När något tar slut eller livet på ett eller annat sätt tar en oväntad vändning, försätts ofta liksom hela tillvaron ur spel. Det blir med tiden svårare att ta tag i tillvaron och att börja om på nytt, av någon märklig anledning tycks detta ha med åldern att göra. Kanske blir man bekvämare med åren och får svårare att anpassa sig till nya förutsättningar och omständigheter?
Sedan mitt senaste förhållande under förra helgen definitivt tog slut, har det känts konstigt, overkligt och väldigt motigt att försöka ta sig vidare i livet och tillvaron. Även om separationer alltid varit tuffa, tycks det med tiden bli allt svårare att komma vidare, att ta sig ur dessa svackor som ju egentligen hör livet till emellanåt.
Det har känts jobbigt att återigen börja inreda lägenheten efter egen smak, att inse att livet nu tagit en ny vändning. I ett läge, där man ju skulle kunna se vissa möjligheter blir det istället ett märkligt mörker där man har svårt komma sig vidare.
Det har varit uppbådande av all tänkbar viljestyrka som jag sakta börjat göra i ordning här hemma igen. Jag har fått anstränga mig för att tänka att jag ju faktiskt måste få saker och ting på plats igen för att kunna bo här.
Förutom det praktiska, kommer självklart de andra bitarna i livet; det sociala, det känslomässiga fram. Det är på många plan livet plötsligt ser helt annorlunda ut och man nu ska försöka forma sin tillvaro på något sätt.
Någonstans har jag alltid varit en person som försökt att se det positiva i saker och ting, att se möjligheterna - men det är en egenskap som inte alltid är helt lätt att anamma! I vissa lägen är det svårt att se det ljusa i tillvaron helt enkelt.
Nu har det bara gått en knapp vecka sedan jag plötsligt stod ensam här hemma igen (även om det är något jag vetat om skulle ske ett bra tag innan det faktiskt skedde). Självklart kommer det ta ytterligare ett bra tag innan man faktiskt känner att man kommer på fötter igen, innan man kan se andra ljuspunkter i tillvaron och känner sig redo att gå vidare på de allra flesta plan i tillvaron.
Många pratar om en "magisk gräns" på ett halvår och jag tror det ligger ganska mycket sanning i det. Efter den tiden börjar man sakta komma på fötter igen, sakta se ljuspunkterna i livet på nytt och känna att man med full kraft kan gå vidare igen. Om jag kommer träffa någon som det känns helt rätt med igen vet jag inte. Och jag vet heller inte om det är något jag kommer stå efter i framtiden. Just nu är det självklart inte något jag känner är något krav, något jag faktiskt längtar efter. Snarare tvärtom. Men så är det ju å andra sidan oftast efter ett avslutat förhållande, det tar lång tid innan man känner att man kan gå vidare på den punkten.

Jag har idag "gjort stan" för att köpa in en del småsaker som behövs när man nu plötsligt är ensam igen och ska inreda sitt hem på nytt. Det var inga stora saker jag skulle köpa, utan mest en del "småplock" som sladdar, krokar, dörrmatta och liknande. Men väldigt snabbt tickade pengarna iväg. För några kablar, lite krokar, plugg, en dörrmatta och lite annat småplock slutade notan på 1500 kronor. Är inte det helt sjukt?? Jag skulle kunna köpt ett par begagnade möbler för de pengarna!! Plötsligt inser man istället vilka pengar det är man "sitter på" i ett hem. Det är egentligen inte bara möbler, prylar och kläder som är värda pengar utan varje liten pinal man äger. Börjar man räkna samman allting, blir det snabbt pengar. Att man sedan inte skulle få ut ersättning på hemförsäkringen gör varje liten krok eller sladd är ju en annan sak,..
Lite grann har jag ju tittat runt på vad saker och ting kostar, ju mer jag insett vad det faktiskt är jag behöver köpa. Och jag börjar sakta inse vart det är mina pengar kommer ta vägen framöver. Även om det inte är så väldigt mycket möbler jag behöver köpa, så är det ändå en del saker - och direkt snackar vi fyrsiffriga belopp! Lite hyllor, några stolar, kanske någon fåtölj... Tur är väl att man inte har några högtflygande krav på att allt måste var nyinköpt! Jag tillhör dem som inte har något emot att handla på secondhand, så länge sakerna är i gott skick. Jag har redan några favoritaffärer dit jag gärna går och drömmer mig bort och tittar på allt jag skulle vilja handla för att inreda mitt hem.

En fråga som dock ofta dyker upp i olika sammanhang, ju längre tiden går är vad man anser är värt något här i livet och vad man kan tänkas ångra den dag man litter på dödsbädden. Detta gäller inte minst när större och omvälvande saker sker i livet. Jag frågar mig ofta vad jag kommer ångra den dag jag inser att det försent att ändra på saker och ting, den dag man vet att nu är det hela definitivt och utan återvändo.
Kommer jag ångra att jag inte försökte mer i ett förhållande, att jag inte greppade vissa chanser när de erbjöds?
Det är självklart sådant man inte kan veta förrän den dag man väl är där, men det är svårt att låta bli att leka med tanken när den väl dyker upp. Det omvända kan självklart även vara att man ångrar att man inlett vissa förhållanden och relationer - även om jag är övertygad om att så inte är fallet i just detta förhållande, som just tagit slut. Det är inte något jag ångrar att jag faktiskt inledde.
Man ställs ständigt inför val och vägskäl där man måste ta mer eller mindre stora och avgörande beslut och ofta är det först med facit i hand som man vet om man tagit det rätta beslutet eller ej. Med tiden återstår att se vilket som varit det rätta i detta läge... Oavsett hur jobbigt det känns för tillfället, vet man med tiden om det varit rätt eller ej. Och när känslorna trots allt finns kvar, men det är andra omständigheter som gör att man väljer att gå skilda vägar är det inte ett lätt beslut.

DN 1, 2

Bilderna lånade från VK-bloggen, Jonesson, The situationist