När jag för 10 år sedan började jobba inom polisen, förväntade jag mig någonstans att hamna inom en väldig machokultur. Jag hade nog någon typ av förutfattad mening kring kulturen som råder inom polisen. Samma sak inbillade jag mig när jag började till sjöss; att det skulle vara en ganska rå och "manlig" jargong.
Men det var egentligen bara vad gäller jargongen till sjöss där jag fick något sånär rätt. Förmodligen därför att man inom polisen kommit väsentligt mycket längre vad gäller att ha en större fördelning mellan könen.
Självklart finns det säkerligen en hel machokultur även inom polisen, men jag inbillar mig att den konstant minskar. Man "tillåts" alltmer att vara sig själv, även som man och även om man inte är alltför "manlig".
Personligen har jag otroligt svårt för den otroliga machokultur som många råder på mansdominerade arbetsplatser. Jag har väldigt svårt att känna mig bekväm i dessa situationer och överhuvudtaget sympatisera med jargongen som uppstår. Det snackas sex på ett ganska nedvärderande sätt och kvinnor nämns nästan i ord som en varelse som ska vara kedjad vid spisen när hon ligger i sängen, glatt bresande med benen för att alltid ställa upp på sex. Jag frågar mig ofta om de män/killar som deltar i denna jargong alltid står för detta? Skulle de våga säga samma sak till sin fru eller flickvän när de kommer hem?
Självklart ska man kunna skämta om väldigt mycket, men när det börjar bli en jargong och "vardagligt snack", har man i mina ögon passerat någon form av gräns.
Självklart har det inte varit så här på alla båtar jag sjäv varit på, utan på flera av dem har man haft en bra och hjärligt jargong. Men "machokulturen" tycks fortfarande hänga sig kvar i ganska stor utsträckning till sjöss, framförallt om man jämför med många andra arbetsplatser.
För några år sedan jobbade jag med en jämnårig tjej, som tidigare arbetat på en byggarbetsplats där det var övervägande män som arbetade. I fikarummat och andra gemensamma utrymmen hängde - som på många liknande arbetsplatser - en rad nakenbilder på tjejer. Min kollega hade opponerat sig mot bilderna och gjort klart att hon inte gillade bilderna. Männen hade mer eller minde klappat henne nedlåtande på huvudet och ansett att hon var känslig. Men en dag hade hon själv - på prov - satt upp nakenbilder på män. Och VIPS hade nakenbilderna på tjejerna åkt ner...

När jag varit på mansdominerade arbetsplatser, har jag alltid märkt en markant skillnad i stämning och jargong när den kvinna kommit in som kollega. Det har varit en skillnad som natt och dag. Det har blivit en bättre stämning och en bättre jargong - allt i en handvändning så fort kvinnan stigit över tröskeln eller gått över landgången.
Så i de allra flesta bemärkelser är jag självklart för att samhälle och arbetsliv ska vara så jämställda som möjligt. Framförallt är det förstås en självklarhet att vi ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter oavsett vad vi har mellan benen. Samma lön för samma arbete och samma möjligheter för att göra till exempel karriär. Sådant borde ju vara en självklarhet, eller hur?
Men samtidigt har jag lite svårt för allt prat hit och dit om exempelvis kvotering, något som nästan gör mig illamående ibland. För även om kvoteringdiskussionen givetivis är i all välmening, anser jag själv att man ska få ett jobb på grund av sina meriter och inte sitt kön. Själv skulle jag aldrig vilja få ett jobb för att jag är man - oavsett om det är snack om kvotering eller något annat. Jag vill ha jobbet för att arbetsgivaren anser att jag är rätt person för arbetet.
Man pratar hej vilt om att styrelser med mera ska lagstiftas ha en viss andel kvinnor och män - men då frågar jag mig vad man ska göra om man inte får tag i rätt antal kvinnor och män med rätt kvalifikationer? Ska man då anställa personer med för dåliga meriter bara för att uppfylla kraven på jämställdhet?
Tittar man på hur det såg ut under 80-talet har vi i Sverige trots allt kommit otroligt långt. Då fanns det ytterst få kvinnor på till exempel höga poster, medan det idag jämförelsevis är väsentligt mycket bättre. Man kan också fråga sig varför fler kvinnor inte har högre poster! Är det enbart en fråga om diskriminering? Kan inte felet ligga i att det inte finns kvinnor med rätt kvalifikationer? Borde man inte börja i änden att jobba för att kvinnor söker till högre utbildningar med mera? Tittar vi dessutom 20 år framåt i tiden, är jag övertygad om att vi kommit ännu längre än vad vi gjort idag.

DN 1

Bilderna lånade från Dallas Observer, Utbildarverkstan