Jag har nog aldrig varit den som följt olika moden i någon större utsträckning, vare sig det gäller kläder eller inredning hemma. Jag har gått efter vad jag själv tycker är snyggt och nej, det har inte alltid varit vad som är "inne" och modernt för tillfället.
Vad gäller inredning gillar jag lite "äldre stil", både på tapeter, gardiner och möbler. Alltifrån antikviteter till 50- och 60-talsgrejer går att hitta hemma. Sen är det inte alla som riktigt gillar det, utan kan tycka att det blir lite "sunkigt", som faktiskt en och annan uttryck det. Trots att jag inte är den som köper slitna saker i dåligt skicka, självklart ska de vara i bra skick för att jag ska lägga pengar på dem.
Men ibland känner jag nästan lite "agg" mot det som just nu är inne och modernt. Inte det att jag tycker att folk ska få inreda sina hem hur de vill, men jag tycker allt ser nästan likdant ut! Det är vitt, svart och träfärgat. Det ska vara kalt, nästan lite torftigt möblerat, mycket grått, mycket sten, raka linjer och inte särskilt utsmyckat känns det som.
Gillar man den stilen, självklart ska man möblera så, men det är inget som faller mig i smaken! Och jag undrar nästan om jag börjar bli gammal? ;-)

Det som istället nästan kan reta mig, är de gånger jag faktiskt fått kommentarer om att jag har dålig smak för att jag inte möblerar eller klär mig så som modet säger att man ska göra. Min defintion på god smak är att hyfsat kunna kombinera stilar och färger, att kunna klä sig utifrån den kropp man har. Men att jag inte följer det mode som råder, är det detsamma som att jag har dålig smak? Vem är det då som bestämmer vad som är smak och stil? Att jag inte tycker likadant som DU, har jag då dålig smak? Njaa...
Nej, jag går inte och hackar ner på andra som klär sig eller möblerar annorlunda i jämförelse med mig. Sen kan jag anse att jag själv inte skulle köpa det eller det. Men att inte följa modet kan jag inte få till en synonym med dålig smak. :-)

Bilden lånad från Tendency

Bilden lånad från Johnny B. Good

Hjärtklappning, en hjärna som upplevs som tom, en snudd på panikartad känsla i kroppen och en känsla av att det är svårt att ligga stil. Svetten som rinner, kudden blir våt och lakanen klibbar vid kroppen. Det kryper i kroppen och det är svårt att ligga still, hjärtklappningen får nästan sängen att vibrera.
Någon som känner igen sig? Så hade jag det själv under flera år, i princip varje kväll när jag skulle sova. Under flera års tid hade jag enorma sömnproblem och många nätter sov jag i bästa fall någon timme, andra gånger jag gick jag till jobbet efter bara 10 minuters sömn.
Har man aldrig haft större sömnproblem, är det förmodligen svårt att sätta sig in i hur problematiskt det kan vara... För min del var det svårt att sova så fort jag visste jag hade en tid att passa dagen efter. Till en början var det i första hand om jag visste att jag skulle stiga upp en viss tid, men med tiden ökade problemen till att det räckte med att jag visste att jag skulle någonstans nästa kväll så var det tji att sova. Jag vände och vred på mig och timmarna gick. Oftast somnade jag en stund frampå morgonen och kunde i bästa fall få ett par timmars sömn.
Bara att prata om att sova, gå och lägga sig eller liknande räckte för att jag skulle få panikkänslor. Jag kunde se en film eller TV-program där det nämndes att sova och sedan var det kört att sova på kvällen för min del.

Det är en fruktansvärd känsla när man har dessa extrema sömnproblem, det är säkerligen en känsla som är svår att sätta sig in i om man inte varit där själv. När det är dags att sova, känner man sig totalt utlämnad och ensammast i hela världen.
För min egen del fick jag "lära mig att sova" på nytt, när jag till sist fick hjälp med mina sömnproblem. Lära sig nya tankebanor de gånger det var svårt att sova, lära sig diverse knep att ta till när timmarna tickar iväg. Det är en märklig sak att behöva "lära sig", men så var det för mig. Jag var totalt paralyserad när jag skulle sova.
Men vad jag förstått ökar sömnproblemen allt mer i samhället, liksom utskrivningen av sömntabletter. Detsamma gäller utskrivningen av antidepressiva medel. Och trots att man skriver ut mer sådana medel, tycks inte depressionerna minska.
Det kan förstås finnas många förklaringar till den utvecklingen, men undrar ju vilken som ligger närmast sanningen!? I dagens samhälle utsätts vi för fantastiskt mycket stress, det är tider hit och dit som ska passas, aktiviteter, man ska ha hobbies, var konstant nåbar... Otroligt många krav att konstant leva upp till och som vi förmodligen inte är konstruerade för att klara av.
Så det kanske inte är så konstigt att både depressioner, stressrelaterade sjukdomar (både psykiska och fysiska) liksom sömnproblem konstant tycks öka i samhället. På många sätt bör kanske var och en tänka över vilket liv det är man lever, om man verkligen orkar med det tempo man håller.
Det var just precis det jag själv gjorde sedan jag började få rätsida på både sömnproblem och depression! Jag började hålla bättre koll på vad jag orkar, vilka krav jag faktiskt orkar och klarar av att leva upp till. Det är många gånger svårt att helt leva upp till det som faktiskt får en att må bra, man får försöka hitta någon slags kompromiss. Men det går faktiskt att hitta en balansgång och lyssna på vad man orkar med psykiskt och fysiskt. Själv har jag insett vad viktigt det är att få slappna av, vila, koppla av och koppla bort det vardagliga. Samtidigt som jag tycker om att ha fart, fläkt och göra mycket också, det tänker jag inte neka till! Bara man vet när det är dags att dra lite i bromsen och säga till sig själv att "nu varvar du ner lite och slappnar av en stund!".

AB 1 DN 1 SvD 1

Bilderna lånade från Jullies, LCHF

Idag fick vi en gäst på jobbet! Någon som inte riktigt ville ta sig därifrån, utan absolut skulle hålla sig kvar. Det är något som är ovanligt, de flesta vill ju inte mer än hem frampå eftermiddagen men det gällde inte den här varelsen.
Gästen var i form av duvan ni ser på bilderna här ovanför! Härligt mönster på den, eller hur?! Den började med att flyga in genom lastporten vi har på Posten och stanna innanför porten en god stund innan den kom fram till att det var trevligare utanför, i friska luften.
Men längre än ut på lastkajen vägrade den att gå! Där stannade den, trots alla brevbärare som sprang runt med lådor med brev och stora paket, bilar, cyklar och mopeder som fräste runt den så att gruset yrde. Den stannade lugnt kvar och lunkade runt bland alla fötter som sprang runt omkring den.
När jag sedan kom tillbaka efter min första körning, hade någon dessutom bestämt sig för att vår lilla fredsduva var hungrig och strött ut knäckebröd åt den. När jag kommer med kameran, satt den lugnt kvar och mumsade bröd som om den inte fått mat på flera veckor. Först när jag var någon halvmeter ifrån den tyckte duvan uppenbarligen att jag var för närgången och lunkade iväg. Men inte längre än att den nådde knäckebrödbitarna som låg på marken. Både hungrig och tam var den med andra ord!
Men när jag kom tillbaka vid femtiden efter min sista körning, hade uppenbarligen pippi-fågeln fått nog av brevbärare och knäckebröd och gett sig av.
Visst är det en märkligt händelselös vardag man har, när man fascineras av en hungrig duva?! Men vissa dagar är det det mest rafflande som händer på Posten! Det är en trygg känsla att veta ungefär hur dagen kommer att se ut, men i längden kan även den vardagen bli lite tjatig. I alla fall i mitt tycke.
Men jag känner att jag har det prefekta extrajobbet och tänker inte på något sätt säga att jag vantrivs, för det skulle verkligen vara att ljuga! Däremot känner jag det som en dag fick mig att säta upp min fasta anställning hos Posten för nio år sedan, nämligen att det inte är vad jag vill göra år ut och år in.

Till veckan börjar höstloven såg jag just. Jag själv tillhör dem som inte hade höstlov de första åren jag gick i skolan, det var ganska många år vi faktiskt fick stå ut en hel hösttermin utan några längre ledigheter. Men sedan när vårterminen kom, hade vi både sport- och påsklov som det ibland bara var någon vecka emellan. Så plus det Kristihimmelsfärd, Pingst och så vidare.
Märkligt nog, när förslaget kom om att införa ett höstlov var jag faktiskt emot det förslaget! Jag var nog en av de ytterst få som inte tyckte man skulle införa höstlov. Men jag tror jag mest var rädd för högre takt i pluggandet om man införde ett extra lov, men jag har inget minne av att det blev så när lovet väl infördes. Så när det väl var infört, var jag nog rätt nöjd om jag inte minns helt fel.
Men nu, på högskolan, skulle man verkligen önska en och annan veckas ledighet då och då! Det är verkligen inte något man är bortskämd med kan man säga, jag har inte haft så många sammanhängande ledigheter sedan jag började plugga 2006 direkt.
Fast, å andra sidan, hur många lov har man när man jobbar utöver semestern?! Om man inte är lärare, vill säga. Det är ju inte särskilt mycket!
Men nu, när man lovar vackert höstväder till veckan, hade jag inte haft något emot lite ledighet några dagar! Jag börjar faktiskt sakna att komma ut i skogen under vackra höstdagar för att plocka svamp och bär. Det är något vi gjorde mycket när jag var liten, men som det inte blivit så mycket av sedan jag blev vuxen.

SvD 1

Bilderna lånade från Tobias, Eurocosm, Erik Cronberg

För ett tag sedan blev det en vända till Köpenhamn, faktsikt mitt första besök där. Konstigt nog har jag bara varit på Kastrup och Köpenhamns hamn, jag har aldrig sett stan. Men nu blev det lite mer sightseeing också och här kommer några av alla de bilder jag tog!

Nasa har nu börjat söka personer för ett ganska udda uppdrag. Man räknar nämligen att de fyra första personerna någonsin kan bosätta sig på planeten Mars redan år 2030 och det är dessa fyra personer man nu söker.
Väl på plats ska man skapa en permanent boplats och får förnödenheter skickade från jorden. Man ska dock inte vara känslig för kyla, medeltemperaturen på Mars ligger nämligen på -60°C! Dessutom består atmosfären till största delen av koldioxid, så man kan inte gå någonstans utan syretuber.
Skulle nu inte de sakerna avskräcka de sökande finns ytterligare en hållhake! Du stannar nämligen för gott och kommer inte få fler tillfällen att återvända till jorden.

Skulle du nappa på det erbjudandet? Jag skulle absolut inte göra det!! Åka till Mars är en sak, men inte sjutton skulle jag vilja stanna där för gott. Säga hej då till allt man har här hemma och sticka iväg; känslan skulle förmodligen vara som att föras till avrättning har jag en känsla av.
Inte ens en bra lön skulle kunna locka, hur skulle du kunna få glädje av de pengarna på Mars? Försök att ens beställa något via internet (om du nu ens har täckning på det mobila bredbandet), vilken adress skulle du då uppge? "Vintergatan 7"?
Så nej, jag kommer inte skicka in någon ansökan om den tjänsten! Det hade jag inte ens gjort om jag haft rätt utbildning för jobbet. Jag är alldeles för jordnära och hemmakär för att ge mig iväg på något sådant... :-)

Källa: Expressen

Bilden lånad från Twice

Sedan jag började plugga, har jag ju jobbat på Posten - på samma kontor hela tiden - varje sommar. Men utöver det har det inte blivit så mycket, jag har inte fått så många arbetstimmar under terminerna. Å andra sidan har jag heller inte haft tid heller.
Men nu har jag fått desto mer jobb och det är riktigt skönt! Visserligen är det kämpigt, det kan emellanåt vara svårt att få tiden att räcka till, men samtidigt så otroligt skönt när lönen faktiskt kommer! Äntligen har jag en ekonomi där pengarna räcker hyfsat varje månad! Visserligen kan jag inte kosta på mig exakt vad jag vill, men jag behöver å andra sidan heller inte bekymra mig över ifall pengarna räcker eller ej varje månad. För det gör de faktiskt som det är just nu och det är en känsla man inte är särskilt bortskämd med som student.
Nu börjar jag längta tills jag faktiskt börjar jobba igen på heltid och kan ha en ekonomi där man till och med har råd att stoppa undan en slant.
En sak jag länge tänkt göra är att börja pensionsspara - och det är det väl hög tid att börja göra när man är 33 år, eller hur?! Så det ska jag nu ta tag i när jag väl har en bra ekonomi och faktiskt spara en bättre slant per månad. Eftersom jag tidigare inte tjänat särskilt bra så misstänker jag att min pension inte kommer bli någon höjdare om jag inte själv sparar en slant också.
Så kommer det bli en bil också med tiden! Jag är som sagt 33 år och har aldrig ägt en bil. Inbillar mig att det är ganska ovanligt. Men jag är så sjukt oteknisk att jag faktiskt känner att jag vill ha en ny bil för att minimera riskerna att behöva få en massa fel på den. Jag är helt vilsen i det tekniska, så slipper helst att ens behöva öppna motorhuven om det går...

Men min oroliga gamla farmor försöker fortfarande få mig att ändra yrkesinriktning kan jag säga! Hon tycker det är fantastiskt farligt till sjöss och man ska hålla sig så långt bort från havet som det bara går. Senast jag pratade med henner, frågade hon igen om jag tyckte jag verkligen valt rätt och fortfarande ville ut till sjöss.
Jo, det vill jag faktiskt!! Efter nästan fem år i skolbänken, känner jag alltmer att jag valt helt rätt och inte kan tänka mig göra nåt annat. Självklart är det inte alltid så kul när det blåser och stormar, men det är smällar man får ta. För sig det jobb som inte har några som helst nackdelar!! :-)

BAR 1

Bilderna lånade från De kurdiska barnen

Normalt brukar i alla fall merparten av partiledarna till riksdagspartierna bjudas in till Nobelfesten. Men så blir det inte i år tydligen, minst en av dem är inte välkommen och det är Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Nobelkommitténs VD Michael Sohlman säger att;
– Läser man Alfred Nobels testamente framgår det mycket tydligt att ingen hänsyn får tas till nationell tillhörighet. SD:s värderingar står i direkt strid med detta. (AB)
Nu har jag inte direkt lusläst SD:s partiprogram och Nobels testamente har jag inte läst alls. Så jag tänker inte ge mig in i den diskussionen överhuvudtaget. Men principiellt tänker jag ändå hålla med Nobelkommittén när de säger de trots allt är en privat stiftelse som själva bestämmer vem som är välkommen till Nobelfesten. Här behöver man inte ens diskutera demokratiska frågor om vem som är demokratiskt vald eller ej, det har inte särskilt mycket med saken att göra.
Hade kommittén valt att inte bjuda några politiska företrädare alls, hade de förmodligen sluppit den diskussion som nu blivit. Så möjligen kan man kanske säga att alla eller ingen alls ska bjudas.
Men den diskussion som tycks ha blivit i media kan tolkas som att man per automatik ska vara inbjuden till Nobelmiddagen bara för att man är partiledare för ett riksdagsparti. Gör Nobelkommittén tolkningen att SD:s åsikter strider emot Nobels testamente, vad är då problemet? Det är ju på just det testamentet som hela festligheterna grundar sig.

AB 1 EX 1 SvD 1 SVT 1

Bilden lånad från Anna

EX 1

Nästan varje gång jag hamnar i diskussioner kring otrohet, brukar jag nästan hamna i lite av blåsväder; folk brukar tycka att jag snudd på är provocerande. Inte för att jag förespråkar otrohet - för det gör jag absolut inte - utan för min definition på otrohet inte alltid är vad folk håller med om.
För min del är nämligen otrohet detsamma som sexuellt umgänge, till skillnad från vad vissa andra tycker faller in under begreppet. För vissa faller även pussar, kyssar och hångel in under begreppet otrohet - något jag själv inte tänker hålla med om. Därmed inte sagt att jag tycker det är okej, även om man ska skilja på pussar och pussar. En vänskapspuss på kinden godtar säkerligen de allra, allra flesta (okej, ett av mina ex skulle inte göra det, men det är en annan historia).
Självklart skulle jag inte acceptera att min flickvän hånglade med en annan kille, men skulle snarare kalla det för att "strula" eller något liknande istället för otrohet.
Gör man slagning på ordet otrohet, får man dessutom följande beskrivning på exempelvis Wikipedia: Med otrohet menas sexuella handlingar som bryter mot religiösa eller andra krav på sexuell partnerexklusivitet i fasta förhållanden. (...) Med ett vardagligt ord kallas det vänsterprassel. Just det, sexuellt umgänge - en det händer att jag hamnar smått i blåsväder när jag hävdar att hångel inte hamnar under denna benämning...
Sen funderar man ju emellanåt på vad man skulle acceptera och kunna förlåta att en flickvän gör! Sex med någon annan har jag ytterst svårt att se att jag skulle kunna förlåta, glömma och sedan gå vidare. Hångel... Nja, lite beroende på situationen förmodligen. Jag skulle inte bara skratta och vifta bort det, det är en sak som är säker, men om jag gör slut beror säkerligen på omständigheterna.
I 999 situationer av 1000 skulle jag absolut göra slut om jag fick veta att min flickvän varit otrogen också, men självklart kan det finnas tillfällen även här då man skulle kunna ge det hela en chans till och göra ett försök att lappa ihop förhållandet igen. Är man inne i formsvacka i förhållandet? Hur länge har man varit tillsammans? Bor man ihop och har barn till exempel? Bor man inte ihop och inte har några barn, skulle det hela vara över illa kvickt. Men lever man ihop sedan länge och har barn ihop, kan läget bli ett helt annat. Då ställs inte bara de egna känslorna på spel, utan barnen drabbas och det är även materiella ting som står på spel, liksom den stora apparat det skulle innebära att separera. Var det en engångsföreteelse och under förutsättning att inget annat talade emot att man gjorde ett nytt försök, skulle man kanske göra det. Men skulle man få veta om att det pågått under en längre tid, då skulle åtminstone jag ha ytterst svårt att förlåta det.
Och även om det är en "engångsgrej" ställer man sig givetvis frågan vem den andre är?! Är det en kille på tjejens jobb, som hon även fortsättningsvis kommer träffa flera gånger i veckan kan det även då bli svårt att acceptera...

Är det sedan frågan om en planerad affär, eller något som "bara hände" är självklart också avgörande. Jag har till och från under flera år varit medlem på olika dejtingsajter och där ser man titt som tätt personer som har relationer men söker något vid sidan av. Framförallt är det män, men även kvinnor som gör klart att de bara vill ha en flirt vid sidan av sin befintliga relation.
Jag nobbade givetvis de kvinnor som kom med sådana inviter, det är inget som intresserar mig det minsta. Men skulle jag vara tillsammans med någon som helt uppsåtligen sökte något vid sidan av, skulle vederbörande åka ur mitt liv illa kvickt. Att man aktivt söker något vid sidan av betyder ju att man verkligen inte trivs i den relation man har av en eller annan anledning och varför då inte säga det till mig som också är delaktig i relationen?
Personligen är jag övertygad om att otrohet beror på att det är något i relationen man inte trivs med, sedan behöver det absolut inte vara känslorna det är fel på. Det kan vara att man inte ses så mycket av någon anledning, att det finns praktiska saker i relationen man inte trivs med, till exempel att man måste bo på ett visst ställe på grund av den andres jobb... Sen kan man vara upp över öronen förälskad i personen ändå. Men inget blir ju bättre av att man har vänsterprassel, snarare tvärtom.
Men fenomenet med personer som söker något vid sidan av sin relation är uppenbarligen väldigt vanligt - vanligare än jag själv uppfattat verkar det som. Det är tydligen så pass vanligt att det imorgon (torsdag 27/10) startar en dejtingsajt enbart för otrogna. Sajten garanterar total anonymitet för medlemmarna och här behöver man inte längre hymla med att man redan har en relation. När jag läste om detta, trodde jag det var ett skämt! Hade det idag stått 1/4 almanackan hade jag aldrig trott på innehållet i tidningsartikeln (och det ska väl också till en tidning som Aftonbladet att ens lägga energi på en sådan artikel).
Jag tvivlar inte en sekund på att sajten kommer få en hel del medlemmar, tyvärr får man väl säga, även om jag själv inte kommer lägga upp någon profil där. Grundarna anser inte att de tjänar pengar på andras olycka eller legitimerar otrohet, men på sätt och vis är det ju trots allt vad de gör - åtminstone legitimerar otrohet. Trots allt erbjuder de ett verktyg för den som vill träffa någon vid sidan av.
Men nåja, vill nu folk förstöra sina förhållanden och såra andra är det väl upp till var och en. Själv håller jag mig därifrån. :-)

AB 1, 2, 3, 4

Bilderna lånade från Romeo, Amanda

Lite smått har jag börjat fundera på en ny tatuering, nu när jag dessutom förmodligen kommer att ha råd. Skulle vilja göra något större på ryggen den här gången och funderar på att utgå från bilden här under. Kommer givetvis redigera den en aning, allt ska inte vara med, men något åt det här hållet i alla fall.
Det är ju som många säger, att har man mer än 2-3 stycken blir det lite som en drog, man vill bara ha fler. Och så har det blivit för mig, men jag vet å andra sidan hur många till jag vill innan jag känner mig nöjd. Det ska bli denna och kanske 2-3 stycken till, sen är det bra. :-) Alltför många blir inte snyggt i slutändan; "man ser inte skogen för alla träden". Så därför sprider jag själv ut tatueringarna litegrann, så att det inte blir för "plottrigt".

Höger, vänster arm och till sist ryggen

---

Bilden lånad från Faschings eskapader

Eftersom vi män kan fixa ALLT, eller hur?! ;-)

---

Inför varje gång jag ska sätta mig med psykologin, tänker jag att "Äh, detta är inte så betungande, detta fixar jag snabbt". På ett märkligt vis känns det oftast som att det är behändiga uppgifter. Men jag lär mig aldrig! När jag väl lägger ifrån mig böckerna, är jag helt slut i huvudet. Jag har nu suttit sysselsatt hela dagen med slutklämmen på en av inlämningsuppgifterna och har på datorn knappat ihop sammanlagt 13 sidor och det känns rätt mosigt mellan öronen kan jag säga! Mycket på grund av att litteraturen till just denna uppgift dessutom är på engelska och dessutom ganska komplicerad sådan.

Min tillvaro fylls till stor del av pluggande och brevbäring, det är ganska uppenbart eller hur?! Ibland känns det faktiskt som att man inte har särskilt intressant tillvaro - i alla fall inte tillräckligt intressant att berätta så mycket om.
Samtidigt är det inte ett tecken på att jag inte trivs med tillvaron, för det gör jag! Men det händer inte så mycket utöver det vanliga just nu, vilken emellanåt också kan kännas lite tristessartat. Man rör sig mellan hemmet, skolan och jobbet, så emellanåt till affären för att handla mat. Men istället ser jag det så att jag just nu får slita lite extra och att "det goda" kommer i efterhand. Jag är snart färdig med min sjökaptensexamen och kommer att få jobba med det jag drömt om i många år till exempel. Och sedan kommer jag ha lite extra kuriosa med tanke på 30 poäng i psykologi, som är ett fruktansvärt intressant ämne. :-)

Bilderna lånade från Madam Boss

Bilden lånad från Tjuvtittat

Två nya attacker har nu skett i Malmö. Igår blev dessutom en man skallad av gärningsmannen - och polisen tycks utgå ifrån att det är samma man som gjort sig skyldig till de tidigare attackerna. Nu har man dock hittat spår efter gärningsmannen där man hoppas kunna fastställa DNA och med lite tur därmed få fram personens identitet. Det vore väl på tiden!
Jag förstår verkligen att folk i Malmö är rädda nuförtiden när det skjuts hej-vilt och ingen tycks gå riktigt säker. Att det är någon som tycks ha ett ont öga till personer av utländsk härkomst råder det väl inga stora tvivel om, men det är en fruktansvärt hemsk utveckling när folk skjuter omkring sig oavsett anledning. Nu tycks man göra paralleller med Lasermannen...
En sak att ha åsikter om saker och ting och att kämpa för dem, men när man ger sig till att skada andra människor har man passerat gränsen med hästlängder. Precis som självmordsbombare; okej att man har åsikter och en kamp man kan tänka sig att dö för - men när man är villig att dra med andra, oskyldig personer med sig i döden är för mig obegripligt.
Men förr eller senare bör väl den här personen göra en tabbe som gör att man kan gripa vederbörande. I längden kan knappast en sådan person härja fritt!

AB 1 DN 1, 2, 3, 4 VG 1, 2, 3, 4 EX 1, 2, 3, 4, 5 SKÅNSKAN 1, 2 SvD 1

Bilderna lånade från Madam Boss

Jag brukar emellanåt få höra att "du som bott i England, måste väl prata perfekt engelska!". Det gör jag visserligen inte, men har å andra sidan heller inga större problem att klara ett samtal på engelska. Så länge man inte behöver kränga sig med några facktermer och svåra ord är det oftast inga problem. Jag skriver emellanåt brev på engelska utan behöva min svensk-engelska ordbok särskilt mycket och jag läser oftast inte texten när jag ser engelskspråkiga filmer...
Men nu har jag fått lite avbräck i mitt självförtroendet vad gäller mina engelskakunsper! Till en uppgifterna i psykologin ska vi läsa ett par kapitel i en gedigen psykologibok, som råkar vara just på engelska. Självsäkert slår jag upp boken för att gå loss med uppgiften - men jag hann inte läsa mer än några få rader, så åkte ordboken fram. För att inte tala om hur flitigt jag använt Googles översättningsverktyg.
Men jag är inte sämre än att jag inser mina begränsningar, får helt enkelt acceptera att jag var lite väl stöddig till att börja med bara. Alla dessa facktermer boken kränger sig med är ju inte sådant man normalt lär sig i skolans engelskaundervisning - och inte heller något som används i dagligt tal av engelsmännen heller. Så hur ska jag då rimligen ha kunnat lära mig detta? Det förväntas förstås inte av mig heller i psykologikursen, att jag ska kunna alla dessa facktermer på engelska - vare sig innan eller efter kursen. Det som förväntas av mig är väl att jag har en engelsk ordbok.

Nu har jag dock lagt undan skolböckerna för den här veckan. Jag kör stenhårt på att inte plugga på helgerna så länge jag inte måste inför en tenta eller liknande.
Jag har mer och mer märkt vad viktigt det är för ens välmående att faktiskt lägga saker och ting åt sidan och helt enkelt tänka på annat ibland! Vardagssysslor har man ju fullt med under veckorna och man behöver lite annat att ägna tankeverksamheten åt emellanåt också. De perioder jag har extremt mycket att göra och även helgerna går till jobb och/eller skola märker jag hur otroligt trött man blir, det blir otroligt mycket jobbigare att ta tag i saker och ting. Men sen behöver det bara gå någon vecka i mer "normal" takt, så blir orken en helt annan!

Nu ser man dessutom slutet på studierna markant och om bara några månader är jag tillbaka i yrkeslivet på heltid igen! Det ska faktiskt bli riktigt, riktigt skönt. Jag längtar alltmer tillbaka till Stockholm och går ofta och försöker se för min inre syn hur jag ska möbler min lägenhet där igen. Det är till och med riktigt ofta jag drömmer om nätterna om hur jag flyttar tillbaka dit igen. Det är ju alltid en väldigt speciell känsla att komma till en lägenhet som man ska inreda på nytt! Att planera var alla saker ska stå, hänga tavlor och placera ut prydnadssaker.
Nu har jag också från hyresvärden fått veta att jag har rätt till helt nya tapeter när jag flyttar in igen, så då ska förstås lägenheten tapetseras om också!! Så visst har man en hel del att se fram emot just nu... :-)

Bilden lånad från Edu

Börjar sakta undra vad det är för pucko som är i farten i Malmö? Någon som uppenbarligen inte gillar invandrare springer runt med skjutvapen och skjuter mot invandrare. Polisen pratar om vad som verkar vara en ny "lasermannen", men denna gång tycks ingen ha sett något laserljus utan vederbörande skjuter helt utan förvarning.
Oavsett vad man tycker om att Sverige tar emot invandrare, kan jag inte förstå att man springer omkring och skjuter folk! Att ge sig på andra människor på detta sätt kan aldrig bli försvarbart, oavsett vad man tycker om dem. För min egen del finns det visserligen en och annan människa jag ogillar av olika anledningar (även om jag inte grundar det på ursprung utan på hur vederbörande är som person), men jag skulle för den sakens skull aldrig börja skjuta på dessa personer.
I dagens samhälle får man skatta sig lycklig att det inte syns att man har utländsk påbrå - framförallt inte om man bor i Malmö. Jag ser anser mig visserligen vara svensk; jag är uppvuxen här och har svenska som modersmål, men min morfar kom till Sverige under andra världskriget. Men det är inte alla som dessvärre skulle hålla med om att ens jag skulle vara välkommen att stanna i Sverige... Fast att jag har den påbrån kanske man inte vågar skylta med, då börjar någon kanske skjuta på mig? ;-)
Och denna person - vem det nu är - som härjar i Malmö har tydligen mer eller mindre en världsnyhet! Nyhetsmedier från flera länder är tydligen nu i Malmö och följer jakten på "den rasistiske skjutaren". Och visst är det en fruktansvärt läskig situation det har blivit! Folk vågar inte gå ut ensamma, ingen tycks gå riktigt säker. Hade jag bott i Malmö hade jag garanterat varit ytterst försiktig, det kan jag säga! Oavsett mitt etniska påbrå.
Polisens signalement får mig smått att skratta - tyvärr. Det enda man har att gå på, verkar det som, är att det är en man mellan 20 och 40 år. Tja, det skulle ju kunna vara precis vem som helst!! Det skulle kunna vara jag, min brorsa, lärare, klasskompis eller chef... Så just nu kan ju vem som helst vara misstänkt.

Här är några av de gemensamma beröringspunkterna:

Vilseleda: På några brottsplatser har polisen gjort fynd efter fler än ett vapen. Detta har polisen tidigare sagt kan vara ett sätt för gärningsmannen att försöka förvilla polisens utredare.

AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 EX 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10
POL 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 SKÅN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 SvD 1, 2, 3, 4, 5
SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 SYD 1 VG 1, 2, 3, 4, 5, 6 YA 1, 2

Bilderna lånade från Gunpundit, Skyting

"Morgontrött" påstod Andreas Kleerup att han var när han i onsdags ställde upp i TV4's nyhetsmorgon. Trött kan han mycket väl ha varit, men i så fall efter en mycket vild tisdagskväll där mycket av han fått i sig fortfarande hade effekt. Bedöm själva, men personligen tycker jag det ser ut som något helt annat än trötthet som påverkar hans beteende. Åtminstone i kombinatione med trötthet...

AB 1, 2 SvD 1

---

För några veckor sedan hörde jag en intervju på lokalradion med Mack Johansson, en kille från Västervik som just kommit ut med sin debutskiva. Man spelade förstås en låt från skivan - och jag fastnade direkt! Jag hann inte mer än hem från jobbet, så satte jag mig vid datorn och beställde skivan. Nu har ett par låtar hamnat på Youtube, så klart jag vill dela med mig lite också. :-)

För ett antal år sedan läste jag i tidningen om en man som blev stoppad i en rutinkontroll och fick blåsa. Polisens instrument gav utslag, även om det inte var över gränsen för rattfylleri. Det enda var att mannen var helnykterist sedan dryga 20 år. Till sist visade det sig att han precis innan han satt sig i bilen ätit glass med romrussin i, den enda logiska förklaringen var att han fått i sig tillräckligt med romrussin för att alkoholmätaren skulle ge utslag.
Emellanåt har man ju hört om personer som använt olika typer av munsköljmedel - och sedan blivit misstänkta för rattfylleri. Vad jag själv senare hört, är att just den effekten ska försvinna väldigt fort. Första minuten efter man använt medlet, kan tydligen mätarna ge utslag på flera promille - men efter bara bara ytterligare några minuter märks knappt någon effekt alls.
Men nu har jag precis läst om något jag aldrig hört talas om förut! Nämligen en man som ätit hamburgare och sedan satt sig att köra - för att fastna i en poliskontroll och faktiskt fick sitt körkort indraget för rattfylleri. I mina öron låter det ju helt otroligt att en hamburgare ska kunna ha sådan effekt. Jag undrar just vad den hamburgerrestaurangen spetsat maten med? Ordet "fyllemat" får ju plötsligt en helt annan innebörd. ;-)
Mannen - som dessutom är yrkesförare - blev i alla fall frikänd av förvaltningsrätten i slutändan och fick igen sitt körkort...

AB 1 SvD 1

Bilden lånad från Fjöla

I morse vaknade jag upp till en aningen förvånande syn. Normalt brukar jag ha lätt att klandra folk som inte är ute i god tid att sätta på vinterdäcken när man vet att vi får snö varje år - men när jag i morse såg att det kommit snö kunde jag inte riktigt klandra dem som inte satt på vinterdäcken. Jag blev faktiskt aningen överrumplad. Och kyligt har det varit hela dagen, trots att solen sedan varit framme. En del av snön har till och med legat kvar hela dagen.
Det må så vara att vi i Kalmar inte fått lika mycket snö som det kommit på många andra håll - både i Sverige och Norge - men man blev ändå aningen överrumplad, det måste jag säga! Dock fick det bli lite försmak på julstämning i köket vid frukosten i morse. Det blev tidig frukost, precis när det började ljusna med tända ljus och snön som låg vit utanför fönstret. Det blev faktiskt lite julstämning, det måste jag säga. :-)

Men väl hemifrån, skulle jag ta en repa på stan och insåg plötsligt att en stor del av stan var avspärrad. Det var polisbilar, poliser och blåvit avspärrningsband överallt, man fick nästan känslan av en krigszon. Jag började undra vad som hänt. Rån? Demonstration? Kravaller? Gisslandrama? Filminspelning? Innanför avspärrningarna kom man inte, så man fick förstås gissa vilt själv - och avspärrningarna satt kvar i timmar!
Men väl på jobbet vid halv tre fick jag veta vad sin hänt. Där stod nämligen radion på och nyheten om ett bombdrama kablades ut i direktsändning. Shit, ett bombhot i lilla Kalmar!! En man som först barrikaderat sig i en lägenhet, men sedan även kom ut på gatan påstod sig ha en bomb i en plastpåse. Till sist grips han och de blå banden togs bort efter runt sex timmar. Men med andra ord dramatik även i Kalmar emellanåt uppenbarligen...

AB 1 EX 1, 2, 3, 4 SvD 1, 2, 3, 4 SVT 1, 2, 3, 4 VG 1

Bilden lånad från We love you

Igår kväll slog jag på Nyheterna för en stund - och häpnade faktiskt över en av nyheterna på Smålandsnytt. Man berättade om en familj i Jönköping, son och föräldrar. Föräldrarna är separerade, mamman har vårdnaden om sonen och pappan sitter på sluten psykiatrisk avdelning där han avtjänar straff - för barnamord. Eftersom socialtjänsten finns risk att pappan återfaller i brott och kräver därför av mamman att hon berättar för sonen om vad pappan gjort, annars hotar man att omhänderta honom med hänsyn till sonens säkerhet. Det råkar nu bara vara så att pojken är tre år gammal. Socialtjänsten får nu dessutom mothugg av en av sina egna experter i socialrätt, Bo Hjort. Även Rädda Barnens psykolog tycks vara benägen att hålla med Hjort.
Enligt Hjort finns ingen grund till omhändertagande om mamman väljer att vänta med att berätta för sonen...
Man undrar verkligen hur socialtjänsten resonerar? Hur kan det rimligen påverka en treårings säkerhet om denne vet om att pappan är mördare eller ej? Det verkar ju rent fantastiskt långsökt. Självklart ska barnet få veta när det blir äldre, då kan man också diskutera att det kan påverka barnets säkerhet - framförallt om det är frågan om pappa som verkar vara benägen att återfalla i brott. Men en treåring är ju knappast utanför dörren ensam, utan en vuxens sällskap...
Och att man dessutom hotar med omhänderta barnet om mamman väljer att vänta med berätta tycks ju lika absurt, det! Hur kan man få det hela till att något sådant skulle vara grund till ett omhändertagande av ett barn?
Det måste väl finnas två alternativa svar misstänker jag. Antingen förmedlades inte hela sanningen i media och det finns annat som är den egentliga grunden till att man vill omhänderta barnet - eller så är socialtjänsten lätt förvirrad.

SvD 1 SVT 1, 2

Bilden lånad från Abdl

För ett antal veckor sedan började de första skriverierna komma kring den nya dokusåpan Celebrety Rehab. Idén är att kändisar ska få rehabilitering för något missbruk eller problem, samtidigt som allt filmas och sedan sänds i TV. De tillfrågade kändisarna har erbjudits 100.000 kronor i veckan för sitt deltagande, för vissa av dem har det erbjudandet kunant innebära en ersättning på upp till 500.000 kronor.
Men majoriteten av de tillfrågade har avböjt att delta, de flesta har känt sig rejält kränkta av att ens bli tillfrågade. Vad jag själv kunnat läsa mig till, ska det bara vara Camilla Henemark av de tillfrågade som varit villig att ställa upp i programmet.
Tja, vem sjutton skulle inte känna sig kränkt över att få ett sådant erbjudande? Det skulle även jag bli - jag skulla aldrig ställa upp i ett sådant program, inte ens för en ersättning på 500.000!! Den dag man erbjuder mig 10 miljoner eller mer skulle jag överväga tanken, men inte för någon lägre ersättning. Nu råkar jag visserligen inte ha några missbrukarproblem heller, å andra sidan. Men inte ens om jag hade det, skulle jag vara villig att ställa upp i ett sådant program och skylta inför allmänheten med min så privata problem. Oavsett om jag vore en kändis eller ej.
Nu har Kanal5 beslutat att lägga ner serien, redan innan inspelningarna börjat. Enligt kanalchefen Lars Beckung anser man sig inte kunna göra det hela "på ett värdig sätt". Själv undrar jag bara sedan när värdighet anses vara avgörande vid produktion av en dokusåpa? Det är väl knappast något man någonsin tagit hänsyn till i dessa sammanhang... :-)

AB 1, 2, 3, 4, 5, 6 EX 1, 2 Kanal5 1, 2 Resumé 1

Bilden lånad från Ebba.

---

Rolf Lassgård gör rollen som Gunvald Larsson nästan lika bra som Persbrandt ju... :)

Så är skolböckarna lagda åt sidan för idag. Trots att jag suttit hemma och pluggat, har jag fått förvånansvärt mycket gjort ändå, även om jag känt mig rätt okoncentrerad. Psykologikursen har ju i allra högsta grad legat i träda för min del sista veckorna, jag har valt att lägga all energi på astronavigeringen istället eftersom det ju faktiskt är vad jag behöver få "överstökat" för att få mina styrmanspapper.
Men nu, när jag fixat astrotentorna tar jag åter tag i psykologin med full energi. Självklart ska jag parallellt med psykologin även ta tag i slutklämmen på mitt examensarbete också, vilket är det sista jag behöver få godkänt för att ha mina kaptenspapper. Men jag räknar inte med att examensjobbet ska behöva ta alltför mycket tid i anspråk, så jag kommer även ha en hel del tid över till psykologin.
Sista budet från Posten har nu även varit att det åtminstone denna vecka kommer vara relativt lugnt där, så jag kommer förmodligen ha rätt lugnt på jobbfronten - och just nu gör det inte så mycket. Även om jag självklart kommer jobba om de frågar, så kommer jag heller inte direkt få långtråkigt utan arbete.
Psykologin har verkligen inte varit ett dåligt val av fristående kurs, för det är minst sagt ett intressant ämne! Även om jag än så länge ligger långt, långt efter och inte hunnit göra mer än en av alla de inlämningsuppgifter vi ska göra så känner jag mig verkligen intresserad av att fortsätta! Att sitta och räkna på stjärnhöjder - som jag gjort inför astrotentorna - har inte varit det roligaste att göra dagarna i ända och jag har snuddpå våndats inför varje "pluggpass". Men nu ser jag fram emot att stiga upp på morgnarna och sitta lutad över psykologiböckerna. Får väl se om det är samma ljud i skällan om några veckor, när vi börjar närma oss slutet på terminen?! ;-) Då kanske jag istället är så less man bara kan bli på psykologi och inte vill öppna en enda bok där ordet "psykologi" överhuvudtaget nämns...
Men jag kommer nu kunna lägga upp mina studier på ett helt annat sätt än hittills. Nu har jag inga som helst fasta tider, men än "deadlines" när olika uppgifter ska vara inlämnade. Om jag sen sitter nattetid, dagtid, helger eller vardagar är helt och hållet upp till mig själv.

Nu har jag gjort något som verkligen är ett hösttecken, jag har nämligen vridit upp värmen på elementen. Det har faktiskt börjat bli tillräckligt kyligt för att märkas inomhus. Idag hade man utlovat regn, det har till och med varit tal om snö, men istället har jag under dagen suttit och spanat ut på solen som strålat från en klarblå hösthimmel. Visserligen har jag sett på termometern att det varit hyfsat kallt ute, men varken regn eller snö har jag inte sett skymten av.
I morse har det dock varit blixthalka ända ner hit i Småland, kan man dock läsa sig till idag - och som varje år när första halkan kommer, har det varit en lång rad avåkningar. Nu har SMHI till och med gått och rått folk till att faktiskt sätta på vinterdäcken redan nu.
Men det är faktiskt prat om snö på väg söderut, man får se om man får se några flingor komma fallande närmsta dagarna. Jag hoppas själv på att det inte blir en lika hård vinter som förra året, den var extrem. Jag drabbades aldrig av det tågkaos som till exempel var då, men klart det blev besvärligt ändå med all kyla och snö.
De få gånger jag åkte tåg var jag faktiskt hyfsat i tid, de värsta kaoset slapp jag lyckligtvis. SJ säger nu att man lärt sig läxan och att det inte ska bli samma kaos i år om det skulle bli lika mycket snö. Själv tror jag vad jag vill om det, för tågen är ju sällen i tid ändå - med eller utan snö. För sista gångerna jag åkt tåg har det varit barmark - som det brukar vara i Sverige sommartid - men jag har varit mer eller mindre försenad i alla fall. Får se hur denna vinter blir. :-)

AB 1, 2 BAR 1 DN 1, 2 EX 1, 2 SvD 1, 2, 3, 4

Bilderna lånade från Cynatic, Presentjakt

Bilden lånad från Mina

Däckhuset tänker fortsätta roa mig tydligen. Eller åtminstone företagets tidigare ägare Bert Wåhlin. För vad jag inte visste, var att företaget tydligen i våras bytte ägare, Bert Wåhlin står inte längre bakom företaget. Så kanske det nu är någon vettig människa som driver detta företaget, vem vet?! ;-)
Själv har jag inte "drabbats" mer av detta företag, jag har rabiat undvikit att gå dit mer utan valt andra verkstäder istället. Men deras JK-anmälan för att jag bloggat om det bemötande de gav mig sist får mig fortfarande att le inombords. Uppenbart klarade han (Bert) inte att få kritik och har heller inte hängt med den tekniska utvecklingen, där det faktiskt är en ganska given att del att man som bloggare emellanåt skriver vad man tycker om olika saker. Och dit hör ju förstås om man exempelvis får ett uselt bemötande av ett företag.
Men det är uppenbarligen fler som råkar ut för Bert Wåhlins sätt att sköta sitt företag, men framförallt sina relationer med kunderna. Hittade just Claes Brolinson's blogg, där man kan läsa om det bemötande han fått av samme man.
När jag gick dit, följde herr Wåhlin inte konsumentlagen i bemärkelsen att han gav en prisuppgift som han sen inte följde. Ger man en prisuppgift, måste man nämligen kontakta kunden om man ser att det kommer bli dyrare - och det innan arbetet påbörjas. Men det gjorde man alltså inte. Nu berättar Claes om en vespa han tydligen köpt på Däckhuset. Motorn gick sönder två gånger. Första gången gick man med att laga den på garantin - men inte andra gången, trots att garantin fortfarande gällde enligt lagen. Claes fick själv laga den för 14.000 kronor, medan Bert insinuerade att Claes själv ljög.
Claes råder alla sina läsare att inte köpa något av Bert, men kanske bäst han passar sig för sådan yttringar?! Rätt vad det har väl även han en JK-anmälan efter sig så att det ryker om det...?! ;-)

Bilden lånad från Tower

Här i Småland har det på sistone varit två "frisläppningar" av minkar från olika minkfarmar, tusentals minkar har släppts ut av personer som kallar sig djurvänner. Några minkar har fångats in igen, men flertalet av dem som inte lyckats fånga in omkommer på olika sätt. De blir överkörda, klarar inte att hitta mat och så vidare och så vidare.
Personligen tycker jag visserligen inte om industrin, där man föder upp djur enbart för att komma åt pälsen. Det är en sak när man även vill "komma åt" köttet och att man då också tar reda på skinnet, men när man enbart tar livet av djur för att komma åt skinnet är det något helt annat.
Men att jag inte gillar den industrin och inte sympatiserar med vad den står för, betyder inte att jag springer och förstör för dem som lever på det. Det de här så kallade djurvännerna gör är att de hjälper minkuppfödarna att ta livet av djuren på vad man kan tänka sig är ett plågsammare sätt för djuren än om uppfödarna fått sköta avlivningen.
Att djurrättsaktivisterna emellanåt avslöjar missförhållanden på olika gårdar och hos uppfödare är självklart bra. De som missköter djur ska självklart ställas tills vars för det. Men att sedan själva orsaka lidande för djur känns som något av dubbelmoral, gör det inte det?! Känns som att det borde vara mer befogat att lägga sin energi på något som leder till något mer konstruktivt...?!

Djurrättsorganisationer

- Djurens befrielsefront är ett nätverk bestående av aktivister från hela Sverige. De jobbar helt anonymt med olagliga aktioner. Rörelsen saknar central styrning men beskrivs som mycket välorganiserad.
- Säpo klassar den som en av många autonoma grupperingar i Sverige som utför politiska brott.
- Djurens befrielsefronts mål är att ekonomiskt skada djurnäringen och göra det omöjligt för företagarna att driva sin verksamhet vidare.
- En regel är att inga människor får komma till fysisk skada.
- Djurrättsalliansen är en ideell organisation med omkring 300 aktiva medlemmar. De ägnar sig åt opinionsbildande verksamhet genom främst lagliga aktioner.
- De har det senaste året avslöjat svåra missförhållanden på flera svenska grisfarmar.

AB 1, 2 EX 1, 2, 3

Bilderna lånade från Widforss och Resumé

Det var en stor förlust när Ali Hussein - eller Lasse Lindroth som han egentligen hette - gick ur tiden. Det ironiska i dagsläget är att han idag förmodligen åkt dit för hets mot folkgrupp, eller hur?! Själv skrattar jag så kiknar åt denne man... :-)

För några timmar sedan fick jag dagens överraskning! Det är nämligen inte alltid med helhjärtad glädje och nyfikenhet man loggar in på skolans sida för tentaresultat för att kolla hur det gått på de tentor man skrivit. Det är många gånger man loggar in med en viss obehagskänsla i maggropen istället.
Tre deltentor har jag skrivit i astronavigeringen och tidigare i veckan fick jag av en slump veta att jag skrivit alla rätt på en av tentorna, den där man kan visa att man kan få ut en position genom att ta höjder till olika himlakroppar, som solen och stjärnorna.
Men sen är det också en deltenta i förståelse, där man visar att man förstått det hela, alltså att man vet vad de olika siffrorna, tabellerna och benämningarna inom ämnet står för. Där var jag en aning osäker på hur det gått, men anade att jag trots allt klarat tentan. Deltenta nummer tre har egentligen inte så mycket med astronomi att göra, mer än i det matematiska; man använder nämligen i princip samma sätt att räkna. Här är det distansberäkningar det är frågan om. Man kan få en position man ska åka från och en man ska resa till, sen finns det olika sätt att åka emellan dessa. Och det är inte kortast att hålla en och samma raka kurs - som man kanske kan tro. Utan istället utnyttjar man att jorden är rund och därmed smalare vid polerna än längs ekvatorn - precis som man gör inom flyget. Och här finns det förstås en lång rad räknesätt att få fram distansen mellan positionerna. Det är sinus, cosinus och tanges hit och dit innan man kommer fram till hur långt det är, beroende på hur man väljer att resa. Och just på denna tenta visste jag att jag gjort minst en tabbe - och en ganska allvarlig sådan dessutom! Så jag var ytterst tveksam om jag faktiskt skulle ha klarat den tentan.
Men när jag idag - som en chansning, då jag inte trodde alla tentorna var rättade och inrapporterade än - med den berömda obehagskänslan i magen loggade in för att kolla resultaten, fick jag dagens stora överraskning! Jag hade nämligen klarat alla tre tentorna - och när jag konstaterade detta jublade jag högt rakt ut. Jag hade verkligen inte förväntat mig det resultatet!! Men den som hade suttit när mig i det ögonblicket hade möjligen kunnat ana en liten glädjetår eller två hos mig...
Hade jag nu haft all sjötid, hade jag kunnat jobba som styrman men dock aldrig kunnat bli sjökapten. Det som fattas - förutom praktiken - är att nu göra färdig examensarbetet. Det kan ju tyckas aningen larvigt att sjökaptensexamen hänger på ett teoretiskt arbete, men men - det är så spelreglarna råkar vara. :-)

Jag kan säga att det har varit med rejält blandade känslor jag sista två morgnarna fått skrapa rutorna på postbilen innan jag gjort första körningarna. Det har varit minusgrader när jag gått till jobbet på morgnarna och frost i gräset liksom is på vattenpölarna. Inatt har tydligen Målilla, inte långt från Kalmar, varit kallast i Götaland med hela åtta minusgrader - något som låter som ganska kallt för att vara i mitten av oktober tycker i alla fall jag själv. Man har nu varnat för ytterligare en kall natt med flera minusgrader - och förstås halt väglag.
Samtidigt har dagarna varit rena fröjden med strålande vackert höstväder. Solen och skinit från en klarblå himmel och det har faktiskt stundtals varit riktigt varmt. I eftermiddags hamnade jag till och med en stund på balkongen med kaffe och korsord i högsta hugg - så varmt var det!
Det är ju en av nackdelarna med svenska hösten, det är många gånger riktigt, riktigt svårt att klä sig när man ska ut och vara borta ett tag. Går man till jobbet på morgonen, behöver man varma kläder på sig, men frampå dagen får man börja dra av sig lager efter lager för att inte smälta bort. Går man istället iväg under eftermiddag eller tidig kväll, gäller det motsatta! Man kan vara relativt tunt klädd, för att istället få dra på sig lager efter lager ju längre kvällen går.
Samtidigt är hösten en härlig årstid, med alla vackra färger och att man kan kura inomhus under de mörka kvällarna med ljus, film och god mat. Jag skulle faktiskt inte vilja byta bort de svenska årstidsväxlingarna, hur mycket man än klagar på kyla och mörker.

BAR 1 DN 1, 2 EX 1, 2, 3, 4 SvD 1

Bilden lånad från GU, Deliciousone

Jag kan faktiskt inte låta bli att skratta - jo, det var faktiskt min allra första reaktion!! Ståuppkomikern Marika Carlsson ska sätta upp en självbiologisk föreställning och har döpt denna till "En negers uppväxt". Marika är adopterad från Etiopien och därmed mörkhyad, därav anspelningen på neger i rubriken. På sin blogg beskriver hon själv föreställningen som "I föreställningen berättar jag på ett roligt och ärligt sätt om min uppväxt. Om hur jag har utsatts för rasism, om hur jag har utnyttjat att jag har en annan hudfärg och givetvis tar jag upp min syn på ordet NEGER (...)".
Men alla gillar tydligen inte titeln, utan Marika har nu från flera håll blivit anmäld för hets mot folkgrupp. Folk tycker hon är rejält rasistiskt som sätter en sådan titel på sin förestälning, tydligen.
Och ja, jag kan inte låta bli att skratta!! I dagens Sverige är i princip allt rasistiskt, till och med att ironiskt använda ordet i en titel på en föreställning - som i sig inte ens tycks vara rasistisk. För är det inte märkligt att man inte ens på ett skämtsamt ska kunna använda detta ord - ens i en rubrik - utan att det blir snack om rasism?! Är jag ensam om att tycka att det gått för långt?!
Självklart försvarar jag inte på något vis rasism, men då ska var det vara frågan om rasism i dess rätta bemärkelse. Tittar man på Wikipedia hittar man följande beskrivning: Rasism är en indelning av människor i ett hierarkiskt system av raser, där vissa raser ibland tillskrivs moralisk rätt att härska över andra. Rasism förutsätter en tro på god genetisk biodiversitet bland människor, men den senaste forskningen visar tvärtom att alla nu levande människor är så lika varandra att arten människa skulle kunna utrotas av en pandemi. En slumpmässigt utvald människa är till 99,9 procent genetiskt identisk med en annan slumpmässigt utvald människa var som helst på jorden. Rasindelning av människor har inget stöd i vetenskapen, utan används för att beteckna ett synsätt, ett sätt att behandla människor, och/eller en samhällelig struktur. Liknande men inte fullt ut rasistiska synsätt kallas ofta för främlingsfientlighet.

Nej, jag tycker det bara blir larvigt att hetsa upp sig över ett sådant ordval i en rubrik till en humoristisk föreställning - även om jag inte sett den aktuella föreställningen. Men här går man helt enkelt för långt i sin jakt på vad som är rasistiskt... Man måste självklart se till situationen ett ord används. "Neger" kan självklart vara ett skällsord, men kan även användas skämtsamt - som de flesta andra ord.

Bilden lånad från En annan del av världen

Ikväll slog jag en slump på Uppdrag Granskning och fick faktiskt lite av en tankeställare måste jag erkänna! Hemma har jag trådlöst nätverk för min bredbandsuppkoppling och det är något som används riktigt flitigt! Jag - som många andra - använder datorn till att betala räkningar, boka saker, hålla koll på skolresultat, hålla kontakt med kompisar och en massa annat. Men vad man nu visade hos Uppdrag Granskning var hur otroligt lätt dessa nätverk kan hackas av obehöriga som sedan i en handvändning inte bara ser vilka sidor man besöker, utan även kan komma över lösenord, användarnamn liksom kontonummer, kortnummer och pinkoder.
Datakillen som var i programmet kunde inom loppet av sekunder få fram läskigt många uppgifter från den dator han "hackat" (i programmet med datorägarens tillstånd förstås). Han kunde se vilka sidor man varit på, vem man chattade med på Facebook, pinkoden man knappade in när man betalade med kreditkortet - och så vidare.
Allt "hackern" behöver är en programvara och en antenn, sen kan han/hon sitta hundratals meter bort och ändå hålla koll på vad man gör på nätet. Med hjälp av till exempel kortuppgiterna är det lätt att tillverka en välgjord kopia av det kontokort man använt på nätet - och vips länsa kortet överallt där man inte behöber använda chip.
Att detta går att göra visste jag visserligen redan, men inte att det var fullt så enkelt! Själv är jag farligt dålig på att byta till exempel inloggningsuppgifter till de sidor där jag har användarkonton, något som jag egentligen vet att man ska göra med jämna mellanrum. Nu ska jag absolut bli försiktigare - och absolut börja byta inloggningsuppgifter lite då och då!!

SvD 1 SVT 1, 2, 3, 4 VG 1

Bilden lånad från Annelie

Sakta börjar nog ändå inspirationen komma tillbaka efter min lilla "formsvacka" med bloggandet. Kanske kommer det bli aningen färre inlägg även i framöver, i alla fall under ett tag - men å andra sidan har ju alltid antalet inlägg varierat, så är det ju.
För er som följt bloggen, syns det förmodligen att det nu blivit vissa förändringar i designen, kändes som att det behövdes lite av en "omstart" här. Jag har börjat lämna tanken att sluta blogga, men det kommer kanske bli lite annat "stuk" på bloggen. Det kommer inte vara några drastiska förändringar, men kanske att jag "avhandlar" ämnen som jag inte tidigare skrivit om också... Om det inte är någon som har något emot det, vill säga?! ;-)
Det är inte bara att jag vill fortsätta blogga, utan även att det ligger så otroligt mycket arbete bakom bloggen. Det skulle kännas lite surt att lägga ned den efter alla timmars arbete som ligger bakom den.
Så ett tag till finns bloggen kvar i alla fall, så länge inspirationen och orken finns att hålla den vid liv. Men det är förstås samma förutsättning som sedan bloggen startade; jag tänker inte ödla tid på något jag inte orkar med eller känner olust/omotivation inför.
För fördelen med en blogg - så länge man inte bloggar på uppdrag av någon - är ju att man bloggar i den takt och om det man själv vill. Det enda man kan tycka man kan ställa några krav på. är möjligen att man ska vara något sånär sanningsenlig och ha hyfsat på fötterna i det man skriver. Det är möjligen inte alltid helt lätt, många gånger har man bara sådant som skrivs i media att gå efter och det skulle ta alldeles för lång tid att göra större efterforskningar för att kunna ha ett till 100 % "vattentätt" inlägg. Själv brukar jag istället försöka uttrycka mig så i inläggen, att det framgår att jag utgår från det jag läst mig till i tidningar och liknande. Sen är det kanske inte alltid man lyckas till 100 %, men man kan ju alltid försöka. :-)
Nåja, kort och gott: bloggen blir kvar och jag fortsätter skriva någorlunda genomtänkta inlägg i min egen takt! *L*

Bilden lånad från Saraliina

SvD 1, 2

För något år sedan läste jag en tidningsartikel om att bloggare ofta känner sig stressade. Stressade över att ständigt vara online, ständigt uppdatera sina bloggar och ständigt ha åsikter om saker och ting. På många sätt håller jag med, det kan faktiskt vara ett stressmoment. Då, när jag lsäte artikeln reflekterade jag inte så hemskt mycket över det, men med tiden har jag emellanåt mer och mer börjat tänka på innehållet i artikeln.
Jag har senaste månaderna mer och mer haft inställningen att de inlägg jag skriver hellre får vara få, men innehålla någon form av substans. Alltså hellre få men bra inlägg än många mindre bra. Och förstås något sånär genomtänkta inlägg - även om man kanske inte alltid lyckats till 100%, men vem sjutton är perfekt?! ;-)
Personligen kan jag nämligen störa mig rejält på de bloggar man emellanåt hamnar på och som är mer eller mindre intetsägande. Sen behöver man som bloggare inte ha åsikter om precis allt, man kan skriva om en intressant vardag eller liknande. Men någon form substans ska det ändå vara i innehållet.
När det emellanåt går ett par dagar då man inte bloggar, märker man direkt hur besökssiffrorna sjunker drastiskt. Det kan skilja hundratals besökare mellan en dag man inte skrivit något och en dag man skrivit mycket.
Så visst finns det en stress, en stress att vara uppdaterad, en stress att skriva och uppdatera bloggen. Sista tiden har jag mer och mer börjat känna av en bristande inspiration att blogga, det har känts allt svårare att komma på vettiga ämnen att skriva om.
Att det skulle vara ett stressmoment vet jag inte om jag skulle säga, men dock någon form av "press". Det är det bästa ord jag kan komma på, även om det inte är helt det rätta jag söker. Att en blogg för många kan bli ett stressmoment är det något jag dock mycket väl kan förstå! Emellanåt har jag faktiskt sista tiden börjat beröra tanken att faktiskt lägga ner bloggen, mycket för att jag inte riktigt känner mer inspiration att fortsätta skriva. Om det sedan kommer att bli så, är inget jag riktigt ännu har tagit ställning till, men i vilket fall är det inte säkert att det under tag kanske blir fullt så många inlägg som det hittills varit. Jag kommer mer och mer att skriva när jag verkligen känner att jag har något att skriva om.

Bilden lånad från Iskraft

I torsdags skrev jag så en av tre deltentor i astronomisk navigering och jag vågar faktiskt drista mig till att säga att det känns som att det gick bra! Men jag har lärt mig att inte vara för kaxig vad gäller detta ämne; jag tyckte nämligen att det gick bra även senast jag skrev just denna tenta - och då hade jag gjort flera fatala tabbar. Så jag ska inte säga för mycket innan resultatet faktiskt kommit!
Efter avslutad tenta i torsdags eftermiddag, har jag dock känt mig märkligt omotiverad och disträ att fortsätta plugga till de två kommande tentorna på måndag och tisdag. Jag satt en stund igår, men så värst mycket blev det inte gjort och detsamma har gällt idag. Det har blivit alldeles för lite gjort! Idag sov jag länge, alldeles för länge och tog mig inte ur sängen förrän förrän klockan var närmare tio. Vid tolv var jag inne i stan och uträttade några ärenden och tanken var att efter det plugga lite.
Jodå, visst satt jag sisådär 3-4 timmar, men kände mig inte riktigt fokuserad. Vid kvart i fem gav jag upp och kände att det inte skulle bli så värst mycket mera gjort idag.
Nu hade jag hoppats på något bra på TV, vad som helst! Men inte är det något vettigt att se. Det märkliga med de flesta TV-kanaler är att de kan sända riktigt bra filmer och program under veckorna, men på helgkvällarna - när man verkligen vill se något bra - då finns det absolut ingenting! Är inte det riktigt märkligt?! Ibland undrar jag verkligen hur de tänker när de planerar TV-tablåerna, det är en sak som är säker. Även om jag i normala fall inte tittar så fruktansvärt mycket på TV, så händer det trots allt. Så det känns lite ironiskt på nåt sätt, att just när jag faktiskt vill ha något att se på TV - då har man bestämt att inte visa något av intresse överhuvudtaget! Lagen om alltings djävlighet.... ;-)
Hade det inte varit för att jag behöver vara hyfsat pigg och fräsch imorgon, hade jag nog valt att ta en liten krogrunda ikväll, men det får vänta till en annan gång. Jag skulle verkligen gräma ihjäl mig om jag valt att gå ut och festa två dagar innan en tenta om jag sedan blev underkänd på tentan. Gör jag vad jag kan för att bli godkänd, då vet jag åtminstone att jag förmodligen inte kunnat gjort så mycket mer för att bli godkänd... Men att just krogrundor dagarna innan en tenta är inget optimalt direkt. Även om jag vet att det finns många studenter som inte håller med mig på den punkten - själv har jag sett åtminstone ett par exempel på personer som i princip kommit direkt från krogen till en morgontenta. Men det är undertecknad alldeles för gammal för!! Det är 10-15 år sedan en annan klarade av sådant.

Bilden lånad från Fram och tillbaka

Igår kväll hamnade jag för en kort stund framför Dr Phil när jag zappade runt mellan kanalerna och jag ställdes återigen inför samma tanke som alltid slår mig när jag ser denna typ av program! Nämligen att folk ju gör vad som helst för att få vara med i TV. Igår handlade programmet om otrohet och det var flera par med i programmet, där någon i paret varit otrogen mot den andre. Och det är ju i program efter program - inte bara hos Dr Phil, utan hos Oprah och många liknande program - där folk gladeligen viker ut sina mest privata problem för några minuter i rampljuset. För så fort programmet är över är de medverkande bortglömda - det är inte som Melodifestivalen, där man åtminstone kan få lite över ett halvår av kändisskap (och i bästa fall lite mer om man dessutom skämmer ut sig rejält).
Jag kan inte låta bli att fråga mig vad som driver folk att berätta om att man gjort bort sig inför hela världen i TV? Att man sårat sin fru/man, sina barn... Förmodligen kommer barnen få lida i skolan när klasskompisarna får höra att mamma/pappa varit otrogen.
Men om och om igen ser man ju just dessa mediekåta - jo, det är just det bästa ordet jag kan hitta! - ställa upp i dessa program och vika ut sina mest privata problem. Av någon märklig anledning har jag svårt att låta vli att titta, även om jag inte följer dessa serier särskilt maniskt, men jag skulle aldrig för mitt liv ställa upp själv om jag gjort någon tabbe! Varför göra ont ännu värre genom att tala om för hela världen vad som hänt?! Men istället vill man få andras människors ilska vänd emot sig också - och den som drabbats av till exempel någons otrohet verkar nästan njuta av att få sätta åt vederbörande i TV.

Är jag väldigt fördömande? Ja, kanske. Jag har full förståelse för personer som drömmer om att en dag bli kända, men hyser faktiskt ingen respekt för dem som försöker bli det på andras bekostnad - och det är vad det många gånger är frågan om i dessa program. Det läskiga är ju att folk - inklusive mig själv - tittar på dem! Själv skakar jag på huvudet och tycker aningen synd om dem som viker ut en stor del av sitt privatliv inför hundratusentals tittare. Och jag får erkänna att jag på så vis ändå på sätt och vis stöder denna typ av program, även om jag verkligen inte tycker det är någon förstklassig underhållning. Men jag skulle heller inte sakna Dr Phil om programmet lades ned.
Skulle jag själv ha liknande bekymmer i mitt eget förhållande - oavsett vem som var skurken i dramat - och ville ge det hela en chans till, skulle jag verkligen inte kabla ut det hela i TV, då skulle jag uppsöka en familjerådgivare för mer privata samtal - utan några kameror och mikrofoner närvarande. Och skulle jag bli "ditlurad" av någon, skulle jag demonstrativt resa mig och gå därifrån, det är en sak som är säker...
Men, men... Det är ju upp till var och en samtidigt. Vill man nu "vika ut sig" på detta sätt, är det väl upp till var och en! Men jag kommer förmodligen aldrig kunna förstå att man är så kåt på att få vara med i TV att man väljer att vika ut de mest privata delarna av sitt liv för en liten stund i rampljuset...

Bilden lånad från Thelnings Radio-TV-service

Ibland blir man så fantastiskt trött! För en tid sedan köpte jag filmen Flyga drake, jag har hört så mycket positivt om den och när jag hittade den till extrapris kunde jag inte stå emot frestelsen att köpa den. Men så när jag kom och la in den i DVD-spelaren, fungerade den inte. Den bara matades ut igen! Efter några vändor med rengöring gav jag upp och gick tillbaka med den till affären idag. Jag fick byta och skulle göra ett nytt försök ikväll.
MEN: samma visa igen! Den matas ut ur spelaren igen! Jag har gjort rent putsat och fejat, testat andra skivor för att kolla att det inte är spelaren det är fel, men ICKE!! Även denna skiva är kass uppenbarligen, så nu ger jag upp. Jag skickade ett buttert mejl till affären och talade om att jag nu inte ens tänker göra mig besväret att komma tillbaka och byta filmen en gång till. Så värst dyr var den ju inte, bara några tior, så jag känner inte att det är någon katastrof vad gäller pengarna.
Detta må vara en skitgrej egentligen, men snacka om att man ändå blir irriterad! Det man köper vill man ju trots allt ska fungera, även om det är småsaker och småsummor det är frågan om. Och just ikväll hade jag verkligen sett fram emot att kura ner mig i soffan med en bra film, så det blev en besvikelse när filmen inte fungerade!

Sista dagarna har jag mer och mer insett vad bekväm jag blivit, vad snabbt man vänjer sig vid sådant som är riktigt bekvämt! Det har gått ett tag sedan mopeden kvaddades och jag har väl egentligen inte behövt flänga så värst mycket, men nu sista dagarna har det varit lite flängande och jag börjar inse vad mycket krångligare detta blir med buss!
Nu är dock mopeden inlämnad på verkstaden i Nybro sedan igår och det återstår att se vad som sker med den. Risken finns visserligen att antingen If eller Jula löser in den och i det läget blir det ingen ny moped! Då köper jag busskort och klarar mig på det fram tills jag slutat plugga.
Men skulle jag få igen den, skulle det givetvis också vara en skänk från ovan även det. Trots allt är det otroligt krångligt att kuska runt även en så pass liten stad som Kalmar med buss vilket ju egentligen är märkligt. Det kan till exempel ta mig 1,5 timme att åka buss hemifrån mig till Ikea, något som med bil tar runt 10 minuter. Och sen blir politikerna förvånade över att folk väljer att ta bilen istället för att åka kollektivt. Själv tycker jag egentligen alls att det är så konstigt när det funkar så pass dåligt, det måste jag säga! Dessutom blir det billigare för mig att ha mopeden än att köpa månadskort hos KLT...

Bilden lånad från CI-morsan och Algonet

Idag öppnar Riksdagen och det hela inleddes med Gudstjänst i Storkyrkan i Stockholm. Under sin predikan säger biskop Eva Brunne att:
– Den rasism som säger att du inte är lika mycket värd som jag, att du ska inte har samma rättigheter som jag, inte är värd ett liv i frihet, och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld – det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor.
Detta får SD, med Jimmie Åkesson i spetsen att se rött! Så rött att de reser sig upp och lämnar kyrkan.
– Jag tror aldrig att jag har känt mig så kränkt, säger partiledaren Jimmie Åkesson till Aftonbladet.
Och på Twitter skriver SD:s pressekreterare Erik Almqvist "Lämnade just Storkyrkan och riksdagens invigning. Vidrigt politiserad kyrka som tar ställning för vänsterextremister."

Nu var jag givetvis inte på plats i kyrkan och hörde exakt vad som sades, men får utgå från att det som står i tidningarna är sant!
Minns jag inte helt fel, har SD kämpat länge för att få bort stämpeln av att vara ett rasistiskt parti, men vad är det de bevisar genom just detta agerande, när de lämnar kyrkan i protest mot att predikan handlar om rasism - och sedan säger att de känner sig kränkta?! Jo, de säger indirekt att det är sådan åsikter de står för!
Det är trots allt inget annat än ett barnsligt att agerande från någon som inte har fler argument att komma med. När argementen tar slut, då går man istället, i alla fall om tillhör Sverigedemokraterna tydligen.
Man kan självklart ha åsikter om att en präst tar ställning för eller emot vissa ideologier eller polistiska åsikter, men eftersom hon nu tog ställning emot åsikter som SD inte säger sig stå för, varför ska de då känna sig kränkta?

Källa: Expressen

AB 1, 2, 3 DAGEN 1 DN 1 EX 1, 2, 3, 4, 5 GP 1, 2 POL 1 SvD 1, 2 SVT 1, 2

Bilderna lånade från Michelin och PhotoBucket

Det har smärtat lite i hjärtat att jag tvingats låta psykologin ligga lite medan jag kämpat på med den astronomiska navigeringen. Jag har valt att prioritera sjökaptensutbildningen, eftersom det ju trots allt är vad jag en dag ska bli. Men när tentorna nu är skrivna till veckan, hoppas jag på att kunna börja ta igen det jag tappat inom psykologin.
Första uppgiften i psykologikursen var att läsa boken Pillret och jag var redan efter första kapitlen såld på ämnet! Eftersom boken behandlade ett område jag själv har erfarenhet av - nämligen depression och psykofarmaka - blev det förstås extra intressant.
Mycket av sjukdomsförloppet var givetvis sådant jag redan visste, men kanske inte exakt vad som hände i kroppen när man blir sjuk. Att det är brist på signalsubstans i hjärnan som gör att man mår dåligt är förmodligen inte något som alla känner till, eller hur?! En vanlig fördom är ju att "Äh, det är bara att ta tag i sitt liv", men fullt så enkelt är det ju trots allt inte.
Det finns så otroligt många förutfattade meningar kring psykisk ohälsa, det kan många gånger sitta långt inne att berätta att man äter denna typ av mediciner - helt enkelt av rädsla för alla fördomar.
Man kan sedan ha skilda uppfattningar kring vad som faktiskt krävs för att bli frisk från en depression. Det är till exempel inte alla som behöver mediciner, för många räcker till exempel en tids samtalsterapi i någon form, för andra funkar healing - och så vidare. Men för väldigt många - inklusive mig själv - behövs medicinerna för att helt enkelt komma på fötter, sedan krävs till exempel samtal för att till sist bli frisk och klara att sluta med medicinerna. Medicinerna botar symtomen, men inte sjukdomen. De gör att man kan hantera sjukdomen, att man kan hantera symtomen och göra något åt det som en gång orsakade dem.

Men börjar man prata om "lyckopiller" är man verkligen ute och cyklar. Den som uppfann "lycka på burk" skulle bli stormrik i en handvändning, det är en sak som är säker. Man mår bättre, men inte bra av dessa mediciner - och man blir definitivt inte lycklig enbart av att stoppa i sig tabletter.
Sen kan man självklart fråga sig varför utskrivningen av psykofarmaka ständigt ökar! Personligen tror jag det finns två stora orsaker; dels förekommer det säkerligen en överutskrivning - personer som faktiskt inte behöver medicinerna utan skulle tillfriskna av några samtal får ändå tabletter utskrivna - men vi ska nog också fråga oss hur vårt samhälle ser ut idag! Det mänskliga psyket kanske inte orkar med den press vi utsätts för idag, med alla tider och aktiviteter som ska passas, att ständigt vara nåbar och liknande. Så det är faktiskt inte otroligt att den psykiska ohälsan också ökar, vi är helt enkelt inte skapta för den press vi utsätts för i vår vardag.
Sedan finns det förstås massor med olika anledningar till att man drabbas av exempelvis en depression, det kan vara otroligt många saker som ligger bakom en sådan sjukdom. För min del var det en kombination av just dessa typer av ting.
Jag har nu kommit till läget att jag kommer göra ytterligare ett försök att trappa ut medicinen. Redan i somras halverade jag min dos, från två till en kapsel per dag. Mitt nästa steg är nu en tablett varannan dag, när det funkar blir var tredje dag och så vidare, tills jag helt trappat ut medicinerna. Sist jag försökte sluta med tabletterna, har jag så här med facit i hand en känsla av att jag var för ivrig och helt enkelt trappade ut dem för fort. Nu ska jag låta det ta lite längre tid och som det just nu känns har det gått riktigt bra.

Det som stört mig mest under de år jag själv använt den här medicinen, är alla fördomar som finns kring till exempel depression. Jag har fått höra saker som att man är farlig för sig själv och andra, att man borde sitta inlåst, att det bara är att ta tag i sitt liv och en lång rad andra befängda påståenden.
På något vis är det otroligt skambelagt att lida av depression. Det är nästan något "fult", något skambelagt, en svaghet. Själv frågar jag mig förstås varför det är jag som ska skämmas? Sjukdomar kan vi alla få, depressioner inkluderat. Vissa lider större risk, andra mindre men för oss alla finns det en gräns för vad psyket orkar med och förr eller senare passeras denna gräns. Precis som med cancer, vissa lider större risk, andra mindre men utsätts man för tillräckligt stora riskfaktorer kan du ju dig fasen på du till sist får en tumör.

En sjukdom som depression är inget jag önskar min värsta fiende, men ibland skulle jag nästan önska att personer som kommer med kommentarer som att "ta tag i ditt liv" skulle kunna få en liten försmak av hur det faktiskt är. Bara under en stund, så inser de att det inte är fullt så enkelt som att bara ta tag i sitt liv.

Bilderna lånade från Viktminskning, Aftonbladet, Stockholmspsykologen

Min morfar var en person som jag såg upp väldigt mycket till som liten, framförallt för att han var den klockrena "morfarsgestalten", som alltid skämde bort oss barnbarn till tusen och hade ett evinnerligt tålamod med oss. Men som vuxen har jag beundrat honom även för helt andra saker! Till exempel kom han som 17-åring till Sverige som båtflykting från Estland under andra världskriget. Där hade han blivit inkallad i SS, men valde att desertera och flydde istället till Sverige. Han ägde praktiskt taget inte mer än kläderna han hade på kroppen och började jobba som bonddräng efter ankomsten - men avslutade sin karriär som bankdirektör på Handelsbanken. Det är vad jag kallar att börja från noll och sedan jobba sig uppåt! ;-)
På banken träffade han min mormor - som bland annat var sekreterare åt Tore Browaldh.

Något som med åren blev något av en "vana" för mina morföräldrar var att i julklapp och födelsedagspresenter ge oss barnbarn olika förmånliga konton i Handelsbanken, där de sedan satte in pengar åt oss. Ett av de konton de öppnad åt mig, har jag faktiskt fortfarande kvar - och använder det nu som lönekonto.
När jag vid min morfars bortgång ärvde en mindre summa pengar som jag ville placera, pratade jag med en av Postens rådgivare (detta var på den gamla goda tiden, då Posten även erbjöd olika banktjänster och även hade en egen bank - Postbanken, som sedan togs över av Nordea), eftersom jag då var fast anställd inom Posten och därmed bland annat hade gratis rådgivning som "yrkesförmån".
Rådgivaren ville förstås att jag skulle flytta över samtliga mina bankärenden till Postbanken - lönekonto, VISA-kort och så vidare. Jag bad dock att få räkna på detta och bad om uppgifter vad de tjänster jag hade hos Handelsbanken skulle kosta hos Posten. Jag kom fram till att det skulle kosta mig 200-300 kronor mer per månad att byta bank! Så det blev förstås aldrig aktuell, även om det är frågan om ganska små summor.

Emellanåt brukar jag göra mindre genomgångar av min ekonomi, kolla upp om jag kan spara in på de löpande utgifter man har - telefoni, försäkringar, bank, el och så vidare. Vissa av dessa brukar jag emellanåt ändra på, eftersom man märker att priserna kan ha ändrats - men det enda jag aldrig ändrat mina rutiner för är faktiskt bankärendena! Jag har aldrig haft anledning. Hos Handelsbanken har jag nu internettjänst, telefontjänst, VISA-kort, lönekonto och ett sparkonto, men det enda jag betalar är ett par hundralappar per är för VISA-kortet (som nu dessutom är kostnadsfritt medan jag pluggar). Det är faktiskt inte en enda bank som lyckats klå dessa priser. Enda gången jag varit "otrogen" mot Handelsbanken var när jag för ett antal år sedan tog ett lån och fick ett medlemslån hos Nordea med runt 6% ränta. Trots att jag får betala 15 kronor per månad för överföring att amorteringen till ett konto i Nordea, lönar det sig ändå att ha lånet där istället för att flytta det till Handelsbanken.
Postens rådgivare frågade mig lite retsamt om det var för att min morfar varit chef inom Handelsbanken som jag inte ville byta bank, men riktigt så är det förstås inte. Skulle någon bank kunna "klå" Handelsbanken skull jag faktiskt byta! Men de flesta banker tar småsummor i betalning för många av sina tjänster, medan Handelsbankens uttalade policy är att gör man sina ärenden själv, ska man heller inte behöva betala för dem! Vissa banker tar alltså betalt för till exempel internettjänster - vilket inte Handelsbanken gör.
Den enda gång jag faktiskt reagerat på Handelsbankens avgifter, var en gång när jag skulle växla in en större mängd mynt - till en summa på runt 700 kronor - till sedlar. Då tog man plötsligt en avgift på runt en 50-lapp för arbetet. Om jag inte satte in pengarna på ett konto i banken förstås - då slapp jag avgiften! När jag då frågade kassörskan om jag verkligen var tvungen att först fylla i en "insättningslapp" och sedan en "uttagslapp", låta henne först räkna alla mynt och sedan göra ytterligare ett moment - att knappa in både insättning och uttag i datorn - då skrattade hon lite förläget, så räknade hon mynten och gav mig motsvarande summa i sedlar... :)

Läser idag att Handelsbanken är den bank som senaste åren haft flest nöjda kunder och det är kanske inte så konstigt trots allt. Min morfar skröt alltid med att "hans" bank alltid varit den bank som klarat sig bäst i ekonomiska kriser, sällan hamnat i blåsväder för löjeväckande skyhöga bonusar och så vidare. Och han hade nog till stor del en poäng i det... Själv kommer jag säkerligen fortsätta vara lojal med "min morfars bank" ett bra tag till. :-)

Källor: E24 1 SvD 1

Bilderna lånade från Tagga ner och UppdragCity

Tore Browaldh

Kungen gillar snabba bilar, det vi allihop... Dessutom har har han åtalsimmunitet, vilket kanske inte är den perfekta kombinationen! Det är ju ett antal gånger han setts köra alldeles för fort i sina olika lyxbilar av diverse dyra märken. Och nu har han återigen setts dundra fram i sin Ferrari, långt över den tillåtna hastighetsgränsen.
Det finns säkert många som hävdar att man kan hålla en bil under kontroll även i höga hastigheter och det är säkert sant - så länge man kör rakt fram på en bred, fin väg och inget oförutsett inträffar. Men dyker något plötsligt upp framför bilen, har du mycket sämre chanser att få stopp på den i höga hastigheter - och väsentligt sämre chanser att klara dig vid en olycka.
Jag tänker inte låta som någon moralpredikare, den "perfekte bilföraren" som aldrig gör fel. För nejdå, visst har jag syndat några gånger jag med - men aldrig så mycket som kungen tycks göra emellanåt. Och även om man har åtalsimmunitet, undrar jag hur kungen skulle ta det om han råkade köra ihjäl någon eller skada någon allvarligt? Kung eller ej, åtalsimmunitet eller ej, borde man väl ändå ta illa vid sig av att köra ihjäl någon?
Och i mina ögon är en åtalsimmunitet knappast något som betyder att "varsågod, gör vad du vill!", der är snarare något som innebär ett ansvar att sköta sig och föregå med gott exempel! Eller är jag helt ute och cyklar?! I alla fall hos mig sticker det i ögonen att kungen missbrukar sin ställning på det här viset, även om man kan tycka att fortköring är en "skitgrej". Men på något vis visar han att han tycker något i stil med "Jag är kung så jag gör vad jag vill"...

Källa: EX 1

Bilden lånad från Ning

Det börja sakta gå i riktningen att jag nu ser slutet på studietiden, även om jag förstås har några månader kvar. Jag försöker att inte ta ut något i förskott, även om jag nu känner mig skapligt säker på den astronomiska navigeringen. En stor frustration jag känt - och framförallt att jag blir irriterad på mig själv - är alla slarvfel jag gör när jag sitter och pluggar inför tentorna. Förmodligen är det just dessa fel som gjort att jag stupat på de förra tentorna också!
Det är många delmoment för att komma fram till ett slutresultat och ett litet, litet fel någonstans gör att svaret på uppgiften kan bli helt galet! Det är ju just därför så viktigt att man gör rätt, men så irriterande när man kommer på sig själv med att slarva! Förra gången jag skrev positionsbestämningstentan, hade jag gjort precis allt rätt - fram till jag skulle läsa av positionen i skalan man har i kanterna på sjökorten. Då läser jag av helt uppåt väggarna och placerar positionen på norra istället för södra halvklotet. För det första otroligt klantigt - och för det andra fantastiskt irriterande när man ju i grunden faktiskt vet hur man ska göra!
Men att snart slippa skolbänken känns som en otrolig befrielse! Att återigen ha en skaplig ekonomi, att kunna koppla av när man är hemma, att inte längre ha en arbetsvecka på 60-70 timmar.... Sen finns det förstås saker i studentlivet man kommer att sakna också, men fördelarna väger trots allt upp nackdelarna med att börja jobba igen!
Nästa tisdag går sista tentan och jag hoppas innerligt att jag då inte gjort några som helst slarvfel på tentorna, eller åtminstone inte större slarvfel än jag ändå får godkänt.

Som alltid - tycker åtminstone jag själv - tycks årstidsskiftena alltid gå fruktansvärt fort! På våren hinner man ofta knappt blinka innan allting är utslaget och grönt från att man knappt kan se knopparna på träden. Detsamma tycks ske på hösten, fast baklänges. Från att relativt nyss ha varit sensommargrönska, börjar man nu ser mer och mer av sprakande höstfärger!
Visserligen är det väldigt vackert, så jag tänker inte direkt klaga. Men det känns samtidigt alltid lite vemodigt när hösten kommer på sätt och vis, mycket beroende på att min - som mångas andra - favoritårstid råkar vara just sommaren. September och större delen av oktober går trots allt an, det är månader som kan vara väldigt vackra - men november klarar jag mig bra utan! Det enda som då får mig att "stå ut" är att man har december med allt vad den månaden innebär att se fram emot.
Det som istället känns rätt märkligt - för att inte säga absurt - är att vi redan i augusti får diverse reklamutskick för olika julevenemang, -tjänster och -saker att dela ut när jag hoppar in på Posten! Och så sent som igår såg jag första annonsen i Östran om julbord här i Kalmar. Är inte det lite väl tidigt?! Man hinner ju bli trött på julen redan innan första advent!!

Idag har jag i alla fall njutit av en fantastiskt fin höstdag, trots jag också behövt plugga en del. Det har visserligen blåst en del, men ändå varit 16-17 grader i solen så sitta inomhus hela dagen har känts snudd på kriminellt. Så det blev en längre promenad på Svinö innan jag slutligen slog mig ner med skolböckerna under ett par timmar på eftermiddagen.
Nu är skolböckerna lagda åt sidan och jag ska ha en lugn söndagskväll i soffan. Några vändor blir det förstås till tvättstugan - jag konstaterade att jag tog min sista rena kalsonger i morse - men det är också all nytta jag tänker göra ikväll förutom att laga middag. Som alltid när jag knatar iväg för att boka tvättid, hoppades jag nästan på tvättstugan skulle vara fullbokade så att jag själv slapp tvätta. Men så var det förstås inte - och någonstans vet jag givetvis att gör jag det inte idag, måste jag göra det någin annan dag. Så jag skjuter bara bekymret framför mig. En av de hushållssysslor jag verkligen avskyr är att tvätta, det tar verkligen knäcken på mig! Så jag väntar verkligen in i det sista med göra detta - men förr eller senare kommer man ju till den punkt att man helt enkelt bara måste masa sig iväg till tvättstugan med tvättkorgen i högsta hugg... Och ikväll är det just en sådan kväll.

Bilderna lånade från Blå advertising och GU

De finns faktiskt sak som jag grämer mig mer och mer för, framförallt ju mer jag läser tidningar och följer utvecklingen av alla besparingar. Jag börjar nämligen bli alltmer rädd för att en dag hamna på ett äldreboende - något som egentligen i slutändan förmodligen är oundvikligt.
Alltmer tycks det som att det bara är om man har pengar och själv kan ordna plats på ett privat boende som kan vänta sig att ha något sånär dräglig tillvaro på ålderns höst. Men det är väl även dit alliansen vill att vi ska komma (även om givetvis nedskärningarna hållt på redan tidigare, det medger jag). Men man undrar emellanåt om Alliansen har några planer att ändra på detta?
För inte så länge sedan kunde man se i Uppdrag Granskning hur ett äldreboende sonika lämnade demensavdelningen obemannad och låst på nätterna. Idag kan man läsa i Aftonbladet att man i Sollentuna tvingar de dementa att lägga sig redan vid 6-tiden på kvällen - av besparingsskäl, förstås. Den första september valde nämligen kommunen att inte längre ansvara för medicinutdelningen. Hemtjänsten har tidigare - i samråd med distrikssköterskan - haft uppgiften, men har nu helt förbjudits hantera medicin.
Och det är ju inte de enda sakerna man kan läsa om inom äldrevården! De gamla kommer inte ut särskilt ofta, får smaklös mat från något storkök och så vidare, och så vidare. Det som kan tyckas lite märkligt är att interner på fängelserna många gånger tycks högre prioriterade än de äldre som skött sig hela sitt liv. Man kanske skulle låte interner och äldre sonika byta plats? Då får de äldre en bra vård och internerna det straff de förtjänar?! *lätt ironi*

Men på något vis borde ju tillvaron på ett ålderdomshem så långt det går präglas av att de boende själva får styra över sin tillvaro. På många hem får de boende inte ens dricka alkohol - och även om detta inte är det viktigaste i livet, borde väl en vuxen människa själv få bestämma vad man vill dricka till maten och när man ska få gå ut?!
Att man sedan kanske inte kan bestämma exakt vad man ska få äta och så vidare är väl inte alltid praktiskt möjligt - men forfarande borde man få styra ganska mycket över sitt liv, även i livets slutskede...
Nej - som sagt - grämer jag mig rätt mycket för att behöva hamna på ett hem.

Källor: AB 1 SVT 1, 2, 3, 4

Bilden lånad från Matilda