Så är man åter tillbaka i vardagen igen efter några härliga semesterdagar i Söderhamns skärgård - och just på paradisön Rönnskär som syns på bilden här ovanför.
Jag har varit där varenda sommar sedan jag var liten och kan knappt tänka mig en sommar utan att åka dit nånting alls. I år blev det lite annorlunda upplägg och kändes faktiskt ovant att inte vara där på midsommarafton. Men så fick det bli, jag hann helt enkelt inte dit till i fredags utan åkte upp i lördags istället. Vädret tvärvände och sista dagarna har varit helt otroligt sköna. Rena rama drömmen att få vara i skärgården, där det fläktar lite så att det inte blir så hett. Men att sedan köra 75 mil i en bil utan AC är inte lika stor dröm kan jag säga! Inte i den värme som var igår. Det fick bli många pauser på vägen med mycket vätska för att stå ut.
På något märkligt sätt tycks min jetlag kommit först nu, efter drygt två veckor iland. Två av kvällarna ute i skärgården, var jag så trött att jag knappt orkade vara social. Och det var en sådan intensiv trötthet som jag känner igen sedan jag tidigare rest långt med stor tidsomställning - och som kommit just efter runt 10-12 dagar.
Så lite dåligt samvete får man förstås, när man inte träffat familjen på flera månader och plötsligt knappt orkar umgås när man väl är där. Jag hoppas de är så förstående jag inbillar mig att de är, så att man inte skaffat sig några ovänner på köpet... ;-)
Nu tycks i alla fall vädret vända om man ska tro prognoserna så man får väl vara glad att man faktiskt fått några härliga och lediga dagar ute i skärgården. Framförallt med tanke på att det kanske inte blir så värst många vändor dit igen denna sommar. Jag hade hoppats på att eventuellt kunna ta ut lite semester i sommar, men det verkar inte riktigt kunna bli så. Så jag får utnyttja den lediga tid jag faktiskt kommer att ha.

Nu återstår istället allt jobb med att flytta alla saker upp till Stockholm till helgen. Flytt är verkligen inte det roligaste man kan ta sig för utan mer något av ett ont måste. Åtminstone allt göra innan sakerna står i den nya lägenheten. Att sedan planera och försöka få allt på plats är något helt annat. Det kan istället vara riktigt roligt! Nu ska dessutom min stockholmslägenhet tapetseras om, så det kommer vara lite att göra med att välja tapeter och inreda lägenheten som man vill ha den.
Jag har sedan hemkomsten från sjön småpysslat en hel del med alla förberedelser som krävs innan en flytt. Telefon och bredband ska kopplas in, det ska göras adressändring och posten ska eftersändas.
Men nu är flyttbilen bokad, flyttkartonger hämtade och det mesta fixat som krävs inför inflytten i Bagarmossen igen. Det är en märklig känsla att tänka att jag om bara ett par dagar är bosatt i Stockholm igen! Att de fem år jag spenderat i Kalmar nu faktiskt är över. Jag har i perioder längtat tillbaka till Stockholm väldigt mycket och verkligen sett fram emot att få flytta tillbaka igen. Och nu är det så dags att få återvända "till brottsplatsen" - och på måndag återgår jag till mitt jobb som assistent på stockholmspolisens larmcentral. Något jobb till sjöss har jag ännu inte fått (har ju i ärlighetens namn inte sökt så många heller), så för att ha en inkomst stannar jag ju där ett tag förstås.
Sen får man se vad som händer på arbetsmarknaden. Just nu är det inte helt lätt med jobb till sjöss, precis som i de flesta andra branscher. Så det är väl inte omöjligt att man blir kvar ett tag inom polisen. Sen beror givetvis allt på vad man blir erbjuden där också. Får man bra avtal och arbetssysslor man kan tänka sig att jobba med, då är det ju ett helt annat läge. Så jag är ju absolut inte främmande för att vara kvar där om så skulle vara. Men då ska det - som sagt - vara under omständigheter man känner att man kommer att trivas med. Jag vantrivs inte nu heller, men det ska vara något man vill jobba med i längden om man säger så.
Det är samtidigt spännande att inte riktigt veta hur framtiden ser ut och bär med sig heller. Jag är inte den som planerar så mycket, även om jag som alla andra har planer och drömmar förstås. Men jag vet av erfarenhet att det inte alltid blir exakt som man tänkt sig och hoppats på, så just därför planerar jag inte allt i detalj. Istället låter jag tiden utvisa vad som händer och sker med min tillvaro. :)

AB 1 VG 1

Bilderna lånade från 40-talisten, Fridolina, Frida

Bilden lånad från DN

För den som inte känner till det, fyller jag år den 11/9. Och jag, det är faktiskt helt hopplöst när jag nämner min födelsedag! Dels kommer ju alla ihåg den - och jag brukar inte fira den särskilt mycket, så jag försöker in i det längsta undvika att nämna min födelsedag.
Till det kommer alla kommentarer hit och dit. Minns när vi med båten kom till USA och polisen kom ombord för att kontrollera våra pass. Jag satt och assisterade passpoliserna, medan kapten satt i samma rum och höll på med min avmönstring eftersom jag skulle mönstra av dagen efter. Så hojtar kapten till mig och frågar efter mitt födelsedatum - och jag hojtar snabbt tillbaka (på engelska dessutom): Nine-eleven! Det var inte långt ifrån att poliserna drog vapen mot mig kändes det som!
Lite på skoj har jag inte kunnat låta bli att googla på datumet 11 september, bara för att se om det går att hitta fler saker som hänt just detta datum! Att Anna Lindh avled den 11 september kommer jag ihåg. Och statskuppen i Chile visste jag också med mig att jag hört någonstans. Men jag hittade faktiskt ytterligare några händelser som jag har något vagt minne av att jag läst om i media när de inträffade. Så att det är en olycksdrabbad dag som jag faktiskt firar råder det inga som helst tvivel om! Tilläggas bör ju förstås att det är och förblir min födelsedag jag firar - och inte de hemskheter som faktiskt inträffat just denna dag. Här kommer de saker jag själv hittat, det finns säkerligen fler om man tar sig mer tid att leta lite...

1972: Statskuppen i Chile
2001: Attackerna mot World Trade center
2003: Anna Lindh avled
2003: Mord på en 3-årig flicka i Arvika
2010: Mord i Växjö

Och just den 11 verkar - oavsett månad - vara ett olycksdrabbat datum. För söker man på den elfte för olika månader, hittar man dessutom följande hemskheter:

11 juli 1995: Massakern i Srebrenica inleds och 8.000 muslimska män och pojkar avrättas
11 mars 2004: Terrorattackerna i Madrid
11 december 2010: Bombdådet i Stockholm
11 mars 2011: Jordbävning/tsunami i Japan med 10.000-tals döda

Nåväl, den 11/11 klockan 11.11, år 1918 avslutas i alla fall första världskriget! Så det finns i alla fall ett datum där talet 11 ingår då något positivt inträffat... :-)

Bilden lånad från EM

Här blev det en ovanligt lugn midsommarafton för min egen del. En ovanlig sak är att fira midsommar någon annanstans än ute i Söderhamns skärgård, där familjens sommarstuga ligger. Ett ställe som är hyfsat myggfritt, men desto rikare på röda sjöbodar, fiskmåsar och sång med gitarrspel och vindrickande tills solen går upp midsommardagens morgon.
I år blev det lite tidsbrist och jag valde att stanna hemma just midsommarafton istället. Men om någon timmer bär det av norröver för att styra kosan mot Söderhamn och Söderhamns skärgård och lite midsommarfirande i efterskott. Det är inte många gånger jag firat midsommarafton någon annanstans än på denna lilla paradisö! Under mitt snart 34-åriga liv har det hänt tre eller fyra gånger att jag varit någon annanstans. Egentligen inte för att jag är trångsynt och inte vill vara någon annanstans. Utan för att jag trivs så bra där och inte kunnat hitta något bättre alternativ helt enkelt!
Men nu blir det några sköna dagar ute i skärgården med nära och kära innan det bär av tillbaka till Kalmar för att börja förbereda inför flytten till Stockholm om en vecka.
Så nu är allt förberett, packat och klart. Jag har läst alla tips tidningarna spyr ut kring dessa stora trafikhelger om hur man ska och bör köra för att komma fram säkert och tryggt. Jag lovar att jag är nykter och kommer använda bilbälte hela vägen! :-)

Och för den som eventuellt saknar mina inlägg, kan jag meddela att det kommer ett och annat även under de dagar jag är bortrest. Men det kommer vara mycket sporadiskt - och jag kommer inte ha samma möjlighet som i vanliga fall att kolla av och publicera kommentarer! Onsdag kvall räknar jag med att vara hemma igen och sen är allt som vanligt igen här på bloggen!

Glad fortsättning på midsommarhelgen till er, alla läsare!! :)

AB 1, 2 DN 1, 2, 3, 4 EX 1, 2, 3, 4

Bilden lånad från Bildrömmar och drömbilar

Skulle du gifta dig med någon som är arbetslös? Skulle du ens attraheras av någon som är arbetslös? Enligt en undersökning som Aftonbladet skriver om, skulle hela 75% av de kvinnor som tillfrågats inte gifta sig med en arbetslös man. Undersökningen är gjord av Forbes Woman och känns väl ganska generaliserande på något sätt. Jag har till exempel inte kunnat hitta hur frågeställningarna varit i undersökningen, eller hur många som deltagit.
Jag kan ju bara tala för mig själv (och skulle å andra sidan heller aldrig komma på tanken att gifta mig med en man), men jag skulle nog aldrig se arbetslöshet som ett generellt hinder för att gifta mig med någon.
Men samtidigt fick artikeln mig att börja klura lite på vad man faktiskt tycker är viktigt för att man ska falla för någon. Vad får mig att få känslor för någon och är utseendet faktiskt oviktigt, så som man många gånger säger?
Utseendet tycker nog jag själv är oviktigt i den bemärkelsen att tjejen/kvinnan inte behöver se ut som en fotomodell. Att vi killar/män "bara" tittar på brösten är säkerligen inget annat än en stor myt. Det är givetvis ett helhetsintryck av utseendet som är viktigt och där spelar brösten ingen stor roll, åtminstone inte för min egen del. En tjej kan dessutom vara ganska överviktig och fortfarande se riktigt bra ut. Allt beroende på övrig stil, hur hon klär sig utifrån sin kroppsbyggnad och så vidare. Det viktiga för mig är oftast att man märker att tjejen bryr sig om sitt utseende. Att hon ser "fräsch" ut, alltså sköter hygien, inte har alltför slitet hår, gula tänder och något sånär kan kombinera kläder utifrån färg, stil och vad just hon själv passar i.
De flesta tjejer har trots allt ett utseende jag skulle kunna attraheras av om personkemit stämmer. För det är trots allt det viktigaste. När jag gått på dejter och liknande, har jag träffat tjejer som rent fysiskt sett bra ut, men inte haft ett smack innanför pannbenet och därmed har allt intresse försvunnit från min sida. En tjej som istället kanske inte ser så där jättebra ut, men har en intressant, sympatisk och trevlig personlighet kan i slutändan bli väldigt attraktiv. Så det viktigaste i grunden förblir förstås att man trivs ihop som personer. Men någonstans går det inte att komma ifrån att utseende trots allt spelar en viss roll. För visst finns det personer som har ett utseende som man aldrig kommer kunna attraheras av, oavsett hur trevlig hon är! Även sådant har jag själv varit med om kan jag säga... Tjejer som varit urtrevliga och vi har haft väldigt mycket gemensamt att prata om - men hon har haft utseendet emot sig så mycket att jag känt att det aldrig kunna bli något på grund av just utseendet.

Ska man återgå till detta med arbetslöshet, känner jag inte att arbetslöshet som sådan skulle vara ett hinder för att jag skulle få känslor för och gifta mig med någon. Däremot skulle sättet hon handskas med sin arbetslöshet kunna få mig att tappa intresset.
Märker jag att hon inte anstränger sig alls, inte på något sätt försöker ta sig ur sin arbetslöshet skulle jag knappast kunna hålla intresset uppe. En person utan drömmar, som bara ser problemen i potentiella nya jobb skulle bli ganska ointressant helt enkelt. För mig är ambitioner och drömmar viktiga hos en person för att jag ska bli intresserad.
Jag hade en gång en diskussion med en tjej, som inte ens var villig att pendla 3,5 mil till närmsta stad - med bil dessutom - för ett jobb. Hon var heller inte villig att flytta in till stan om hon fick ett arbete där. Då kändes det som att hon helt saknade ambitioner och drömmar, utan tyckte det var ganska bekvämt att gå hemma på a-kassa och socialbidrag (som den aktuella personen också gjorde).
Vänder man på det hela och tänker tanken att hon är ekonomiskt oberoende och har råd att bara gå hemma, blir det något helt annat! Då skulle jag nog snarare vilja se ambitionen att hon gör något "vettigt" av all sin tid. Att hon har intressen, hobbies och annat att fylla sin tid med. För fortfarande attraheras jag av just drömmar och ambitioner.
Peronligen är jag inte särsklilt matrialistisk av mig. Många hävdar att de inte skulle kunna falla för någon som till exempel har ett "lågstatusyrke"; någon som till exempel är städare eller brevbärare. Själv är jag inte villig att generalisera ens på det sättet. Jag tror att det finns många anledningar till att man väljer ett visst yrke. Man kan välja ett jobb som till exempel städare för att just det jobbet erbjuder just de arbetstider man vill ha för att få sin fritid att "gå ihop". Man kanske är politiskt engagerad, ägnar sig åt sport eller något estetiskt som kräver mycket tid. Och har man då en givande fritid, kan man stå ut med ett tråkigt jobb. En soffpotatis som "bara" går och städar skulle jag kanske inte falla för - men hade en bra fritid och till exempel städade "bara för att" ha en inkomst skulle jag absolut falla för henne.
Och det har inte med att göra att jag ser ner på dem går och städar, utan att jag själv har ganska höga ambitioner på mitt eget yrkesliv och tror att det är viktigt att man har lite liknande ambitioner.

Ett ständigt återkommande ämne är ju hur lika varandra man ska vara för att ett förhållande ska fungera. Och därom tvista de lärda också, förstås.
Personligen tror jag att man ska ha en hel del grundläggande saker gemensamt. Något eller några gemensamma intressen, liksom grundläggande gemensamma värderingar. Man kanske inte måste rösta på samma parti eller vara lika djupt troende, men vissa saker bör man nog ändå ha gemensamt.
Precis som att man bör ha ungefär samma syn på hur man vill leva sitt liv. Om den ena vill ägna varje ledig stund åt resor, medan den andra nöjer sig med att gå in till stan som längst blir det ju svårt. Liksom ifall den ena absolut vill bo på landet och den andra mitt i stan.
Någon sa till mig en gång att det viktigaste i ett förhållande kanske inte är att man är helt lika, utan att man kan samtala, diskutera och kompromissa. Och det ligger säkerligen mycket i det. Jag tror det är svårt att para ihop två ytterligheter - en högerextremist skulle knappast kunna leva med en vänsterextremist och så vidare. Men inom vissa gränser hänger det givetvis lika mycket på hur bra man är på att kompromissa, vad man kan tänka sig att "offra" för kärleken som på något annat.
Och vad gäller vilken sida man står på rent politiskt, hänger det förstås också på hur engagerad man är. Vissa "tillhör" och sympatiserar med ett visst parti på valdagen, medan man i övrigt är ganska ointresserad.
Och vissa olikheter kan garanterat sätta en vis krydda på ett förhållande. Olikheter kan också göra att man får upp ögonen för nya saker, lära sig nya saker och hitta nya intressen. Allt beroende på personerna det berör...
Har man levt ensam en längre tid, är det lätt att man hakar upp sig i vissa banor och spår. Detsamma om man levt tillsammans med någon länge och vant sig att göra saker och ting på ett visst vis. När man sedan träffar någon ny, kan det ju många gånger vara nyttigt att få upp ögonen för nya saker.

Källa: AB 1

Bilderna lånade från Nyheter24, Rebecka, Download file

Så har det hänt igen. En rektor har avskedats för att han - enligt sin arbetsgivare - uppträtt olämplig på internet. I just det här fallet var det frågan om att han varit med på olika sidor på Facebook med sex som tema och bland annat lagt ut lättklädda bilder på sig själv. När arbetsgivaren fick reda på det hela, avskedades rektorn.
Nu har visserligen Luleå tingsrätt slagit fast att uppsägning inte gått korrekt till och att rektorns beteende på Facebook inte kan vara grund för uppsägning.
Men jag kan ändå inte låta bli att fråga mig varför folk inte lär sig att tänka på vad de lägger ut på internet, där faktiskt otroligt många kan se vad man gör...?!
Just vad gäller den här rektorn, har jag inte sett vilka bilder just han lagt ut. Det kan ju även tänkas att arbetsgivaren inte varit nöjd med hur rektorn skött sitt arbete tidigare och i och med bilderna på Facebook såg en chans att "bli av" med honom.
Men när man har ett yrke som rektor - eller lärare för den delen - bör man ju absolut tänka sig för kring hur man beter sig när man är ute på internet. Det gäller så väl på Facebook, som andra sidor där ens information är mer eller mindre öppen för andra. Även om bilderna som sådana inte är att bedöma som skäl för uppsägning (i alla fall enligt domstolen), känns det ju som att man ändå passerat en gräns för vad som är okej när man har en yrkesställning som rektor och ska föregå med gott exempel inför sina elever.
Det finns ju faktiskt paragrafer i arbetsrättslagstiftningen som säger att anställda kan sägas upp om de skadar arbetsgivarens och/eller elevers/kunders/klienters (eller liknande) förtroende på något sätt. Och det finns många yrken där man får tänka sig för lite extra hur man beter sig utanför arbetstid - och även utanför internet.
Hur skulle du själv känna om du kom till en gynekolog som var medlem i en massa sexsajter på internet eller som du visste ofta besökte porrklubbar eller prostituerade? Eller om du ska göra en polisanmälan och den polis som tar emot anmälan är en person du vet säljer sexuella tjänster? Eller ditt barns lärare är med på olika tvivelaktiga sajter på nätet...? Självklart är det svårt att ha förtroende för en sådan person i sin yrkesroll.

Utan att ha sett bilderna och de sidor som just den här rektorn varit inblandad i, kan jag inte uttala mig om vad jag själv tycker är rätt eller fel just där. Men när man så pass ofta hör om personer som blir av med jobbet, får varningar av olika slag med mera för vad de skriver på internet i olika sammanhang, blir man lite brydd att det fortfarande finns personer som är så pass oförsiktiga.
Själv vågar jag inte kritisera min arbetsgivare på nätet, skriva något negativ om mitt jobb och tänker ofta på vilka sidor jag är med på. Både med tanke på att jag själv är polisanställd och det faktiskt kan anses olämpligt med vissa saker - men också att jag kan bli av med jobbet om min arbetsgivare skulle anse att jag i något sammanhang passerat någon form av gräns.
Innan jag skriver något negativt om mitt arbete eller arbetsgivare, ska det dels vara någon riktigt allvarlig kritik jag har att komma med, men också vara så att det känns som att alla andra vägar är testade. Att jag har framfört kritik på något sätt direkt till min arbetsgivare så att denne haft en chans att försvara sig och komma till rätta med det jag kritiserar.
Men alla tycks inte resonera som jag gör. Vad är det då man "är ute efter"? Är det ren tanklöshet, eller är man ute efter någon form av spänning? Vill man se hur långt det kan gå innan någon kommer på en och reagerar? För oavsett vad reglerna säger, oavsett om arbetsgivaren inte har rätt att avskeda dig så riskerar man onödigt trubbel och vånda genom att tänja på gränserna på det här sättet.
Och att som rektor lägga ut bilder med sexuella anspelningar är ju ändå att passera någon form av gräns, även om det inte är skäl för uppsägning. Nu brukar jag själv inte ägna mig åt sådant på nätet ändå, men när jag nu går i tjänst inom polisen igen skulle jag definitivt inte göra det!!

---

Tillägg

Källor: AB, DN, EX, SvD 1, 2

Bilderna lånade från Rock N Roll, Moxie Bird

Det sker inte dagligen, men säkerligen 2-3 gånger per vecka - MINST - att jag hittar olika erbjudanden i mejlen från olika hemsidesägare, webmasters och allt vad det heter om länkbyten och "erbjudanden" om att skriva om det eller det. Det är alltiffrån länkbyten av olika slag till att man skriver långa uppsatser kring olika ämnen som man tycker skuller göra sig bra på min blogg. Myndigheter har kontaktat mig om olika ämnen de vill jag ska skriva om, skivbolag skickar turnéplaner, releaseinformation om olika skivsläpp och det ena med det andra.
Trots att det klart och tydligt står på bloggen att jag inte skriver inlägg på beställning eller deltar i länkbyten. Jovisst, det händer någon ytterst enstaka gång att jag faktiskt nappar på något "erbjudande" att skriva om något av de ämnen jag blir tipsad om. Det är aldrig frågan om att jag tar betalt för att skriva något, istället skriver jag ärligt vad jag tycker i frågan. Så det har garanterat hänt att det inlägg jag skrivit inte blivit vad man hoppats på när man tipsat mig om ämnet man vill ha med på min blogg.
Men är det inte märkligt att man tar sig tid att skriva ett långt mejl och tala om för mig hur bra man tycker att min blogg är, när man inte läst den tillräckligt noga för att se att jag normalt sett inte skriver inlägg på beställning? För att ha en uppfattning om min blogg (oavsett om man tycker den är bra eller dålig), måste man ju ha läst den - och har man läst den, borde man ha uppfattat fotnoten längst ner i vänsterspalten för att ha sett att jag inte skriver på beställning...
99 gånger av 100 raderar jag bara mejlet utan att besvara det eller lägga upp något inlägg eller länk. De flesta verkar godta att inget svar kommer, men det märkliga är att vissa faktiskt till och med verkar ta det personligt att jag inte svarar. Flera gånger har jag efter ett par dagar fått något spydigt - och vissa gånger lite nedlåtande - mejl till från samma avsändare, där man ifrågasätter varför jag inte besvarar mejl från mina läsare.
Formuleringar som "du kanske inte är tillräckligt insatt i detta med internet för att inse vikten av länkar till och från din hemsida..." och "förstår du inte vad du går miste om när jag inte länkar till dig...?" (eller åtminstone den innebörden) är inte alls ovanliga.

Detsamma gäller ibland när jag inte besvarar mejl angående olika ämnen att skriva om. Folk verkar tro att att jag inte skriver om ämnet för att jag vill förolämpa dem nästan... Vilket ju självklart inte är fallet.
Det finns ju många anledningar till att jag inte skriver några inlägg på beställning! För det första bestämmer jag själv vilka ämnen som ska ingå på min privata blogg! Sen händer det ofta att det är ämnen jag själv inte anser är tillräckligt intressanta för att jag ska ta upp dem. Och till sist, får jag ju en rad sådana erbjudanden varje vecka, så jag känner inte heller att tiden finns för att ta upp alla ämnen jag blir tipsad om. Men det tycks inte alla förstå...
Nästa kategori av erbjudanden - som dock inte är lika vanliga - är möjligheten att tjäna pengar på bloggen genom att lägga ut reklam. Och just denna kategori av avsändare brukar vara extra påstridiga och oftast inte ge sig innan jag skriver tillbaka och uttryckligen talar om att jag inte är intresserad.

Så har vi förstås dem, som lämnar kommentarer av olika slag till mina inlägg. Jag har mycket tydliga regler om vad som gäller när man kommenterar - men ändå är det många som har svårt att ta att deras kommentarer inte publiceras.
Det är väldigt sällan jag nekar kommentarer. De enda som alltid, alltid nekas är spamkommentarer. Kommentarer som kan vara mer eller mindre otrevliga, brukar jag hellre fria än fälla och därmed publicera. Men av dem som nekas, är det alltid en viss procent som hör av sig igen och mer eller mindre burdust frågar varför jag nekat deras kommentar. Vissa skriver inte bara en eller två gånger, utan 4-5 gånger innan de ger upp.
Själv undrar jag bara: om man nu är så otroligt angelägen om att göra sin röst hörd - oavsett om man "enbart" lämnar kommentarer på en blogg, eller ber en bloggare ta upp ett visst ämne - varför skaffar man då inte en egen blogg eller hemsida? Har man sedan åsikter om vad jag skrivit, finns ju inget som hindrar att man länkar till mig och kommenterar det hela i sin egen blogg - om man exempelvis märker att jag inte publicerar kommentarer man lämnat...

Men dessa mejl om länkbyten och tips om ämnen att skriva om, lär väl knappast upphöra har jag en känsla av. Snarare tvärtom förmodligen, så det är säkert något man får stå ut med som bloggare skulle jag tro. För min egen del, kommer jag knappast öka antalet inlägg där jag blivit tipsad om olika ämnen. De få gånger det faktiskt kommer ett mejl med något intressant ämne är det inte omöjligt att jag skriver något, men det kommer förbli undantaget som bekräftar regeln... :-)

Bilderna lånade från Always Fabulous, Free legal advice help

Det retar verkligen gallfeber på mig att någon ansåg sig ha större nytta av min dator än vad jag har. Trots att min datorväska stod två meter ifrån mig och jag bara tittade bort ett par gånger, var det någon som hann vara framme och snylta åt sig väskan.
Stölder på centralen i Götebord - där jag själv befann mig - är inte helt ovanligt, det vet jag med. Jag hade ställt ifrån mig väskorna innanför dörrarna till tåget och stod själv precis utanför och pratade i telefon. Kanske sammanlagt 30 sekunder hade jag inte hundraprocentig uppsikt över väskorna, men det var tillräckligt för att någon skulle hinna vara framme.
Det värsta är egentligen inte de matriella sakerna, även om det var saker värda över 12.000 kronor. De grejerna kan jag trots allt ersätta - och får dessutom ut merparten av värdet på försäkringen. Det värsta är trots allt allt det som jag inte kan ersätta. Bilder sedan flera år tillbaka, skolarbeten som kan vara roliga att ha kvar och en massa annat som fanns på datorn.
Till det hade jag betyg och intyg från båten som jag precis mönstrat av liggande i väskan. Papper som behövs för att jag ska plocka ut mina behörigheter som styrman - och betyg att använda som referenser när jag börjar söka jobb som styrman. Referenser för varenda båt jag varit på sedan 2006. Stölden påverkar alltså även mina möjligheter att få jobb!
Detta är ju inte första gången jag blir bestulen på något och precis som tidigare gånger undrar jag om dessa "ligister" vet vilket besvär de ställer till med för sina brottsoffer? Allt besvär jag nu har med att spärra kort, byta lösenord till olika sajter, jag reda på en ny dator, turer med försäkringsbolag, med mera, med mera. Liksom att jag blivit av med saker som inte går att ersätta. Men sådant inser man givetvis inte när man gör sig skyldig till sådant här...
Att tjuvarna grips har jag givetvis inget större hopp om - och även om de åker dit lär jag knappast få igen mina ägodelar. Detta är med största sannolikhet sådant som säljs vidare. Det man får hoppas på är förstås att jag inte kommer hitta mina privata bilder på en massa internetsidor framöver, det är väl bland det värsta man kan göra just nu känns det som...

Bilden lånad från Grufman

Minns den debatt som blossade upp för något år sedan, då en totalförlamad 31-årig kvinna begärde att få avsluta sitt liv? Hon hade sedan många år varit bunden till en respirator och kunde inte sköta någonting själv. Hon var med andra ord några få år yngre än mig och ansåg inte att hennes liv, liggande på en säng utan att ens kunna andas på egen hand var värt att leva. Jag förstår henne verkligen, jag är ganska övertygad om att jag själv hade tagit ungefär samma beslut som hon gjorde i det läget.
Nu har Socialstyrelsen kommit med klarare regler kring hur läkare ska agera kring livsuppehållande vård. Enligt de nya reglerna ska man - om man är "beslutskapabel" som det så fint heter - kunna tacka nej till livsuppehållande vård.
Själv tycker jag att det är en självklarhet att man ska kunna tacka nej till vård, framförallt om man anser det man liv man får med eller efter avslutad behandling inte är värt att leva. Självklart ska man anses vara kapabel att ta ett sådant beslut. Det ska inte gå att ta ett sådant beslut om man lider av psykiska sjukdomar eller under påverkan av droger till exempel.
Kommer man sedan in på saker som aktiv dödshjälp, blir det direkt lite svårare rent etiskt sett. Ur en patients synvinkel känns det på många sätt logiskt att man ska kunna avgöra sådant själv. Dilemmat blir förstås istället att någon måste utföra det hela! Ska man kunna "tvinga" vårdpersonal att utföra aktiv dödshjälp till exempel? Det blir ju direkt lite marigare, eller hur?! Alternativet är ju någon form av "dödskliniker", dit patienter får söka sig om de vill avsluta sina liv. Där blir de mottagna av specialutbildad personal och de utreds ordentligt om det anses kapabla att ta ett sådant stort beslut.
En möjlighet att skriva ett "livstestamente" är ju också ett alternativ. Som ett vanligt testamente, ska det bevittnas av någon eller några som kan intyga att patienten varit vid sina sinnens fulla bruk när testamentet skrevs. Läkare och psykologer som kan intyga att allt gått rätt till. Sedan kan "livstestamentet" specificera vad personen ifråga vill ska ske om vederbörande blir svårt sjuk eller invalidiserad.

Så å ena sidan kan jag säga att jag förespråkar aktiv dödshjälp, samtidigt som jag förstås ser att det finns en lång rad dilemman i sammanhanget.
Vem ska utföra det hela? Ska vi - som sagt - kunna tvinga all sjukvårdspersonal att utföra sådan hjälp? Och när ska dödshjälp beviljas? Ska det vara upp till var och en att bestämma när man vill avsluta sitt liv, eller ska samhället sätt vissa gränser? Var ska då dessa gränser dras? Ska man börja dra gränser, kommer det alltid finnas en gråzon någonstans och finnas personer som anser sig ha rätt till dödshjälp men inte få det. Så något självklart svar åt det ena eller andra hållet kan jag inte se.
Att man själv ska avgöra kring livsuppehållande vård är en självklarhet, men tar man det ett steg till och diskuterar aktiv dödshjälp blir det svårare. Redan att avsluta livsuppehållande vård är svårt nog. Den som stänger av en respirator, ger inte den personen indirekt aktiv dödshjälp? Var drar man gränsen för vad som är vad?

Källor: DN

Bilden lånad från Look for diagnosis

Facebook har tydligen börjat tappa många användare. Även om man växer i världen i stort, finns det länder där antalet användare istället minskar. Det är i länder som USA, Kanada, England, Ryssland och Norge som trenden har vänt tydligen. Den senaste månaden har man tappat sex miljoner användare bara i USA. Och i Kanada har 1,5 miljoner slutat använda Facebook. Motsvarande siffror för England, Ryssland och Norge är vardera 100 000.
Orsaken ska vara dels att många börjat tröttna på en tillvaro på nätet, men också rädsla för hackers. För min egen del är jag inte särskilt orolig för hackers, men tanken att bland annat lämna Facebook har faktiskt funnits hos mig ett bra tag. Det som håller mig kvar är det trots är roligt att hålla kontakt med folk som man annars förmodligen inte skulle ha särskilt mycket kontakt med. Gamla klasskompisar, före detta kolleger och liknande.
Men det som jag mer och mer börjat känna, är att jag emellanåt tröttnar på att "allt" ska vara så offentligt som det ju blir på Facebook och bloggar. På bloggen har jag blivit mindre och mindre personlig, men på Facebook är ju de svårare. Det är ofta jag haft diskussioner med både vänner och flickvänner om varför jag inte lagt ut olika saker på Facebook. Det var länge jag exempelvis inte hade någon relationsstatus utlagd. Och det har inte med att göra att jag skäms för något, eller vill framstå som något jag inte är (exempelvis att jag skulle vara singel). Det har mer att göra att jag inte anser man behöver lägga ut allt, att det egentligen inte är någon "big deal" att inte ha det. Jag har inte min födelsedag utlagd heller, till exempel.
Men det som stör mig alltmer, är att man av sin omgivning förväntas att lägga ut "allt", att saker och ting inte längre anses vara seriöst eller officiellt innan man tillkännagivit det på Facebook. Hur gjorde man då för bara några år sedan, när Facebook inte fanns? Var inga relationer seriöst menade, inga förlovningar officellt tillkännagivna och skämdes alla för dejten man varit på i lördags eftersom man inte kunde lägga ut det på nätet?

Min egen inställning vad gäller vilken information jag lägger ut på internet är ganska enkel. Jag lägger enbart ut sådant som berör enbart mig själv. De enda gånger jag göra undantag är om jag fått någons uttryckliga medgivande eller jag anser att det finns ett intresse i att "hänga ut" någon på nätet. Sedan kan jag förstås även lägga ut information så länge det inte går att härleda till vem det hela handlar om. Sen spelar det ingen roll om det så är frågan om en middag hos mamma eller en krogrunda med min syster, jag har total nolltolerans.
Och det är helt enkelt av anledningen att risken annars finns att jag förr eller senare lägger ut något som inte uppskattas av den som berörs - eller att någon råkar illa ut på grund av vad jag lagt ut på internet. Vad gäller en flickvän, finns ju ytterligare en aspekt. Nämligen om det någon gång skulle ta slut! Det är knappast roligt för den tjej jag eventuellt träffar senare i livet att hitta information på nätet om vad jag och mina ex har haft för oss.
Däremot kan jag för mitt liv inte se problemet i att inte tillkännage stora delar av ens privatliv via internet. Även om det inte är särskilt känsligt att lägga ut att man har ett förhållande, kan jag heller inte se problemet i att inte ha sin relationsstatus på Facebook eller skriva om en flickvän på sin blogg. Eller för den delen nämna vilka man varit ut med på lördagskvällen eller fikat med på fikarasten. Det som gör att jag emellanåt funderar på att lämna Facebook, är helt enkelt att man hela tiden förväntas att lägga ut så mycket, att det ofta blir diskussioner om varför man inte nämner "det eller det" när man är ute på internet.
Hade jag uttryckligen skrivit att jag är singel när jag inte är det, kan jag absolut se problemet - men när det inte står något alls, vad är det då för problem? Så jag förstår absolut att många väljer att gå ur de sociala nätverken, det är en sak om är säker. Hos mig finns också tanken emellanåt...

Källor: AB, DN (DN), EX

Bilderna lånade från Dan, Ian Fernando

Dagen till är, när man faktiskt är hemma igen, har jag lyssnat på radio! Och på P4 Kalmar har det varit ett långt inslag kring rättegången gällande hedersmordet i Högsby.
Och det finns få saker i det mänskliga beteendet som jag har så svårt att förstå som hedersrelaterat våld! Framförallt när det finns människor som anser sin heder vara viktigare än sina egna barn. Vad det gäller Högsby-mordet är det visserligen inte frågan om föräldrar som tagit livet av sitt eget barn, men fortfarande en människa. Hur är man funtad när man är villig att döda andra människor för att de ägnar sig åt något så naturligt som kärlek? Jag kan helt enkelt inte få in det i min skalle!
En tragisk bieffekt av sådana här händelser är förstås att partier som Sverigedemokraterna liksom andra som på ett eller annat sätt vill skära ner eller stoppa invandringen får vatten på sin kvarn. Att majoriteten av de invandrare som kommer till Sverige trots allt sköter sig bra faller gärna i glömska när sådana här händelser inträffar. Och högerextrema personer och organisationer är knappast sena att haka på sådant här.
Att vi ska ta emot flyktingar och invandrare är för mig en självklarhet, men givetvis finns också en sanning i att "man ska ta seden dit man kommer". Precis som vi svenskar måste följa lagar och regler när vi besöker eller flyttar till andra länder, gäller förstås det omvända när man kommer hit. Och då menar jag inte att Muhammed och Ali ska tvingas börja fira jul och midsommar, däremot att de följer de lagar vi har i Sverige.
För oss är det förstås så främmande att man är villig att döda för att rädda sin heder. Det är något som är så avlägset i vår kultur. Självklart tror jag inte att alla invandrare tycker det är okej heller, men det går inte att komma ifrån att hedersvåld och hedersmord ändå förekommer i vissa kulturer.
Jag själv har sedan länge förespråkat någon form av "utbildning" för de invandrare som vill bosätta sig i Sverige. Att man helt enkelt ska lära sig språket och lite grann vad som gäller i Sverige. Inte enbart med tanke på hedersvåld, utan helt enkelt att det förhoppningsvis skulle hjälpa många invandrare att komma in på arbetsmarknaden, att bli en del av det svenska samhället. Problemet är kanske hur en sådan utbildning skulle utformas. En person från Norge eller USA skulle säkerligen inte behöva samma utbildning som en person från Irak eller Kina. Och självklart försvinner inte problemen med till exempel hedersvåld genom utbildning heller, men det skulle förhoppningsvis åtminstone hindra några händelser i alla fall.

Källor: BAR 1, 2, 3 DN 1, 2, 3, 4 SvD 1, 2, 3, 4, 5

Bilden lånad från AW

Så är man hemma i Sverige och Kalmar igen! Efter ett antal timmar på resande fot, har jag slutligen kommit hem till Kalmar. Det var nästan en magisk känsla när jag efter fyra månader på samma båt började packa ihop sakerna i den hytt som varit mitt hem under dessa månader.
Precis som varje gång jag mönstrar av ett fartyg, fylls jag av en blandning av känslor! Glädje över att komma hem, att kunna återgå till livet iland för ett tag och kunna göra sådant jag inte kunnat göra ombord. Äta det jag vill när jag vill, kunna komma och gå som jag vill, se på svensk TV och ta ett glas vin på helgkvällen.
Samtidigt ett vemod över att lämna båten och alla människor ombord som man har lärt känna. Fyra månader är en lång tid och man lägger verkligen om alla sina vanor för att smälta in i gemenskapen ombord.
Nu sitter jag här hemma med en härlig känsla i kroppen! Det är nu bara några formaliteter som fattas innan jag faktiskt kan börja jobba som styrman. Jag måste skicka in alla papper till Transportstyrelsen för att sedan få min behörighet som styrman. Men det känns ju som en bagatell i sammanhanget. Nu kan jag inte låta bli att tänka på mina år i skolbänken, på allt kämpande med tentor och inlämningsuppgifter, alla sena nätter lutad över skolböcker och dator för hålla alla deadlines. Det har varit många gånger jag varit på väg att ge upp, på väg att hoppa av och bara skita i alltihop. Dels för det höga tempot i utbildningen, dels för att jag ibland tvekat på om jag faktiskt valt rätt. Men när jag väl varit till sjöss på mina praktikbåtar, har jag insett att det är till sjöss jag ska vara. På något sätt ska jag jobba inom sjönäringen, det har jag alltmer övertygats om.
Men nu är jag klar och kan titulera mig styrman! Jag har efter mycket tandgnisslande, slitande av hår och sömnlösa nätter tagit mig igenom utbildningen. Och det är något som gör att jag känner mig riktigt stolt över mig själv!!

Dock grusades min glädje över att vara hemma och äntligen färdig med utbildningen rätt rejält under resan från båten och till Kalmar. I Göteborg skulle jag byta rån flyg till tåg och hade kort bytestid minst sagt. På en timme skulle jag hinna av planet, få ut mitt bagage, ta mig igenom tullen och sedan till centralen för att hinna med tåget.
Det fixade si faktiskt mot alla odds och 10 minuter innan tågets avgång baxade jag ombord allt mitt bagage på tåget. Då det var några minuter kvar innan tåget skulle avgå, ställer jag mig utanför tåget en stund. Jag skulle röka (jo, har syndat lite grann sista veckorna men har nu slutat helt igen) och ringa min skjuts i Kalmar för att bekräfta att jag hunnit med tåget. Hela tiden stod jag så att jag i ögonvrån kunde skymta mitt bagage. Dock tittade jag bort några gånger, dels så jag slog numret och skulle ringa och dels då jag steg åt sidan när några skulle av tåget. När jag kommer ombord igen, är min dataväska borta!!
Förutom datorn innehöll väskan en massa datatillbehör och viktiga papper. Bara datagrejerna är tillsammans värda över 10.000 kronor, till det en långa rad filer på datorn för ytterliger stora summor pengar. Och så - förstås - sådant som inte går att värdera i pengar. Jag tänker på bilder och skolarbeten som jag aldrig kommer kunna ersätta igen.
Jag har haft en tanke med att lägga in allt på USB-minne istället för att lagra allt på hårddisken, just med tanke på stöldrisk och ifall datorn skulle haverera. Oftast ligger inte minnena i samma väska som datorn, men denna gång gjorde de det. Även betygen och de intyg jag fått från båten för att kunna få ut mina papper som styrman fanns i väskan.
De rent tekniska grejerna - dator med tillbehör - får jag ut på försäkringen och kan ersätta. Men vad gör jag med alla bilder? Minnen sedan flera år tillbaka är plötsligt borta. Jag har dessutom fått börja tänka efter vilka lösenord jag måste ändra för att inte råka illa ut, liksom spärra inloggningen till internetbanken och mitt mobila bredband för att inte förlora en massa pengar. Dessutom blir det nu krångligare med alla bankärenden eftersom jag måste in på banken för alla ärenden (ni vet, så som gjord "förr i tiden" *L*).
Iskallt av tjuven, då jag faktiskt stod alldeles intill hela tiden. Han/hon hade bara tur att jag inte såg vad som skedde. Och jag undrar om dessa personer inser vilket extrabesvär de ställer till med för ägarna till de saker de stjäl? Inser de vilken skada de vållar, att det inte bara är det materiella som försvinner för den som blir bestulen? Att nu någon någonstans kan sitta och gå igenom mina privata bilder känns riktigt kränkande! Så det värsta är inte pengarna eller de dyra sakerna, utan att någon nu har insyn i delar av mitt privataste privatliv. Men detta tycks inte alla inse, utan roffar åt sig sådant som inte tillhör dem själva utan minsta samvetskval.
Det ska kunna gå att stå ett par meter från sina saker utan att blåstirra på dem varenda sekund utan att någon är framme och stjäl något. Hur ska man annars göra? Gå omkring med 30 kilo bagage innanför kläderna?

Bilderna lånade från Universities webblog, Abuster

Nu är det studenttider i Sverige, något som knappast någon missat, eller hur? När jag jobbat som chaufför av olika slag, har det varit ett helsike att ta sig fram genom stan; man har fått kryssa mellan traktorer, amerikanska bilar, studenttåg och fulla studenter. Att ta sig fram har varit minst sagt en utmaning.
Men studentfirandet har ju sin charm och har jag själv tillfälle, så brukar jag passa på att se något av alla "utspring" som är från olika gymnasieskolor.  Och alla har vi väl sett dessa skyltar som studenternas anhöriga står och viftar med när studenttågen kommer. Oftast är ju dessa skyltar ganska charmiga, gulliga och/eller roliga på ett eller annat sätt.
Men nu får man nog acceptera att alla inte roas av dessa skyltar tydligen. En bild på ett naket barn har nämligen väckt anstöt hos en person i Landskrona. I samband med ett av studentfirandena tog Landskronabon kontakt med en polispatrull för att göra en anmälan om barnpornografibrott "då han (som höll skylten) innehaft en skylt som visade ett barn i en pornografisk ställning", som det tydligen ska ha stått i anmälan. Bilden visade en student som litet barn, naken med särade ben. Mycket provokativt och olämpligt ansåg anmälaren, eftersom det fanns många barn som bevittnade tillställningen.
Själv undrar jag bara hur långt man ska gå i sin iver att jaga fel, brott och allt vad det är? Man kan givetvis diskutera det lämpliga i nakenbilder på barn i samband med studentfiranden, men att det skulle vara barnpornografi har jag svårt att se (även om jag givetvis inte har sett den aktuella bilden).
Man kan dra en parallell med hur mycket hets det är kring vad som ska räknas som diskriminering eller ej. Självklart försvarar jag varken barnpornografi eller diskriminering, men man ska också skilja på vad som är vad. Att en invandrare nekas ett jobb eller en plats på en skola (bara för att ta ett par exempel) behöver inte alls vara diskriminering, utan helt enkelt bero på att det finns andra sökande med bättre kvalifikationer. På samma sätt behöver en bild på ett naket barn inte nödvändigtvis vara barnpornografi.
Studenten i fråga hade förmodligen inte godtagit att den aktuella bilden spreds på internet, men att använda den på en skylt i samband med ett studentfirande är ju väldigt oskyldigt. Ska man jaga allt som KAN vara det ena eller andra, kan man i slutändan inte göra särskilt mycket. I slutändan får invandrare och homosexuella alla jobb de söker, eftersom arbetsgivare inte vågar neka dem jobb i rädsla av att anmälas för diskriminering. Och vi kommer inte våga fotografera våra barn i bar överkropp i rädsla av att åka dit för barnpornografibrott.
Okej, det där sista är förmodligen en rejäl överdrift! Men ska man hårddra det hela, är det det resultatet blir i slutändan om man ska jaga fel och brott i allt.

Jag kan inte låta bli att tycka att det ska bli lite intressant att se vart denna anmälan leder nånstans! Om det överhuvudtaget kommer bli någon rättegång. Men jag hoppas att det faktiskt inte leder till någon fällande dom. Jag tycker verkligen synd om studenten i fråga, om denne ska få ett sådant märkligt avslut på sin skolgång och början på sitt vuxenliv!

Den har begått barnpornografibrott som:

- Skildrar barn i pornografisk bild.
- Sprider, överlåter, upplåter, förevisar eller på annat sätt gör en pornografisk bild av barn tillgänglig för någon annan.
- Förvärvar eller bjuder ut en pornografisk bild av barn.
- Förmedlar kontakter mellan köpare och säljare av pornografiska bilder av barn eller vidtar någon annan liknande åtgärd som syftar till att främja handel med sådana bilder.
- Innehar en pornografisk bild av barn.
- Straffet för barnpornografibrott är fängelse i högst två år eller böter. Om brottet är ringa är straffet fängelse i högst sex månader. Grovt barnpornografibrott ger fängelse i lägst sex månader och högst sex år.
- Digitaliserade tecknade och animerade bilder och filmer som skildrar barn i pornografiska sammanhang är att betrakta som barnpornografi.

Källor: DN, HD, SvD

Bilderna lånade från Nils Ericsonsgymnasiet, Merchant Circle

Nej då, jag är inte död - och jag har inte tagit ytterligare en bloggpaus. Eller det sistnämnda kanske är just vad jag gjort, även om det varit helt omedvetet och inte alls uttalat. Men tiden har helt enkelt inte räckt till för att skriva särskilt mycket - och när tiden funnits, har internet inte fungerat. Så därför har tiden gått och det har inte blivit särskilt många inlägg på sistone. Men jag lovar, det kommer att bli fler framöver!
En hel del av min lediga tid har gått åt till att leta jobb - och detsamma har gällt de gånger jag hamnat framför datorn. Har jag haft internet, har jag prioriterat att leta jobb framför mycket annat. Och mer och mer har jag insett det jag började inse redan i början av denna praktik. Nämligen vad många olika jobb det finns, där man har stor nytta av en sjökaptensexamen! När jag började utbildningen, fanns enbart ett enda alternativ för min del - nämligen att vara till sjöss på någon utebåt. Men alltmer har jag insett att det finns en rad intressanta jobb som inte nödvändigtvis innebär att man är till sjöss, men ändå jobbar inom sjönäringen. Och jag inser alltmer att jag kan tänka mig lite av varje vad det gäller jobb, bara jag har nytta av min examen och det känns som ett stimulerande jobb.
Jag ska nu visserligen gå tillbaka till mitt gamla jobb på Stockholmspolisens larmcentral, där jag ju jobbade innan jag började plugga och har varit tjänstledig ifrån. Men - som säkerligen min chefer där redan förstått - är det inte ett jobb jag kommer vara kvar på som utbildad sjökapten. Då ska man kunna erbjuda något annat inom polisen som jag känner är meningsfullt helt enkelt. Meningsfullt med tanke på min utbildning... För jag har egentligen inget emot jobbet som sådant, men när man har utbildning som sjökapten känns det ju som att man vill hålla på med det man är utbildad till. Åtminstone på ett eller annat sätt.
Den som har tips på företag som söker sjökaptener eller olika typer av "arbetsförmedlingar" får mer än gärna tipsa mig! Alla tips mottages tacksamt kan jag säga. "Vanliga" arbetsförmedlingen ger jag dessvärre inte mycket för, jag tror faktiskt aldrig jag fått något jobb genom dem. Vill man ha jobb får man helt enkelt vända sig någon annanstans känns det som.

Bilden lånad från Pixel Perfect Digital

Jag hade hoppats på en rejäl solbränna innan jag kommer hem om någon vecka. Att kunna stoltsera med att jag faktiskt varit i krokarna kring Sydamerika, Cuba, Florida och södra USA i närmare en månad. Och det började ju bra för ett par veckor sedan, när jag var med på däck vid tankrengöring och en massa förberedelser inför vettingen. Jag blev verkligen rejält brun och kunde minst lika gärna ha legat och stekt på en strand ett par veckor när man såg mitt ansikte.
Men sen ha vädret tvärvänt. Det har varit mulet och åskat och regnat om vartannat. Visserligen har vi inte ens nattetid legat under 25 grader i utetemperatur, men solen har bokstavligt talat lyst med sin frånvaro. Och min tidigare väldigt dekorativa solbränna har så sakteliga börjat blekna bort.
Nu är jag visserligen inte den fåfänga typen, som tycker att det är superviktigt med solbränna på sommaren. Men visst hade det varit roligt att faktiskt kunnat bevisa att man fått inleda sommaren på varma och soliga breddgrader, även om det inneburit att jag fått jobba en hel del också under den här tiden. I dagsläget finns det garanterat en hel del personer hemma i Sverige som är avsevärt brunare än vad jag är.
Det finns de som har det värre, det får jag erkänna! I Nordnorge pratas det om det kan komma snö närmsta dagarna - och så långt har det förstås inte gått här, där jag befinner mig! ;-) Istället får jag nog ändå erkänna att det varit mäktigt när jag varit upp på bryggan under de mörka kvällsvakterna och fått se hur himmel och lyses upp av tätt kommande, kraftiga blixtar. Det är verkligen något speciellt med åskoväder, framförallt ute till havs. Jag slutar aldrig imponeras.

Men nu börjar jag så smått längta hem till den svenska sommaren! Det är verkligen något visst med svensk sommar och själv tillhör jag dem som endast i undantagsfall åker utomlands sommartid. Jag håller mig helst hemma och tar sedan utlandssemestern framåt höstkanten istället. På många sätt har jag faktiskt svårt att förstå att man åker ifrån Sverige när det är som vackrast och härligast, för att vara kvar hemma under den mörka och tråkiga delen av året.
Visserligen kommer jag inte vara ledig särskilt mycket i sommar heller, men några veckor nu i juni blir det i alla fall. Och sedan förhoppningsvis någonting mer lite längre fram.
Men snart är jag åter tillbaka i arbetslivet och kan förhoppningsvis se fram emot åtminstone delvis har somrarna lediga. Ska jag vara till sjöss, är det förstås ingen garanti eftersom man kan "riskera" att missa hela årstider hemma. Själv har jag ju i år missat hela våren, som är om möjligt ännu vackrare än sommaren. Men det är smällar man får ta helt enkelt i så fall. Själv känner jag mig dock inte så lockad av att vara borta mer än max två månader i stöten och då kommer man i alla lägen få åtminstone en del av sommaren hemma i Sverige.
Undrar om någon tycker att jag verkar alldeles för hemmakär och sakna alltför mycket där hemma för att ägna mitt liv åt att vara till sjöss? Jag kan dock lugnar er! På ett eller annat sätt kommer jag jobba inom sjönäringen, det är en sak som är helt säker. Åtminstone några år kommer jag på ett eller annat sätt att faktiskt vara till sjöss, sedan får man se vad livet bär med sig; om man stannar till sjöss eller går iland. För det är en sak jag verkligne lärt mig, att livet gör att saker och ting förändras. Man kan ändra uppfattning om saker och ting, man kan få andra förutsättningar som gör att man får omvärdera sina tidigare val... Så inget behöver vara för evigt bara för att det känns rätt för tillfället. :)

AB 1, 2 DN 1, 2, 3, 4 SvD 1, 2, 3, 4 VG 1

Bilderna lånade från Väderskola för seglare, Mina glädjeämnen

- År 1993 fanns det 83 hemsidor på internet.
- En burk med inlagd skinka öppnas i snitt var fjärde sekund.
- Det är fler människor som dör av fallande kokosnötter än av haj attacker.
- Den mängd kött en Tyrranosaurus Rex kunde ta i munnen skulle räcka för att försörja en familj på fyra personer i en månad.
- Världens vanligaste namn är Mohammed.
- Rädslan för långa ord heter sesquippedaliofobi.
- Mellan 1990 och 1992 döptes inga pojkar i Sverige till Bert.
- Mac's användarvillkor säger att deras mjukvara inte får användas för att utveckla kärnvapen.
- Det är enligt lag förbjudet för grisar att para sig på New Mexikos flygplats.
- I Nevada, USA är det olagligt att rida kamel på motorvägar.
- I Idaho är det olagligt att fiska sittande på en kamel.
- Tre personer dör varje år av att testa om ett 9-voltsbatteri fungerar på tungan.
- Koalor dör oftast ifall någon rör vid dem - och det på grund av hjärtattack.
- I USA är det enligt lag förbjudet att knuffa en älg ur ett flygplan i Alaska.

Texten lånad av Emma

---

Första gången jag var i Venezuela med Freja Maersk, blev vi rejält försenade när vi skulle avgå därifrån. Det visade sig att man ombord på ett fartyg intill hittat inte mindre än 400 kilo heroin i lastrummet och då skulle samtliga fartyg genomsökas - och då speciellt de som skulle avgå mot USA, eftersom det aktuella fartyget också skulle dit.
Man sökte av fartygets skrov med hjälp av dykare och ombord kom poliser med knarkhundar för att söka efter droger. Det var med andra ord ett rejält pådrag, även om man ombord hos oss inte hittade något.
För ett tag sedan fick jag höra vad det var som faktiskt hänt. Jodå, knark hade man hittat - och dessutom stora summor pengar. Kapten på fartyget hade fått 1.000.000 dollar i kontanter, överstyrman 500.000 dollar och varje besättningsmedlem 250.000 dollar var för att smuggla heroinet till USA.
Mig slår naturligtvis direkt tanken hur man själv skulle agera om man fick ett sådant erbjudande? Skulle man ens leka med tanken att ta risken, eller skulle blankt säga nej? Förhoppningsvis skulle man givetvis avböja ett sådant erbjudande, jag har definitivt inte lust att sitta inne för narkotikasmuggling så många år som det förmodligen skulle bli frågan om. Men jag kan faktiskt erkänna att jag med största sannolikhet skulle leka med tanken, känna mig frestad om jag fick ett sådant erbjudande. Det är trots allt stora pengar det är frågan om...
Någon sa till mig någon gång att alla människor har ett pris, det är bara en fråga om antalet nollor. Det är säkerligen åtminstone delvis sant; många kan göra väldigt mycket för en stor summa pengar. Jag tror det är lätt att säga att man skulle säga nej till ett sådant erbjudande innan man fått ett sådant. När du väl står där, är det säkerligen inte lika lätt många gånger.
Jag själv - med många andra säkerligen - kan många gånger sitta och förundras över folk som "luras" in i både det ena och det andra mot mer eller mindre stora pengar. Personer som luras att smuggla knark, begå bedrägerier, rån och en massa annat. Det är lätt att vara fördömande och tycka att de får skylla sig själva om de åker dit. Men man ska nog ändå komma ihåg att det kanske inte alltid är helt lätt att säga nej sådana situationer. De som ligger bakom dessa smugglingar, eller som på annat sätt vill "få med sig" folk på olika brott vet oftast vilka de ska försöka med. Det blir säkerligen ofta personer som redan har dåligt med pengar. Och tänk dig själv; du har det svårt ekonomiskt och kanske till och barn att försörja och så får du ett erbjudande som kan lösa dina ekonomiska bekymmer för många år framöver. Det hela verkar förmodligen hyfsat vattentätt och du gör bedömningen att risken är rätt liten att åka fast. Självklart är det inte helt lätt att inte bli frestad.
Jag säger inte att det är rätt, utan bara att det är mänskligt att bli frestad - och för vissa är det svårt att stå emot en sådan frestelse.

Tänk dig sedan nästa dilemma. Du hittar en plånbok på marken, ingen ser dig plocka upp den - men när du öppnar den inser du att den innehåller en ganska ansenlig summa pengar. Till det hittar du ID-kort och andra handlingar som gör att du lätt kan spåra plånbokens och pengarnas ägare.
Vad gör du? Kontaktar du ägaren, eller behåller du pengarna själv och låtsas som om ingenting hade hänt?
Här tror jag många fler skulle ha lättare att falla för frestelsen och faktiskt behålla pengarna själv. Risken att åka fast är ju rätt liten.
För min egen del skulle nog de moraliska betänkligheterna bli större, ju mer pengar det var frågan om. Man har ju ingen aning om hur det är ställt för den som tappat pengarna. Det kan vara någon som sparat väldigt länge för att köpa något speciellt till exempel. Och ju pengar det är, ju svårare är det förstås att dälja också.
Men är det några hundralappar, eller rentav ett par tusen blir det kanske inte fullt lika stort dilemma att stoppa på sig pengarna och låtsas som att det regnar. Samtidigt är det ju fortfarande fel, det är ju någon annans pengar man faktiskt tar. Så ska det hela vara helt korrekt, ska man förstås lämna in plånboken till polisen oavsett hur mycket pengar det ligger i den. Men de flesta av oss skulle förmodligen åtminstone beröra tanken att göra något helt annat... :-)

Bilderna lånade från Institutetn mot Dödsdroger och psykdroger, Sofia Moberg

---

Så har jag en vecka kvar på praktiken. En enda vecka av fyra månader till sjöss. Det börjar verkligen kännas att jag varit borta ett tag hemifrån och att det kommer bli superskönt att komma hemma igen.
Jag tror inte det spelar någon roll hur man trivs på en båt, det blir alltid skönt att komma hem efter en längre vistelse till sjöss. Fyra månader är det längsta jag själv varit ute i ett svep och det är en väldigt speciell tillvaro att vara borta hemifrån ombord på en båt. Man saknar sådant man hemma tar för givet, men aldrig tror att man skulle sakna om man var borta länge. Det kan vara att titta på TV, kunna ta en promenad eller gå på stan. Jag kanske inte direkt saknar att gå på krogen, men jag kan sakna att kunna ta en öl eller ett glas vin till helgmiddagen. Jag kan sakna att själv bestämma när och vad jag ska äta och att kunna komma och gå lite som jag vill.
Det är sådant jag saknat varje gång jag varit iväg till sjöss. Även om jag trivs till sjöss, även om jag känner att jag valt rätt bransch att jobba inom, så längtar jag alltid hem efter en längre tid ute på haven. Sådant tror jag de flesta sjömän känner av i någon utsträckning. Och hade jag haft ett jobb iland, hade jag förmodligen saknat andra saker på något sätt.
Men en vecka känns väldigt överskådligt, avmönstringen är verkligen inte långt borta nu. Det kändes aningen kluvet - som alltid - när jag mönstrade på och visste att jag hade fyra månader fram mig till sjöss. Även om det var otroligt spännande och nytt, kändes det också konstigt att vara borta så otroligt länge hemifrån. Men den känslan infinner sig alltid när jag ska iväg. När jag sedan är på plats ombord, känns det genast mycket bättre.
Tidigare praktiker har jag haft två båtar, även om den sammanlagda tiden varit ungefär fyra månader. Men då har jag hunnit hem alltifrån några dagar till 1-2 veckor mellan båtarna och man har hunnit landa lite hemma, packa om och så vidare. Det har inte känts lika länge och påtagligt som när man är ombord fyra månader i ett svep.
Sedan finns det självklart saker ombord som jag kommer att sakna när jag väl kommer hem också - och efter ett tag kommer jag säkerligen vilja bege mig ut till sjöss igen. Men just nu känns det bara skönt att få komma hem ett tag!

Sista tiden ombord har verkligen varit intensiva. Vi har legat till ankars utanför El José i över tio dagar och det brukar vara en tillvaro som normalt sett är ganska lugn. Att gå ankarvakt på bryggan är inte särskilt betungande och på däck brukar det bli väldigt lugnt.
Men så har det varit denna gång. Det hela började med rengöring av lasttankarna. För den som inte är så bevandrad i rutinerna på en tankbåt, innebär detta att man måste göra rent tankarna väldigt grundligt om man lastar två olika typer av laster efter varandra. Och då vår förra last bestod av MTBE och den vi precis lastat av metanol, för att inte riskera att eventuella lastrester av MTBE som kan finnas kvar i tankarna blandas med metanolen. Först spolas tankarna med både salt- och sötvatten i flera omgångar och sedan börjar den jobbigaste delen! Nämligen att gå ned i varje tank och skrubba för hand. Varje tank är 16 meter djup och rymmer ungeför 2.000 m³ last. Så ni förstår att det är ett jäklar göra, eller hur?
Dessutom har det varit rejält varmt här utanför Venezuela med temperaturer uppåt 40 grader i solen. Att då gå ner i en lasttank innanför ett plåtskrov, där luften står helt stilla och dessutom blir rejält fuktig av allt vatten man skrubbar med är en tuff utmaning. Jag själv behövde inte gå ned i särskilt många tankar som tur var (för min egen del alltså), utan fick sitta och hålla kolla uppe på däck och langa ned redskap till de andra i tankarna. Men väl på däck stod de flesta och bokstavligt talat vred ur sina kläder från svett. Det såg verkligen ut som om man övat klädsim istället för att skrubba tankar.
Efter tankrengöringen kommer nästa besked: vetting! Det är helt enkelt en kontroll som oljebolag och andra lastägare som anlitar båten för olika transporter genomför. Det är ganska tuffa kontroller för att se att fartyget uppfyller alla krav på säkerhet, dokumentation, underhåll och en massa annat. Klarar man inte kontrollen kan det innebära att rederiet förlorar flera viktiga kunder och - förstås - därmed en massa pengar. Även om man vet att man har det mesta i ordning ombord, blir det förstås en lång rad förberedelser ändå. Man vill förstås vara på den säkra sidan och gå igenom allt så att inget har missats någonstans. Det kan ju vara alltifrån den berömda mänskliga faktorn till att något gått sönder eller havererat utan att man hunnit notera det än.
Så vi har alla "snittat" väldigt många arbetstimmar per dygn sista tiden och tiden till ankars har inte varit vad sådana liggetider brukar vara. För vår egen del har det förstås på sätt varit tur att vi fått vänta på lasten så pass länge som vi fått göra, annars hade inte hunnit med allt. Och en "vanlig" ankarliggare i över 10 dagar hade i längden blivit ganska långtråkigt förmodligen. Själv känner jag dock att det för min egen del varit nyttiga dagar, jag har lärt mig mycket under dessa dagar och känner nog att jag stärkts en aning i mitt självförtroende.
Och inom närmsta timmarna lägger vi så loss för att gå emot Houston i USA, där jag ska mönstra av! Och det ska bli så skönt att komma hem! :)

Bilderna lånade från Peter, Addiswa