Känns väl ändå skönt att de valde att göra något konstruktivt istället för att hitta på fler dumheter! Men förmodar att det är någon eller några ur personalen som har en eller annan utskällning att vänta om inte annat... ;-)

AB 1

Sista dagarna har det varit en hel del skriverier om Facebook, om hur livet förändrats på ett eller annat sätt för folk på grund av till exempel Facebookuppdateringar. Framförallt är det ju frågan om personer som blivit av med sitt jobb på grund av mer eller mindra klantigt agerande på Facebook. Vissa av dem kan man ju förstå att arbetsgivaren agerat negativt på, andra gånger kan man tycka att det möjligen skulle kunna räckt med en tillsägelse. Och sedan har vi ju rektorn som lagt ut några skämtbilder och sedan blev av med jobbet - trots att bilderna trots allt var ganska oskyldiga. Men han fick också rätt i domstol sedan; det var fel att avskeda honom.
Rent generellt blir jag ibland rejält förvånad över hur oförsiktiga många är på Facebook och bloggar. Dels när det gäller vad man skriver om sin arbetsplats, men också om annat. Även om jag skulle tycka att min arbetsplats var ett dårhus, skulle jag aldrig använda ett sådant ordval på Facebook eller bloggen. Det spelar ingen roll om det är på skämt eller ej, för det kan trots allt misstolkas rejält och även om man inte blir av med jobbet, kan det skapa en dålig relation med arbetsgivaren.
Själv är jag väldigt restriktiv med vad jag skriver om min arbetsplats överhuvudtaget. Framförallt för att vi förstås har en väldigt strikt tystnadsplikt, men även för att det kan vara känsligt att kommentera även sådant som inte faller under vår tystnadsplikt. På polisens larmcentral har vi ju sista dagarna fått utstå en hel del kritik efter att det visat sig att det tagit en timme mellan första samtalet om en eventuell skottlossning till att polisen faktiskt kom - till vad som då visade sig vara ett mord. Och ni ska veta att det kliar i fingrarna på mig att kommentera detta! Men någonstans känns det som att detta är chefernas och presstalesmännens jobb och något de har betalt för att göra. Och framförallt känns det som att jag inte är rätt person att kommentera det, med tanke på att risken är stor att man säger saker man kanske inte får eller bör säga offentligt. Jag tror mig veta ungefär vad som faktiskt hänt, men jag vill inte hänga ut någon och jag vill inte döma eller fria någon offentligt, det riskerar bara att bli väldigt, väldigt fel. Men garanterat är detta en händelse som skulle få väldigt många andra bloggare att skriva åtskilliga inlägg! Och därmed riskera att hamna i trubbel på ett eller annat sätt. Så jag avstår från att kommentera det alls, det känns säkrast så.

Dock har jag nu hittat det absolut säkraste sättet att bli av med jobbet om man vill göra bort sig offentligt. Mark Esterhuysen var nämligen radiopratare på en radiokanal i Sydafrika, men när han går ut i direktsändning blåskiter han i att läsa upp nyheterna! Istället börjar framhäva en massa privata åsikter och göra reklam för sin privata blogg och sin twitterprofil. Bland annat har man räknat att ordet "fuck" förekom inte mindre än 13 gånger under den cirka 45 sekunder långa "nyhetssändningen".
Klippet finns givetvis på Youtube och jag bara måste dela med mig av det här! Roligt är det, samtidigt som jag undrar en sak: om man nu ogillar sitt jobb på detta sätt, varför lämnar inte bara in en avskedansökan????

AB 1, 2, 3, 4, 5, 6 DN 1, 2 SvD 1, 2, 3, 4

Bilden lånad av Emma Gustavsson

Visst är det märkligt vad snabbt man är tillbaka i gamla banor igen efter en ledighet?! I lördags var jag tillbaka i stan igen efter några härliga dagar i Köpenhamn och idag är man tillbaka på jobbet igen. Det känns knappt som varit härifrån på något märkligt sätt.
Okej, nu var det bara frågan om två dagars semester och en vistelse i Köpenhamn på knappt tre dygn så det var ju ingen större semester direkt. Men känslan är ju densamma även om man haft 4-5 veckors semester. Det går bara någon timme på första arbetsdagen efter semestern så är det som man aldrig varit iväg.
Men det var ett par härliga dagar i Köpenhamn, något annat kan jag inte säga! Det blev flyg till dit i torsdags och på kvällen vankades det konsert med Lars Winnerbäck på Köpenhamns konserthus. För min del var det fjärde gången jag såg Winnerbäck live, men måste nog erkänna att detta var den i särklass bästa spelningen jag sett med honom! Tre musik hade han med sig och mycket kördes akustiskt. När det blir så pass "naket" som i detta fall, gör sig Winnerbäcks musik avsevärt mycket bättre. Hans musik bygger mycket på hans texter och dessa framträder ju på ett helt annat sätt i sådana här sammanhang mot för när han fyller stora arenor med tusentals personer i publiken.
För att fortsätta på den inslagna banan att vara kulturell, blev ett faktiskt inte mindre än två museibesök på fredagen! Först Köpenhamns konstmuseum, följt av Nationalmuseum. Det är faktiskt åratal sedan jag besökte ett museum, men nu blev det ändå av. Och vad gäller konstmuseet, tror jag överlag att man uppskattar sådana museer om man redan kan en hel del om konst. Själv är jag totalt intelligensbefriad på den punkten. Så det blev mest att förundras över de konstverk som var rejält realistiska och många gånger kunde liknas vid fotografier. Då var Nationalmuseum något helt annat, där många historiska föremål ställdes ut. Våningsplan efter våningsplan, där man lotsades från mer eller mindre stenåldern fram till så gott som nutid. Historia är något jag själv alltid varit intresserad av, så den typen av museer brukar kännas som rena lekstugan för min del.

Lite otur hade vi dock med hotellet! Jag bokade via internet och hittade ett billigt hotell precis i utkanten av centrala Köpenhamn. Väl på plats visar sig rummen vara rätt små, men ändå något man kunde leva med. DOCK låg hotellet bara tiotalet meter från en stor bangård, där pendeltåg och vanliga tåg dundrade förbi med bara några få minuters mellanrum i princip dygnet runt. Inte heller detta behöver ju egentligen bli ett problem - så länge huset är ordentligt ljudisolerat. Men så var inte fallet! Sängen mer eller mindre vibrerade och fönsterrutorna skallrade varje gång ett tåg dundrade förbi kan jag säga. Själv vaknade jag till några gånger under båda nätterna av förbidundrande tåg - och jag är absolut inte särskilt lättväckt!
Men det var nog också det enda lite större missödet under vistelsen i vårt grannland i söder. Och med tanke på att man bara tillbringar några timmar per dygn på hotellet, så kan man ju leva med att några tåg dundrar förbi utanför fönstret. Framförallt när det bara är frågan om två nätter...

Bilden lånad från Insites Consultings

Idag söndag har den sista tjurfäktningen i Katalonien hållits. Från och med imorgon är tjurfäktningen förbjuden i åtminstone den delen av Spanien och förhoppningen är att fler regioner ska följa efter.
Och det måste jag säga att även jag hoppas! Är det inte märkligt att man fortfarande tillåter en sådan makaber "sport" fortfarande? En sport som går ut på plåga ihjäl djur medan man kallar det för konst. Det är i mina ögon så otroligt makabert att jag har svårt att finna ord. Och detta utspelas i ett land bara några timmars flygning ifrån Sverige.
Nej då, jag tillhör inga organisationer i stil med "Djurens rätt" eller något annat. Tvärtom är jag inbiten köttätare sedan barnsben. Men jag är extremt nog med vilket kött jag köper och väldigt mån om att djur ska behandlas bra - även om de ska slaktas. Och självklart även under själva slaktningsprocessen. När man på det sätt som förekommer i tjurfäktningar plågar ihjäl djur mår jag illa. Varför pläga ihjäl ett djur för att vi människor ska få underhållning? Hur kan man få något sådant att gå ihop?
Nu är det visserligen bara en enda del av Spanien som förbjuder tjurfäktningar, men jag hoppas att ett förbud kommer i resten av landet också. Liksom i andra länder där den barbariska "sport" är tillåten. Tjurfäktning förekommer fortfarande i till exempel Frankrike, något alla kanske inte är medvetna om. Men vad jag lyckats läsa mig till är intresset för tjurfäktningarna något som minskat med tiden och det är väl ett gott tecken. Så detta är klart ett steg i rätt riktning!

KÄLLOR: DN 1 SvD 1 SVT 1

Bilden lånad från Dennis Ek

Minns ni insändaren i DN för ett tag sedan, där en dam vid namn Marianne påstod att man räknas som stockholmare först om man är fjärde generationens stockholmare? Nu påstår hon visserligen själv att det till största delen var ironi i insändaren, men jag undrar om hon anade vilken debatt insändaren skulle skapa när hon skrev den? Gör en Googlesökning, så får ni hur många inlägg som skrivits i olika forum om just denna insändare!
Det finns otroligt många fördomar om stockholmare och överhuvudtaget oss som bor i Stockholm. Snorkighet, stress och att allt bara handlar om status, pengar och "rätt" stil och smak. Samtidigt som det förstås även finns det omvända, för jag tror aldrig jag hört så många förutfattade meningar om småstadsbor och "lantisar" sedan jag flyttade till Stockholm. Och då har det varit de omvända istället; lantisar har dålig smak, bryr sig inte om sitt utseende och en massa annat som oftast inte stämmer.
Själv brukar jag ytterst sällan ta åt mig när jag hör sådant utan kan inte låta bli att istället dra lite på munnen åt det hela.
Min egen erfarenhet är nämligen att det dessa fördomar och förutfattade meningar oftast finns hos personer som aldrig ens varit utanför Stockholms län. Personer som i bästa fall sett Masjävlar, Jägarna eller liknande filmer och därmed tror att "alla" utanför huvudstan klär sig i Helly Hansen, spottar snus och förlyfter sig i skogen så att de blir långtidssjukskrivna på grund av ryggen. Vad gäller fördomarna om stockholmare är förstås situationen densamma. Personer som i bästa fall bytt tåg eller flyg i Stockholm, som sett på TV om brats och stekare som härjar runt och gör bort sig, skapar direkt uppfattningen att alla stockholmare är likadana. Att det sedan finns personer som inte alls strävar efter det livet, utan flyttat till Stockholm av hela andra skäl förstår man inte. Att man kan bo i Stockholm och ändå tycka om att vara ute i naturen, att göra annat än spendera sin tid på Stureplans innekrogar finns inte i allas sinnesvärld.
I DN hittade jag idag en väldigt rolig artikel, där man plockat ihop 51 skäl till att hata stockholmare. Man har plockat ihop uttalanden från olika internetforum, där man visar vilka fördomar det finns om Stockholm och dess invånare. Och jo, det är faktiskt ganska rolig läsning! Här kommer hela listan:

01 ”Stockholm luktar piss och möglig ost som har legat på ett köksbord i tio år.”
02 ”I Stockholm har vi rödljus, sade en stockholmare till mig. Han frågade också om vi hade hört talas om Darin.”
03 ”Alla udda och sjuka människor söker sig till Stockholm så att de kan leva ut sina sjuka fantasier. Det blir så i större städer. Galenskaperna blir accepterade.”
04 ”Alla inflyttade gnällspikar påtalar hela tiden hur illa de tycker om Stockholm tills de kommer hem till Rödnackemåla och är ’världsvana kungar’ på lokala Statt.”
05 ”De springer för fan i rulltrapporna.”
06 ”De tror att de är bättre än alla andra för att de bor i samma stad som kungen.”
07 ”Alla verkar vara så ohärdade och beroende av kläder, teknologi och dylikt. Ungefär som små barn som inte vet någonting om livet och inte klarar sig utan sina föräldrar.”
08 ”Stockholm är så pinsamt självmedvetet, kyligt, taskigt och vidrigt. Jag hatar att jag vuxit upp här och att jag blivit som dem.”
09 ”De klarar inte ens av 2 centimeter snö, då ställer de in alla bussar och tåg, jävla fjollor! Själv lever man med en till två meter snö och klagar inte när det blåser och är –25!”
10 ”All jävla betong, allt är grått, tråkigt, trångt, mycket skabbigt folk, trafik och liv hela jävla tiden. Plus att tunnelbanan är äcklig. Hela tunnelbanesystemet är som en offentlig toalett; smutsigt och orent.”
11 ”Finns vackrare, trevligare, större städer som inte är undangömda i ett avlopp.”
12 ”Många stockholmare har en otroligt äcklig dialekt.”
13 ”Det ligger närmare Sibirien än resten av Sverige. Det enda resmålet som ligger nära är Finland, vilket är ganska backwater.”
14 ”Alla jag känner som flyttat/bor i Stockholm har fastnat så hårt i mentaliteten där. Det vill säga banala saker såsom mode, livsstil av olika slag och annat som människor snabbt verkar börja bry sig mer och mer om.”
15 ”Stockholmare kan nämna sin stad i samma andetag som New York, Tokyo och Paris vilket gör att de framstår som helt verklighetsfrånvända eftersom sanningen ligger närmare Budapest, Minsk eller Wien.”
16 ”Rekommendationen är att flytta från Stockholm. Om inte annat för miljön. Stockholmsbeteendet kan ha sina orsaker i hjärnskador på grund av luftburen förgiftning.”
17 ”Generellt är stockholmare jävligt högfärdiga.”
18 ”Det finns nog flest manliga modebloggare per capita här och det äcklar mig.”
19 ”När nollåttor kommer norrut tror de att de kan bete sig hur som helst, dessutom kan de inte köra bil så fort lite snö kommer.”
20 ”Stockholmare är stressiga och allmänt otrevliga, för det mesta.”
21 ”De har så svårt för att tala manligt.”
22 ”Ni verkar leva i en egen värld och tror att allt kretsar kring er.”
23 ”Allt skit i detta land kommer från Stockholm och dess makthavare.”
24 ”Problemet med stockholmare är att de tänker så mycket på sig själva.”
25 ”Vidrigaste stället på planeten. Männi­skorna är oförskämda, respektlösa och fula och korkade.”
26 ”Det jobbigaste jag vet med stockholmare är att de alltid ska spela stekare när de kommer utanför hemstaden. Det spelar ingen roll om de bor i Rinkeby, när de är utanför Stockholm så är de stekare som hänger på Stureplan. Det tragiska är att brudar tror på det.”
27 ”Jag hatar staden för att den ligger långt bort.”
28 ”Varje gång jag kommer dit och kliver ner på t-banecentralen så blir jag påmind om varför jag inte vill vara där. Trångt, fult, äckligt mycket folk och en massa avgaser.”
29 ”De som flyttat hit i vuxen ålder och inte känner att de hör hemma riktigt måste hävda sig mot landbygdsfolk för att visa att de minsann inte är bönder längre.”
30 ”Stockholmare är oerhört dryga. När man frågar efter en pizzeria går de bara förbi, i bästa fall kanske man får ett bestämt ’nej’.”
31 ”Stockholmare beter sig som amerikaner, allt utanför egna staden/staten är oviktigt, allt som behövs finns här. De känns ofta obildade, korkade, ungefär som en typisk blond tjej.”
32 ”Det kan vara så att en hel del latenta homofiler ute på landet är avundsjuka eftersom stockholmare är mer toleranta och stockholmsbögarna kan gå på gayklubb helt öppet, medan lantishomosarna tvingas dölja sin läggning och överkompensera med lite homohat.”
33 ”Det räcker att man småpratar lite på tunnelbanan för att personen ska tro att man rymt från någon institution.”
34 ”Allt som sker i Stockholm framställs som om det vore av intresse för hela världen. Jag har träffat engelsmän som inte ens vet vad Sveriges huvudstad heter. Stockholm är inte särskilt hett utanför Stockholm.”
35 ”Stockholmare är som fiskmåsar. De bara skränar och skitar ned!”
36 ”När jag säger att jag hatar Stockholmare hatar jag den där typiska, dryga stockholmaren som på något vis lyckas (antagligen med flit) inflika i en och samma mening att de kommer från Stockholm, att Stockholm är bättre än andra städer och att stockholmare är bättre människor än andra.”
37 ”Första veckan i lumpen (Boden) stod vi uppställda på ett led för att hämta ut våra vapen. Hör någon ropa ’kolla grabbar, det e en reevunge. Den klettrar i tredet’, varpå en norrlänning säger ’vafan, de är ju en ekorre’. Det är ett bevis på hur smart en stockholmare är.”
38 ”Jag blev meddragen till ett ställe som hette F12 eller dylikt av ett popsnöre som mina kompisar känner. Värsta kvällen i mitt liv.”
39 ”Jag hatar stämningen som ligger över hela staden. ’Kuta eller dö’-känsla.”
40 ”Vissa stockholmare tror att de är så annorlunda. Jag har svårt att se att det finns många länder som är så homogena som Sverige. Åker du till någon medelstor stad så kommer man inte att märka någon skillnad mot Stockholm på annat sätt än storleken.”
41 ”Bönderna i detta avlånga land är så avundsjuka på att vi är så mycket smartare och snyggare än er andra. Klipp er, skaffa er ett jobb och tjäna de pengarna ni behöver för att kunna flytta till den kungliga Hufvudstaden så kanske ni kommer någon vart här i livet.”
42 ”Stockholmare står för all båtfylla och alla båtolyckor i hela skärgården.”
43 ”Stockholmare kommenterar/härmar/skrattar alltid åt ens dialekt.”
44 ”De jobbar i någon liten kiosk i Stockholm och sparar så mycket som möjligt för att komma till västkusten på sommaren och bränna pengar och spela rika.”
45 ”Stockholm är ju det riktiga Sverige och symboliserar allt vad det innebär. Det vill säga kallhet, stelhet, tristess, sosse-brats, inavel, ogästvänliga, omänskliga varelser.”
46 ”Människor håller sig i sina små ’gäng’ och vägrar släppa in någon annan.”
47 ”Alla tjejer älskar stockholmare, är det där tån klämmer? Bönderna får stå och skämmas med högaffel och skit i ansiktet.”
48 ”Vi jobbar på kontor och vi är den mest högutbildade befolkningen i Sverige.”
49 ”Vanligt fenomen i många länder att övriga landet avskyr huvudstaden. Det har nog att göra med ärvd avsky mot den plats där forna tiders diktatorer (kungar) härskade och avundsjuka eftersom dels den politiska makten är koncentrerad dit, dels för att huvudstaden brukar vara betydligt rikare än landet i helhet.”
50 ”Ni kallar era sommarstugor för ’mitt land’. (Jaha – vilket land är det då? Nollåttistan?)”
51 ”De är oftast dryga, jävligt många är låtsasmytomaner, typ kommer upp till Norrland och skryter om hur de känner Markoolio. En sa till och med att hans farmor hade ordnat ett CS-LAN för de bästa klanerna i världen.”

Källa: Dagens Nyheter

Bilden lånad från Inspiration Falls

Jag har det definitivt inte fullt så soligt och varmt som på bilden ovan, men ändå förbaskat bra! Befinner mig för tillfället i Köpenhamn på en liten miniweekend och kan väl knappast ha det bättre för ögonblicket. Konsert med Lars Winnerbäck igår kväll stan idag... Så middagar på restauranger och allt annat som gör en utlandsvistelse bra. :-)
Men någon långvistelse är det inte. Kom igår och imorgon är det dags att åka hem igen. Men man behöver verkligen dessa avbrott i vardagen emellanåt! Det gör att man aningen bättre orkar med vardagens rutiner och slit. Bara känslan när man igår kom till Arlanda för att komma med flyget var en viss känsla, även om jag råkar ha jobbat där i flera år. Ändå fylls jag av en känsla av att vara på väg, att det faktiskt är semester. Plötsligt gäller inte vardagens rutiner och regler längre och man kan lite mer "göra som man vill".
Lite otur var det dock med hotellet, som ligger endast tiotalet meter från en tungt trafikerat bangård, där tåg och pendeltåg dundrar för stup i kvarten dygnet runt. Att sova för öppet fönster - som jag helst föredrar - är inte att tänka på! Och hotellet känns aningen för dåligt ljudisolerat, så även med stängt fönster hörs tågen lite för väl... Tur att det är ett billigt hotell! ;)
En mer fullständig rapport från Köpenhamnsvistelsen kommer när jag är väl här hemma och har "landat" där hemma igen. Kanske till och med delar med mig av en och annan bild, vem vet?! ;-)

Bilden lånad från Topplista för sms-lån

"Du är man, du kan inte det där med inredning".
Det är en kommentar jag fått åtskilliga gånger. Och gissa från vem? Jo, från tjejer/kvinnor som påstår sig vara för jämställdhet mellan könen.
Själv slår jag formligen bakut när dessa situationer uppstår. Inte för att jag är mot jämställdhet mellan könen, inte alls. Snarare tvärtom. För vad är det man säger med just en sådan kommentar? Jo, att kvinnan är den som ska sköta hemmet medan mannen ska göra annat. Kanske mecka med bilen, koppla ihop stereon eller snickra lite. Klippa gräsmattan kan också funka. Men Gud nåde den man som ger sig till att plocka i rabatten - då är det kört direkt! För sånt klarar man inte enligt samma typ av kommentarer.
Jag är även fått kommentarer i stil med att män saknar stil och smak - medan det är kvinnan som klarar av det här med till exempel val av tapeter, gardiner och inredningsattiraljer.
Säger vem? Frågar jag mig då. Skulle jag själv komma med samma idiotiska uttalande, skulle jag direkt få höra att jag har taskig kvinnosyn och kanske helst borde buras in. Jag vägrar att tro att man kan göra en sådan generalisering, lika lite som man kan göra generaliseringen "kvinnor kan inte mecka med bilar".
Oavsett kön har man olika smak och stil, så enkelt är det. Men vem säger att en vis stil eller smak är "rätt"? Varför har man "god smak" bara för att man är kvinna? Själv är jag man, men kan inte ett skit om motorer. TROTS att jag är man...
Mitt eget "mått" på dålig respektive god smak är att man kan kombinera stilar och färger. Sen kanske man inte använder den stil jag själv gillar, men jag kan ändå se om saker och ting passar ihop. Så defintionen på dålig respektive bra smak borde snarare gå vid hur man kobinerar saker än vilken stil man har...

Bilden lånad från Capello

Minns ni diskussionen kring glassar och deras namn för några år sedan? Black Nogger var rasistisk och man tvingades döpa om glassen. 88:an var rasistisk och till och med Antidiskrimineringsbyrån försökte få GB att döpa om glassen. Varför 88:an var rasistisk? Jo, åttonde bokstaven i alfabetet är H och med andra ord kan man göra kopplingen till Heil Hitler.
Men även Igloo Kola har tydligen anklagats för att vara ett rasistiskt namn! Vissa anser nämligen att namnet anspelar på kokainmissbrukande eskimåer...
Nu kommer nästa sak som fått folk att tända till; nämligen förpackningen till Kinapuffar, där man kan se en liten kines iklädd rishatt. Och jodå, Fazer som tillverkar Kinapuffarna har gått med på att ändra på bilden.
Black Nogger kan jag köpa att det är lite klantigt namnval, att namnet kan tolkas som att det göra anspelningar på Nigger. Men 88:an och Igloo Kola är verkligen långsökt.
Och bilden på Kinapuffarnas förpackning har jag personligen lite svårt att se som den nidbild av asiater som vissa tydligen vill få det till. Jag menar, lite grann måste man ju trots allt kunna ta - och tanken med bilden är ju knappast heller att förolämpa någon. I mina ögon är det mest en söt bild och inget annat.
I Karlstad fanns tidigare ett helt kvarter som hette Negern, men som sedan döptes om - och det kan jag absolut förstå. Liksom liknande namn som verkligen väcker associationer. Men med tillräckligt mycket associationsförmåga finns det garanterat oändligt många namn och bilder som kan vara rasistiska, bara man letar ordentligt.
Själv bor jag på SVARTågatan, är inte det rasistiskt? Jag fyller år den 11/9 och borde väl därmed hata muslimer.
Nåväl... Jag är självklart totalt emot rasism i dess rätta bemärkelse.  Självklart är alla människor lika mycket värda och ska ha samma chanser, rättigheter och skyldigheter i samhället oavsett hudfärg, ursprung, religion, sexuell läggning och så vidare. Men i dagens Sverige är vi väldigt snabba att börja gasta om rasism och diskriminering i de mest vitt skilda sammanhang man kan tänka sig.
Minns ni till exempel uppträdandet i Melodifestivalen för några år sedan, då uppträdandet med Tingeling plötsligt var extremt rasistiskt? Min poäng är att man - givetvis inom rimliga gränser - ska kunna skämta om saker utan att det nödvändigtvis är rasistiskt. Och en söt bild på en godisförpackning behöver inte heller vara rasistisk.
Någonstans går en gräns när man börjar göra en massa associationer till både det ena och det andra. Rasism är självklart inte okej, men allt är inte rasism. Patrik Lundberg - som är den som startat hela debatten kring Kinapuffarnas förpackning - har själv asiatiskt påbrå och säger att han ofta får höra nedlåtande kommentarer kring sitt utseende. Det är självklart tråkigt och inte alls okej, men knappast heller Kinapuffarnas fel. Jag har svårt att tro att fördomarna kommer att försvinna på grund av att Fazer ändrar bilden på förpackningen. Snarare måste vi jobba för attitydförändringar så att faktiskt rasismen i dess rätta bemärkelse försvinner.

Med risk för att en och annan tycker jag är rasistisk, kommer här Tingeling från Melodifestivalen 2009. Själv gillar jag det här inslaget - trots att jag själv har påbrå just från öst... :-)

KÄLLOR: AB 1 DN 1, 2

Bilden lånad från Eqvarium

Snacka om vilken skillnad det är mellan olika företag! Av någon anledning har jag fram till för några år sedan inbillat mig att de flesta allmännyttiga bostadsbolag jobbar på ungefär samma sätt. Men ack så fel jag hade!
När jag fick min första lägenhet här i Stockholm, var jag hyresgäst hos Väsbyhem i Upplands Väsby. Där fick jag verkligen bråka om varje liten grej. Man blev inte bra bemött ens när man ringde och frågade om de  mest enkla grejer. Istället blev man avsnäst och många gånger ganska illa bemött.
Varje förändring i lägenheten fick man bråka och tjata sig till och man kunde ena stunden lova en förändring - för att sedan ta tillbaka allt man lovat.
Nu kan jag självklart haft otur och "råkat ut för fel personer". Trots allt är Väsbyhem ett ganska stort företag med många anställda och det finns givetvis rötägg överallt. Jag minns när jag flyttade in i lägenheten och man inte ens upplyst om de bommar som hindrade biltrafik inom området. När jag upptäckte dem strax innan flyttfirman kom med mina saker, vägrades jag till och med att kvittera ut en nyckel till bomarna (trots att man Väsbyhems hemsida uttryckligen skrev att nyckel fanns att låna).
När jag flyttade och hade flyttstädat fakturerade man mig för att man inte ansåg att jag städat ordentligt. 1700 skulle man ha - men kunde inte specifisera vad det var man städat undan. Då det blev snabba vändningar när jag skulle flytta, ville jag slippa uppsägningstiden i den mån det gick. Något som inte borde vara ett problem överhuvudtaget i bostadsbristens Stockholm. Men Väsbyhem vägrade att ens försöka hitta någon hyresgäst tidigare, man ville inte ens göra ett annat inflyttningsdatum synligt för dem som sökte lägenheter. När uppsägningstiden på tre månader passerat och en ny hyresgäst flyttat in, visade det sig dock att han mer än gärna flyttat in långt tidigare - han hade sedan länge letat efter en lägenhet i just det här området...

När jag sedan flyttade till Kalmar, märkte jag en anmärkningsvärd skillnad i hur Kalmarhem bemötte sina hyresgäster jämfört med Väsbyhem. Saker och ting byttes "per automatik" ut med jämna mellanrum utan att jag ens behövde be om det. Och när jag väl flyttade från min studentlägenhet var det också lite snabba vändningar som gällde och jag frågade om det gick att komma ifrån åtminstone någon del av uppsägningstiden. Detta var inga som helst problem; Kalmarhem sökte aktivt efter nya hyresgäster som kunde flytta in innan min uppsägningstid gick ut. Vilket också lyckades, jag behövde bara betala dubbel hyra en enda månad.
Och när jag nu är tilbaka som hyresgäst hos Stockholmshem (som jag visserligen varit hela tiden under Kalmarvistelsen, men hyrt lägenheten som jag bara hann bo i ett år i andra hand och därmed haft mycket lite med Stockholmshem att göra), märker jag en ännu större skillnad i bemötande!
Ingenting är några som helst problem, alla man pratar med när man kontaktar hyresvärden är supertrevliga. Och även om något man ber om inte kommer genomföras, så får man det omtalat för sig på ett mycket bra och trevligt sätt. Till skillnad från Väsbyhem, där man bara blev avsnäst, vissa gånger sa man nästan underförstått "men är du dum i huvudet, hur kan du tro att vi ska åtgärda DET DÄR??".
När spisen nu började krångla lite här hemma, mejlade jag Stockholmshem och frågade vad som gällde och om det fanns möjlighet att få en ny spis - framförallt med tanke på att den nuvarande är ungefär 20 år gammal. Det tog inte ens 12 timmar innan man ringde upp - och vips är en ny spis beställd.
Nej, det här inlägget är absolut inte ett reklaminlägg för Stockholmshem som jag får betalt för att skriva (sådana inlägg skriver jag aldrig). Istället är det frågan om att jag blir så glad att det faktiskt finns hyresvärdar som uppenbarligen bryr sig om sina hyresgäster och att de mår bra och trivs i sitt boende. Sådant bemötande upplevde jag oftast inte hos Väsbyhem, som jag för övrigt inte har några planer att hyra en lägenhet av igen.
Självklart kan det vara så att de har ändrat sin policy - och att jag också haft viss otur i hur jag blivit bemött. Jag vet dock att Väsbyhem fått utstå en hel del kritik genom åren för sitt sätt att bemöta sina hyresgäster. När jag var i kontakt med Hyresgästföreningen, berättade man att man då hade flera pågående ärenden mot just Väsbyhem och de var "lite kända" för att missköta sig emellanåt. Även detta kan självklart ha ändrats genom åren, eftersom hela denna historia har några år på nacken. Men så var i alla fall situationen för några år sedan...
Och okej, hyresvärden har ingen skyldighet att försöka kringgå uppsägningstiden. Men det är ändå en fråga om att kunna ge bra service att åtminstone visa någon form av välvilja...

Bilderna lånade från Lisen life och Cribs

Söndagskvällar brukar normalt sett vara ganska lugna när man jobbar inom polisen. Men gårdagskvällen blev ändå ganska dramatisk, åtminstone på vissa håll. Själv märkte jag inte nämnvärt av det, men har ju läst en del om det i tidningarna (lugn, kära kolleger! Jag håller stenhårt på tystnadsplikten och tänker inte kommentera detta mer än vad som redan nämnts i media).
Först har vi en mördad kvinna, där man misstänker en man hon känt sedan tidigare. Därefter skottlossning, en man som blir skottskadad. Och så två försvunna pojkar på 4 och 8 år - som idag hittats mördade.
Det märkliga är att allt detta hänt i Sigtuna med omnejd. Vad jag själv vet finns inget samband mellan händelserna (och tänker inte spekulera i sådant jag inte vet här på bloggen med tanke på att vad jag jobbar med). Men hemskt - förstås - och märkligt med så tragiska saker inom så kort tid och inom ungefär samma geografiska område.
Vad gäller de två pojkarna, tycks det nu bekräftat att det är de försvunna pojkarna man hittat - och dessutom misstänker man mord. Mord och grovt våld är och förblir alltid hemskt, men när det nu tycks vara två små barn som mördats blir det plötsligt så hemskt mycket värre! Vem ger sig på två små barn och gör dem så illa att de avlider?? Jag finner verkligen inte ord för en sådan händelse. Man ska ha en familjemedlem anhållen för dådet och jag hoppas verkligen att man fått tag i rätt person och att vederbörande faktiskt döms och får ett kännbart straff.

DN 1, 2 GP 1 SvD 1, 2, 3 SVT 1

Bilden lånad från Det givande samtalet

Systembolaget utreder möjligheten att börja med hemkört från och med 2012. Nej, inte hemgjord sprit - utan att man som kund ska kunna få Systembolagets varor hemkörda till dörren mot en extra avgift.
Spontant tänker jag själv att "vad behändigt". Då kan man beställa via nätet eller telefon (antar jag i alla fall är tanken) och sedan ha flaskorna vid dörren ett tag senare. Visst låter det bra?
Jovisst, låter det bra för oss som kan hantera vårt alkoholintag. Vi som klarar av att ha en sund inställning till alkoholen och inte missbrukar den.
För sen tänkte jag ett steg till. Borde det inte på så vis bli lättare för missbrukare och minderåriga att komma över sprit? Även om regelverket finns kvar som säger att man måste vara 20 år fyllda och nykter för att få handla. Hur vet vi att de som levererar spriten faktiskt ser till att reglerna efterföljs?
I Norge har man systemet med hemkörning och där är det bland annat postombud som sköter utkörningen. Där visar undersökningar att många i personalen som sköter distributionen tycker det är jobbigt att behöva ta diskussioner med folk som egentligen inte får köpa alkohol. Och ju fler aktörer man blandar in, ju större blir risken att det finns personal som inte sköter åtagandena som man ska. Söker du jobb på Systemet, vet du ju redan att det ingår i arbetsuppgifterna att ta vissa konfrontationer.
Dessutom är jag själv i grunden väldigt skeptisk till att göra alkohol mer lättillgängligt. Min egen erfarenhet från när jag bodde i London - där man kan köpa alkohol i till exempel matvarubutiker - är gemene man dricker mer om alkohol är lättare att komma över. Även om man kanske inte "tar sig en fylla" varje gång, blir det oftare man tar en öl eller vin till maten, även till vardags. Det inkluderade även mig själv, även om jag aldrig fick några problem med alkoholen.
Och ökar alkoholkonsumtionen, blir förstås risken större att alkoholrelaterade problem ökar. Saker som bråk, rattfylla och så vidare. Visst, nu kommer säkerligen vissa med motargumentet att "Varför ska jag straffas för att vissa väljer att missbruka alkohol?". Men då ska man komma ihåg att man inte väljer att bli alkoholist. Alkoholism är en sjukdom och ett sug man inte kan styra över. Av den anledningen anser jag själv att alkoholförsäljningen skall vara reglerad som den är idag. Man ska inte göra det mer lättillgängligt genom att bland annat införa hemkörning och fler aktörer. För varför ska alla som drabbas av alkoholim - som beroende eller medberoende - drabbas av att vi andra vill kunna ta ett glas vin ibland? Sådant stort extrabesvär är det trots allt inte att vägen förbi Systemet på vägen hem för att köpa det man vill ha.
Detta ska inte tolkas som att jag till exempel är emot att man förlängt öppettiderna och börjat med lördagsöppet. Men någonstans anser jag att man måste dra en gräns. Och den gränsen går vid hemkört. :-)

AB 1, 2, DAG 1 DN 1, 2 GP 1, 2 SvD 1 SVT 1, 2 SR 1, 2

Bilden lånad från Alisso

Igår fick jag en kommentar som jag verkligen gillar att få, nämligen en fråga kring sjön. Och ni som läst min blogg ett tag vet ju hur såld jag är på allt som har med sjön att göra, så sådant här tycker jag om!
Då kommentaren egentligen inte hade med själva inlägget att göra, väljer jag att svara på den genom ett separat inlägg istället!
Så här löd själva kommentaren:

"Jag har en fråga som inte alls rör inlägget =) Jag tänkte passa på att fråga dig som är sjökapten hur två skepp kan kollidera på det sätt som skedde utanför Danmark för någon vecka sen. Den kollision som förmodligen har orsakat oljeutsläppet vid Tjörn. Finns det inte mängder av system som skall förhindra sådana händelser? Borde det inte räcka med att det finns en vaken person på det ena skeppets brygga för att undvika en kollision?"

Jag frågar mig ibland också hur kollisioner faktiskt kan ske. Absolut kan det bli fel ibland, men är man som du skriver bara vaken och observant ska det inte riktigt kunna ske. Exakt vad som hände vid just det här tillfället i Danmark kan jag bara spekulera i.
Men för det första är de internationella reglerna otroligt tydliga vad gäller vissa delar av manövrering och navigering till sjöss. Som styrman är man skyldig att använda alla tillgängliga hjälpmedel inklusive syn och hörsel för att undvika alla typer av olyckor. Du kan altdrig hävda att du inte kan med en viss utrustning eller haft den avstängd. Man är sedan dessutom skyldig att göra allt som står i ens makt för att undvika till exempel en kollision om en närsituation skulle uppstå. Och för det andra har man avancerad utrustning ombord som kan varna om fartyg, land eller grund kommer för nära.
"Problemet" är dock att dessa larm är inställbara. Dels kan man ställa in när de ska larma, alltså hur nära till exempel ett annat fartyg ska tillåtas komma innan larmet aktiveras. Och det är upp till tjänsgörande styrman att ställa in efter eget tycke. Sedan kan larmen helt sonika inaktiveras, man kan alltså stänga av ljudet. Visserligen kan det vara ett regelbrott eftersom man då inte använder alla tillgängliga medel för att undvika olyckor, men det är som sagt ändå möjligt och faktiskt ganska väl förekommande.

Utan att ha något som helst statistiskt underlag för mitt påstående, så skulle jag nog våga säga att så länge all utrustning fungerar som den ska så är det nästan utenslutande den mänskliga faktorn som felar vid fartygsolyckor. Man har inaktiverat larm, slarvat, varit okunnig kring utrustningen eller reglerna och så vidare. Min uppfattning är att larmen inte ska gå att inaktivera, helt enkelt för att undvika olyckor. Sen får man som styrman tycka att de är hur enerverande som helst.
Anledningen att de går att inaktivera och ställa in är säkerligen att de annars skulle larma konstant när man går inomskärs i trånga farleder, där det många gånger bara är några tiotals meter mellan fartygen och/eller öarna. Just i dessa lägen skulle larmen gå konstant om man inte kunde inaktivera dem...
Men det borde egentligen räcka med en vaken styrman på ena bryggan för att en kollision ska kunna undvikas, jag ger dig helt rätt på den punkten. Och ändå sker det olyckor ibland tyvärr. En vild spekulation är förstås att man förmodligen haft vissa larm avstängda eller felinställda och att det har varit i kombination med att man inte varit tillräckligt obersvant.
Det man ändå ska komma ihåg är att ett fartyg kan ha en stoppsträcka på flera kilometer och att en gir tar åtskilliga minuter i anspråk att utföra. Dessutom kan man ha en girradie på åtskilliga hundratals meter. Det är väldigt långt ifrån hur det är att manövrera en liten fritidsbåt. Så det räcker att man har varit oobservant några få minuter för att det sedan ska vara försent att ta sig ur en situation - även om det andra fartyget kan vara ett par kilometer bort.

Bilden lånad från Queen Mary 2

När jag för 10 år sedan började jobba inom polisen, förväntade jag mig någonstans att hamna inom en väldig machokultur. Jag hade nog någon typ av förutfattad mening kring kulturen som råder inom polisen. Samma sak inbillade jag mig när jag började till sjöss; att det skulle vara en ganska rå och "manlig" jargong.
Men det var egentligen bara vad gäller jargongen till sjöss där jag fick något sånär rätt. Förmodligen därför att man inom polisen kommit väsentligt mycket längre vad gäller att ha en större fördelning mellan könen.
Självklart finns det säkerligen en hel machokultur även inom polisen, men jag inbillar mig att den konstant minskar. Man "tillåts" alltmer att vara sig själv, även som man och även om man inte är alltför "manlig".
Personligen har jag otroligt svårt för den otroliga machokultur som många råder på mansdominerade arbetsplatser. Jag har väldigt svårt att känna mig bekväm i dessa situationer och överhuvudtaget sympatisera med jargongen som uppstår. Det snackas sex på ett ganska nedvärderande sätt och kvinnor nämns nästan i ord som en varelse som ska vara kedjad vid spisen när hon ligger i sängen, glatt bresande med benen för att alltid ställa upp på sex. Jag frågar mig ofta om de män/killar som deltar i denna jargong alltid står för detta? Skulle de våga säga samma sak till sin fru eller flickvän när de kommer hem?
Självklart ska man kunna skämta om väldigt mycket, men när det börjar bli en jargong och "vardagligt snack", har man i mina ögon passerat någon form av gräns.
Självklart har det inte varit så här på alla båtar jag sjäv varit på, utan på flera av dem har man haft en bra och hjärligt jargong. Men "machokulturen" tycks fortfarande hänga sig kvar i ganska stor utsträckning till sjöss, framförallt om man jämför med många andra arbetsplatser.
För några år sedan jobbade jag med en jämnårig tjej, som tidigare arbetat på en byggarbetsplats där det var övervägande män som arbetade. I fikarummat och andra gemensamma utrymmen hängde - som på många liknande arbetsplatser - en rad nakenbilder på tjejer. Min kollega hade opponerat sig mot bilderna och gjort klart att hon inte gillade bilderna. Männen hade mer eller minde klappat henne nedlåtande på huvudet och ansett att hon var känslig. Men en dag hade hon själv - på prov - satt upp nakenbilder på män. Och VIPS hade nakenbilderna på tjejerna åkt ner...

När jag varit på mansdominerade arbetsplatser, har jag alltid märkt en markant skillnad i stämning och jargong när den kvinna kommit in som kollega. Det har varit en skillnad som natt och dag. Det har blivit en bättre stämning och en bättre jargong - allt i en handvändning så fort kvinnan stigit över tröskeln eller gått över landgången.
Så i de allra flesta bemärkelser är jag självklart för att samhälle och arbetsliv ska vara så jämställda som möjligt. Framförallt är det förstås en självklarhet att vi ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter oavsett vad vi har mellan benen. Samma lön för samma arbete och samma möjligheter för att göra till exempel karriär. Sådant borde ju vara en självklarhet, eller hur?
Men samtidigt har jag lite svårt för allt prat hit och dit om exempelvis kvotering, något som nästan gör mig illamående ibland. För även om kvoteringdiskussionen givetivis är i all välmening, anser jag själv att man ska få ett jobb på grund av sina meriter och inte sitt kön. Själv skulle jag aldrig vilja få ett jobb för att jag är man - oavsett om det är snack om kvotering eller något annat. Jag vill ha jobbet för att arbetsgivaren anser att jag är rätt person för arbetet.
Man pratar hej vilt om att styrelser med mera ska lagstiftas ha en viss andel kvinnor och män - men då frågar jag mig vad man ska göra om man inte får tag i rätt antal kvinnor och män med rätt kvalifikationer? Ska man då anställa personer med för dåliga meriter bara för att uppfylla kraven på jämställdhet?
Tittar man på hur det såg ut under 80-talet har vi i Sverige trots allt kommit otroligt långt. Då fanns det ytterst få kvinnor på till exempel höga poster, medan det idag jämförelsevis är väsentligt mycket bättre. Man kan också fråga sig varför fler kvinnor inte har högre poster! Är det enbart en fråga om diskriminering? Kan inte felet ligga i att det inte finns kvinnor med rätt kvalifikationer? Borde man inte börja i änden att jobba för att kvinnor söker till högre utbildningar med mera? Tittar vi dessutom 20 år framåt i tiden, är jag övertygad om att vi kommit ännu längre än vad vi gjort idag.

DN 1

Bilderna lånade från Dallas Observer, Utbildarverkstan

Jag har länge haft annonser från Google på min blogg. Och ungefär lika länge har jag stört mig på hur svårt det är att komma i kontakt med Google. Det är i vissa ärenden helt och hållet omöjligt. Kontaktuppgifter står knappt att hitta när man letar runt på exempelvis Google Adsense.
För några veckor sedan hittade jag till sist en mejladress man kunde använda om man hade frågor kring användandet av Googles annonselement. Det har nu gått 2-3 veckor sedan jag skrev - men tror ni att jag har fått svar? Nej, varför skulle ett av världens största företag anstränga sig att svara på mejl?
Och uppenbarligen är jag inte ensam om att uppleva Google på detta sätt. Ikväll slötittade jag lite på nyheterna, där man hade ett inslag just om Google och de är svåra att nå. Något som enligt vissa till och med kan vara olagligt.
Och olagligt eller ej, är det knappast särskilt god service att inte vara riktigt nåbar. Enligt Googles svenska VD gäller lagen enbart företag som säljer varor via nätet. samtidigt säljer ju faktiskt Google till exempel reklamplatser på internet - så man rör sig i någon form av gråzon. Om inte annat borde man ju vara lite serviceminded gentemot oss som faktiskt använder Googles tjänster. Det är ju just på grund av oss som de är ett av världens största företag. Att en bloggare som jag med 200-300 besökare bojkottar Google gör ju knappast någon större skillnad, men jag kan fortfarande tycka de borde ge bättre service....

Bilden lånad från Seo

SVT 1, 2, 3

Sakta börjar jag känna igen min arbetsplats på polisens larmcentral på allvar igen! Sedan jag kom tillbaka i somras har det varit oförskämt lugnt, oavsett vilket skift man har haft. Normalt har dag- och kvällspass varit mer eller mindre stressiga medan nattpassen många gånger kunnat vara ganska lugna. Men sedan jag kom tillbaka efter min tjänstledighet, har samtliga pass varit otroligt lugna. De flesta som jobbat några år har varit otroligt undrande över det lugn som faktiskt rått dessa månader.
Men sista gångerna jag jobbat, har faktiskt det normala tempot börjat komma tillbaka igen. Plötsligt sitter man där och har knappt tid att vare sig äta, kissa eller andas. Det kommer jobb precis hela tiden.
Och det är just precis så jag vill ha det när jag är på jobbet! Jag avskyr verkligen när man bara sitter och glor och inte har ett smack att göra. Självklart kan det vara skönt att ha det så vissa gånger, men inte varenda arbetspass. Då blir jag snabbt uttråkad och känner att jag kunnat göra väsentligt mycket mer nytta hemma istället.
Jag har tidigare haft arbeten där man suttit och glott och haft mer dötid än aktiv arbetstid - och i längden mår jag riktigt, riktigt dåligt av att ha det så. Även många psykologer säger att negativ stress är många gånger värre än att ha mycket att göra. Människan mår otroligt dåligt av att bli understimulerad.
För min egen del är det otroligt sant! Jag klarar inte av att gå till jobbet och undra om jag ska få något att göra. Då frågar jag mig hellre om jag kommer få med mig matlådan hem igen, eller om jag kommer att ha tid att äta upp den någon gång under mitt arbetspass.
Sen vet jag att arbetsbördan emellanåt är ojämnt fördelad just hos oss. Jag sitter ju inte i själva polisradion, där man kan ha ganska stor arbetsbelastning jämt. Där vet man att vissa arbetspass alltid är stressigare än andra, medan det inte alltid finns någon logik i hur arbetsfördelningens sprider sig för oss som är assistenter. Medan de har väldigt mycket i radion, kan jag ha det väldigt lugnt - och självklart tvärtom.
Men nu börjar jag känna igen mig igen och hoppas faktiskt att detta håller i sig! Men nu ska ju också semsestrar och annat "trams" en gång för alla vara över för i år, så nu ska väl allt komma igång igen... :-)

Bilden lånad från Aforia

I Stockholms tingsrätt har idag en italiensk far dömts till dagsböter för att ha misshandlat sin 12-årige son på öppen gata i Gamla Stan i Stockholm. Enligt vittnesuppgifter ska han våldsamt ha dragit sonen i håret och vissa vittnesuppgifter talar även om ytterligare våld, bland annat örfilar.
Pappan talar i rätten om kärleken till sina barn, om hur hans semester i Sverige förstörts eftersom han suttit häktad i flera dygn. Från Italien kommer reportrar för att bevaka rättegången och som talar om att hela händelsen är en bagatell. Och i Italien har en debatt blossat om kring frågan, där man anser att barnaga är en familjeangelägenhet som samhället inte ska lägga sig i.

För mig är det totalt obegripligt överhuvudtaget diskuterar om våld alls ska vara okej. Och ännu mer obegripligt att man kan försvara våld mot barn. Hur kan man anse att det är misshandel att slå en vuxen människa, medan det är okej att ge sig på ett barn som inte ens kan försvara sig?
Men fortfarande är barnaga tillåtet i inte mindre än 14 EU-länder. I hela världen är det bara Sverige, Finland, Norge, Österrike, Cypern, Danmark, Lettland, Kroatien, Bulgarien, Israel, Tyskland, Island, Rumänien, Ukraina, Ungern, Grekland, Nederländerna, Nya Zeeland, Portugal, Spanien, Venezuela, Uruguay, Luxemburg, Costa Rica och Moldavien som förbjudit barnaga.
Själv tycker jag det är totalt hårresande att det inte är det omvända, att majoriteten av världens länder borde förbjudit detta för länge sen. Hur kan man tro att man kan lära barn att till exempel använda våld genom att just använda våld? 25 % av Italiens föräldrar säger i en undersökning att de någon gång slår sina barn. Hela 36 % av föräldrarna i samma undersökning kunde inte förstå hur en lagstifning mot barnaga överhuvudtaget skulle kunna vara användbar...
Det går inte att åberopa några religiösa skäl, traditioner eller något annat. Våld föder mer våld och dessutom rädsla hos den som regelbundet utsätts för våld. Att hävda något annat är idioti. Men ändå finns det vuxna människor världen över som brukar våld mot det värdefullaste vi har: barnen. Och dessutom tycker det rätt, åberopar Bibeln och en massa andra galna argument. Pinsamt och förkastligt!

KÄLLOR: DN 1, 2 GP 1 SR 1

Bilden lånad från VGNT

Så, hemkommen från en helg i Kalmar och ytterligare ett bröllop! Andra helgen i rad med bröllop och jag mår som jag förtjänar ungefär... :-) Men det frestar på att ligga på topp, det vet vi ju alla, eller hur?!
Men väl hemma och vid datorn igen, hittar jag en överraskning när jag loggar in på bloggen! Nästan 900 besökare idag - och över 700 igår. Det är inte så värst många besökare för vissa, men väsentligt mycket över vad jag brukar ha per dygn. Och merparten av er har varit in och läst ett eller flera av mina inlägg om Däckhuset.
Det här är en gammal grej, som för min egen del sedan länge är avslutad. Det är ju några år sedan hela den här historien utspelade sig, men inläggen har legat kvar på bloggen.
Det lustiga är att 99 % av besökarna kommer från Google, medan andra hänvisningar därifrån till min blogg inte tycks ökat. Hur kommer detta sig? Hur kommer det sig att 100-tals personer just nu plötsligt börjar googla på en liten däckfirma i Kalmar och leta sig in på min blogg för att läsa om drygt två år gammal händelse? Börjar denna story sprida sig på nytt?
Hade överlag hänvisningarna från Google ökat hade jag förmodligen inte reagera alls, mer än att det varit positivt att statisten på bloggen ökat. Men hur kommer det sig att det just är sökningar på Däckhuset i Kalmar som ökat så drastiskt så plötsligt?? Jag blir bara väldigt, väldigt nyfiken! Hör gärna av er, någon som vet, och tala om!! :)

Bilden lånad från Hyresgästföreningen

Alla bloggare har säkerligen sina perioder då man känner att det är så där aningen svårare att komma fram med ämnen att skriva om. Att komma fram med hyfsat bra ämnen att kunna fylla ett inlägg med. Någon bloggare som inte känner igen sig?
Jo, det finns säkert en och annan, det tvivlar jag inte på. För hur många gånger har jag själv inte ojjat mig över intetsägande "dagens outfit" (framförallt när de kommer från 12-åriga tjejer i Hello Kitty-kläder), bilder vad bloggaren ätit till frukost, frågestunder (där bloggaren inte ens fått en enda fråga), länkbyten och utmaningar? På något vis verkar det som kvantitet är bättre än kvalitet för vissa bloggare. Jag har nämligen inga intressen i att ställa frågor till någon fjortis som bloggar som sina frukostvanor, jag vill inte byta länkar och deltar absolut inte i några frågestunder.
Men emellanåt drabbas jag själv av en märklig skrivkramp! Jag tycker då inte det händer så mycket i min tillvaro, värt att nämna på bloggen, jag lusläser tidningar och andra bloggar för att hitta inspiration - men det står helt still. Jag kan inte komma fram med några vettiga ämnen att skriva om. Och för min del får kvaltiteten på inläggen före kvantiteten. Även om det självklart är en smakfråga - många kanske gillar att veta vilken müsli någon ätit till frukost - men själv tycker jag det är totalt ointressant med dessa inlägg med bilder på mat och dagens outfit. Jag vill ha lite mer att säga än så innan jag lägger ut ett inlägg på internet. Och det är just där det i perioder blir lite svårt. Ibland känns det just som att det intressantaste som hänt på dagen är att man haft en snygg skjorta på sig.
Men nej, ni som nu börjar bli lite oroliga över att min blogg kommer förvandlas till en fjortisblogg kan andas ut! Det kommer aldrig att ske!! Hellre lägger jag ner bloggen, det kan jag faktiskt lova.
Men sista dagarna har jag lite smått känt att min egen tillvaro inte haft så mycket intressant att erbjuda. Flytten är klar, de flesta kartonger upplockade, min examen är tagen och jag har inget nytt och spännande på jobbfronten. Och i det tidningar rapporterat om jag generellt inte hittat något intressant att kommentera. Men, men, jag har brukat tagit mig ur de flesta formsvackor och även denna skrivkrämpa ska säkerligen upphöra även den!

Det finns i princip två alternativ för hur jag reagerar när jag är extremt trött. Antingen blir jag totalt knockad och orkar inte ett smack, då pratar jag inte med någon och sitter bara och stirrar stint framför mig. Eller så blir jag totalt speedad och känner knappt av tröttheten alls. Då är det inte ens någon idé att försöka sova - jag skulle till och med, trots för lite sömn, klara av dubbla nattpass på jobbet.
Vid det sistnämda tillfället finns det några ytterst få alternativ att försöka varva ner! Ett alternativ är inte det bästa, men ack så effektivt. Alternativet heter alkohol. 2-3 glas vin och Tobias däckar direkt. Så några blöta utekvällar är inte att tala om i det läget! Jag känner direkt när jag lider av detta tillstånd som kan liknas vid när man går på någon form av droger - och vet direkt vad som gäller. Hem, släcka ner en aning i lägenheten och så hälla upp något gott att dricka. Och det är självklart inget fel i sådan medicin, så länge det inte blir till en vana!
Men igår var just ett sådant tillfälle! Nackdelen är att jag aldrig vet hur jag kommer att reagera innan. Det visar sig först när jag befinner mig i situationen.
Enligt mitt schema skulle jag denna vecka ha jobbat natt måndag till och med torsdag denna vecka - och med andra ord gått av sista nattpasset klockan sju i morse. Så blev nu inte fallet. Det fattades folk på torsdagskvällen och jag blev tillfrågad om jag ville byta. Inga problem tyckte jag, eftersom det snart bär av till Kalmar och jag fick en chans att börja vrida tillbaka dygnet lite tidigare än planerat.
Så jag går av strax innan sju torsdag morgon för att vara tillbaka klockan tre på eftermiddagen för att göra kväll. Går jag från jobbet strax innan sju ska jag vara hemma som senast vid halv åtta. Men vad händer? Jo, det blir stopp i tunnelbanetrafiken söder om Gullmarsplan! Det är förstås totalt kaos på Gullmarsplans station, när tunnalbanan stannar mitt i rusningstrafiken. Man får dock snabbt fram ersättningsbussar och man får gå ombord och sätta sig. För att bara komma en liten bit söderut, innan tunnelbanan kommer igång igen. Så man får hoppa av vid Hammarbyhöjden och byta tillbaka till tunnelbana igen.
Just detta vill man ju absolut inte ska hända just vid ett sådant tillfälle då man har ytterst få timmar mellan arbetspassen. Men nu gjorde det det och en dryg halvtimmer försenad kommer jag till sist hem. Så efter lite drygt fyra timmars sömn var det dags att dra ut kudden ur örat för att bege sig till jobbet igen!

I det läget borde jag givetvis varit helt slut! Först tre nattpass, följt av fyra timmars sömn efter sista natten. Men väl på plats på jobbet var det fullt ös och inte en lugn stund - så vem hade tid att vara trött? Inte ens på tunnelbanan på väg hem kände jag av tröttheten över huvudtaget, utan satt där som ett litet ljus hela vägen hem.
Så väl hemma rotade jag fram en kall öl ur kylen - och sedan tog det inte många minuter innan jag sov som ett litet barn. :-)

Bilden lånad av Towis

När jag var liten tyckte jag det var fantastiskt stort när familjen åkte till Stockholm för att hälsa på de släktingar vi hade här. Jag kunde gå och längta i veckor innan och det kändes nästan magiskt när vi väl satte oss i bilen och åkte hit. För mig som är uppvuxen i en småstad, var det otroligt märkvärdigt att komma till storstan. Allt var så stort och känslan när man närmade sig Stockholm med alla infarter, alla ljus och all trafik var något otroligt märkvärdigt. Och framförallt att det fanns så mycket att göra, som inte fanns i lilla Hudiksvall. När jag var riktigt liten, var ju Skansen och Grönan de största upplevelserna. Sedan var det Cosmonova och Wasamuseet som lockade.
Men det som ofta lockat när jag varit på besök i Stockholm, har varit att jag under hela uppväxten tyckt att det känts otroligt mysigt här på något sätt. Jag älskade att åka tunnelbana, att besöka ställen med bra utsikt över stan - framförallt när det var mörkt - och bara strosa runt på stan. Och jag kan fortfarande som vuxen ibland återuppleva just de där känslorna jag hade som barn när jag besökte Stockholm. När jag nu på kvällarna på väg till mina nattpass på jobbet passerat Slussen med alla lampor och vattnet, när jag sitter på tunnelbanan eller tar djurgårdsfärjorna ut om Djurgården. Ibland känns det nästan som jag plötsligt är 25 år yngre igen och ute på något spännande äventyr i storstan. Plötsligt kan jag återigen gå runt och få den nästan euforiska känsla jag hade när jag var här som barn. Då, när man besökte mormor och morfar, där man alltid kände sig så otroligt välkommen - och  morfar hissade upp mig i luften så att jag kiknade av skratt. Eller när vi besökte mina några år äldre kusiner, när man visste att det var lite fest på kvällarna och man fick vara uppe nästan hur länge man ville.
Det är egentligen märkligt att något så pass "enkelt" som en helgvistelse i Stockholm kan vara så otroligt märkvärdigt, men för mig som barn var det otroligt magiskt. Och kan just att jag sedan barnsben haft en sådan naturlig och positiv relation till den här stan, gör säkerligen att jag fortfarande är smått förälskad i Stockholm. Jag har oupphörligen längtat tillbaka hit under min studietid i Kalmar och sett få andra alternativ till att flytta tillbaka hit.

Men det är ju ofta inte mycket som krävs för att minnesbilder - positiva som negativa - ska dyka upp. Framförallt dofter brukar ju vara något som snabbt lockar fram minnen. Men just dofter är något som den mänskliga hjärnan har lättast att lagra, något som vi oftare kan förknippa med saker ön ljud och synintryck.
Det är ofta jag själv kan känna olika dofter och tänka tanken att "just det, så luktade det där eller där, eller då och då".
Många av de positiva minnen jag själv har från när jag är liten kan fortfarande figurera i drömmar om nätterna. Det kan vara personer jag haft någon nära eller speciell relation till, precis som platser eller specifika upplevelser. Men det är ytterst, ytterst sällan jag drömmer mardrömmar om traumatiska/jobbiga saker jag upplevt långt tillbaka i tiden.
Vissa gånger när jag vaknar, kan jag vara helt övertygad om att jag varit tillbaka någonstans, eller att någon avliden släkting trots allt är i livet. Och under min Kalmarvistelse, drömde jag väldigt ofta att jag flyttat tillbaka till Stockholm igen. Det var inte bara en eller ett par gånger - utan flera gånger jag drömde om en flytt tillbaka hit...
Detsamma gäller förstås när jag är tillbaka i Hudiksvall, där jag växte upp. Många gånger återupplever man gamla minnen när man passerar vissa platser eller känner vissa dofter. Hudiksvall råkar ju dessutom vara den stad som man känner bäst av alla. Man kan vända sig nästan åt vilket håll som helst och veta hur det ser ut om man skulle förflytta sig flera kilometer i just den riktningen. Något man inte alls har samma koll på i Stockholm. Och kanske just av den anledningen - eller åtminstone bland annat - har man förstås massor med minnen förknippade med just den staden.

Bilderna lånade från Improve your memory, Terapisnack

Men med åren har jag insett andra tendenser hos oss vuxna! Även vi förställer oss, försöker framstå i bättre dager - och ibland på sätt som är snudd på riktigt pinsamma.

En tydlig tendens kan märkas hos personer som på ett eller annat sätt "kommit upp" sig lite. Personer som har bra jobb och säkerligen är välbärgade men knappast förmögna - hur ofta går inte många av dessa med näsan i vädret och försöker se ut som att de är så otroligt mycket förmer än andra människor?! Alltmedan personer som är infödda i rika familjer, som är välbärgade redan från början inte alltid har samma attityd.
Okej, ett bra undantag från den sistnämnda "regeln" må väl vara "brats" och "stekare", som ju älskar att skylta med pappas välfyllda kreditkort och tror att de är så otroligt mycket förmer än alla andra. Men ingen regel utan undantag.
Själv tycker jag det är så fantastiskt pinsamt och patetiskt att se människor förställa sig, att försöka vara något man inte är. Det spelar ingen roll om det är en 12-årig tjej som försöker bete sig som 15-16 med smink, kläder, en "modeblogg" där hon pumpar ut "modetips" och "dagens outfit" som bara blir larviga, eller om det är en mellanchef som tror att han/hon är viktigare än alla andra, bara för att lönen är aningen högre än genomsnittet. Vissa skulle säkert tycka att den 12-åriga tjejen är gullig och lillgammal, men jag kan inte se det gulliga i att förställa sig på det sättet. ÄVEN om det faktiskt är ett barn vi pratar om. Och jag kan inte tycka att tonårskillen som spelar tuff och cool är något annat än just rätt töntig och barnslig.
Men vi människor tycks ha ett behov i att försöka förställa oss, att det åtminstone utåt ska se ut som att vi är något förmer, bättre, tuffare, mer välbärgade och/eller något annat som vi som personer egentligen inte är. I grunden borde ju det tuffaste och coolaste faktiskt vara att just vara sig själv och ingenting annat. Att inte försöka förställa sig för att folk ska tro att man har gott om pengar, er tuff och cool - eller vad det nu må vara.
Jag är själv säkerligen inget undantag, något annat försöker jag inte påstå. Det förekommer garanterat att jag emellanåt försöker framstå i bättre dager i någon bemärkelse - och framstår säkerligen även jag som rätt pinsam i situationerna.

Bilderna lånade från Emsiiiis, Glenn

Det finns två saker jag skarpt ogillar när det gäller att köra bil. Nummer ett är att köra bil i Stockholms innerstad och nummer två är att köra med släpvagn. Varje sak var för sig kan jag stå ut med i undantagsfall, men att kombinera dessa två är inte något drömscenario för min del.
Men som ni vet, gifte sig min syster i helgen - och mitt uppdrag blev att hyra en släpkärra och sedan hämta en scen för att ta detta till festlokalen. Nu slapp jag visserligen köra genom just Stockholms innerstad, men väl i utkanterna av stan och genom en lång rad olika väggbyggen och det enda med det andra.
Både vigsel och fest hölls sedan ute på Barnens ö - med andra ord långt snirklande efter små gropiga skogsvägar för att komma fram.
Och ni som kört med släpkärra vet hur det är om man till exempel tvingas vända, köra på trånga ytor och annat "finlir" när man har en släpkärra kopplad efter bilen. Det är inte helt lätt, även om jag förstås vet att det är en fråga om vana också. Men själv var jag genomblöt av svett när vi väl anlände till Barnens ö i fredags eftermiddag. En bilfärd som normalt skulle tagit 1,5-2 timmar, tog nu istället tre! Det gör en väldigt skillnad att plötsligt hålla 80 på motorvägen och det gjorde ju heller inte saken bättre att vi körde fel några gånger. Och då kom givetvis "finliret" in vad gällde att försöka vända med släp och allt inne på de små vägarna.
Men vad gör man inte för sin familj? Självklart ställer man förstås upp! Och övning ger ju färdighet, jag kommer aldrig lära mig att köra med släp om jag inte gör det emellanåt.

Men nu har i alla fall min syster fått ring på vänsterhanden och det var ett firande med mycket av både det ena och det andra! Mycket tårar i kyrkan, mycket ris när brudparet kom ut från kyrkan, mycket mat, mycket tal, mycket dryck, mycket folk - och mycket sent! Men det är ju så det ska vara när det är bröllop.
Själv har jag med åren blivit alltmer lättrörd och brudparet hann inte ens komma in i kyrkan innan tårarna sprutade. Och ju längre vigselakten gick, ju mer sprutade de! Det gick helt enkelt inte att hejda.
Under middagen gjorde jag sedan nästa sak, som fick mig att förvånas över mig själv! Jag höll tal!! Jag har alltid ogillat att prata inför massor med folk, men ställer mig nu utan vidare och pratar inför de cirka 130 gästerna. På en scen, med strålkastare och mikrofon! Men det går samtidigt inte att komma ifrån att det är något helt annat att prata på en fest än att till exempel hålla en muntlig redovisning i skolan. Man är på en fest inte alls lika kritiskt granskad som i skolan. LITE nervös var jag till en början, men det gick snabbt över. Och jag fick en hel del beröm för talet jag höll! Men som sagt; vad gör man inte för sin familj? ;-)
Och alla - inklusive brudparet - var otroligt nöjda med lördagens vigsel och fest. Vigseln hölls i en liten kyrka långt ute i skogarna, med fantastiskt idylliska omgivningar. Och att man valt en sådan liten kyrka gjorde det hela otroligt gemytligt! Det var precis att alla gästerna fick plats och några mikrofoner behövdes aldrig, man hörde allt så bra en ändå.
Och i och med att man bokat flera av de byggnader som finns på Barnens ö, hade alla gäster som så ville möjlighet att övernatta. Något som ju var perfekt med tanke på de långa avstånden in till stan. Det hade förtagit mycket av glädjen om folk behövt börja ta sig hem eller in till stan frampå nattkvisten för att sova.
Men nu är helgen till ända och man har kommit hem! Trött och lite sliten efter en natts nattsuddande och massor med intryck - men otroligt glad å min systers vägnar. :)

Bilderna lånade från Miss Norrland, Sara Skoglund

I helgen gifter sig min kära syster! Jag kommer därför vara bortrest till på söndag eftermiddag/kväll och har dessutom tagit beslutet att inte ta med mig datorn! Så härmed en liten förvarning om att jag roar mig på annat håll och inte kommer skriva något förrän tidigast söndag kväll eller på måndag. Bara utifall någon mot all förmodan skulle sakna mina intelligenta och insiktsfulla inlägg! ;-)

Bilden lånad från Andreas