För snart 15 år sedan flyttade jag som 19-åring till London, där jag jobbade som volontär bland stans alla hemlösa. I Stockholm räknar man med att det finns runt 3.000 hemlösa, medan det i London är mångdubbelt fler. Hjälpbehovet tycktes vara enormt och man såg alltifrån ensamma barn och hela barnfamiljer till gamla människor i rullstol som bodde på gatorna.
Organisationen jag jobbade för gick i stort sett enbart runt på donationer och den hyra de boende betalade för att bo på de härbärgen man hade. Oftast var det dock inte de hemlösa själva som betalade hyran, utan den engelska motsvarigheten till socialtjänsten.
Donationerna var inte bara i form av pengar utan även mycket annat. En av de större varuhuskedjorna skänkte dagligen mat som bara hade ett par dagar kvar till utgångsdatum, mat som de förmodligen annars tvingats slänga. Klädbutiker skänkte kläder som man av olika anledningar inte kunde sälja och till det var det många privatpersoner som kommer med donationer av olika slag.
För mig var det en otroligt lärorik period att arbeta med just detta. Man omvärderade saker och ting i livet på ett sätt man aldrig gjort tidigare. Ofta kändes det ganska tröstlöst, när man såg så många människor fara illa och såg alla som dog av överdoser och/eller många års supande. Flera av dem vi hade med att göra, hade klassats som alkoholister redan i 12-årsåldern... Många av dem hade verkligen supit bort allt - och då menar jag verkligen allt - och ägde knappt mer än kläderna på kroppen. Vissa hade varit egna företagare, haft familj och bra boende. Sen gick något snett, de började dricka och blev lämnade av familjen, blev av med såväl företag och bostad...
Men samtidigt såg man också en och annan ljusglimt. En och annan person som faktiskt lyckades ta sig ur sitt missbruk, skaffa jobb och egen bostad. Men sedan tiden i London har jag ådragit mig en stor skräck här livet. En av min astora mardrömmar är nämligen att bli just alkoholiserad. Jag har verkligen sett vilket elände ett missbruk kan ställa till med och skulle aldrig i livet vilja hamna där.

Sedan jag flyttade tillbaka till Stockholm i somras har jag fått en känsla av att man ser flerhemlösa ute på Stockholms gator. Det tycks sitta fler människor och tigga om pengar, fler som ligger och sover med kartonger och tidningar över sig. Även om det självklart förekom även när jag bodde här fram till 2006, så känns det som att det ökat sista åren. Något som känns otroligt beklämmande.
Många gånger när man kommer in på diskussioner om personer som hamnat fel på ett eller annat sätt, är det alltid någon som bestämt hävdar att det minsann inte är särskilt synd om till exempel en uteliggare och/eller alkoholist/missbrukare. Alla har ju nämligen gjort ett aktivt val i sitt liv och man får minsann skylla sig själv om man sinkar sitt liv på det sättet.
Självklart har alla valet att till exempel söka hjälp och att försöka reda ut sitt liv om man hamnat snett. Men att man väl hamnat i situationer med missbruk och hemlöshet beror många gånger inte alls på saker man själv kan rå över. Missbruk och beroende kallas för just det det gör av anledningen att man inte kan styra över sitt beteende själv. För andra beror situationen på sjukdomar av olika slag - oftast psykiska sjukdomar. De flesta av de hemlösa jag kom i kontakt med i London led i någon utsträckning av någon form av psykisk ohälsa. Man var helt enkelt inte alltid kapabel att själv söka hjälp. Sen finns det självklart en mycket liten - nästan försvinnande liten - del som faktiskt själv valt att leva på gatorna. De kan till och med ha ett jobb att gå till, men väljer att inte ha något fast boende. Istället flyttar de runt mellan olika härbärgen. Tro mig, ett fåtal sådana personer kom jag faktiskt i kontakt med under min tid i London. Och jag misstänker ett fåtal sådana personer även finns i Sverige. Men - som sagt - de är mycket få. Oftast är det personer som inte själv valt sin situation av en eller annan anledning som är uteliggare.
Men jag kan inte låta bli att känna mig provocerad när någon påstår att man bara har sig själv att skylla för sin livssituation. Man gör det väldigt enkelt för sig på det sättet! För oss alla kan livet ta otroligt oanade vändningar och man kan hamna i situationer man inte alls rår över.
Detsamma gäller när nu NK lanserat så kallade uteliggarlakan, som är designade med motiv som ser ut som ihoptejpade kartonger och och tidningar. Tanken är att de ska påminna om hur det ser ut för uteliggare när de sover. Ett set av dessa lakan kostar 700 kronor och överskottet går till att hjälpa unga hemlösa. Lakanen har nästan sålt slut, så man får väl anta att man fått in en slant till hemlösa. Förhoppningsvis. Men NK har tydligen fått utstå en del kritik om att hela idén skulle vara smaklös och olustig bland annat. Själv kan jag inte riktigt se problemet! Det har alltid sålt produkter av olika slag i diverse olika butiker, där överskottet gått till någon form av välgörenhet. Vad är då problemet med att sälja lakan, som kanske också kan ge någon en tankeställare? Personligen skulle jag gärna köpa dessa lakan nästa gång jag behöver lite nya sängkläder! Då skulle jag kunna kombinera två ting med varandra; jag får något jag behöver och samtidigt hjälper jag någon på kuppen... Det är bara bra med folk som vill hjälpa på ett eller annat sätt, men istället ska det klagas. Och jag blir smått irriterad när det klagas på sådana här saker...

AB 1 BP 1 DN 1, 2 GP 1 SMP 1 SvD 1

Bilderna lånade från Normal Stuff, Milo Lilja