Jobbar man för mycket, när man till och med tar med sig sin tvätt till jobbet för att man inte hinner tvätta hemma? Ja, förmodligen gör man det - och det var precis också vad jag gjorde idag, plockade med mig min smutstvätt till jobbet. Fördelen med att jobba nästan konstant och dessutom ha uniform på jobbet, är ju att det inte blir så väldigt mycket tvätt. Mestadels underkläder hamnade i tvättmaskinen och det hela var klart på någon timme.
Men visst börjar det ta på krafterna när man nu kört arbetspass på arbetspass. Det har inte blivit många timmars sömn mellan alla pass och det är något som tar på krafterna.
Men pengarna behövs och jag fantiserar nu om den lön som så småningom kommer in på kontot.
Samtidigt gör jag som jag ofta brukar göra när jag inte mår riktigt bra för något. Jag jobbar, jobbar - och jobbar. Något som många gånger fungerar som ett sätt att inte behöva känna efter, att inte behöva tänka på det som känns jobbigt. På jobbet ges inte så mycket tid att tänkta på min separation för några veckor sedan. Inget påminner om den relation jag haft och jag kan fokusera på annat istället.
Visserligen har jag denna gång hanterat sorgen och känslorna på ett bättre och mer konstruktivt sätt än vad jag gjort många gånger tidigare när jag haft anledning att må dåligt för något. Och jag har verkligen bestämt mig för att låta mig själv få sörja ordentligt den här gången utan att ånga på som om ingenting hade hänt.
Visst, jag sa just att jag jobbat för att slippa känna efter och slippa tänka på vad som hänt. Så är det också förstås. Men jag tror mig ha hittat någon form av balans i att både vara hemma och låta mig sörja, men också faktisk göra annat och inte heller gräva ner mig. Det blir en balansgång mellan olika saker, självklart...

Bilden lånad från Arthropoda