Ibland blir vissa saker nästan komiska, ibland undrar man om vissa saker verkligen är meningen att de ska ske. Denna resa är ett praktexempel kan jag säga! Allt flöt på väldigt bra fram tills vi var lossade i Rotterdam och skulle börja lasta för att gå tillbaka till Venezuela. Lastningen sköts upp om och om igen - och slutligen tog hela lastningen runt två veckor (!!).
Det var sedan dags att åka och vi skulle till en ankringsplats lite utanför Dover för att bunkra. På vägen emot bunkringsplatsen kommer beskedet att bunkringsbåten är åtta timmar sen på grund av vädret. Jaja, åtta timmar är ju inte så farligt och vi lägger oss på ankarplatsen för att invänta bunkerbåten.
Under denna väntan slutar gyrokompassen att fungera! Beslutet blir förstås att vi inte gör en Atlantkorsande resa med enbart en magnetkompass. Mycket på grund av att många av instrumenten på bryggan är beroende av gyrokompassen och navigeringen skulle bli rejält mycket svårare utan dessa instrument. Så det var bara att börja luska i hur vi enklast löste problemet! Till en början var det sagt att vi helt enkelt skulle köpa en ny kompass - och själv fick jag mer eller mindre en chock när jag fick veta vad en ny kompass kostar! Inte mindre än 110.000 kronor skulle rederiet få punga ut med för en ny gyrokompass. Men när det sedan visade sig att servicefirman kunde ordna fram reservdelar, fick det bli lösningen istället. En reparatör skjutsas ut till oss från land med en lotsbåt och mitt i natten skrider han till verket för att laga vår kompass.
Tidigt imorse var det hela klart och vi kunde till sist påbörja Atlantresan!
Det har verkligen varit förseningarnas resa, men lärorikt för oss som är elever ombord. Det har dykt upp saker, som knappast sker särskilt ofta - och framförallt inte under en och samma resa.

Nu är det så slutligen lördagskväll och för oss elever innebär det lite lugn och ro om det inte är något speciellt. Söndagarna är sedan lediga enligt elevavtalen, en lyx man sällan får den dag man väl kommer ut som styrman (eller vid någon annan befattning till sjöss).
Hemma i Sverige antar jag att valborgsfirandet förmodligen är i full fart just nu. Jag ögnade igenom dagens tidningar på nätet och som varje år ska man ta krafttag mot ungdomsfyllan. Polisen kraftsamlar och jag kan tänka mig att kommer ha att göra en sådan här kväll. För min egen del har Valborg aldrig varit en högtid som är specifikt förknippad med någon rejälare alkoholkonsumtion - varken i tonåren eller senare. Det har istället varit ganska lugna kvällar och när jag jobbade skift, åtog jag mig ofta att jobba Valborg.
Det känns lite tragiskt att vissa högtider ska vara så starkt förknippade med fylla och supande. Inte för att jag på något sätt är nykterist - jag dricker gärna alkohol - men är det inte märkligt att vi svenskar inte kan ha roligt utan att droga oss först?
Förra helgen kändes det lite märkligt att vara ombord, med tanke på att det var påsk. Någon påskkänsla infann sig aldrig riktigt. Och att det idag är Valborg är inget man direkt känner av heller. Att börja elda ombord på en tankbåt med 25.000 ton metanol i tankarna är knappast särskilt populärt, så jag får snällt vänta ett år till innan det blir dags för någon majkase för min del.
Visserligen är det så att de flesta högtider under året inte gör mig så mycket att jobba. Den enda dagen jag helst vill vara ledig är julafton, i övrigt gör det mig inte så värst mycket. Men som alltid är det förstås så, att kan man välja är man förstås helst ledig. Det enda jag känner att jag verkligen klarade mig bra utan idag, må vara kungens födelsedagsfirande. Jag har inget emot kungahuset, men springer heller inte iväg med svenska flaggan i högsta hugg när någon i kungafamiljen fyller år eller gifter sig.
Denna Valborg och kungliga födelsedag firas istället med läsk och lite Pringels - och förmodligen en film snart. Skål, kungen och grattis på födelsedan! ;-)

AB 1 BAR 1, 2, 3 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 SvD 1, 2, 3, 4

Bilderna lånade från Metropol, Postitivt är större än noll

Man blir snabbt bortskämd, snabbt van vid det som är aningen bekvämare. I grunden är väl egentligen inte det någon nyhet, men det är ändå ofta jag själv påminns om det faktiskt är så. Människan är lat av naturen, det är inget att göra åt.
Nu har vi legat ungefär tre veckor i eller utanför Rotterdams hamn. Först lossat, sedan gått ut till ankars några dagar för att sedan ha en väldigt långdragen lastning under ett par veckors tid. Det blir ett väldigt lugn ombord, eftersom det inte är så mycket man kan göra när man ligger till kaj. Normalt är liggtiderna de mest hektiska tiderna ombord, mycket ska hinnas med på så kort tid som möjligt för att man ska komma iväg så snabbt det går. Men när en lastning drar ut så här extremt, blir det istället ett väldigt lugn ombord.
Vi har inte kunnat komma och gå som vi velat förstås, lite jobb har det ändå funnits. Och av säkerhetsskäl måste det alltid finnas en viss minimibemanning ombord. Men ändå har man fått en viss hint av hur det kunde har varit ombord förr tillbaka på fartygen. Då liggtiderna inte räknades i timmar, eller som högst 2-3 dagar - utan många gånger i just veckor. Då fanns det möjlighet till landgång på ett helt annat sätt än vad det gör idag.
Men under tiden i Rotterdams hamn, har det ändå givits en del tillfällen att komma iland - och dessa tillfällen har varit välbehövliga! Efter tre månader till sjöss och endast ett besök iland, kändes det som att det var på tiden att få se något annat och få lite intryck utöver tillvaron ombord.
Så söndagen spenderades i Amsterdam och på tisdagen blev det möjlighet att komma iväg till Rotterdam en sväng. Båda städerna hade varsin charm, på sitt sätt. Amsterdam med sina gamla byggnader och alla kanaler, Rotterdam med istället väldigt moderna hus och byggnader. Båda dagarna hade vi dock otroligt härligt väder och man var påtagligt varm och svettig när man kom tillbaka till båten igen.
Och när vi inatt - till sist - avgick igen, kom en av de första regnskurarna över Freja Mœrsk sedan jag kom ombord i februari. Det är faktiskt sant! Under de tre månader jag varit ombord, har det endast vid två tillfällen regnat - och då bara under mycket korta stunder.

Men för att inte bryta det invanda mönstret med förseningar, tycks det nu bli ännu fler innan vi beger oss iväg emot Sydamerika igen. Lasten vi skulle ha i Rotterdam försenades eftersom inte hela lasten fanns på plats. Den kom istället i mindre båtar, som lade sig jämsides med oss och pumpade över lasten i våra tankar. Dels klarar dessa båtar inte av att pumpa i någon högra takt, dels var det flera av dem som försenade gång på gång - därav blev vi liggande så länge.
Inatt avgick vi så till Dover, där vi nu ligger till ankars för att bunkra ("tanka" båten, för den som inte är så insatt i facktermerna till sjöss). Dock tycks bunkringsbåten dröja ganska rejält. Vi har redan väntat 3-4 timmar och fler det bli. Från början skulle vi fått bunkra direkt, men det har sedan blivit uppskjutet gång på gång. Och bunkra måste vi ju för att ta oss över Atlanten, så vi slipper ro...
Men varför slopa ett vinnande koncept? Förseningar är vi ju redan vana vid, så det är bara att fortsätta på den inslagna banan. :-)

Bilden lånad från All Posters

Idag skriver Aftonbladet om Åsa, som fick sitt liv "kapat" på internet. Åsa har både en blogg och ett Facebook-konto där hon bland annat lägger ut bilder på sig själv och sin familj. För några dagar sedan fick hon dock ett mejl från en man som berättar det tycks finnas en kvinna som lever exakt samma liv som Åsa. Kvinnan ska ha stulit bilder och historier från Åsas blogg och Facebook-sida för att sedan göra om dem till sina egna.
Åsa har förstås polisanmält kvinnan, men så värst mycket kommer förmodligen inte att ske med anmälan. Det är en stor process att få ut exempelvis IP-nummer och straffsatsen anses inte vara alltför hög i de här fallen.

Åsa och hennes man säger att de mått mycket dåligt av händelsen och är förstås oroliga över vad detta är för typ av människa som gjort detta. Det är förstås helt förståeligt att man mår dåligt av en sådan sak, det skulle säkerligen de allra flesta göra. Men samtidigt har jag lite svårt att fullt ut hysa medlidande med någon som lägger ut bilder och olika uppgifter om sig själv och familjen på nätet och detta sedan på något sätt missbrukas.
Visserligen säger just Åsa att hon varit försiktig med vad hon lagt ut, men uppenbarligen var det ändå saker som går att missbruka av fel person. Även om jag i grunden anser att man ska kunna lägga ut vad man vill på nätet utan att det missbrukas, så är det tyvärr inte riktigt så det fungerar. Man måste alltid tänka sig för både en och två gånger innan man lägger ut någonting alls. Men framförallt vad gäller bilder, är det förstås extra viktigt! Själv är jag jätteförsiktig med bilder - och lägger aldrig ut bilder på andra personer än mig själv.
Lämnar man bilen eller hemmet olåst, är det ju bara en tidsfråga innan man utsätts för stöld eller inbrott. Samma sak där, visst kan man tycka att hemmet ska kunna lämnas olåst och ändå förbli orört, men det fungerar inte så. Tar du onödiga risker, kan jag inte alltid hysa fullt medlidande om något händer - även om jag fortfarande självklart skulle tycka det var hemskt och det i grunden är gärningsmannen/brottslingen som begått det största felet.
Som sagt är jag mycket försiktig med vad jag själv lägger ut, men det finns fortfarande saker på exempelvis den här bloggen som säkerligen skulle kunna missbrukas i fel händer. Därför är det förstås jätteviktigt att tänka efter innan man lägger ut något. Framförallt om man har barn! Jag skulle aldrig lägga ut bilder på mina barn på nätet (om jag hade några vill säga). På Facebook är jag aningen mer frikostig med bilder, men där har jag istället gjort inställningen att enbart personer som finns på min vännerlista kan se bilderna. Men man ska förstås ändå komma ihåg, att vill någon verkligen komma åt ens information på Facebook, så kommer de också åt den förr eller senare. Även om du ställer in att bara dina vänner ska komma åt din info. Så saker man absolut inte vill att någon obehörig ska komma åt eller någon kunna missbrukar har helt enkelt inte på nätet att göra. Så enkelt är det faktiskt. Tyvärr

Källa: Aftonbladet

Bilden lånad från Edvinsson

En stad jag alltid velat åka till är Amsterdam. Jag har hört väldigt mycket positivt och denna mysiga stad - och igår blev det så dags. Vi elever ombord Freja Mœrsk har ändå ledig på söndagarna och bokade in en heldag i Amsterdam. Från hamnen i Rotterdam är det bara någon timmes resa till Amsterdam kortaste vägen, så det var ett rätt enkelt projekt att ta sig iväg. Först taxi, sedan tunnelbana in till Rotterdam och därefter snabbtåget till Amsterdam.
Och vad starka alla intryck blir när man varit mer eller mindre avskärmad från omvärlden i flera veckor! Alla ljud, alla dofter, allt liv och rörelse. Helt plötsligt fick man se sig för när man gick, prata högt för att de andra skulle höra vad man sa...
Men visst är det en mysig stad! Vi fascinerades av alla båtar, alla kanaler, alla restauranger, parker, och fik. Under hela dagen satt vi i princip bara när vi åt lunch och middag, i övrigt strosade vi bara runt för att hinna se så mycket som möjligt.
Vissa saker kändes dock mer främmande. Som exempelvis den tunga haschdimman utanför de små "coffeeshops" som fanns nästan överallt. Den klibbiga, tunga röken trängde sig in i kläder och näsa utan minsta pardon. Det skulle nästan inte förvånat mig om det givit utslag ifall jag lämnat efter narkotikaprov efter gårdagen. Så kunde vi förstås inte låta bli att ta en promenad genom det så omtalade sexstråket "Red light district". Det var visserligen inte alls så som jag själv - aningen fördomsfullt - föreställt mig. Jag såg framför mig sjabbiga hus, utslagna människor - ja, nästan missär om man ska överdriva en aning.
Men istället var det lugnt och stilla och inte alls särskilt sjabbigt. Men visst var det på många sätt även rätt beklämmande med alla prostituerade man såg överallt. Hur de stod och kråmade sig i de skyltfönsterförsedda små bås, som ju är så specifikt för den här typen av kvarter. Hur de helt ogenerat gick och bjöd ut sina tjänster öppet på gatorna.
Nu kommer garanterat en och annan av er läsare hävda att "jamen, de har ju valt det själva!". Och javisst, det finns säkerligen en och annan som faller under den kategorin. Men jag vågar nog hävda att merparten inte gör det. För kan man säga att en person med psykisk ohälsa, drogproblem eller annan problematik faller under den kategorin? Det är personer som i grunden har även andra problem som det behöver hjälp att ta sig ur. Och som en följd av de tidigare problemen kommer prostitutionen.

Nog om detta. Bortser man från de mindre roliga delarna, så var Amsterdam en otroligt härlig stad. Och precis som många andra delar av Europa har vi i Holland ett strålande sommarväder. Åtskilliga plusgrader och strålande solsken. Det gick mycket vätska under allt promenerande i stan kan jag säga! Det var inte utan att det kändes aningen vemodigt att ta sig tillbaka frampå kvällen igen...

---

VG 1

---

Lånfredagen har förflutit i lugnt och stilla mak ombord på Freja Mœrsk. Det har bokstavligt talat inte gjorts särskilt många knop här idag. Lastningen pågår fortfarande, med en takt jag aldrig sett maken till! Hamnen tycks ha skyllt på både det ena och det andra och lasten pumpas ombord i en takt på ungefär 200-300 m³ i timmen. Mot det normala på minst 1.000 kubikmeter i timmen. All last har inte funnits på plats från början och därför har det istället kommit små tankbåtar med delar av lasten, man har sedan lagt till jämsides med oss och så har lasten pumpats över.
Den last som faktiskt funnits i terminalen i hamn har sakta, sakta pumpats ombord och man har skyllt på olika tekniska missöden som mest verkar ha varit undanflykter för att dra ut på tiden.
Men varken vi ombord eller rederiet klagar särskilt mycket. För oss i besättningen innebär den långsamma lastningen istället en lugn påskhelg. Någon gång under påskaftons morgon ska vi byta kaj för att last det sista. Som det verkar kommer det dock inte vara särskilt mycket action sedan vi bytt kaj - istället kommer den sista lastningen att starta på måndag. Detta innebär förstås möjlighet till landgång och en hel del ledig tid även om man är ombord.
Och eftersom hamnen inte varit redo att starta lastningen som överenskommet, blir hamnen ersättningsskyldig. En ersättning som på fackspråk kallas demurrage. Detta förekommer vid förseningar, för att det ska löna sig för fartyget att vänta, även om det innebär att man måste tacka nej till andra laster. Och det är stora summor vi pratar om! Många gånger åtskilliga tusen dollar per dygn. Så jag kan tänka mig att man även från rederiets sida gnuggar händerna och tycker detta är otroligt lämpligt. Många gånger är några dagars demurrage mycket mer lönsamt än att ta en ny resa, så det är klart att man blir nöjd när den situationen uppstår. Och lämpligare läge kan det ju inte vara för en sådan här försening med tanke på att det är storhelg och allt. Det blir ju lite extra lugnt när det nu ändå är helg, man kanske kan få någon form av helgkänsla ändå?!

Och precis som jag förstått att det varit hemma i Sverige, har Rotterdam sista dagarna haft ett vårväder utan dess like. Med svenska mått mätt har det varit högsommarvärme med strålande solsken och åtskilliga plusgrader. Även om man inte jobbat särskilt hårt, har man ändå varit svettig efter bara någon timme ute på däck. Och då är vi ändå inte särskilt långt söderut egentligen.
Men vädret tycks hålla i sig och det kunde helt enkelt inte passa bättre. Tillfålle kommer säkerligen att ges att komma iland och då vill man ju inget hellre än att ha bra väder!
Långfredagen gav möjlighet till en snabbvisit iland och en större affär för oss sjömän, som finns i närheten av hamnen. Här erbjöds det mesta man kan tänka sig att behöva efter några månader till sjöss. Tvål, parfym, tandkräm, kläder, tidningar, böcker - och så förstås en hel del annat.
För min egen del var det mest en fråga om att det var skönt att komma iland en stund och det var inte mycket jag handlade. Men lite duschtvål och några par billiga strumpor blev det i alla fall.
Det är inte utan att jag kan ana hur det är att komma ut i friheten efter en tid i fängelse, när jag sätter min fot på kajen efter att ha varit ombord i åtskilliga veckor utan att ha haft särskilt många möjligheter att komma någonstans. Visserligen är jag ombord av egen fri vilja, jag kan själv välja att avbryta praktiken och åka hem precis när jag vill. Så jag kan ju inte jämföra tillvaron ombord med ett straff. Men det är en otrolig kontrast att komma iland, att plötsligt känna helt andra dofter, höra andra ljud och utsättas för andra intryck än man är van vid ombord på ett fartyg. Det blir en enorm kontrast - och nästan en chock för kroppen och sinnena. Så att man måste "slussas ut i samhället" stegvis efter en fängelsevistelse börjar jag verkligen förstå!
Men idag får man väl säga att det var första steget i denna "utslussning", då det förmodligen kommer ges fler tillfällen att komma iland under helgen. Först den 28:e beräknas vi lämna Rotterdam igen! Så imorgon - på självaste påskafton - hoppas vi på att kunna få se delar av stan. Antingen Rotterdam eller till och med ta tåget till Amsterdam; en resa på runt 45 minuter om jag förstått agenten rätt....

EX 1 SvD 1

Bilderna lånade från Pusha, Anli

Glad påsk kära läsare, vänner och övrigt löst folk!

Önskas från Rotterdams hamn... :-)

När jag sökte in till sjökaptensutbildningen var jag helt inne på att jag skulle gå till sjöss. Jag hade skygglapparna på och vägrade nästan tro att jag skulle jobba någon annanstans än på en båt någonstans på världshaven.
Fortfarande är tanken att jag på något sätt ska vara till sjöss, att jobba på någon form av båt. Åtminstone under någon period. Men ju mer jag läser de platsannonser som finns inom sjöfarten, inser jag också hur många olika yrken och jobb det faktiskt finns att söka! Och jag kan fortfarande ha nytta av min sjökaptensexamen.
Så alltmer har jag börjat vidga vyerna, ju mer jag insett hur pass stor sjösektorn faktiskt är! Det finns många yrken där man fortfarande hamnar inom sjönäringen på något sätt och som fortfarande kan kännas väldigt intressanta.
Dessvärre är det allt vanligare med just dessa jobb att man ska ha ett antal års erfarenhet till sjöss - men det beror ju självfallet på vilka jobb det är man söker också.
Det handlar nu förstås inte om att jag ändrat mig, att jag inte längre vill vara till sjöss. Istället att jag insett fler möjligheter, att jag fått upp ögonen för andra yrken också. Och att sjönäringen är ett ganska stort område, där man - om man inte är alltför kräsen - kan få massor med olika jobb och fortfarande ha nytta av den utbildning man gått.
Trots allt var det en starkt bidragande orsak till att jag sökte mig just till sjökaptensutbildningen. Inte för att jag tidigare tänkt mig andra jobb än till sjöss, men på grund av att jag anade jag kanske någon gång ville byta och göra något helt annat. Då skulle det ändå inte kännas som att utbildningen varit "förgäves". Men när jag nu börjat läsa platsannonserna, inser jag vilka möjligheter det finns - och att det inte alls behöver vara något "nederlag" eller "nedbyte" om man söker sig någon annanstans än till någon båt.
Vissa jobb skulle jag dock inte söka mer än i yttersta nödfall i alla fall! Dit hör till exempel linfärjor och bilfärjor. Det skulle kännas alltför monotont att åka fram och tillbaka över någon liten kanal eller vik på en sådan. Ingen utmaning alls. Inte för att jag nedvärderar dem som faktiskt har sådana jobb - trivs man med det är allt bra. Men själv skulle jag inte stå ut särskilt länge.

Fortfarande har det nog inte riktigt kopplat för min del att det är påskhelgen till helgen! Livet ombord har rullat på som vanligt och särskilt mycket till påsk märks inte direkt av. Visserligen hör påsken till en av de högtider jag inte firar särskilt mycket och "bryr mig minst" om. Det har varit många påskhelger jag jobbat genom åren! Så i grunden gör det mig väl egentligen inte så hemskt mycket att vara här. Men jag måste väl ändå erkänna att om jag hade fått välja, hade jag förstås helst varit hemma, ätit godis, sill och druckit öl och snaps till.
Men man kan inte få allt här i världen. Istället ligger vi vid en varm kaj i Rotterdams hamn och lastar. Vi kommer - enligt de senaste buden jag själv fått - ligga kvar över påskhelgen och avgå tisdag eller onsdag.
Men buden har ändrats gång på gång på sistone och kan därmed garanterat ändras fler gånger innan det blir avgång. Det är ju lite så det är till sjöss; buden ändras konstant och man vet aldrig riktigt från dag till dag huruvida det sista man hörde kommer hålla i sig eller ej. Men det är ju samtidigt också en del av charmen med livet till sjöss om man frågar mig! Men frågar man mig om något eller ett par år, kanske jag är av en helt annan åsikt.
Om man som styrman har hand om reseplaneringarna, blir det otroligt mycket extraarbete att ständigt behöva göra om reseplaneringen för varje gång planerna ändrats. Och överstyrman ombord på Freja Mœrsk har sista dagarna slitit sitt hår över alla ändringar kring last, lastplaner, lastkvantiteter och lasttider. Det har ändrats gång på gång och så har lastplaneringen fått göras om. Något som är ett ganska stort arbete. Så den dag jag själv sitter i samma sits, kanske jag inte alls tycker det är charmigt med ständiga planändringar hit och dit. Sådant som återstår att se helt enkelt. :-)

Bilderna lånade av Kajsa Ingemarsson, Susie

Ett härligt vårväder har lägrat sig över ankarplatsen utanför Rotterdam. Det är nästan så man faktiskt längtar hem till den svenska våren, det är en sak som är säker.
Det är en underbar känsla när man kommer ut på däck och känner de ljumma våvindarna svepa in från havet. Istället för att jobba med att knacka rost, måla och vaska får man längtan till någon härlig uteservering istället. En uteservering med något gott att äta och dricka och bara njuta av det härliga vårvädret. Även om jag kan tänka mig att det är aningen svalare om man kommer upp till Sverige, än vad det är här utanför Rottedam. Men vad jag förstått på mejl, telefonsamtal och tidningsartiklar hemifrån, är det ett härligt vårväder även därhemma. Och prognoserna för Sverige ser ju skapliga ut de med!
Själv kommer jag istället befinna mig någonstans ute på Atlanten runt påsk, så jag kommer knappast ha det direkt kallt jag heller.
Men att det närmar sig påsk har jag knappt kopplat får jag nog erkänna. Det är inte något som direkt diskuterats ombord - och något påskris är det inte tal om förstås. Vad som återstår att se är om den filipinske kocken kommer laga någon form av påskmat till helgen? Hur som helst kommer det knappast bli någon nubbe eller påsköl till sillen, det är EN sak som är riktigt säker! Möjligen kanske vi får se lite godis också, men där går fömodligen gränsen skulle jag tro.

Jag har nu smått börjat räkna ner för hemfärden, men får konstatera att jag har minst sju veckor kvar innan det är dags att packa väskan och åka till närmsta flygplats för att åka hem till Kalmar och Sverige.
Någonstans halvvägs genom en längre period till sjöss brukar det oftast komma lite av en "formsvacka". Då har man varit iväg ett bra tag och samtidigt är det rätt lång tid kvar. Fyra månader är i sig en lång tid och att nu veta att man har nästan hälften kvar känns ganska långt. Samtidigt vet jag ju att det nu är nedräkning på allvar och att jag sedan är färdig med utbildningen när jag kommer hem.
Samtidigt ska jag inte alls klaga på mina fyra månader till sjöss! Matroserna ombord gör i snitt sex månader i ett svep. Sedan är de normalt hemma 2-3 månader innan de sticker iväg igen på nästa sexmånaderskontrakt. Och de flesta som var till sjöss fram till för bara några decennier hade inte många veckor iland varje år! Då hade man sin tillvaro till sjöss och hade i bästa fall runt en månad per år som man var hemma och ledig. Idag har man oftast inte mer än sex månader ute - och är sedan ledig minst den tid man har varit ute.
Men jag tror de flesta sjöman, oavsett hur länge man är ute och oavsett hur bra man trivs någon gång emellanåt längtar hem. Det märker jag emellanåt ombord här och har på något sätt märkt det på de allra flesta båtar jag varit på. Det må möjligen vara på färjorna som hemlängtan bara är undantag bland den ordinarie besättningen. Där jobbar man som mest 2-3 veckor i ett sträck och hinner kanske inte hinna bygga den hemlängtan man kan få om man är ute längre...

AB 1 DAGEN 1, 2 SvD 1, 2

Bilden lånad från Svahn's fotoblogg

Än så länge tänker jag inte börja klaga på att ligga till ankars, än så länge känns det faktiskt helt okej! Vi är nu inne på dag nummer tre till ankars och lugnet ligger kvar över Freja Mœrsk. Sista beskedet verkar på peka på att lastningen - som egentligen skulle ha börjat idag - kör igång i övermorgon, den 20/4. Runt ett dygn tror man lastningen ska, sedan blir det bunkring utanför England innan det bär av emot Venezuela igen.
Men jag förstår på sätt och vis dem som klagar när det blir längre perioder till ankars. Klart det blir långtråkigt i slutändan. Som elev är ju också tanken att man ska lära sig lite när man är ombord - men man lär sig inte särskilt mycket på att dricka kaffe och äta direkt. Och självklart skulle man bli ganska less efter en tid till ankars. Det finns exempel på fartyg som legat inte bara veckor, utan månader till ankars - och DÅ skulle även jag bli smått knäpp kan jag säga!
Men jag har fått dagarna att gå i ett lugnt mak. Igår var det ledigt - om man är elev - men idag rullade "allvaret" igång igen. Lite påtande på däck under eftermiddagen och sedan ett par timmar på bryggan. Men så värst mycket gjort blev det inte i slutändan, i alla fall inte på bryggan. Där är det som minst att göra just när det är frågan om att ligga till ankars. Men lite papper i alla fall; sjökortsrättningar och annat fanns det att påta med en stund.
Så har jag för en gångs skulle baxat mig ner till båtens gym en sväng. Det är verkligen inte många gånger jag nyttjat det, så nu tyckte jag att det var dags! Jag kände verkligen att jag hade en massa överskottsenergi att göra av med... Nu är visserligen ordet "gym" kanske inte det rätta ordet för ett litet utrymme med ett löpband, en träningscykel, en roddmaskin och några tyngder - men det är i alla fall den vedertagna benämningen ombord på detta lilla trånga utrymme med träningsmöjligheter. Men det var i vilket fall skönt att röra på sig, känns som att man kommer sova avsevärt bättre inatt!

Bilden lånad från Linda Palm

När jag själv upptäckte Lars Winnerbäck för ett antal år sedan, insåg jag knappast hur stor han faktiskt är. Först sedan jag varit på ett antal av hans konserter och insett vilka publiker han drar, förstod jag att han trots allt är stor som artist.
Personligen har jag samtliga Winnerbäcks skivor, bortsett från några singlar och samlingplattor. Och blir det tillfälle, brukar jag förstås pysa iväg på en och annan konsert. Fyra stycken har det hittills blivit - och fler lär det bli.
Såg just att det är dags för ny turné i höst! Vad gäller de flesta konserterna i Sverige, tycks de vara utsålda. Man har till och med lagt in extra spelningar, men även dessa tycks ha sålt slut väldigt fort. Å andra sidan är detta en turné i miniformat tydligen. Mindre scener, mindre publiker...
Lite av en besvikelse var det ju att biljetterna var slutsålda - men dock verkar det finnas kvar i Köpenhamn. Så inte omöjligt att det för min egen del blir en liten tripp ner till Danmark framåt höstkanten. Köpenhamn i sig är ju en härlig stad och kan man kombinera det med en Winnerbäck-konsert så blir det ju ännu bättre.
Så den som vill se Winnerbäck i höst tycks få masa sig iväg över sundet till Landet-med-det-konstiga-språket. Men det är inte något jag själv gråter över i alla fall. Har till och med börjat titta lite på flyg och hotell och jag tycks komma relativt billigt undan. Flyget tycks vara billigare än tåget faktiskt - och billiga hotell tycks det inte vara så svårt att få tag i heller om man är ute i god tid. Runt 1000-lappen för flyga fram och tillbaka och så 300 kronor natten för hotell, vad sägs om det?

Bilden lånad från Bella

Många till sjöss klagar på hur tråkigt det är att ligga till ankars, hur långtrålkigt det är och vilket slöseri med tid det kan upplevas att vara. Och jovisst, när man hör om fartyg som kan ha fått ligga till ankars i veckor och till och med månader, förstås jag vad folk menar! Självklart skulle jag också bli uttråkad efter lång tid till ankars. Men några dagar gör mig faktiskt ingenting. Ett lugn och en stiltje hägrar sig över fartyget och det stressas verkligen inge i onödan. Istället ges tid till sådant som man inte alltid har tid med i normala fall. Underhåll, rensande och plockande...
Så den stress som brukar vara i hamn märks det just nu inte skymten av ombord. Hamndagarna är oftast de mest hektiska till sjöss; allt ska fort, fort och alla springer runt som yra höns. Men så gick vi ut utanför Rotterdams hamn i fredag och sedan la sig lugnet.
Dimman har legat tät kring Rottedams ankarplats och emellanåt har det varit med nöd och näppe man kunnat urskilja de andra fartyg som legat här. Detta trots att det inte är särskilt långa avstånd mellan båtarna.
Men när jag tidigare ikväll kom ut på däck och såg solen sjunka bakom fartygen och färga dimman och nästintill spegelblanka vattnet i olika nyanser av gult, rött och orange blev det smått andäktigt kan jag säga! Emellanåt är det otroligt vackert till sjöss - och sådana här gånger klagar man inte ens på dimman!

Nu väntar vi på besked vad gäller nästkommande last, något som ännu inte är riktigt klart. Vi vet vad vi ska lasta och att vi ska till San José i Venezuela, men vi vet inte kvantitet och dencitet ännu. Något som gör det omöjligt att göra en lastplanering till exempel. Så överstyrman - som är den som ansvarar för lastplaneringarna - går runt och småmuttrar lite, eftersom det inte alltid är helt kul att få sådana besked i sista stund.
För min egen del har dagen fyllts av reseplanering och lite pappersarbete tillsammans med styrmännen. Något som passat mig ganska bra. Och för ovanlighetens skull har jag sedan köpt både läsk och godis från "slabben" för att mysa in mig i hytten under kvällen för att titta lite på film. Någon lycks måste man ju unna sig när det trots allt är lördag, eller hur?!
När jag är hemma, är det ytterst sällan jag har någon längtan efter läsk och godis och det hör verkligen till ovanligheterna att jag köper det. Men väl till sjöss blir det andra bullar - och jag får istället ett rejält sug efter sötsaker av alla de slag. Både i flytande och fast form. Så nu blev det chips och läsk och så film på datorn. Det är det närmsta "lördagsmys" man kommer ombord på en kemtanker på en ankarplats utanför Rotterdam kan jag säga. Men inte helt fy skam heller. Och med tanke på den avhållsamhet man annars underkastar sig till sjöss, så får man väl ta till andra laster istället. Hemma hade jag en lördagskväll förmodligen satt i mig en eller annan öl eller glas vin, så detta känns aningen bättre för kroppen på nåt sätt. Även om det säkerligen råder delade meningar kring om chips och läsk är bättre än chips och öl... ;-)

Bilden lånad från Fitnesstar

I måndags publicerades en debattartikel på Newsmill med rubriken som ni ser här ovanför. Det har sedan visat sig att personen som skrivit under artikeln - Jens-Otto Eliasson - inte existerar. Istället är det en grupp kvinnor som kallar sig Herrpillret som står bakom artikeln. Artikelförfattarna hävdar i DN att de försökt skicka in liknande artiklar i samma ämne men med kvinnliga underskrifter - och då har artikeln inte publicerats. När man sedan använde en manlig pseudonym publicerades den.
Ja ja, själva den delen tänker jag inte lägga mig i. Jag vet trots allt inte hur det gått till, om det faktiskt är så att de inte fått in sin artikel när de använt sina riktiga namn. Men nu syns de i alla fall - och har säkerligen fått ännu mer debatt kring ämnet i och med detta lilla (och ganska oskyldiga) "tilltag".
Men grundtanken med ett p-piller för män kan jag dock hålla med om! Även om jag inte tänker börja dra paralleller med jämställdhet och så vidare. Och jag blir faktiskt lite brydd över vissa av kommentarerna till den här artikeln; man ju verkligen undra om de är allvarligt menade?! Kommentarer som att "riktiga män äter inte p-piller" och "hur säker kan man vara på att mannen faktiskt tagit sitt piller?" ploppar upp några gånger bland kommentarerna till exempel. Själv undrar jag hur säker jag som kille kan vara på att en tjej talar sanning om samma sak? Det kan jag förstås inte alltid göra. Men vill jag vara hyfsat säker på att det inte blir någon oplanerad graviditet, så hjälper det ju då förstås att det finns enkla preventivmedel även för män.
Jag är måttligt insatt - det får jag erkänna - men undrar hur mycket forskning som faktisk förekommer? Helt omöjligt borde det väl ändå inte vara att få fram ett p-piller för män, eller hur? Även om jag själv inte riktigt anser mig höra till den gruppen män, så pratas det ju en hel del om killar/män som inte alltid tar sitt ansvar i sådana här sammanhang. Så varför inte försöka få fram ett bra hjälpmedel som åtminstone kan hjälpa några på traven att ta ansvaret?! Själv skulle jag inte tveka en sekund att använda sådana piller om de fanns, det kan jag säga! :)
Sen förstår även jag att det inte är något man plockar fram över en natt, självklart behövs det forskning, tester och åter forskning och tester. Men så är det ju med alla typer av läkemedel, eller hur?

Bilderna lånade från DN

Skulle du donera en njure om du fick 300.000 kronor för det? Enligt en Sifo-undersökning bland 1.000 svenskar, skulle inte mindre än 22 % kunna tänka sig att göra just det. Själv undrar jag vad som lockar mest i det läget; pengarna eller möjligheten att få hjälpa någon? Risken är säkerligen att många enbart gör det för pengarnas skull, att det är personer som är ekonomiskt utsatta på något vis som skulle donera organ för att komma ur en ekonomisk kris.
Själv känner jag mig aningen kluven till hur jag skulle göra om systemet fanns. I grunden har jag inget emot att donera organ och är ju med i donationsregistret, men just när det blir pengar inblandade känns det mer som något av ett moraliskt dilemma. På något vis känns det märkligt om pengar blir inblandade i en sådan sak, att kroppen förvandlas till någon form av handelsvara.
Enligt svensk lag är det visserligen förbjudet att betala för nya organ, precis som i i princip alla länder. Det enda land, där staten betalar för njurdonationer är Iran - som också är det enda land som inte har någon kö för transplantation. Så i Sverige är det väl knappast aktuellt med ett system att få betalt för njurar, åtminstone för tillfället. Och frågan är väl det kommer bli det heller.
Men hur skulle ni själva göra om möjligheten fanns? Skulle ni ge bort en njure om det hägrade 300.000 kronor för besväret? Rent fysiskt kan de flesta leva ett normalt liv efter en transplantation, med skillnaden att vissa sjukdomar kan få värre konsekvenser om man har en njure istället för två. Kanske inte ett helt självklart svar, eller hur?

Källor: DN 1, Sahlgrenska sjukhuset 1, 2

Bilden lånad från Meny.se

Ibland har man vissa dagar då det liksom känns som att saker och ting faller på plats, att allt bara stämmer. Och idag är just en sådan dag.
Häromdagen klagade jag vilt på ett rederi jag tidigare gjort praktik hos. Saken var den att jag gjort 30 dagars praktik där - och vi måste ju ha minst 28 i ett sträck på en båt för att vi ska kunna tillgodoräkna oss en praktikperiod. Så så långt är ju allt som det ska. Men saken var den att rederiet till Transportstyrelsen - som godkänner våra behörigheter, utbildningar och certifikat - rapporterat in 20 dagar. Hux flux kunde jag alltså inte tillgodoräkna mig en praktik jag faktiskt gjort. Idag fick jag äntligen - efter en hel del mejlande till det aktuella rederiet - tag på rätt person för att reda ut det hela. Han hade inte hunnit kolla allt ordentligt ännu, men höll med mig om att det såg konstigt ut. Precis som jag själv misstänkt, anat, hoppats och trott, misstänkte man även från rederiets sida att det inte var frågan om något annat än ett misstag vid inrapporteringen av dagar - och något som därmed går att rätta till utan några problem. En stor sten lyftes från mitt bröst, för det känns som det sista jag nu behöver är ytterligare en månads praktik för att få ut min behörighet som styrman. Det kändes riktigt skönt att det faktiskt kommer att lösa sig till det bästa.
Positiva sak nummer två för dagen kom när jag fick min post i samband med att vi la till här Rotterdam i morse. Jag har nämligen fått mitt examensbevis som sjökapten!! Därmed har jag ett bevis på att jag har den teoretiska utbildningen för att få jobba till sjöss!! Det hela är dock inte så enkelt som man skulle vilja tro. Nu har jag teorin, men först när jag gjort klart min praktik har jag min behörighet - att jobba som styrman. Efter några år som styrman, varav en del måste vara som överstyrman, har jag den praktiska erfarenheten och därmed behörigheten att jobba som kapten.
Men med andra ord, är jag nu i princip färdig styrman. Om knappt två månader har jag gjort färdigt min praktik och kan sedan ta jobba som som högst andrestyrman. En helt euforisk känsla efter allt kämpande med tentor, inlämningsuppgifter och simulatorkörningar. Härmed är det så gott som enbart utförsbacke innan jag faktiskt är färdig! Synd bara att man är på en "vit" båt, för man har ju därmed inget att fira med. Man får det dubbelt upp när man kommer iland istället... :)

Bilden lånad från Joselin,

Engelska kanalen är minst sagt en utmaning, det kan jag gå i ed på! Jag har gått genom kanalen en gång förut, men då klaffade det aldrig att jag var med på bryggan och kunde se hur det gick till. Men nu har jag sett det med besked - och svettigt var det. Jag har en stark, övertygande känsla av att om jag ska köra genom denna kanal som nyutexaminerad styrman om några månader, kommer jag vilja ha kapten på bryggan att hålla i hand!
Det kom båtar från alla håll kändes det som. Och det hade väl inte gjort någonting, om det inte var för alla fiskebåtar som knappt tycks ha förstånd att följa sjövägsreglerna. Så vi fick gå i sicksack bland alla båtar som låg kringströdda kring farleden.
Har man gått två veckor över Atlanten, känner man sig snudd på paralyserad när det plötsligt smäller till och blir så tät trafik som det varit igår och idag. Runt 12 timmar tar passagen genom Engelska kanalen och sedan känner man sig rätt mör, det kan jag lova!
Men inom närmsta timmarna lägger vi till i Rotterdam för att lossa. Sedan tycks det bli att gå ut en bit för att ankra i väntan på lastningen som beräknas komma igång den artonde. Och att ligga till ankars är oftast relativt lugnt, det finns inte alltid så mycket att göra. Inte för att det varit överdrivet hektiskt sista tiden, men att det är lugnt några dagar är ju inte heller till någon större skada!
Sista dagarna har det varit viss torka i kylskåpen ombord på Freja Mærsk. Det är faktiskt så enkelt att maten börjar ta slut! Meningen var att vi skulle proviantera när vi kom till San José för ett par veckor sedan, men leveransen kom aldrig fram i tid - så vi fick åka utan maten! Men nu tycks det som att man faktiskt kommer att hinna fram med vår mat i tid - så förhoppningsvis behöver vi inte åka tillbaka mot Sydamerika utan proviant denna gång. Även om jag inte tror vi kommer behöva svälta, så känns maten redan nu ganska torftig och tråkig - så hur ska den då inte vara om ytterligare någon vecka? Och för en matfantast som lilla jag är tråkig och fantasilös mat det värsta som finns! ;-)

Bilden lånad från Teacher's paradise

Så är det ungefär ett dygn kvar innan vi tar lots för att åka in mot Rotterdams hamn. Det är i dagarna exakt två månader sedan jag mönstrade på här, så det är nästan lite nostalgiskt. När man tänker tillbaka på att man satt i agentens minibuss och man smått nervös skjutsades ut i det enorma hamnområdet för att mönstra på en helt främmande båt. Jag hade knappt någon aning om vilka länder båten gick på - och ännu mindre vilken slags människor jag skulle träffa när jag väl kom ombord.
Nu, efter två månader och ungefär halvtid, börjar det bli lite vardag över tillvaron ombord på Freja Mœrsk istället. Även om jag givetvis har en hel del kvar att lära vad gäller yrket som styrman, så börjar man nu kunna rutinerna ombord ganska väl. Det är inte längre något nytt och i den bemärkelsen har det lagt sig ett hölje av vardag över tillvaron ombord, även för mig.
Sen försöker jag fortfarande - förstås - haka på besättningen så mycket det bara går för att lära mig saker och ting in i det sista. Två månader har jag kvar och i juni kan jag förväntas sköta jobbet som styrman alldeles på egen hand. Det känns skrämmande på något sätt! Jag blir nästan dagligen påmind om hur osäker man känner sig i väldigt mycket.
Grundkunskaperna för det allra mesta finns någonstans i bakhuvudet, men det gäller ju att omsätta detta till handling, att kunna plocka fram och lägga ihop kunskaperna. Det är inte alltid helt lätt kan jag säga! Det är otroligt många moment i det här jobbet och det kommer ta tid innan man känner sig riktigt säker och hemmatam...
Ibland känns det som att man skulle behöva bra mycket mer praktiktid än vad som faktiskt ingår i utbildningen. De 12 månader vi har känns inte riktigt tillräckliga alla gånger. Men samtidigt lär man sig med tiden när man väl börjat jobba också! Jag håller tummarna för att jag kommer ha bra kolleger på första båten, kolleger som kommer ha tålamod med att jag frågar en del.
Här får jag i alla fall vara med väldigt mycket och de flesta har varit duktiga att säga till när det händer något som kan vara av intresse för mig som elev. Så det känns som att jag kommer att ha lärt mig väsentligt mycket mer här än jag gjort på många av de andra praktikbåtarna jag varit på tidigare. Det beror ju så otroligt mycket på vem man går med, hur pass ambitiös ens handledare faktiskt är när det gäller att lära ut. Jag har visserligen aldrig gått dubbelt med någon som varit rent usel, men hur mycket allvar de tagit sin uppgift på har verkligen varierat. Vissa har varit rejält ambitiösa, medan andra tagit det lugnare.
Sedan är det självklart även upp till mig att fråga och försöka haka på också. Men det är en svår balansgång att vara elev emellanåt! Man vill inte vara ett plåster, som resten av besättningen bara tycker är jobbig och en "pain-in-the-ass". Samtidigt som man inte heller vill verka ointresserad heller...

Bilden lånad från Skolbilder

Undrar om det finns någon fråga som vi människor genom tiderna grubblat mer över än just meningen med livet? Hur många filosofer, "förstå-sig-påare", vetenskapsmän och lekmän har försökt att hitta ett vettigt svar genom årtusendena?

Och de flesta av oss har säkerligen tänkt tanken någon, undrat om det finns någon vidare mening än att "bara" jobba, äta, sova och fortplanta sig. Vad händer den dag vi dör? Väntar något "på andra sidan" som ger tillvaron på jorden en vidare mening än den vi själva ser här?
Något rätt svar finns knappast, sanningen beror till största delen på vår egen livsåskådning, om vi har någon religiös tro eller liknande.
Mest på skoj googlade jag "meningen med livet", utan att tro att jag skulle få något svar, men möjligen se vilka teorier som finns. Och teorier finns, det kan jag lova. Och de sträcker sig från att det inte finns någon som helst mening med livet till de mest fantasifulla teorier du kan tänka dig.
Själv tror jag att det mänskliga psyket fungerar på så sätt att vi måste se en mening med saker och ting, få saker att bli meningsfullt. Något som saknar mening kan vi inte greppa och förstå. Precis som att vi inte kan greppa att att något är oändligt, bara försvinner eller liknande. Det räcker vår intelligens inte riktigt till. För oss måste det finnas meningar och förklaringar till sådant som sker ióch uppstår, annars får vi nog inte riktigt ihop det.
Medan jag bläddrade bland alla teorier jag hittade på nätet, hittade jag två stycken som jag kände passade ganska bra in på hur jag själv skulle beskriva min egen syn på livets mening. Enligt existensialisternas ståndpunkt finns det ingen grundläggande mening, men vi kan själva skapa en mening. Som unik individ kan jag göra val och handlingar i livet som skapar mening. Något som också förstås innebär ansvar likväl som en oro för att mina val kan bli fel.
En annan teori - som på sätt och vis kan påminna lite om den tidigare - är att meningen med livet är en livsuppgift.  Det kan vara ett projekt eller en strävan, ett mål som man själv har satt upp. Det kan vara alltifrån en politisk idé eller religiös gärning till en jorden-runt-resa, ett företag, en utbildning eller liknande. Något som på något vis skapar struktur i och inriktning på tillvaron helt enkelt.
Och någonstans där mittemellan står nog jag själv! Livet har den mening vi själva ger det genom våra val, genom våra handlingar och beroende på vilken uppfattning vi har i form av religiös tro och liknande.
Det jag dock är säker på att vi alla måste komme ihåg, är att vi bara har ett liv att spendera! Vi vet vi inte vad som händer den dag vi dör. Och döden kan komma när vi minst anar det, så vi ska inte skjuta upp något som vi kan göra redan idag.

För ett antal år sedan jobbade jag med en man - låt kalla honom Gustav* som då var strax över 55 år. En onsdagseftermiddag står vi ute på vår arbetsplats uteplats och röker och Gustav berättar att han i dagarna tagit ett ganska stort beslut. Enligt det löneavtal vi hade, kunde man gå i pension vid 60 års ålder och då få i princip samma pension som om man väntat till 65. Gustav hade nu bestämt sig att han skulle nappa på detta.
Jag såg hur han myste när han berättade om planerna att säga upp sin lägenhet i stan och flytta till sin sommarstuga i Jämtland. Där skulle han sedan ägan sig åt sådant han inte ansett sig haft tid med under alla år. Han skulle jaga, fiska - och resa! Han var frånskild och hans enda dotter vuxen och "hade ju sitt eget" som han uttryckte det. Nu skulle han få tillfälle att göra allt det där som han inte riktigt ansett sig hinna med så mycket som han hade velat.
Själv var jag sedan ledig ett par dagar och kommer till jobbet på lördagen för att jobba kväll. Jag blir då haffad av en av arbetsledarna, som frågar om jag hört vad som hänt på fredagen. Jag ser frågande ut, visste inte riktigt vad hon pratade om. "Eftersom du inte jobbat på ett par dagar, antar jag att du inte hört att Gustav är död?!" säger hon då.
Jag blir förstås undrande, om det är samma person vi tänker på! Men det var det. Gustav skulle ha jobbat på fredagen, men inte dykt upp. Man pratar med hans dotter som säger att han ska vara hemma och må bra såvitt hon vet. Man åker hem till honom - och hittar honom död i soffan. Enligt obduktionen hade hjärtat stannat...
Men med ens blev jag på allvar påmind om hur otroligt viktigt det är att inte skjuta upp något, att inte tänka att "äsch, det där hinner jag göra som pensionär eller en annan gång". Vi vet trots allt inte om vi lever tills dess. Vi kan öka eller minska sannolikheten beroende på hur vi lever. Vi kan låta bli att röka, äta hälsosamt och träna, inte ta onödiga risker och inte leka med elden så ökar sannolikheten att vi lever längre. Men det är fortfarande ingen garanti.
Det finns fortfarande exempel på människor som sköter sig exemplariskt och ändå får cancer eller blir överkörd av en buss på väg till jobbet.

Men är då livet förutbestämt, eller är det rakt igenom slumpen som styr vad som ska ske? Och därom tvista de lärda säkerligen minst lika mycket som om vad meningen med livet är!
Själv tror jag nog lite på både och. Jag tror inte att livet på något sätt är förutbestämt när vi föds. Det var knappast bestämt att jag skulle utbilda mig till sjökapten, bo i Stockholm eller vilka jag skulle träffa när jag föddes för snart 34 år sedan.
Men däremot föds alla med vissa egenskaper, smaker och talanger. Alltihop egenskaper som gör det mer sannolikt att vi tar vissa beslut och gör vissa val i livet. Sannolikheter som i sin tur - i kombination med slumpen, tur/otur, sammanträffanden eller vad du vill kalla det - gör att vissa saker sker. Att vi träffar vissa personer, att vi hamnar på vissa ställen och så vidare.
Hade jag inte varit intresserad av sjöfart, hade jag aldrig sökt till Sjöfartshögskolan och då hade jag heller aldrig kommit i kontakt med de människor jag kommit i kontakt med och/eller lärt känna under min studietid. Hade jag inte varit musikintresserad eller varit intresserad av att "vara ute i svängen" i 20-årsåldern, hade jag förmodligen inte heller träffat mitt ex, som jag träffade på en krog i Hudiksvall. Hade jag istället varit med i IOGT, hade jag förmodligen träffat någon helt annan.
Så nej, jag själv tror inte att saker och ting varken är förutbestämt eller helt och håller beror på slumpen. Vissa saker kan man absolut hänvisa till slump och tillfälligheter, men livet är till stor del en oskriven bok när vi föds. Sedan är det mer sannolikt att vi göra vissa val och tar vissa beslut utifrån personlighet, talang och anlag. Och meningen med livet är vad vi gör det till! Meningen för vissa är att leva efter Bibeln eller någon annan helig skrift, medan den för andra är att göra en viss karriär, skaffa barn eller göra politisk karriär. Eller varför inte en kombination? Kanske meningen med livet rent av är att man på ålderns höst ska kunna känna att man gjort just det man velat med sitt liv? Att man gjort saker och ting när man haft chansen, att man inte låtit vissa chanser bara passera...? Det är nog upp till var och en att avgöra sin mening. :-)

* Namnet är förstås fingerat, för som ni vet lägger jag inte ut folks
riktiga namn på bloggen utan deras uttryckliga medgivande.

Källa: Wikipedia

Bilderna lånade från E-K:s värld, Små glädjeämnen, Privatbloggen

Min älskling är som ett tomtebloss, som ett tomtebloss lättantändlig. Hon brinner hett när hon sprakar loss.
Som en mila röd är min älsklings glöd, men ingen glöd är oändlig! Kallt är det för kolaren när milan är död. Min älsklings glöd är så röd så röd - men ingen glöd är oändlig... Min älskling är som ett tävlingslopp där ingen av oss kan vinna, där ingen hinner den andre opp. Min älsklings älskog är ett tävlingslopp där ingen av oss kan vinna.
Ja, kärleken är som ett tomtebloss, som ett tomtebloss lättantändlig... Den brinner röd när den drabbar oss. Min själ, jag är som ett tomtebloss och ingen glöd är oändlig!!

Text av Cornelis Vreeswijk

Bilderna lånade från Pernilla, Minuskel

Vad gäller sex, finns det en del läggningar, handlingar som är svåra att förstå. De flesta av oss har svårt att förstå våldtäktsmän, pedofiler och personer som har tidelag och sex med djur.
Det är ju naturligtvis en sund inställning till sex och något som i princip alla skriver under på. Men själv tänker jag lägga minst en kategori till (finns säkert fler, men dem tänker jag inte avhandla här) - och det är sexköpare. Och i ännu högre grad dem som går omkring och skryter om att man köpt sex. Hör jag någon skryta om besök hos prostituerade, hör jag i princip "jag kan inte få sex på något annat sätt, så jag måste betala för det!".
Självklart kan det finnas många anledningar till att man väljer att köpa sex istället för att "ordna det" på annat sätt, det tvivlar jag inte på. Men personligen är jag faktiskt hellre utan än att uppsöka någon "glädjeflicka" - och det av många, många anledningar.
Men framförallt har det med några få saker att göra för min del! 1) Jag kan faktiskt få det gratis, 2) Jag anser det ska vara en njutning för båda parter och 3) Generellt sett är det inget annat än moraliskt förkastligt.
Det finns garanterat en och annan som säljer sex på vad man skulle kunna kalla frivillig basis, det betvivlar jag inte alls. Men det är säkerligen in mycket liten minoritet. För kan man säga att en person som säljer sex för att bekosta sitt narkotikamissbruk? Nej, knappast. Listan kan göras lång över olika anledningar till att man "väljer" att sälja sex, men i förlängningen kan det oftast inte ses som ett helt frivilligt val. Många gånger är det kanske en sista utväg eller konsekvenser av att personen har någon annan form av problematik. Som till exempel missbruk, funktionshinder eller annat. Och - förstås - för att inte tala om alla som mer eller mindre direkt tvingas in i prostitution.

Häromdagen skrevs det i SvD om att alla prostituerade är brottsoffer, en artikel som bland annat Gudrun Schyman låg bakom. Och visst, tänker man på att sexköp faktiskt är kriminellt enligt svensk lag blir förstås prostituerade brottsoffer.
Det är samtidigt mycket naivt att säga att "alla har minsann ett eget val", för riktigt så enkelt är det inte i sexbranschen. Skulle man kunna säga att alla prostituerade sig frivilligt, skulle i alla inte jag själv ha några problem med att de gjorde det. Även om jag fortfarande inte skulle förstå dem som betalade för sex, men det skulle kanske ändå ta bort det "moraliska dilemmat" i kråksången i alla fall.
Jag vågar nog hävda att större delen av de som är prostituerade har någon form av problem som gjort att de hamnat där de är - och förmodligen också svårt att ta sig ur sin situation utan hjälp. Sen få de/ni som säljer sex helt frivilligt skrika hur mycket ni vill, för jag nekar inte till att dessa personer faktiskt existerar. Men det är och förblir en minoritet.
Artikeln i Svenskan - där Schyman var delförfattare - har tydligen vållat ganska het debatt kring prostitution och då framförallt kring om artikelförfattarna har rätt eller ej. Jag tänker nog hålla mig ifrån att lägga mig i den delen av debatten, känns inte som jag är tillräckligt påläst för att ge mig in i den. Men att prostitution är ett stort problem, framförallt ur de utnyttjade sexoffrens synvinkel håller jag med om. Det hade inte varit ett lika stort problem om det helt byggt på frivillighet, men fullt så enkelt är förstås inte problemet. Istället är det ganska sällan det bygger på ömsesidig frivillighet, oftast är det bara kunden som har ett helt fritt val.
Man kan ju fråga sig hur de män (som det oftast är frågan om) som förespråkar prostitution skulle ställa sig till om det var deras egen dotter som prostituerade sig? Skulle de hänvisa sina manliga bekanta till dottern på samma naturliga sätt som om hon valt att bli hårfrisörska, snickare eller drev egen restaurang? Bara en liten tanke i all enkelhet... ;-)

Källor: SvD 1, 2, 3, 4

Bilderna lånade från 1915, Nyhetspressen

Fler än jag som tycker att Blogg.se's bloggverktyg inte alltid fungerar som det ska?! Personligen tycker jag det är lite väl ofta det är någon av funktionerna som inte fungerar - och det utan att man från Blogg.se's sida inte ens informerar om att man har problem med driften.
Att teknik strular ibland vet vi ju alla, det är inte så konstigt. Men man kan åtminstone informera i så fall. Och när det är lite då och då som hela eller delar av en tjänst ligger nere, börjar man ju undra hur man sköter underhållet. Det som gör att jag håller mig kvar hos Blogg.se, är trots allt att man har många bra funktioner, att bloggverktyget är lättanvänt. Men man kunde vara bättre på att upplysa om driftstörningar. Normalt är man ganska snabba på att besvara mejl, men det mejl jag skickade för flera timmar sedan har fortfarande inte besvarats.
Nu är statistiken inte avgörande för att hela bloggverktyget ska fungera, men man vill ändå att de funktioner som finns ska fungera. Framförallt när man - som jag - betalar varje månad för min blogg.

Hur går detta ihop?!

---

Snacka om att emellanåt ha rejäla I-landsproblem!! Ikväll har jag svurit mig blå över båtens internetanslutning, det kan ni skriva upp! Jag har ju fått för mig att börja söka lite jobb till sjöss och det är just vad jag pysslat med ikväll. Det tog över tre timmar att fylla i ett formulär - och 30 minuter att ladda över en ansökan och tre referenser till ett e-mail för att skicka! Fler än jag som kreverar över sådana grejer?! Tänkte väl det; finns garanterat fler än jag som sliter sitt hår över sega internetanslutningar - därför jag själv har så lite hår kvar på huvudet! ;-)
Men så tänker jag efter en stund och inser att jag kanske egentligen inte ska klaga så jäkla mycket över en seg anslutning... För trots allt är det fortfarande ingen självklarhet att man har internet ombord på fartygen, åtminstone inte som besättningen kan använda fritt och ansluta sina egna datorer till. Så egentligen ska jag väl vara glad att jag överhuvudtaget får iväg mina ansökningar. Men det är inte alltid så lätt att se det så när timglasen på skärmen aldrig försvinner....
Jag är ju ganska bortskämd från bredbandsanslutningen jag hade i min studentlägenhet och som ju var något i hästväg! Man hann ju knappt blinka så var sidorna uppe på skärmen och det där med att ladda upp/ner saker var ju rena drömmen. Nu brukar jag visserligen inte ladda ner filmer och musik nämnvärt ofta - eller rättare sagt aldrig -  men när man ska skicka iväg bilder och dokument, eller lägga upp bilder på bloggen märks det direkt skillnad på hastigheten.
Men jag kan inte låta bli att samtidigt känna mig lite larvig när jag sitter och svär över en sak som seg internetanslutning. För trots allt finns det värre saker att bekymra sig över - och trots allt får jag ju faktiskt iväg min jobbansökningar. Även om det tar lite längre tid än vad det skulle ha gjort om jag skickade dem hemifrån.

Så då går jag direkt på nästa I-landsproblem innan jag uppfattas som alltför larvig och bortskämd. Jag har gått igenom den sjötid som rapporterats in på mig, mycket för att det är bra att hålla koll på när jag som tidigast kan mönstra av den här båten och fortfarande fått den tid till sjöss som jag ska ha.
All sjötid rapporteras in till Transportsyrelsen, som är den myndighet som godkänner att jag blir styrman, alltså ger mig min behörighet att köra båt. Totalt ska jag ha 360 dagars sjötid, för att en period på en båt ska räknas måste jag ha varit ombord minst 28 dagar i ett sträck. Blir det under 28 dagar, faller den perioden helt bort; jag kan inte ta igen endast de dagar som fattas utan måste göra om hela perioden.
När jag nu gick igenom min sjötid, visade det sig att en båt jag varit på i 30 dagar enbart rapporterat in 20 dagar till Transportstyrelsen! Detta trots att jag varit ombord hela tiden, och därmed ska ha min sjötid. Detta är något som jag verkar få medhåll om även från skolan och SUI, som ordnar våra praktikplatser.
Problemet - om det nu stämmer, mot alla förmodan - är alltså att jag inte fått mina 28 dagar på denna båt och alltså inte heller kan tillgodoräkna mig ens de 20 som är inrapporterad. Jag kan alltså inte bara göra åtta dagar till någonstans och så är saken ur världen. Istället måste jag i så fall göra om hela månaden!! Tror ni det känns frustrerande, eller?!
Visserligen verkar det ju ganska troligt att man bara gjort en felaktig knapptryckning när man rapporterat in mina sjödagar, så blev det "20" istället för "30" - tangenterna "2" och "3" sitter ju trots allt bredvid varandra. Men det är svårt att låta bli att oroa sig lite! Jag känner mig liksom inte upplagd för ytterligare en månad till sjöss efter de fyra jag nu håller på att "beta av". Dessutom spricker ju en hel del andra planer - med jobb, flytt och annat - om jag måste ge mig iväg till sjöss en månad till.
Har i alla fall mejlat det aktuella rederiet och påpekat det hela, så får vi hoppas det hela rättar till sig...

Bilderna lånade från Michelle, Gazet

Hur skulle man hantera en situation där en närstående gör något riktigt, riktigt dumt? Om man får veta att någon som stått en nära och man litat på plötsligt grips, åtalas och döms för ett grovt brott. Vissa brott kanske man skulle kunna leva med att en person gjort sig skyldig till, även om man inte direkt skulle gilla det. Men hur skulle man ställa sig till en grov våldtäkt, incestbrott, grov misshandel eller liknande?
Det finns exempel på våldtäktsrättegångar (bara för att ta ett exempel), där vänner och anhöriga hånat offret, påstått att offret ljugit och att den åtalade aldrig skulle göra något sådant. Trots att den åtalade i slutändan dömts i flera instanser. Hur skulle du själv ställa dig om din pojk-/flickvän, pappa, bror eller närmaste vän plötsligt dömdes för en grov våldtäkt? Skulle du behålla kontakten? Skulle du bryta den? Skulle du förneka vad som med största sannolikhet hänt, påstå att offret ljuger och fortsätta mer eller mindre som om ingenting hade hänt?
Medan jag jobbade inom polisen kom ofta diskussionerna in på hur man skulle agera om en kollega gjorde ett övertramp i tjänsten och man själv kallades som vittne i en efterföljande rättegång. Det florerar ju en hel del mer eller mindre (o)sanna rykten om poliser som håller varandra om ryggen i rättsprocesser. Själv har jag ingen koll på den statistiken så tänker inte ens diskutera hur vanligt förekommande det är. Men i vissa lägen tror jag tyvärr det är ett ganska mänskligt beteende trots allt.
Som polis/polisanställd får du ofta ta väldigt, väldigt mycket skit. Dessutom hamnar du ofta i pressade situationer, där det är helt mänskligt att bli rädd och uppstressad. Du kan inte alltid styra ditt beteende. Och låt säga att en kollega du jobbat med i många år - du känner personens familj och ni umgås även utanför arbetstid - plötsligt gör ett mindre övertramp. Kanske var det befogat att kollegan tog fram betongen, men han/hon slog ett eller två slag för mycket? Men det hela går till domstol och kollegan åtalas. Jag säger inte att det är rätt att ljuga/mörka, men det kanske är mänskligt?
Tänk dig ett annat, liknande scenario. Du jobbar som lärare på en högstadieskola - och vi vet alla hur provocerande tonåringar många gånger kan vara. Din kollega, som du känner väldigt väl och umgås med utanför arbetet, blir väldigt provocerad under en stor del av dagen av en och samma elev. Eleven passerar flera gränser för vad som är okej - och plötsligt rinner det över för din kollega, som ger eleven en örfil. That's it.
Visserligen fel agerat av läraren, men samtidigt kanske en förståelig reaktion av en lärare som jobbat hårt sista tiden, är trött och blivit rejält provocerad. Eleven anmäler, det blir rättegång om misshandel och du ska vittna...

Men när det blir grövre brott, blir det plötsligt inte längre lika "mänskligt" att försvara. Det känns inte längre som att jag kan hysa någon förståelse för personer - oavsett vilken relation man har till den åtalade - som ljuger eller försvarar någon som gjort ett rejält klavertramp.
Personligen skulle jag knappast ljuga i en rättegång, även om den åtalade var väldigt närstående. Om man sedan skulle tro att den som åtalats var oskyldig eller ej beror självklart på situationen. Det är klart att man inte vill tro att ens bror är våldtäktsman, ens vän är rånare eller pappa är pedofil. Men när bevisen är överväldigande, måste man också inse fakta. Tyvärr.
Frågan är väl sedan hur man ställer sig till att ha en fortsatt relation till någon som faktiskt dömts - och därmed med största sannolikhet är skyldig - för ett grovt brott. Där har man nästa dilemma.
Och hur ställer du dig till att någon gjort något allvarligt mot en annan anhörig? Då slits man mellan två läger, så att säga. Hur skulle du själv agera om någon i din närhet, sätter sig i bilen, backar och i det momentet kör ihjäl ditt barn? Det hela är en uppenbar olycka, du förstår att personen inte gjorde det med flit - men ditt barn dog trots allt i olyckan. Skulle du ha fortsatt kontakt med personen bakom ratten?
Det är säkerligen väldigt lätt att tala om hur man skulle reagera och agera i en situation innan man varit med om den, inte bara när det är frågan om sådant här! När man sedan står där, en nära anhörig eller kollega gjort något riktigt dumt blir plötsligt situationen en helt annan. Själv hoppas och tror jag att jag skulle ha tillräckligt med kurage för att säga sanningen i en rättegång, även om det är någon jag har en nära relation till som åtalas. Frågan är väl om man sedan skulle behålla kontakten med vederbörande. Det är ytterst svårt att säga - och förstås helt beroende på vad som faktiskt hänt...

Bilderna lånade från Regina Marine, Smakprov

AB 1

När jag är utomlands, brukar jag tycka att en av de jobbigare delarna är pengarna. Oftast inte få dem att räcka - jag brukar se till ha tillräckligt med pengar med mig - men att hålla koll på valörerna. Det tar alltid en stund extra i varje affär när man ska betala, framförallt om det är frågan om att man ska betala kontant. Numera betalar jag allt oftare med kort, så problemet är ju inte särskilt stort längre. Men förvirringen kvarstår varje gång man ska använda kontanter utomlands.
När jag bodde i London, störde jag mig otroligt mycket på alla valörer man hade på sina mynt. Detta var - i alla fall för min egen del - innan införskaffande av diverse plastkort, så alla köp gjorde jag kontant. Och det var ett ständigt räknande kan jag säga! Ett hålmärke jag hade, var att 10-pencemynten påminde en hel del om en svensk enkrona och dessutom - på den tiden - i värde motsvarade en krona. Och enpundsmynten påminde om ett svenskt tiokronorsmynt - och med ungefär samma värde. Men utöver dessa hade man en lång rad valörer, framförallt på mynten och jag hade ett rent helsike att hålla reda på alla! Det gick till sist så långt att jag nästan helt slutade använda mynt. Merparten av de mynt jag fick i växel, lade jag i en gammal kaffeburk hemma och växlade sedan in till svenska pengar innan jag flyttade hem till Sverige igen. Det blev en ganska ansenlig summa pengar!
Numera har jag som sagt mer och mer övergått till att betala med kort. Helt plötsligt känns det till och med ovant när man ska betala kontant någon enstaka gång. Oftast tar jag bara ut småsummor för att kunna ha tillhands om man ska åka buss, betala i någon automat eller liknande. Men till och med på sådana ställen börjar man ju mer och mer övergå till sms- eller kortbetalning.

Jag har en känsla av att åtminstone jag själv kommer drabbas av ungefär samma förvirring som i England, fast hemma i Sverige om 3-4 år. Då kommer vi nämligen få nya mynt och sedlar!
Det brukar ju bli lite förändringar på den fronten emellanåt - på ett eller annat sätt. Själv hör jag ju till dem som fortfarande kommer ihåg 5-, 10- och 25-öringarna. Så förstås 10-kronorssedlarna. När jag var liten, fick jag just en sådan att gå och handla lördagsgodis för - och fick dessutom rätt mycket godis för en tia. Till skillnad mot nu.
Denna gång kommer man dock göra ganska stora förändringar verkar det som! Både mynt och sedlar kommer att göras om och de nya pengarna kommer finnas ute någon gång efter 2014.
Mynten kommer inte längre vara i silver utan i stål och med samma legering som tiokronorsmynten. Detta för att undvika nickel i mynten tydligen. Men det kommer fortfarande vara kungen som pryder mynten, en  "tradition" som ska sträcka sig väldigt långt tillbaka i tiden.
Däremot blir det nya motiv på sedlarna - och det är en ganska brokig skara man kommit fram till för de olika valörerna. Det blir inga nya valörer på mynten, men istället kommer vi nu få en 200-kronorssedel. Och de personer som kommer finnas på sedlarna är såsom följer:
Dag Hammarsköld hittar vi på de nya tusenkronorssedlarna. Naturmotivet på dessa sedlar hämtas från Lappland.
Birgit Nilsson får äran pryda de nya femhundrakronorssedlarna. Naturmotivet hämtas från hennes uppväxtmiljö i Skåne.
Ingmar Bergman hamnar på nya 200-kronors sedeln och naturmotiven sedlarna blir från Gotland.
Greta Garbo får vi på våra nya hundrakronorssedlar och naturmotivet hämtas från Stockholm.
Evert Taube hamnar på de nya 50-kronors sedlarna. Naturmotiven på Evert Taubes sedlar hämtas från Bohuslän.
Astrid Lindgren kommer att pryda den nya tjugolappen och naturmotivet hämtas från Småland.

Motiveringen man haft när man valt motiven har varit att det ska vara personer som gjort insatser inom kultur på något sätt. Personerna ska ha varit verksamma på 1900-talet, ha en folklig förankring och även ha ett internationellt anseende. Man har även velat ha en jämn fördelning mellan kvinnor och män.
Personligen tycker jag faktiskt man gjort bra val av vilka som ska pryda våra sedlar framöver! Men jag är övertygad om att inte alla håller med mig. Det finns ju personer som velat ha en sportprofil på någon sedel, som till exempel Ingo. Tja, man kan ju alltid fråga sig varför man valt just kulturområdet när man valt personer... Men något måste man ju välja, eller hur? ;-)

Källor: AB 1 DN 1 SvD 1, 2, 3, 4 SVT 1, 2, 3, 4

Bilderna lånade från Forex Trading, Entreprenörskap

Brukar du prata i mobilen eller sms:a när du kör bil? Det är ganska många som gör det verkar det som! Jag tycker själv att man ganska ofta ser det "fenomenet" när man är ute i trafiken. Och när man - som idag - kan sköta alltmer via mobiltelefonen utan att ens behöva prata med någon, så är det klart att användandet av mobiltelefonerna knappast minskar.
Jag tillhör dock dem som ytterst, ytterst sällan använder mobilen samtidigt som jag kör. Sms är helt uteslutet, ringer gör jag bara om det är väldigt, väldigt viktigt att ringa just då och jag inte har möjlighet att stanna. Svara på samtal hör även det till undantagen. Det är inte för att vara präktig eller någon besserwisser. Jag tänker inte peka finger åt någon och säga vad man ska göra eller inte göra. MEN jag tycker ändå det är ganska uppenbart att uppmärksamheten på trafiken blir väsentligt mycket sämre om du skickar sms samtidigt som du kör! Eller är jag helt dum i huvudet som tycker det?
Men nu är det i alla fall ett förslag på gång som förbjuder sms:ande i sambanad med bilkörning och ett krav på handsfree om man ska prata. Tycker i alla fall jag låter helt vettigt! I vanlig anda, ska det hela förstås utredas först och förslaget verkar komma någon gång nästa år - men bättre sent än aldrig!
Jag tycker det känns ganska naturligt att man stannar bilen innan man börjar skriva sms. Säkerligen är det inte alla som håller med mig och med största sannolikhet kommer det välla in en stor del protester mot detta förslag framöver. Men så är det trots allt alltid när förändringar ska genomföras. Det finns alltid vissa som ska opponera sig....

Källor: DN 1, 2

Bilden lånad från Jonna

Undrar om det var någon som tänkte till lite här när man gjorde denna annonsplacering? ;-)

---

Nu har det börjat gunga igen. Inget extremt och inte så man blir sjösjuk (jo, det kan den mest luttrade sjöman också bli), men tillräckligt för att störa nattsömnen och tillräckligt för att man ska behöva hålla koll på sina saker.
Det är emellanåt man glömmer att sätta saker och ting på rätt ställe för att de inte ska glida iväg - och varje gång lyfter jag högt av dunsen från något som åker i golvet. För varje hylla i bokhyllorna sätts "pinnar" upp för att böckerna inte ska glida ur hyllan, på borden i mässen och hytterna läggs små "nät" i gummi för att porslin och andra föremål inte ska glida runt. Men ibland missar man och glömmer, framförallt om man är lite stressad eller har annat i tankarna.
Än så länge har jag dock inte varit med om något rejält oväder de gånger jag varit till sjöss - och det ska jag väl enbart vara glad för! Roligare än så kan man ju faktiskt ha till sjöss. Och hittills har denna resa över Atlanten varit rejält lugn, åtminstone lugnare än jag själv inbillat mig att det borde vara på Atlanten. Det är först sista dygnet det börjat gunga riktigt märkbart.
Till och med de resor jag gjort över Nordsjön har oftast varit värre än mina hittills två passager över Atlanten. Å andra sidan är ju Nordsjön ökänd för att vara jobbig att åka över. Det är ett relativt grunt hav, men där det ändå är väldigt öppet och blåsigt. Det är med andra ord som uppgjort för höga och jobbiga vågor. Om det sen statistiskt sett är gungigare på Nordsjön än på Atlanten har jag ingen som helst aning om - men det är i alla fall min egen, väldigt subjektiva åsikt att det är så. :-)
Väl ute på däck i förmiddags, kom nästa smärre chock! Det var nämligen markant märkbart att vi inte bara är längre norrut nu, utan även "drabbats av" friska nordvindar. Det är inte mindre än 10 grader kallare än igår. Tur är väl då att temperaturen gått ner från 28 grader - och inte från till exempel 18. Men när man sista tiden vant sig vid att ha sisådär 25-30 grader ute, känns plötsligt 18 väldigt kallt! Det var verkligen inte långt ifrån att jag gick omkring på däck och småhuttrade faktiskt. Snacka om att man blivit bortskämd på sistone.

I en kombination av ambitionen att faktiskt lära mig något under praktiken, men även lite på skoj har jag under mina vakter på bryggan börjat gå igenom Freja Mærsks båtbibliotek. Och då menar jag inte det bibliotek med romaner och deckare som de flesta båtar har, utan biblioteket med facklitteratur och manualer av olika slag.
Ombord varje fartyg finns oftast en uppsjö av böcker av olika slag som behövs i arbetet. Vissa är rena uppslagsböcker med spaltmeter av olika tabeller och siffror och inte något man sitter och läser från pärm till pärm.
Andra är istället mer åt "faktabokshållet", böcker som man faktiskt kan sitta och bläddra i, läsa några kapitel här och där och banka in ännu mer kunskaper i skallen. Och fascineras emellanåt vilka ämnen det finns att skriva böcker om - och att man kan göra det hyfsat intressant! Idag hittade jag en bok på nästan 300 sidor som enbart handlar om förtöjning av tankbåtar. Jo, förtöjning i sig ÄR nästintill en vetenskap! Det är inte bara en fråga om hur alla tampar ska gå mellan båten och kajen med vinklar och avstånd åt olika håll. Det är även en fråga material till trossarna, vinschar, spel, pumpar och så vidare. Och förstås hur man tar hänsyn till att båten ändrar sitt djupgående i samband med att man lastar och lossar. På en stor båt kan det skilja åtskilliga meter i djupgående beroende på man är fullastad eller i barlast.
Men boken  - Mooring Equipment Guidelines - la upp det hela så pass bra att jag i ett blint ögonblick tänkte tanken att själv köpa den! Först när jag lyckades hitta boken på Bokus ändrade jag mig. Den kostar nämligen drygt 3.300 kronor. För en jäkla bok!! Jag tappade bokstavligt hakan och bestämde mig snabbt för att den utgiften får vänta tills jag har bättre med pengar. :-)
Men faktiskt har tanken väckts att samla på sig lite böcker som kan vara roliga att ha om man ska jobba inom området "sjö". Bland annat hittade jag Mariner's handbook, som beskrivs lite som sjömannens "Bibel", och som inte heller kostar särskilt mycket. Så den kommer säkerligen beställas, för här kan man hitta både det ena och det andra riktigt matnyttigt kring sådant man ska kunna!
Kanske låter jag nu aningen överambitiös, men det bjuder jag på i så fall! För det känns lite roligt att kunna ha en och annan bok hemma inom det område jag faktiskt kommer att jobba med ganska många år framöver. Och framförallt ha böcker att slå i när man är osäker på något. Även om detta är böcker som oftast finns ombord, är det lite kul att även ha dem hemma. Visst, jag är säkert yrkesskadad redan innan jag gått utbildningen, men men... ;-) Mina "maritima böcker" kommer säkerligen göra sig jättebra i bokhyllan bredvid psykologiböckerna, som jag förmodligen kommer behålla de allra flesta av också...

Väl skyddad bokhylla till sjöss... ;-)

Bilderna lånade från Personlig assistent, Hunden i påsen

Nu sitter du still, nu håller du käften! Ja, ställ dig i ledet och lyssna på prästen - säger jag "ja" så säger du efter! Ät upp din mat om du vill ha efterrätten...
Jag struntar i regler, seder och bruk. För att älska är allt man behöver för att inte bli sjuk. Jag fattade mod, tog livet tillbaka; kastade mitt ok av tystnad och försakan... För, som ni vet, bara döda fiskar flyter med strömmen! Och inte fan är jag död - och inte heller någon fisk.
Och ingen kan ta min glöd som värmer mig i drömmen!! Nej, även om det finns papper på att jag inte är frisk...

Text av Caj Karlsson

Bilden lånad från Gradering

Jag har nog fortfarande inte riktigt tagit in att jag snart är klar med min utbildning. Att jag om ett par månader är färdig styrman känns nästintill orealistiskt. Efter allt kämpande börjar man närma sig målet till sist.
Det är nog egentligen sista veckorna jag börjat inse att det hela snart är över och som jag faktiskt lite smått börjat titta på jobb. Jag har lämnat intresseanmälan på ett par rederiers hemsidor och söker runt på olika internetsidor efter fler ställen som söker styrmän. Helt lätt är det inte, oftast är det överstyrmän eller befälhavare man söker - åtminstone av de annonser jag hittills hittat. Annars är det sommarvikariat som ljungman och liknande och det känns kanske inte som det är det första jag tar direkt. Matrosjobb kan jag mycket väl tänka mig att ta, men då känns det som att det ska vara för lite längre tid än över sommaren.
Så ska jag börjar plocka ut alla behörigheter jag behöver. Det är inte fullt så enkelt att man bara får ett "körkort för båt" och sedan kan sätta sig på bryggan och pimpla kaffe, det ska ni veta!! Det är en uppsjö papper att plocka ut från Transportstyrelsen och som dessutom kostar en smärre förmögenhet. Bara behörigheten för att använda GMDSS-utrustningen kostar 1100 kronor! Och det är just sådana utgifter man verkligen längtar efter efter fem år i skolbänken, då ekonomin redan är ansträngd så det räcker och blir över.
Men visst ska det bli kul att äntligen, äntligen komma ut i yrkeslivet igen! Att slippa allt tentapluggande, att äntligen ha en vettig ekonomi igen.
Självklart känns det på sitt vemodigt också, man lämnar ju en "era" av livet bakom sig. Det går förstås inte att komma ifrån. För det finns mycket roligt i livet som student också, det är inte enbart dålig ekonomi och tentaångest. Men utbildning har ju normalt sett ett syfte också. Ett syfte att man ska kunna få ett visst yrke till exempel - och det är ju det målet jag snart nått. Och nej, jag skulle verkligen inte vilja vara student resten av livet!! Så roligt är det faktiskt inte att plugga att jag vill sitta i skolbänken år efter år. De fem år jag hittills pluggat på högskola räcker gott och väl. Ett snabbt matematiskt överslag visar att jag faktiskt tillbringat allt som allt 17 år i skolbänken, med grundskola och gymnasium inräknat. Det är halva mitt liv!! Så nu får det vara färdigpluggat för ett bra tag framöver!

Bilden lånad från Main Man

Av en händelse hamnade jag idag på en Aftonbladets artiklar från i januari, som handlade om striptease. Okej, inte förvånande att Aftonbladet skriver ett sådant ämne - men nu var det lite mer uppseendeväckande än så. En ny träningsform har nämligen kommit till Sverige, nämligen "stripp aerobics". En form av aerobics, som helt enkelt är väldigt inspirerad av stripteasens dansande kring en stång. Visserligen med kläderna på, men i övrigt mycket sensuella rörelser enligt dem som vet.
Det finns med andra ord vuxna människor som behöver det sexuella för att komma igång med träningen. Det får väl vara upp till var och en. Att sex säljer vet vi ju och det lär säkert få en och annan till att börja träna lite mer också. Saken är väl bara den att det kommit ytterligare en variant på stripp aerobics, nämligen "kids pole dance". Det är helt enkelt träning för barn från sex år och uppåt, där de lär sig dansa sensuellt runt en stång. Dock vågar arrangörerna i Sverige inte kalla träningen vid sitt "rätta" namn, utan här benämns det istället kids acro. Man är nämligen rädd att det annars ska skrämma föräldrarna.
Själv undrar jag bara VEM som låter sina barn gå på något så idiotiskt? Vem vill att ens 6-åriga dotter ska dansa sensuellt runt en stång? Vilken förälder kan sedan börjar försöka uppfostra sina barn till jämställda medborgare efter att först ha lärt dem grunderna i den ädla konsten att strippa?
Sover man gott på natten efter att ha betalat dotterns (eller för den del sonens, givetvis) kursavgift?
Jag tänker inte moralpredika över var vuxna människor gör, men man borde tänka aningen längre än den lilla söta näsan räcker innan man anmäler sina barn till en sådan kurs. Okej, det är inte frågan om en kurs i "vanlig" striptease, men grunderna tycks vara desamma. Felet i sig är inte heller att göra sex mindre tabu. Man ska självklart prata om sex, vara öppen med ämnet och informera sina barn. Precis som med allting annat. En sexåring vet förmodligen inte vad striptease är, men vad händer den dag han/hon inser vad detta faktiskt är - och ser kopplingen till den "gymnastik" föräldrarna lät dig gå som barn?
Med risk för att låta som en tvättäkta moralkärring, men detta kändes som en alltför magstark idé för min smak. Åtminstone när det är avsett för små barn. Vill vuxna människor kråma sig en järnstång är det väl upp till dem, men försök inte få era barn att göra detsamma!

AB 1, 2 MET 1, 2

Bilden lånad från Bella

På tunnelbanan kysser Sofia (bilden) sin flickvän. Detta provocerar en 26-årig man som börjar kalla paret horor och filmar dem mycket närgånget med sin mobiltelefon. Sofia föser då bort mannens mobil från sitt ansikte, vilket provocerar honom så till den milda grad att han slår ner henne med flera knytnävsslag.
I tingsrätten döms mannen för misshandel och Sofia tilldöms ett skadestånd på 18.690 kronor. Men mannen betalar inte (föga förvånande) några pengar och då vänder sig Sofia till sitt försäkringsbolag, Länsförsäkringar för att gå sin ersättning.
Men där blev det kalla handen. Inga pengar eftersom hon j faktiskt provocerat mannen; hon kunde slutat kyssa sin väninna - och dessutom hade hon ju skjutit undan mannens mobiltelefon, vilket också var en provokation.
Från Länsförsäkringars sida nekar man förstås till att man uttalat sig på det sätt som Sofia säger, dock medger man att man varit otydlig. Dock har det blivit en sådan proteststorn på bland annat Facebook och Twitter, att man nu ändrat sitt beslut och faktiskt kommer betala ut ersättning till Sofia.
Men är det inte märkligt att det måste tas upp i media och spridas på internet innan försäkringsbolag (och andra bolag och myndigheter också för den delen) kan erkänna att de gjort fel? Först då backar man, ber om ursäkt och ändrar sitt beslut. Oftast i alla fall. Själv undrar jag förstås när homosexuella par ska kunna visa sina känslor helt öppet utan vare sig bli nedslagna, utslängda från krogen eller bli utsatta för annan särbehandling på grund av sin läggning?!
Exakt vad Länsförsäkringars handläggare faktiskt sagt vet förstås bara Sofia och hon själv, vi andra kan bara gå på de andrahandsuppgifter som finns i Aftonbladet. Men utgår man från att Sofias version är den som ligger närmast sanningen, är det horribelt att ett av Sveriges största försäkringsbolag beter sig på det här sättet! Hoppas de verkligen skäms rejält.

Källa: Aftonbladet

Är jag den enda som läser tidningarna lite extra kritiskt så här på första april? Nej, trodde väl knappast det... Jag tror nog de allra flesta granskar nyheterna lite extra kritiskt en sådan här dag, det hur ju liksom blivit lite av en "sport" att avslöja vad som är årets skämt i respektive tidning eller nyhetssändning.
Själv hann jag - på grund av tidsskillnaden - inte kolla tidningarna innan avslöjandena publicerats tyvärr. Så i år fick jag aldrig utmaningen att försöka knäcka vad som var skämt i någon tidning. Men måste nog medge att det tycks varit ovanligt bra skämt i år! Vissa hade jag förmodligen genomskådat ganska fort, det är en sak som är säker! Men andra hade jag absolut tänka lite extra kring innan jag faktiskt insett att de varit ett skämt. Gångonykterhet och gratis hårschampo på Sweden Rock känns ju till exempel lite väl långsökt. Precis som den bensinmack i Brunflo som ska ha hittat olja under sin mark och nu är självförsörjande genom ett mikro-raffinaderi. Men att man nu måste ha samtliga bildäck med sig i bilen - sommar- som vinterdäck - oavsett årstid skulle egentligen inte förvånat mig, om det nu kommit en sådan lag. Med tanke på de många gånger helt idiotiska regler som myndigheterna kommer med, så hade detta inte varit särskilt förvånande...

För den som är intresserad, kommer här ett urval av de allra bästa aprilskämten i år:

- Tack vare en ny sponsor får alla som besöker musikfestivalen Sweden Rock gratis hårschampo. (Blekinge Läns Tidning)
- Olja har hittats under en bensinmack i Brunflo och via ett mikro-raffinaderi kan macken nu sälja bensin och diesel till lågpris. (Östersunds-Posten)
- Hundbajs kan återvinnas till miljövänliga fyrverkerier. För varje hekto hundbajs som lämnas in till återvinning betalas fyra kronor. (Länstidningen Södertälje)
- Lions club i Luleå ordnar taxfree-utförsäljning av mobiltelefoner och annan elektronik efter att ha hittat ett dokument från 1800-talet om skattefri handel. (Norrbottens-Kuriren)
- Kommunerna i Blekinge blev så inspirerade av miljökampanjen Earth Hour att ljuset ska släckas en timme varje lördagskväll hädanefter. (Sydöstran)
- SSU i Motala föreslår att gymnasierna ska göras om till nattskolor för att bättre motsvara de ungas dygnsrytm. (Motala-Vadstena Tidning)
- Rökförbudet för vårdanställda i Skåne följs upp med ett förbud att äta fett och socker under arbetstid. (Skånska dagbladet)
- Samtliga bildäck ska finnas i fordonet under färd. Vinterdäcken ska ligga i bakluckan på sommaren och sommardäcken ska följa med på vintern. (Länstidningen Östersund)
- Fotgängare kan dömas för gångonykterhet och hjälmtvång införs när fotgängare klassas som fordon. (Sundsvalls Tidning)
- Försvaret ska ställa upp för gruvnäringen och frakta malm med Herculesplan. (Norrländska Socialdemokraten)
- Omvalet i Västra Götaland stoppas eftersom de borttappade valsedlarna från regionvalet nu har hittats. (SR Skaraborg, som även länkade upp ett anonymt brev som följde med valsedlarna. Men ett klick på länken ledde istället till Wikipedias länk om aprilskämt.)
- Dagens Nyheter berättar om en forskningsupptäckt som bekräftar det som många länge misstänkt: att män mår sämre än kvinnor när de har influensa och feber. Det skulle i så fall förklara varför ”kvinnor kan arbeta trots influensa medan män är oförmögna”. Fenomenet döps till PJ-Osk efter upptäckaren P-J Oskarsson...

Källor: DN, SvD

Bilderna lånade från BesartaHoti, Pireva

Onsdag eftermiddag, Venezuelansk tid, la så Freja Mærsk loss från oljeterminalen i San José för att börja stäva mot Europa och Rotterdam. Två veckors seglats väntar nu, men denna gång är vi i alla fall nästintill fullastade till skillnad från förra gången vi gick över Atlanten. Då gungade det ganska duktigt emellanåt, som det brukar göra på ett olastat fartyg. Men nu är vi istället nedlastade och förhoppningsvis kommer det inte kännas lika markant om det blåser.
Jag brukar inte bli sjösjuk eller tycka att det är obehagligt när det gungar, men det är mycket av tillvaron ombord som blir otroligt mycket besvärligare när det gungar. Man sover sämre när det rör sig, det blir svårare att sköta många av arbetssysslorna och alla lösa föremål åker omkring. Bara för att ta några exempel.
Men nu lämnar vi - åtminstone för en tid - värmen kring norra Sydamerika och Mexikanska Gulfen för att vara tillbaka absolut tidigast om en månad igen. Två veckor tar det till Rotterdam och sedan tar det ytterligare två veckor tillbaka om det blir att resa tillbaka igen. Det får vi förmodligen veta dagarna innan det är dags att avgå från Rotterdam, vart det kommer att bära hän den gången.
Samtidigt är vi ju inne i mitten av april innan vi ens är framme i Europa och vid det laget börjar det ändå bli ganska behagligt även i de norra delarna. Kanske inte som i Sydamerika, men där har det å andra sidan varit extremt varm sista tiden. Inte bara filipinarna, utan även Venezuelanerna själva har tyckts lida i hettan. De som man annars kan tänka sig faktiskt är rätt vana vid hettan, men ingen tål väl hur mycket som helst...
Det har gått många liter vatten per besättningsmedlem och man har verkligen inte orkat jobba på i någon större takt. Först idag har det känts hyfsat behagligt när man kommit ut på däck. Förmodligen framförallt för att vi kommit ut på öppet hav och det börjat fläkta en del. Nu har vi dessutom motvind, så det fläktar på riktigt duktigt på däck även om det egentligen inte är några större vindstyrkor vi pratar om.

I San José hamn hade man vårat föra besök här för nästan tre veckor sedan i färskt minne och denna gång ville man tydligen inte ta några som helst risker innan vi gav oss av. Då, för tre veckor sedan, hittade man nämligen runt 400 kg heroin ombord på fartyget som låg intill oss. Och vips fick inget fartyg alls lämna hamnen innan det sökts igenom ordentligt - och det inkluderade förstås även oss.
Samma sak denna gång, även om man inte hittat några knarkpartier varken hos oss eller ombord på någon annan båt. Först kom dykare, som skulle söka av fartygets utsida under vattenlinjen och strax efter även "vanliga" poliser som skulle gå igenom inredningen innan vi fick åka någonstans. Det blev två av oss elever som fick ledsaga de två civilklädda poliserna runt bland hytter och förråd. Man vill nämligen inte släppa iväg någon utomstående på egen hand ombord - även om det är poliser - med tanke på stöldrisken. Samtidigt frågade vi oss vad vi skulle göra om vi såg poliserna stoppa på sig något de inte skulle ha med sig! De må har varit obeväpnade, men hade överarmar i storlek av normalstora lår. Vi hade med andra ord varit ganska chanslösa om vi fått för oss ta tillbaka något de stoppat på sig. Sen tror jag å andra sidan inte att de skulle få för sig att ta med sig något! De skulle ju på så sätt ganska mycket på spel...
Det som dock kändes lite komiskt på något sätt var att man inte var överdrivet noggranna när man letade genom fartyget. Visserligen innehåller ett fartyg ett otal skrymslen och vrår och skulle man vilja smuggla något skulle det säkerligen vara fullt möjligt om man bara bestämde sig för att lura myndigheterna. Att gå igenom alla skrymslen på alla fartyg som avgår från en stor hamn skulle givetvis bli alltför tids- och resurskrävande. Så man får ju välja någon smidigare väg för alla parter. Både så att polisen gjort någon form av koll, men också att fartygen kan avgå utan att bli alltför försenade.
Men det komiska var att ombord kommer tre poliser och en knarkhund, av dessa sätter sig en polis på däckskontoret och dricker kaffe med kapten - och hunden letar upp köket där han vräker i sig en massa korv och bröd som kocken och mässman slänger till honom. Så på rundvandringen är det två poliser, varav enbart den ena knatar in lite sporadiskt i olika hytter och lyfter på någon kudde, öppnar något skåp eller låda... Vi hade med andra ord ganska lätt kunna smuggla ut något om vi velat. Tur var väl att ingen ombord är någon smugglare. :-)

Bilderna lånade från Caminado por la vida, Dog Lovers