Hur skulle man hantera en situation där en närstående gör något riktigt, riktigt dumt? Om man får veta att någon som stått en nära och man litat på plötsligt grips, åtalas och döms för ett grovt brott. Vissa brott kanske man skulle kunna leva med att en person gjort sig skyldig till, även om man inte direkt skulle gilla det. Men hur skulle man ställa sig till en grov våldtäkt, incestbrott, grov misshandel eller liknande?
Det finns exempel på våldtäktsrättegångar (bara för att ta ett exempel), där vänner och anhöriga hånat offret, påstått att offret ljugit och att den åtalade aldrig skulle göra något sådant. Trots att den åtalade i slutändan dömts i flera instanser. Hur skulle du själv ställa dig om din pojk-/flickvän, pappa, bror eller närmaste vän plötsligt dömdes för en grov våldtäkt? Skulle du behålla kontakten? Skulle du bryta den? Skulle du förneka vad som med största sannolikhet hänt, påstå att offret ljuger och fortsätta mer eller mindre som om ingenting hade hänt?
Medan jag jobbade inom polisen kom ofta diskussionerna in på hur man skulle agera om en kollega gjorde ett övertramp i tjänsten och man själv kallades som vittne i en efterföljande rättegång. Det florerar ju en hel del mer eller mindre (o)sanna rykten om poliser som håller varandra om ryggen i rättsprocesser. Själv har jag ingen koll på den statistiken så tänker inte ens diskutera hur vanligt förekommande det är. Men i vissa lägen tror jag tyvärr det är ett ganska mänskligt beteende trots allt.
Som polis/polisanställd får du ofta ta väldigt, väldigt mycket skit. Dessutom hamnar du ofta i pressade situationer, där det är helt mänskligt att bli rädd och uppstressad. Du kan inte alltid styra ditt beteende. Och låt säga att en kollega du jobbat med i många år - du känner personens familj och ni umgås även utanför arbetstid - plötsligt gör ett mindre övertramp. Kanske var det befogat att kollegan tog fram betongen, men han/hon slog ett eller två slag för mycket? Men det hela går till domstol och kollegan åtalas. Jag säger inte att det är rätt att ljuga/mörka, men det kanske är mänskligt?
Tänk dig ett annat, liknande scenario. Du jobbar som lärare på en högstadieskola - och vi vet alla hur provocerande tonåringar många gånger kan vara. Din kollega, som du känner väldigt väl och umgås med utanför arbetet, blir väldigt provocerad under en stor del av dagen av en och samma elev. Eleven passerar flera gränser för vad som är okej - och plötsligt rinner det över för din kollega, som ger eleven en örfil. That's it.
Visserligen fel agerat av läraren, men samtidigt kanske en förståelig reaktion av en lärare som jobbat hårt sista tiden, är trött och blivit rejält provocerad. Eleven anmäler, det blir rättegång om misshandel och du ska vittna...

Men när det blir grövre brott, blir det plötsligt inte längre lika "mänskligt" att försvara. Det känns inte längre som att jag kan hysa någon förståelse för personer - oavsett vilken relation man har till den åtalade - som ljuger eller försvarar någon som gjort ett rejält klavertramp.
Personligen skulle jag knappast ljuga i en rättegång, även om den åtalade var väldigt närstående. Om man sedan skulle tro att den som åtalats var oskyldig eller ej beror självklart på situationen. Det är klart att man inte vill tro att ens bror är våldtäktsman, ens vän är rånare eller pappa är pedofil. Men när bevisen är överväldigande, måste man också inse fakta. Tyvärr.
Frågan är väl sedan hur man ställer sig till att ha en fortsatt relation till någon som faktiskt dömts - och därmed med största sannolikhet är skyldig - för ett grovt brott. Där har man nästa dilemma.
Och hur ställer du dig till att någon gjort något allvarligt mot en annan anhörig? Då slits man mellan två läger, så att säga. Hur skulle du själv agera om någon i din närhet, sätter sig i bilen, backar och i det momentet kör ihjäl ditt barn? Det hela är en uppenbar olycka, du förstår att personen inte gjorde det med flit - men ditt barn dog trots allt i olyckan. Skulle du ha fortsatt kontakt med personen bakom ratten?
Det är säkerligen väldigt lätt att tala om hur man skulle reagera och agera i en situation innan man varit med om den, inte bara när det är frågan om sådant här! När man sedan står där, en nära anhörig eller kollega gjort något riktigt dumt blir plötsligt situationen en helt annan. Själv hoppas och tror jag att jag skulle ha tillräckligt med kurage för att säga sanningen i en rättegång, även om det är någon jag har en nära relation till som åtalas. Frågan är väl om man sedan skulle behålla kontakten med vederbörande. Det är ytterst svårt att säga - och förstås helt beroende på vad som faktiskt hänt...

Bilderna lånade från Regina Marine, Smakprov

AB 1