Det finns några få egenskaper hos mina medmänniskor som jag verkligen stör mig på och som jag ytterst sällan kan anse vara befogad. Dessa egenskaper kan reta gallfeber på mig nästan oavsett sammanhang och orsak.
På flera arbetsplatser har jag haft med folk att göra som tycks lida av en enorm bitterhet. Man är bitter över att man inte "lyckats" i livet bättre i livet, man är bitter över sin livssituation och allt möjligt. Många gånger går bitterheten ut över ens kollegor i form av ett otrevligt bemötande eller bara att man rent allmänt är asocial.
Även om jag kan förstå att man känner en bitterhet över att man kan känna att man "borde lyckats bättre" i livet, så frågar jag mig ändå vad bitterheten tjänar till? Gör det din situation bättre att gå och känna bitterhet, var sur och otrevlig mot dina medmänniskor? Tänk så mycket mer du får ut av kontakten med andra människor bara genom att komma med ett leende och lite trevligt bemötande istället! Och varför inte försöka göra det bästa av situationen istället för att gå och tycka synd om sig själv och vara bitter över sådant man inte kan påverka? Det är kanske inte alltid lätt, men det går faktiskt, jag lovar! Tänk på vad du har och vad du faktiskt kan göra åt din tillvaro istället för att gräma dig över sådant du ändå inte kan påverka. Och det gör definitivt inte din tillvaro bättre att du skapar dig ovänner genom att vara otrevlig och asocial. Klarar du inte av att vara trevlig (för att du har en dålig dag eller inte mår bra), går det bra att säga det och helt enkelt låta bli att vara mer social än vad som är absolut nödvändigt.
På något sätt stör jag mig otroligt mycket på människor som är bittra och som inte tycks vara kapabla att göra det bästa av situationen utan istället bara går och tycker synd om sig själva. Framförallt när bitterheten går ut över andra människor och man själv drabbas av deras bitterhet.

Att gå och tycka synd om sig själv, klaga och vara bitter när du inte ens försöker göra något åt din situation - då kommer du heller inte få något medlidande av mig! Kan du ändra din situation men bara klagar utan försöka är det inte särskilt synd om dig. Det är lite mer synd om dig om du inte kan ändra på situationen, men gör du inte vad du kan av din situation har jag ändå svårt att alla gånger till 100 % visa medlidande.
Jag kan flera bra exemple på personer jag har svårt att visa medlidande för. En tidigare bekant till mig hade 3,5 mil närmsta stad och hade inom en timmes bilfärd (personen hade dessutom bil) fem större orter inom räckhåll. Min bekant var vid den här tiden arbetslös och bodde på en mindre ort med bara 1000-1500 invånare. Men pendla 3,5 mil till närmsta stad? Nej, DET gick inte för sig - och absolut inte en knapp timmes resväg till någon annan stad. Ändå gick min bekant och ständigt klagade över att vara arbetslös, hur jobbigt det var att alltid gå hemma och aldrig några pengar. Men pendla eller flytta var det aldrig tal om.
Men jag kan inte tycka synd om en sådan människa. Då får man gå och vara bitter och tycka synd om sig själv utan att få någon som helst sympati av mig. Det ger dig knappt rätt att klaga när du inte är beredd att göra något åt din situation.
Jag är själv knappast prefekt på något sätt och visst händer det att även jag klagar mer eller mindre obefogat ibland. Men jag försöker tänka mig för! Jag försöker istället tänka: vad jag kan göra åt detta? Kan jag ändra helt på situationen, eller kan åtminstone göra något bra av det jag har? Jag kanske inte kan ändra på allt, men kan kanske åtminstone göra det bästa av situationen. Ingenting blir åtminstone bättre av att jag går klagar och tycker synd om mig själv. Försöker jag att göra vad jag kan, mår både jag och min omgivning bättre...

Bilderna lånade från In good feather, Virgin on the Rocks