeter för att inte ta i golvet. Snacka om att jag kände mig frustrerad över att gardinerna nu får ligga tills jag har möjlighet att fixa med att fålla dem! Om jag kan sy själv? Nej, tyvärr, där går min gräns! Sy är något jag verkligen inte bemästrar överhuvudtaget och jag kommer inte ge mig in på något jag inte klarar av.
Så hur mycket jag än ogillar det, ligger nu gardinerna i en prydlig hög i väntan på att jag ska försök få tag i någon som klarar av att fålla dem så att jag kan hänga upp dem...
Men så här har jag alltid varit när det varit frågan om saker jag verkligen velat färdigställa. Jag har varit väldigt otålig att få saker och ting i ordning och på plats. Sen har jag en tendens att bli irriterad när det inte går som jag faktiskt vill att det ska gå. Jag vill snabbt komma i ordning, snabbt få upp saker och snabbt se resultat. Något som självklart inte alltid är praktiskt möjligt.
Samtidigt som jag kan vara fruktansvärt och obotligt lat när det gäller saker som jag inte uppskattar. Tycker jag något är tråkigt och inget annat än ett ont måste, då skjuter jag på det in i det längsta istället...

En del av vardagsrummet...

Bilderna lånade från Alluscion's illusions, Wikipedia, Tobias Lindqvist

Sista veckorna har jag känt ett gnagande samvete gentemot mig själv. Jag har verkligen försummat ganska mycket känns det som. Jobbet har kommit i första hand och jag har haft åtskilliga övertidstimmar per vecka. Vissa gånger har jag till och med övernattat på jobbet för att få så mycket sömn som möjligt.
Och visst, jag har inte direkt sagt nej när jag blivit tillfrågad. Snarare har jag vissa gånger faktiskt till och med själv erbjudit mig innan jag blivit tillfrågad. Så jag ska egentligen inte alls klaga. Och jag behöver ju verkligen pengarna när de väl kommer den 25:e. Jag har fortfarande en hel del utgifter till olika heminredningsgrejer, så pengarna kommer väl till pass.
Men ibland känns det som att man prioriterar lite konstigt. Hur mycket tid har jag haft att faktiskt göra av med pengarna jag tjänat? Hur mycket tid har jag haft att göra sådant som jag själv tycker om? Och hur mycket tid har jag ägnat åt att träna, något som jag ju till sist äntligen fått lite rutin på?
Nej, det är inte mycket tid. Igår slog det mig att det är en dryg vecka sedan jag faktiskt var till gymmet sist. Och allt sådant jag länge tänkt göra har kommit på efterkälken.
Nu har jag äntligen två dagar ledigt och redan idag skred jag till verket! Direkt efter frukost bar det av in till stan för att springa i affärer - och jag njöt verkligen. Bara strosa runt i min egen takt utan ha nämnvärt många tider att passa. Jag hittade flera av de saker jag länge tänkt köpa hem, som nyckelskåp, vaser och ljusstakar.
Det blev lunch på stan och sedan bar det av till polishusets gym. Lite motigt kändes det på något vis till en början, men sedan gick det riktigt bra när jag väl var på plats. Precis som jag hela tiden vetat: när jag väl börjat komma av mig lite började jag direkt söka ursäkter för inte gå till gymmet. Hade jag inte lite ont i huvudet? Blev det ändå inte lite stressigt trots allt? Men jag tvingade mig iväg och intalade mig själv att det bara var undanflykter. Jag noterade väldigt snart vad fort kroppen anpassar sig till att inte träna och hålla igång. Konditionen hade knappast hunnit bli sämre, men så fort jag gick in på styrketräningen märktes en viss försämring. Så nu får jag återigen ligga i lite grann för att komma ikapp igen!

Men så har jag på allvar börjat inse vilken guldgruva internet med alla annonstjänster är! För en billig penning är det hur lätt som helst att hitta saker hem, nog för att möblera en hel herrgård.
När jag nu insett att jag haft råd att lusläsa de annonser som finns, har jag suttit parkerad vid datorn och sökt efter sådant jag vill ha hem. Och dagen avslutades med en vända till Sköndal, där jag via Blocket hittat en snygg taklampa att ha i sovrummet.
Givetvis kunde jag inte bärga mig från att börja plocka och inreda när jag till sist kom hem, för att få de nya grejerna på plats. Nyckelskåpet kom på plats på en av hallväggarna, ljusstakarna i ena vardagsrumsfönstret och den nygamla taklampan åkte upp i sovrumstaket.
Nu har jag gjort de dyrare inköpen hem och det börjar mest bli småsaker som fattas, sådant som inte kommer kosta några större summor.
Rätt trött sjönk jag till sist ner i soffan framför TV:n. För en gångs skulle hade jag faktiskt ro att sitt ganska länge framför TV:n, något som jag inte alltid brukar ha. Idag var det dessutom lite extra intressant att följa nyheterna, måste jag nog säga. Jag brukar visserligen försöka se någon nyhetssändning varje dag, men idag blev det ovanligt många sändningar.
Massmördaren och en av de största galningarna - åtminstone i Skandinavien - på många år, nämligen Anders Behring Breivik ställdes inför rätta och det tog givetvis upp en stor del av nyhetssändningarna. Trots de hemskheter han ställt till med, har jag hela tiden tyckt att han varit ganska roande på något sätt. Att man kan vara så totalt verklighetsfrånvänd, så totalt känslokall och likgiltig inför andra människors liv är så totalt ofattbart. Att han inte anses vara psykiskt sjuk är ju ett rent under.
Sen har han mage att säga att han inte begått något brottsligt och dessutom hävda självförsvar för att försvara sin handlingar. Han erkänner inte rätten som ska döma honom och han har tidigare sagt att han ska få plats i regeringen och få tapperhetsmedalj av norska kungen. Så det var ömsom med fasa, ömsom faktiskt med någon form av märkligt leende på läpparna - trots all tragik - som jag följde nyheterna denna kväll. Fasa över det hemska, men samtidigt något road över att en vuxen människa kan komma med så totalt befängda uttalanden.

Nåväl, dagen är till sist till ända och det är dags för sängen. De eländiga nyheterna på TV under kvällens gång till trots, har dagen blivit lyckad och man får känna sig nöjd med att ha lite nya saker här hemma! :-)

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 SVT 1, 2, 3, 4, 5

Bilderna lånade från Audioboo, No minimum

Den här utsikten vaknade jag upp till idag! Redan igår kväll märkte jag att det kom lite snöblandat regn när jag var ner till affären en sväng. Men jag reflekterade inte så mycket över det då, utan tänkte mest att det var det berömda aprilvädret som spelade oss ett spratt. Trodde nog aldrig egentligen att snön skulle lägga sig!
Men det gjorde den uppenbarligen med råge. Inte det roligaste, när man sista dagarna trots allt sett hur det sakta men säkert faktiskt börjat bli lite grönt här och var på buskar och träd. Nu får man bara hålla tummarna att snön försvinner fortast möjligt!! Tycker lite synd om alla bilägare som hunnit byta till sommardäck bara... För min egen del blev jag mest orolig över om tunnelbanan överhuvudtaget skulle gå så att jag skulle kunna ta mig till jobbet. Men till stora förvåning var det inte minsta lilla försening när jag skulle iväg. Vad jag lyckats läsa mig till, är det än så länge bara Saltsjöbanan som drabbats och som just nu står helt stilla.
Så jag kryssade mig försiktigt iväg till tunnelbanan och fick verkligen se upp för stora vattensamlingar och nedfallna trädgrenar. Snö i all ära, men nu vill jag faktiskt ha vårväder och ingenting annat!

---

---

Påsken 2012 har vi nu i princip lagt bakom oss och imorgon är det vardag igen. Som tur var, hamnade schemat så att jag fick hela påskhelgen ledig och har hunnit med en blixtvisit i mina hemtrakter i Hälsingland. På uppvägen lyckades jag "missa" den värsta påskrusningen eftersom jag åkte först på påskafton. Men nu på tillbakavägen var det värre och jag sitter på ett totalt fullsatt tåg mot Stockholm.
Jag gladdes vid bokningen av mina biljetter åt att få åka det nya snabbtåget som SJ ju köpt in - och trodde naivt nog att man skulle ha lättare att hålla tidtabellen. Men tog väldigt fel uppenbarligen. På uppvägen var vi visserligen i tid, men inte nu när jag är på väg hem igen. I skrivande stund är vi 15 minuter sena och det har varit många turer under resans gång för att klaffa med folks anslutningar. Personligen trodde jag att det var just tanken med de nya tågen, eller åtminstone att man skulle ha lättare att ta in eventuella förseningar. Får hoppas att detta är en engångsföreteelse. :-)
Å andra sidan är en kvarts försening inte så mycket att orda om, värre är ju om det hade varit väsentligt mycket mer.
Och jag tycker verkligen väsentligt mycket mer om att åka tåg än långfärdsbuss. Man sitter bekvämare, lättare att gå på toaletten och så kan man knata iväg till restaurangvagnen för att äta... Och under förutsättning att tåget är i tid, går det ju väsentligt mycket fortare också.
Under min studietid åkte jag oftast buss när jag skulle någonstans, eftersom det oftast är väsentligt mycket billigare. Men sedan jag nu börjat jobba igen känner jag inte att det finns någon större anledning att klämma in mig i en trång och varm buss i flera timmar när jag ska åka någonstans. Då får det hellre kosta lite mer, nu när jag trots allt har råd till det.
Den resegaranti SJ erbjuder, är ju samtidigt inte mycket värd. De gånger jag haft anledning att använda mig av den, är det inte stora summor jag fått tillbaka i slutändan. Generellt är det ju ändå rimligt att man får tillbaka hela summan när man inte fått den tjänst man betalat för. Har jag betalat 1.200 (som slutnotan blev för denna resa) för att med tåg komma fram en viss tid, vill jag inte komma fram någon timme senare i en varm och trång buss. Heller inte om jag kommer fram med tåg, men en eller ett par timmar senare... Sen kanske jag är grinig som tycker så, men då får jag vara det. :-)

"Hudiksvall kommer jag aldrig sätta min fot i, för lantisar har så fruktansvärt sunkig smak." Den kommentaren fick jag faktiskt av en tjej jag dejtade för ett antal år sedan. Hon gjorde klart redan från början att hon aldrig skulle följa med till mina hemtrakter eller ens träffa mina föräldrar eftersom alla lantisar ju var likadana, men sunkig klädstil och allmänt dålig smak.
Faktiskt så är den attityden inte helt ovanlig bland storstadsbor, även om alla inte går så långt att de vägrar att åka utanför Stockholm. Tror ni till exempel den här tjejen någonsin varit i någon mindre stad? Nej, det hade hon inte - men hon hade ju sett på TV hur lantisar minsann var. När jag sedan kommenterade tillbaka att "jamen vad bra att DU är så perfekt då!", blev svaret att "ja, det ÄR jag faktiskt". Som ni säkert redan listat ut, blev det inte många dejter innan det hela var över.
Visserligen märker jag när jag kommer upp till Hälsingland att det är en viss skillnad i stil hos många. I Stockholm följer folk modet lite mer maniskt än vad man gör i Hudiksvall. Både vad det gäller kläder och inredning. Men trots allt finns det fortfarande undantag. Det finns många människor som inte har har "dålig smak", medan det finns många stockholmare som har det.
Sen måste man givetvis erkänna att det finns fördomar även åt andra hållet. Många i Hudiksvall och Söderhamn - som är de två städer jag brukar vistas i i Hälsingland - frågar hur man överhuvudtaget kan bo i Stockholm. Där tänker ju alla bara på pengar och stressar fram, säger man. Stockholmare anses vara snorkiga och tycker sig vara förmer än alla andra tycker hälsingeborna.
Och personligen har jag blivit alltmer en storstadsmänniska under de år jag bott i Stockholm - och fått svårare och svårare att tänka mig att flytta tillbaka till Hälsingland.
Inte i bemärkelsen att jag plötsligt är modemedveten, att jag blivit snorkig eller tycker att "alla lantisar" är sunkiga och mindre värda än mig. Utan i bemärkelsen att jag helt enkelt trivs bättre i en stor stad än en liten. När jag kommer tillbaka till Hudik, sitter fortfarande samma tanter i kassan på Hemköp som för 10 år sedan. Det är samma personer som kör ut posten som när jag sommarjobbade där för 13 år sedan - och samma personer som fortfarande går ut och blir dyngraka på krogen varje helg. Medan många städer andas framåtanda med nybyggda bostäder och nyetablerade företag, läggs företag efter företag ner i Hudik. Det är stor arbetslöshet och man river hyreshus eftersom man inte får lägenheterna uthyrda.
Just på grund av att jag vill ha nära till det utbud som storstan erbjuder, just för att jag själv inte skulle vara nöjd med att jobba på Posten år ut och år in har jag valt att inte bo kvar eller flytta tillbaka. Att sedan andra väljer det livet är något jag absolut respekterar. Alla har vi olika mål i livet. Och det är något tjejen jag berättade om nyss inte insett - och framförallt kunde hon inte respektera andra människors val och sätt att vara. Helt på grund av okunnighet - och samma attityd som till exempel rasism bygger på. Man skapar sig vissa uppfattningar genom TV-program och filmer och vägrar att själv ta reda på hur det faktiskt ligger till...

DN 1 SvD 1 SVT 1

Bilderna lånade från MIIXX, Wallace and Gromit

Den stora nackdelen med att jobba skift, är ju just helgtjänstgöringarna. Jag har sedan länge tappat räkningen på hur många storhelger jag jobbat genom åren. Hittills har jag faktiskt - mot alla odds - lyckats byta bort eller prånglat till mig ledigt de två storhelger på året jag faktiskt vill vara ledig, nämligen midsommar och jul.
Just julafton och midsommarafton är de enda dagarna på hela året som jag helst vill vara ledig. Samtliga andra storhelger kan jag jobba utan jag egentligen tycker det gör särskilt mycket.
Genom åren har jag firat otaliga nyårsnätter på Arlandas terminal 5, uppe på taket där man kan se fyrverkerierna både från Märsta, Stockholm och Uppsala. Jag är påskmat på jobbet och till sjöss. Jag har skippat majbrasor och förstamajdemonstrationer, struntat i nationaldagsfirande. Men det har också varit priset för att få kunnat ha jul och midsommar lediga.
Men i år får jag fakiskt påsken ledig! Hela påsken dessutom, från fredag till och med måndag. Det hör verkligen till ovanligheterna kan jag säga, oftast åker man ju på åtminstone någon av dagarna. Men så var inte fallet i år, alltså.
Så i år kommer det hinnas med både ägg, sill och möjligen någon liten nubbe också. För min del har påsken aldrig varit någon "stor och viktig" helg, men visst är det väl ändå lite speciellt med påsken. Det kan man ju faktiskt inte neka till. Vår familj har inte haft några stora traditioner kring påsken, mer än att vi äter lite påskmat och som barn fick man förstås leta efter påskägg.
Nu som vuxen innebär påsken att man ses en stor del av familjen och ibland också delar av den övriga släkten. Så att nu har möjligen påsken blivit aningen viktigare, även om den ändå inte är en av de viktigaste högtiderna på året.

Så i år passar jag på att få lite påskfirande i Hudiksvall, med delar av släkten. Till en början var tanken att jag skulle jobbat natten mot fredag och bokade därmed biljett till lördag för att sedan åka hem på måndag. Sedan visade det sig att jag istället fick jobba torsdagskvällen, så nu får jag långfredagen hemma innan jag åker uppåt. Men det är inget jag klagar över.
Jag tillhör den generationen som kan minnas hur allt var stängt på långfredagen - och då menar jag verkligen allt. Då var det verkligen hädiskt att tänka att något skulle vara öppet då - precis som att något skulle kunna vara öppet på första maj.
Samtidigt tyckte jag själv att mina föräldrar tycktes vara födda på stenåldern när de berättade att de som barn inte tilläts vara utomhus och leka på just långfredagen. Man skulle vara hemma och "ha tråkigt". Så var det dock aldrig för min del, men långfredagen blev ju per automatik lite tråkigt ändå i och med att så mycket ändå var stängt och man inte kunde göra så mycket. Sen började i alla fall mackarna och vissa jourbutiker ha öppet - och nu har de flesta större affärer öppet några timmar även på långfredagen...
För min del blir det väl en fördel att det ändå blev som det blev med resan i år, de stora resdagarna bör väl vara fredag och måndag. Så det kommer förhoppningsvis vara rätt lugnt på tåget upp på lördag. Sen blir det väl värre på måndag, men det får jag väl leva med.
Jag satt verkligen och jämförde olika sätt att åka innan jag till sist bokade tågbiljett. Jag brukar föredra flyg eller tåg och buss är en nödlösning - mest för att det är förhållandevis billigt. Tågbiljetten blev drygt dubbelt så dyr som bussen, men går å andra sidan dubbelt så fort och dessutom sitter man ju avsevärt bekvämare. Tanken slog mig att eventuellt flyga till Sundsvall för att sedan ta tåget därifrån, men den tanken hann jag inte mycket mer än tänka innan jag slog bort den. Vissa flygbiljetter gick loss på dryg 14.000 kronor, så det var inte ens att tänka på.
Samtidigt är det ju lite märkligt i dessa tider, när man pratar om att vi ska vara så miljövänliga och tänka på miljön att man inte uppmuntrar folk att ta det miljövänligaste färdmedlet, nämligen tåget. Visserligen är det ju bättre att åka buss än bil - men det klår ändå inte tåget.

SvD 1

Bilderna lånade från Vardagsprat, TrainsRussia