Hur många gånger har jag våndats, klagat och grämt mig för pluggande, tentor och inlämningsuppgifter de senaste fem åren? Hur många gånger har jag satt mig framför TV:n eller datorn, men ändå fått dåligt samvete över att jag kanske skulle kunnat pluggat en aning till och därmed haft aningen bättre chans att få hyfsade betyg? Och hur mycket har jag inte längtat efter den dag jag äntligen är ute i arbetslivet igen och kan komma hem efter arbetspass och faktiskt vara helt ledig utan få det minsta dåligt samvete?!
Nu är jag äntligen där, nu kan jag dråsa ner i TV-soffan utan att behöva våndas över tentor och inlämningsuppgifter. Jag vet att arbetsbördan inte växer för att jag är borta en dag, det "enda" som händer är ett jag får någon karensdag om jag är hemma och är sjuk. Men jag behöver inte ta igen en massa saker, jag behöver inte må ännu sämre av allt som läggs på hög tills jag är fit for fight igen.
Nu är jag till sist här, nu kan jag njuta av att faktiskt ha en fullvärdig fritid. Och framförallt av att ha en hyfsad ekonomi! För ögonblicket är målet att göra klart den psykolgikurs jag påbörjade förra höstterminen, men som jag ännu inte är klar med. Men det är det närmsta pluggande jag kommer att komma på en lång tid framöver, det är en sak som är säker! Det börjar kännas som att jag gjort min på den fronten för ett tag...
Samtidigt har jag fått lite blodad tand för studier, hur motsägelsefullt det än må låta. Jag har svårt att se mig själv att börja plugga på heltid igen, men det kommer säkerligen att bli en och annan distanskurs framöver! När jag har tittiat igenom kurskataloger för olika högskolor och universitet, har jag insett vad otroligt många utbildningar och kurser det finns som jag skulle vilja gå. Ämnen som beteendevetenskap, juridik och en massa annat. Men det är sådant jag kommer att beta av med tiden, när jag har tid och ork.

När jag började plugga, såg arbetsmarknaden för styrmän och sjökaptener ganska bra ut. Det skulle vara mycket pensionsavgångar närmsta åren sa man, samtidigt som det utbildades alldeles för få sjökaptener. Intagningsbetygen var bottenlåga, året innan jag började hade betyget legat på 2,4 med det gamla 1-5-systemet.

Nu har det plötsligt börjat vända istället. Självklart mycket på grund av att det ju - som bekant - är ekonomisk kris. Men också för att många rederier börjat flagga ut sina fartyg och det därmed är svårare för oss svenskar att jobb, ens inom den svenska handelsflottan...

Dessutom har man ökat antalet antagningsplatser på skolorna och därmed ökar förstås konkurrensen om de jobb som faktiskt finns. Själv har jag sökt de flesta jobb jag kunnat hitta och som jag haft en rimlig chans att få. Vissa har jag fått svar ifrån, andra inte. Men något positivt svar har det inte blivit. Än i alla fall. Tack vare datorstölden jag utsattes för i juni, har jag blivit av med alla betyg jag fått från mina praktikbåtar och det är ju inte något som gör det lättare för mig att få jobb. Jag har liksom ingenting att visa upp som visar hur jag skött mig på de båtar jag praktiserat på. Och även om det - förhoppningsvis - inte är avgörande, så är det i alla fall ett minus! Jag har av erfarenhet lärt mig att det alltid är ett plus att ha referenser från tidigare arbetsplatser att visa upp när man söker jobb.
Nu har jag visserligen referenser från andra arbetsplatser, men det är ju inte till sjöss utan arbeten som inte alls har med sjöfart att göra. Om dessa tjuvar visste vad de faktiskt ställer till med för folk!! För det undrar jag om de faktiskt gör? Inte nog med allt som lagrades på datorn och USB-minnen som nu gått förlorat, utan även saker som faktiskt kan påverka mina möjligheter att få jobb är borta. Det är alltså inte bara extra utgifter utan även annat besvär.
Nåväl, jag får hoppas på tur ändå och att jag förr eller senare får jobb inom sjösektorn i alla fall. Jag har dessutom börjat svänga en aning i frågan om vilken typ av jobb jag faktiskt kan tänka mig. När jag började utbildningen, var det enbart en enda sak som gällde - nämligen att vara på fartyg i oceanfart. Ingenting annat existerade för mig då. Men alltmer, ju mer jag tittat på vilka typer av jobb som finns har jag insett hur många olika jobb det faktiskt finns som jag skulle kunna tänka mig! Det behöver inte ens vara jobb där man är till sjöss på heltid, utan är iland och till sjöss bara vissa perioder till exempel. Och fortfarande kan man ha nytta av sin sjökaptensexamen. Så det är inte längre ett måste att faktiskt vara till sjöss på heltid - och inte heller att vara på oceangående fartyg. Det finns en otrolig charm med små lastbåtar som går på Nordeuropa till exempel. Båtar som går på små hamnar man knappt trodde fanns, där man får slussa genom små kanaler och har möjlighet att gå iland på ett sätt som nästan aldrig erbjuds på andra, större fartyg.
Så mina jobbansökningar kommer fortsätta att skickas iväg åt höger och vänster och så ser jag fram emot att snart kunna titulera mig som sjöman på heltid. :-)

DN 1, 2, 3

Bilderna lånade från Alice Marianne, Fotograf Nilsson