(...) "Min pojkvän är så svartsjuk. När jag köpte en tändare i kiosken häromdagen och var trevlig mot det manliga butiksbiträdet, så sa min kille ”Men ska du inte ligga med honom också?” och var sur. Jag vill alltid vara glad och öppen mot folk, men jag är inte otrogen eller flirtig!"

Idag har Aftonbladet lite "tema svartsjuka" tydligen. Texten ovanför kommer från en läsarfråga insänd till tidningens  "relationsexpert".
Exakt sådana här kommentarer kunde W komma med! Jag fick absolut inte stanna längre än vad HON tyckte var absolut nödvändigt och prata med till exempel kassörskan på Ica när jag handlade. W gick då i taket direkt. Detsamma gällde så fort jag gjorde någen en tjänst - även om det råkade vara en kollega eller en familjemedlem. Svartsjuk blev hon till och med när jag och mins syster gemensamt skulle gå och köpa en födelsedagspresent till vår mamma.
Historierna kring alla anklagelser hon kom är nästan oräkneliga. Och det märkliga var att hon i vår relation egentligen inte alls hade någon som helst anledning att vara onormalt svartsjuk. Hade det till exempel funnits någon otrohetsaffär eller liknande, hade jag förstått om hon varit extra misstänksam. Men något sådant fanns inte.
Själv har jag hört massor med teorier kring hur extrem svartsjuka uppstår. Enligt vissa uppstår den för att personen i fråga dömer andra efter sig själv, enligt andra efter dåliga erfarenheter av tidigare förhållanden. Sen finns det givetvis de som lider av någon form av störning/vanföreställningar och därmed också blir extremt svartsjuka.
Just vad gäller W, skulle jag tro att det är en kombination av minst två av dessa förklaringar. Dels har jag i efterhand börjat inse att hon garanterat dömde mig efter sig själv. Även om jag inte har några säkra bevis, tyder mycket på att det är en hel del hon gjorde när jag inte såg. Sen var klart sjuk på något vis, det behöver man inte vara psykolog för att förstå - det räcker med att träffa henne. Sen finns det garanterat en lång rad olika förklaringar till varför någon blir extremt svartsjuk. Dåligt självförtroende kan garanterat också spela in.

Själv skiljer jag oftast på sund och sjuk svartsjuka. Den sunda är den som de flesta av oss säkerligen "drabbas" av ibland - då det mer eller mindre är befogat.
Själv blir jag inte svartsjuk av att min flickvän kramar om en annan kille på ett vänskapligt sätt, är vi ute och hon blir uppbjuden säger jag ingenting om att hon dansar med en annan kille. Detsamma gäller att ha killkompisar - och jag säger inget om att de träffas hemma hos honom heller, liksom ifall hon under vissa omständigheter sover över där. Det kan ju till exempel vara att han bor långt bort och det därmed är svårt att ses över dagen...
MEN märker jag att den där kramen verkar väldigt, väldigt intim, den där dansen är lite väl närgången eller hon lite väl ofta vill sova över hos den där killkompisen - framförallt om jag får uppfattninen att jag aldrig är välkommen också - DÅ börjar jag nog fundera. Sedan är det svårt att generellt säga att man skulle bli svartsjuk i den och den situationen - allt beror ju på, omständigheter och om man till exempel kan ha anledning att "vara extra misstänksam". Vet jag att hon till exempel tidigare haft "vänsterprassel", får givetvis förtroendet sig en rejäl törn av det...
Sjuk blir svartsjukan först när det går över gränsen till att vara totalt befängda anklagelser personen kommer med. Som att påstå att man är kåt på den kassörskan, bara för att jag skojar med henne när jag betalar. Eller att jag ska flytta ihop med min 35 år äldre, kvinnliga kollega bara för att jag gör henne en tjänst i jobbet. Eller när det blir diskussioner för att jag ska gå på en personalgfest med de personer som jag även i vanliga fall träffar 8-10 timmar per dag (för hade nu tycke uppstått, hade ju saker skett redan på arbetstid).

Sen finns det ju alltid en "gråzon", där man kan diskutera i det oändliga vad som är okej eller inte. Många gånger är det otroligt svårt att veta hur mycket man ska "ta" från en flick-/pojkvän.
För min egen del har jag haft turen att efter historien med W inte råka ut för fler svartsjuka flickvänner. Några jag dejtat har varit knäppa på andra vis, men aldrig svartskjuka. Och det är väl något jag skattat mig väldigt lyckligt över! Svartsjuka kan vara ett otroligt gissel och ställa till ganska mycket elände i en relation - och då menar jag den sjuka typen av svartsjuka.
Men skulle en flickväns eventuella svartsjuka bli av den sjuka typen - eller på något vis vara en svartsjuka jag inte kan godta - skulle jag garanterat ställa ett tydligt och säkerligen ganska hårt ultimatum! Jag skulle helt enkelt kräva att antingen tar hon tag i sin svartsjuka, ser till att komma till rätta med den - eller så får hon skaffa sig en annan pojkvän. Punkt slut och end of story!
Att man sedan kan missförstå situationer och bli svartsjuk på grund av det, är ju något som händer - det är helt mänskligt. Men kan då bara i lugn och ro prata om och sedan reda ut det hela, så är ju allt frid och fröjd!
Som min och W:s relation var, så kom hon med en lång rad anklagelser - men vägrade totalt att tro på mina förklaringar. Hon stängde helt enkelt av och vägrade att gå med på att det fanns en annan förklaring än den hon såg. Hon satt inne med sanningen - vilket inte jag gjorde... Och då blir svartsjukan etter värre!
För även om man kanske är rätt svartsjuk, men ändå kan ta till sig en bra förklaring - då kan man i större utsträckning leva med svartsjukan...

---

AB 1, 2, 3, 4