Så är man hemma i Sverige och Kalmar igen! Efter ett antal timmar på resande fot, har jag slutligen kommit hem till Kalmar. Det var nästan en magisk känsla när jag efter fyra månader på samma båt började packa ihop sakerna i den hytt som varit mitt hem under dessa månader.
Precis som varje gång jag mönstrar av ett fartyg, fylls jag av en blandning av känslor! Glädje över att komma hem, att kunna återgå till livet iland för ett tag och kunna göra sådant jag inte kunnat göra ombord. Äta det jag vill när jag vill, kunna komma och gå som jag vill, se på svensk TV och ta ett glas vin på helgkvällen.
Samtidigt ett vemod över att lämna båten och alla människor ombord som man har lärt känna. Fyra månader är en lång tid och man lägger verkligen om alla sina vanor för att smälta in i gemenskapen ombord.
Nu sitter jag här hemma med en härlig känsla i kroppen! Det är nu bara några formaliteter som fattas innan jag faktiskt kan börja jobba som styrman. Jag måste skicka in alla papper till Transportstyrelsen för att sedan få min behörighet som styrman. Men det känns ju som en bagatell i sammanhanget. Nu kan jag inte låta bli att tänka på mina år i skolbänken, på allt kämpande med tentor och inlämningsuppgifter, alla sena nätter lutad över skolböcker och dator för hålla alla deadlines. Det har varit många gånger jag varit på väg att ge upp, på väg att hoppa av och bara skita i alltihop. Dels för det höga tempot i utbildningen, dels för att jag ibland tvekat på om jag faktiskt valt rätt. Men när jag väl varit till sjöss på mina praktikbåtar, har jag insett att det är till sjöss jag ska vara. På något sätt ska jag jobba inom sjönäringen, det har jag alltmer övertygats om.
Men nu är jag klar och kan titulera mig styrman! Jag har efter mycket tandgnisslande, slitande av hår och sömnlösa nätter tagit mig igenom utbildningen. Och det är något som gör att jag känner mig riktigt stolt över mig själv!!

Dock grusades min glädje över att vara hemma och äntligen färdig med utbildningen rätt rejält under resan från båten och till Kalmar. I Göteborg skulle jag byta rån flyg till tåg och hade kort bytestid minst sagt. På en timme skulle jag hinna av planet, få ut mitt bagage, ta mig igenom tullen och sedan till centralen för att hinna med tåget.
Det fixade si faktiskt mot alla odds och 10 minuter innan tågets avgång baxade jag ombord allt mitt bagage på tåget. Då det var några minuter kvar innan tåget skulle avgå, ställer jag mig utanför tåget en stund. Jag skulle röka (jo, har syndat lite grann sista veckorna men har nu slutat helt igen) och ringa min skjuts i Kalmar för att bekräfta att jag hunnit med tåget. Hela tiden stod jag så att jag i ögonvrån kunde skymta mitt bagage. Dock tittade jag bort några gånger, dels så jag slog numret och skulle ringa och dels då jag steg åt sidan när några skulle av tåget. När jag kommer ombord igen, är min dataväska borta!!
Förutom datorn innehöll väskan en massa datatillbehör och viktiga papper. Bara datagrejerna är tillsammans värda över 10.000 kronor, till det en långa rad filer på datorn för ytterliger stora summor pengar. Och så - förstås - sådant som inte går att värdera i pengar. Jag tänker på bilder och skolarbeten som jag aldrig kommer kunna ersätta igen.
Jag har haft en tanke med att lägga in allt på USB-minne istället för att lagra allt på hårddisken, just med tanke på stöldrisk och ifall datorn skulle haverera. Oftast ligger inte minnena i samma väska som datorn, men denna gång gjorde de det. Även betygen och de intyg jag fått från båten för att kunna få ut mina papper som styrman fanns i väskan.
De rent tekniska grejerna - dator med tillbehör - får jag ut på försäkringen och kan ersätta. Men vad gör jag med alla bilder? Minnen sedan flera år tillbaka är plötsligt borta. Jag har dessutom fått börja tänka efter vilka lösenord jag måste ändra för att inte råka illa ut, liksom spärra inloggningen till internetbanken och mitt mobila bredband för att inte förlora en massa pengar. Dessutom blir det nu krångligare med alla bankärenden eftersom jag måste in på banken för alla ärenden (ni vet, så som gjord "förr i tiden" *L*).
Iskallt av tjuven, då jag faktiskt stod alldeles intill hela tiden. Han/hon hade bara tur att jag inte såg vad som skedde. Och jag undrar om dessa personer inser vilket extrabesvär de ställer till med för ägarna till de saker de stjäl? Inser de vilken skada de vållar, att det inte bara är det materiella som försvinner för den som blir bestulen? Att nu någon någonstans kan sitta och gå igenom mina privata bilder känns riktigt kränkande! Så det värsta är inte pengarna eller de dyra sakerna, utan att någon nu har insyn i delar av mitt privataste privatliv. Men detta tycks inte alla inse, utan roffar åt sig sådant som inte tillhör dem själva utan minsta samvetskval.
Det ska kunna gå att stå ett par meter från sina saker utan att blåstirra på dem varenda sekund utan att någon är framme och stjäl något. Hur ska man annars göra? Gå omkring med 30 kilo bagage innanför kläderna?

Bilderna lånade från Universities webblog, Abuster