Alla som levt i en relation där svartsjuka förekommit vet hur jävligt det kan vara. Många gånger både för den som är svartsjuk och för den som drabbas av någons svartsjuka.
Självklart finns det olika typer av svartsjuka, både den sundare sorten, som de flesta av oss kan känna när det är mer eller mindre befogat. Men sen finns den sjuka och osunda svartsjukan som dyker upp när det inte är fullt lika befogat - men där den svartsjuka personen inte alltid heller ser det osunda i sitt beteende.
Jag har själv levt i ett förhållande med denna osunda svartsjuka - och frågar mig ibland vilket i den tjejens beteende som var värst! Det faktum att hon var så extremt svartsjuk, eller att hon aldrig kunde ta till sig av mina argument. Hade hon bestämt sig för att jag varit otrogen eller lurat henne på något sätt, då var det bara så. Det spelade ingen roll vad jag sa. Och svartsjukan dök upp i de mest märkliga situationer! Om jag hade ett sår i pannan hade jag legat med någon som rivit mig i pannan i stundens hetta. Hade jag stannat till på stan och pratat med en kvinnlig arbetskamrat var det för att jag var kär i henne. Gjorde jag en kvinnlig kollega en tjänst var det av samma anledning. Anledningarna till svartsjukan var många, men en sak var i princip alltid densamma: vad jag än kom med för motargument, så ljög jag alltid...

Den här tjejen pratade ofta om att hon blivit misshandlad i tidigare relationer. Hur mycket sanning det låg i hennes historier vet jag ärligt talat inte - för det har i efterhand visat sig att den som ljög mest av henne mig var just hon själv.
Men med det anklagande och svartsjuka beteende hon faktiskt hade, är det helt enkelt inte så konstigt att hon lockade fram våldstendenser hos vissa pojkvänner. Även om jag själv aldrig slog henne, så lyckades hon reta upp mig mer än någon lyckats med! Vare sig innan detta förhållande eller efter. Alla reagerar olika när de blir arga och jag anser att det är ganska troligt att personer som normalt inte blir våldsamma när det blir arga skulle kunna bli det just i sådana här lägen.
Min egen syn på våld är att det endast finns ett tillfälle då det faktiskt är befogat! Det är i självförsvar och aldrig annars. Däremot finns det självklart situationer då man blir så provocerad att det är svårt att behärska sig, då det helt enkelt rinner över. Och det kan självklart vara förmildrande omständigheter, men det gör inte nödvändigtvis våldet befogat.

Tänk er nu tanken att jag gått över gränsen under något gentemot min exflickvän på grund av hennes svartsjuka och kontrollbehov! Jag misshandlar henne inte svårt, men med kanske en eller två örfilar (eller liknande) vid några ytterst få tillfällen. Jag kommer vid något annat tillfälle kanske med något som skulle kunna liknas vid någon mildare form av hot. Någon annan gång kanske jag kollar hennes mobil eller dator för att se om HON har rent mjöl i påsen med tanke på alla anklagelser hon riktade emot mig... Ett beteende som på ett eller annat sätt provocerats fram av hennes svartsjuka, kontrollerande beteende...
Med stor sannolikhet hade förmodligen fokus lagts på det jag som man gjort emot HENNE, utan någon större hänsyn till vad hon gjort mot mig - det som i grunden provocerat mig till det jag gjorde. Jag hade förmodligen ansetts vara en hotfull, kontrollerande kvinnomisshandlare.
Så vänder vi på steken! Jag hade varit extremt svartsjuk, anklagat min sambo för den ena saken mer osannolik och orealistisk än den andra. Jag hade motsatt mig att hon gick på personalfester, på krogen eller reste på egen hand. Jag hade blivit svartsjuk för att hon ens skulle besöka sina föräldrar. Och hon hade till sist haft svårt att behärska sig och det hade runnit över i enstaka slag, hot och snokande i min dator eller mobiltelefon. Fortfarande hade jag varit förövaren, den psykiskt misshandlande mannen som ville ha kontroll över min partner - medan det hon gjort mig förmodligen inte skulle leda någonstans rent rättsligt. Det är helt enkelt ofta mannen som blir förövaren...

Självklart är det så jag inte på något sätt försvarar misshandel, oavsett vem som är offer eller förövare. Många misshandlade kvinnor förklarar ju misshandeln med att de provocerade mannen på något sätt - men det är säkerligen bara är i en bråkdel av fallen man faktiskt kan säga att kvinnan provocerat mannen så att det kan ses som en förmildrande omständighet. Men visst förekommer sådana fall, även om de inte är särskilt många.
För min egen del gick det aldrig överstyr med regelrätta hot eller slag mot min dåvarande sambo (har inte gjort det mot någon annan flickvän heller). Men jag tror knappast jag är den enda som blir oerhört provocerad av att först bli anklagad för totalt horribla och osannolika saker som jag aldrig skulle komma på tanken att göra - för att motparten sedan vägrar tro på mina motargument. Framförallt när det är totalt befängda saker, när det blir gräl kring sådant som som i grunden är helt normalt ett "normalt umgänge" med kolleger, familj och vänner. När man tillsammans med sin syster ska köpa en födelsedagspresent till mamma, stannar till och pratar med en kollega på stan, gör en annan kollega en tjänst i jobbet - men bara blir anklagad för att egentligen vara otrogen. Självklart är det provocerande. Kanske framförallt när anklagelserna kommer från person som hävdar att HON sköter hela förhållande fläckfritt (trots alla anklagelser och all svartsjuka) och som man själv ställt upp på på alla möjliga sätt under fårhållandets gång.
Precis som att vissa kvinnor tycks dras till misshandlande män, tycks jag själv dras till tjejer/kvinnor som visar en eller annan tendens till svartsjuka och/eller annat kontrollbehov. ALLA relationer jag haft har inte varit med "sådana" tjejer, men förvånansvärt många känns det som ibland. Inget senare förhållande har visserligen varit så extremt som mitt förhållande med W, som jag syftar på i det här inlägget, det måste jag verkligen betona. Men det har ändå varit en hel del diskussioner i andra förhållanden också - om saker som grundar sig i lite väl överdriven svartsjuka.
Och en hel del svartsjuka kan man trots allt leva med, bara det går att resonera kring det. Om den svartsjuke kan ta till sig andra argument och se att det han/hon kläcker ur sig egentligen är ganska befängt - eller åtminstone inte särskilt realistiskt.

Som kille/man är det helt enkelt svårare att bli trodd när man blir utsatt för misshandel i nära relationer. Oavsett om den är psykisk eller fysisk. Många av er som läser detta tänker säker i banor som "jamen, har han inte gjort NÅGONTING som faktiskt befogat svartsjukan?".
Jag lovar, den kommentaren har jag fått flera gånger när jag berättat denna historia! Det är många som lite skeptiskt frågat om det inte funnits någon gnutta av sanning i min exflickväns anklagelser. Svaret är och förblir detsamma, nämligen att hennes anklagalser och hennes beteende till 99,999999 % var totalt ryckt ur luften och totalt ogrundat.
Men kanske just för att det egentligen hör till ovanligheterna att det är kvinnan som är förövaren och mannen offret, är det många gånger ytterst svårt att bli trodd. Istället blir man ifrågasatt. Man förväntas i dagens könsstereotypa samhälle vara den starkare parten när man är man. Man förväntas underförstått "hålla ordning på sin kvinna" och sätta henne på plats om hon är dum. Okej, det sista var en grov överdrift, men ni förstår säkert andemeningen.
Och missförstå mig inte! Även om man blir provocerad är det självklart inte okej att misshandla någon. Men det kan ändå var en förmildrande omständighet... I vissa fall.

LÄS GÄRNA: En kärlekshistoria

SvD 1

Bilderna lånade av Elisabeth, LöparLottas blogg