Attraktion

Vad attraheras du av? Vad måste någon besitta för att du ska intresseras och attraheras? Utseende? Pengar? En viss personlighet? Listan kan förstås göras väldigt lång - och självklart variera mycket från person till person. När jag varit medlem på olika dejtingsidor, har jag ibland stört mig lite på hur otroligt kategoriserande vissa kan vara när det gäller vad de söker hos en tilltänkt partner. Vissa egenskaper, ålder och utseende och ibland även pengar är något som ofta står högt upp på listorna.
Själv har jag alltid försökt att inte vara så kategorisk, eftersom jag själv inte tycker man kan identifiera "det" som ska få mig att attraheras av någon. Just vad gäller utseendet finns praktiskt taget två "läger"; de som säger att utseendet är viktigt, medan andra säger att utseendet visst är viktigt. Själv hävdar jag bestämt att sanningen ligger någonstans mittemellan, givetvis lite beroende på vad menar med att utseendet är viktigt! Personligen anser jag inte utseendet är viktigt i den bemärkelsen att den jag attraheras inte behöver se ut som en fotomodell. Hon behöver inte vara trådsmal, ha stora bröst och perfekt hy. Däremot är självklart utseende viktigt i bemärkelsen att det måste finnas något man attraheras av. Men för min del kan det lika gärna vara en rund tjej med små bröst... Och det kan absolut finnas personer som besitter eller inte besitter bestämda egenskaper som jag ändå attraheras av.
Men det är absolut så att det är ett samspel mellan personlighet och utseende, någon form av helhetsbild. En person som vid första ögonkastet kan vara attraktiv kan bli otroligt oattraktiv om hon visar sig vara en väldigt osympatisk person. Och tvärtom, en person som vid första ögonkastet inte alls är särskilt attraktiv, kan självklart bli attraktiv med en väldigt härlig personlighet. Sedan finns det givetvis personer med ett utseende som absolut inte kan bli attraktiv oavsett hur härlig hon är som person.
Jag minns väldigt väl en dejt jag var på för massor med år sedan. En person jag lärt känna via internet och som var otroligt trevlig när vi mejlade och sedan började prata på telefon. Det kändes som det mesta klickade och vi hade otroligt mycket mycket att prata om. På hennes bild på internet såg hon helt okej ut - men när vi sedan träffades, började jag undra om inte den bilden var retuscherad. Hon såg verkligen inte alls bra ut, till och med motbjudande och jag var på väg att vända på klacken och går därifrån. Men det hade jag förstås inte samvete att göra. Vi skulle träffas och äta och eventuellt ta en öl efteråt. Så jag bestämde mig för att åtminstone äta middag med henne. Men vi hade en trevligt kväll och det blev också en öl på en pub efteråt. Jag lyckades ta mig ur det hela utan att jag verkade såra henne alltför mycket.

När jag själv utformat kontaktannonser har jag medvetet låtit bli att ställa alltför många kriterier på den jag söker. Självklart tittar jag på utseendet, men nästan mer på presentationen och försöker få någon form av uppfattning av hur människan är som person. Någon som inte verkar ha några som helst intressen gemensamt med mig går givetvis oftast bort direkt.
Men jag har också lärt mig att attraktion kan byggas upp eller försvinna med tiden, när man väl lärt känna en person ordentligt.
Något jag dock tycker är otroligt oattraktivt är "soffpotatisar", personer som inte kommer sig för med saker, som är lata, som pratar om vad de vill göra, men sedan inte kommer sig för med detta. Personer som inte har några drömmar eller mål - eller har sådana men inte ens försöker att följa dem. Jag kan verkligen bli förbannad på personer som pratar om vad de vill göra, men sedan inte ens försöker. Detsamma med personer som klagar på sin tillvaro, på saker som det faktiskt kan påverka och göra någonting åt - men sedan inte ens försöker. De kanske bara ser problemen i förverkliga vad de drömmer om istället för att se möjligheterna. En sådan person skulle jag knappast kunna attraheras av.
Precis som personer som är alldeles, alldeles för snälla. Så snälla att de i slutändan riskerar bli utnyttjade, som aldrig säger ifrån eller står upp för sina åsikter. Personer som först hävdar sig tycka en viss sak, men om de får "mothugg" bara säger att "ja, du har kanske rätt". Jag anser att diskussioner är väldigt viktiga i ett förhållande. Det är säkerligen inte det viktigaste att man alltid håller med varandra, men att den ena bara ger med sig är riktigt oattraktivt.
Och klart finns det vissa saker som absolut gör att jag skulle välja bort en potentiell partner. Jag är övertygad om att man måste ungefär samma värderingsgrund att stå på; jag skulle till exempel inte kunna tänka mig att vara tillsammans med någon som är rasist - eller riktigt djupt religiös (oavsett religion).
Jag har hört många säga att de inte skulle kunna tänka sig vara tillsammans med någon som till exempel röstar på moderaterna om de själva röstade på Vänsterpartiet - och tvärtom. Där är jag själv inte riktigt lika kategorisk - och vad gäller att vara religiös beror det självklart även på hur mycket personens tro genomsyrar personens sätt att leva sitt liv och vara.
Vissa "har en politiskt uppfattning på valdagen", men är i övrigt inte särskilt politiskt engagerade. Det kan också finnas andra egenskaper som väger upp den politiska uppfattningen, där man kanske inte är helt överens. Detsamma gäller förstås någon form av religiös uppfattning. Vill personen leva ett religiöst liv med allt vad det innebär - böner, gudstjänster och allt vad det kan vara - kanske det är svårt att kombinera mitt väldigt oreligiösa liv... Och det beror förstås även på vilken syn man har på saker och ting, något som självklart varierar väldigt mycket från person till person.

Kort och gott är attraktion ett otroligt vitt begrepp och inom vissa ramar är jag övertygad om att man kan träffa personer att attraheras av, trots att de har egenskaper som man aldrig trott sig kunna se hos en blivande partner. Man behöver kanske inte allt vara så kategorisk... :-)


Bilderna lånade från WorkWithMatthewAlleyne, Miranda förklarar

WorkWithMatthewAlleyne



Julpyssel med Galensparna

PYSSEL OCH PAPP



INTE BARA GLÖGG
Kenneth Aalborg botaniserar bland julspriten




Lönediskriminering



Bilden lånad från VK-bloggen



Galne Gunnar

Igår kom så det psykiatriska utlåtandet om Anders Behring Breivik - och som jag knappast var ensam att tro, är den människan inte riktigt frisk. Man kanske inte nödvändigtvis måste vara ett psykfall för att begå hemska handlingar, men med tanke på många av Breiviks väldigt märkliga uttalanden i kombination med vad han är skyldig till så får man nästan utgå ifrån att något inte är som det ska uppe i hjärnkontoret.
Rapporten beskriver en person som befinner sig i ett eget universum, med stora vanföreställningar som styrde alla hans handlingar den 22 juli. Breivik var psykotisk under terrordåden och även psykotisk under samtalen med psykiatrikerna. Breivik har enorma vanföreställningar och att han anser sig vara utvald att bestämma vilka som ska leva och vilka som ska dö. Han har sett sig tvingad att skydda "sitt folk" och anser sig vara den mest perfekta krigaren sedan andra världskriget.
I samtalen med psykiatrikerna har Breivik även sagt att hans tempelriddarorganisation kommer att ta makten i Europa och att han ser sig själv som framtida regent i Norge.
Breivik ska ha en lång lista av personer han planerar att döda, där även de två psykriatiker som undersökt honom nu finns med.
Man man undrar verkligen verklighetsförankring denne man har? Utan tvivel har han varit kapabel att planera sina dåd väldigt väl och länge. Han har tillverkat bomber och kommit över polisuniform. jag frågar mig ibland hur lätt det är att lura till sig att få en sådan här diagnos till exempel? Är det fullt möjligt om man har tillräckliga kunskaper om sådana sjukdomar?
Själv ska Breivik känna sig kränkt av det psykriatiska utlåtandet och vill inte acceptera det. Utlåtande i sig kan innebära att han kan komma slippa fängelse och dömas till vård. Något som i praktiken kan innebär att han blir fri väsentligt mycket tidigare än om döms till fängelse - men han kan likväl bli fri väsentligt mycket senare. Det finns tydligen såväl i Norge som Sverige inte helt ovanligt att sådan vård kan bli livstid, beroende på läkarnas bedömning. Det finns visserligen en möjlighet att Breivik flyttas över till ett fängelse om blir friskförklarade under vårdens gång, men ändå anses vara en säkerhetsrisk.
Men det faktum att Breivik kan slippa fängelse har tydligen lett till heta känslor i Norge. Många tycker att han förtjänar fängelse istället för vård. Och där vi den ganska vanliga hämndlystan, att man "vill se" blod flyta när någon begått ett grovt brott. Själv undrar jag om personer som Breiviks verkligen hjälps av att hamna i fängelse? Är det inte en större risk att han begår nya brott om han inte för vård? Jag vet visserligen inte om han går att bota, men i ett fängelse lär han knappast botas alls.
Men oavsett vad påföljden blir, har Breivik verkligen visat sig vara kapabel att planera hemskheter väk under mycket tid - och hur mycket tid har han inte till sådant när han kommer sitta inspärrad (oavsett om det är på psyk eller ett fängelse). Vågar man släppa ut honom igen överhuvudtaget?


Avdelningen där Brevik kommer sitta...?

 

 

Källor: DN 1, 2, 3 SvD 1 SVT 1, 2 VG 1, 2, 3

 

Bilderna lånade från Tau, Cartoonstock

 



Kom änglar

Angel Graphic #85Den vackraste stunden i livet var den när du kom - och allt var förbjudet. Och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om, för det ekar i huvudet! Och det blod som jag trodde var stilla det fick du att rinna, den uppgivna röst som jag nyttjat så illa fick du att försvinna...

Jag somnade den natten i tron på att allt var en del i en kärlekshistoria. Men det visade sig dagen därpå att jag hade gjort fel, när jag gav dig en gloria...
Och den stund som jag kände som nära var blott alvedon och dom himmelska ben som jag ville förtära, de gick därifrån...
Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt och graderna sjunker så fort överallt och det hjärta som skulle bli ditt på nåt vis det fryser nu sakta till is...

Och du somnade den natten så vaken och drömde om allt som vi kunnat göra. O om någon som vill ge dig värme när allting känns kallt - och om nån att beröra. Jag kunde ha gjort vad som helst för att höra den tanken, men själv låg jag tyst i min säng och så frälst av den farliga branten - jag liksom föll över kanten... Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick och allt var förlorat. Och där satt jag med mina grönbruna ögon och såg med blåögd blick, allt jag hade förstorat... Ge mig en chans, för jag tror att snart brinner ett hjärta för henne någon annanstans. Här sitter jag och baddar såren med salt, det går åt helvete med allt. Men den vackraste stunden i livet var den när du kom...

 

 

Bilden lånad från Myspace

 



Att lyckas med svenssonlivet

Vad kommer du att tänka på när du hör ordet "Svenssonliv"? Som med många ord, kan man säkerligen ha olika definitioner - och det gäller säkerligen även detta ord. Min personliga definition är att ett Svenssonliv är en tillvaro som inte riktigt sticker ut, ett liv där man bor i sitt radhus eller villa i något villaområde, har ett hyfsat vanligt jobb, har 2-3 barn, springer på föräldramöten, skjutsar barnen till fritids och träningar och stretar på så i ungefär samma lunk. Ett väldigt vanligt liv helt enkelt.
Och just ett sådant liv jag själv inte vill ha, jag kan inte låta bli att tycka att det verkar väldigt, väldigt tråkigt. Jag säger inte att det är fel att leva så, så länge man trivs - men jag skulle inte trivas med det! Att ständigt har tillvaron inrutad efter dessa rutiner och framförallt något som inte sticker ut på något sätt, att bara falla in i denna mall av hur man "borde" leva.
När jag ser familjer på stan, hör folk på bussen/tunnelbanan diskutera sin liv och man hör/ser hur de faller in i dessa normer får jag nästan panik. När jag hör hur man ringer hem och diskuterar vem som ska hämta barnen, vem ska handla, säga att "ja, jag blir sen imorgon, möte på jobbet" känner jag direkt i maggropen den tristess jag skulle känna om jag gled in alltför lika levnadsbanor. Jag inser hur jag skulle vantrivas, känna mig inlåst och instängd. Och förmodligen skulle jag drabbas av någon de ålderskriser jag skrev om häromdagen. För min del skulle jag frampå med åren känna att jag inte levt det liv jag vill leva...
Vi förväntas leva våra liv på väldigt specifika sätt. Vi förväntas få barn, vi förväntas få ett hyfsat jobboch göra karriär, pensionsspara och har lite pengar undanstoppade på banken, vi förväntas falla in under vissa normer och helst inte sticka ut särskilt mycket. Vi ska åka på charter till Mallorca och Thailand och dricka svenskt kaffe på hotellet. Ganska typiskt svenskt, eller hur? Sticker man ut alltför mycket, räknas man nästan som ett freak - istället för att det ju kan vara helt sunt att leva på det sätt man själv väljer!

Men vad säger att en barnlös städerska misslyckats i sitt liv? Hon/han kanske är jättenöjd med sitt liv och får ut det han/hon faktiskt vill av sin tillvaro. Själv har jag inga drömmar om att göra karriär i bemärkelsen att nå några chefspositioner. Jag har inga drömmar om barn och familjeliv.
Vad drömmer jag då om, undrar ni säkert?! För tänker jag efter, lever jag nog för tillfället ett ganska vanligt har jag en känsla av, möjligen bortsett från att jag vid 34 års ålder ännu inte skaffat barn. Kanske är helt enkelt min dröm att inte riktigt, riktigt följa dessa normer? Det är nog den närmsta förklaringen jag kan ge. Kunna flacka runt lite, flytta, resa byta jobb, ha möjligheten att ta de "risker" man inte riktigt kan/vågar ta om man till exempel har barn att försörja. Då kanske det inte är så smart att ha längre perioder med sämre ekonomi, i alla fall om man själv kan styra över det.
Nu är jag inte helt okunnig kring att få barn. Självklart förstår jag att man kan leva ett rikt liv med barn! Annars skulle ju inte majoriteten av alla människor faktiskt skaffa barn. Jag förstår att det måste vara något alldeles underbart att få barn. Och självklart kan man leva ett "normal Svenssonliv" och vara lycklig med det. Jag kritiserar inte någon som lever ungefär det liv jag beskrivit. Självklart ska man leva det liv man trivs med. Men i när nu allt med personlig utveckling och självförverkligande är så modernt, borde det ju inte vara något fel i att välja andra vägar att gå än dem som faller inom gängse normer...?


Bilden lånad från Lejonklo, Marie Hall



Kort vals för min älskade

Min själ finns i alla de saker jag glömt kvar och de brev jag sänt till dig! Ja, den finns i den luft som du andas - minns smaken din tunga har känt! Jag ser dig i smyg, jag bevakar dig ömt - ser de drömmar du drömt. Så gör inget som jag ångrar, gör inget jag jag inte bör! Tro inte på det du ser eller hör!
Jag saknar dig mer än du anar! Faktiskt mer än du någonsing kommer begära! Minns du de nätter vi skrikit ut "Vad är det värt?"? Jag skriver det här ur ett oförlöst skrik, ifrån rummet intill... Vänta mig hem när du vill!





Text av Peter LeMarc

Bilden lånad från BLT



Första advent

Så är det första advent 2011. Helgen har i princip ägnats åt två saker: försök att vända en aning på dygnet inför nattpassen till veckan och så adventspynt.
Till skillnad från andra skiftarbetare, som vill lägga sig och vila en stund innan nattpasset börjar föredrar jag själv att börja vända lite på dygnet redan innan istället. Så beroende på hur dagarna innan första natten ser ut, brukar jag börja sitta uppe en del och sedan sova ut på morgnarna. Så det har blivit sena kvällar och rejäla sovmorgnar denna helg.
När jag igår bestämde mig för att börja plocka upp adventssakerna här hemma, insåg jag att vissa gått sönder och andra blivit kvar i Kalmar. Så jag fick improvisera och plocka upp en del saker, för att idag bege mig till stan för att köpa lite nytt. Ibland kan jag ha svårt att hitta nya saker som känns "rätt"; jag vill liksom få den där "aha-känslan" när jag köper nåt nytt. Och det kan därmed ibland tid innan jag hittar något som känns rätt. Men redan i första affären hittade jag två nya stakar och en adventsstjärna jag gillade skarpt. Och dessutom till ett helt okej pris också. Så nu är det adventsstämning även här.
Jag är sådan som verkligen älskar julen, jag blir som barn på nytt - och kan fortfarande till och med ha lite svårt att somna kvällen före julafton. Jag skulle aldrig i livet kunna tänka mig att spendera julen utomlands - och ännu mindre självvalt sitta ensam hemma på julafton. Sen kan förstås förutsättningarna ändras - och skulle till exempel alternativet vara att sitta ensam hemma, skulle jag givetvis hellre åka utomlands.
För en massa år sedan jobbade jag med en kvinna, som väldigt oväntat och alldeles för tidigt blev änka precis vid jul. Hon valde året efter att åka utomlands över jul med sina vuxna barn, de tyckte det var skönt att inte sitta hemma och påminnas om julen året innan. Och i ett sådant läge, skulle förmodligen även jag själv göra samma sak. Men som min situation är idag, skulle jag inte vilja spendera julen utomlands, det finns liksom inte på världskartan.

Det oväder man spått skulle komma in under helgen, har jag själv inte märkt så mycket av. Idag har det visserligen varit rejält blåsigt, men tio plusgrader och solen har till och med tittat fram ibland. Så nej, någon rejält storm har man inte märkt av i Stockholm i alla fall.
På vissa håll har man utfärdat klass 3-varningar, som är den allvarligaste varningen. Man tror att ovädret om nu är på gång kommer vara värre än "Gudrun" för några år sedan.
Själv kan jag tycka det är riktigt mysig med oväder, i alla fall så länge man slipper gå ut. Att sitta inne värmen och se ovädret utanför är inte helt fel! Men blir det oväder i klass med Gudrun, är det inte lika roligt längre - även om man sitter inomhus. Framförallt om det går så långt att strömmen går och det blir farligt att gå ut.
Som det varit idag har det istället nästan varit riktigt behagligt att gå ut! Inte ens vindarna har varit särskilt kalla. Men det är ju å andra sidan i de båda landsändarna och på västkusten man lovat det värsta vädret. Och just trakterna kring Stockholm skulle ha det som lugnast.
Nu när man är ledig och inte har några större måsten, är det ju rätt skönt om ovädret kommer. Men det skulle vara så typiskt om det blev nåt rejält oväder imorgon, när jag faktiskt ska jobba. Det vore så ironiskt om det inte skulle gå att ta sig till jobbet på grund av vädret... Visserligen kanske det skulle vara skönt med en ledig dag till, men det är ju inte direkt vad man är inställd på!




AB 1, 2 DAGEN 1 DN 1, 2, 3 GP 1, 2, 3, 4, 5 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6

Bilderna lånade från Köksbloggen, I won't worry my life away



Skitgöra



Bilden lånad från Apg29



Advent


Årets första adventsfika....



Ålderskriser

Många hävdar med bestämdhet att de tyckt det varit jättejobbigt och tufft med ålderskriser när man passerat vissa åldrar. Många genomgår ålderskriser redan när de passerar 30. Och då undrar ju hur man mår när fyller 50?
Själv tog jag 30-årsdagen med en klackspark. Jag tyckte inte var det minsta jobbigt att fylla 30! Däremot hör jag nog till de få som genomgick en smärre ålderskris när jag fyllde 20. Jag minns att jag tyckte det var en "magisk gräns" som var jättejobbig att passera. Helt plötsligt kunde jag inte skylla något på att jag fortfarande är tonåring, plötsligt ställdes en rad krav och förväntningar på mig. Man skulle veta vad man ville bli och utbilda sig till. Och plötsligt var man på ett märkligt sätt vuxen utan att känna sig redo för vuxenlivet.
Själv bodde jag i London när jag fyllde 20. Jag bodde kollektivt, jobbade som socialarbetare, festade runt och hade ingen som helst aning om vad jag ville bli när jag blev stor. Det kändes med andra ord väldigt jobbigt att försöka leva upp till alla förväntningar. Men med tiden har jag lärt mig att faktiskt inte bry mig så mycket om alla förväntningar utan istället göra det jag själv vill med mitt liv. Även om man kanske inte faller inom de ramar man förväntas göra, är ju ändå det viktigaste att man själv känner sig nöjd och tillfreds med sitt liv.
Någonstans där är jag övertygad om att mångas ålderskriser grundar sig. Man känner sig inte tillfreds med det liv man levt och lever - både eller antingen på grund av sina egna mål eller andras förväntningar som man sedan inte känner att man lyckats leva upp till. Så börjar man inse att det kanske är för sent att nå dessa mål eller nå till förväntningarna.
För min egen del har det varit väldigt viktigt att faktiskt följa vad jag själv tycker känns rätt, vad jag faktiskt känner att jag VILL göra. Jag kan inte garantera att jag inte kommer genomgå några ålderskriser, men jag vill ändå leva efter mottot att jag inte vill sitta på hemmet som gammal och ångra att jag inte tagit de chanser jag fått, att jag inte åtminstone försökt att göra det jag vill med mitt liv. Att sedan inte alltid lyckas, det är en helt annan sak.

Bland det värsta jag vet i kontakt med andra människor, är när man märker att folk går runt och är bittra över hur de "misslyckats" i livet. Folk som oftast har något lågstatusyrke, som strax efter 50 års ålder insett att de egentligen borda ha utbildat sig och gjort något helt annat i sitt liv. Men istället för att göra det bästa av situationen begraver de sig i sin bitterhet.
Även om jag kan förstå att det är jobbigt att hamna i sådana livskriser, undrar jag varför man ändå inte försöker göra det bästa av situationen? Det har varit eget motto under delen av mitt vuxna liv, att försöka lösa varje situation på bästa sätt och inte gräva ner mig för misslyckanden.
Ibland ser man istället andra, som gör desperata försök att inte åldras, som springer in på tonårsavdelningen på H&M för att handla kläder och gör patetiska försök att se några år yngre ut. Med risk för att låta extremt fördomsfull, brukar jag själv lägga märka till en viss grupp kvinnor som försöker sig på just detta. Kvinnor som blivit mamma tidigt, som inte hunnit leva sitt eget ungdomsliv när de var unga. När de sedan är i 40-50-årsåldern och barne är i tonåren och därmed klarar sig hyfsat själva ska mamma plötsligt ta igen det hon inte hann göra när hon var 20. Desperat sugande på sina gula Blend springer hon på H&M och handlar ungdomskläder, går på krogen och försöker leva loppan. Allt i ett patetiskt försök att vara lite yngre. Men detta är något man försöker leva ut så långt som undersköterskelönen räcker. För det är den utbildning hon hunnit skaffa innan barnen kom och "det är svårt att hinna och ha råd och plugga". Men oftast skiner bitterheten igenom fasaden av smink, hårspray och jeansjackor och i grunden är hon ganska sur och bitter, skäller på ungarna och det stora söndagsnöjet är att ta med barnen på McDonalds.
Samtidigt finns också det omvända, de unga personer som inte vill något hellre än bli en del av vuxenvärlden och gör märkliga försök att vara mer vuxna än det står på ID-kortet. Det ska skaffas barn, köpas hus och jobbas nio-till-fem istället för att passa på att göra sådant man inte kan när man sitter där med huslån och barn. Min egen bestämda uppfattning är att det sedan på ett eller annat slår tillbaka förr eller senare. När barnen sedan är större, inser man vad man missat och försöker istället ta igen det man missat. Då blir man de bittra undersköterskan som röka gula Blend och springer på krogen i H&M-kläder i tid och otid...

Nej, tur att jag själv är så perfekt och lever det mest perfekt av liv. Jag kommer ALDRIG få någon ålderskris!!! *ironi*




Bilderna lånade från Whada we think?, MacLounge A room of my own




Viagra



Bilden lånad från Hallon-Lakritsskallar



Barnmisshandel

USA är duktiga på att försöka tala om för alla andra man ska göra och agera, hur andra ska tycka. Okej, en grov generalisering, men ändå ganska mycket sanning. Man försöker få det till att låta som att USA är möjligheternas land, där rättvisa för alla råder. Ändå tillåter flera amerikanska delstater dödsstraff - och barnaga. Båda delarna vedervärdiga sätt att straffa sina medmänniskor.
Vad gäller barnaga drabbas jag ständigt av magont när jag hör om det. Jag mår illa och fylls av hat och vrede mot dem som utövar sådant och dessutom försvarar sitt agerande.
Det borde vara emot allt bättre vetande att tro att barn växer upp till bra och laglydiga medborgare om man brukar våld emot dem. Och hur kan man tycka att det ska vara straffbart att bruka våld mot en vuxen människa medan man försvarar våld mot ett försvarslöst barn? Barnen lär sig knappast vad som är rätt eller fel på det sättet - utan blir snarare rädda för sina föräldrar.
Idag hittade jag ett videoklipp på Youtube via en artikel i Aftonbladet, där en tonårsflicka lyckats filma när hennes pappa slår henne med en svångrem. Anledningen ska vara att hon laddat ner filmer från internet. Och kan ni gissa vad pappan jobbar med? Jo, domare som bland annat dömer i bland just barmisshandelsmål. Filmen hittar ni här nedanför och jag måste nog varna er för att det är en väldigt stark video! Själv hade jag svårt att hålla tårarna tillbaka när jag såg den, den var verkligen vedervärdig. Både mamman och pappan deltar - och förutom misshandeln förfasas jag även över det språk de använder emot sin dotter. Bara det faktum att mamman vill att dottern ska lägga sig på mage och ta emot stryk som den vuxna människa hon får mig att må illa.
Jag undrar när den dag kommer då barnaga är förbjudet i alla världens länder och det inte kommer finnas någon som förespråkar denna bestialiska och förfärliga uppfostringsmetod? Det är nog tveksamt om den dagen överhuvudtaget kommer!


VARNING FÖR MYCKET STARKA BILDER!!




Källa: AB 1

Bilden lånad från Steiff teddy bears and steiff animals



Slutvals

Jag slängde en slant i din önskebrunn, du gav mig ett under och jag var lycklig en stund. Du satte min måne i ett strålkastarljus, några steg i det blå jag aldrig tagit förut. När en stjärna är iskall och en annan är klok. Men mig kan du läsa som en öppen bok! Scenen är tom nu, kulissen är riven - och alla kan se att finalen är given!


Text av Peter LeMarc

Bilden lånad från Unga Berättare



Ekstas

Själv är jag några år för ung för att minnas Almstriden 1971, men det är en historia man ju om och om igen fått berättad för sig under sin uppväxt - och även senare förstås. Då handlade det 13 almar som skulle fällas i Kungsträdgården för att ge plats åt en tunnelbaneuppgång. Något som skapade våldsamma protester och slutändan gjorde att träden fick stå kvar.
Det är inte utan att man påminns om historien med almarna när man - som jag - lite sporadiskt följt debatten om den 1000-åriga ek utanför TV-huset på Oxenstiernsgatan här i Stockholm som gatukontoret sedan länge velat fälla. Den här gången är det dock inte för att ge plats åt några fler byggnader, utan helt enkelt för att eken anses vara en säkerhetsrisk. Den ska vara ganska illa åtgången säger man och skulle riskera att falla ihop vid en större storm. Samtidigt som motståndarna säger att det skulle räcka om man kapade en del av grenarna.
Jag är själv ingen trädexpert på något sätt och har heller inte läst de utlåtanden som olika experter ska ha gjort kring denna ek. Klart står väl ändå att man inte riktigt är överens om den är en säkerhetsrisk eller ej. Jag håller med om att det trots allt är synd att man ska behöva ta bort ett så passa gammalt träd. 1000 år är en ganska respektabel ålder trots allt. Men utgår man ifrån att kommunen har rätt i att trädet kan vara en säkerhetsrisk, måste självklart något göras. Och finns inga andra alternativ - som att på något sätt beskära trädet eller "spärra av" det närmsta området kring trädet, då måste man ju helt enkelt fälla det. Och det är ju viss skillnad att fälla gamla träd för att ge plats för till exempel en tunnelbaneuppgång och om trädet är en säkerhetsrisk.
Så utgår man ifrån att de experter kommunen anlitat har rätt, då är ju fällningen helt i sin ordning. Ändå satt ett 30-tal aktivister runtomkring och uppe i trädet när det skulle fällas vid 1-tiden inatt. Man fick ta hjälp av polis för att hålla aktivisterna borta när trädet fälldes.
Skulle det framkomma att man tagit beslutet på helt felaktiga grunder, då är jag absolut villig att ändra åsikt. Då har kommunen självklart gjort bort sig rätt grovt. Men är så inte fallet, håller jag helt med kommunen om att trädet måste bort...


DN 1 EX 1 SR 1 SvD 1, 2 SVT 1

Bilden lånad från Passagen



Fuck Spotify

När först Youtube och sedan Spotify började växa till sig och jag insåg vilka otroliga banker med musik dessa två tjänster utgör, tyckte jag det var helt otroliga tjänster! Plötsligt behöver jag inte betala särskilt många kronor för att lyssna på musik - till skillnad från att betala hundralappar för skivor. Visserligen har jag fortsatt handla skivor för X antal hundralappar per månad. Men vilka möjligheter Spotify ändå ger att dela med sig, att provlyssna på musik innan man köper en skiva. Och framförallt kan man förstås lyssna på det låtar som kanske är den enda som bra på en skiva. Sådant förekommer ju, att en artist har en enda bra låt medan resten av skivan verkligen rakt igenom är skräp. I de lägena lägger inte ens en musikfantast som jag pengar på en skiva om man vet det innan. Och singlar har jag aldrig brukat köpa, det är i mina ögon inget alternativ.
Det finns sedan en rad anledningar till jag är motståndare till att ladda ner musik (något jag vet att man inte gör via Spotify). Dels är det självklart att upphovsmännen till en skiva - artisten och skivbolaget - ska ha pengar för sin arbetsinsats. Något som inte sker när man laddar ner musik - eller film, ljudböcker eller något annat. Och för min egen del, vill jag dessutom ha skivan/DVD:n med originalomslag etcetera. Det är inte lika "roligt" att en massa filer på datorn, som att ha en välfylld CD-hylla på nåt sätt. Spotify använder jag själv i första hand för att provlyssna på musik innan jag köper skivan och vid till exempel fester, när det är roligare att kunna blanda musik mer än vad min CD-växlare tillåter. Där får jag in fem skivor, medan antalet låtar och artister jag kan blanda i en spellista på Spotify är praktiskt taget obegränsat. Enda begränsningen är ju i princip det antal artister som finns på Spotify.
Men Spotify har fått utstå en hel del kritik i omgångar. Nu senast, är det den engelske musikern och producenten Jon Hopkins om hävdar att han bara fått omkring 85 kronor för att hans musik spelats 90.000 gånger på Spotify. Stämmter detta, är det givetvis horribelt. Självklart måste artisterna få betalt för sitt arbete - det skulle även jag vilja om jag var musiker! Oavsett om man ägnar sig åt det på heltid eller ej, ska man självklart ha ersättning för sitt arbete. Spotify slår förstås ifrån sig och hävdar att artisterna visst får ersättning, så uppgifterna går givetvis isär en hel del.
Men framkommer flera sådana här uppgifter, kommer i alla fall jag själv att bojkotta Spotify! Av den enkla anledningen att jag anser man ska ha ersättning för sitt arbete...


DN 1, 2, 3 SvD 1

Bilden lånad från Qnext



Farsta strand i Thailand

Såååå skön!! :-)





Medfödd homosexualitet

Tig - eller betala böter! Det är det hot som riktas mot homosexuella i Sankt Petersburg, där stadsfullmäktige vill stoppa propaganda för homosexualitet.
Det är "offentligt agerande, ledande till propaganda för sodomi, lesbianism, bisexualitet, transsexualitet bland minderåriga" som kan bestraffas med böter enligt ett förslag som lagts av maktpartiet Enade Ryssland. Det ryska överhusets talman Valentina Matvijenko, som tidigare varit guvernör i Sankt Petersburg, har uttalat sig positivt om att genomdriva de lokala reglerna även på nationell nivå.
– Om det inte finns något i förslaget som står i konflikt med gällande lagstiftning så är det fullt möjligt att överföra det här till federal nivå. Gränser bör sättas upp för allt som skadar barn, sade Matvijenko för någon vecka sedan.
Liknande lokala regler har tidigare drivits igenom i bland annat Rjazan och Archangelsk.
Det är inte direkt första gången liknande trångsynta och totalt okunniga lagförslag kommit upp - både vad gäller Ryssland och andra länder. Det skulle ju vara intressant att få veta vad man anser är så skadligt i att prata om homosexualitet? Borde inte information vara det allra bästa för att få bort fördomar och för att folk ska kunna bilda sig en uppfattning? Hymlar man med saker och ting och hindrar information att komma ut, ökar ofta fördomar, hatbrott med mera.
Själv vågar jag nämligen påstå att rasism, främlingsfientlighet, homofobi och liknande hatrelaterade åsikter i grunden bygger på okunskap. Det man inte vet något om skrämmer oss och då känns det lättare att tycka illa om fenomenet istället för att ta reda på fakta. Jag propagerar ofta för att man ska visa sina medmänniskor respekt - och det står jag fortfarande för. Men när man kommer till rasister, homofober och så vidare, då är det personer som själva inte visar sina medmänniskor respekt och därmed själva inte förtjänar respekt tillbaka.

Enligt vissa skulle homosexualitet gå att bota - och enligt ytterligare vissa skulle frälsning och en kristen tro vara enda rätta vägen. Något som återigen inte bygger på annat än total okunskap. Homosexualitet råkar nämligen vara medfött och inte något man göra särskilt mycket åt. Det finns till och med forskning som pekar på fysiska skillnader i hjärnan mellan homo- och heterosexuella. Stämmer DEN forskningen, är det i så fall hjärnkirurgi som möjligen kan "bota"...
Det är nästan skrämmande att man så sent som 1979 klassade homosexualitet som en sjukdom, en psykisk störning i Sverige. Något som det ju faktiskt inte fins några som helst vetenskapliga belägg för.
Minns ni debatten när man skulle tillåta homosexuella vigslar? Helt plötsligt började många hävda att man då lika gärna kan tillåta tidelag och att hästarna också borde få gifta sig med varandra. Ytterligare andra liknar homosexualitet med pedofili - som ju är något helt annat. Framförallt med tanke på att pedofili är frågan om att den ena parten utnyttjas. Våldtäkt förekommer givetvis även mellan personer av samma kön och är förstås även då brottsligt. Men vari ligger felet att två vuxna personer av samma kön älskar varandra? Vissa troende hävdar bestämt att detta är "synd", men hur kan kärlek vara synd?
För mig sticker det extra i ögonen, när folk som kallar sig troende å ena sidan vill bära fram vad man kallar kärleksbudskap, men samtidigt kallar en viss kärlek för synd. Det går liksom inte riktigt ihop! Ändå försöker dessa personer hävda att de har rätt, samtidigt som de i mina ögon bara gör sig till åtlöje.


Källor: DN 1

Bilderna lånade från Arnia consulting, Mega flags



Bloody telemarketer... :-(

Vilken yrkesgrupp avskyr du allra mest? Väktare? Poliser? Kontrollanterna i tunnelbanan? Lapplisor? Kronofogden? Tv-pejlarna? Eller - som jag - telefonförsäljare?
Ja, det är faktiskt sant!! Är det någon yrkesgrupp om jag verkligen har riktigt, riktigt svårt för så är det just telefonförsäljare! Värst av alla är de som inte ger sig, som trots att jag gång på gång säger att jag inte är intresserad fortsätter att försöka pracka på mig det de vill sälja. Ett samtal jag för några år sedan fick från en prenumerationssäljare på Svenska Dagbladet tog nog hem rekordet med bred marginal. Jag hade redan en morgontidning och var inte intresserad och hade heller inte råd med två tidningar. Under samtalets gång, sänkte hon priset stegvis med hela 40 % och insisterade på att det visst gick att ha två morgontidningar. Det hela slutade med att jag slängde på luren.
Sedan flera år har jag min hemtelefon spärrad i NIX-registret, men det hindrar inte försäljarna att ringa mig på mobilen. Jag överdriver inte om jag säger att jag blir uppringd 2-3 gånger per vecka av olika försäljare - på mobilen. Det har nu gått så långt att jag ofta låter bli att svara när det dyker upp ett nummer jag inte känner igen på displayen. Jag kollar sedan upp numret på Eniro och ringer tillbaka om det inte var ett telemarketing företag som stod på numret. Visar det sig istället vara ett sådant företag, skriver jag istället ett surt mejl till dem och ber dem att inte ringa mig igen. Ibland funkar det, ibland inte.
Men nästan lika mycket som jag stör mig på de påflugna, envisa och överdrivet klämkäcka försäljarna, stör jag mig även på att det inte går att frånsäga sig dessa samtal. Det borde knappast vara en omöjlighet att man kan spärra även en mobiltelefon i NIX-registret. Det faktum att de etiska regler som finns framtagna av branschorganisationen Sveriges Callcenterförening säger att man endast får ringa till befintliga kunder, det följer långt ifrån alla callcenterföretag! Det är definitivt en sak som är säker. Kanske borde man hädanefter svara när försäljarna ringer och istället hota med att anmäla dem? Det kanske skulle avskräcka många att ringa eller åtminstone få vissa företag att inte ringa tillbaka...?


DN 1

Bilden lånad från Swedish girl in London



Stora bröst

Jag vet inte om alla killar därute håller med mig, men själv skulle jag bestämt hävda att det faktum att alla killar till stor del går efter tjejernas bröst inte är mycket annat än en myt. Frågar ni killar i åldern 13-17 år, spelar garanterat tjejernas bröststorlek en avsevärd roll när det snackas om vem man vill bli ihop med eller ej. Men så fort man nått någon form av mognad, inser man att det är otroligt mycket annat som också spelar in. För min egen del är innehållet innanför pannbenet otroligt mycket viktigare än innehållet i BH:n.
Det är mycket snack om hur man som pojkvän/sambo/make ska ställa sig till om ens partner vill genomgå en bröstförstoring, men för min egen del har jag mitt ställningstagande klart för mig. Jag skulle inte på något sätt uppmuntra en flickvän att förstora sina bröst, för är jag ihop med henne älskar jag ju henne precis som den hon är. Små bröst eller ej. Skulle det sedan vara så att en bröstförstoring var viktig för tjejen för hennes välmående, skulle jag inte motsätta mig det hela och försöka hindra henne, men jag skulle inte acceptera att en eventuell operation skulle påverka vår gemensamma ekonomi eller liknande. Hon skulle få bekosta det hela helt och hållet ur egen ficka under förutsättning att vår gemensamma ekonomi inte drabbades. Nu syftar jag givetvis på operationer som är i rent kosmetiskt syfte och inget annat. Skulle det vara operationer som exempelvis har med att göra att hon råkat ut för en olycka och hennes utseende på något sätt blivit vanskapt skulle situationen givetvis ha blivit en helt annan.
Men överlag har samhället blivit alltmer utseendefixerat och vi matas ständigt med budskapet att vi inte ska vara nöjda med oss själva såsom vi är skapta från början. Det är alltifrån reklamaffischer till kvällstidningarnas löpsedlar som pumpar ut budskap i stil med "banta dig lyckligare", "bli sexigare på en vecka" och "normal kroppsbyggnad är FULT". Vari ligger problemet att vara nöjd med sig själv som den man är? I alla fall så länge man inte har en kroppshydda som är rent hälsovådlig - men då börjar vi ju istället prata hälsa och inte det rent kosmetiska.

I underklädeskedjans Changes butiker förväntas personalen bära namnskyltar där inte bara deras namn, utan även deras BH-storlek framgår. Och vips blir det förstås rabalder - och nu har även fackförbundet Handels dragit frågan till Arbetsdomstolen. Uppgifterna går lite isär vad gäller om BH-storleken är frivillig eller ej, men oavsett hur läget är går uppenbarligen reglerna att tolkas på olika sätt. Är man dessutom ung och nyanställd, kan det vara svårt att opponera sig mot saker och ting, även om det framgår att något är frivilligt. Det är inte alltid lätt att göra sig obekväm gentemot en arbetsgivare.
Själv har jag faktiskt lite svårt att förstå syftet med att BH-storleken ska stå på namnskyltarna! Varför har man då inte övriga klädstorlekar på namnskylten på andra klädbutiker? Eller är det bar för att den manlige chefen ska kunna gotta sig åt vad hans anställda har för storlek på brösten? Eller för att kunderna ska få en extra anledning att titta på butiksbiträdenas bröst?
Vissa hävdar att "man har ju själv valt att jobba där - och ingen tvingar kunderna att handla i dessa butiker". Vad gäller kunderna kan jag hålla med, men inte att man alltid har ett fritt val att välja sin arbetsplats i alla lägen. Minns jag inte helt fel, kan man som arbetslös tvingas att söka jobb för att inte bli av med sin a-kassa. Man blir helt enkelt anvisad vissa jobb man måste söka för att inte få a-kassan indragen. Blir man anvisad att söka jobb på Change, har man alltså inte ett fritt val...
Uppenbart är i alla fall att vissa tycker detta är kränkande och att reglerna kan tolkas vad gäller om detta är frivilligt eller ej. Och själv kan jag inte riktigt förstå syftet. Hur svårt är det att fråga om man är osäker på storleken? Blir det inte än mer pinsamt att gå runt och titta på expediternas bröst istället för att fråga om vilken storlek man ska välja? Själv skulle jag nog inte vilja skylta med storleken på min snopp - lika lite som jag kan tänka mig att en tjej vill skylta hur som helst med storleken på sina bröst. Inte för min snopp är ovanligt liten, men det inte något som vem som helst har med att göra - så varför ha en skylt där man talar om storleken?

PS
Changes VD's pressmeddelande i ärendet går att hitta här.


DB 1 DN 1, 2 Nyheter24 1 SR 1 SvD 1

Bilden lånad av Maj (om det är hennes bröst vet jag dock inte)



Damma av Marilyn Monroe



Bilden lånad från Wrong in all the right ways



Näthat

Häromdagen lägger Blondinbella ut ett inlägg på sin blogg, där hon berättar de vissa gånger ganska grova kommentarer hon kan få. De kommentarer hon i just detta inlägg syftar på, är de kommentarer hon får under pågående direktsändning av Efter Tio där hon är bisittare åt Mallou von Sivers. Ryktet efter inlägget sa förstås att Blondinbella inte skulle vara med mer i programmet - något som sedan visade sig vara ett missförstånd.
Nu vet jag inte exakt hur det funkar när man skickar in kommentarer till just det programmet, men man får väl anta att man kan göra det anonymt. De kommentarer hon kan få kan tydligen vara i stil med att hon är ful, fet, äcklig och en massa andra barnsligheter. Jag är ingen större "fan" av Blondinbella och läser ytterst sällan hennes blogg. Men just den typen av kommentarer hon beskriver, har nog de flesta som är något sånär aktiva på internet någon gång kommit i kontakt med.
Själv fick jag relativt ofta sådana kommentarer på min blogg förr tillbaka, innan jag till sist bestämd mig för att sätta upp vissa regler för dem som kommenterar bloggen. Nu är de elaka kommentarerna så gott som borta, det är ett ytterst fåtal gånger sådana dyker upp. Men så fort man hamnar på någon form av "forum", där man kan kommentera anonymt - då dyker rejält spydiga och elak kommentarer upp! Vissa tycks vara funtade så, att så fort man inte behöver stå för man skriver/säger, då är det tydligen okej att kläcka ur sig vad som helst. Men på min blogg tycks de allra flesta vara medvetna om att de allra elakaste kommentarerna inte publiceras, även man kan kommentera anonymt.
För en tid sedan införde de flesta tidningar regler kring hur man får kommentera deras artiklar på nätet - och på flera av de större tidningarna måste man nu ha någon form av inloggning för att kunna kommentera. Till exempel logga in med hjälp av sitt Facebookkonto. Visserligen får man inte bort alla elaka kommentarer på det sättet och den som verkligen vill kommentera anonymt, skaffar förstås ett "falskt" Facebookkonto. Men det är ändå ett steg i rätt riktning. För vad ger dig rätt att kläcka ur dig en massa skit som du inte skulle kunna stå för om den du tilltalade stod framför dig?? Även om jag inte gillar en viss person, eller sympatiserar med en persons åsikter, finns det ju gränser för vad jag säger/skriver till personen. Även om jag kan vara anonym. Jag ger inte mycket för Blondinbellas blogg heller - i ärlighetens namn - men det ger mig heller inte rätt att vara elak mot henne. Först den dag någon är elak mot mig, kan jag vara elak tillbaka, men den dagen den sorgen.
Hamnar jag sedan på till exempel en rejält rasistisk blogg, kan jag lämna spydiga kommentarer. Men då handlar det om en bloggar som i sig inte respekterar andra människor och då heller inte riktigt förtjänar andra människor respekt. Men då börjar man också diskutera helt andra saker...
När tidningarna införde regeln med någon form av inloggning för att få kommentera deras artiklar, väcktes förstås vissa protester. Som till exempel att det skulle kunna finnas tillfällen då man borde få vara anonym. Till exempel personer som har fog för att kritisera sin arbetsgivare, men inte kan göra det öppet utan att det får konsekvenser. Mitt motargument är dock att det inte är någon "rättighet" att kommentera tidningsartiklar på internet. Vill man kommentera något anonymt, finns det trots allt andra sätt. Det finns inget som säger att du måste blogga under ditt riktigt namn till exempel...


Källor: AB 1, 2 BB 1

Bilden lånad från Little Miss splended



Kakmonstret




In the future, everyone will be world-famous for 15 minutes

Känner ni igen citatet av Andy Warhol? Skulle tro de flesta hört det - och undrar hur medveten hon var om hur rätt hon en dag skulle få? Okej, ALLA kanske inte blir VÄRLDS-kändisar i 15 minuter, men MÅNGA blir RIKS-kändisar i 15 minuter.
I lilla Sverige är vi ganska förskonade från dokusåpor, åtminstone om man jämför med många andra länder. Men börjar man zappa lite bland kanalerna, hittar man ganska snabbt dokusåpor av alla de slag. Det är dejtingprogram, tävlingar och människor som låter sig låsas in ett hus med kameror eller leka Robinson Cruise på en öde ö. Och samtliga deltagare kommer vara bortglömda inom 15 minuter efter att sista programmet har sänts. Möjligen med undantag för respektive hemort, där de förmodligen ett bra tag framöver blir ihågkomna som den som gjorde bort sig i TV en gång.
Såtillvida man inte gjort bort sig rejält - då kanske man kan förbli rikskändis aningen mer än 15 minuter.
Men i ärlighetens namn har jag ytterst, ytterst svårt att förstå dem som ställer upp i dessa program! Varför "vika ut sig" så mycket inför 100.000-tals och kanske till och med flera miljoner tittare? Ställer man upp i Idol, kan jag på sätt och vis förstå deltagandet; trots allt kan det för många talanger ge en språngbräda in karriären som artist - även om man inte vinner hela tävlingen. Men vad vinner du på att festa och ha sex i hundra dagar i ett låst hus fyllt med kameror? Det enda som händer är trots allt att du skämmer ut dig... Antingen så rejält att du blir ihågkommen som "den som skämde ut sig i TV" - eller tillräckligt lite för att glömmas bort inom 15 minuter efter sista programmet.
Men helt plötsligt "bör" man ha varit med i TV någon för att räknas som "hipp" och "inne". Vad man sedan presterat är kanske mindre viktigt. Det räcker med att ha skyltat med att man är lite kärlekskrank och vill träffa den rätta, eller festat loss rejält några gånger inför kamerorna, så räcker det...

Nu låter det säkert som att jag föraktar alla som ställt upp alla dessa dokusåpor och realityserier. Riktigt så illa är det inte. Och jag har lättare att förstå vissa program än andra.
Vissa deltagare i Big Brother kan jag absolut hysa förakt för - men även tycka lite synd om! Vill du verkligen bli ihågkommen för att ha festat och haft sex i TV?? Även om inte ALLA deltagarna beter sig så, så är det ju trots allt väldigt många.
Och personligen skulle jag verkligen inte ställa upp i något av alla de dejtingprogram som finns. Sista veckorna har jag sporadiskt sett ett och annat program av Ensam mamma söker och Bonde söker fru. Jag har inte följt serierna maniskt, men dock sett enstaka avsnitt. Och jag har även här svårt att förstå att man ställer upp, även om detta jämfört med till exempel Big Brother är ganska harmlösa program. Men jag skulle själv aldrig vilja "blotta mig" så mycket inför en massa TV-tittare.
Utan att något som helst statistiskt underlag, verkar det som att det är fler som ångrar sitt deltagande i många realityserier, än vad det är folk som rakryggade kan säga att de är stolta över sitt deltagande. Många blir någ så lockade av att få synas i TV, att de lätt glömmer att det kan få andra konsekvenser att synas i bild på det sätt som det faktiskt blir i dessa program. Det har plötsligt blivit en märklig "innegrej" att ha synts i TV någon gång.
Och nej, jag är definitivt inte avundsjuk på dem som fått vara med i dessa program! Det är självklart upp till var och en om man ska söka till dessa program eller ej - men man måste absolut tänka igenom det hela både en och två gånger innan man faktiskt ställer upp. Bara sedan avslutningen av Ensam mamma söker igår, går två av deltagarna ut i media och säger att de inte skulle rekommendera någon att vara med i programmet. Självklart kan saker och ting ge följder man inte riktigt alltid räknat med, men ibland verkar vissa deltagare nästan förvånade över att de överhuvudtaget får reaktioner på sitt deltagande i olika program...
Hade jag själv varit en skådespelartalang (vilket jag nu inte är), kunnat sjunga, dansa, uppträda på något sätt, då hade jag gärna ställt upp i TV. Då hade jag förhoppningsvis blivit ihågkommen för att jag var duktig på något. Men jag skulle inte vilja bli ihågkommen som deltagare i någon realityserie...


AB 1, 2, 3 EX 1, 2, 3, 4

Bilderna lånade från The truth about cars, Svensk publicservice



Offentlighetsprincipen

Skulle du reagera om din pojk-/flickvän inte fyllde i vilken relation man har på Facebook eller andra medier? Jag menar inte att man fortfarande står som singel trots att man inte är det, utan att man helt enkelt inte alls skriver något... Skulle du tycka att det var okej?
Personligen tycker jag inte det spelar någon som helst roll. Jag skulle inte vilja att min flickvän skrev att hon var singel, men om hon valde att inte skriva något alls skulle jag knappast reagera över huvudtaget. Bara jag märkte att hon inte ljög om sin "civilstatus" i andra sammanhang, som statusuppdateringar eller liknande.
Dock har jag hört just den diskussionen från flera håll. Folk som hotat med att göra slut om partnern inte öppet skriver på till exempel Facebook att man har ett förhållande. Och det är vuxna människor vi talar om, inte några 14-åringar. Medan den enda gången jag själv kan förstå någon situation, är om man faktiskt ljugit om att man har ett förhållande.
Men plötsligt ska "allt" vara så väldigt officiellt och hela våra liv ska läggas ut på internet via olika sociala medier. Okej, jag har både en blogg och är med på Facebook, men försöker undvika att vara alltför personlig och öppen. Jag skäms inte för att ha ett förhållande, men jag skulle heller inte ens tänka tanken att göra slut om flickvännen lät bli att fylla i raden om hon är singel eller ej på Facebook. Jag kan liksom inte riktigt se problemet i att lämna den raden tom... Är jag ensam om att tycka så?
Det här är ju diskussioner som aldrig skulle förekommit i några relationer för 10-15 är sedan. Och visst kan man tycka annorlunda i de flesta frågor, denna är självklart inget undantag. Jag säger inte att jag inte tycker att man ska skriva om man har ett förhållande eller ej, jag menar bara att jag inte riktigt kan se problemet så länge man lämnar den raden tom - och heller inte ljuger om sitt förhållande.

Men jag undrar ibland om alla verkligen hantera detta med den öppenhet som internet faktiskt erbjuder. Att skriva om man har en relation eller ej, ger ju inga större konsekvenser direkt - men det finns det ju annat som kan göra.
Senast idag läste jag om en bloggare, som dessutom är medlem i MUF, som inte bara åtalats för hets mot folkgrupp utan även uteslutits ur MUF efter att ha lagt ut en bild där hon gjorde Hitlerhälsning på sin blogg. Hur tänker man då? Som om inte någon kunde se det och ta anstöt?
Och titt som tätt hör man om folk som skriver mer eller mindre klantiga saker om sin arbetsgivare - för att sedan få sparken eller hamna i rejäla konflikter med sin arbetsgivare...
Jag är själv verkligen inte perfekt på något sätt, men jag tänker verkligen efter en extra gång när jag lägger ut saker som rör andra personer eller mitt jobb på internet. Säkerligen finns det saker jag skrivit i olika sammanhang, där man diskutera lämpligheten i olika formuleringar, liksom innehållet i texterna. Men vissa saker håller jag mig verkligen ifrån. Jag skulle inte kritisera en arbetsgivare, där jag fortfarande är anställd och jag skulle inte lägga ut bilder där jag gör Hitlerhälsningar, det är en sak som är säker.
Men hur långt skulle ni själva gå? Skulle du kritisera din arbetsgivare på Facebook eller i en blogg om du skrev under din riktiga identitet? Skulle du lägga ut en bild där du till exempel gör en Hitlerhälsning, även om det är en bild som "är på skämt"? Eller skulle du hota att göra slut med din partner om denne inte fyllde i sin relationsstatus på Facebook (alltså lämnade raden tom, inte skrev "singel" trots att han/inte är det)? Hur mycket är okej att lämna ut om sig själv och andra på internet?


AB 1 DAGEN 1 FB 1 SvD 1 SVT 1 VGNT 1

Bilderna lånade från Social Earth, Högbergs tankar



Kurt Olsson är död

Lars Brandeby har avlidit. Det första jag själv kommer att tänka på när man pratar om honom, är förstås Kurt Olsson. Ni vet, den elake gubben med den roliga frisyren och som var självgod lite över det vanliga... Men samtidigt faller hans sketcher och program rätt väl i under min typ av humor, har alltid skrattat gott när jag sett honom.







AB 1, 2 DN 1, 2 EX 1, 2 GP 1 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6 SR 1 SVT 1




Lösnummerjournalistik

Jag vet inte när jag köpte en kvällstidning senast. Förr tillbaka kunde jag göra det lite då och då, men sista åren har jag valt mer eller mindre bojkotta tidningar som Aftonbladet och Expressen.
Varför? Därför att de helt enkelt inte ger mig något! Nyhetsvärdet i deras artiklar är ju inte särskilt stort har jag fått en allt starkare känsla av. Man märker direkt när en kvällstidning har lite nyhetstorka och inte riktigt vet vad de ska skriva om. Medan det i lite mer seriösa tidningar blir aningen färre artiklar, väljer kvällstidningar att "avslöja" saker som varenda människa redan vet eller lätt kan slå upp i vilken uppslagsbok som helst. Man avslöjar "farligheter" med vardagsmediciner som Alvedon - saker som man lätt kan slå upp i FASS. Eller så kommer med långtidsprognoser för flera månader framöver - trots att det inte går att förutse vädret med något sånär säkerhet mer än något dygn framåt. Och mer än en vecka är nästintill omöjligt. Det räcker med några få högskolepoäng i meteorologi för att veta det.
Men av någon väldigt outgrundlig anledning har jag ändå svårt att låta bli att läsa tidningar som Aftonbladet och Expressen på nätet. Okej, det är inte frågan om att jag lusläser dem, jag mest ögnar igenom rubrikerna - och någon enstaka gång kan jag klicka in mig på någon artikel. Den största anledningen - det erkänner jag - är att söka inspiration till ämnen att skriva om på bloggen. Det har oftast inte särskilt mycket med att göra att jag faktiskt är intresserad av att läsa dessa tidningar.
Men jag skulle definitivt inte lägga pengar på dessa tidningar, om det inte var något extremt speciellt. Och senast idag kom AB med ytterligare ett avslöjande som smått får mig att dra på munnen. Nu kan vi bli sjuka av våra tandborstar! Blodförgiftning, hjärtkärlsjukdomar och njurproblem är några av de sjukdomar våra tandborstar kan orsaka eftersom det lagras bakterier i dem när de används. Konstigt att inte fler får dessa sjukdomar, eftersom jag kan tänka mig att 99,99 % av Sveriges befolkning borstar tänderna mer eller mindre dagligen. Om man nu lyckades genomföra att vi bytte tandborste mycket oftare, hur mycket skulle då dessa sjukdomsfall minska? Knappast särskilt mycket... Men Aftonbladet har ju i brist på vettigare nyheter fått något att skriva en artikel om.
Och jag i min tur har fått något att förfasa mig över och blogga om - i ren ilandsproblemsanda...
Jag kommer även hädanefter hålla mig till DN som dråsar in i mitt brevinkast varje morgon. Det är en inte en perfekt tidning, men absolut en av de bättre. Och oftast skriver man inte saker bara för att fylla ut tidningen. Och Aftonbladet ska inte få äran att få mina snålt förvärvade pengar heller framöver.


Relaterat: AB 1, 2 EX 1

Bilden lånad från Bodens kommun



Skiftarbete

Så börjar det dra ihop sig. En hel helg på jobbet, tre nattskift på rad. Jag börjar bli smått kluven till detta med skiftgång, framförallt vad det gäller nattpassen. Framförallt för att jag tycker det blir svårare och svårare att vrida fram och tillbaka på dygnet hela tiden. Dag/kväll går bra, men nattpassen känns allt tuffare. Att ställa om till att vara vaken på nätterna är kanske inte alltid det svåraste - värre blir det när man ska ställa tillbaka igen.
Och just på den tjänst jag själv har, är nätterna oftast extremt lugna och det är inte mycket man gör under ett nattpass. Just att komma hem och känna sig totalt understimulerad frampå morgonkvisten gör det nästan ännu svårare att sova. Hade nätterna varit hektiska, hade nästan varit enklare.
Istället plockar jag med mig en hel del att pyssla med under natten. Jag har fortfarande en del uppgifter kvar i distanskursen i psykologi - och det är ju perfekt att sitta och plocka med. Så brukar datorn får följa med och jag plockar med filmer och korsord. Allt för att hjärnan ska få känna sig aningen utarbetad och inte gå på högvarv när man kommer hem.
Men det är många som säger samma sak som jag själv börjat känna, att med åldern blir det allt svårare att jobba skift. Alla fixar det helt enkelt inte. Ironiskt nog har det på sistone varit väldigt mycket annat som "krockat" med mina nattpass. Jag har blivit bortbjuden, haft främmande och det har varit en hel del annat som jag velat göra men fått skippa på grund av nattpassen. Tur är väl ändå att det ju faktiskt är så lugnt som det är på nätterna, för det är sällan svårt att få semester på nattpassen. Och det har jag förstås utnyttjat flera gånger.
Under vårt sexveckorsschema har vi två omgångar med nattpass. Först en helg med tre nätter, följt av en ledig vecka. Sedan har vi fyra nätter på rad följt av fyra fridagar. Och de fyra nätter som kommer om en dryg vecka har förvandlats till två för min del, eftersom jag passat på att ta ett par semesterdagar. Så det kommer i alla fall bli en hel del ledighet framöver.
Men emellanåt längtar jag nästan tillbaka till att jobba kontorstider igen. Allt är självklart på gott och ont, men när jag nu under studietiden haft regelbundna tider har jag tyckt att jag mått väsentligt mycket bättre än när jag jobbar skift. Samtidigt finns det stora fördelar med skiftgång, som att man har ledigt mitt i veckan och en del långledigheter. Något som ju aldrig förekommer när man jobbar kontorstider.
Och jo, jag har ju sökt en del jobb på sistone och det har även varit renta kontorsjobb också - inte bara till sjöss. Så man får väl se om man kommer att få kontorstider igen, eller fortsätta att jobba obekvämt. Ska man vara till sjöss, går det ju inte att komma ifrån obekväma tider. Men det är å andra sidan inte alltid man jobbar pass på 8-10 timmar som vi gör inom polisen. Passen är ju istället oftare 4-6 timmar och det för faktiskt en stor skillnad.


Klockan lånad från Ingemars möbler



Årstiderna

Vi är redan inne i senare delen av november och hösten är med andra ord ganska långt gången. Hittills har vi varit ganska förskonade från det vanliga höstrusket och haft en oförskämt mild höst. Jag tror knappast det är särskilt många som klagar - och det gör inte jag heller! Samtidigt som hösten ändå hör till mina favoriter bland årstiderna. För är det något jag överlag tycker om i tillvaron, så är det förändring!! Och där hör årstidsskiftena absolut till. När våren kommer, är det självklart helt underbart att märka hur det blir ljusare för varje dag som går - och man kan ju nästan se hur allt växer för varje sekund. Så kommer sommaren med sol och värme, något som vi svenskar nästan är världsberömda för att uppskatta.
Men våren och sommaren är ofta väldigt hektiska, det årstider som omges av väldigt mycket krav, många måsten och en lång rad saker som man "bör" hinna med. När hösten sedan kommer, infinner sig plötsligt någon form av ro, ett lugn och en ganska kravlös tillvaro. Plötsligt är det okej att inte vara ute varje vaken del av dygnet, plötsligt kan man mysa ner sig i soffan framför TV:n med tända ljus utan att ha anledning att känna dåligt samvete överhuvudtaget. För varje år som gått, har jag tyckte allt bättre om hösten. För varje år har jag välkomnat hösten som en fridfull årstid, då jag kan plocka fram härliga tröjor, dricka te och rödvin och känna att jag med gott samvete kan njuta av en lugn tillvaro.
I år har vi förärats med en ovanligt vacker, varm och behaglig höst - det kan ingen egentligen neka till. Det var egentligen först i onsdags som jag själv märkte av att frosten låg kvar till långt fram på förmiddagen, då solen orkade ta sig upp över hustaken. Och när jag igår kom hem efter mitt kvällsskift, var det redan frost och andedräkten stod som rök genom munnen. Men jag kände en härlig känsla av ro, av tillfredsställelse och lättja när jag gick genom mörkret från tunnelbanan. Att sedan komma hem, få tända ljus och mysa in sig med katten i hemmets lugna vrå är en väldigt speciell känsla.
Hösten och vintern börjar plötsligt betyda allt mer. Det är en magisk känsla när man efter mörkrets inbrott rör sig genom Stockholm. Man ser alla lampor som speglar sig i vattnet och hör löven som låter mot fötterna när man går genom stan. Kanske är det fruktansvärt osvenskt att tycka om hösten, kanske borde jag egentligen säga att jag älskar våren/försommaren med färskpotatis, ljusa nätter och jordgubbar istället. Och visst gör jag det. OCKSÅ. Jag skulle snarare säga att jag älskar förändring. Jag älskar att se allt förändras mellan årstiderna, skifta från mörker till ljus - och tillbaka till mörker. Frågar ni mig i februari, kommer jag garanterat att säga att jag återigen ser fram emot våren med värme, ljus och doften av liljekonvaljerna som slår ut i maj...


AB 1

Bilden lånad från Ingelas lekstuga



Leva ut sin dröm

För mig var det något av en pojkdröm som slutligen gick i uppfyllelse när jag äntligen kunde påbörja mina studier till sjökapten. Det var mycket tänkande fram och tillbaka innan jag slutligen kom fram till vad det var jag skulle utbilda mig till. När jag bestämde mig att för att börja plugga, var jag i ett läge i livet där jag kände att jag behövde stora förändringar i livet. Jag trivdes inte med min tillvaro och mådde väldigt dåligt, av flera anledningar. Så kom jag fram till att det kanske var dags att börja plugga, för att det någon gång skulle bli av.
Jag började beställa hem utbildningskataloger från olika skolor, jag sökte på internet. Jag gjorde verkligen grundliga "efterforskningar" för att hitta en utbildning jag skulle kunna tänka mig att gå. Till sist kvarstod två utbildningar: kock eller sjökapten.
Jag tänkte en vända till och insåg att den enda utbildning jag faktiskt kan tänka mig att gå är just den till sjökapten. Det fanns inga som helst alternativ. Jag tänkte mig tillbaka till när jag var liten och stod ute på stenarna på ön där familjens sommarstuga ligger och tittade på fartygen som passerade bort mot horisonten. Jag tyckte det verkade häftigt och väldigt exotiskt.
Vid första ansökningen kom jag inte in, mina betyg räckte inte. Jag skrev högskoleprovet ett par gånger och fick som bäst 1,8 poäng av 2,0 möjliga. Och andra gången jag sökte in till skolan kom beskedet: jag kom in. Dock kom sedan nästa sak. Jag såg för dåligt för att kunna få läkarintyg för sjöfolk och kunde därmed inte fullgöra praktiken som ingick i utbildningen. Men mot att jag genomgick en ögonoperation fick jag behålla min plats till året efter. Så jag knatade iväg till banken, tog ett lån på 40.000 kronor - och lade mig under skalpellen. Några månader senare hade jag en bättre syn än jag någonsin haft i mitt liv och klarade mig för första gången utan glasögon. Jag kunde slå upp ögonen på morgonen och se vad klockan var utan att först börja famla efter glasögonen. Det var verkligen en underbar känsla! Och i augusti 2006 påbörjade jag utbildningen till sjökapten.
Hade jag vetat vad jag gav mig in, kan jag lugnt säga att jag allvarligt tvekat inför mitt beslut. Jag har aldrig varit teknisk för fem öre - och valde humanistisk linje på gymnasiet eftersom jag skydde matematik och NO-ämnen mer än pesten. Nu hamnade jag på en teknisk utbildning där matematiska uträkningar på 1-2 A4-sidor hör till vardagen. Men när jag nu var på plats i Kalmar och påbörjat utbildningen, ville jag inte ge mig och första taget. Mot alla odds fick jag plötsligt VG i matte och är till och med behörig fartygsmaskinist för vissa mindre båtar. Så jag tillgodogjorde mig inte bara de kunskaper utbildningen gav, utan även kunskapen att man kan lära sig saker man tidigare inte trott att man skulle kunna klara av att banka in i skallen. Har man ett mål, har man bestämt sig för något kan man klara det - även om det är saker man annars har svårt för.

När jag först började utbildningen, var jag helt inne på att det var oceangående fartyg jag ville jobba på, det existerade liksom inget annat. Men sedan jag för något år sedan började läsa platsannonserna, har jag insett hur otroligt många olika jobb denna utbildning ger behörighet till på olika sätt. Jag har mer och mer insett att jag kan få otroligt stimulerande och intressanta jobb utan att vara till sjöss - men ändå få nytta av min utbildning. Detta visste jag på sätt och vis redan innan jag sökte in till skolan, men det är först nu jag har förstått vidden av det hela.
Jag läser nästan dagligen platsannonser så fort jag kommer åt. Från att tidigare enbart varit behörig att kunna söka "lågstatusjobb", kan jag nu plötsligt vara behörig att söka relativt välavlönade jobb som kräver diverse akademisk utbildning. Och det är nästan en magisk känsla på något sätt. Men framförallt är det ovant. Jag glider fortfarande rent vanemässigt in i rollen som den lågutbildade personen, som söker brevbärarjobb och städjobb istället för jobb som kan ge både två och tre gånger så mycket i lön.

Medan jag satt där i Kalmar och slet med tentor och inlämningsuppgifter så det rök ur öronen på mig, ångrade jag vissa gånger bittert att jag börjat plugga. Jag ifrågasatte många gånger om jag valt rätt, om det var detta jag skulle hålla på med. Men varje gång jag kom ut på min praktik, när fartyget la ut från kaj och jag såg det öppna havet utanför relingen, då insåg jag att jag faktiskt kommit helt rätt. Jag insåg att det var detta jag ska hålla på med i en eller annan bemärkelse. På något sätt ska jag jobba med sjöfart. Det kanske inte blir som styrman, det kanske inte ens blir på en båt - men på något sätt är det detta jag ska hålla på med.
Sen kom nästa lärdom. Vad viktigt det är att man följer sina drömmar!! Alla kanske inte får de möjligheterna, men för de allra flesta av oss går det att lösa på ett eller annat sätt. Själv genomgick jag inte mindre än fyra väldigt dyra och extremt smärtsamma ögonoperationer för att nå målet att få det yrke jag så innerligt drömde om. Jag har sammanlagt skulder på nästan 400.000 kronor som resultat av att jag ville nå detta mål. Men jag vet nu att det är värt de timmar jag låg hemma i sängen med värkande ögon som inte tålde minsta gnutta ljus första timmarna efter operationerna. Jag vet att det är värt att betala av dessa skulder under åtskilliga år framöver, eftersom jag får pyssla med något jag brinner för. Och framförallt är det värt alla de timmar jag suttit lutad över skolböcker och dator till långt frampå småtimmarna med tentaplugg och inlämningsuppgifter för att ta mig igenom utbildningen.
Själv är jag enträgen och extremt envis när jag väl bestämt mig för att genomföra något. Det finns bara två saker som får mig att stoppa den kampen - antingen när jag inser att loppet är kört en gång för alla och att det faktiskt inte finns några fler sätt att försöka genomföra mina planer. Eller när jag till sist nått mitt mål och kampen är över.
Jag har förstått att det finns folk som imponerats av min kampvilja, av min envishet att nå mina mål. Det är verkligen smickrande när man hör sådant. Själv vill jag verkligen uppnå sådant jag bestämt mig för. Självklart inte till vilket pris som helst - men jag är en sådan person som inte vill sitta på ålderdomshemmet och ångra att jag inte försökt att nå mina drömmars mål när jag haft chansen. Jag vill dö med vetskapen att jag åtminstone försökt, sen kanske jag inte alltid nått ända fram men då har jag i alla fall givit det hela en chans.


Bilderna lånade från Chalmers, PeganPages




Balansgång

Det är ofta jag själv drabbas av längtan av att "skriva av mig" om olika saker på bloggen. Tillfällen då jag känt att jag blivit kränkt eller blivit illa bemött på olika sätt. Jag har skrivit sådana inlägg tidigare, om händelser som varit ganska extrema på olika sätt. Det var till exempel ett av mina knasiga ex, som ju var mer en lovligt galen. En annan gång blev jag illa bemött i samband med att jag anlitade Däckhuset i Kalmar i samband med service av en EU-moped jag ägde under studietiden. De inläggen kostade mig en JK-anmälan som ju faktiskt är riktigt skrattretande¹.
En annan gång greps jag av polis, osykldigt anklagad för narkotikabrott på en krog i Kalmar, något som föranledde en rad inlägg på bloggen. Anmälan avskrevs givetvis, eftersom jag inte hade någon narkotika i kroppen (något jag heller aldrig haft under mina dryga 34 år i jordelivet). I samband med historien på Krögers i Kalmar blev det ingen JK-anmälan, men ägaren av Krögers tyckte jag hängde ut hans personal, att jag gav hans krog negativ marknadsföring genom mina inlägg på bloggen. När det egentligen ju var vaktbolaget och inte Krögers egna personal som gjort fel (själv frågar jag mig fortfarande vad en vakt som inte vågar ingripa överhuvudtaget har i det yrket att göra?).
Jag står fortfarande för det som står i dessa inlägg, precis som det som står i samtliga andra inlägg jag har här på bloggen. JK-anmälan jag fick emot mig skrattar jag gott åt - och att Krögers ägare tar åt sig för att jag kritiserar vaktbolag man anlitar för stå för den personen.
Men jag börjar bli lite, lite försiktigare med att lägga ut kritiska inlägg på bloggen. Historier som dem jag nämnde här ovanför skulle jag skriva även idag - utan att tveka en sekund. Men det finns sedan historier som kanske är lite mer av gränsfall vad det gäller att nämna dem öppet på internet. Trots allt måste man ju alltid komma ihåg att det kan få konsekvenser för en själv när man omnämner saker och ting så pass öppet som på internet.
Jag tänker till exempel på en arbetsgivare jag varit anställd hos tidigare, där jag inte trivdes något vidare och anställningsvillkoren var rent usla. Jag slutade där av flera anledningar, men den största anledningen var hur vi anställda bemöttes. Dock kan jag känna att det inte var tillräckligt "grova" missförhållanden för att jag vill börja kritisera företaget offentligt. Inte av anledningen att jag vill ha en chans att komma tillbaka dit igen - för det vill jag inte. Om det enda jag riskerade var att jag kanske inte skulle vara välkommen att jobba där igen, då skulle jag tveklöst skriva om företaget på bloggen.
Men jag tänker ett steg till! Vad händer om ett företag där jag istället söker en ny anställning skulle hitta de inlägg jag skrivit om detta usla företag och göra samma bedömning som jag? Nämligen att det hamnar i något av en gråzon för vad som är okej? Då skulle jag förmodligen ha svårare att få andra jobb, eftersom andra arbetsgivare skulle bli rädda att jag skrev om dem på internet så fort minsta lilla missöde eller missförhållande uppstod på jobbet...

Det är just sådana dilemman man emellanåt ställs inför när man driver en blogg. Man måste måste många gånger avväga vad som kan vara värt att publicera eller ej. Vad kan ge konsekvenser och vad kommer förmodligen inte att göra det?
För de flesta av oss dyker förmodligen inte historier upp som blir de där stora "scoopen" upp som ger någon form av "genombrott", där man på ett eller annat sätt kan leva på sitt skrivande. Sådana historier skulle annars kanske vara värda vissa andra mindre positiva konsekvenser.
Istället är det ju andra saker man ska tänka på. Kan det påverka framtida möjligheter att få jobb, skapa nya relationer, få bostad eller ta lån?
Det kan även röra vilka bilder som kan anses lämpliga att publicera på bloggen. Själv är jag väldigt restriktiv med bilder på personer på bloggen - både av mig själv och andra. Jag har väldigt svårt att förstå personer som till exempel publicerar lättklädda bilder på sina barn. Trots allt vet man ju aldrig om fel person hittar dessa bilder och använder dem i helt fel syften.
Detsamma gäller självklart personer som lägger ut lättklädda bilder på sig själv. När man bläddrar runt bland olika bloggar, är det inte svårt att hitta bloggar där unga tjejer lägger ut till exempel bikinibilder på sig själva. Ofta är det i helt oskyldig syfte, till exempel i samband med att berättar om en semesterresa till varmare breddgrader. Men det är samtidigt bilder som kan missbrukas.
Många gånger kliar det verkligen i fingrarna på mig och jag tänker tanken att "det eller det vill jag blogga om". Så inser jag att det kan vara ett innehåll som för min egen del gör mer skada än nytta på många olika sätt. Det kan leda till rättsliga processer och/eller ge andra konsekvenser. Som till exempel sådana jag redan varit inne på här ovanför.
Andra gånger kan jag nästan "längta efter" att något händer, något som kan vara lite "snaskigt" att skriva om. Trots allt kan sådant vara riktigt roligt att skriva om. Det är inte en fråga om att jag vill starta drev, skapa publicitet eller liknande. Snarare är det frågan om att det skapar roliga diskussioner på bloggen. Och självklart är det samtidigt roligt om man kan sprida information om missförhållanden eller företag/personer som missköter sig, det kan jag inte neka till. Alltid hjälper man väl någon att inte hamna i knipa...

¹ Tilläggas bör att Däckhuset har bytt ägare efter denna historia.

Bilderna lånade från My yellow bells, Acquris



Heja alla snabbmatsälskare

Jag tillhör dem som ledigt skulle kunna leva till stor del på snabbmat. En av mina stora laster är nämligen just pizza, hamburgare, strips och liknande - ju flottigare och mer drypande av fett, desto bättre.
Okej, detta var lite av en överdrift. För visst finns det otroligt många andra rätter som är fantastiskt goda också. Men hade det inte varit för riskfaktorer som till exempel övervikt och hjärtkärlsjukdomar, hade jag gladeligen ätit mer snabbmat! Det vågar jag faktiskt lova.
För att det inte är riktigt sunt att äta för mycket snabbmat, det borde ju varenda människa veta vid det här laget. Och jag stör mig verkligen på att snabbmatskedjor som till exempel McDonalds försöker smälla i folk att det är hälsosamt och nyttigt att äta deras "mat". De pratar om att deras måltider är uppbyggda enligt tallriksmodellen och får det att låta som att man visst skulle kunna äta samtliga sina måltider hos dem och få i sig allt man behöver - dessutom utan att kroppen skulle ta stryk. Samtidigt som det räcker att se de första fem minuterna av filmen Super Size me för att varje normalbegåvad människa ska förstå att McDonalds far med osanning. Det går inte att leva enkom på McDonalds mat. Då dör du.
Det sjuka är att det ändå finns folk som faktiskt går på det. Inte minst i USA, trots att det är det överviktigaste landet i världen. Men där har man nu återigen lyckats bevisa sin att man ligger strax under gränsen för att räknas som intelligensbefriad vad gäller kunskaper kring hur man bör äta. Där har nämligen en kommitté - som hämtats både från senaten och representanthuset - valt att skydda skolors rätt att räkna pizzasås som en grönsak i elevernas mat. Jo ni läste rätt!! I USA räknas nu tomatsåsen på pizzan som - just det - en grönsak. I de befintliga reglerna definieras en portion grönsaker som åtta matskedar - förutom i fallet tomatsås där ett ”kryphål” säger att två matskedar räcker...
Jag äter som sagt gärna snabbmat, men håller nere på det så mycket det går just med tanke på att jag vet att det inte är riktigt bra för kroppen. Varje gång jag satt i mig en hamburgare eller pizza drabbas jag av någon form av dåligt samvete, just för att jag vet att maten aningen odekorativt kommer att lägga sig kring midjan, som en hinna kring hjärtat och ett farligt lager av fett inuti blodkärlen.
Men ska man nu tro "förstå-sig-påarna" i snabbmatens förlovade land USA, kan jag utan några som helst samvetskval slabba i mig pizza flera gånger per vecka. Detta eftersom en pizza ju innehåller en övervägande andel grönsaker. Vad blir nästa sak som faller under samma kategori? Hamburgerdressing? Bearnaisesås? Eller varför inte pizzadegen, så kan en Pizza Vegetariana hädanefter klassas som en komplett sallad...


Källor: DN 1

Bilden lånad från Mimmi Håkansson



Körkort





Internet åt alla

När jag fick min första datakurs i skolan, gick jag i sjuan eller åttan (kommer inte ihåg riktigt vilken årskurs). Det var precis i början på 90-talet. Datorerna kunde se ut ungefär som på bilden här till höger och vi jobbade i MS-dos. Windows var knappt uppfunnet än och disketterna vi använde hade formaten 2 x 2 decimeter, trots att de bara rymde några kilobite. När jag seda skulle gå ut gymnasiet och skrev mitt specialarbete sista året i skolan, krävdes tre disketter för att rymma ett arbete på 30 sidor med tillhörande bilder.
Första datorn mina föräldrar köpte hade en hårddisk på 25 GB, något som då - i mitten på 90-talet - var enormt mycket. Datorn var ett hembygge och man betalade 25.000 kronor för den. Samma dator tog jag över från mina föräldrar några år senare. När jag sålde den vidare efter ett par år, fick jag 200 kronor för den. Inklusive skrivare.
Idag sitter jag med en bärbar dator med en hårddisk på 400 GB. Den externa hårddisk jag köpte för några hundralappar till datorn rymmer 1 TB (en terabyte = 1000 GB).
I mitten var Ines Uusman IT-minister och gjorde 1996 uttalandet att internet förmodligen var en övergående fluga. Men tänk så fel hon hade! Idag lever vi ju istället större delen av våra liv på internet. Vi inte bara bara betalar våra räkningar, kommunicerar, lyssnar på musik och tittar på TV och film - det känns emellanåt som att hela vår sociala värld flyttats ut i etern istället. Det är viktigare att ha ett stort antal vänner på Facebook än att ha ett antal riktiga bra vänner i verkliga livet.
Vi har nu passerat ytterligare en gräns i IT-samhället och har plötsligt fler datorer än människor per svenskt hushåll. Ett genomsnittligt svenskt hushåll består nämligen av 2,5 personer och 2,8 datorer. Och var varannan treåring är nätsurfar. När jag själv var tre år - 1980 - fanns det knappt någon som hade råd till en privad dator och när jag gick på mellanstadiet var det bara de klasskompisar som kom från de lite mer välbärgade familjerna som hade dator hemma.

Nej, jag är definitivt ingen bakåtsträvare som är emot IT-samhället på något sätt. Snarare tvärtom. Jag tillhör dem som skulle tycka att en tillvaro utan dator och internet i längden skulle bli ganska långtråkig. Och det går heller inte att komma ifrån att en tillvaro utan internet skulle bli både aningen krångligare och aningen dyrare idag. Det är oftast billigare att betala sina räkningar, boka/köpa saker och tjänster via internet. Samtidigt går det ju inte att komma ifrån det faktum hur enkelt det är att jämföra priser via internet.
Vi som var med innan internets genombrott minns hur mycket ringande till olika ställen det var när man skulle boka exempelvis en resa för att jämföra priser. Man kunde tillbringa timmar och till och med dagar i telefon innan man kom fram till vilken resebyrå som var fördelaktigast.
Nu gör vi en enkel sökning på någon sökmotor och inom loppet av några minuter - i värsta fall någon timme - vet man vart det blir billigast att vända sig.
Visserligen är vi plötsligt beroende av något vi för 15 år sedan klarade oss ypperligt bra utan. Vi vänder och går hem och hämtar den (smarta?) telefon vi för på 90-talet klarade oss minst lika bra utan. Jag tillhör inte dem som konstant går med mobilen i handen för att kunna svara fort. Jag går oftast inte hem och hämtar den om jag glömt den. Men visst känner man sig naken - för att inte stympad - om man glömmer den hemma?! Samtidigt kan jag nästan störa mig på dem som ständigt går med mobilen framme, som om det var deras käraste ägodel.
Det finns ju de som argumenterar mot denna nya teknik med argument som "det har ju fungerat förr". Och visst ligger det en viss sanning i det, men samtidgt fanns det garanterat folk som sa samma sak när TV:n, radion, videon och kylskåpet kom ut på marknaden. Min uppfattning är att man med sådana argument blir just en bakåtsträvare. Rätt använda är både mobilen, datorn och internet lysande hjälpmedel i tillvaron. Man behöver inte gå med mobilen i handen hela tiden, men visst underlättar mobilen i många situationer. Det kan vara en så enkel grej som när man försöker få tag i någon på ett företag eller myndighet och som sedan lovar "ringa upp under dagen". Plötsligt behöver du ju inte gå hemma och vänta på att telefonen ringer, utan det räcker att du lämnar mobilnumret, så kan du komma och gå som du vill. Detsamma gäller förstås internet; det kan både missbrukas och användas på ett bra sätt.
Sedan finns det en lång rad problem med internet - förstås, som med allting annat. Senast tiden har det ju diskuterats "näthat", där många kommer väldigt kränkande kommentarer, trakasserar varandra och så vidare. Liksom att det finns teknik som gör att vi lätt kan bli spårade - både rent fysiskt och vad vi tidigare gjort på internet. Många gånger av folk som inte är "behöriga" att göra detta. Och där har lagstiftningen inte riktigt hängt med tyvärr.




AB 1 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6 EX 1 SvD 1 SVT 1, 2, 3, 4, 5

Bilderna lånad från Datorhistoria, Promoted Profits, Hammarby Sjöstad.info




Klantighet kontra snällhet

Såg ni TV-programmet Plus som sändes den 10/11? Själv missade jag programmet när det sändes, men hamnade av en slump på SVT Play där jag såg hela programmet. Och det var ett av inslagen jag fastnade speciellt för - nämligen det om Marie som som hamnat i ekonomisk knipa efter att ha gått i borgen för en före detta pojkväns mångmiljonlån när denne skulle starta ett företag. Hela företaget skrevs på Marie, liksom alla lån.
Sedan - helt plötsligt - drar pojkvännen. Och skulderna och inkassokraven börjar dråsa in till Marie. Hon har sålt hus, företag och allt, men sitter fortfarande med skulder på ett par miljoner.
Själv gillar hon inte att folk påstår att hon gjort detta av klantighet, hon säger snarare att det var snällhet, kärlek och blåögdhet.
För den som blir nyfiken, kan programmet hittas här. Själv förfasas jag på något sätt över att folk faktiskt ger sig in på sådant här, att man skriver på lån för mångmiljonbelopp för någon överhuvudtaget. Man kan sedan skylla på vad som helst, men själv har jag ytterst svårt att tro att jag faktiskt skulle gå i borgen för så stora summor. Självklart har jag ingen nolltolerans vad gäller att ställa upp med mitt namn i alla lägen. Men det måste vara summor jag själv har råd att betala om något händer; om personen plötsligt dör, förhållandet tar slut eller liknande. Man vet ju aldrig vad livet för med sig, man måste ju för sin egen säkerhet veta att man faktiskt klarar av lånen om man plötsligt blir ensam om dem.
Även om jag förstår att det är tufft för Marie som drabbats av denna situation, så har jag ändå svårt att känna hundraprocentigt medlidande med henne. Även om ett förhållande känns bra för stunden, måste man ju tänka aningen längre också. Framförallt när det handlar om lån i mångmiljonklassen. Och vad man kan förstå av programmet, är Marie inte helt ensam om sin situation. Det finns tusentals fler personer i Sverige som sitter i liknande situationer. Och nej, jag kan inte till 100 % känna medlidande. Framförallt inte när det är så stora summor. Sedan kan det självklart finnas unika situationer, där man kan ha större förståelse för en person som gått i borgen för någon annan. Men situationer liknande Maries, där är det svårare...


Bilden lånad från Malin



Humorlinjen

- Jag är en militär kommendör och knight templar (tempelriddare) i en världsomspännande organisation, ska Anders Behring Brevik ha sagt vid de häktrningsförhandlingar som hölls mot honom idag. De första förhandlingar som hållits mot honom för öppna dörrar. Anders Behring Brevik erkände inte rätten och inte heller eller domaren Torkjel Nesheim.
– Du har fått ett mandat från dem som stöder multikulturalismen, sade han vänd till domaren. Det är en hatideologi som stöder dekonstruktionen av det norska samhället, fortsatte han innan domaren avbröt.
Anders Behring Brevik erkänner handlingarna, men inte skuld säger han. När han ville ge förklaring till sina handlingar, avbröts han av domaren. Brevik hade till och med sig ett tal han ville hålla till åhörarna - vilket han inte fick.
Jag kan inte låta bli att bli full i skratt när jag läser om Brevik - vad har han innanför pannbenet egentligen?? Det känns verkligen som taget ur någon dålig komedi som sänds på TV3 framåt morgonkvisten en vardagsnatt.
Och jag undrar hur det känns att vara försvarsadvokat åt denne galne man? Advokaten har tydligen redan tagit emot en lång rad hot för att han försvarar Bervik - något som jag på sätt och vis kan förstå, även om jag inte tycker det är rätt. Självklart ska alla ha rätt till en advokat, det är så det funkar i en demokrati, men när någon bevisligen begått så här fruktansvärda handlingar måste det känna märkligt att arbeta för att få vederbörandes straff kortare. Och jag kan förstå att folk reagerar på det, även om jag själv aldrig skulle gå så långt att jag hotade vederbörande.



DN 1, 2, 3, 4, 5 GP 1 SvD 1 VG 1



Fars dag

Så börjar denna söndag och denna helg lida mot sitt slut. För min del har det varit jobbhelg och jag har tillbringat merparten av min tid på jobbet. Dagpass var det som vankades och eftersom tunnelbanan inte riktigt klaffar med mina arbetstider på helgmorgnarna har jag varit uppe kvart över fyra två morgnar i rad. Det tar på krafterna kan jag säga - och det är först fram emot lunch jag sakta börjar känna mig som människa. Och då först sedan man bäljat i sig koffein och socker i mängder för att sparka igång kroppen.
Ni har väl kommit ihåg att ringa era pappor idag? Själv har jag inte riktigt hunnit, eftersom jag jobbat - men under kvällens gång ska det bli ett litet samtal. Trots att jag egentligen inte riktigt sympatiserar med den här typen av "temadagar" som ju almanackan fylls på av för varje år som går. Det gäller såväl fars/mors dag som Alla hjärtans dag och allt vad det nu är. Det känns mest som något som handlarna hittat på för att kunna tjäna ännu mer pengar på oss konsumenter. Men samtidigt säger det ju en hel del om det samhälle vi lever i på något sätt. Varför ska det behövas speciella dagar för att vi ska tala om för våra nära och kära att vi håller av dem? Varför kan vi inte spontant komma med en liten present till våra föräldrar, våra pockvänner, flickvänner, sambos eller "äkta hälft"? Dessa dagar kanske inte bara fyller funktionen att fylla på handlarnas kassakistor ännu mer, utan även som en påminnelse för oss andra att vi är för dåliga på att tala om för våra nära och kära att vi älskar dem och vad de betyder för oss...?!
Jag själv slås faktiskt emellanåt vad dålig även jag själv i perioder kan vara på att ens höra av mig till nära och kära. Det kan ibland gå veckor utan att jag ringt någon ens i den närmsta familjen. Men på något sätt känns det ändå som att detta ska göras utan att det böhövs några speciella dagar i almanackan. I vår familj brukar exemeplvis mors och fars dag inte "firas" mer än att jag ringer mina föräldrar. Slumpar det sig att vi ändå ses, kan jag emellanåt köpa någon symbolisk present, men aldrig något dyrt...

Lite på skoj letade jag efter alla de temadagar som finns - och lyckades hitta en lista som tycks vara något sånär komplett. Jag kompletterade listan med Internationella orgasmdagen, som inte fanns med från början. Det är ju en dag som ändå verkar ganska trevlig på nåt sätt, eller hur? Medan Musikfria dagen istället låter ganska tråkig.


Årets alla temadagar:

Januari
7: Temadagens dag
15-18: Tulpanens dag (beror på var i landet man bor)
Tredje söndagen i januari: Världsreligionsdagen
21: Kramens dag
24: Frufridagen
27: Förintelsens minnesdag

Februari
2: Internationella våtmarksdagen
4: Internationella cancerdagen
(??): Vargens dag
6: Samernas nationaldag
10: Safer Internet day
12: Darwins födelsedag
(??): Djurförsökens dag
14: Alla hjärtans dag
15: Internationella barncancerdagen
Första tisdagen efter fastlagssöndagen: Fettisdagen. Samma dag firar engelsmännen Pannkaksdagen)
21: Internationella modersmålsdagen
22: Alla scouters dag
(??): Internationella brottsofferdagen

Mars
Första fredagen i mars: Världsböndagen för fred
8: Internationella kvinnodagen
11: Europeisk minnesdag för terrorismens offer
14: Pi-dagen
Andra söndagen i mars: Världsnjurdagen
Infaller mellan 14 februari och 31 mars: Internationella vaginadagen
15: Internationella dagen mot polisvåld
17: St Patrick's Day
På vårdagjämningen: Världsberättardagen
21: Världspoesidagen
(??): Internationella dagen för avskaffande av rasdiskriminering
(??): Internationella sömndagen
22: Internationella vattendagen
23: Nordens dag
(??): Världsmeteorologidagen
25: Marie bebådelsedagen (Våffeldagen)
(??): Trandagen
Sista helgen i mars: Rädda Barnen-dagen

April
1: Skojardagen (första april)
2: Internationella barnboksdagen
7: Världshälsodagen
8: Romernas nationaldag
11: Internationella Parkinsondagen
22: Jordens dag
23: Världsdagen för böcker och upphovsrätt
26: Världsdagen för intellektuell äganderätt
27: World Tapir Day
28: Arbetsmiljödagen
29: Dansens dag
(??): Ledarhundens dag

Maj
1: Arbetarrörelsens dag
Första söndagen i maj: Världsskrattdagen
3: Internationella dagen för pressfrihet
Första tisdagen i maj: Internationella astmadagen
9: Europadagen
Andra tisdagen i maj: Internationella strokedagen
12: Hyresgästens dag
(??): Internationella fibromyalgidagen
Andra onsdagen i maj: Gamla vänners dag
13: Barnens dag (i Sverige)
Firas på Kristi himmelsfärds dag: Folknykterhetens dag
14: Teckenspråkets dag
15: Internationella familjedagen
17: Internationella telekommunikationsdagen
21: Världsdagen för kulturell mångfald för dialog och utveckling
22: Internationella dagen för biologisk mångfald
24: Nationalparkernas dag
25: Handduksdagen
29: Internationella dagen för FN:s fredsbevarande personal
Sista söndagen i maj: Mors dag
31: Internationella dagen mot tobak

Juni
1: Mjölkens dag
(??): Mobilfria dagen
4: Internationella dagen för barn som har blivit offer för aggression
5: Världsmiljödagen
6: Sveriges nationaldag
(??): Dagen D
(??): Fruktens dag
(??): Färskpotatisens Dag
12: Internationella dagen mot barnarbete
Andra lördagen i juni: Världsstickningsdagen
14: Internationella blodgivardagen
17: Världsdagen för bekämpning av ökenutbredning och torka
20: Världsdagen för flyktingar
Tredje söndagen i juni: Vilda blommornas dag
På sommarsosltåndet: Internationella ALS-dagen
23: FN:s dag för offentliga tjänster
26: Internationella dagen mot missbruk av handel med narkotika
(??): Internationell solidaritetsdag med offer för tortyr

Juli
1: Falukorvens dag
Första lördagen i juli: Internationella dagen för kooperativ
9: Internationella dagen för oskadliggörande av handeldvapen
11: FN:s befolkningsdag
13: Paltdagen
26: Bellmandagen
27: Sjusovardagen

Augusti
4: Hembygdsgårdagens dag
6: Hiroshimadagen
8: Internationella orgasmdagen
9: Internationella dagen för världens ursprungsfolk
12: Internationella ungdomsdagen
13: Vänsterhäntas dag
Tredje torsdagen i augusti: Surströmmingspremiär
Tredje hela helgen i augusti: Internationella fyrdagen
23: Internationella dagen till minne av slaveriet och dess avskaffande
Vid skolstarten i augusti: Skolans dag
Sista söndagen i augusti: Arkeologidagen
Sista söndagen i augusti: Porslinets dag
Olika dagar i landet under augusti-september: Skogens dag

September
Första lördagen i september: Epilepsidagen
Första söndagen i september: Dansbandens dag
8: Internationella läskunnighetsdagen
(??): Kulturhusens dag
10: Internationella självmordsdagen
11: Terrorist-attackerna mot World Trade Center i New York och Pentagon i Washington
12: Internationella munhälsodagen
Andra måndagen i september: Klamydiadagen
16: Internationella dagen för bevarande av ozonskiktet
19: Internationella piratdagen
(??): Software Freedom Day
21: Internationella fredsdagen
(??): Internationella Alzheimerdagen
22: Internationella bilfria dagen
Sista söndagen i september: Dövas dag
Sista söndagen i september: Världshjärtdagen
Sista veckan i september: Internationella sjöfartsdagen
Månadsskiftet september/oktober: Frimärkets dag
(??): Äpplets dag (i år 27 september)
28: Geologins dag
30: Skolmjölkens dag

Oktober
1: Internationella dagen för äldre
(??): Vegetariska världsdagen
(??): Nationella bröstcancerdagen
4: Kanelbullens dag
(??): Djurens dag
Första söndagen i oktober: Gräddtårtans dag
En lördag eller söndag i oktober: Europeiska donationsdagen
5: Internationella dagen för lärare
Första måndagen i oktober: Internationella dagen för boende– och bebyggelsefrågor
Första måndagen i oktober: Internationella barndagen
6: Internationella dagen för boende- och bebyggelsefrågor
9: Världspostunionens dag
Andra fredagen i oktober: Äggets dag
10: Världsdagen för mental hälsa
12: Internationella reumatikerdagen
(??): Civilkuragets dag
Andra onsdagen i oktober: Internationella dagen för begränsning av naturkatastrofer
15: Vita käppens dag
16: Världslivsmedelsdagen
En torsdag i oktober: Måltidens dag
17: Internationella dagen för utrotande av fattigdom
(??): Hörselskadades dag
22: Internationella stamningsdagen
24: FN-dagen
(??): Världsdagen för information om utvecklingsfrågor
27: Internationella nalledagen
(??): Internationella skolbiblioteksdagen
29: Internationella psoriasisdagen
31: Grannens dag

November
(??): Halloween
(??): Lutfiskens dag
(??): November
6: Gustav Adolfsdagen
(??): Svenska Dagen (firas av finlandssvenskar i Finland)
(??): Internationella dagen för att förhindra exploatering av miljön i krig och väpnade konflikter
7: Kladdkakans dag
8: Arkivdagen
Andra söndagen i november: Fars dag
10: Mårten gås
11: Astrid Lindgren-dagen
(??): Hågkomstens dag (Stilleståndsdagen)
14: Internationella diabetesdagen
(??): Ostkakans dag
16: Internationella dagen för tolerans
Tredje onsdagen i november: Världs-KOL-dagen
19: Världsdagen mot barnmisshandel
(??): Internationella toalettdagen
Tredje torsdagen i november: Filosofidagen
20: Industrialiseringsdagen för Afrika
(?): Barnkonventionsdagen
21: Världshejardagen
(??): Världsdagen för tv
(??): Musikfri dag (låter rätt tråkigt, eller hur?!)
25: Internationella dagen för bekämpning av våld mot kvinnor
Sista lördagen i november: En köpfri dag
Sista lördagen i november: Stora lögaredagen
29: Internationella solidaritetsdagen med det palestinska folket
Första advent: Brandvarnardagen
Första advent: Kattens dag

December
1: Världsaidsdagen
2: Internationella dagen för avskaffande av slaveri
3: Internationella handikappdagen
5: Internationella dagen för frivilligas arbete för ekonomisk och social utveckling
7: Internationella dagen för civil luftfart
9: Pepparkakans dag
10: Mänskliga rättigheters dag
(??): Nobeldagen
11: Tangons dag
13: Luciadagen
18: Internationella migrationsdagen
28: Värnlösa barns dag

Källa: Allehanda

Bilderna lånade från Expert de la bauté, PaljettenQ, Nordvux, CSracing

AB 1 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6 GP 1, 2, 3



Var dig själv!

När jag bläddrar runt bland olika bloggar på nätet slås jag emellanåt av tanken hur många unga det är som ständigt försöker vara något man inte är. Framförallt möts man ofta av bilder på tjejer i 10-12-årsåldern som vilt kråmar sig framför sin webbkamera rejält sminkade och uppklädda i senaste modet och försöker se några år äldre ut än vad de faktiskt är. Dessa småtjejer försöker apa efter de något äldre bloggerskorna och skriver om mode, foto, hästar och andra hobbies - men det skiner ganska snabbt igenom att de egentligen inte kan så värst mycket om dessa saker. Istället är det något tappert försök att verka aningen äldre än vad de faktiskt är.
Samma tanke slår mig på stan. Småtjejer som springer runt mellan H&M och andra klädaffärer och gör tafatta försök att se ut som tjejerna i nedre tonåren. De hänger någon stor handväska i armvecket, sminkar sig och drar på kläder som något sånär ser ut som det senaste modet och hoppas de kanske blir accepterade av de äldre tjejerna. Man "hänger" utanför McDonalds, försöker kränga sig med olika slanguttryck - och meningarna som kommer fram tycks mest bestå av "ba", "typ", "liksom", "chill", "fett" - det är för en annan nästan svårt att förstå vad det är de försöker säga...
Nu börjar säkerligen några tänka att "Nu börjar Tobias bli gammal som stör sig på dagens ungdomar", men nej - det är inte det det är frågan om! Det jag stör mig på är personer som försöker vara något de inte är. Oavsett ålder. När man sedan kommer uppåt min egen ålder - 35-40-årsåldern - ser man det motsatta istället! Kvinnor som tror att de fortfarande är 17. De knatar runt med någon urblekt permanent, röker gula Blend och gör patetiska försök att klä sig som tjejerna som är 20 år yngre. Många av dessa kvinnor (om jag ska våga mig på en grov generalisering) har blivit mammor i unga år och nu när barnen blivit större och klarar sig själva, ska de "ta igen sin förlorade ungdom".

Kommer man sedan aningen högre i åldrarna - runt 45-50 och uppåt - kommer något man kan se hos båda könen. Nämligen den så kallade gubbsjukan, som inte heller kvinnor i samma ålder alltid är förskonade i från.
Hur många gånger har man inte sett "gubbar" på krogen som raggar på allt och alla som har minsta tillstymmelse till bröst? Gubbar som inte bara skulle kunna vara pappa utan rentav morfar till damerna de försöker få med sig hem. Och det finns många damer/kvinnor i övre medelåldern och uppåt som inte är ett dugg bättre.
Och - okej - det är en sak att göra ett eller ett par försök, men det är många av dessa individer som har svårt att ta ett nej och istället enträget fortsätter ragga på samma dam/kille om och om igen under kvällen. Utan att inse att de flesta inte är intresserade av någon som är mer än 25 år äldre.
Men det är egentligen inte bara åldersfixeringen jag kan störa mig på hos vissa av mina medmänniskor (nej, det är inte alla som åldersfixerade). Det finns många som på olika sätt försöker framstå som något/någon de inte är. Man försöker framstå som mer välbärgad, högre utbildad och en lång rad olika saker. Vari ligger egentligen felet att vara sig själv? Är vi så rädda att vi inte ska duga, att folk inte kan acceptera oss för den vi är född till? Nej, jag försöker inte hävda att jag själv alltid är perfekt på den fronten! Det finns granterat tillfällen då jag själv förställt mig i olika sammanhang. Men med åren har jag börjat lära mig att man oftast inte behöver göra sig till - och jag VILL inte längre göra mig till! Jag börjar alltmer inse att jag faktiskt kan bli omtyckt för den jag är - med både mina bra och dåliga sidor. Jag behöver inte svansa efter småflickor, klä mig som om jag var 15 år yngre eller inbilla folk att jag är miljonär. Det är okej att jag säga att jag är en 34-årig låginkomsttagare som inte är någon allvetare inom något område.

En äkta vän är inte någon som tycker om dig för den du är - utan någon som tycker om dig trots den du är...


Bilderna lånade från Loose Threads, LB Medical



Barnsligheter

I början av oktober i år valde Håkan Juholt att bojkotta en partiledardebatt i SVT eftersom han vägrade att stå på samma sida i studion som Jimmie Åkesson. Och han kommer göra likadant igen om inte SVT ändrar sitt debattkoncept. På ett medlemsmöte i Stockholm igår, visade han nämligen inga som helst tecken på att tänka om i frågan. Debatten i oktober bojkottades även av Lars Ohly med exakt samma argument.
Förlåt, men är inte det här allt annat än barnsligt? Sådant här höll ju en annan på med lågstadiet! "Fröken, jag tänker inte sitta bredvid NN, för han är dum...".
Jag sympatiserar inte på något sätt med mycket av vad Sverigedemokraterna står för, men att låta dem stå oemotsagda i en partiledardebatt gynnar dem ju bara! Plötsligt får de mer utrymme att framföra sitt budskap utan att andra partier tar tillfället i akt att tala om var de själva står i frågorna. Plötsligt ges inte vi väljare möjlighet att höra vad exempelvis sossarna och vänstern har för argument i de frågor som tas upp.
Man måste ju fråga sig varför så pass många röstat på SD, det har säkerligen inte enbart med invandrarfrågan att göra - även om det är en av de största frågorna som SD gått till val på. SD är ju till exempel även emot EU, kan det vara något som också lockat till sig väljare? Personligen är jag starkt emot EU och skulle gärna rösta på ett parti som hade som mål att Sverige ska begära utträde! Men inte på bekostnad av den invandringspolitik som SD står för å andra sidan.
Juholt har nu gjort ett uttalande att hela det rödgröna blocket kommer bojkotta kommande debatter där de tvingas stå på samma sida i studion som SD, ett uttalande som tydligen inte är helt sant. Jag tror det enda som händer när partledarna beter sig så här, är att man motarbetar sig själva och ger SD mer utrymme att föra fram sitt budskap. Gå istället dit och tala om vad era partier står för istället för ett bete er som barnrumpor!


DN 1, 2 EX 1 SvD 1 SVT 1, 2, 3

Bilden lånad från I gif



Bättre och bättre dag för dag

När jag flyttade till Stockholm 1999, flyttade jag in i en lägenhet i Upplands Väsby och pendlade dagligen till Danderyd vilket innebar pendeltåg till Ulriksdal för byte till buss. Och det blev ett sätt att resa jag svor många osande ramsor över vintern 99/00, det kan jag lova!
Alla ni som bodde i Stockholm på den tiden, vet vilket kaos det blev när Citypendeln tog över pendeltågstrafiken. Min resa till jobbet tog normalt strax över en timme, men vissa dagar tog den närmare tre timmar!! Man skyllde på snökaos, växelfel, personalbrist - och allt mellan himmel och jord. Saker som aldrig SJ tycktes ha problem med när de körde pendeltågen...
När jag sedan flyttade närmare stan, till Bagarmossen, och hamnade inom tunnelbanenätet fick jag uppleva ett annat problem som jag inte trodde existerade - nämligen förseningar på grund av lövhalka. Löv föll ner på spåren och gjorde dem hala och därmed blev det förseningar i tågtrafiken.
Att de tåg vi har i Sverige varken klarar löv eller snö är ingen nyhet för någon. Jag - och de flesta med mig - har lärt sig att det blir kaos så fort löven faller eller det kommer mer än en halv centimeter snö på en gång. Så långt är jag med, tågen klarar det inte. Men varför kan man inte utveckla tåg som klarar sådant? Det är väl knappast en nyhet att det blir höst och vinter varje år i Sverige, eller hur? Vi klarar att flyga till månen, men inte att köra tåg året om.
Men med den milda höst vi hittills haft i år, har man knappt märkt av vare sig lövhalka eller annan typ av halka. Och ännu mindre något snökaos! Det pratas om den varmaste hösten på decennier... Och i alla fall med tanke på att det blir lättare att ta sig fram, så tänker jag verkligen inte klaga. Och klagar gör knappast vare sig SL eller SJ heller, som ju båda tycks kunna hålla tidtabellerna något så när.

Förr tillbaka har jag alltid ogillat hösten när den kommit. Jag har fyllts av någon form av vemod och tyckt att det varit den hemskaste av alla årstider. Men ju äldre jag blivit, ju mer har jag börjat tycka om hösten! Vår och sommar innebär ofta en hel del krav på olika sätt.
Jag ställer krav på mig själv att jag "borde" vara ute mer, att man ska göra "det och det" när det är vackert väder ute. Och man får ständiga inbjudningar från olika håll att man ska besöka folk i sommarstugor, det är fester hit och fester dit. Men när hösten kommer, lägrar sig ett slags lugn över Sverige och plötsligt är det helt okej att låsa in sig, barrikadera sig framför TV:n och inte gå ut mer än vad som är absolut nödvändigt.
Och personligen tycker jag att både hösten och vintern är årstider med en rejält hög mysfaktor. Det är årstider som jag faktiskt mer och mer börjar tycka om! Många klagar på mörkret, kylan och att man inte orkar så mycket. Man längtar utomlands till värmen och solen och folk pratar om att emigrera till varmare breddgrader.
Själv kan jag nog bara komma på en enda månad jag skulle kunna tänka mig att stryka ur almanackan och sonika hoppa över! Och den månaden heter januari. September och oktober är ofta väldigt vackra månader, då det fortfarande kan vara väldigt varmt ute. November är visserligen rätt grå, mörk och trist - men då har man istället december att se fram emot. Julskyltningen börjar komma igång och man har en hel del att se fram emot. December är ju en av favoriterna under hösten och vintern!
Men i januari, har man dåligt med pengar efter julfirandet och dessutom är det en lång, mörk och kall månad. Men i februari börjar man sakta märka att det vänder igen. Det blir lite ljusare på eftermiddagarna och man kan se att det är på väg emot våren igen. Något som blir än mer påtagligt i mars... Men det tillhör väl den svenska mentaliteten att se det negativa och inte det positiva i tillvaron? Så jag kanske är aningen osvensk som väljer att se det positiva i saker, att se möjligheterna istället för det som är jobbigt och svårt...


Källor: AB 1 DN 1, 2 SVT 1

Bilderna lånade från Vita frun, Nilla



Tipp topp

Äntligen, äntligen börjar reonveringarna i lägenheten bli klara! Golven lades färdiga igår och förra veckan var tapeterna på plats. Det ser nu ut som en helt ny lägenhet!
Samtidigt är det skönt att äntligen kunna ställa tillbaka alla möbler på plats igen och inte längre behöva bo i en byggarbetsplats. Sista dagarna har alla möbler trängts ihop i vardagsrummet för att golvläggarna ska komma åt att lägga golv i resten av lägenheten - och just nu känns det skönt att golvet inte skulle läggas om i vardagsrummet! Parketten där är fortfarande i så pass gott skick att den får ligga kvar. Annars hade det blivit ytterligare flyttande av saker mellan rummen.
Nu återstår sådant som ändå är rätt kul, nämligen att få saker på plats igen. En hel del estraarbete blir det med allt damm som blir när man lägger trägolv. Alla som någon gång fått trägolv lagt hemma, vet att det blir ett fint, fint damm som tränger in precis överallt! Garanterat kommer det gå att hitta damm både här och där i lägenheten framöver. Och allteftersom saker nu flyttas ut från vardagsrummet, får man gå över såväl möbler som golv med dammsugaren.
Nu återstår två saker, innan allt är så gott som tipp topp i lägenheten! Om ett par veckor kommer man och lackar om skåpsluckorna, som även de börjar bli ganska slitna - och så har jag haft vissa synpunkter på tröskeln i badrumsdörren. Jag bad specifikt att man skulle byta ut denna, eftersom den är rent fruktansvärt ful, men istället har golvläggarna ganska amatörmässigt satt dit en extralist itsället. Igår skickade jag in bilder till Stockholmshem på hur pass ful tröskeln med nu tillhörande list faltiskt är - och man har lovat att åtgärda detta.


BADRUMSTRÖSKELN

Den grå, fula saken satt där jag flyttade in, den metallfärgade

listen satt golvläggarna dit av någon märklig anledning.




VARDAGSRUMMMET




SOVRUMMET




KÖKET



 

HALLEN




Färgburken lånad från Kidab



Sex



Bilden lånad från Mitt nya liv



TV-reklam

Under nästan alla år har jag hållit mig till att ha ettan, tvåan och fyran som enda TV-kanaler hemma. Jag tittar ganska lite på TV och har tyckt att dessa tre kanaler dugt rätt bra. Men så beställde jag inför min flytt tillbaka hit till Stockholm ett paket med ett antal kanaler och vips har jag nu en rad andra kanaler, varav den stora majoriteten förstås är reklamfinansierade.
Jag har redan tidigare stört mig på den reklam man matas med på fyran, men har på något sätt vant mig och nyttjar reklampauserna för toalettbesök, kaffekokande och så vidare. Men så har jag tittat på enstaka program på sjuan (tidigare TV4+) och några andra kanaler - och helt plötsligt bryter man programmen med ungefär 10-15 minuters mellanrum! Och det gör man för att slänga in reklampauser på 5-10 minuter!! I slutändan blir ett program som i TV-tablån annonseras ut att vara 6o minuter i bästa fall 45 minuter långt. Det känns nästan som att man får se mer reklam än vanliga TV-program på vissa kanaler. Jag behöver inte kissa så ofta och länge som reklamen visas - och skulle sedan länge ha blödande magsår om jag kokade så mycket kaffe som reklampauserna tillåter. Tacka vet jag TV4's tidigare lösning (även om det var länge sen), då man bara visade reklam mellan programmen och aldrig bröt programmen för reklam... Men nu skiter man i TV-programmen bara man får visa reklam känns det som. Man får förmodligen leva med reklam om man inte vill betala för kanalerna, men det får finnas någon måtta med det hela! Visar man för mycket reklam, kommer tittarna att svika med tiden och hela grejen med reklam får motsatt effekt för kanalen. Nämligen att även annonsörerna och därmed intäkterna minskar.
Själv väljer jag oftast bort de kanaler jag vet visar väldigt mycket reklam, det är en sak som är säker! Ska jag välja mellan två program som går samtidigt, väljer jag nästan uteslutande den kanal som är reklamfri eller sänder minst reklam.



Ny sexsite

Så har det dykt upp igen, en sajt som hänger ut dömda pedofiler och sexbrottslingar. Det är inte första gången det händer och denna gång är det en före detta nazist som ligger bakom sajten. Målet ska vara att man vill få fram hårdare straff för sexbrottslingar och det är om brottslingen kan bevisa att genomgått kemisk kastrering som man plockas bort från sidan. Grundaren för sajten säger sig förespråka livstids internering på rättspsykiatrisk klinik i de grövsta fallen av sexbrott.
På sajten kan man klicka sig fram, landskap för landskap och se vilka personer som dömts för våldtäkt mot barn, barnpornografibrott och andra pedofilbrott. Namn, personnummer, adress med kartbild och utdrag ur respektive domar finns med.
Sexualbrott - och allra minst pedofili - är givetvis bland de vidrigaste brott en människa kan begå. Det är säkerligen det flesta ense om. Jag försvarar inte på minsta sätt de handlingar som de uthängda personerna gjort sig skyldiga till. Men jag kan ändå inte på minsta sätt förlika mig med tanken att hänga ut dömda brottslingar på detta sätt! Även i ett land som Sverige händer det någon enstaka gång att det blir fel, att det i efterhand visar sig att en person är oskyldig trots en fällande dom. Till det kommer att även sexbrottslingar har familj och anhöriga som indirekt drabbas av att någon hängs ut på detta sätt. Och då pratar vi om personer som inte nödvändigtvis alls har med de här brotten att göra.
Är man dessutom dömd, ska man även få en rimlig chans att kunna ta sig tillbaka till samhället och bli en laglydig medborgare igen. Även om det är hög återfallsstatistik bland sexbrottslingar, finns det fortfarande personer som inte återfaller i brott och alltså borde kunna få komma tillbaka till samhället utan att "för gott" stämplas som grova brottslingar.
Det underlättar ju inte direkt att återgå till samhället om man får denna stämpel på sig. Jag menar då inte att man nödvändigtvis ska kunna jobba med barn eller inom rättsväsendet som dömd brottsling. Men man ska inte vara bränd på alla fronter för ett brott. Personer som sedan om och om igen återfaller i brott, får man givetvis fundera över hur de ska behandlas och vårdas. Och om de allra grövsta brottslingarna alls ska komma ut i samhället igen...

 

Bilden lånad från The Israeli Naturist Site


Källor: AB 1, 2



Mediakåthet

Det händer emellanåt att jag hamnar framför någon av de otaliga dokusåpor eller realityserier som går på TV. Jag har vid det här laget gett att försöka räkna hur många det är som faktiskt är - för att inte tala om hur många idéer TV-bolagen lyckas kläcka ur sig.
Själv fascineras jag över vad villiga många är om att "vika ut sig" i TV! Man blottar känslor och sitt privatliv totalt ogenerat och för många tycks det vara den mest naturliga sak i världen. Självklart är det upp till var och en och de har själva valt att ställa upp i programmen. Men det är just grejen att man är villig att vika ut en stor del av sitt privatliv inför hela svenska folket. I min värld existerar det inte att dejta, lägga ut min ekonomi eller låta mig låsas in i ett hus i TV.
Emellanåt har jag hamnat framför program som Bonde söker fru och Ensam mamma söker. Det är ju väldigt harmlösa program i bemärkelsen att man inte spekulerar alltför mycket i detaljer och deltagarnas privatliv viks inte ut i särskilt stor utsträckning. Men personligen skulle jag aldrig i livet vilja dejta i TV! Jag har väldigt svårt att se tjusningen i att dejta - och dessutom "dumpas" (som ju de flesta blir, utom den som i slutändan "vinner" det hela) - i TV.
Jag ser inget fel i att man frångår "de vanliga sätten" att träffa en livskamrat. Att dejta på internet och så vidare, det har jag själv gjort också. Men det jag har svårt att förstå, är att man är villig att göra det så öppet som det ju blir när man gör det i TV.
Hade jag sedan haft strul med min ekonomi, hade jag definitivt inte kontaktat program som Lyxfällan. Vilken bild ger det programmet av deltagarna? Det är ju knappast en positiv bild - och inte den bild jag själv skulle vilja visades om mig. Detsamma gäller dem som kvalar in till Rent hus, där tittarna får gotta sig i andra människors elände. Självklart förekommer personer i både Lyxfällan och Rent hus som behöver hjälp, men knappast genom att hänga ut sig i TV.
Det säkert inte alla tänker på när de anmäler sig till sådana här program, är att det ju faktiskt kan ge negativa konsekvenser sedan programmet visats. Många ser en chans att få synas lite, men det finns också exemepel på personer som blivit av med sitt jobb sedan de var med i Rent hus. Det känns lite som att Andy Warhol fått rätt när hon på 60-talet sa att "i framtiden kommer alla vara kända, men bara i 15 minuter". I alla, men väldigt många har idag varit kända i cirka 15 minuter för att ha/haft dålig ekonomi, ostädat hem, knullat eller dejtat i TV eller lekt Robinson på en öde ö...


AB 1, 2, 3, 4, 5

Bilden lånad från Min värld



Jag gillar inte att man skyller ifrån sig

Jag gillar inte att skylla ifrån mig”Dagispersonal anmälde inte misstänkt barnmisshandel: Vi tänkte anmäla men hann inte”.

”14-årig flicka blev våldtagen på skolan och trakasserades av elever. Skolan: Vi gjorde vad vi kunde”

Varje dag far svenska barn illa och vuxna skyller ifrån sig. Varför är det så? Det ska UNICEF ta reda på. Under en månad hårdbevakas Sverige – inga undanflykter accepteras. För att klara det behöver de vår hjälp: Hjälp till att jaga undanflykter då barn far illa, ta ställning på Facebook och sprid filmen om undanflykter.

Och du som har en egen blogg, var med och blogga mot undanflykter!

24 oktober – 24 november är månaden då man inte får skylla ifrån sig. #undanflykt





Texten kommer Unicef



Allhelgona

Så är det Allhelgonahelg och som så många andra valde jag igår att ta en sväng till Skogskyrkogården för att tända ljus och ägna bortgångna anhöriga en tanke. Och jag måste ju säga att denna stora kyrkogård är något i särklass just en sådan dag som igår! Ljus lyste överallt och det var horder med folk som tagit sig dit. Det var verkligen otroligt vackert.
Men på något sätt stör det mig ändå att en sådan helg som Allhelgonahelgen blivit ett så otroligt jippo som det faktiskt blivit. När man kommer till Skogskyrkogården, står rader och åter rader med korvgubbar och försäljare av olika slag. Köerna ringlar sig långa och en hela armé med ordningsvakter står i entrén till tunnelbanan för hålla koll på ordningen. Trafiken ska vi ju inte ens tala om! Köerna ringlade sig oändliga och bussarna hade förseningar på 15-20 minuter på grund av trafiken. Och för många ungdomar tycks Allhelgonahelgen blivit en "festarhelg", nästan i klass med Valborgsmässoafton. Nu jobbade jag inte denna helg, men har förstått av tidningarna att min kolleger på polisens larmcentral haft en hel del att göra.
Nu är jag inte det minsta religiös för egen del, men Allhelgonahelgen har för mig alltid vart en helg som på något ska bestå av lugn och att tända ljus för att hedra de avlidna i min närhet. Att det sedan övergår till fylleslag känns på något sätt lite märkligt. Fast jag tänker inte komma med några moralpredikningar, jag känner inte att jag är rätta personen att komma med sådana. Men jag kan ändå tycka att det känns som att helgen blivit lite för kommersiell på nåt sätt.
För min del blev - som sagt - en promenad på kyrkogården och sedan middag med gäster. Visst, vi satt uppe sent och visst drack vi vin till maten. Men fylleslag tänker jag inte kalla det...


DAGEN 1, 2 DN 1, 2, 3

Bilden lånad från Clipart ETC



En, stark ledare

Frågan om delat partiledarskap inom Vänsterpartiet var uppe på kongressen både 2006 och 2010 men avslogs båda gångerna. Nu har debatten kommit upp igen, sedan Lars Ohly meddelat att han inte ställer upp för omvak. Även denna gång röstas förslaget ner, denna gång av partistyrelsen som menar att två partiledare riskerar att få en för stark position. Man ser det som en demokratisk styrka att besluten fattas av hela den politiska ledningen och inte dikteras av partiets ordförande. Partistyrelsen betonar partiets kollektiva, demokratiska ledningsmodell.
Själv har jag väl egentligen inte bildat mig någon ordentlig, genomtänkt åsikt i frågan. Trots mitt medlemskap inom partiet sedan flera år tillbaka. Det jag nu hoppas på, är att vi får en ledare som på ett bra sätt för fram partiets politik så att opinionssiffrorna vänder till nästa val.
Jag tycker egentligen inte Lars Ohly gjort ett dåligt jobb, med några få undantag. Men det kan ibland behövas lite nytt blod för att locka till sig nya väljare. Tyvärr styr oftare folks åsikter av vilka som företräder ett parti, än vad som står i partiprogrammet. Gillar man inte partiledaren, röstar man inte på partiet...
Att Sverigedemokraterna fick bättre valresultatet i förra valet än Vänsterpartiet känns skrämmande i mina ögon. Och där anser jag att Lars Ohly - plus ett antal andra partiledare - gjort bort sig i hur man bemöter SD. Att vägra infinna sig vid partiledardebatter för att SD också ska delta, gör att man låter SD stå oemotsagda istället. Det borde istället var bättre att komma med bra argument och visa var SD's motståndare står i olika frågor. Men nu har man gett dem lite för stort utrymme i debatten istället.
Nu håller jag tummarna att man kan vaska fram en ledare som på ett bra sätt för fram Vänsterpartiets politik till nästa val och att valresultatet blir bättre då än vad det blev sist!


Källor: AB 1 DN 1, 2 SvD 1, 2, 3, 4, 5 Vänsterpartiet

Bilden lånad från Radikalen



Pedofilskräck eller barnens bästa?

Jag har själv alltid varit otroligt barnkär. Jag gillar att gulla med barn så fort jag ser dem - det spelar ingen roll om jag känner dem eller ej. Men det är inte utan att man ibland drar sig för att gulla med barn, framför allt om man inte känner dem. Det råder nämligen en total pedofilskräck i Sverige. Vuxna män ska nämligen inte tycka om att gulla med barn, för då är man sexuellt attraherad av dem. Och det skulle vara rena mardrömmen att få en anmälan om ett sådant brott emot sig.
Just på grund av hur barnkär jag är, brukar jag bli otroligt illa berörd när jag hör om barn som far illa. Framförallt när det är barn som bor hos föräldrar som inte borde vara föräldrar och myndigheterna inte gör något. Det är visserligen inte så ofta det händer, men tillräckligt ofta för att man ska bli illa berörd. Det finns ju exempel på föräldrar som är dömda pedofiler, mördare och våldsverkare, men som ändå får behålla vårdnaden om sina barn. Man diskuterar hundkörkort och en olämplig djurägare kan bli av med rätten att skaffa nya djur - alltmedan vem som helst kan fortsätta att skaffa barn efter barn trots att man dömts för diverse grova brott mot barn.

Nu har jag precis sett Uppdrag Granskning från i onsdags om Thomas och Jennie, vars barn tvångsomhändertogs efter en anmälan till Socialtjänsten om misstänkta sexövergrepp i familjen. De åtalas för barnsexbrott och barnen är omhändertagna under två månaders tid. Det har sedan visat sig att de var oskyldiga till brott och de har fått tillbaka sina barn. Under tiden har föräldrarna hunnit bli häktade, åtalade och friade för barnsexbrott mot sina barn.
Men det har blivit en en väldig debatt i media den här veckan kring detta fall - och själv har jag svårt att bilda en någon direkt uppfattning om vad som är rätt eller fel.
Grunden till hela historien är att Jennies syster anmäler dem till socialtjänsten i Sandviken för att ha utnyttjat barnen. Detta enda samtal till socialtjänsten ska ha föranlett hela historien.
Jag anser att har man en välgrundad misstanke om att barn far illa i hemmet, ska det räcka för att omhänderta barnen. Men vad som framgick i programmet, har man inte dubbelkollat uppgifterna systern lämnat. Inte på något sätt. Självklart ska de ta upp en anmälan, självklart ska de utreda varje misstanke om missförhållanden i hemmet. Men när man är friad i domstol, torde det väl vara bevisat att man är oskyldig.
Får åklagaren detta fall på sitt bord, förstår jag också att man utreder det hela och låter det gå till domstol. Utifrån att ha sett programmet, verkar föräldrarna helt normala och jag har svårt att tro de är pedofiler utifrån det jag sett i programmet. Samtidigt har man å andra sidan barnens väl, att barn inte ska tillåtas fara illa. Emellanåt blir det tyvärr väldigt fel. Det enda jag verkligen tycker är anmärkningsvärt är att socialen fortsätter hävda att föräldrarna är skyldiga och att barnen ska förbli tvångsomhändertagna, trots att båda föräldrarna friats i domstol. Detta trots att till och med barnens egna ombud motsätter sig ett fortsatt omhändertagande.
Jag lider förstås med föräldrarna, det tänker jag inte neka till. Samtidigt känns det också betryggande att anmälningar om att barn far illa faktiskt tas på allvar. Och hellre det, än att anmälningar bara blir liggande. Det enda som verkligen stör mig när jag ser programmet är hur man om och om igen tycks vilja "sätta åt" Tomas och Jennie, detta trots att de friats om och om igen i olika domstolar. Man ska också komma ihåg att barn är spontana, att barn stojar, stimmar och leker och gör saker som för vuxna kan associeras med sex är inte så konstigt. Barn "leker doktor" - det har vi alla gjort som barn mer eller mindre avklädda - och det är knappast barnpornografibrott.
Jag undrar hur mycket Jennie just nu håller av sin syster, som ju faktiskt var den som satte igång hela historien? Kan de nånsin ha en "normal" kontakt igen?


Hela programmet går att se här.



KÄLLOR: AB 1 EX 1 GP 1 SvD 1 SVT 1, 2

Bilden lånad från Daddys Sverige



Streaming

När jag flyttade tillbaka till Stockholm i somras, hade jag storgallring bland mina ägodelar. Jag kan utan att överdriva säga att jag fyllde grovsoprummet åskilliga gånger helt själv. Det dick till och med så långt att jag emellanåt fick vänta med att slänga saker tills man tömt soprummet, annars fick grejerna inte plats.
Bland alla de saker jag slängde, hittade jag min samling av kassettband som jag haft sedan tonåren. För min del bestod den av närmare 200 kassettband, de flesta sådana jag spelat in själv. Alla vi som är födda sent 70-tal och tidigare minns hur man stod vid radion på helgerna med fingrarna vilande på pause- och rec-knapparna på stereon för spela in låtarna från Trackslistan och Svensktoppen.
Det blev kassett efter kassett, som numrerades och märktes. Vi spännde banden med hjälp av pennor och gick runt emd våra freestyles och lyssnade på gamla trackslistor.
På grammofonen snurrade LP-skivor - och den som hoppade för häftigt under dansen på diskona fick skivorna att hoppa. Inte helt sällan med hack i skivan eller en förstörd skivnål som följd.
Så kom CD-skivan på 90-talet och ganska snabbt blev LP-skivorna utkonkurrerade. Medan min pappa samlade på sig en stor samling LP-skivor genom, har jag själv samlat på mig en minst lika stor samling av CD-skivor. Nu har utvecklingen tagit nästa steg och i helgen hörde jag på radion att nedladdningen av musik på internet är nu för första gången större än skivhandeln.
Personligen är jag fortfarande lite av en konservativ bakåtsträvare och fortsätter envist att köpa skivor istället för att ladda ner musiken. Jag kan fortfarande tycka att det är något speciellt med att ha en skiva med omslag, fakta om musiken och texter. Och skivsamlingen växer fortfarande, det kommer den garanterat fortsätta göra ytterligare ett tag till.



För du vet du lever på 2000-talet när...

1. Av misstag knappar du in din pinkod på micron.
2. Du har inte lagt patiens med riktiga kort på flera år.
3. Ni är 3 personer i familjen men har sammanlagt15 telefonnummer.
4. Du skickar e-post till dom som sitter i rummet bredvid dig.
5. Du har tappat kontakten med gamla vänner för att du inte har deras e-postaddresser.
6. Du kommer hem från jobbet och svarar i telefonen som du gör på jobbet.
7. Du slår noll för att komma ut på linjen trots att du ringer från hemtelefonen.
8. Du har jobbat vid samma skrivbord i 4 år men för 3 olika företag.
10. Du får reda på att du har fått sparken via Aktuellt kl 2100
11. Medan du kör in i garaget ringer du familjen för att höra om de är hemma.,
12. All reklam på tv har en internet-adress under.
13. Din chef klarar inte av att göra ditt jobb.
14. Konsulterna är fler än dom anställda och det är också dom som ligger bäst till för att få guldklocka lång och trogen tjänst.
15. Om du åker hemifrån utan mobilen, (som du klararde dig utan de första 30 åren av ditt liv) får du panik och måste åka tillbaka för att hämta den.
16. Det första du gör när du kliver upp på morgonen är att gå ut på nätet.

 

 


Bilden lånad från Vaultmeter




Könsskillnader

Redan som barn matas vi med vad som är "kvinnligt och manligt". Eller då - som barn - kanske snarare "flickigt och pojkigt". Flickor kläs i rosa, leker med dockor och ska vara intresserade av hästar. Alltmedan killarna ska leka krig, cowboys och tycka om bilar.
Våra barn uppfostras i andan att flickorna ska bli "bra fruar" och laga mat, tycka om heminredning, kläder och smink. Killarna ska med tiden lära sig att tycka om fotboll och mecka med bilen.
Men när vi sedan blir vuxna, händer det något märkligt. Plötsligt är de som jobbar med mat och utbildar sig till kock övervägande män. De som utbildar sig till målare är övervägande män. Titta på vilket kön de som tävlar i trav hästhopp har! Fortfarande en stor del män. Designers, modeskapar - män.
Okej, det är en väldigt grov generalisering, men erkänn att det finns ett stort mått av sanning i det hela. om de män som idag tävlar i ridsport som tonåringar sagt att de var hästintresserade, hade de förmodligen blivit rejält retade i skolan. Och en kille som tycker hemkunskapen är favoritämnet i skolan blir garanterat utfryst i klassen. Alltmedan en fotbollsintresserad tjej - eller som på annat sätt kan anses mer eller mindre "grabbig" - skulle anses vara ganska tuff. Det sistnämnda följer med oss även upp i vuxen ålder; hos män anses "feminina sidor" vara en svaghet, medan en "manlig sida" hos en kvinna är tufft och något positivt.
Det är plötsligt okej att en man ägnar sig åt "traditionellt kvinnliga sysslor" så länge det är yrkesmässigt eller professionellt på annat sätt - som exempelvis elitidrottsman. Men en karl som "privat" har en häst och ägnar mycket tid i stallet anses som lite märklig.
Och det värsta är att jag själv ser vissa av dessa sidor i mig ibland. Kanske inte för att jag anser det negativt att en kille/man har kvinnliga sidor, utan för att man är ovan vid sådana situationer, att till exempel en man ägnar sig åt "traditionellt kvinnliga" intressen. Skulle jag ha en dotter som vill klä sig som en kille, skulle jag förmodligen inte hindra henne. Men skulle min son vilja klä sig i rosa eller ha med sig sin favoritdocka till skolan, skulle jag förmodligen stoppa honom. Inte för att jag i grunden inte tycker en kille ska ha rosa kläder - utan för att han förmodligen skulle bli rejält retad o skolan.

Trots att vi i Sverige ofta slår oss för bröstet och som ett mantra hävdar att vi är världens mest jämställda land, har vi dessvärre fortfarande en lång bit kvar att gå. Inte bara vad gäller hur vi bemöter varandra, utan även i många andra aspekter. Hur kommer det sig till exempel att det fortfarande "är okej" att en kvinna har sämre lön än en man trots att de gör samma arbete? Skulle en arbetsgivare säga till en invandrare att "du får sämre lön på grund av din hudfärg", skulle arbetsgivaren - visserligen med all rätt - åka dit för diskriminering. Men fortfarande kan man ge en kvinna sämre lön. Även om det förstås är något som förbättrats rejält senaste åren.


DN 1, 2 SvD 1

Bilden lånad från Solveig



Platt TV





Fyllegrej

Är en tjej berusad och/eller utmanande klädd får hon skylla sig själv om hon blir våldtagen. Det har mer eller mindre varit praxis i olika våldtäktsdomar, åtminstone tidigare. Hon har på så sätt mer eller mindre ansetts "bjudit in" karlar till att göra vad de vill med henne - och det är då helt okej för oss män att bara ta för oss. Lämnar du dörren olåst till ditt hem får du skylla dig själv om du får inbrott helt enkelt.
Och nu kommer nästa grej, där fylla anses vara en okej anledning till att begå grova brott. I en dom från högsta domstolen frias en man från mordförsök och döms istället för grov misshandel - eftersom han ansetts varit för berusad för att kunnat ha uppsåt att döda.
Domen kritiseras även av professorer i straffrätt, som anser att lagen bygger på att om man frivilligt berusat sig, ska man stå för de handlingar man begår även när man är berusad. Och jag kan väl inte annat än hålla med dessa professorer! Med resonemanget att man kan skylla på att man är full, kan ju i princip allt bli "en dum fyllegrej" i slutändan. När man nu faktiskt kan dömas för våldtäkt även om tjejen varit för full för att kunna säga nej, kan jag med andra ord istället komma undan straff om jag själv varit för full för att ha uppsåt eller varit för full för att förstå att hon inte ville ligga med mig. Jag kanske till och med skulle kunna hävda att jag var för full för att "få upp den" och därmed inte kan anses skyldig till våldtäkt??
Visst, listan kan göras lång över brott man nu kan frias ifrån med hänvisning till att man helt enkelt varit för full för att kunna ha uppsåt. Självklart ska man hellre fria än fälla om det inte kan anses "ställt utom allt rimligt tvivel" att den åtalade är skyldig. Men har personen bevisligen utfört handlingen, ska man inte kunna skylla på att han/hon är full.
Dessutom hittar jag följande text i brottsbalkens 1 kap., 2§: Har gärningen begåtts under självförvållat rus eller var gärningsmannen på annat vis genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk, skall detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott. Jag kan själv inte se att denna paragraf kan tolkas på något annat sätt än att berusning INTE är en förmildrande omständighet. Men någon av domarna från HD kanske kan förklara hur man lyckats tolka denna mening på något annat sätt? Det skulle vara väldigt intressant att höra den förklaringen!


SR 1 SvD 1, 2 SVT 1

Bilden lånad från Morgan Deile



Bookmark and Share

Pagerank
Page Ranking Tool

Besöksräknare
  • - Hittills har personer besökt bloggen sedan starten i augusti 2009.
    - Av dessa personer har stycken tittat in denna månad och denna vecka.
    - Idag har personer varit här, varav personer är online just nu.
    • Translate to your language
    Om mig

  •
    Namn: Tobias Lindqvist
    Född: 1977
    Bor: Bagarmossen, Stockholm
    Tidigare bott i: Uppsala, Hudiksvall, Söderhamn, London och Kalmar
    Jobbar som: Larmassistent vid Stockholmspolisens larmcentral
    Tidigare sysselsättningar: Tidningsbud, brevbärare, yrkeschaufför, socialarbetare (London), högstadielärare i engelska och tyska, passkontrollant och lokalvårdare
    Utbildning: Passkontrollant (Polishögskolan i Solna), sjökapten (Sjöfartshögskolan i Kalmar)
    Kontakt: tobias_lindqvist@telia.com
    Fullständig profil: Tobias Lindqvist
    • Sökmotor


    Twingly Blog Search link:sjokapten.blogg.se tspan:m approved:1 Senaste länkarna*

    Senaste inläggen
    Kategorier
    Samarbetspartners

    Bloggtips
  • Chanto
    HostGator promos
    Jonas Sjöstedt
    Lina
    Linda Nguyen
    Maria
    Nadia
    Tjuvtittat
    • Blogglänkar
    MediaCreeper Creeper Blogglista.se BlogRankers.com Personligt Personal Blogs - BlogCatalog Blog Directory Personal blogs & blog posts Personligt Reggad på Commo.se Blogg Topplista Stureplan Topp 100 länkkatalog Favoritlistan.se Bloggrank.se bloggar Add to Technorati Favorites RSS/Ping bloggping Personal Blogs - Blog Catalog Blog Directory Blog Directory Top Personligt bloggar Free Page Rank Tool bloggar Bloggpunkten.se Startblogg.se BloggRegistret.se Matbloggstoppen Nettop.se Sajttoppen 1000lankar.com - gratis länkkatalog Besök mig/Rösta på mig på SvenskaSajter.com! Nätets bästa sajter! Blogs lists and reviews Get listed at www.millionbloglist.com Pinga Frisim bloglovin Svenska Bloggar Blogg Topplista Twingly BlogRank TopOfBlogs blogarama - the blog directory Toppbloggare Subscribe to me on FriendFeed QualityLinksDirectory.com - Free Link Directory Norges Beste Nettsider - Norsktopplisten Topliste.dk - Danmarks førende topliste Lindqvistska hörnan - Life is what's passing by while we're busy making other plans... B L O G G L I S T E N . N E T Blogglisten Superblogs TopBlog.se - Sveriges största bloggar Feminist javisst! UPPSLAGET.se - Topplista ToppBloggers
    Fotnot
  • 1. Detta är min privata blogg! Så innehållet behöver därmed inte alls stämma överens med vad min arbetsgivare, Vänsterpartiet eller någon annan organisation, företag eller myndighet med anknytning till mig står för.
  • 2. Jag lägger inte ut bilder på eller information om personer som inte givit sitt uttryckliga tillstånd till detta. Undantag kan dock vissa gånger göras om:
    - Informationen/bilderna redan är publicerad(e) på internet eller i media.
    - Informationen/bilderna kan publiceras på ett sådant sätt att det svårligen går att härleda till berörd(a) person(er).
    - Det finns ett starkt intresse i att publicera något.
    • RSS-flöde