Varje gång jag träffar nya människor har jag en liten vana att försöka gissa mig till hur den här personen är. Jag brukar fundera över hur han/hon har det inrett hemma, hur personen är som förälder, man/hustru och så vidare.
Väldigt, väldigt ofta har jag otroligt fel - men ganska ofta också rätt på en eller flera punkter. Är det en person man inte känner särskilt väl, är det ju inte särskilt mycket man har att gå på - så det är knappast så konstigt att det blir fel en och annan gång. Samtidigt upptäcker jag ofta att jag inte är ensam om att ha förutfattade meningar, fördomar - och att göra ungefär samma tolkningar och bedömningar av andra människor som andra gör. När väl en viss person kommer på tal i fikarummet eller vid middagsbordet visar det sig ofta att även andra upplevt en viss person som ungefär samma sätt som jag.
Väldigt ofta blir det uppenbart för mig hur duktiga vi människor är på att dela in varandra i fack, att ha förväntningar på varandra kring hur vi ska och bör vara utifrån olika mallar och stereotyper. Med en viss klädstil, ett visst rörelsemönster, sätt att prata eller politisk eller religiös tillhörighet förväntas vi vara på ett visst sätt. När det sedan visar sig att en person som passar in i en viss mall visar sig vara någon helt annan än vi från början trott, blir vi plötsligt förvånade. Som om vi inte redan visste att vi människor faktiskt är olika, att det som bland skiljer oss från djuren är att vi har riktigt särpräglade personligheter.
Jag tänker absolut inte påstå att jag själv skulle vara annorlunda på något sätt! Jag har säkerligen minst lika många förutfattade meningar och fördomar som alla andra.
Bara ett exempel kan nämnas när jag i januari var på mitt livs första prästvigning. Någonstans trodde jag nog att en präst skulle vara lite "timidare" än andra människor; vara mer städad, inte dricka särskilt mycket, prydligt klädd med mera. Men på festen efter själva vigningen, kryllade det plötsligt av präster med enorma tatueringar över hela underarmarna, stora ringar i öronen, piercingar - och de bälgade i sig alkohol i mängder som nästan fick oss sjömän att ligga i lä! Och detta iklädda prästkläder. Jag insåg plötsligt att präster faktiskt precis som alla andra. I alla fall de allra flesta präster. Och detta är inte den enda gången jag medvetet eller omedvetet lagt in andra människor i olika fack.
En person med visst utseende, klädstil eller yrkesval förväntas ofta vara på ett visst sätt men kan många gånger visa sig vara någon helt annan i slutändan.

Ett fack jag själv ofta tycks hamna i, är bland de homosexuella. Trots att ja aldrig haft den läggningen, har det hänt oräknerligt antal gånger att jag fått frågor om min läggning. Till det har det gått rykten på olika arbetsplatser, pratats en del bakom min rygg.
Visserligen är detta inte något jag tar särskilt illa upp av, eller rättare sagt rör det mig inte särskilt mycket alls. Snarare blir jag lite full i skratt över hela situationen de gånger den uppstår. För det är en sak att ha förutfattade meningar och en annan att börja prata bakom ryggen på någon. Oftast jag inte upplevt det som något som gjorts av elakhet, utan snarare det faktum att vi alla har våra fördomar och förutfattade meningar. Så varför ska jag då ta illa upp egentligen?
På ett eller annat sätt dyker dck ofta frågan upp - på arbetsplatser, fester och diverse andra sammanhang. Själv tycker jag väl inte direkt att jag tillhör någon av "stereotyperna" av homosexuella killar, så kan inte riktigt förstå att så många drar den slutsatsen så pass omgående som många gör. Men med tanke på att det ändå sker så pass ofta som det gör och så pass fort varje gång, så måste det ju finnas något i mitt sätt att vara som ger det intrycket.
Jag tycker bara det är lite festligt hur snabba vi är att "döma" varandra, att sortera varandra och förvänta oss våra medmänniskor ska vara på ett visst vis utifrån vissa intryck. Men sådana är vi uppenbarligen och jag själv är absolut inget undantag.

Bilderna lånade från Nonsensakuten, Supermami