När jag var liten tyckte jag det var fantastiskt stort när familjen åkte till Stockholm för att hälsa på de släktingar vi hade här. Jag kunde gå och längta i veckor innan och det kändes nästan magiskt när vi väl satte oss i bilen och åkte hit. För mig som är uppvuxen i en småstad, var det otroligt märkvärdigt att komma till storstan. Allt var så stort och känslan när man närmade sig Stockholm med alla infarter, alla ljus och all trafik var något otroligt märkvärdigt. Och framförallt att det fanns så mycket att göra, som inte fanns i lilla Hudiksvall. När jag var riktigt liten, var ju Skansen och Grönan de största upplevelserna. Sedan var det Cosmonova och Wasamuseet som lockade.
Men det som ofta lockat när jag varit på besök i Stockholm, har varit att jag under hela uppväxten tyckt att det känts otroligt mysigt här på något sätt. Jag älskade att åka tunnelbana, att besöka ställen med bra utsikt över stan - framförallt när det var mörkt - och bara strosa runt på stan. Och jag kan fortfarande som vuxen ibland återuppleva just de där känslorna jag hade som barn när jag besökte Stockholm. När jag nu på kvällarna på väg till mina nattpass på jobbet passerat Slussen med alla lampor och vattnet, när jag sitter på tunnelbanan eller tar djurgårdsfärjorna ut om Djurgården. Ibland känns det nästan som jag plötsligt är 25 år yngre igen och ute på något spännande äventyr i storstan. Plötsligt kan jag återigen gå runt och få den nästan euforiska känsla jag hade när jag var här som barn. Då, när man besökte mormor och morfar, där man alltid kände sig så otroligt välkommen - och  morfar hissade upp mig i luften så att jag kiknade av skratt. Eller när vi besökte mina några år äldre kusiner, när man visste att det var lite fest på kvällarna och man fick vara uppe nästan hur länge man ville.
Det är egentligen märkligt att något så pass "enkelt" som en helgvistelse i Stockholm kan vara så otroligt märkvärdigt, men för mig som barn var det otroligt magiskt. Och kan just att jag sedan barnsben haft en sådan naturlig och positiv relation till den här stan, gör säkerligen att jag fortfarande är smått förälskad i Stockholm. Jag har oupphörligen längtat tillbaka hit under min studietid i Kalmar och sett få andra alternativ till att flytta tillbaka hit.

Men det är ju ofta inte mycket som krävs för att minnesbilder - positiva som negativa - ska dyka upp. Framförallt dofter brukar ju vara något som snabbt lockar fram minnen. Men just dofter är något som den mänskliga hjärnan har lättast att lagra, något som vi oftare kan förknippa med saker ön ljud och synintryck.
Det är ofta jag själv kan känna olika dofter och tänka tanken att "just det, så luktade det där eller där, eller då och då".
Många av de positiva minnen jag själv har från när jag är liten kan fortfarande figurera i drömmar om nätterna. Det kan vara personer jag haft någon nära eller speciell relation till, precis som platser eller specifika upplevelser. Men det är ytterst, ytterst sällan jag drömmer mardrömmar om traumatiska/jobbiga saker jag upplevt långt tillbaka i tiden.
Vissa gånger när jag vaknar, kan jag vara helt övertygad om att jag varit tillbaka någonstans, eller att någon avliden släkting trots allt är i livet. Och under min Kalmarvistelse, drömde jag väldigt ofta att jag flyttat tillbaka till Stockholm igen. Det var inte bara en eller ett par gånger - utan flera gånger jag drömde om en flytt tillbaka hit...
Detsamma gäller förstås när jag är tillbaka i Hudiksvall, där jag växte upp. Många gånger återupplever man gamla minnen när man passerar vissa platser eller känner vissa dofter. Hudiksvall råkar ju dessutom vara den stad som man känner bäst av alla. Man kan vända sig nästan åt vilket håll som helst och veta hur det ser ut om man skulle förflytta sig flera kilometer i just den riktningen. Något man inte alls har samma koll på i Stockholm. Och kanske just av den anledningen - eller åtminstone bland annat - har man förstås massor med minnen förknippade med just den staden.

Bilderna lånade från Improve your memory, Terapisnack