Efter en mycket lugn dag på jobbet, tar jag mig hem genom det stekheta Stockholm. Jag lyckas NÄSTAN missa den värsta fredagsrusningen, men är ändå genomblöt av svett när jag kommer hem - och strosar nu runt i endast skjorts för att försöka svalka mig då gott det går.
Imorse regnade och åskade rejält när jag åkte till jobbet och det har pratats om mer sådana oväder under helgen. Som det känns just nu, skulle det verkligen behövas en rejäl urladdning! Normalt går jag den relativt korta sträckan från polishuset till T-centralen, men idag orkade jag helt enkelt inte i den klibbiga hettan!
Väl hemma sätter jag mig vid datorn och går in på Aftonbladets hemsida. Direkt möts man av nyheten om en bomd som detornerat i Oslo. I ärlighetens namn reflekterar jag inte så mycket över nyheten just då - helt enkelt för att jag vet hur duktiga kvällstidningarna är på att blåsa upp olika nyheter så att de ges enorma proportioner på löpsedlarna. Men när jag sedan hamnar på DN's hemsida, förstår jag plötsligt vidden av det hela och sätter nästintill fredagswhiskyn i halsen.
Ju mer jag bläddrar runt bland olika tidningar, inser jag det inte var någon liten bomb som small av. Norska VG beskriver till och med Oslo som en krigszon. Det är nu - i skrivande stund - flera personer bekräftade döda och skadade - och den norska polisen avråder folk från att befinna sig i Oslos centrum.
Visst är det märkligt hur vi människor är funtade?! När det är olika sprängdåd runtom i världen med ibland 100-tals döda, tycker man i princip bara på axlarna. Man tänker att visst är det hemskt, men sedan tänker man inte så hemskt mycket mer på det. Men när något händer så här pass nära, blir det plötsligt väldigt påtagligt! Helst plötsligt blir det väldigt dramatiskt och man rycker inte längre bara på axlarna och går vidare... Detta trots att det ju i grunden är en lika stor katastrof oavsett om det är norrmän, irakier eller amerikaner som dödas.

Redan nu spekuleras det förstås i vilka som ligger bakom attentatet. Att det är någon form av attentat råder det förstås inga större tvivel om, men frågan är väl vem som vill attakera Norge? Och om det är en självmordsbombare eller ej.
Och är det finns mycket i den typen av verksamhet som jag har ytterst svårt att förstå! Det är givetvis svårt att förstå att man kan brinna så mycket för något att man är villig att offra sitt liv för det. Men det är givetvis något som man har svårt att sätta sig in i i trygga Sverige. Det finns mycket jag själv brinner för, men jag skulle förmodligen inte offra mitt liv för det. Möjligen för att rädda livet på nära och kära, men där går nog gränsen.
Men att man brinner så mycket för något att man kan tänka sig att sända helt oskyldiga människor i döden för det - det kan jag absolut inte förstå! Att man i en krigssituation attackerar militära mål är en sak - det är spelets regler så att säga. Och vill man protestera mot till exempel ett politiskt beslut, förstår jag om man attackerar dem som ligger bakom beslutet. Men varför spränga bomber på ställen, där helt oskyldiga människor stryker med? Var ligger logiken i det?? Kan någon förklara det för mig?

AB 1, 2, 3 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 EX 1, 2, 3 SvD 1, 2, 3, 4, 5

Bilderna lånade från DN, Photo dictonary