Jag måste nog erkänna att jag alltmer drabbats av en obotlig åldersnoja! Än så länge mår jag inte dåligt av att bli äldre och jag lider inte av att jag inom närmsta åren kan titulera mig som "medelålders". Men någonstans finns en ändå en gnagande tanke och känsla av att livet bara går åt enda håll. Med ålderns rätt börjar man inse att ens tid på jorden är begränsad, att man bara har ett liv, en kropp och hur viktigt det faktiskt är att ta hand om detta enda tillfälle man har. Jag frågar mig allt oftare vad jag vill med livet, vad jag anser är meningsfullt och jag grämer mig allt oftare för att bli allvarligt sjuk, få grava handikapp eller på annat sätt "förlora" värdefull tid av mitt liv.
När jag läser i media om oroligheterna i Syrien, är en av mina tankar hur många som förlorat livet eller blivit lemlästade i striderna? Hur många har berövats möjligheterna att göra vad de själva vill med sina liv genom att dödas eller lemlästas i striderna? Hur många har fått sina hem förstörda och måste ägna närmsta åren åt att bygga upp sina liv igen innan de kan återgå till det liv de en gång byggt upp, drömt om och kämpat för? Hur mycket tid, energi och gnista har gått till spillo? Man har sista dagarna kunnat läsa om ett nytt så kallat "Fritzl-fall", där två kvinnor hållits instängda av sin far i 41 år och våldtagits upprepade gånger under alla år. 41 år är en stor del av ett liv, som dessa två människor berövats och aldrig får tillbaka. 41 år som de kunnat göra något av; till exempel levt sitt liv...
På ett märkligt sätt blir jag räddare för att råka ut för något, räddare för att få mitt liv förkortat eller begränsat. Jag frågar mig allt oftare vad det är jag vill få ut av livet och vad jag vill att folk ska minnas av mig den dag jag vandrar vidare.
När jag ser de lodare, uteliggare och alkoholister som tycks bli allt fler blir jag glad att jag själv inte fastnat i alkoholens träsk. Visserligen dricker jag alkohol, men är långt ifrån beroende. Jag lider med dem som fastnat i det träsk ett alkoholberoende trots allt är, samtidigt som jag blir glad att jag själv inte är den som kommer att supa bort flera år av mitt liv. Livet ska självklart vara en fest - i den bemärkelse varje människa väljer - men inte så långt att det blir ett tvång och ett beroende. Alkohol kan självklart vara en del av livet, men livet ska inte vara en del av alkoholen.

Hur stor del av vård liv lägger vi på vårt arbete? Från det att vi tar vår examen tills att vi går i pension lägger vi minst en tredjedel av vår tid på vårt arbete (naturligtvis under förutsättning att vi jobbat heltid hela tiden)!! Det är otroligt mycket tid. Hur viktigt är det då inte att vi arbetar med något som faktiskt känns meningsfullt, något som gör att man tycker att det är värt att stiga upp på morgnarna och gå till arbetet?!
Det må vara en extrem utopi, men visst vore det optimala att inte behöva arbeta alls, att man kunde göra det man vill av sitt liv ändå?! Att man kan arbeta om man vill, men låta bli om man vill göra annat med sitt liv...
Jag vet, i realiteten fungerar det inte så och det blir då än viktigare att man kan leva på något som känns meningsfullt och utvecklande för dig som person och människa.
Men ju längre tiden går, ju mer funderar jag själv på vad jag vill ägna min tid åt! Jag ångrar inte mycket av de val jag själv gjort genom åren, det är en sak som är säker! Jag anser att jag gjort det jag känt varit rätt för ögonblicket. Men jag märker att jag gör mina val med allt större omsorg och tänker efter allt oftare och noggrannare. Det känns allt viktigare att ta tillvara på tiden, att njuta och att leva livet helt enkelt. Man börjar inse hur bräcklig tillvaron är och hur snabbt livet faktiskt kan vända på ett sätt ingen människa önskar. Jag inser allt oftare vad lyckligt lottade vi är i trygga Sverige, där vi inte har några extrema katastrofer, där alla kan äta sig mätta och har tak över huvudet. Det finns visserligen några undantag, men de är ganska få om man jämför med andra delar av världen...
Jag har själv svårt att hitta det rätta svaret på vad jag vill av livet, mer än att göra det man anser är rätt för tillfället. Så länge man inte på ett eller annat sätt blir ekonomiskt oberoende, är man så illa tvungen att fortsätta arbeta och det gäller då att hitta något som känns meningsfullt för sig själv. Man får helt enkelt hoppas att man känner sig nöjd med sitt liv den dag man inser att livet närmar sig sitt slut och det är dags att lämna jordelivet...

DN 1, 2, 3, 4, 5 SvD 1, 2, 3

Bilderna lånade från Annehlie, Nathalie Brundin