1) När jag kom hem i går begärde min fru att jag skulle ta henne till ett dyrt ställe. Jag tog henne till en bensinstation.

Så började grälet...

2) Min fru och jag låg i sängen och tittade på "Vem vill bli miljonär". Jag vände mig mot henne och frågade: "vill du ha sex?"
"Nej", svarade hon.
"Är det ditt slutliga svar?"
Hon tittade inte ens på mig, utan sade bara "Ja"
"Då vill jag ringa en vän", sade jag.

Så började grälet...

3) Lördag morgon gick jag upp tidigt, klädde tyst på mig,gjorde i ordning lunchpaketet, tog med mig hunden och slank tyst in i garaget. Jag hakade på båtsläpet på bilen och backade ut ur garaget bara för att finna att regnet stod som spön i backen. Det var full storm, så jag körde tillbaks in i garaget, satte på radion och fick höra att vädret skulle vara uselt hela dagen.
Jag gick tillbaka in i huset, klädde tyst av mig, och gled in i sängen. Jag tryckte mig mot min frus rygg, med helt andra förväntningar, och viskade:
"Vädret är förfärligt".
Min kärleksfulla fru sen tio år svarade sömnigt att:
"Kan du tro att min > idiot till man är ute och fiskar i det där?"

Så började grälet...

4) Min fru och jag satt vid ett bord på min gymnasieträff när vi såg en full kvinna vid ett annat bord, alldeles ensam, tömmande den ena drinken efter den andra.
Frugan frågade om jag kände henne.
Jag suckade.
"Hon är min gamla flickvän. Vad jag fått höra började hon dricka direkt efter att vi bröt med varandra för länge sedan. Hon lär > inte ha varit nykter sen dess."
"Herregud", sa frugan. "Vem kunde tro att någon kunde fira så länge?"

Så började grälet...

5) En kvinna stod naken framför sovrumsspegeln. Hon var inte glad åt vad hon såg och sade till sin make:
"Jag känner mig förfärlig. Jag ser gammal, fet och ful ut. Jag skulle verkligen behöva en komplimang från dig..."
Svaret blev då:
"Du har perfekt syn."

Så började grälet...

När jag kom hem i går begärde min fru att jag skulle ta henne till ett
> dyrt ställe.
> Jag tog henne till en bensinstation.
> Åssåbörjade grälet...
>
> ********************************************************
> Min fru och jag låg i sängen och tittade på "Vem vill bli miljonär".
> Jag vände mig mot henne och frågade: "vill du ha sex?"
> "Nej", svarade hon.
> Då sade jag: "Är det ditt slutliga svar?"
> Hon tittade inte ens på mig, utan sade bara "Ja"
> "Då vill jag ringa en vän", sade jag.
> Åssåbörjade grälet...
>
> ********************************************************
> Lördag morgon gick jag upp tidigt, klädde tyst på mig,gjorde i ordning
> lunchpaketet, tog med mig hunden och slank tyst in i garaget.
> Jag hakade på båtsläpet på bilen och backade ut ur garaget bara för
> att finna att regnet stod som spön i backen.
> Det var full storm, så jag körde tillbaks in i garaget, satte på
> radion och fick höra att vädret skulle vara uselt hela dagen.
>
> Jag gick tillbaka in i huset, klädde tyst av mig, och gled in i sängen.
> Jag tryckte mig mot min frus rygg, med helt andra förväntningar, och
> viskade: "vädret är förfärligt".
> Min kärleksfulla fru sen tio år svarade sömnigt: "Kan du tro att min
> idiot till man är ute och fiskar i det där?"
> Åssåbörjade grälet...
>
> ********************************************************
> Min fru och jag satt vid ett bord på min gymnasieträff när vi såg en
> full kvinna vid ett annat bord, alldeles ensam, tömmande en drink
> efter den andra.
> Frugan frågade: "Känner du henne?"
> Jag suckade. "Hon är min gamla flickvän. Vad jag fått höra började hon
> dricka direkt efter att vi bröt med varandra för länge sedan. Hon lär
> inte ha varit nykter sen dess."
> "Herregud", sa frugan. "Vem kunde tro att någon kunde fira så länge?"
> Åssåbörjade grälet...
>
> ********************************************************
> En kvinna stod naken framför sovrumsspegeln. Hon var inte glad åt vad
> hon såg och sade till sin make:
> "Jag känner mig förfärlig. Jag ser gammal, fet och ful ut.Jag skulle
> verkligen behöva en komplimang från dig..."
> Svaret blev: "Du har perfekt syn."
> Åssåbörjade grälet...

Bilden lånad Konflikt & Utveckling

Så är man tillbaka i etern igen efter några dagars frånvaro från internet. Det har varken blivit bloggande, "facebookande" eller mejlande sedan i lördags. Och det märks direkt kan jag säga, när jag går in på de sidor, där jag är registrerad. Få händelser på Facebook, få mejl och färre besökare på bloggen. Framförallt på bloggen märks en enorm skillnad. Från att normalt ha 200-300 besökare per dygn (och många gånger väsentligt mycket mer än så), var jag igår nere på 91.
Men nu är jag som sagt tillbaka igen - och hoppas att jag inte varit alltför saknad?! *L* Det blir ju gärna lite mer bloggande till sjöss, mot för när man är iland. När man inte jobbar, finns inte så otroligt mycket annat att göra än att bänka sig vid datorn - och det märks givetvis även på antalet mejl och besökare på bloggen.
Men nu är man - som sagt - tillbaka ombord efter en helg iland. Eller i alla fall NÄSTAN en helg; ett drygt dygn blev det. Men det var en välförtjänt kortare ledighet och jag hann med ett och annat.
Det blev en vända på Lisebergs julmarknad och lite strosande på stan. Tanken var väl från början att kunna hitta lite julklappar, men där att jag inte så mycket jaktlycka. Fast det är å andra sidan närmare en månad kvar till jul, så det hinns nog med!
Lite på impuls blev det igår bio; "Luftslottet som sprängdes", sen sista filmen i en serie av tre efter Stieg Larsons böcker. Precis som när jag såg första filmen i serien - Män som hatar kvinnor - satt jag som klistrad!
Göteborg har denna helg visat sig från sin bättre sida, till skillnad från de veckor jag cirklat runt västkusten - och då framförallt Göteborg - med bogserbåten Lars. Det har varit solsken och förvånansvärt varmt för att vara slutet på november - och den första regnskuren kom strax innan jag skulle ombord igår. Men då regnade det istället med besked; det formligen vräkte ner i flera timmar - och tog i lite extra just den stund då jag gick från bussen till hamnen i Stenungsund, där jag skulle hoppa på igen. Så jag var verkligen genomblöt när jag väl hoppade över relingen från kajen och ner på Lars' däck. Det var minst sagt skönt att komma in i värmen ombord igen. Jag gjorde mig sedan snabbt lite extra populär hos resten av besättningen, då jag hade med mig ett par dagsfärska tidningar liksom en påse fin choklad som blivit över under helgens gång och som jag la fram i mässen.

Det är alltid med lite "dåligt samvete" man ber om ledigt från en praktikplats, på något vis är man rädd att folk ska tycka det ser illa ut. Även om jag aldrig ber om särskilt långa ledigheter - aldrig mer än 2-3 dagar - så kan jag inte låta bli att känna att det på något vis bär emot en aning. Samtidigt har jag aldrig fått några negativa reaktioner om att jag bett om ledigt...
Till det vill man ju inte missa något heller, det är väl det man är mest "rädd" för på något vis. Jag är ju trots allt här för att lära mig så mycket som möjligt och då vill jag ju också vara med när det händer saker.
Men den från det jag gick av lördag förmiddag tills jag kom ombord igen igår kväll, har det ombord på Lars varit väldigt lugnt har jag fått veta. Det har varit 1-2 uppdrag, sedan mest transportsträckor. Så jag har uppenbartligen inte missat så värst mycket.
Nu har jag cirka två veckor kvar, sedan återstår teori fram till sommaren, så det är tanken att jag ska fixa utan några ledigheter. :-) Har börjat inse att jag måste ta tag i min praktikjournal lite grann också, det är alldeles för lite jag har antecknat i den än så länge. Väldigt mycket av de moment jag ska vara med förekommer visserligen inte ombord på en bogserbåt - saker som lastplanering, tankrengöring, tagning av lots till exempel. Men desto noggrannare måste jag ju vara med de andra momenten istället.
Visserligen är man ju med per automatik på det allra mesta bara genom att vara med i det dagliga arbetet, men sen ska vissa saker dokumenteras och föras anteckningar på... Och slutligen ska ju allt sedan signeras och godkännas av min handledare.

AB 1, 2 DN 1, 2 SvD 1, 2 VG 1

Idag fick vi det bevisat: hela besättningen är nykter! Rederiet har tydligen minst två slumpvisa drog- och alkoholtester per år och en av dem inföll just idag. Vi fick blåsa och lämna urinprov för att klargöra att vi inte har alkohol eller droger i kroppen. Ingen av oss fick - lyckligtvis - utslag på alkotestet medan urinproven skickas till labb för analys.
Men det skulle göra mig fruktansvärt förvånad om mitt prov gav några som helst utslag av narkotika. Jag må ha blivit falskt anklagad för narkotikabrott, men har aldrig tagit något i den vägen, så mina prov ska helt enkelt vara rena.
Alkohol har jag knappt varit i närheten av sedan augusti, så vore märkligt om den givit utslag. De flesta rederier har ju policy att besättningen ska hålla sig ifrån alkohol så länge man är ombord, men med eller utan sådan policy håller jag mig konsekvent ifrån alkohol när jag är till sjöss.
Första båtarna jag var ombord på, då deltog jag delvis i det festande som förekom men har sedan "bytt ståndpunkt" litegrann och håller mig istället ifrån det helt. Det kan låta präktigt på nåt sätt, men själv tycker jag helt enkelt det känns enklast så. Det är sen sak om man ligger i hamn några dagar och inte har något jobb alls, då kan jag ta något om det är okej med rederiet och kapten - men aldrig annars.

Idag har jag i alla fall fått se en del av den vackra skärgården kring Västkusten i fullt dagsljus. Det må nu inte ha varit världens roligaste väder, med en hel del regn, men inte särskilt blåsigt. Vi har kuskat runt ganska duktigt i skärgården och jag har verkligen fått köra så det stått härliga till.
Vi låg till kaj i Stenungsund över natten och därifrån bar det först av till Uddevalla mitt på dagen idag. Sedan var Vallhamn på tur och här kommer vi nu tillbringa natten tills trafikledningen i Göteborg bestämt vart vi ska ta vägen härnäst.
Det är en otroligt storslagen natur häromkring med alla klippor och berg - och jag som knappt varit här tidigare sitter totalt andäktig på bryggan och har knappt tid att hålla koll på navigeringen.
Och som alltid är det en ren fröjd att segla med gamla sjöbjörnar! Jag har "äran" att nu ha en kapten som varit till sjöss sedan 60-talet och sjömanshistorierna duggar tätt under dygnets alla vakna timmar.
Varje ö och farled tycks han kunna någon historia om när vi åker fram genom skärgården. Och "givetvis" hade han en lång historia kring Tjörnbron, som kördes ner av en bulkbåt 1980. Det var tydligen bra nog dramatiskt med flera bilar som åkte ner i vattnet och fartyget som fick stora delar av bron direkt över sig. Det enda sättet man då hade för att varna bilisterna var att skjuta upp nödraketerna man hade ombord...

Nu har jag i alla fall fått helgen ledig och ska spendera den i Göteborg! Efter ett par veckors envist regnande tycks nu Göteborg vilja visa sig från en bättre sida och solen har faktiskt behagat titta fram lite grann.
Det ska bli julmarknad på Liseberg och förhoppningsvis en del strosande på stan och kanske lite julklappsinköp. Julklappar är alltid lika svårt, men nånting ska jag nog kunna hitta. Sista åren har vi inom familjen bestämt att bara handla mycket symboliska klappar och så blir det i år med.
Vi har tyckt det är bättre att lägga pengar på mat, dryck och annat istället för dyra julklappar, framförallt när ingen i familjen har det särskilt fett. Så mest för att det är lite roligt och hör till, så köper vi lite enkla klappar till varandra.
Men så mycket till adventsstämning har man inte kommit i, trots att det är första advent idag. Ingen snö och mest regn och blåst. Att man sedan är till sjöss och inte har möjlighet att julpynta nånting hemma gör ju inte saken "bättre".
Nu låter det visserligen som att kylan kommer till veckan, men man får väl se hur länge den tänker stanna. Oftast brukar ju det vara högst tillfälligt här nere i södra Sverige, i alla fall längs kusterna.

AB 1, 2, 3, 4, 5 DN 1 SvD 1

Två revbensfrakturer, en bruten arm, hjärnblödning och blåmärken. Idag dömdes en 32-årig pappa från södra Stockholm till fängelse för att grovt ha misshandlat sin baby.
Babyn är 2,5 månad gammal och pappan döms till två års fängelse samt att betala betala 85.000 kronor i skadestånd till sonen - varav 80.000 kronor för kränkning.
Man diskuterar "hundkörkort" för att bara lämpliga personer ska få skaffa hund, myndigheterna har regelbundna kontroller av bönder och många andra djurägare... Men vem som helst får tydligen bli förälder.
Att bli förälder borde inte vara en rättighet eller en skyldighet - det är ett åtagande under ett enormt ansvar. Självfallet gör majoriteten av alla föräldrar ett bra "jobb", men verkar märkligt att djur ibland har bättre "skydd" än ett barn...

DN 1 SvD 1

Bilden lånad från Multiples Outlet

För några år sedan var jag ute på en riktig långresa i Asien och ett av stoppen jag gjorde var i Bangkok. Det är en helt fantastisk stad och strosade runt i timmar och tittade mig omkring.
Innan jag kom till Bangkok var jag ett par dagar i Singapore och där var jag otroligt noggrann med att inte skräpa ner och höll verkligen koll på allt jag gjorde. Jag visste nämligen med mig att man hade väldigt stränga lagar kring nedskräpning bland annat och böterna kan ligga på tiotusentals kronor - till och med för ett tuggummi eller en cigarettfimp på gatan.
Men när jag så kom till Bangkok, slappnade jag av lite. Alla som varit där, vet att det är rätt skräpigt och smutsigt på många ställen och jag tänkte inte närmare på vad jag gjorde med småskräp - så länge jag inte hade en papperskorg inom räckhåll förstås.
På den här tiden rökte jag fortfarande och en av dagarna gick jag längs efter en av Bangkoks affärsgator med just en tänd cigarett i handen. När jag rökt klart hamnade den - min vana trogen - på trottoaren, jag trampade på den och gick vidare. Men så värst långt kom jag inte, cirka 100 meter längre fram stoppas jag av en thailändsk polis.
Han var väldigt vänlig, men upplyser mig om att det inte är tillåtet att slänga skräp på Bangkoks gator, det är belagt med bötesstraff. Jag blev alldeles ställd - jag trodde faktiskt inte lagarna var fullt så petiga. Så jag förklarar lugnt att det visste jag inte - och erbjöd mig att gå och plocka upp min fimp för att lägga den i närmsta papperskorg. Det hjälpte inte så mycket, poliskonstapeln gick inte att övertala. Jag fick legitimera mig och betala mina böter. Nu var det ingen jättesumma, boten motsvarade ungefär 100 svenska kronor - så det kunde jag ju faktiskt leva med. Men aningen förargligt kändes det ju på något sätt, det måste jag erkänna!

Året efter var jag i Seattle i USA och besökte en kompis som tillfälligt bodde där. En av dagarna fick jag fördriva på egen hand och jag begav mig in till stan.
På väg till en marknad kommer jag till en trafikljuskorsning och stannar givetvis när det är röd gubbe. Men när hela korsningen är fri från all biltrafik - jag såg inte en bil på flera hundra meters håll - går jag (även här min vana trogen) över gatan. Så gör ju trots allt de flesta - eller?
MEN - en amerikansk mc-polis ser mig och jag blir stoppad. Den här polismannen var inte alls lika trevlig som den thailändska, han var snarare rent otrevlig och rejält stöddig. Jag får en kraftig uppläxning för att jag gått mot röd gubbe och får även nu legitimera mig.
När polismannen inser att jag inte är bosatt i USA, får jag dock promenera vidare. Inte ens en stöddig amerikansk polis bryr sig tydligen om att gripa en utländsk medborgare för en så pass ringa förseelse.

MEN även om man nu varken ska skräpa ner eller gå mot röd gubbe, så kändes det aningen petigt på något vis. Hade jag skräpat ner med något värre än en cigarettfimp, eller hade jag varit på väg att orsaka - eller till och med orsakat - en olycka genom att gå mot röd gubbe, hade det inte varit något att diskutera.
Och visst, även i Sverige kan man givetvis åka på böter för att gå emot röd gubbe - och säkerligen också för nedskräpning även för en cigarettfimp. Men någonstans känns det också som att polisen har aningen viktigare saker att hålla koll på än personer som går mot röd gubbe.
Sen går det givetvis aldrig att skylla på att "det hade jag ingen aning om" - för det är upp till en själv att hålla koll på lagar och regler i det land man befinner sig i.
Sen är det inte alltid helt lätt att hålla koll på när lagarna kan vara totalt olika våra egna. Vissa saker är ju sunt förnuft - man ska inte slåss, mörda, stjäla, våldta, köra för fort och så vidare. Men läste - bara för att ta några exempel - om vad man kan straffas för i Dubai! Och det här är verkligen inga självklarheter alla gånger:

Förbud mot fysisk kontakt mellan könen (kyssar, kramar, flört, eller sexuella trakasserier) - bara gifte par kan röra varandra.

- Krav om anständig kläder (inte for korta kjolar, inte genomskinliga eller åtsittande kläder, inga urringningar) både generellt, men speciellt vid offentlig- och regeringsbyggnader.

- Förbud mot dans och hög musik på offentliga platser.

- Förbud mot alkoholintag på platser utan tillstånd, samt uppträda berusad utanför speciellt avsedda områden (till exempel hotell).

- Förbud mot att fotografera kvinnor eller familjer utan tillåtelse.

- Krav om förhandsgodkännande för införsel av enklare mediciner.

- Förbud mot att äta, dricka och röka på offentliga platser i dagsljus under muslimernas helliga måned Ramadan.

RELATERAT

Resfeber, SIXT, Travel Heroes, Travel Intelligence, Travel Start Ving

DN 1 VG 1, 2, 3

En och annan gång får man även på en bogserbåt åka lite längre sträckor. Det är visserligen inte alla gånger resor som kan jämföras med de dygns- och veckolånga resor som utebåtar kan få, men ändå på några timmar. Ibland kan givetvis bogserbåtar få i uppdrag att bogsera pråmar och liknande rätt långt, men det är inte direkt vardagsmat.
Jag har nu smått börjat vänja mig vid att somna och vakna i samma hamn, tryggt liggande vid kaj i Nya Varvet i Göteborgs hamn - men så tycks inte längre vara fallet närmsta dagarna.
Vid lunch fick vi i uppdrag att åka till Senungsund, där en båt ikväll behöver hjälp till kaj. Och jodå, vi satte kurs mot Stenungsund - och det blev en guppig överfart från Göteborg. Med runt 15 sekundmeter och vinden rätt i sidan gungade 30 meter långa Lars väldigt duktigt. Vi sprang som galna höns runt och surrade fast alla lösa föremål innan de han flyga i durken - och givetvis stängdes alla dörrar rejält för att vi inte skulle få in vatten i bygget.
En del av överfarten kan ni se på filmen här nedanför - även om dessa filmer givetvis aldrig gör situationen full rättvisa. Det går inte riktigt att visa hur mycket det faktiskt gungar!
Efter avslutad bogsering ikväll verkar det bära av emot Uddevalla, fäljt av Brofjorden innan det bär tillbaka till Göteborg igen. Men det är alltså som det ser ut just nu, i skrivande stund! Till sjöss kan planerna ändras från en stund till en annan och man vet aldrig riktigt hur dagen slutar...

Men att köra bogserbåt i hårt väder är en utmaning när man inte är en van styrman! Båten är rätt kursinstabil och kränger duktigt i hård sjö. Jag var stundtals riktigt svettig där jag satt vid spakarna, trots att jag hela tiden hade kapten på bryggan för att kunna hojta så fort något gjorde mig osäker.
Bitvis in emot Stenungsund är det fantastiskt trånga passager med väldigt få meter tillgodo till stora klippor, så det gällde verkligen att hålla tungan rätt i mun!
Hade det inte varit för vädret hade vi haft en otroligt resa längs västkusten! Jag har sett alldeles för lite av denna del av Sverige, det inser jag varje gång jag är här. När man åker runt i skärgården, undrar man ibland om man är kvar i Sverie med alla klippor och fjordar överallt. Det skulle lika gärna kunna vara Nordnorge eller Island...
Skulle i vilket fall vara härligt om man någon gång skulle kunna åka omkring här sommartid och njuta av de vackra omgivningarna. Det kanske blir den dag man har egen båt, vem vet?!
Min dröm är ju att någon gång kunna köpa en lite rejälare båt med toalett och möjlighet till matlagning. Ingen lustjakt, men tillräckligt stor för att man skulle kunna göra lite längre resor - och kunna vara ute till sjöss 2-3 dagar utan att behöva gå in till land. Om jag kommer ha pengar till att förverkliga den drömmen vet jag givetvis inte - men drömma kostar ju ingenting. :-)

Arbetsbördan kommer och går i ganska hög grad på en bogserbåt. Vissa dygn har vi att göra nästan dygnet runt, andra gånger är det nästan inget alls att göra. Man har ett snitt på 2-3 uppdrag per dygn och bogserbåt i Göteborgs hamn, men som alla andra snittvärden slår de ganska ojämnt.
Strax innan fyra i morse blev vi väckta för att bogsera in ett fartyg till kaj och det var med stora påsar under ögonen vi knatade upp på bryggan för att ge oss iväg. Det var sedan lugnt tills strax efter lunch, så man hann gott och väl ta igen den sömn man förlorade i morse. Nu är det lugnt till någon gång ikväll - då vi KANSKE får ett jobb.
Men det är ändå en viss charm med att inte riktigt veta hur dagarna kommer att se ut - även om allt är på gott och ont. Som någon sa, så är man ju lite av "livegen" också, i och med att man aldrig i förväg vet när det blir som lugnast. När det är lugnt i några timmar, är det ingenting som hindrar att lämnar båten och gör annat så länge man är nåbar på mobilen. Men att kunna planera in något en viss dag eller tid går inte - det får man ta allteftersom de lugna perioderna dyker upp helt enkelt. Mig spelar det ju egentligen ingen roll att man inte kan planera, jag känner så gott som ingen i Göteborg och den enda anledningen till att jag någon vill gå ifrån kan ju vara att gå på stan en sväng. Sådant kan jag ju ta lite när som helst, så det är inget jag behöver planera. Annat är det ju för dem som bor i Göteborg, som har familj här - då kan det ju vara ett plus om man kan planera lite mer...

Man blir otroligt bortskämd på en bogserbåt - om man jämför med att vara på andra båtar! Det är nästan som att vara hemma, men ändå med känslan av sjömansliv på något sätt.
Man har tillgång till post, tidningar, TV, radio, internet och telefon på ett sätt som man aldrig har på utebåtarna - där det många gånger tar åtskilliga dygn och ibland veckor mellan gångerna man har tillgång till dessa ting.
Själv tycker jag givetvis det är underbart att ha en papperstidning att bläddra i till morgonkaffet och att någon gång ibland kunna dråsa ner framför TV:n. Jag erkänner givetvis att jag och resten av besättningen har väldigt olika smak vad gäller vad som ska ses på TV - jag är nämligen ombord med tre sportfreaks! Så det är elitserie i hockey och fotboll som gäller för hela slanten, medan jag själv får vika mig för majoriteten. Men någon gång ibland kan jag slå på sådant jag själv vill se; nyheter, dokumentärer eller någon långfilm. Även om mitt TV-tittande är minimalt även när jag är hemma, så är det skönt att ibland kunna koppla av framför TV:n, det tycker även jag!
Sedan igår är det ju dessutom en nyhet som haft högre prioritet i tidningar och nyhetssändningar än vad ens svininluensan haft! Och något som till och med får mig, som varken är bil- eller ekonomiintresserad att haja till och läsa vidare. Varför vet jag faktiskt inte riktigt, men på något vis tror jag det känns lite läskigt på något vis - det är det bästa ordet jag kan komma på.
Det jag tänker på är att Saab återigen hotas av konkurs sedan köparna Koenigsegg tragit sig ur affären. Jag är inte Saabanställd och äger varken någon Saab eller några aktier i Saab, så mig berör det ju inte alls egentligen - åtminstone inte rent praktiskt. Men sen tänker man ju ibland ett steg till - och visst är det då tragiskt för alla dem som förlorar jobben. Och man ser också vilken makt banker och pengar har när stora företag som GM och Saab riskerar gå omkull. Det känns nästan lite overkligt på något sätt...
Att sedan staten inte går in med lån för att rädda en sådan stor arbetsgivare kan man givetvis ha delade meningar om. Det skulle vara intressant att se vilket som är mest lönsamt - ge Saab lån eller att ge a-kassa, hjälp och utbildning till alla de tusentals personer som skulle bli arbetslösa vid en konkurs. Runt 8000 jobb har man räknat ut kommer försvinna om Saab läggs ner... Vad kostar inte det för samhället? En liten tanke bara... :)

Bilderna lånade från Södermalm, Ingvar

AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 EX 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 GP 1, 2, 3, 4, 5, 6,  SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 SYD 1, 2, 3, 4, 5

En månad är det idag till julafton. Snart är det dags för tomtar, knäck, glögg och skinka - men en sak fattas. Nämligen julstämning, när det är en knapp vecka till första advent!
Idag har vi haft 14 plusgrader och solsken i Göteborg - hur sjukt är det i slutet av november?! Trots alla granar, ljusstakar och stjärnor som dyker upp överallt, känns det lite svårt att tro att vi snart är inne i december.
Minns när jag själv upplevde min första gröna jul, det måste vara i slängarna kring 20 år sedan när det var en ovanligt mild vinter. Men när man nu berättar för barn att det kunde vara meterdjup snö och ibland dryga 20 minusgrader på vintrarna när en annan var liten, då blir man knappt trodd. Inte ens i Hudiksvall - där jag själv är uppvuxen - är det alla gånger snö hela vintrarna nuförtiden. Sedan jag flyttade därifrån har jag bara bott i de södra delarna av Sverige och har knappt sett snö bortsett från när jag varit upp till Hudiksvall.
I Kalmar ligger den snö som möjligen kommer i bästa fall 1-2 dygn, så det är inte mycket till vintrar... Givetvis på gott och ont också - istället kan jag ju använda mopeden i princip året om. Så inget ont som inte har något gott med sig, men jag får ändå villigt erkänna att jag saknar de vita jularna! Idag har det varit mer midsommarväder än adventsväder... Undrar hur mycket växthuseffekten har med detta att göra och hur mycket som är naturliga svängninar i vädret?!

Att köra bogserbåt kan vara en riktig fröjd om man jämför med många andra större båtar. På de flesta större fartyg måste man köra med ganska stor framförhållning, det kan ta minuter innan fartyget reagerar på ett kommando. Att fullborda en gir måste planeras långt i förväg och stoppsträckorna kan vara på flera kilometer.
Men när man sitter i en liten båt med flera propellrar och maskinstyrka på 4000 hästkrafter blir det helt plötsligt något annat. Jag behöver inte mer än titta på reglagen så händer det grejer! Båten kan vändas runt på ytor mindre än en femöring och är uppe i maxfart på nolltid. Det kommer kännas otroligt ovant när man sätter sig vid spakarna på större fartyg och helt plötsligt måste tänka annorlunda!
Men det är samtidigt också imponerande vilka krafter man kontrollerar över - som dessa 4000 hästar kan ge. Ibland bogserar vi in fullastade fartyg som är mångdubbla Lars' storlek och med starka vindar emot oss, ändå går allt i ett huj.
Det är ju givetvis strikta regler kring att vara ute på däck under bogsering. Att till exempel komma i närheten av trossen som kopplas mellan bogserbåten och fartyget kan vara förenat med livsfara. Dels för att den svänger runt en del i och med fartygens rörelser, men också utifall den skulle brista. Den kraft som då utvecklas i trossen är tillräckligt stor för att klyva en människokropp på mitten om man råkar stå i vägen. Detsamma gäller faktiskt också vid förtöjningar av vanliga fartyg, då man också ska undvika att vara närmare trossarna än nödvändigt.

Fast - till motsats vad många anser - tycker jag det är nyttigt att ha varit på en bogserbåt ett tag. Helt enkelt för att ha sett hur det fungerar och kunna vara medveten om hur man resonerar och arbetar på en bogserbåt.
Om jag sedan kommer jobba så här är en annan fråga, det är jag kanske aningen mer skeptisk till. Inte för att jag tycker det ointressant eller tråkigt, men ibland får man en instinktiv känsla av att "detta passar inte mig att jobba med". Och det är ungefär så här. Ett tag skulle jag kunna jobba på bogserbåt, men inte år ut och år in.
Jag har nog snarare en "dragning" åt att jobba på passagerarfartyg, som det känns just nu. Då menar jag inte Viking Line eller liknande båtar, utan längre resor. Det eller bulkfartyg är väl vad som lockar mest, även om man till en början kanske inte kan vara så kräsen och tro att man kan välja och vraka.
Jag brukar få en och annan kommentar om att "när du är kapten på en lyxkryssare kan du väl ordna lyxsviten åt mig?". På en hederlig andra plats kommer kommentaren om att jag ska ordna på jobb på samma båt. Så i dagsläget har jag fått tillräckligt många kommentarer för att kunna ha fulltalig besättning OCH fylla samtliga hytter med passagerare på en större lyxkryssare. ;-)

AB 1 DN 1 VG 1, 2

Ibland är man lite av en dubbelmoralens väktare. Jag älskar nämligen kött i de flesta former och skulle ha väldigt svårt att se mig själv bli vegetarian. Samtidigt kan jag på många sätt köpa argumenten som gör att vissa inte äter kött. Saker som att vi människor faktiskt kan välja vad vi äter, vi behöver inte döda djur för att få mat.
Dubberlmoral? Javisst kan man kalla det det. Kanske även egoisom - vad vet jag?
Däremot har jag börjat försöka äta lite mer vegetariskt, att dra ner en aning på köttätandet. Och att döda djur enbart för att göra kläder tycker jag själv är totalt smaklöst. En sak att ta reda på skinn och pälsar om man slaktar för att komma åt köttet - men att slakta enbart för skinnets skulle köper jag inte.

Jag brukar i vilket fall vara noga med vilket kött jag köper. Det faller mig inte in att köpa annat än svenskt kött, helt enkelt för att jag inbillar mig att svenska slaktdjur har det förhållandevis bra om man jämför med andra länder. I Sverige tycks ändå myndigheterna ha hyfsad koll på hur man sköter djuren fram till slakt.
Åtminstone oftast. För nu känner jag mig naiv så det brakar om det! På filmer filmade med dold kamera kan man idag se hur grisar vanvårdas på olika svenska gårdar. Däribland på en gård tillhörande Lars Hultström, som inte bara är grisuppfödare, utan även ordförande för köttböndernas organisation Swedish Meat, styrelseledamot vid HK Scan och Svenska Djurhälsovården.
I rättvisans namn ska man väl nämna att han tidigare inte fått några anmärkningar vid inspektioner på sin gård - vad jag läst mig till i alla fall. Men det man ser på bilderna från hans gård ska inte få ske. Även om det är djur som ska slaktas - det spelar ingen roll.
Än en gång funderar jag skarpt på att bli vegetarian...

AB 1, 2, 3, 4 DN 1, 2, 3, 4, 5 EX 1, 2 GP 1, 2 SR 1 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12

Bilderna lånade från Straight Shooter

DN 1, 2, 3 EX 1 SvD 1, 2 VG 1

Till och från under några års tid har jag varit med på olika kontaktsajter. Från början var jag rätt skeptiskt till detta med kontaktannonser och tyckte mest det var för folk som inte fixade att träffa någon på "vanligt sätt". Men så insåg jag - som väldigt många andra - fördelarna med lära känna folk på internet, inte bara i syfte att träffa en potentiell partner. Det går ju nämligen alldeles ypperligt att också finna nya vänner på det sättet!
Så jo, det har på vägen blivit en rad dejter, men några av dem jag träffat har också blivit några av mina allra bästa vänner.
Men en sak jag ibland stört mig smått på när jag kommit i kontakt med vissa på detta sätt är den desperationsliknande inställning man har till att träffa någon. Detta gäller givetvis långt ifrån alla, men vissa. Man vill till varje pris träffa någon - kosta vad det kosta vill.
Visst finns det anledning till att man är med på dessa sajter, visst hoppas man någonstans att man träffar den rätta. Men för min del har det aldrig gått till någon desperation. Jag har trivts bra i mitt eget sällskap och har aldrig riktigt känt någon överhängande panik att träffa den rätta för att flytta ihop, bilda familj och så vidare. Det kommer när det kommer helt enkelt.
Även om jag givetvis förstår att vi alla är olika och att man kan ha en väldigt stark längtan efter att träffa någon, så kan jag också ha svårt att förlika mig med det som nästan blir en desperation - när liksom hela tillvaron går ut på att man ska träffa någon...

Under de dryga 10 år jag själv bott själv, har man ju liksom lagt sig till med vissa olater och ovanor. Man har ju vant sig vid att själv styra och ställa och inte behöva ta så mycket hänsyn.
Samtidigt vet man ju att den dag det kanske blir så att man flyttar ihop med någon, som måste ju den hänsynen tas. Har en vag känsla av att det kan bli ett visst dividerande - men förmodligen inte kring saker som att ta hänsyn i själva vardagen. Snarare när det gemensamma hemmet ska inredas.
Det skulle nog vara svårt att någon flyttade in hos mig, i den lägenhet där jag redan bor. Jag skulle förmodligen föredra att man hittade något som var nytt för båda som man sedan inredde gemensamt.
Det kommer säkerligen bli ett jäkla dividerande om hur det gemensamma boendet skall inredas, framförallt om man har lite olika smak och stil. Har man dessutom två hem som ska kombineras, kan det bli aningen marigt.
Ibland hör man folk som kommer med kommentarer i stil med "nu har jag äntligen lyckats tjata till mig de gardiner jag absolut vill ha" - och på något vis går det kalla kårar efter ryggen på mig. Inte för att man kompromissar och att någon måste ge med sig - utan att vissa lägger fram dessa kommentarer med det underförstådda budskapet "jag ska bestämma och inreda vårt hem på MITT sätt".
Och där går väl gränsen för mig - om man skulle hitta en sida hos den andra parten om att denna är så pass osmidig... Själv skulle jag nog då inte vara långt ifrån för att samla ihop mitt bohag innan det var uppackat och sticka igen.

Förmodligen är jag väl själv den som just nu låter väldigt osmidig, men nej... Skenet kan bedra. Dock slår jag bakut av personer som ÄR osmidiga!

DAGEN 1 DN 1, 2, 3,  SvD 1, 2, 3

Alldeles för ofta läser man om kvinnor som misshandlas av sina pojkvänner, sambos eller äkta makar. Varje år anmäls runt 22.000 misshandelsfall och ungefär 20 kvinnor misshandlas till döds (enligt tjejjouren Miranda). Det är brott som är fruktansvärda och som får mig själv att känna mig illamående - milt uttryckt - varje gång jag hör om dem.
Jag har tidigare haft så svårt att förstå varför så många väljer att inte anmäla, jag har inte riktigt kunnat förstå varför. För mig är det på de flesta sätt en självkarhet att det är något man gör. Men i den situationen är det inte alltid en självklarhet, det är inte ett lätt beslut alla gånger. Framförallt om man har svårt att bevisa vad som faktiskt hänt - då riskerar istället situationen bli många gånger värre.
Det som för en utomstående kan vara minst lika svårt att förstå, är varför man inte väljer att lämna den som misshandlar - att man inte bara sticker. Men nästan alla dessa fall följer ett ganska tydligt mönster och den som misshandlas utsätts för en nästan bestialisk hjärntvätt. Personen blir nästan lurad att tro att han/hon är beroende av och totalt värdelös utan den som slår. Det blir ett svårt steg att helt enkelt sticka.
Men någonstans - åtminstone skulle jag själv resonera så (av egen erfarenhet) - når man förhoppningsvis ändå en gräns, då man inser att det inte längre funkar. Då helt enkelt överlevnadsinstinkten säger åt en att gå...
Den historia jag själv upplevt lärde mig ganska mycket kring hur jag själv reagerar i liknande situationer. Nu har jag så att säga kommit över den, det är inte något jag längre lider av - i alla fall inte i bemärkelsen att jag längre mår dåligt av den. Men fortfarande kan det finnas en vag rädsla av att hamna i samma situation igen. Många gånger tittar man efter signaler på just den typen av svartsjuka och misshandel (även om den i just mitt fall var psykisk) när man träffar någon. I rädslan att detta ska hända igen kan det ju tyvärr hända att man ibland misstolkar saker eller "överanalyserar", bara för att slippa hamna där igen.

Att jag själv aldrig anmälde, berodde till största delen på rädsla av att göra situationen värre. Hur bevisar man en psykisk misshandel? Det finns inga är, inga sår eller blåmärken som på något vis kan styrka min berättelse.
Till det kommer givetvis de fördomar och förutfattade meningar som ofta finns i samhället, även om de inte ska finnas där. Jag var helt enkelt rädd att inte bli trodd. Varför skulle en liten filipinska på 1,50 meter ge sig på en karl på närmare två meter? Borde jag inte försvarat mig och varit "stark nog" att sticka istället för att bara låta det ske?
Just de förutfattade meningarna var jag rädd för att bli bemött med och vågade helt enkelt inte gå vidare med det hela.
För även om den absoluta majoriteten av misshandelsfallen i hemmen begås av män och offren allt som oftast är kvinnor, så finns också det omvända, där kvinnan är förövaren. Man ska heller inte glömma att det finns fler "parkonstellationer" - kvinnor och män som lever tillsammans - och där givetvis också förekommer våld. I alla parrelationer finns det tyvärr alltid personer som tenderar till att misshandla sin partner.
Oavsett hur en parrelation ser ut, vem det är som misshandlar och om misshandeln är fysisk eller psykisk blir det alltid ett trauma för den som utsätts.
Och den dag man - förhoppningsvis - tar sig ur denna destruktiva relation tar det ofta lång tid innan man vågar ge sig in i en ny relation. För min egen del var det frågan om flera år innan jag fullt ut vågade lita på någon igen så mycket. Ungefär detsamma misstänker jag gäller de flesta som varit i en liknande situation.

Men någonstans måste utomstående också "lära sig" att det misshandel förekommer i många former, i alla former av parrelationer. Man måste ta bort skygglapparna och inse att det finns brott som bryter mönstret och som sticker ut från "det normala".
Det skulle säkerligen göra att fler vågar anmäla - mörkertalet kring sådana här brott (som givetvis även många andra brott) är enormt.

AB 1, 2 DN 1, 2, 3, 4, 5 SvD 1

En person skulle betala trängselskatt på 65 kronor men råkade trycka på fel knapp vid inbetalningen - och satte in 1 krona för lite. Eftersom hela beloppet inte betalats in i tid fick bilägaren en tilläggsavgift på 500 kronor. Han begärde omprövning av Skatteverket som satte ned avgiften till 200 kronor. Men bilägaren nöjde sig inte med det utan överklagade beslutet till Länsrätten som rev Skatteverkets beslut och bestämde att ingen tilläggsavgift ska tas ut.
Länsrätten motiverar sitt beslut med att omständigheten att bilägaren tryckt fel på en siffra inte i sig utgör grund för befrielse från tilläggsavgift. Men det tillsammans med "det ringa beloppet om 1 krona" som inte betalats i rätt tid gör att man ändå river Skatteverkets beslut. Men Skatteverket tänker inte ge sig - utan överklagar Länsrättens beslut till Kammarrätten.

Själv ser jag gärna att mina snålt förvärvade skattepengar går till att sätta åt dem som smiter ifrån sina åtaganden. Men att hetsa upp sig så över en krona känns riktigt patetiskt. Jag är inte villig att se skattemedlen gå till att Skatteverket jag småsmitare.
Visserligen hade nog jag själv valt att betala 200 kronor istället för att bråka - även om det principiellt känts fel - och inte överklagat det beslutet, som den här bilägaren gjorde. Men att Skatteverket sedan driver saken vidare känns än mer puckat. Någonstans får man väl ändå dra en gräns för vad som är rimligt eller ej...

SvD 1

---

Så är det söndag och det har sedan lördagskvällen vilat ett stort lugn över bogserbåten Lars. Vi har inte haft några uppdrag sedan igår kväll och nästa kommer nu någon gång under eftermiddagen. Det ryktas om en oljetanker och att vi ska "ligga brandvakt" vid hamnens oljeterminal under ett tag framöver från med i eftermiddag...
Har dock fått en hel natts, välbehövlig skönhetssömn! Sov närmare 12 timmar inatt, vilket väl helt enkelt tyder på många timmars sömn att ta igen efter veckans nattmanglingar. Hur lugnt det än må har varit, så märker man vad störd dygnsrytmen blir bara av att bli uppjagad någon timme ur sängen på nätterna.
Vaknade idag upp till ett envist regnande, som inte tycks ha några som helst planer på att ge med sig. Det är inte utan man faktiskt funderar på dubbla doser av medicinen, när man tittar ut över den regnvåta kajen utanför ventilen. Har inte alls någon som helst lust att sticka ut näsan ens en millimeter utanför dörren.
Än mindre har man någon som helst känsla av att det bara är en vecka kvar till första advent! Någon julstämning vill liksom inte alls infinna sig. 10 plusgrader och ett envist regnande känns snarare som midsommar än jul - eller är det bara jag som är petig på detaljerna? ;-)
I alla fall tillfälligt har blåsandet lagt sig (även om det uppenbarligen dragit vidare), men bortsett från det, är vädret fortsatt lika höstlikt trist som tidigare.

Istället har det blivit fortsatt korrekturläsning av mitt projektarbete om GMDSS och jag är nu nästan färdig med att gå igenom det! Men perfektionist som man är, så kommer det bli ett stort antal sidor som jag får skriva ut på nåt. Jag har upptäckt en lång rad skrivfel som jag vill rätta till innan arbetet lämnas in - och listan över sidor som ska rättas är rätt lång.
Återstår nu att rätta till alla fel och sedan skriva ut sidorna på nytt när jag kommer hem. Undrar lite smått om jag inte tagit mig vatten över huvudet i och med att välja ett projektarbete framför att skriva en tenta! Jag har lagt ner mångt fler timmar på detta arbete än vad det hade tagit att plugga till en tenta...
Å andra sidan tycker jag sånt här är toligt att göra - och jag vågar nog faktiskt påstå att jag kan bra mycket mer om GMDSS nu än om jag skrivit en tenta. Till tentor pluggar man febrilt dagarna innan tentan, men lagom tills den är inlämnad är det mycket av kunskaperna som helt enkelt försvinner. Nu har jag haft mycket mer tragglande, letande av information och läsande av diverse litteratur som jag aldrig kommit i kontakt med om jag inte gjort projektarbetet.

Får nog säga att Lars varit den båt jag varit på som "erbjudit" minst frestelser av alla! Det förekommer ingen som helst alkohol och av den besättning som hittills varit ombord är det inte heller någon som röker. Även om jag kommit så långt i min rökavvänjning att jag inte längre störs av att se andra röka, så är det knappast något negativt att inte umgås med andra rökare.
Det jag möjligen kan sakna är regelbundna mattider, men i och med att jobb kan dyka upp när som helst på dygnet, är det ju en omöjlighet att hålla några regelbundna tider alls. Man äter och sover när tillfälle ges helt enkelt.

Igår plöjde jag dock igenom rederiets SMS-kod, den manual alla rederier ska ha för att säkerställa arbetsbeskrivningar och säkerhetsarbete ombord på fartygen.
Det är nog hittills den mest lättlästa SMS-kod jag läst får jag villigt erkänna! Ganska tunn - och dessutom skriven på svenska (normalt brukar språket vara engelska).
Men annars står det ungefär samma sak i alla sådana manualer. Man ska undvika alla onödiga risker för att i möjligaste mån undvika personskador, dödsfall och skador på fartyg och miljö. De flesta rederier har nolltolerans emot alkohol och droger och ytterst ansvarig ombord är befälhavaren. Ja, enkelt uttryckt ingår det i de flesta manualer... :)
Och normalt är ju det mesta sunt förnuft. Klart man inte dricker alkohol när man ska jobba och klart man ser sig för när man ska utföra olika arbetsuppgifter... Jag hoppar inte iland utan att kolla att jag klarar det och står inte ivägen för några trossar...

DN 1, 2, 3, 4 SvD 1, 2, 3

Man ska inte vara för snabb med att döma! :-)

För bara några år sedan hade jag knappt ens tänkt tanken att jobba så som jag gjort sista dagarna. Inte av ovilja eller lathet - snarare för att jag helt enkelt inte fixat det. Det var länge som jag hade otroligt svårt att vrida pch vända på dygnet på det sätt som jag nu gjort. Bara något dygn med lite vridande av sovtimmarna kunde ge mig total panik - mycket av rädsla av att glida tillbaka i sömnproblemen som jag hade under många år.
Men med tiden tycks det som jag lyckats med det jag behövde, nämligen att bygga upp mitt självförtroende kring sovandet igen. Jag har nu knappt tagit några sömntabletter alls på ganska länge, men sover ändå som en stock - oavsett när på dygnet jag lägger mig, bara jag är trött.
Och det är just vad jag gjort dessa dagar ombord på bogersbåten Lars. Jag är upp och jobbar i tid och otid dygnet runt, men väl i säng tar det bara några få minuter innan jag sover som ett litet barn!
För min del var sovandet väldigt ångestladdat under många års tid, det räckte att jag hörde någon nämna ord som "sova" eller "gå och lägga sig", så fick jag smått panik. Men som kring mycket när det gäller psykisk ohälsa, är det inte bara tabletter som gäller utan även att lära sig saker på nytt, få verktyg för att vardagen ska fungera. Ibland är det enklare saker som ändrade tankebanor (som visserligen också kan vara nog så svårt många gånger) som man många gånger kan klara själv, andra gåner är det terapi/samtal eller annan typ av vård som krävs.
Men just vad gäller min sömn tycks det varit en kombination av en del småsaker. Jag hade knappast klarat det utan sömntabletter och en del samtal, men heller inte utan min egna envishet att faktiskt till slut ha en fungerande sömn - och att inte låta mina sömnproblem styra min tillvaro resten av livet. Jag har helt enkelt bestämt mig för att jag till slut ska kunna ha en fungerande sömn och kunna "bolla" lite med mina sömntimmar, alltså till exempel kunna jobba oregelbundna arbetstider.
Men skulle jag känna av minsta tecken på att sömnproblemen är på väg tillbaka, då kommer jag absolut dra i nödbromsen direkt! Det är inte på något sätt en situation jag vill hamna i igen. Att inte sova ordentligt är ett problem, som verkligen påverkar hela ens tillvaro något extremt. Under de år jag sov som sämst märkte jag intensivt hur väl man behöver sin skönhetssömn!

Men det är fantastiskt vad långa dygnen känns när man är upp och jobbar även på nätterna! Jag kom hit i onsdags, men känns som jag varit här väsentligt mycket längre än så. Men så har jag ju också blivit uppkörd ur sängen i tid och otid för att jobba och har varit igång en mycket större del av dygnet än vad jag normalt brukar vara.
Hittills har också praktiken uppfyllt mina förväntningar, fast kanske inte riktigt på det sätt som jag trott. Det har varit en hel del jobb, men hade nog trott att det skulle vara mer sammanhängande arbetstider än vad det faktiskt varit.
Fast har blivit bra bemött och omhändertagen sen jag kom ombord och börjar redan känna mig som lite av en del av besättningen.
Det tar ju alltid några dagar i början, som man får känna sig fram lite grann innan allt faller på plats på ett naturligt sätt. Lite svårt är det ju att komma till en ny arbetsplats innan man "kommer in" i gemenskap och rutiner. Ombord på en båt blir arbetslagen aningen mer sammansvetsade dessutom, med tanke på att man inte bara jobbar ihop, utan även bor, äter ihop. Det kan ju göra att det ibland kan vara lite svårare att som ny "ta sig in i" gemenskapen, men också ha motsatt effekt - beroende på dem man jobbar med.
Men känns som den här månaden ombord på Lars kommer gå ganska fort ändå. Det går i ett hela tiden, så jag hinner knappast få långtråkigt. Samtidigt som jag tycks kunna få bra med tillfällen till annat också - som till exempel teori... :-)
För det har ju också varit ganska dåligt väder sista dagarna, vilket gör att fler fartyg behöver hjälp till kaj. Nu är det prat om att vädret vänder, åtminstone för tillfället, så kanske får vi några lugnare dagar...

SvD 1 VG 1

Det är faktiskt vid närmare eftertanke rätt sjukt. För 1,5 år sedan köpte jag min bärbara dator för 10.000 kronor. Efter bara ett drygt år börjar den krångla och falla i bitar. Detta trots att jag faktiskt använt den normalt och skött den rätt väl.
Jag sparar ingenting på hårddisken - allt ligger på USB-minnen - och jag defragmenterar titt som tätt, rensar på onödiga filer, gör genomsökningar med virusprogrammet... Ja, allt sånt där man rekommenderas att göra med datorn för att den ska fungera hyfsat.
Men ändå krånglar den och jag anser väl inte riktigt att det är som det ska att jag ska behöva lämna in den på service efter ett drygt år - och bland annat byta tangentbord och installera om den helt och hållet.
Men tydligen är min dator inget undantag. Man har gjort en undersökning av sammanlagt 30.000 datorer under loppet av tre år och resultatet är inte direkt så bra som jag själv trodde det skulle kunna vara. Det visar sig nämligen att en tredjedel av datorerna börjat falla i bitar under denna treårsperiod. I 20 % av fallen låg maskinvarufel bakom. HP ska tydligen ha sämst statistik, där 25 % av alla datorer måste repareras under de första tre åren.

Både Nokia och Ericsson erkände ju för ett par år sedan att deras telefoner helt enkelt inte håller längre än tre - max fyra - år vid normal användning. Nu tycks datorerna ha ungefär samma dåliga livslängd.
Undrar om det var bättre för? Känns som den hemelektronik man köpte för 10 år sedan eller mer helt enkelt verkade vara robustare och hålla längre. Idag proppar man in så otroligt många finesser och funktioner i allt, undrar om inte det gör sakerna känsligare? Fler komponenter och delar som kan ta skada och börja krångla...
Nu är jag ju definitivt inget tekniskt geni på något sätt, men man undrar ju om det inte kan hänga ihop? Ju mer avancerade saker, ju fler komponenter som kan krångla - och därmed kortare livslängd... Rätta mig gärna om jag har fel! :-)

Men även om jag inte är något datasnille har jag lärt mig en viktig sak i alla fall! Att det gäller att vara försiktig med vad man gör, köper och lämnar ut när man är ute på internet! Man hör ju alltför ofta om bedragare av olika slag som härjar på internet. Själv är jag extremt försiktig med att lämna ut både personuppgifter och kontonummer/kortnummer. Handlar jag på internet, gör jag bara det på sidor som jag verkligen vet att jag kan lita på. Annars lämnar jag inte ut en enda siffra av mitt kortnummer.
En sak som jag aldrig i livet skulle göra, är att beställa mediciner och läkemedel via internet. Möjligen om Apoteket började med sådan försäljning, men aldrig från något företag jag inte kände till. Ändå tycks det vara ganska lönsamt att bedriva "nätapotek". Trots att det knappast är någon hemlighet att de mesta som dessa företag säljer är totalt verkningslösa preparat - eller helt livsfarliga saker.
Man har ju ingen som helst aning om vad det är man får hem! Är preparaten inte verkningslösa, kan de istället innehålla verksamma substanser i en dos som är långt högre än i de mediciner man får på Apoteket. Med andra ord är det rena barmleken att överdosera istället. Och det är inget att leka med...

Men så länge det finns lättlurade människor som går på dessa bluffar, så fortsätter ju givetvis också bedragarna att härja på internet. Det gäller ju inte bara nätapoteken... Hur många spammejl har man itne fått genom åren till exempel? Själv har jag säkerligen fått flera tusen under de år jag haft en mejladress.
Mejl om att jag vunnit flera miljoner utan att ens köpt en lott - och det enda jag behöver göra är att lämna ut mitt kontonummer och föra över några hundralappar till ett utländskt konto. Men det fortsätter ju folk att gå på, hur välkänt det än är att detta är bara är lurendrejeri.
Och givetvis har man ju även fått en rad mejl om en lång rad olika "mediciner" som jag kan handla direkt på nätet. Alltifrån bättre sexlust och större penis till migrän ska dessa preparat vara bra för...
Men det är klart; personer som kanske inte är så "bevandrade" på internet av olika anledningar har kanske inte alltid lätt att kunna skilja på vad som är äkta eller ej. Och så länge de personerna finns, då finns också bedragarna kvar.

DN 1, 2, 3 SvD 1 VG 1, 2, 3, 4, 5

Vad var det jag tänkte när jag var på väg till båten häromdagen? Just det; att jag förmodligen komma på när jag väl är ombord vad det är jag glömt hemma! Och det har jag nu kommit på - den hårda vägen. Ingen stor sak, men ändock rätt viktig - jag har nämligen glömt min mössa.
Efter att ha varit till sjöss höst- och vintertid flera gånger känns det som att jag borde veta att man behöver mössa på huvudet när man är ute på däck i blåst och framförallt nattetid. Inatt hade vi fullt upp att göra - och mina öron höll faktiskt på att frysa bort i blåsten!
Och det har verkligen varit fullt upp inatt. Jag gick och la mig en stund vid tiotiden, med vissheten att vi skulle flytta på båten vid midnatt. Men jag var dödstrött och ville slumra en stund innan det var dags att jobba.
Men redan strax före halv elva kom beskedet att det var dags - så det var bara att ta sig upp ur sängen och springa ut på däck. Det hela gick sen rätt fort och efter en timme var jag tillbaka i hytten och sängen igen.
Jag var nu så upp i varv att det blev lite svårt att somna, men strax före ett somnade jag till sist. För att bli väckt strac före tre för att ge mig ut och jobba igen... Hela bogseringen tog ganska precis två timmar och samtliga i besättningen började nu se rätt tärda ut. Denna gång hann jag knappt lägga mig, innan det var dags för nästa uppdrag! Jaha, på med arbetskläderna igen och ut på däck.
Vid sju imorse kröp jag slutligen i säng, det är länge sedan jag varit vaken nästan en hel natt så det kändes rejält ovant! Men nu fick jag äntligen sova!

Trodde jag. Klockan nio ringde mobilen, som jag normalt brukar stänga av när jag sover men nu hade glömt bort.
Det var nu arbetsterapeuten jag fått remiss till för min hand som ständigt domnar bort. Hon ville att jag skulle komma förbi för att prova ut ett stödbandage att ha kring armbågen (där nerven som krånglar har sitt ena fäste). Jag förklarade läget, att jag är till sjöss och har lite svårt att komma förbi närmsta tiden. Istället fick jag lite tips om hur jag skulle använda armen för att låta nerven vila; inte ha armen under kudden när jag sover, inga långa pass framför datorn och en del annat. Sen skulle jag återkomma när jag kommit iland.
Redan innan jag la mig imorse, fick jag veta att vi skulle bli liggande hela dagen idag. Det finns tydligen vissa gränser för hur länge vi får vara igång - bestämmelser kring vilotider och så - och vi hade nu "fyllt vår kvot" inatt. Så jag fick ledigt resten av dagen.
Efter att ha somnat om efter samtalet från arbetsterapeuten sov jag till strax efter halv ett och knatade sedan upp för lite frukost. Jag noterade att resten av besättningen åkt hem över dagen, på matbordet i mässen låg nyckeln till båten och en hälsning om en trevlig fridag från kapten. Lite märklig känsla att ha hela båten för sig själv - vilket jag även har just nu, när jag sitter här och skriver. Efter nattens frusna tillvaro på däck, blev beslutet enkelt: jag skulle in till stan och köpa en ny mössa.

Att ta sig fram i en stad där man inte varit på åratal är inte alltid det enklaste, noterade jag redan när jag började strosa genom Nya varvets område. Jag hade inte den blekaste aning om var närmsta busshållsplats fanns, så jag promenerade iväg lite på måfå.
Till slut hittade jag en hållplats och lämpligt nog gick nästa buss 10 minuter senare. Dock insäg jag att jag glömt nästa sak, som jag tänkt göra på centralen i Göteborg när jag kom fram dit i förrgår. Jag hade inga kontanter på mig för att kunna köpa biljett.
Jag gick in på en liten kvartersbutik och köpte kvällstidningen, för att på så vis kunna ta ut en slant till biljetten. Men väl på bussen visade det sig att Göteborgs bussar numera är kontantfria - man kan bara betala med sms-biljetter eller förköpta biljetter. Jag blev nu rätt irriterad, ingenstans på busshållsplatsen upplystes om detta! I en så pass stor stad som Göteborg borde det titt som tätt komma besökare som inte varit här tidigare, eller inte varit på flera år - som jag själv till exempel - och inte har en aning om det systemet. Då borde det alltså finnas en anvisning på hållplatsen om detta, eller är det bara jag som är dum som inte fattar detta?
Nåja, busschauffören lät mig åka med i alla fall. Jag insåg att det var tur att jag ändå varit i Göteborg några gånger (även om det är länge sen)m och därmed känner till några av gatorna och ställena inne i stan - och kunde hoppa av bussen på rätt ställe.
Jag strosade runt ett bra tag inne i stan, åt middag och köpte en ny mössa. Men när det sedan började regna, gav jag upp och gick tillbaka till bussen för att åka till hamnen igen. Nu frågade jag busschauffören hur jag skulle göra för att köpa en sms-biljett. Han var stressad och ville inte berätta, han viftade bara mot en skylt lite längre bak i bussen, där han sa att det fanns anvisningar om hur man gjorde. Bussen gick och jag ställde mig och läste på skylten. Nope, det fanns inga anvisningar - däremot stod det att man visst skulle kunna köpa biljett på bussen.
En annan resenär visade dock hur man skulle göra - och jag skickade iväg ett sms. Men kom i samma stund på nästa missöde: min telefon har jag ju spärrat för betaltjänster! Jag kan inte köpa några sms-biljetter från min mobil! Spärren kan jag häva via internet - men även om jag haft datorn med mig just då, tar det några timmar innan spärren är hävd. *suck*
Jag fick dock två gratisresor med buss och har nu plockat bort spärren tillfälligt, utifall det blir fler resor till stan under min praktik. Och jag fick ju i alla fall min mössa...

Ny mössa! :)

GP 1, 2

Ibland undrar man om vissa helt enkelt är födda utan skelett?

Det har varit mycket prat om blåst och oväder med vindar uppemot orkanstyrka i södra Sverige igår och idag. Broar har stängts av, badhus har rasat samman och det har varit trafikolyckor både här och där på grund av vädret.
Själv har jag knappt märkt ett smack av vädret inatt och idag. Lite - men väldigt lite - kan man känna hur båten rör sig en aning, men knappt märkbart. Det regnar, det gör det, men jag har å andra sidan sluppit vara nämnvärt på däck idag så jag tänker inte klaga!
Det känns hittills som jag gått från en lystillvaro till en annan! På Vingatank hade jag härliga kontorstider och ledigt på helgerna, men på bogserbåten Lars kommer det läggas upp lite annorlunda. Mellan uppdragen har man sällan särskilt mycket att göra, bortsett från smärre underhållsarbeten. Så jag kommer få jobba när det är något att göra, vilket kan variera väldigt mycket utifrån vad jag förstått. Ibland är det jobb nästan dygnet runt, andra gånger kan det gå timmar utan något att göra.

Inatt var jag med om mitt livs första bogsering, en stor oljetanker som skulle assisteras in till kaj i Göteborgs hamn. Jag har hittills inte ens varit på något fartyg som normalt anlitar bogerbåtar, så allt ombord är väldigt nytt - framförallt själva bogseringsarbetet.
Vid tretiden inatt var oljetankern förtöjd och vår uppgift har sedan dess varit att ligga standby i händelse av brand. I alla oljehamnar och olteterminaler är säkerheten rigorös. Alla former av eld, rökning och liknande är strikt förbjuden, liksom till exempel att använda mobiltelefoner och en rad andra elektroniska saker.
Till det har man givetvis rejäla utrustningar för brandbekämpning OM olyckan skulle vara framme. Just nu hade man vissa problem med brandpumparna i hamnen och vi ska därför ligga standby och assistera med våra brandpumpar ombord OM något skulle hända. Vilket det till 99,9999 % sannolikhet inte kommer att göra. Så här ligger vi och pillar naveln och har det allmänt bra skulle man väl kunna säga.
Fortsätter det lugn vi haft, kommer jag förhoppningsvis få en hel del gjort vad gäller teorin. Målsättningen är få en hel del gjort med astronavigeringen, så det ser ju faktiskt rätt lovande ut hittills.

Det blir ju givetvis en lite mer "hattig" tillvaro på en båt där jobba kan dyka upp lite när som helst på dygnet. I grunden är det inte något som gör mig någonting, det är ju en viss spänning på något vis. Men samtidigt finns det ju givetvis - som med allt - nackdelar också.
Jag vill till exempel gå ner ytterligare fem kilo i vikt - minst - och då ska man ju helst ha regelbundna arbetstider. Lite och ofta har mottot varit senaste veckorna vad gäller mitt ätande och det har ju uppenbarligen givit effekt. Men jag vet ju också att till exempel äta nattetid inte är det bästa för midjemåttet. Inte bara det heller i och för sig, tandläkaren klagade under alla mina år i yrkeslivet på att jag jobbade skift. Munnen "vilar" nattetid, även om man är vaken, vilket gör att skyddet för tänderna är mycket sämre. Alltså är risken större att man får hål i tänderna om man ofta äter på nätterna.
Fast nu är det ju bara en månad jag ska vara här och så länge jag inte börjar gå upp i vikt igen, kommer jag vara mer än nöjd. Jag får helt enkelt även fortsättningsvis hålla koll på mängderna mat jag stoppar i mig och att det bara blir små portioner - en macka, en yoghurt eller liknande - när jag äter på natten. För jag vet också att jag faktiskt inte orkar med att vara vaken en hel natt utan att äta något alls. Under de år jag jobbade treskift, var jag en av de få som alltid hade med mig matlåda när jag jobbade. Annars hade jag helt enkelt inte orkat med att jobba - och framförallt inte mått bra på dagen när jag kom upp.

LARS

AB 1, 2, 3 DN 1 EX 1 SvD 1 SYD 1, 2, 3, 4, 5

Jag bara måste dela med mig av denna otroligt härliga unge!! Svårt att inte dra på smilbanden när man hör henne, eller hur?! ;-)

AoB 1, 2

På tåget till Göteborg idag hamnade jag snett mittemot två ungdomar som satt och pratade snudd på oavbrutet från Växjö till Göteborg (= cirka 3,5 timmes resväg). Vad jag förstod av deras samtal var de klasskompisar från gymnasiet och hade tagit studenten i våras.
De var så roliga att lyssna på! Det var en kille och en tjej, killen hade flyttat till Oslo för att jobba i en klädaffär fram tills han skulle göra lumpen till våren, medan tjejen delade en lägenhet i Göteborg med en kompis och jobbade på ett hotell.
Jag undrade flera gånger under resans gång om det är ett ålderstecken - eller åtminstone ett tecken på mognad - när man sitter och småler åt två 19-åringars naiva pladdrande om framtiden med planer om utbildning, jobb och familj?! För jag kunde verkligen inte låta bli att lyssna - och jag kunde inte låta bli att le åt hur oskuldsfullt naivt de resonerade. Men samtidigt insåg jag att jag själv hade resonerat på exakt samma sätt när jag tog studenten för drygt 13 år sedan.
Som nybakad student, tyckte jag mig ha hela världen för mina fötter, jag hade hela livet framför mig och hade massor med planer att förverkliga. Jag skulle resa, se mig omkring och prova på 1000 olika saker - och några som helst hinder till detta kunde jag inte se! Man såg bara att man var fri att göra det man själv ville.

Det var verkligen festligt att höra dessa ungdomar, hur de la fram sina åsikter och reflektioner kring saker och man kunde ju lätt ana måttet av oerfarenhet bakom allt pladdrande. Men samtidigt spänningen i att vara fri från skolan och nu kunna prova sig fram till vad man faktiskt skulle ägna sitt liv åt.
Någonstans insåg jag nog också hur långt man kommit själv, utan att på något vis påstå att man är särskilt gammal. Men vissa saker kan ju bara livet lära, allt går inte att lära sig teoretiskt i en skolbänk. När man är 18-19 år tror man ofta man är full av erfarenhet, men när jag själv tänker tillbaka på den jag var som som 19-åring och den jag är idag så är skillnaden milsvid!
Fullärd blir man knappast aldrig vad gäller livserfarenhet; ingen kan smälla i mig att man kan allt om livet - oavsett ålder. Men ju äldre man blir, ju mer erfarenhet har man trots allt - det är något som inte går att komma ifrån.
Det som börjat ta vid när min egen generation gick ut gymnasiet har ju nu eskalerat ännu mer. Ungdomar reser, backpackar och provar sig fram i större utsträckning än om man bara tittar 20-30 år tillbaka i tiden.
När mina egna föräldrar var strax över 30 hade de tre barn, villa och var färdigutbildade sedan närmare 10 år tillbaka. Själv har jag ingendera av det - men har istället gjort en massa annat. Inget av sätten att leva är ju bättre eller sämre än det andra, erfarenhet kan man få många olika sätt. Men tiderna förändras ju ganska markant och idag är det ju absolut färre som skaffar barn när de är i tjugoårsåldern än för bara någon generation sedan. Man lägger helt enkelt upp sina liv på lite annorlunda sätt.
Själv har jag lärt mig att om jag radar upp en lång rad planer och sedan lyckas genomföra hälften av dem, så har jag trots allt lyckats ganska bra med vad jag förutsatt mig att göra. Jag klankar aldrig ner på någon som valt att leva sitt liv på ett annat sätt än det liv jag själv levat...

Det jag själv med säkerhet vet är att om jag nu suttit med barn och villa hade jag förmodligen fått panik. Det hade inte varit det liv jag själv velat leva fram tills idag. Innan den dagen kommer att jag skaffar barn, vill jag känna mig mogen för det i alla bemärkelser. Framförallt i bemärkelsen att jag hunnit med det jag velat innan - sådant som kan bli svårt när man har barn.
När den dagen kommer är givetvis svårt att veta och många gånger kommer den nog ganska oplanerat. Och den dagen kanske man helt enkelt känner att det är dags, vem vet?

SvD 1

Så är man på plats i ett vindpinat Göteborg och har tagit sig ombord på bogserbåten Lars. Det blev en viss förvirring när jag väl kom till hamnen i Göteborg, när det visade sig att jag blandat ihop namnen på båtarna. Någonstans ifrån hade jag fått att båten hette Björn - virrig som man är - med någon sådan fanns inte till kaj. Det blev förstås samtal till rederiet och snart var frågetecknen uträtade.
Nu är jag något så när installerad i hytten, även om det brukar ta några dagar innan man känner att man helt kommit på plats.
Alla i besättningen är ännu inte ombord, så nu sitter jag och väntar på att få någon form av introduktion ombord. Jag har fått en pytteliten hytt, med dusch och toalett i korridoren. Så det är lite annat än Vingatank i den bemärkelsen - även om jag givetvis överlever att gå de få meterna till det gemensamma badrummet.
Vad jag förstått av dem som är ombord, kommer det vara en del att göra under natten. Så fort det är hårt väder är det fler fartyg som behöver hjälpt till kaj, precis som jag anade när jag åkte hit.
Och det kändes redan när jag kom av tåget på centralen att det var oväder på gång! Det hade regnet hela resan, men nu kände jag även av vindarna. Så än så länge verkar det som att SMHI kommer att få rätt vad gäller vädret!

Har nog aldrig riktigt tänkt på hur otroligt stort hamnområde det är i Göteborg, eller rättare sagt att det är flera stora områden.
Visserligen var vi här ett par gånger medan jag var på Vingatank och jag såg redan då att det var lång infart till kaj.
Även taxichauffören hade problem med att hitta rätt kan jag säga. Nya Varvet - där bogserbåtarna ligger - hittade han, men sen blev det värre. Och jag kan förstå honom, för det fanns en hel uppsjö med företag i området. Att jag sedan blandat ihop namnen på båtarna gjorde ju inte saken lättare direkt. Men till slut kom jag dock rätt och kunde gå ombord. Jag fick röja lite i min minimala hytt och har nu fått det allra mesta på plats. Men precis som när man är nyinflyttad någonstans, kommer det säkerligen ta några dagar av omflyttningar innan man funnit sig tillrätta helt.

Närmare svensk kust än vad jag nu kommer befinna mig närmsta veckorna kan man knappast göra och fortfarande säga att man är till sjöss. Vad jag förstått håller man sig mestadels kring Göteborgs hamn med närmaste omnejd, så några längre resor lär det inte bli.
Kanske ska vara glad för ögonblicket? Läste nämligen just om ett nordkoreanskt skepp som kapats utanför Somalia i måndags kväll. Vid själva kapningen skottskadades kaptenen, som nu också avlidit. Kaparna i de där regionerna tycks faktiskt bli råare, även om dödsskjutningar är väldigt ovanligt.
Visserligen är det tydligen så att besättningarna på nordkoreanska fartyg ofta är beväpnade (eller rättare sagt har man vapen ombord, åtminstone), så det kan ju givetvis vara en anledning till att det gick så långt på just det här fartyget.
Men det är verkligen hemskt att se vad begär efter pengar kan göra med folk! Detta gäller ju inte bara vid fartygskapningar, utan även i många andra sammanhang. Saker som värdetransportrån, bankrån och olika överfall som tycks bli allt råare...
Tur är väl att svenska bogserbåtar inte går på Nordafrika, då hade jag sett till att bli avmönstrad innan jag ens blivit påmönstrad. Den dag man får bukt med piraterna (om den dagen kommer) kan jag absolut tänka om, men just nu håller jag mig därifrån.

AB 1 BAR 1 DN 1, 2 EX 1, 2, 3, SvD 1 SYD 1, 2, 3 VG 1

Så är man återigen på väg! Det känns riktigt spännande denna gång; ny båt och en helt ny typ av båt dessutom. Sist jag stack iväg - i början av september - var det blandade känslor av både spänning, intresse men också lite vemod över att vara borta länge. Nu har det gått drygt två månader och jag ska nu bara vara borta en månad till, vilket ju känns väldigt överkomligt.
X antal gånger har jag nu tittat igenom packningen för att se att jag inte glömt något och har hittills inte lyckats se att jag gjort det. Förmodligen kommer jag på det först när jag kommit fram. ;-)
Normalt brukar jag ha en lång minneslista av saker jag ska fixa med innan jag sticker till sjöss, men det har jag sluppit den här gången. Jag har faktiskt kommit ihåg de ska jag ska göra ändå. Morgontidningen är avbeställd för en månad framöver, posten ska eftersändas så fort jag får den adress den ska skickas till och mitt lilla vardagsapotek är uppdaterat...

Första dagarna på en ny båt brukar nästan alltid se ungefär likadana ut. Man ska ha säkerhetsgenomgångar, läsa igenom olika manualer och lära sig hitta ombord.
Just att lära sig hitta ombord på en bogserbåt är förmodligen inte särskilt svårt, men en rätt kvalificerad gissning är att man säkerligen även där har en hel del säkerhetstänkande och en rad manualer man ska bekanta sig med.
Första dagarna på Vingatank spenderade jag säkerligen 10-12 timmar med att läsa igenom SMS-koder och olika säkerhetsmanualer. Självklart är det bra med säkerhet, men ibland känns det som lite overkill med all korvstoppning av information man ska banka in i skallen. Även om man givetvis inte förväntas kunna alla dessa manualer utantill, ska man ju ändå ha viss koll på vad som står där.

Ska bli intressant att se hur mycket man kommer märka av den storm man man varnar för på Västkusten och - framförallt - i Skåne. De fartyg som går ut på öppet hav kommer garanterat gunga på rätt duktigt, men bogserbåtar går ju sällan särskilt långt ifrån land.
Men sjöfarten påverkas ju alltid av vädret, det går helt enkelt inte att komma ifrån. Vid fel vindriktning kan det till exempel vara svårt att gå till kaj, fartygets maskin kanske helt enkelt inte orkar med att förflytta fartyget i sidled det som behövs för att komma in till kajen.
Det är ju många gånger då man tar bögserbåtar till hjälp för att få lite extra kraft, men det räcker inte heller alla gånger. Många hamnar har begränsningar för vindstyrkor och fartygs vindareor (den totala yta på fartyget som kan få motvind när man tar sig fram) så då får man sonika ligga till ankar och vänta på rätta väderförhållanden.

Strax innan jag mönstrade av Vingatank beställde jag en ny bläckpatron till skrivaren. Jag visste att färgpatronen var på väg att ta slut och jag behövde en ny för att skriva ut mitt projektarbete.
Jag har nästan alltid beställt originalpatroner från Dell, eftersom jag själv tyckt de varit bättre än kopiorna som finns - och inom några dagar har patronen kommit med posten. Men ett par dagar blev jag helt paff, för då blir jag plötsligt uppringd från en budfirma som säger sig ha ett paket att buda ut till mig. Jag kunde inte erinra mig att jag väntade mig något speciellt paket, fram tills han sa att det verkade vara datatillbehör i ett ganska litet paket.
Då förstod jag plötsligt varför man måste betala en smärre förmögenhet för varje bläckpatron! Dell skickar inte längre ut bläckpatronerna per post - de budas med budfirma!
Jag hade nog hellre betalat lite mindre och istället fått patronerna per post, men ja ja... Jag har provat de flesta av de kopior som finns på Dells patroner och har inte varit särskilt nöjd, så får väl finna mig i avv betala lite mer istället helt enkelt...

DN 1 SvD 1, 2, 3

Så börjar det sakta dra ihop sig, det mesta inför påmönstringen är nu klart. Imorse fick jag slutligen tag på kapten och har nu rätat ut alla frågetecken inför nästa vistelse till sjöss. Imorgon tar jag så tåget till Göteborg för att mönstra på bogserbåten Björn i Göteborgs hamn.
Dagen har givetvis ägnats åt de sista förberedelserna inför avresan imorgon och nu är så gott som allt klart. Väskan är packad, biljetten snart bokad och alla papper lagda snygg och prydligt i en liten mapp att lämna till kapten.
Ett lite oväntat köp blev det också idag. Mina solglasögon har börjat falla sönder och samman efter att jag fått en tross på dem på Vingatank. De har sedan varit hjälpligt ihopskruvade sedan dess, men nu gjorde jag slag i saken och köpte ett par nya.
Jag har väl smått skämt bort ögonen med att använda solglasögon så fort solen är framme, så nu kan jag inte riktigt vara utan. För att inte tala om att jag varken kör båt eller bil i solsken utan solglasögon...

Idag har jag låtit undersöka min vänsterhand som krånglat sedan flera veckor tillbaka. Lillfingret och handen nedanför har varit som bortdomnad och jag har delvis tappat både motorik och känsel i delar av handen.
Enligt läkaren var det ett ganska ovanligt problem, men det brukade normalt läka ut av sig själv. Förmodligen är det en nerv som går från armbågen ut i lillfingret som antingen kommit i kläm eller skadats lätt.
Nu ska jag få komma till arbetsterapeut för att prova ut ett stödbandage för armbågen för att skydda nerven. Sen ska jag bli remitterad till sjukhuset i Oskarshamn för att kolla nerverna ordentligt. Eventuellt kommer det även bli ett besök i Linköping för en nervrönken. Under förutsättning att det inte läker ut själv alltså. Det var det mest sannolika enligt läkaren... Jaja, det är i vilket fall rätt ofarligt och det var väl mestadels det jag ville ha kollat. Nu börjar jag vänja mig vid att inte använda lillfingret när jag sitter vid datorn och att det tappar ytterligare rörlighet när handen blir kall. Märkligt nog kan man vänja sig vid det mesta uppenbarligen.

Stolt ägare av nya solglasögon

Det är alltid aningen blandade känslor när jag åker upp till Hudik och hälsar på. Det är över 10 år sedan jag definitivt flyttade därifrån och i grunden är det givetvis alltid roligt att komma till den stad som i 20 års tid varit min hemstad. Liksom att träffa släkt och de vänner jag har kvar där.
Men jag förstår också varje gång att jag ändå inte riktigt längtar tillbaka dit. Jag får alltid en vag känsla av beklämdhet, för att inte säga sorg när jag återvänder dit.
Allt fler företag läggs ner, flyttar därifrån och folk blir arbetslösa. Det finns inte särskilt mycket att göra, vare sig man tänker sig jobb eller utbud av nöjen - och då menar jag inte enbart krogliv.
Nu var det mycket av en slump att jag flyttade därifrån just när jag gjorde det och att det också blev Stockholm jag flyttade till. Till en början hade jag en hel del tankar om att flytta tillbaka till Hudik igen, men är på många sätt glad att jag aldrig gjorde det. Jag undrar många gånger hur min tillvaro sett ut om jag inte flyttat därifrån när jag gjorde? Med allra största sannolikhet hade mitt liv inte sett som det gör idag, men frågan är hur det sett ut?

Det känns väldigt många gånger som ytterst lite förändrats - åtminstone till det bättre - när jag kommer tillbaka dit. Det är samma samma personer som sitter i kassan på Hemköp, samma personer som kör stadsbussarna (som fortfarande har en usel turtäthet), samma personer som står i dörren eller baren på stans få krogar och samma personer som fortfarande går ut och dricker skallen i bitar som för 10 år sedan.
Jag tänker inte alls klanka ner på dem som väljer att bo kvar på en mindre ort - vare sig det är Hudiksvall eller någon annan stad. Alla har vi olika krav på tillvaron och uppskattar olika saker. Innebär det att man vill bo på en mindre ort, att man trivs bra med det, är det ju bara bra. Men själv vill jag ha ut lite mer än så av min tillvaro. Jag kan inte riktigt - åtminstone för tillfället - inte se något tillfredsställande i att leva så.
Sen prioriterar vi som sagt olika. Det som känns tillfredsställande för en människa behöver inte upplevas så för mig - och tvärtom. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att sitta i kassan på Ica (eller någon annan affär heller för den delen) år ut och år in. Men för andra kanske man istället blir kvar på ett arbete för att det ger den fritid man vill ha, eller det liv man vill ha utanför jobbet. Sen kanske man kan "bita ihop" de timmar man är på jobbet.

Vad jag sett, har befolkningen minskat i Hudiksvall år efter år. Även om det kanske inte är så konstigt, så är det ju också väldigt synd. Det finns ont om jobb och väldigt få möjligheter till utbildning. Samtidigt är det en mysig liten stad...
Men som de flesta mindre ställen, blir det ju lite av en ond cirkel. Ju fler som flytter därifrån, ju sämre bli givetvis underlaget för att kunna etablera företag och skolor/utbildningar just där. Och i och med det fortsätter förstås befolkningen att minska.
Vad som kommer att ske om 20 år vet ju ingen, kanske jag en dag ändrar mig och mycket väl kan tänka mig att bo i Hudik, det vet man ju aldrig. Jag har ju en stor fördel genom mitt jobb till sjöss, att jag inte nödvändigtvis måste bo på min arbetsort. Samtidigt har jag trivts så pass bra på de andra ställen jag bott - framförallt Stockholm, men även Kalmar - att jag för ögonblicket inte ser någon anledning för mig själv att flytta tillbaka dit.
Det är dock smått tragiskt när man kommer tillbaka dit och ser utvecklingen med alla nedlagda företag, alla industrilokaler som gapar tomma. Man drar ner på vård, polis och annan samhällsservice. När jag bodde kvar i Hudik, var inte ens polisstationen bemannad nattetid. Ville man komma i kontakt med polien utan att ringa dit, fick man ringa på en porttelefon vid stationen - och prata med en polis på larmcentralen i Gävle, 15 mil bort. Tyvärr är det ju många gånger det hållet det går åt på många mindre orter...

AB 1, 2, 3, 4, 5

Jag måste vara den enda som har balkongdörren öppen i timmar även så här i mitten av november. Min balkondörr har nu stått öppen i timmar och jag njuter verkligen av att få in den friska höstluften i lägenheten.
Det må ha varit ett tvättäkta novemberväder sedan jag kom iland i torsdags, med dimma, regn och rusk, även om det hittills varit hyfsat varmt med runt 10 plusgrader på dagarna - men balkongdörren har stått öppen.
Jag har nu verkligen insett att jag missat den vackraste delen av våren medan jag varit till sjöss. Jag har kommit hem lagom till den mörka, tråkiga, gråa och trista delen av hösten - alltmedan jag varit till sjöss när det varit sprakande, vackra höstfärger iland.
Man har börjat spå än värre höstväder framöver, får väl se om SMHI tänker ha rätt den här gången. Men man kanske ska skatta sig lycklig att vara på en liten bogserbåt närmsta veckorna och därmed slippa öppet hav under stundande höststormar.

Imorse fick jag nästan en smärre chock när jag skulle klä på mig! Jag hittade ett par byxor i garderoben som jag inte använt på länge, av den enkla anledningen att jag faktiskt inte kommit i dem. När jag nu hittade dem, fick jag en impuls att prova dem - och de satt PERFEKT! Det var inte långt ifrån en euforisk känsla får jag säga.
Jag har gått upp vanvettigt mycket i vikt sen jag började plugga - alldeles för mycket - och hamnat på 94 kilo. När jag var hem sist, blev jag besviken på mig själv att jag inte gått ner ett smack trots mina ansträngningar - men nu har jag gått ner närmare fem kilo och hamnat under 90 kilo för första gången på flera år.
Man får helt enkelt inse att man har karaktär när man vill och givit sig fasen på det hela. Jag har hållit upp med rökningen sedan februari och dessutom gått ner i vikt, så jag får väl inse att jag har anledning att vara stolt över mig själv.
Jag brukar ibland tänka över min karaktär och tycka att jag kanske inte har den bästa karaktären alla gånger. Jag tycker om mat och dryck har rökt i nästan 18 år, så mitt självförtroende över att ändra livsstil har inte varit det bästa alla gånger. Ibland har jag inte ens kunnat tänka tanken på ett liv utan cigaretter - nu kan jag knappt tänka mig ett liv MED cigaretter.
Detsamma gäller ibland mina matvanor. Den mat jag tycker om är inte alltid den bästa, men den mat jag tycker om och kan laga. Jag måste helt enkelt lära om mig lite grann, lära mig laga nya maträtter och lägga om mina vanor.
Sen har ju studentlivet vissa "frestelse" som inte alltid är så bra för vikten. Det är en hel del fester och förekommer givetvis alkohol i flera sammanhang. Och det vet man ju att det sätter sig rakt av kring midjan. I alla fall vid den ålder man nu själv kommit upp till - strax över 30.
Självklart ska man ju leva livet lite också, men med måtta. Det ska inte sätta vilka spår som helst på kroppen och hälsan. Förr tillbaka har jag inte behövt tänka så mycket på min vikt, jag måste haft en otrolig ämnesomsättning som aldrig gått upp nämnvärt i vikt trots att jag ätit otroligt mycket. Men nu behöver jag inte ens tänka på wienerbröd så går jag upp flera hekto.
Kalmar är ju - på gott och ont - mycket av en studentstad. Man har studentpriser på alltifrån McDonalds och drinkar till taxiresor och kläder. Det finns gott om uteställen med priser som även studenter har råd med, det sägs att Kalmar ska vara Sveriges krogtätaste stad... Så visst kan det vara svårt i många bemärkelser att hålla vikten.

Något har hänt med min vänsterhand och jag kan inte förstå vad det är. Så imorgon ska jag kontrollera med läkaren vad det kan vara, för det känns lite läskigt.
Det började för någon månad sedan, en morgon när jag vaknade. Det kändes som att handen somnat och jag utgick ifrån att jag legat konstigt under natten, eftersom jag ofta har händerna och armarna under kudden när jag sover.
Men den här gången försvann det inte utan har suttit kvar. Framförallt lillfingret, men delvis ringfingret också, känns helt bortdomnade och både känsel och finmotorik är mycket sämre än normalt.
Till och från känns det som att jag har en alldeles för liten ring kring lillfingret och det begränsar rörligheten ännu mer. Detsamma gäller om handen blir kall, då försämras också rörlighet och känseln i lill- och ringfingret.
Hade egentligen tänkt göra det idag, men har inte hunnit, så imorgon ska jag ringa vårdcentralen för att få tid hos läkaren...

VG 1, 2

Jag börjar nästan förstå varför jag så sällan tittar på TV! Det är i grunden inte ett medvetet val eller något ställningstagande egentligen, det har helt enkelt bara blivit så. Jag gör annat på kvällarna istället helt enkelt.
Men sen finns förstås en bidragande faktor: nämligen att det blir färre och färre program som jag är intresserad av att se. Detta gäller samtliga kanaler, inklusive SVT. Men ska man jämföra kanalerna, så får jag nog ändå säga att jag tycker SVT håller en bättre nivå på sina program än många av reklamkanalerna.

Minns ni när Robinson började på 90-talet?! Det var ju ett ramaskri om att det var förnedrings-TV och allt vad man nu kallade programmet för. Trots att det egentligen är riktigt oskyldigt - framförallt om man jämför med de flesta andra dokusåpor. Och jo, det är en av få dokusåpor som jag faktiskt kan tänka mig att se ibland.
När Big Brother gjorde sin första säsong, följde jag den nästan maniskt. Då var programmet inte särskilt extremt i bemärkelsen att det inte hängde ut deltagarna alltför mycket och man hade dessutom lyckats plocka ut ganska roliga personligheter - inte bara festgalna, kåta ungdomar.
Men sen har programmet urartat och tycks mest kretsa kring blöta fester, hångel, sex och en tävling i vem som kan förnedra sig mest innan de lämnar huset.
Och det verkar som fler och fler av dagens dokusåpor går åt det hållet. Igår kväll började årets säsong av Paradise hotel på TV6 och redan första kvällen hade ett par sex inför kamerorna.
Jag kan köpa att man vill var med i TV, även om jag själv aldrig skulle ställa upp i någon dokusåpa alls - smaklös eller ej. Men att man sedan även har sex framför kamerorna är för mig totalt obegripligt. Själv hänger jag ju ut stora delar av mitt privatliv på nätet, genom den här bloggen, men det finns ändå gränser för vad jag skriver om. Saker som sex, relationer och en hel del annat utelämnar jag eftersom det är för privat. Så visst att man genom en dokusåpa kan hänga ut delar av sitt privatliv, det kan jag på sätt vis greppa...
Men, men - alla är vi olika och alla förstår inte varandra. Så är det ju. Men skulle jag själv vilja bli känd för hela svenska folket, skulle jag nog föredra att bli känd för att jag gjort något bra eller har en talang av något slag. Men inte för att jag förnedrar mig på fyllan inför en massa kameror.

AB 1 TV6 1, 2, 3 VG 1, 2, 3, 4, 5

Ibland tänker man inte längre än näsan räcker, det får man faktiskt erkänna. Men jag får skylla på att jag inte är särskilt påläst vad gäller datorer. Så länge de funkar har jag som sagt inga som helst problem att hantera dem, men så fort de börjar krångla är jag totalt borta.
Igår skulle jag skriva ut mitt projektarbete i GMDSS, men hur jag än försökte lyckades det aldrig. Jag installerade om drivrutinerna gång på gång, kopplade om och hade mig - men inget gick. När jag sedan kopplade in skrivaren till min sationära dator, fungerade allt fläckfritt.
När jag senare på kvällen skulle lägga in några bilder på den bärbara datorn, fungerade skrivaren (som är kominerad skrivare, scanner och kopatior) felfritt vad det gällde att scanna. Det var då inga som hels problem och jag utgick ifrån att det bara varit något tillfälligt fel som plötsligt rättats till.
Fram tills jag idag skulle skriva ut ett kort brev. Samma sak igen: jag blir bara ombedd att spara dokumentet i xps-format men när jag väl gör det händer inget mer. Nu blir jag irriterad, riktigt irriterad. Jag är trots allt rätt beroende av att ha en fungerande data utrustning. Så jag börjar klicka mig runt i datorns kontrollpanel och det tar inte många sekunder innan jag inser var felet ligger. Av någon märklig anledning, har en helt annan dator installerats som huvudskrivare. Hur nu det kan komma sig eftersom jag inte använt någon annan skrivare än min egen till den här datorn. Jaja, jag plockade sonika bort den felaktiga skrivaren, klickade återigen på "skriv ut" - och vips funkade det! Så nu är Tobias återigen nöjd. :-) Men aningen förargligt att jag aldrig tänkte så långt...

Krånglande datorer eller ej, så har större delen av dagen tillbringats med telefonen i högsta hugg och desperata försök att få besked om när jag kan mönstra på nästa båt.
Det är inte alltid lätt att få tag i folk, vare sig de sitter på ett kontor i land eller är till sjöss. Så det har blivit åtskilliga gånger jag ringt rederiet och till slut fått utrett vilken båt jag ska vara på, var jag ska mönstra på och slutligen fått ett nummer till båten.
Nu har jag hittills ringt ett par gånger till båten för att veta när jag kan komma, men kommer dock inte fram. Så det blir till att fortsätta försöka ringa under eftermiddagen och kvällen för att få besked.
Någon riktig lust att boka biljetter till Göteborg och komma dit för att veta att jag inte kan mönstra på förrän ett dygn senare känns måttligt lockande.
Men förhoppningsvis får jag väl besked under kvällen, så det ska väl knappast ske några sådana missöden heller.
Men nu är tvättningen i full gång. Konstaterade att det var stor brist på rena kläder i lådor och skåp och jag vill inte börja praktiken med att tvätta när jag kommer ombord. Det är en jäkla tur att det är lätt att få tvättider i tvättstugan här!
Så får det bli en vända på stan imorgon förmiddag för att hamstra lite småsaker att ha med sig. "Vardagsapotek" och lite sådant som kan vara bra att ha sådär utifall...
Nu har jag lovat mig själv att jag ska klara mig på min lilla bag - jag ska INTE fylla en hel resväska när jag packar! Jag har lärt mig läxan att man gör av med långt mycket mindre än man tror när man är på praktik. Och till det blir ju resorna till och från båten många gånger enklare med lite bagage att släpa på också.
Det är alltid lite av ett stressmoment när man ska iväg, man frågar sig alltid om man ska hinna allt, komma ihåg allt. Samtidgt som jag försöker intala mig själv att jag inte glömt något när jag sätter mig på tåget eller flyget till båten, så har jag alltid den malande känslan att det är något jag inte fått med mig...

DAGEN 1 DN 1, 2, 3 SMP 1 SvD 1, 2, 3, 4

Det har måste verkligen varit lite innan dagens miljötänkande. Den som ens tänker tanken att sänka en ölburk till botten nu åker väl obarmhärtigen dit för nedskräpning. Och det företag som använder det i sin marknadsföring stäms väl i miljödomstolen...
Men det var väl bättre förr. *skratt*

SvD 1

När jag läste om våldtäktsmannen som härjade Johannesberg i Göteborg blev jag först förbannad och beklämd. Mannens tillvägagångssätt har varit detsamma, han har ringt på lägenhetsdörrar i området och om en kvinna öppnat har han  fågat saker som "Är du gift?", "Är din man hemma?" och "Ska vi ta en liten snabbis?".
Sedan har han försökt våldta dem, har han fått motsånd har han gett upp och gått därifrån. Har en man öppnat har han bara tittat ner i marken, sagt att han gått fel och sedan gått därifrån.
Har en man öppnat, har han istället tittat ner i golvet, sagt att han gått fel och sedan gått därifrån.

Men när jag sedan läste att man gripit en 15-åring som misstänkt för åtminstone vissa av övergreppen, vet jag inte om jag längre kan vara förbannad på gärningsmannen.
Pojken är misstänkt för våldtäkt mot två kvinnor, försök till våldtäkt i två fall och två fall av sexuellt ofredande. Han ska dessutom ha rånat två av kvinnorna.
När man hör att det är ett barn som begått så grova brott, är det ju inte annat än tragiskt. Man frågar sig verkligen vad som är fel när ett barn begår grova vålds- och sexbrott!
Vad jag själv kunnat läsa mig till så har just den här pojken en del psykiska funktionshinder och socialtjänsten tycks själva medge att han inte fått den vård han faktiskt behövt.
Sen är det ju fantastiskt lätt att vara efterklok när man har facit i hand. När man ser vad man borde ha gjort, är det lätt att försöka släta över det hela... På många sätt är ju den här pojken lika mycket offer som de kvinnor han givit sig på.
I det här läget får man ju faktiskt hoppas att han döms till vård, så att han får den hjälp han faktiskt behöver.

Jag har många gånger funderat på hur man skulle reagera om man fick veta att en släkting eller vän begått ett sådant här brott?!
Det skulle aldrig vara frågan om att jag försvarade handlingen i sig, vem som än begick den - men hur skulle man vara gentemot den person som begått den?
Förbannad, självklart, men skulle man fortsätta umgås med vederbörande? Jag har mycket svårt att se mig själv skydda eller hjälpa ens en nära släkting för att undkomma straff i ett sådant läge. Finns misstankarna, ska man givetvis ställas till svars för det - håller sedan inte bevisningen för en fällande dom är det en helt annan sak.
Men på sätt och vis skulle man ju hamna i något av ett dilemma om man visste att en när anhörig begått ett grovt brott. Om personen faktiskt ställs till svars, sitter av sitt straff blir ju situationen aningen enklare - men försvara honom/henne? Nej, inte handlingen i sig i alla fall. Men det kommer självklart grusa det fortsatta ungänget, det är väl svårt att undvika.

Det som verkligen kan störa mig i "debatten" kring våldtäkter är istället detta med att vissa tjejer får "skylla sig själv". Man plockar upp saker som att tjejen varit utmanande klädd, påverkad av något, sexuellt aktiv och en massa andra saker som inte riktigt känns relevant.
Oavsett klädsel, oavsett hur många eller vilka man har haft sex med tidigare är en våldtäkt alltid en våldtäkt och en vedervärdig kränkning. Man kan inte säga att tjejen får skylla sig själv i de lägena.
Även om man inte ska onödiga risker - genom att till exempel röra sig i vissa områden eller liknande - så kan man heller inte säga att det är en mindre kränkning för det. Det kan trots allt finnas en anledning till att tjejen i fråga faktiskt befunnit sig just där just då.
Egentligen ska det heller inte finnas en anledning till att hon befinner sig där - vad ger någon rätt att ge sig någon annan mot personens vilja? Ett nej är ett nej och inget annat.
Sen är allt givetvis ett samspel också, om man ska vandra in på lite "gråzoner". Att det inte bara är att "ta för sig" för att någon inte kan säga nej - på grund av handikapp, påverkan av något eller vad som helst - vet de allra flesta av oss. Men har man möjligheten att säga nej, ska man givetvis också göra det tydligt så att det inte förekommer några tveksamheter. Vad jag menar är, att vill man inte ha sex måste man visa det - inte komma i efterhand med en polisanmälan...

DN 1, 2, 3 SvD 1, 2

Ibland får man improvisera lite och inte riktigt följa alla invanda vanor och spår. Själv är jag en stor julfreak och brukar ha lägenheten full av juldekorationer och prydnader. Det görs godis, sill och bakas hela december.
Men i år kommer jag vara till sjöss en del av december och kommer därmed inte ha samma chanser att fira advent som andra år. Så igår flög Faan i Tobias och han handlade årets första glögg - och BAKADE LUSSEKATTER!! Det är åratal sedan jag bakade det själv, men fick nu dessutom lite "assistens", så det blev ju dubbelt så roligt. Normalt köper jag det lilla fikabröd jag gör av med - men i år blir det äkta hembakade lussekatter. Givetvis med en och annan glöggpaus under bakandets gång.
Några adventsprydnader kommer jag dock inte att plocka fram förrän jag väl kommer hem igen från praktiken. Någon måtta får det trots allt finnas även med min egen seriositet!
Men en mindre städning har jag dock hunnit med under helgens gång, det har ju hunnit samlas en hel del damm i lägenheten under de två månader jag varit borta. Det värsta har jag nu fått undan och känner mig riktigt nöjd...

Det blev igår ytterligare en vända på stan i jakt på nya vinterskor och till slut lyckades jag också hitta ett par som både passade mina fötter och min plånbok!
Alltid när jag ska handla kläder är det samma sak. Jag vill liksom få den där "aha-upplevelsen" när jag sätter på mig plagget; det ska kännas rätt direkt när jag tar mig det, annars köper jag det inte. Om det sedan är en lämplig prislapp, är det ju inte heller helt fel. I fredags hittade jag ett par skor, där jag fick en aha-känsla när jag såg dem, men när jag väl tog på dem satt de inte särskilt bra. Tyvärr, för det var verkligen skitsnygga. Jag gav då upp, men gav "sko-jakten" en ny chans igår - och hittade ett par som faktiskt uppfyllde mina krav...

Någon får gärna hjälpa mig med ett litet tips! Själv är jag nämligen ganska okunnig vad gäller detta med datorer; jag kan med dem så länge de fungerar, men så fort de strular är jag helt ställd.
När jag var hemma sist hade jag min bärbara dator inlämnad för reparation och fick den bland annat ominstallerad. Efter det har den fungerat praktiskt taget fläckfritt - fram tills idag. Jag har beställt en ny bläckpatron till skrivaren, som jag satte i idag och skulle sedan skriva ut mitt projektarbete om GMDSS.
Precis som jag väntade mig, blev jag uppmanade att återinstallera drivrutinerna för skrivaren (de försvann ju när datorn installerades om), vilket jag också gjorde. Men det går sedan inte att skriva ut något! När jag klickar på "skriv ut", kommer bara en ruta upp om att dokumentet ska sparas i xps-format. Klickar jag på spara händer dock inte ett smack; dokumentet varken sparas eller skrivs ut. När jag sedan kopplade in skrivaren till min stationära dator, var det inga problem att skriva ut något - så tur jag hade arbetet på min USB-sticka så det var lätt att skriva ut från en annan dator.
Men jag blir bara så trött när sånt här inte funkar. Det funkade fläckfritt sist jag var hemma... Så är det någon data-freak som har tips på vad jag ska göra, så tages dessa emot tacksamt! :-)

Efter mycket om och men fick jag till slut mitt projektarbete utskrivet. 130 sidor allt som allt
- inte konstigt att det gick mycket bläck! ;-)

Bland det absolut vackraste fenomenen - om man skulle fråga mig - till sjöss är stjärnklara nätter och då helst med fullmåne. Jag kan aldrig se mig mätt på ett spegelblankt hav med en mångata från fullmånen.
Och det är faktiskt många gånger jag undrat vad som finns där ute i rymden - säkerligen är jag långt ifrån den enda som undrar det! Sen vad det är råder det ju garanterat delade meningar om.
Själv är jag av åsikten att det skulle var väldigt konstigt om jorden var den enda planet bland alla dem som finns som var befolkad. Det låter ju faktiskt ganska osannolikt.
Man pratar ofta om att man funnit vatten, is och så på olika planeter och att det kan vara tecken på liv. Javisst kan det var det - men vad säger att alla typer av liv är beroende av just vatten och syre? Den typen av liv vi har på jorden är ju beroende av just vatten och syre, men vad säger att det inte finns liv som är beroende av ammoniak, DDT eller kväve?!
I vilket fall som helst är jag själv övertygad om att det finns liv på fler planeter än jorden, allt annat skulle vara osannolikt. Nu påstår sig Nasa ha hittat vatten på månen och att det är något som kan bereda mer förståelse för månen och hur den är uppbyggd. Spännande får man lov att säga! Hade det funnits liv på månen hade man givetvis upptäckt det för länge sen, så något sådant tror jag knappast att man kommer att finna.
Men tänk den dag man kanske kommer i kontakt med andra planeter och inser att vi inte är ensamma i universum. Garanterat förekommer samma tankeverksamhet på andra håll i universum, där någon typ av varelser funderar på om just DE är ensamma i universum eller om det finns annat liv någonstans. Skulle vara riktigt intressant att se hur just det livet ser ut...

DN 1, 2, 3 SvD 1 VG 1, 2, 3

Bilden lånad från Jarmo

Någon som haft otur idag? Nej, tänkte nästan det. Samma sak här faktiskt, har inte haft mer otur än vanligt i alla fall. ;)
Jag har väl heller aldrig varit särskilt skrockfull av mig, jag lever på som vanligt även om det är fredagen den 13. jag spottar inte tre gånger över vänster axel om en svart katt springer över vägen heller...
MEN jag går inte under stegar och jag slår inte sönder speglar, fast det är av helt andra orsaker. Jag får alltid en känsla av att stegen ska ramla ner över mig eller att den som eventuellt står på den antingen ska ramla eller tappa något på mig. Och vad gäller speglar, blir det ju så jobbigt att sopa upp efteråt. Till det tycker jag väldigt mycket om just de speglar jag själv äger, så varför slå sönder dem?

I övrigt har jag för fullt njutit av min första hela dag iland för fulla drag. I förmiddags tog jag på mig spenderar byxorna och åkte in till stan. Tanken var att hitta ett par nya vinterskor.
Jag hittade också ett par som jag formligen älskade - men typiskt nog fanns de inte i min storlek. Så frustrerande! Jag gick sedan runt på flera affärer, men hittade inga jag gillade och dessutom tyckte mig ha råd med. Som student betalar man helt enkelt inte 1500 för ett par skor - dubbla inkomster eller ej, jag gör det inte just nu.
Så några skor blev det aldrig. Istället åkte jag vidare till köpcentret där jag brukar handla. Jag köpte årets första glögg!! Har ännu inte hunnit smaka på den, men vet att just Dufvenkrooks (som jag alltid köper) är en av de allra godaste i min smak. Så senare ikväll kommer det absolut bli lite glögg.
Väl inne i mataffären hittade jag nästa fynd; de reade nämligen ut fårskinnstofflor! Och jag som desperat behöver nya tofflor!! Så jag provade direkt och hittade den här gången också ett par i rätt i storlek. Så där slog jag till kan jag säga.

Jag har knappast hunnit med hälften av det jag tänkt ta mig för idag. Dammsugningen får vänta tills imorgon, liksom det mesta av den städning jag tänkt ta mig för.
Men packat upp har jag i alla fall hunnit med. Och jag har konstaterat två saker medan jag gjorde detta. Dels att mitt barskåp aldrig är så välfyllt som när jag varit till sjöss! Nu är det inte mycket till jag får in i det skåpet. Det gör visserligen inte mig så mycket, det får jag glatt erkänna.
Sen hade jag en lång rad nya CD-skivor att ställa in i CD-hyllorna - och upptäckte att jag snart måste ha en hylla till! Alla mina skivor får snart inte plats. Men då återstår nästa fråga: var ska DEN hyllan få plats?!?! I min lilla studentlya går just nu inte in fler möbler! Inte ens en ynka CD-hylla. Att sluta handlar skivor är för en musikfanatiker som mig totalt uteslutet - så detta är absolut ett problem som måste lösas. Återstår att se HUR bara...
Men en sak har jag hunnit med; nämligen att njuta av sådant jag saknat till sjöss! Som synes av bilden längst upp, var jag inte sen att tända ljus i hela lägenheten så fort det började bli mörkt ute. Till sjöss är sådant totalförbjudet av säkerhetsskäl och det är ju inget som ens är värt att diskutera - med tusentals ton med olja några meter från hytten förstår vem som helst att man inte ska tända ett enda ljus.
Men i min lägenhet finns det bara matolja, så här brinner det ljus för jämnan mellan september och maj. Och så även nu, när jag är hemma några dagar...

Min CD-samling, nya tofflor och mitt påfyllda barskåp...

När jag var liten - och en bra bit upp i tonåren - var jag otroligt miljömedveten. Det var någon gång då som detta med miljömedvetenhet och miljötänkande verkligen började komma på allvar. Vi skulle källsortera, samåka, åka kollektivt och äta ekologiskt.
Själv var jag ständigt på mina föräldrar och tyckte vi skulle göra oss av med bilen för att istället cykla och åka kollektivt. De gick givetvis aldrig med på det, även om jag själv aldrig köpte deras argument. Nu gör jag faktiskt det. Hur skulle en trebarnsfamilj klara sig utan bil i dagens samhälle? Det skulle bli riktigt svårt - inte omöjligt, men väldigt svårt.
Som det är nu, är samhället uppbyggt för bilägare. Vi som ingen bil har, har det oftast lite kämpigare. Nu har jag själv min EU-moped och det gör mig väldigt mycket rörligare - och faktiskt på ett sätt som är bra mycket mer miljövänligt än att åka bil.
Men visst är det viktigt att tänka på miljön. Jag läste just något skrämmande! Varje år försvinner nämligen 273 kubikkilometer vatten från Grönlands isar rakt ut i havet!! Det är ungefär som att tömma Mälaren 20 gånger. Vad detta beror på förtäljer inte riktigt artikeln, men man kan ju dra sina egna slutsatser. Klart växthuseffekten spelar in!
Om jordens alla isar skulle smälta, skulle havsnivån stiga med 60 meter. Flera länder skulle alltså försvinna helt. Kanske börjar bli dags att göra något åt miljöförstöringen?!
Man kan ju knappast säga att tekniken inte skulle kunnat utvecklas för att byta ut till exempel bensindrivna bilmotorer. Snarare finns det alldeles för stora ekonomiska intressen i olja för att man ska vilja utveckla andra typer av motorer. Många av de länder som producerar olja, lever helt på sina oljeintäkter - vissa har det så bra att man till och med har negativ skatt. Klart inte dessa länder vill att vi utvecklar bilar som går på något annat än diesel och bensin. Själv skulle jag dock vara den första att köpa en sådan bil, så fort man utvecklad en bil som är så gott som jämförbar med en bensindriven men är helt miljövänlig...

Fast å andra sidan ska man väl inte klaga på mer vatten som sjöman - eller? Jag menar; ju mer vatten, ju mer jobb... Eller nåt sånt... ;-)

DN 1 SvD 1 VG 1, 2, 3, 4

Jag brukar lite då och då prenumerera på Världens historia och brukar formligen sluka de tidningarna när de kommer.
För några nummer sedan hade man en artikel piraten Svartskägg härjade i Karibien i början av 1700-talet. Han var känd för sin grymhet och för att han ska varit extrem blodtörstig. Fartygens besättningar brukade oftast ge upp direkt när de såg att Svartskägg var på väg att anfalla, man ansåg helt enkelt inte att det var värt att kämpa emot.
Men nu tycks man kommit fram till att han enbart levde på sitt rykte. Från början tycktes Edward Teach - som man tror att han egentligen hette - komma från en överklassfamilj. Han umgicks i fina kretsar med adel och överklass och var både skriv- och läskunnig (väldigt ovanligt på den tiden).
Men egentligen tror man inte att han varit i strid en enda gång. Istället anlade han ett stort, svart skägg - på den här tiden hade bara galningar och vildar skägg - och enligt vissa historier ska han ha fäst brinnande luntor eller tändstickor i skägget för att se extra skräckinjagande ut. Det räckte sedan bara att han visade sig på däck när de närmade sig skeppet de skulle kapa - och man gav upp direkt. Svartskägg tog det han skulle ha - och lätt sedan besättningen försvinna i fartygets livbåt.
Sedan var historierna igång på sjömanskrogarna och Svartskägg byggde på så vis upp et rykte om att vara en ond, blodtörstig pirat.
Men till slut tröttnade myndigheterna på hans härjningar och han erbjöds nåd i utbyte mot att han helt enkelt slutade med sitt sjöröveri. Det gjorde han också, åtminstone för ett tag...

I alla fall forna tiders pirater tycks ha fascinerat ganska många och jag själv är en av dem. Så fort jag får möjlighet, brukar jag läsa allt jag kan om dessa historier. Somliga gillar att gotta sig i folks elände genom att se dokusåpor, själv gillar jag sjörövarhistorier och fartygskatastrofer. Märkligt att man dras till sådant som egentligen är väldigt hemskt och tragiskt!
För inte är det en fråga om att jag skulle vilja BLI pirat, även om de garanterat tjänar bättre än vad jag kommer att göra som styrman. Nej, jag kommer hålla mig på rätt sida av lagen...
Självklart följer jag även alla skriverier även om dagens pirater, men här jag inte lika imponerad får jag väl säga. Lite folk som stuvar in sig i en icke sjövärdig båt med en massa automatvapen och sedan kräver enorma lösensummor för besättningarna de tillfångatar. Inte lika mycket att gotta sig i direkt...
Men kanske är det väl också så att blir mer verkligt och påtagligt på något vis, när det ju faktiskt är något som sker just nu - och dessutom inom en bransch där jag själv kommer att jobba.
Hade jag fått praktik på ett fartyg som gick på Nordafrika hade jag utan att tveka tackat nej till den platsen. Det hade inte funnit tillstymmelse till en chans att jag varit till sjöss i de regionerna.
Det måste man ju också säga, att det är ett jäkla dilemma vad man faktiskt ska göra när piraterna tar gisslan. Att betala en lösensumma till dem ger dem ju bara vatten på kvarn att faktiskt fortsätta - samtidigt som det ju också är tveksamt att sätta människors liv på spel. Man vet ju inte vad piraterna tar sig för om de inte får sina pengar.
Skälv är jag glad så länge jag slipper vara i de trakterna, åtminstone som sjöman...

VG 1, 2

Till sjöss kan planer ändras stup i kvarten, det gäller att inte planera in alltför mycket första dagarna efter en planerad avmönstring. Biljetter får man helt enkelt boka i sista stund.
Det första jag började med när jag kom upp i morse var att börja packa det sista och städa i hytten. Jag insåg hur otroligt mycket jag brett ut mig här! Småsaker överallt, i lådor och skåp - det blev ett sorterande utan dess like. Papper, handlingar och gud-vet-vad skulle sorteras och hamna på rätt ställe i packningen - vissa saker behövde jag ha tillhands under resan idag och behövde ligga lättillgängliga.
Så river jag ur lakanen ur sängen, rycker åt mig mina handdukar i badrummet och kör igång tvättmaskinen.
Smått svettig går jag upp på bryggan för att kolla att vi håller tiden. Då kommer chocken. Vi får ingen kajplats förrän tidigast klockan sex. Jag får tänka om totalt, helt plötsligt går mina planer i stöpet.
Så istället fick jag plocka det nödvändigaste igen ur packningen, toalettsaker och sådant jag kommer behöva detta extradygn ombord. När lakan och handdukar väl var torra, var de bara att plocka tillbaka in i hytten för att bäddas in igen. Imorgon får det bli en extra omgång tvätt - IGEN. Frustrerande? Ja, lite grann faktiskt. Finns å andra sidan ingen jag kan klandra, så här är det ju helt enkelt till sjöss. Men just när man är på väg hem efter två månader till sjöss - då vill man oftast inget annat än bara hoppa av och sätta sig på tåget eller flyget hem.
Nu får jag istället se det som så att jag har allt fixat inför morgondagen, jag kan i princip bara stiga upp, dra på mig kläderna och sticka. För hem ska jag. :-)

Men det blev i slutändan en lugn dag istället. Inget resande, inget flängande - och inget arbete heller. Jag fick ägna min dag åt mitt packande och städande och kunde verkligen göra det grundligt och i lugn och ro istället.
Jag brukar vara väldigt grundlig när jag ska lämna en hytt, städningen är så när en flyttstädning man bara kan komma. Jag vet i vilket skick jag själv vill att en hytt ska vara när jag mönstrar på en båt; det är inte kul att börja med ta reda efter någon annan. Det behövde jag visserligen inte här, men har tidigare varit med om hytter som var rejält skitiga när jag kommit ombord. Så nu har jag fått gott om tid att städa så noga som jag velat göra.
En sak som jag dock ännu inte - efter två månader - vant mig vid är hur lyhörd min hytt är. Det är många gånger jag vänt mig, hoppat till av att jag faktiskt trott att någon varit inne i hytten.
Men ut till korridoren hörs det otroligt väl, stegen av någon som går förbi utanför min dörr skulle lika gärna kunna vara inne i hytten många gånger. Och samtalen utanför hörs lika väl de. Något som jag ännu inte lärt mig - jag spritter till så fort någon passerar min dörr på utsidan och undrar om någon lyckats smita in i hytten utan att jag märkt det.
Detsamma gäller ljud från hytten bredvid. Tur är väl att matrosen bredvid mig inte haft sin fru ombord - vad jag då kunnat höra från hytten bredvid vill jag faktiskt inte ens tänka på... :-) Men istället hör jag bland annat hans telefon, har till och med vaknat av att man ringt från bryggan för att väcka HONOM på morgnarna.

Varje julafton klockan 14:57 sitter hela familjen bänkad framför TV:n för att se Kalla Anka och hans vänner. Det är en av de stående punkterna den dagen, något som har blivit nästan lika heligt som jultomten och julskinkan.
Varje år sitter vi och svär över att man inte kan variera programmet, att man inte kan ta med några andra filmsnuttar och byta ut dem som visats sedan 60-talet. Inte alla, men någon av dem bara för att ge lite variation.
Men när man tagit bort Robin Hood filmen för några år sedan, brast samtliga i den lindqvistska familjen ut i kör att "Var f**n var Robin Hood?" när programmet var slut vid fyratiden. Då blev vi upprörda över att SVT hade den dåliga smaken att bryta en så "fin" tradition... När den året efter var tillbaka, var vi åter i gamla invanda mönster och klagade med visst mått av ironi att man aldrig bytte filmer.
För ganska många år sedan var det prat om att TV3 ville köpa in rättigheterna för Kalle Anka på julafton - därmed skulle man alltså vara tvungen att ha betalkanalen TV3 för att kunna fortsätta se Kalle medan vi väntade på tomten.
Jag själv var i nedre tonåren då, men kunde inte föreställa mig en julafton utan Kalle Anka. Det hade varit samma sak som att tala om gör mig att vi struntade i skinkan, rödbetssalladen eller julklapparna. Det hade varit katastrof om TV3 fått rättigheterna, eftersom vi inte hade den kanalen.
Som tur var blev det aldrig så. Fast nu har TV3 kommit med en ny idé. Eftersom man inte har rättigheterna på Kalle Anka och hans vänner, ska man konkurrera ut denna fotograferande Anka med en annan Anka. Klockan tre på julafton ska man istället ha familjeunderhållning med Anna Anka!! Man säger att man nu kommer rycka fjädrarna av Kalle Anka och få över alla tittare till sin kanal istället.
Men nej. Jag må ha sett Kalle Anka och hans vänner 30 gånger vid det här laget, men aldrig att jag byter ut det programmet mot en babblande blondin med extremt självförtroende och noll koll. 3.000.000 tittare brukar SVT ha mellan 15:00 och 16:00 på julafton. Majoriteten av de tittarna kommer knappast byta kanal för att se denna pladdrande Anka från Hollywood... Aldrig. Sen må man tröttna lite på de filmer man sett varje år - men Anna Anka kan aldrig mäta sig med sin namne ändå.

DN 1 SvD 1

Så är så gott som allt nerpackat, lådor och skåp i hytten är tömda och den sista tvätten är strax klar. Nu har vetskapen om den analkande hemfärden börjat sjunka in och det känns faktiskt riktigt bra.
Visst kommer ett sting av vemod att svepa över mig när jag går iland imorgon, men överlag kommer det kännas skönt att komma iland ett tag.
Lite kommer jag få vänta imorgon, som det verkar får vi ingen kajplats förrän frampå dagen. Så vi kommer få ligga någonstans utanför Brofjorden till ankars och vänta. Men det gör trots allt inte så mycket, då hinner jag ta det absolut sista. Jag måste ändå städa ur hytten och tvätta mina sängkläder innan jag går iland och det är ju sådant man inte kan göra förrän samma dag man hoppar av.
Sen får jag boka biljett först när jag vet vilket tåg jag kommer med. Har ingen lust att chansa och boka någon resa, även om det inte är jag som betalar den. Rederiet kommer knappast heller att gå med på att betala två biljetter bara för att jag bokat ett tåg jag inte hann med...

Jag blev verkligen stolt när jag packat det sista. För jag har verkligen klarat mig på mycket mindre än jag trodde när jag först åkte hemifrån och skulle hit. Då hade jag fyllt en stor resväska till bristningsgränsen plus ryggsäcken. Ändå trodde jag inte då jag packat tillräckligt. Sen tog jag hem säkert ¾ av packningen när jag var hem över en helg i mitten av praktiken - och de sakerna har jag inte ens saknat!
När jag först kom ombord, stod besättningen och smålog retsamt åt mig när de såg mig slita med bagaget uppför landgången med svetten drypande över hela kroppen. Jag flåsade och stånkade markant när jag till slut lyckats ta mig ombord med alla saker.

I november brukar de flesta av oss klaga över hur mörkt det är. Man blir trött och kan sova hur mycket som helst. Hittills har jag varit ovanligt trött för att vara i början på november har jag själv tyckte, men nu har jag börjat inse varför.
Iland har man ju åtminstone gatubelysning och så, som gör det LITE ljusare - men sånt är det rätt ont om till sjöss! Bilden här nedanför tog jag för nån timme sedan genom mitt hyttfönster, så nu förstår no hur mörkt det blir till sjöss en molnig kväll i november. Är det stjärnklart blir det annat - och är det fullmåne kan det vara riktigt vackert. Men är det mulet, ser man verkligen inte mycket....

Som politker eller hög chef borde man väl föregå med gott exempel, har i alla fall jag själv alltid tyckt. Misstag kan alla göra, men vissa saker ska man i de positionerna. helt enkelt hålla sig ifrån. Som till exempel uppenbara lagbrott - eller sådant som moraliskt/etiskt inte är riktigt korrekt. Eller hur?
Men märkligt nog här man ju titt som tätt om personer på höga befattningar som ändå gör den ena dumheten efter den andra. Nu pratar jag inte om att betala en toblerone med riksdagens VISA-kort eller undanhålla ett par tusen att skatta för - utan rejälare grejer och ordentligt fiffel. Liksom när många råffar åt sig fantasisummor i pensioner, bonusar och fallskärmar trots dåliga tider.
Ännu konstigare är ju att det är först när det uppdagas och läcker ut i media som dessa personer kryper till korset och försöker släta över det hela. De kommer med någon halvdann ursäkt, lämnar många gånger tillbaka pengarna eller avstår från dem om de inte betalats ut redan. Vissa avgår - och sparkas snett uppåt. Medan en annan som "vanlig knegare" hade fått gå hem och varit glad om man slapp en rättsprocess - men ett nytt jobb hade man knappast fått efter att ha misskött sig grovt och utnyttjat sin ställning.
Ju högre upp man kommer i hiarikin, ju viktigare borde det ju vara att man tänker lite på vad man gör - att man åtminstone håller sig från att medvetet göra sådant som inte är förenligt med ens befattning...

Men så tycks inte alla resonera. Den senaste i raden är Huddingepolitikern Åke Blomqvist som nu dömts till dagsböter för att ha försökt köpa sex av en 17-årig flicka. Enligt polisen ska flickan förts till Blomqvists lägenhet, där fem äldre män ska ha väntat på att ha gruppsex med henne. 1.500 ska han ha betalat för henne, enligt egen uppgift.
Först nu, sedan det hela uppdagats, har han skrivit på sin avskedsansökan. Undrar om han hoppades på att ingen skulle upptäcka det? Skulle han då fortsatt köpa sex fram tills någon kom på honom?
Undrar vad herr Blomqvist får för toppjobb nu? Landshövding? Eller ambassadör i något varmt och trevligt land, där prostitution är lagligt?

DN 1, 2 SvD 1

Bilden lånad från Butiq

Livet till sjöss kan emellanåt vara riktigt spännande. Ja, faktiskt rentav dramatiskt emellanåt.
Om den här dagen ska betraktas som just dramatiskt är jag väl skeptisk till, för det har den inte varit. Nejdå, båten har gått som den ska, inga maskinhaverier och det har varit kav lugnt utanför Norges västkust. Något som faktiskt inte är helt vanligt, det brukar många gånger gunga ganska rejält här.
Och nej, vi har inte heller råkat ut för några pirater eller hamnat i någon krigszon. Däremot har vi fått ett gott skratt och fått lägga om våra planer en liten aning.
Enligt reseplaneringen skulle vi vara framme i Karmøy vid halv sex-tiden ikväll för att börja lossa de knappa 4.000 ton olja vi har i tankarna. Men strax efter lunch visar det sig att vi helt enkelt fått fel sorts olja! Den olja vi har med oss vill man inte ta emot i oljehamnen i Karmøy har man låtit meddela den norska agenten.
Det blir en febril aktivitet. Kapten kontakter rederiet, som i sin tur kontaktar oljebolaget. Någonstans hos oljebolaget har ett fatalt misstag begåtts och man har givit hamnrepresentanten fel besked om vad som ska lastas. Plötsligt vet ingen nånting om vad som komma skall. Ska vi fortsätta till Karmøy, ska vi gå tillbaka till Brofjorden, eller ska vi gå till en helt annan hamn och lossa oljan när vi nu ändå har den ombord? Förvirringen är total och eftersom beslutet drar ut på tiden, stoppar vi helt enkelt maskin och ligger och driver i den lätta dyningen utanför Norge.
Till slut får vi besked: vi går tillbaka till Brofjorden och lämnar tillbaka oljan vi har ombord, därefter ska vi få rätt last för åter påbörja en ny resa emot Karmøy.

För min egen del tar vistelsen ombord på Vingatank slut i och med att vi lägger till i Brofjorden imorgon. En ny elev ska ombord och jag behöver hem några dagar innan nästa påmönstring. Så aningen tidigare än jag egentligen planerat, får jag nu febrilt börja packa, tvätta och städa. Jag vill helst inte börja tvätta det första ja gör när jag kommer hem, så någon maskin tvätt kommer det att bli ikväll. Sen ska hytten städas ur ordentligt och väskorna packas. Jag känner mig nu glad över att jag faktiskt var hem en vända i mitten av praktiken och lämnade av en stor del av alla de saker jag släpat med mig alldeles i onödan. Nu har jag bara en bråkdel av alla de saker jag släpade med mig hit att ta med tillbaka hem. Förhoppningsvis har jag också lärt mig att packa för vistelser till sjöss efter den här praktiken. Trots allt är det inte så värst många ombyten man behöver ha med sig...

Än så länge tror jag inte det riktigt sjunkit in i mitt medvetande att jag faktiskt hoppar av imorgon, det känns fortfarande aningen overkligt efter två månader ombord. När man är till sjöss, blir fartyget lite grann av ens tillfälliga hem och man inrättar sin tillvaro till 100 % efter omständigheterna ombord.
Det blir ännu mer av ett uppbrott att mönstra av en båt där man varit ombord länge än att lämna en "vanlig" arbetsplats, där man ju faktiskt inte spenderar mer än 8-9 timmar per dag. Ett fartyg blir inte bara ens arbetsplats utan även ens hem under den tid man är ute. Det blir en helt annan tillvaro än när man jobbar iland och kan gå hem efter varje arbetsdag.
Så det kommer kännas aningen vemodigt när jag imorgon hämtar ut mina papper hos kapten och sätter mig på tåget för att åka hemåt. Samtidigt som det kommer bli fantastiskt skönt att vara hemma ett par dagar innan nästa påmönstring.

Jag har aldrig varit mer än två månader på ett och samma fartyg och det har emellanåt känts lite hattigt - även om två månader är lång tid ur de flesta synvinklar.
Men själv tycker jag oftast det tar just den tiden att på allvar komma in i alla rutiner på en arbetsplats. Innan man väl vet vem som sköter vad - även vad gäller ekonomi, resor och allt vad det kan vara - men även rutiner kring allt som har med själva fartyget att göra. Och givetvis innan man börjar känna sig någorlunda säker på det man gör.
Samma känsla har jag haft på tidigare arbetsplatser, när jag varit ute i arbetslivet. Har man fått ett tidsbegränsat vikariat, har man oftast funnit sig till rätta ungefär lagom tills man ska sluta. Saker som att lära sig namn på sina kolleger, veta var allting finns, alla rutiner och så vidare.
Nu ska jag till nästa båt och kommer förmodligen bli varm i kläderna lagom tills jag mönstrar av. Men jo, jag ser fram emot det ändå. Jag tror absolut att det bästa är att ha varit på så många olika typer av fartyg som möjligt är det bästa. Dels lär man sig mer och dels får man också en uppfattning om vilken typ av fartyg man själv passar bäst att jobba på - var man trivs bäst helt enkelt.

VG 1

- Då så, säger psykiatrikern, kan du själv beskriva varför du dricker så mycket?
- Jag ska försöka förklara det hela! Det började med att jag blev förälskad i en änka som sedan tidigare hade en vuxen dotter. Själv gifte jag mig efter ett tag med änkan och strax därefter gifte sig min far med min styvdotter. Då blev jag och min fru svärföräldrar till min far.
Efter en tid fick min styvmor - alltså min frus dotter - en son. Den pojken blev ju då min bror, eftersom han är min fars son. Men han är också son till min frus dotter och därför blir min fru pojkens mormor - och jag blir morfar till min bror.
Så fick min fru och jag en son, som blir min fars svåger. Min sons storasyster blir ju även hans farmor - eftersom min far är hans farfar.
Min far är alltså mitt barns svåger eftersom hans syster är min fars fru. Jag är alltså bror till min egen son. Min son är min farmors brorson och jag är farfar till mig själv...
Eh, hängde du med?

I somras råkade jag av en slump slå på Rix morgonzoo på radion. Gert Fylking (ja, vem annars egentligen?) hade denna morgon hittat en tidningsartikel om en kille som tände sexuellt på bilar. Först hade han haft ett förhållande med en Saab, men det tog slut när han senare träffade en Fiat...
Är inte det här en märklig "vana"? Hur funkar sånt här rent praktiskt? Jag menar; först lite förföriska kyssar, sedan följer bilen glatt med in i sovrummet, klädseln åker av - men SEN?!?! Hur gör han sen?
Och hur låter samtalen i sängkammaren med sådant här "par"?
- Inte ikväll älskling, jag har sådan värk i växellådan!
Eller?
Kan personer som den här killen bli svartsjuka? Och i så fall på grund av vad?
- FÖRSTÅR du inte att jag blir svartsjuk när du sovar med en rad vackra BMW:s och Mercedes varje natt?! Du får sluta med det!

Tydligen finns det en sexuell störning som heter Objectum Sexual och som innebär att man tänder på föremål av olika slag. Den här killen med bilarna är väl ett exempel, men läste just om Eija-Riitta Eklöf som förälskat sig i Berlinmuren. Men hon nöjde sig inte bara med att vara förälskad - hon gifte sig med muren och tog efternamnet Berliner-Mauer.
Nu blev det ju lite marigare... Hur fick hon in hela muren i sitt hem? Den var ju ganska lång vill jag minnas (MUREN alltså). Så för just Eija-Riitta är 9 november sorgens dag - det var ju då, för 20 år sedan, som hennes älskade mur revs.
Lite på skoj googlade jag på Objectum Sexual - och det finns en rad exempel på personer med denna åkomma, som räknas som en sexuell störning. Personer som blivit förälskade i Eiffeltornet, pilbågar och en massa andra ting. De påstår dessutom att de kan kommunicera med föremålen och att deras känslor är besvarade... Hur kan man veta det?

AB 1 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 SvD 1, 2, 3 VG 1 K5 1

Bilden lånad från Love objects

Raffenaderiet i Brofjorden måste vara ett av vackrast belägna som finns. Raffenaderiet i sig är väl inte så vacker, men det är en storslagen omgivning. Sist vi var här för några veckor sedan, slogs jag verkligen av den fantastiska infarten mot den lilla oljehamnen. Och det är samma sak nu! Det är nästintill vidunderlig utsikt över fjorden med alla klippor runtomkring...
Dagen har präglats av ett stort lugn för min del. Vi la till imorse och jag var givetvis med på däck för att förtöja. Ganska trött och medtagen, efter att förtöjningen i Göteborg igår drog ut en aning på tiden. Jag var inte i säng förrän vid ett inatt, så när det vid halv åtta i morse var dags att stiga upp hade jag markanta påsar under ögonen.
Efter förtöjning och diverse småplock med reseplaneringen till Kalmøy fick jag resten av dagen ledigt - i utbyte mot att vara tillgänglig om något dök upp som behövde göras. Det gjorde det visserligen också. Jag ska inte säga att jag blev besviken, men precis när jag slagit mig ner i hytten med lite kaffe strax efter tre ringer interntelefonen - det var dags för proviantering! Jaja, jag kände inte att jag direkt hade anledning att klaga efter att inte gjort särskilt mycket nytta under dagen så jag drog snällt på mig arbetskläderna för att gå ut på däck och hjälpa till att bära.
Många gånger funkar det bra att använda båtens kranar för att få ombord alla varor som kocken beställt, men nu hade vi en massa ledningar, rör och grejer i vägen för kranen så det var bara att bära manuellt. Som tur är, brukar de flesta hjälpa till i dessa lägen - det ligger ju i hela besättningens intresse att maten kommer ombord. Så till slut var det som ett lämmeltåg av sex personer som sprang med kartonger med frukta, 20 kilossäckar med ris och potatis, stora kartonger med mjölk och vatten och allt annat som skulle ombord.
Jag var långt ifrån den enda som till slut var genomblöt av svett och flåsade betänkligt när allt väl var ombord. För min egen del fick det sedan bli dagens andra dusch och jag insåg att den totala bristen på att röra sig ombord på Vingatank faktiskt tagit ut sin rätt. Jag fick en bestämd känsla att min kondition bliv avsevärt sämre sedan jag kom ombord - så efter praktiken kommer det vara motion som gäller!!

Igår blev det delvis besättningsbyte och några hade förmånen att få åka hem. Man får en rejäl påminnelse om hur länge man är ute varje gång det är besättningsbyte. Man ser besättningsmedlemmar komma och gå ett antal gånger under varje praktik och får ständigt ironiska och retfulla kommentarer om att "är du fortfarande kvar?" av dem som kommer ombord igen.
Jag kan tänka mig att de filipinska matroserna ser detta i ännu större utsträckning, med tanke på att de har sexmånaderstörnar. Efter några månader måste det kännas lite surt att se alla komma och gå medan man själv har långt tid kvar ombord. Så jag ska inte klaga på mina fyra månader till sjöss har jag en känsla av.
Det blir alltid en viss förvirring kring vem jag ska gå dubbelt med vid varje besättningsbyte, men hittills har dessa övergångar funkat bra och jag har inte något ont att säga om de två handledare jag haft här. Jag har nu "fått tillbaka" min första handledare, som var ombord när jag mönstrade på i början av september. En äldre, glatt cigarrökande herre som är uppvuxen i Japan, varit till sjöss sedan 60-talet och är bådet utbildad pilot och sjökapten. Man får nog säga att de dessa sjöbjörnar inte vet om fartyg, navigering och sjöfart är knappast värt att veta...

Nu får man avvakta lite och se när det blir avmönstring för min egen del från Vingatank. Nästa resa går som sagt till Kalmøy i Norge, där vi anländer imorgon eftermiddag/kväll. Sedan vet vi inte så mycket med säkerhet. KANSKE blir det en resa till Tyskland och det är väl vad jag själv hoppas på. Då blir det avmönstring för min del där. Annars får jag hoppa av i Norge imorgon.
Eftersom vi inte har någon alternativ resa om det inte blir något med Tyskland, så vet man ju inte hur länge vi kan bli liggande innan nästa resa dyker upp. Det kan ju vara frågan om alltifrån timmar till veckor innan nästa order kommer från rederiet. Och att bara ligga till ankars lär jag mig inte så mycket på direkt, det har jag gjort förr!
Det kan ju nästan låta larvigt att hålla på att jaga dagar, men med tanke på att jag redan har över två månaders restpraktik att ta igen, vill jag helst inte dra på mig mer av den varan än absolut nödvändigt. Då prioriterar jag hellre att i så fall "offra" lite sjötid för att kunna vara hemma över jul och nyår - men inte bara för att vara hemma några dagar i november.
Men är alternativet att ligga till ankars och glo in i huttväggarna, då kan det ändå vara värt att offra ett par dagar. Väggarna i min hytt kan jag nämligen både utan och innan vid det här laget.

Idag har jag så slutligen plockat bort min gamla blogg. De inlägg jag velat plocka med mig hit, till den nya, är överflyttade och det finns inte längre någon anledning att den gamla finns kvar.
Kände ju för en tid sedan, att jag tyckte det blivit lite väl mycket ordbajsande på något vis på den gamla bloggen. Vad jag nu tänkt är att försöka skriva lite mer sällan men istället skriva när jag faktiskt har något att säga.
Många gånger kan det här med bloggande vara lite av en "balansgång", man hittar till exempel en nyhetartikel man blir upprörd över eller glad av - och vill gärna skriva något om den. Sen är det inte alls säkert man lyckas få ihop något bra inlägg ändå.
Man lockas ju många gånger av att kunna skrapa ihop bra besökssiffror och det kan ju också ge en vis prestationsångest - man skriver lite för att synas, inte så mycket för att man kanske alltid har något att säga...
Om det blivit någon skillnad på den här bloggen vet jag inte, men har i alla fall en känsla av det. Jag kommer inte på samma vis jaga besökssiffror, utan hålla mig till att skriva när jag kan prestera ett inlägg med lite substans i istället.
Fast jag får nog säga att jag blivit bättre och bättre på just sådant! Från början - på första bloggen jag hade - var det ofta en fråga om att jag producerade en massa utan att det egentligen inte hade så mycket innebörd. Så det har ju konstant gått åt det hållet ändå... Och jag kan inte själv sitta och störa mig på folk som bloggar utan att ha något att säga och själv göra likadant. Det går liksom inte riktigt ihop.

Det lönar sig på sitt lilla vis att slå på P4 emellanåt!! För till skillnad mot musikkanalerna är det en jäkla variation på musiken man spelar. Anledningen till att jag mer och mer börjat svika de olika musikkanalerna är att jag tycker de spelar ungefär samma låtar om och om igen - i slutändan blir det ganska tjatigt.
Men för ett bra tag sedan gjorde jag en liten upptäckt av en artist som jag totalt lyckats missa, nämligen Emil Jensen! Och min vana trogen kunde jag naturligtvis inte låta bli att köpa hans senaste skiva heller. Låten jag fastnade för från början kan jag inte låta bli att dela med mig av! Tycker den är så klockrent träffande att det inte är sant! För något åt det här hållet är det ju nästan när man är så där otroligt kär, eller hur?! Iallafall fram tills verkligheten och förnuftet kommer ifatt en! *L*
Jag har nu blivit så förälskad i denna skiva - kan nästan alla texterna utantill - att jag beställt samtliga andra skivor han gett ut. Har Posten skött sig, ligger de och väntar på mig när jag kommer hem! :-)

AB 1, 2, AoB 1

---

Men djuren hölls på ett sätt som i Sverige aldrig skulle accepteras. Tittar ni på bilden på tigern, så var buren inte mycket större än vad som syns på bilden, med andra ord inte särskilt mycket utrymme.
Under mitt besök, hade man även en uppvisning med diverse ormar som man verkligen jonglerade och bollade runt med. Med tanke på hur tama - nästintill medvetslösa - som ormarna verkade fick jag instinktivt känslan av att de måste varit drogade för att låta sig behandlas på det sätt som skedde. Så även om det var spännande att se alla exotiska djur man hade där, så blev det också lite beklämmande - ja, nästan sorgligt - att strosa runt där och titta också...

Bland annat gick denna båttur genom Bangkoks slumkvarter, där jag kan garantera att det rådde total missär! Folk bodde i totala ruckel som inte såg ut att klara mer än några svaga vindfläcktar innan de rasade samman. Själv tyckte jag det kändes helt fel att knäppa kort på de människor som bodde så! Så med respekt för dem, så har jag inga sådana bilder att dela med mig av!

RELATERAT

Resfeber, SIXT, Travel Heroes, Travel Intelligence, Travel Start Ving

AB 1, 2, 3, 4, 5 DN 1, 2, 3 POL 1 SvD 1 VG 1

Apropå kvinnors simultankapacitet:

En man och en kvinna var på semester och efter frukosten första morgonen ville maken ta en tupplur. Frun bestämmer sig då för att ta en tur i båten, fastän hon inte känner till sjön. Hon åker ut en bit, lägger ankar och tar fram en bok och sätter sig och läser.
Plötsligt kommer skogvaktaren förbi i sin båt. Han stannar bredvid kvinnan och säger:
- God morgon, frun! Vad gör ni?
- Jag läser en bok, svarar hon (och tänker, syns inte det?)
- Det är fiskebegränsning här, informerar han.
- Ja, det är möjligt, men jag fiskar inte, jag läser.
- Ja, men du har utrustning till det. Så vitt jag vet, så kan du ju börja när som helst. Jag måste ta med dig in till stationen och skriva en rapport.
- För att jag läser? svarar hon tvivlande.
- Ja, det är fiskebegränsning här, informerar han igen.
- Men jag fiskar ju inte, jag läser.
- Jo, men du har utrustning till det, så du kan ju börja när som helst. Jag måste ta med dig in till stationen!
- Om du gör det blir jag tvungen att anmäla dig för sexuella trakasserier, säger kvinnan.
- Men jag har ju inte rört dig, säger skogvaktaren.
- Det är sant, men du har utrustning till det. Så vitt jag vet, så kan du ju börja när som helst.
- Ha en bra dag, frun! sa skogvaktaren och åkte iväg.

SLUTSATS: Argumentera aldrig med en kvinna som läser. Det är troligt att hon kan tänka samtidigt!!!!

Sådana här skämt får jag per mejl lite då och då. Jag har väl aningen sjuk humor och de flesta av dem får mig att dra på munnen mer eller mindre. Det som finns här ovanför skrattade jag ganska gott åt.
Jag hör nog till dem som tycker att man kan skämta om det allra mesta. Givetvis inom rimliga gränser och givetvis får man också ta hänsyn till situationen - alla skämt passar inte i alla sammanhang.
Jag tycker man kan skämta om kvinnor, män, invandrare, homosexuella och så vidare, så länge man gör det snyggt och det inte är elaka skämt eller fel sammanhang (man drar knappast vilka sexskämt som helst om någon närvarande varit utsatt för sexbrott heller för den delen).
Men det som kan störa mig emellanåt är just när man kommer in på skämt om grupper av människor! Skämtar man om invandrare är man rasist, skämtar man om kvinnor har man taskig kvinnosyn och skämtar man om homosexuella är man homofob. Oavsett om det är snälla eller elaka skämt. Givetvis tycker inte jag heller man kan skämta precis hur grovt som helst - men bara för att man skämtar om eller driver med till exempel invandrare, så betyder inte det uteslutande att man är rasist...
Det som också är märkligt med skämt liknanade det här ovanför, är att det säkerligen finns en och annan som skulle tycka att det är ett tecken på taskig kvinnosyn. Men tänk istället tanken att man drog ett liknande skämt om en man! Skulle någon ens tänka tanken att det kunde vara kränkande eller att någon kan ta illa upp? Förmodligen inte. Dubbelmoral? Ja, i viss mån...

På något vis har debatten om rasism och diskriminering gått aningen för långt. Självklart är ingendera okej, men det ska heller inte i hårddras till ytterligheter.
Att till exempel en kvinna som bär slöja inte får ett visst jobb på grund av sin slöja MÅSTE inte nödvändigtvis vara diskriminering. Det kanske inte är förenligt med jobbet av massor med anledningar - säkerhet, klädkoder eller liknande. Men finns det inga sådana skäl - givetvis är det diskriminering.
Men som det är idag, är man väldigt snabb att börja basunera ut att "det och det" är diskriminering fast det kanske inte alltid är relevant. Många gånger kanske man får finna sig i att man inte kan söka vissa jobb av olika anledningar. Att sedan till exempel en invandrare, kvinna eller homosexuell gallras bort just på grund av att personen ÄR invandrare, kvinna eller homosexuell till förmån för någon som är lika eller sämre meriterad - DÅ börjar vi snacka diskriminering!
Men man hör lite då och då om personer som går ut i media och klagar över att det känner sig diskriminerade i olika sammanhang, utan att det känns riktigt relevant. Man har många gånger dragit detta med diskriminering lite för långt.
Självklart är diskriminering inte okej, men man ska inte åberopa diskriminering när det inte är det. Precis som att man inte ska hävda rasism, när det inte är frågan om rasism...

Dagen 1 LR 1 S 1 SYD 1

Så börjar vi närma oss nästa hamn, Göteborg, och utanför min hyttventil kan jag se svenska västkusten passera relativt nära. Jag kommer säkerligen att sakna den flackande tillvaron på Vingatank när jag mönstrat av om några dagar. Att somna i ett land och vakna upp i ett annat, spänningen i att aldrig riktigt veta hur närmsta dagarna kommer att se ut.
Men samtidigt ser jag fram emot nästa del av praktiken, ombord på en bogserbåt. Jag ska vara på en bogserbåt i Brofjorden, där naturen är fruktansvärt vacker. Vi har varit någon vända där med Vingatank - kommer dit en andra gång imorgon - och infarten dit är fantastiskt vacker och storslagen.
I slutet av veckan ska jag försöka få möjlighet att kontakta Röda bolaget igen för att få närmare besked om påmönstringsdatum. En bogserbåt gör normalt inte särskilt långa resor vad jag vet, så det lär inte vara många dagar påmönstringen kan diffa på. Men förhoppningen är föstås att hinna hem en vända, ett par dagar i alla fall, så man hinner packa om lite och lämpa av de saker jag inte kommer behöva på nästa båt.
Men med tanke på att de flesta större fartyg någon gång ibland har anledning att anlita bogserbåtar, har jag en känsla av att det kommer vara lärorikt att faktiskt varit på en bogserbåt som man ser hur det fungerar där. Förhoppningsvis får man mer förståelse för hur arbetet där är och vilken information man helst vill ha från fartyget man assisterar.
På ett stort fartyg krävs det enorma krafter för att förflytta det i sidled in till kajen, de maskiner och styranorgningar som då behövs skulle bli otroligt dyra att installera. Därför brukar man ofta välja att inte installera dessa om ändå fartyget inte kommer ha så täta hamnanlöp - det blir istället lönsammare att anlita boserbåt varje gång som hjälper fartyget till kaj. Däremot till exempel färjor, som har väldigt täta hamnanlöp, kostar på de kraftfulla saker som faktiskt behövs.
Det där är ju något man givetvis kan räkna på - och som vi fått räkna på till förbannels. Om man till exempel har en viss vindriktning, fartyget in viss vindarea (den yta på fartyget som kommer ha motvind), maskinen har en viss styrka och bogerbåterna en annan styrka - kan man då ta sig till kaj?

Ännu mer än förra praktiken inser jag att ju längre man kommer i utbildning, desto mer kan man tillgodogöra sig praktiken. Första praktiken, som började en dryg månad in på första terminen, var jag själv - och de flesta i klassen - totala gröngölingar till sjöss och hade ingen aning om hur livet till sjöss var. Jag visste var fören och aktern satt, men det var knappt längre än så mina kunskaper om sjölivet sträckte sig (om man ska överdriva en aning). Det var svårt att hänga med på allt och var tvungen att fråga om nästan allt.
Men när man nu läst det allra mesta teoretiskt har man en helt annan uppfattning om saker och ting och kan tillgodogöra sig de praktiska sakerna mycket bättre.
Första tre båtarna jag var ombord på, skulle jag vara med några arbetspass i maskin. Under första praktiken hade vi ännu inte gått maskinkursen och jag vart totalt bortkommen på fartygsmaskiner. Jag kunde bli ivägskickade att hämta olika saker, skruva isär något och en massa annat - men hade ingen aning om vad det var för delar jag höll i handen och vilken funktion de hade i maskinen.
Men när jag var på Finnpartner förra våren, insåg jag genast att jag kunde tillgodogöra mig allt på ett helt annat sätt. Jag var även då med i maskin några dagar och även om jag absolut inte kände igen allt, så visste jag åtminstone i stora drag hur allt fungerade och vad allt var till för. Men jag minns hur jag ändå stod och gapade över vissa saker, för jag hade nog aldrig riktigt föreställt mig storleken på allt i en fartygsmaskin. Bland annat skulle man byta ut en kolv. Den nya  kolven stod och väntade på att installeras - den var i storleksordningen runt 1 m³ och vägde 600-700 kilo enligt maskinisterna... Lite annat än en bilmotor...

Så var det Fars dag idag. Ingen dag som vi direkt brukar fira särskilt mycket i min familj. Visst brukar det uppmärksammas i bemärkelsen att man ringer och gratulerar - och kanske köper nån enkel sak om det råkar vara så att man ändå ska ses. Precis som vid mors dag.
Men spontant känns dessa två dagar ungefär mest som Alla hjärtarns dag, helt enkelt en dag man kommit på för att vi ska handla mer - och affärerna tjäna mer pengar.
Ska man vara riktigt krass, ska det ju inte behöva sådana här dagar för att uppmärksamma sina nära och kära, det är ju sådant man ska kunna göra lite då och då istället - utan någon speciell dag i almanackan.
Vet inte riktigt vad man ska tycka, när man bläddrar igenom tidningarna inför Fars och Mors dag. Varenda tidning fylls av tips på presenter, mat, tårtor och det ena med det andra som man ska ordna med inför dessa dagar.
Vissa av dessa tips kan vara rejält dyra saker och jag undrar stilla om det verkligen finns folk som kostar på så pass dyra presenter och upplevelser till en sådan sak. Många av dessa "tips" kostar väsentligt mycket mer än vad jag lägger på födelsdagspresenter eller julklappar till mina föräldrar - eller någon annan i familjen heller för den delen.
Men det är klart; har man pengar så lägger man givetvis mer på dessa ting än vad en annan gör som inte är så väldigt välbärgad... Och det är väl det affärerna vill förstås! Då får de in mer pengar... :-)

AB 1, 2, 3, 4 DN 1, 2, 3 SvD 1, 2

Det är så beklämmande varje gång något bestialiskt mobbningsfall uppdagas. Någon gång då och då kan man läsa om barn och ungdomar som utsatts för riktigt grymma saker - och oftast under skoltid.
Nu är det ju långt ifrån bara de fall man läser om tidningarna som är de enda fallen. Jag vet inte hur många det är som utsätts för mobbning - finns garanterat statistik på sådant - men det är alldeles för många.
Med mina egna erfarenheter av just mobbning, blir jag kanske aningen mer berörd när jag läser och hör om det. Direkt får jag ett sting av den där hemska känslan man har varje gång man ska gå till skolan, när man inte vet vad man kommer att bli utsatt för idag.
Det dessa barn genomlider är verkligen ett helvete på jorden och sätter sår i själen för resten av livet. För min del tog det många år att någotsånär läka de såren så att man kunde ha ett någorlunda normalt fungerande socialt umgänge igen. Jag hade väldigt svårt att överhuvudtaget lita på folk under väldigt lång tid med de erfarenheter jag hade i bagaget. Och det är jag knappast ensam om - situationen är säkerligen densamma för de allra felsta som gått igenom ungefär samma sak.
Att barn kan vara otroligt elaka mot varandra är ju knappast en nyhet för någon. Men det är ju också där vuxenvärlden kommer in och måste visa vad som är rätt och fel. Det måste ju på något sätt visas att till exempel mobbning inte accepteras.

Fast ibland undrar jag vilket som är värst! Ett barn som som mobbas, eller en vuxen som utsätts för samma sak på sin arbetsplats?
När ett barn mobbas är det hemskt för att det är ett barn som blir lidande. Men är det en vuxen blir jag mest förbannad! Då för att förövarna oftast också är vuxna och helt enkelt borde veta bättre än att bete sig så emot sina medmänniskor.
Barn är elaka genom sitt sätt att vara alldeles för ärliga, men vi vuxna är tyvärr inte så bättre alla gånger! Vi har så inpräntat i oss att man inte ska vara FÖR ärlig att vi hellre drar en nödlögn än kommer med sanningen. Medan de flesta av oss egentligen föredrar en hård sanning än en lögn.
Självklart är det en svår balansgång många gånger, det håller jag med om! Vilken sanning som är för hård för att framföras kan ju vara otroligt individuellt. Vissa saker säger sig ju självt att man inte säger - men sin finns det en gråzon, där det kan vara svårt att avgöra.

Men sen jag själv gick i skolan har ändå en hel del förändrats i arbetet emot mobbning i skolorna. Vad jag vet fanns inte så värst många krav på skolorna att motarbeta mobbning. Man var helt enkelt ganska utelämnad till skolans välvilja att hjälpa. Och den välviljan vet jag av egen erfarenhet kan vara som natt och dag när man jämför skolor. Idag är skolorna istället enligt lag skyldiga att motarbeta mobbning, en lag som är ganska ny.
I Norge har organisationen Stopp mobbingen på sin hemsida börjat svartlista skolor där mobbning är väl förekommande. Jag har alltid varit lite skeptisk till att hänga ut alltför mycket saker på nätet och i media och frågar mig om detta är rätta sättet?
Rätt använt kan det givetvis vara ett bra sätt att hänga ut skolor som verkligen inte gör ett smack åt mobbning. Men problemet med den typen av metoder är ju att de kan missbrukas och ge felakig eller vriden information till dem som inte är insatta i situationen... Samtdigt ska ju verkligen mobbning bekämpas - så vart drar man gränsen?

VG 1, 2, 3

Imorse avslutades sista bunkringen av gotlandsfärjorna och vi la loss för att segla mot Göteborg. Det är en relativt kort resa och 8-9-tiden imorgon kväll bör vi ligga till kaj om inget oförutstätt inträffar.
Så nu får man får några dagar "stå ut" med det lite långsammare bredbandet igen och även i övrigt vänja tillbaka sig till sjöresorna. Man har varit smått bortskämd sista tiden medan vi kretsat kring Gotland, med korta sjöresor och mycket liggetid i hamn och det är verkligen märkligt vad snabbt man ställer om sig!
När det nu åter gungar och rör sig lätt i vågorna, har man nästan glömt bort hur det är - båten har verkligen varit väldigt stilla sista tiden! Men efter någon timme till sjöss, är sjöbenen på plats igen och allt känns som vanligt igen. Jag har några timmar varit med på bryggan och navigerat och nu "gjort helg". Söndagar är normalt min lediga dag om inget oförutsett inträffar, så imorgon blir det en välförtjänt sovmorgon.

Nästan varje gång jag sitter på bryggan och spanar ut över öppet hav som sträcker från horisont till horistont brukar jag slås av tanken vilken fasa det måste vara om man skulle ramla i vattnet långt därute, utan att någon märker det. Även på en båt kan det ta många timmar innan någon sakner en, det går trots allt inte att hålla kolla på varandra dygnet runt.
Det förekommer ju trots allt - även om det är sällan - att folk trillar i från båtar utan att det upptäcks på en gång. Vissa överlever, andra inte. Det finns ett antal sjömanshistorier (säkerligen med varierande sanningshalt) om sjömän som ramlat överbord långt ute på oceanerna och blivit liggande i timmar, men slutligen plockats upp av något annat fartyg - som många gånger av en ren slump hittat dem. Jag kan bara fantisera om den fasa det måste vara att ligga där i vattnet och se det egna fartyget försvinna och bara ha oändligt med vatten omkring sig. Det är ju inte ens någon vits att börja simma...

En enda termin är det snart kvar innan jag är färdig styrman. Det börjar mer och mer gå upp för mig att jag snart är klar och om ett drygt halvår sitter på en båt någonstans som vakthavande befäl.
Det kommer garanterat kännas otroligt ovant och till en början rejält nervöst! Som alltid på nya jobb visserligen, men inga av de jobb jag tidigare haft har varit så ansvarsbetonade som detta. Det är ju inte jobb man hastar och slarvar över direkt.
Som andre- eller tredjerstyrman - som jag kommer börja "min karriär" som - har man inte särskilt mycket att säga till om, men så småningom kommer man ju dessutom att vara arbetsledare och chef. Som kapten är man högsta hönset ombord och räknas som arbetsgivarrepresentant ombord. Och få personer på en arbetsplats är ju så granskade från alla håll som en chef. Man har ju både sina egna chefer som håller kolla på att man gör rätt, liksom de "underordnade" man har, som granskar från sitt perspektiv.
Så det kommer definitivt bli en prövning! Det finns ju otroligt många idéer om hur en bra chef och arbetsledare ska vara och det kommer bli tufft att leva upp till allt misstänker jag. Den mest omtalade personen i fikarummen är garanterat chefen...
Så får ju se hur man tacklar den utmaningen, även om det är många år kvar tills dess! Det kommer ta X antal år innan jag ens har behörighet att vara kapten, sen vill det ju till att det finns kaptensjobb att söka också.
För en annan, som började plugga relativt sent, är det ju inte ens säkert att man hinner bli kapten. Och frågan är om man vill det också, det beror helt och hållet på vilken båt man erbjuds den tjänsten på! På många båtar är kaptensjobbet väldigt mycket av ett kontorsjobb och kaptenen är ytterst sällan uppe på bryggan och kör båt. Istället sköter man mycket av det administrativa med löner, anställningar, biljetter, beställningar, bokning av lots och kajplatser och 1000 andra saker. Allt utom det man är utbildad för, nämligen att köra och lasta/lossa fartyg.

Det har ju varit oundvikligt att undvika en viss nyhet när man snabbt ögnat igenom tidningarna idag. Det är 20 år sedan berlinmuren föll - och själv kan jag inte riktigt fatta att det är så länge sen!
Jag var bara 12 år när det hände, men minns det faktiskt väldigt väl. Trots att jag inte var särskilt gammal, hände jag med rätt bra i nyheterna; jag läste tidningen nästan varje dag och tittade på nyhetssändningarna på kvällarna. Rätt ovanligt i den åldern, men så var det faktiskt. Så jag följde det med rätt stort intresse när öst plötsligt började rasa samman.
Och nu får man ju inse att den geografi man läste i skolan är väldigt inaktuell! De kartböcker jag har hemma - och som inte används särskilt flitigt - är från just min skoltid och det är smått skrattretande att läsa dem. Man hittar länder som Sovjetunion, Tjeckoslovakien och Öst- och Västtyskland. Länder som dagens kartböcker inte innehåller och som många yngre knappt hört talas om.
Undrar om detta är ett tecken på att man börjar bli gammal? Jag kan mäta mina tidsperspektiv i decennier, säga att "yngre inte känner till det jag lärde mig" och "på min tid var det si och så". Är man gammal när man är nyss fyllda 32? Den som svarar ja på den frågan får en fet smäll! ;-)

AB 1, 2, 3, 4 DN 1, 2 SvD 1, 2, 3

Det finns inte så mycket att göra alla gånger ombord på en båt när man har frivakt. I längden kan det många gånger bli ganska tråkigt istället. Framförallt om man är ute till havs. Ligger man i hamn finns alltid möjligheten att åtminstone gå iland en sväng och på så sätt få några timmar att gå.
Som säkert märks, så blir det mycket tid framför datorn istället. Det är en av de saker man har att tillgå som tidsfördriv. Och utan TV i hytten, får även datorn tjänstgöra som TV/DVD-spelare - de gånger jag vill se någon av de filmer båten har ombord får detta ske via datorns DVD-spelare.
Men en sak har jag nu börjat lite smått med, som inte gjort tidigare. Jag har i mycket större utsträckning börjat läsa andra bloggar. Trots att jag bloggat rätt länge, så är det inte särskilt många bloggar jag följt av någon märklig anledning. Det har jag visserligen inte riktigt börjat med nu heller, men i mycket större utsträckning gått in och läst bloggar som länkar till samma nyheter och sidor som jag.
Och jag måste ju faktiskt erkänna att det många gånger är väldigt underhållande läsning. Men jag har verkligen noterat hur varierande läsning det också kan vara. Man behöver inte ens titta på vad bloggen i sig handlar om, utan mer på kvalitén på bloggen. Språk, stavning, om bloggaren får fram det han/hon vill ha sagt. Sen håller man givetvis inte alltid med om det som står i bloggarna, men det är ju något annat.
Men hos många (ingen nämnd, ingen glömd...) märker man verkligen av en total "mediekåthet" så det skriker om det. Bloggare som nästintill desperation länkar till olika nyheter bara för att bloggen ska synas. Man väljer inläggsrubriker som "dagens rubriker", "många nyheter" och liknande och blogginlägget blir sedan ett tafatt försök att kommentera nyheten.
Nu säger jag absolut inte att min egen blogg är den perfekta bloggen! Det är den garanterat inte och visst har det hänt att jag ibland lagt in en länk som kan diskuteras om den är relevant. Men trots allt är det oftast - i mina egna ögon åtminstone - inte en fråga om desperation att synas och det finns 99,9 gånger av 100 en koppling mellan mitt inlägg och tidningsartikeln jag länkar till.

Visst är det roligare att blogga, ju fler läsare man har - det tror jag de flesta bloggare håller med om. Framföralllt om man samtidigt får många kommentarer och reaktioner på det man skriver.
Ett av de "tips" många kommer med för att man ska få många besökare på sin blogg är att man ska skriva ofta och länka, inte bara till artiklar/bloggar där man syns om man länkar dit - och det är givetvis sant. Men det gäller ju också att hålla en viss nivå på sitt skrivande, inte bara komma med en massa ordbajs och skriva för skrivandets skull.
Själv har jag mer och mer börjat ha inställningen till mitt eget bloggande att bara skriva när jag faktiskt har något att säga och det kan bli ett inlägg med någorlunda substans. Kan jag inte prestera ett sådant inlägg, låter jag helt enkelt bli att skriva något.
Det tycks ju också gälla de flesta bloggare, att man resonerar så. Men ingen regel utan undantag och jag har sista tiden "halkat in" på inlägg där jag verkligen undrat vad bloggaren försöker få fram och det är uppenbart att man gjort ett inlägg bara för att synas på någon av de större tidningarnas sidor.
Visst kollar jag så gott som dagligen igenom tidningarnas hemsidor för att se om det finns något jag kan tänka mig att skriva om - men hittar jag inget krystar jag heller inte fram något inlägg.
Fast det måste förstås tilläggas att de allra flesta bloggar jag sista tiden kikat in på ändå inte följer det mönster jag just beskrivit. Men trots allt stör jag mig på de få som tycks vara så "mediekåta".
Några bloggar har jag ju som jag följt sedan tidigare i någon utsträckning - men av helt olika anledningar. Några tillhör vänner och det är därför roligt att se vad som händer i deras liv. Andra tillhör personer jag aldrig träffat, men är intressanta för att dessa personer har något vettigt att berätta och har en intressant tillvaro att fylla sin blogg med. Ytterligare någon kikar jag in på ibland för att den helt enkelt bara är så knäpp att jag inte kan låta bli att läsa den emellanåt. Så man behöver definitivt inte sympatisera med bloggaren bara för att man läser vad denne skriver...

För bra länge sedan, när blogg.se's bloggverktyg krånglade som värst, började jag tittar runt efter något annat bloggverktyg där jag kunde blogga istället. Jag var så missnöjd med blogg.se's allt strul att jag inte ville vara kvar här. På försök la jag upp en blogg på metrobloggen istället.
Det som säkert lockat många dit från början är att man betalade sina bloggare, man fick helt enkelt "lön". Tre öre per sidvisning betalade man, visserligen inga jättesummor men med tillräckligt många läsare kan det ju ändå bli litegrann per månad.
Men jag var aldrig riktigt nöjd med metrobloggen och plockade till slut bort själva bloggen - även om mitt konto fortfarande finns kvar - och återgick till blogg.se.
Häromdagen fick jag ett mejl från metrobloggen som klargjorde att man slutade betala sina bloggare. Reklamintäkterna täckte helt enkel inte utgifterna för att betala dem som bloggar för Metro. Jag undrar hur många som nu känner sig besvikna över att inte längre få betalt?
Ska man tjäna några större summor på en blogg, ska man ha rejält höga besökssiffror. Då talar man oftast inte några hundra per dag, utan några tusen. Minst. Och det är ju något de flesta inte kommer upp i.
Med mina några få hundra besökare per dygn, är det inte särskilt stora summor jag få in på min blogg. Det är faktiskt knappt märkbart. Nu betalar ju inte blogg.se sina bloggare, mina minimala inkomster kommer från google-annonserna som finns på bloggen.
Så nu får man väl känna sig nöjd, som stannade kvar på blogg.se trots allt - i alla fall om man har förhoppningen att kunna tjäna en liten slant på sitt bloggande. Sen får jag faktiskt tillstå - trots att det ofta krånglar på den här sidan - att de andra bloggverktyg jag provat på inte går att jämföra med blogg.se. Det är lättare att få en översikt över sitt bloggande på något sätt här.... :-)

Men någon "storbloggare" lär man ju knappast aldrig bli, man kommer åtminstone inte kunna mäta sig Blondinbella och liknande bloggar i antalet besökare.
Om det är något jag står efter, vet jag väl heller å andra sidan inte. De som får dessa besökssiffror, blir ju något av "kändisar" och det är väl inte riktigt det jag vill åt genom att driva en blogg.
Sen är det ju en viss typ av bloggar som blir så pass populära också, tror inte min blogg uppfyller de kriterierna riktigt. De som oftast tycks "slå igenom rejält" tycks oftast vara modebloggar och det är inte ämne som ligger mig så varmt om hjärtat att jag vill ha en blogg enbart om det ämnet.
Någon enstaka gång ibland brukar jag gå in på Blondinbellas blogg och titta runt lite, men hittills har jag inte riktigt lyckats klura ut vad det är som gör den så otroligt populär. Något måste du ju vara med tanke på alla besökare hon har, frågan är väl vad? Men det kanske någon kan förklara för mig? ;-)

Häromdagen skrev Aftonbladet om Per-Ander Pettersson från Dalarna, som ingripit mot en man som överföll en äldre kvinna pch tpg strypgrepp på henne. Artikeln var väldigt vinklad - får man säga i efterhand - och var formlurad som att Per-Anders helt plötsligt av en slump sett hur kvinnan överfölls. Han skulle då ryckt till sig en domkraft som han slog till gäringsmannen med och på så sätt givit honom en skallfraktur.
Med tanke på hur artikeln var formulerad, blev inte bara jag upprörd utan många med mig. Själv skrev jag ett inlägg ("Skrämmande dom") om detta och tyckte att det var en väldigt märklig dom. Och det var det ju om det som Aftonbladet hade skrivit var hela sanningen. Men sedan jag fått en rad kommentarer på inlägget, letade jag reda på tingsrättens dom och insåg att den kanske inte var så märklig och skrämmande ändå.
Per-Anders - som dessutom sedan tidigare är dömd för misshandel - kände gärningsmannen sedan tidigare. Och det var heller inte en slump att han råkade vara på plats när kvinnan överfölls. Han hade blivit uppringd och upplyst om att gärningsmannen uppträtt hotfullt och därefter lagt domkraften i bilen och åkt iväg för att leta upp honom. Han hittade gärningsmannen i samma veva som denne överföll kvinnan.
Per-Anders slår två slag med domkraften. Det första medan mannen är inne i kvinnans bil och håller ett stryptag runt hennes hals. Gärningsmannen kommer då ut, men enligt domen fortsätter inte överfallet. Ändå slår Per-Anders ett slag till - nu mot huvudet - och slaget ger gärningsmannen en skallfraktur.
Med de nya uppgifterna - som Aftonbladet aldrig presenterade - får man nog säga att domen faktiskt inte är så konstig som den verkade vid de första rapporteringarna. Första slaget var klart befogat, men det andra kan man ju verkligen diskutera. Något som även domstolarna slår fast.
När jag läste första artikeln blev jag upprörd över domarna, nu är jag mer upprörd över medias rapportering. Som bloggare har man inte alltid mer information att tillgå än den som finns i media, men man kan ju ibland ändå vara lite mer källkritisk än vad jag var i mitt inlägg om domarna. Men att media inte är mer kritiska än vad de varit i det här fallet är ju än mer märkligt...

SvD 1

Bilden lånad från Sifu Henrik

Det här är en offentlig toalett i Houston. Tycker nu utsidan är fräck, ska ni absolut titta på nästa bild för att se hur den ser ut från insidan!

Toalettbåset är byggt av enriktningsglas - man ser alltså allt som sker utanför, men ingen kan se vad du gör när du sitter därinne. Skulle man våga gå på en sådan här toalett?! :-)

---

Trots allt får jag känna mig rätt nöjd med dagens övningar! Det har inte skett så värst mycket egentligen, trots allt har vi haft liggedag i Visby idag igen. Lite "småkrafs" uträttades imorse; säkerhetsrunda, de sista sjökorten rättades och lite annat.
Liggedagar vaggas båten in i ett märkligt lugnt. Man småpysslar med det underhåll som behöver göras, men på en så välunderhållen båt som Vingatank är det inte alltid så mycket som behöver göras. Många tar istället tag i egna saker som man vill gjort; man tvättar, ringer hem, städar hytten... Aldrig är tvättmaskinerna ombord så välanvända som under liggedagarna i hamn - det är nästan mer fråga om tur än något annat om man ska kunna få använda dem.
Själv slog jag mig dock ner i hytten och la de sista handgreppern på mitt projektarbete i radiokommunikation. Och nu äntligen är det faktiskt klart! Jag korrekturläste hela arbetet och avslutade med att lägga till en innehållsförteckning. Minst en gång till tänker jag läsa igenom arbetet, alltid hittar man något mindre fel att rätta till. Jag är väl lite av perfektionist när det gäller sådana här saker, men är fruktansvärt enerverande att få tillbaka arbetet med uppmaningen att rätta till saker. Bättre då att göra rätt från början. 129 sidor slutade det hela på, tror det än så länge måste vara ett rekord i antalet sidor i ett arbete för min del. Men så ligger det också många timmars arbete bakom arbetet, som nu äntligen är klart.
Nu återstår praktiskt taget att skriva ut arbetet, vilket kommer kosta en smärre förmögenhet. Framförallt med tanke på alla färgbilder som finns med i det.

Under dagarna i svenska hamnar går verkligen telefonen varm - och säkert inte bara för mig, utan för de flesta svenska sjömän när man kommer till Sverige.
Det kostar skjortan att ringa från utlandet, så man undviker det in i det längsta. Inom EU är det närmare 6 kr/minuten det är frågan om när man ringer, även om det blir aningen billigare att ta emot samtal. Så man passar givetvis på att ringa lite när man väl är "hemma".
Men nu har jag börjat inse en sak med min relativt nya mobil, som jag inte är så värst nöjd med. Det är nämligen ett uruselt batteri i den! Sista dagarna har jag ringt en del med den, men ändå inte extremt mycket. Runt en timmes samtalstid klarar den, plus några sms. Sen är det dags att ladda. Så praktiskt taget dagligen har jag laddat telefonen och det känns lite väl ofta.
En av anledningarna till att jag har mobil, är ju just ifall något händer när man inte är hemma och att man då ska kunna ringa efter hjälp. Man tänker ju givetvis tanken att OM något händer och man behöver ringa väldigt mycket innan hjälpen når fram (till exempel för att ge vägbeskrivning), så står man ju där till slut med en urladdad telefon och kanske stora svårigheter att få hjälp.
Hade man i det läget bott i USA, hade man säkerligen kunna stämma Nokia för det... Men nu råkar man ju bo i lilla Sverige istället. ;-)
Annars är jag i övrigt fantastiskt nöjd med telefonen. När jag väl köpte den och satte mig för att gå igenom alla finesser som var på den! GPS, två kameror, möjlighet till videosamtal... Jag undrade till slut om det faktiskt var möjligt att ringa på den också! Man packar in så otrolit många finesser i telefonerna att "ursprungsidén" med en telefon nästan försvinner i vimlet - nämligen att kunna vara nåbar...

Men mellan varven av bloggande och skrivande på projektarbete har jag ändå fått lite annat gjort också. Behövde få iväg ett och annat mejl, som när färdigskrivna och skickade.
Men så trött man blir, varje gång man går in och kollar mejlen! När man loggar in, ser man ju på startsidan bara antalet mejl i inkorgen och ibland kan det ju vara ganska många mejl. När man väl tittar igenom dem, är säkerligen 75 % spam eller reklammejl och gallras bort utan att man ens läser dem. Sista veckorna har jag haft ett stort "projekt" och börjat avregistrera mig på de felsta av de massutskick man får ta del av stup i kvarten. Så fort man är med i en tävling eller köper något från någon hemsida så registreras man ju för att få nyhetsbrev. Och i slutändan blir det fantastiskt mycket mejl man får som man nästan aldrig läser. Nu har jag istället börjat avregistrera mig och mejlmängderna har påtagligt minskat. Men fortfarande kommer ju ett och annat - idag har jag till exempel fått tre erbjudanden om att förstora snoppen och två meddelanden om att jag vunnit flera miljoner utan att ens köpt en lott...
När man nu är i Sverige och kan använda sitt vanliga bredband, blir man alldeles lyrisk över hur fort allt går! Det säger bara svisch när man för över bilder och filer från nätet eller laddar upp dem på till exempel bloggen! Det bredband som jag innan praktiken småsvor över att det var så långsamt känns nu som det snabbaste på marknaden.
Eftersom jag aldrig varit den som hållt på att ladda ner saker, har jag heller aldrig brytt mig om att ha något snabbt bredband. Men just när man ska föra över andra saker - som filer och bilder - märker man hur långsamt det här bredbandet ändå är! Snart tycks det ju ändå finnas rejält snabba mobila bredband på marknaden - vissa ska till och med funka till sjöss - så då kan det ju bli läge att byta. Fast nedladdning vågar man ju inte börja med ändå, som det nu ser ut kan man ju inte bara åka dit utan även bli avstängd från nätet (även om jag inte riktigt förstått hur det ska gå till rent praktiskt), så känns inte riktigt som det är värt den risken.
Sen är jag lite för mycket "prylbög" för det ändå! Vad gäller framförallt musik, vill jag ha originalskivan med omslag, texter och allt....

Efter mycket om och men har jag så fått tag i Röda Bolagets ansvariga för praktikanter. Jag har ringt och mejlet ett stort antal gånger innan jag fick i rätt person - som slutligen också skulle vara ledig och ha möjlighet att ta emot mitt samtal.
Det är ett ständigt pusslande med tider, resor och av- och påmönstringar när man ska byta båt. Jag har i grunden samma avmönstringsdatum på Vingatank, som jag sedan ska mönstra på nästa nåt. Något som i praktiken oftast är en omöjlighet att lösa.
Jag fick erbjudandet att mönstra av Vingatank redan nu i helgen, men eftersom jag inte kan mönstra på bogserbåten förrän tidigast nästa helg kändes de dumt att förlora en hel veckas sjötid. Alternativet för avmönstring var att mönstra av i Tyskland i slutet av nästa vecka, så så fick det slutligen bli. Blir Vingatank föresenade, får jag sonika vänta ytterligare någon eller några dagar att mönstra på bogserbåten.
En liten förhoppning är givetvis att kanske få några timmar iland innan jag åker hemåt, så jag kan passa på att fylla på barskåpet lite.
Jag har länge tänkt försöka bygga upp ett lite vinförråd, men hemma blir det oftast inte riktigt av. Nu kan man ju köpa lite billigare, så att man har några falskor stående hemma.
Normalt brukar det oftast vara sådant som är rejält dyrt på Systembolaget som jag passar på att köpa utomlands. Till exempel likörer och lite finare whiskey. Återstår ju givetvis att se hur mycket man orkar släpa med sig hem också, för det kommer förmodligen bli frågan om att åka tåg eller flyga och då kan man inte alltför mycket att släpa på...

DN 1, 2 VG 1, 2

Redan långt innan jag blev inkallad till mönstring som 18-åring var jag fast övertygad om att jag inte skulle göra lumpen. Jag var så övertygad att fick kosta vad det kosta ville.
Till att börja med fick man hos ettmilitärbefäl lämna önskemål kring sin militärtjänstgöring och jag gjorde tydligt klart att jag möjligen kunde tänka mig vapenfri tjänst, men helst inte det heller. Med lite tur kan man få vissa yrkesutbildningar och körkort betalda genom lumpetn - och kanske det hade lockat.
Det slutliga beskedet var att jag skulle utbildas till brandman, hur man nu kommit fram till att jag var lämpad för det. Min fysiska resultat från mönstringen var usla och jag hade etta i idrott från gymnasiet. Ändå skulle man som blivande brandman vara väldigt vältränad och dessutom klara av höga höjder. Det sistnämnda har för mig alltid varit en omöjlighet - jag får faktiskt svindel av att stå på en stol.
Så jag överklagade beslutet - och blev istället inskriven i utbildningsreserven. Där stod jag kvar till 30 års ålder och nu kan jag inte längre bli inkallad i det militära. Istället kan jag få krigsplacering genom mitt jobb, men det är ju en annan sak.

Jag har inte för en sekund ångrat att jag aldrig gjorde lumpen. Ända sen barnsben har jag haft ett starkt motstånd emot allt vad våld vill heta. Det finns bra mycket bättre sätt att lösa en konflikt och jag vill inte stödja en verksamhet som jag snudd på känner ett avsky inför.
Till det fanns också ett skäl som kanske skulle kunna kalla lite mer "egoistiskt" och själviskt. Sverige har inte varit i krig på en bra bit över hundra år och som samhället sett ut sista decennierna lär det knappas ske under min livstid. Så varför ska jag lägga ner flera månader - eller kanske år - på något som jag aldrig kommer få nytta av? Det var också det argument jag hade för att möjligen få en yrkesutbildning genom militärtjänsten. På så vis hade jag fått en utbildning jag själv haft nytta av - men samtidigt ändå "komma till nytta" för samhället i händelse av krig. Men så blev det nu alltså inte.

När jag idag läser om den hemska massaker som varit på en militärbas i USA, blir än starkare i min övertygelse. En militärpsykolog som under flera år jobbat med hemvändande soldater från Irak blir inkallad att själv tjänstgöra i Irak. Men efter alla hemskheter han sett genom de personer han stöttat efter hemkomsten från Irak, vill han inte. När han inte blir "bönbhörd", ställer han istället till med massakern på militärbasen i Texas i desperation.
Visserligen kan man ju tycka att en yrkesman inom det militära får räkna med att bli inkallad till utlandstjänst i olika krigszoner - och krig är och förblir hemska saker. Men samtidigt kan jag också förstå att han inte ville åka dit - även om hans "metod" att få slippa inte går att försvara.
Men att krigserfarenheter ger trauman för livet behöver man ju inte vara psykolog för att förstå. Självklart får man vara med om otroligt många hemskheter i en krigssituation och det är knappast så konstigt att det sätter spår i psyket. Det vore väl snarare konstigt om det INTE gjorde det!

Sedan Irakinvasionen 2003 har minst 75 personer tagit livet av sig bara på Fort Hood, där massakern nu inträffat. Antalet självmord bland utlandstjänstgörande amerikanska soldater har ökat sedan trupper sändes till Afghanistan 2001.
Enligt uppgifter från amerikanska marinkårens självmordspreventiva enhet - MCSPP - tog 42 marinsoldater livet av sig under första halvan 2009. Motsvarande siffra för förra årets första halva var 34, och den amerikanska arméns siffror är 79 och 96 för de första halvåren 2008 respektive 2009.
Ökningarna tror man beror på att allt fler amerikaner får erfarenheter från militära konflikter, vilket är ett väldokumenterat sätt att ådra sig så kallade osynliga krigsskador. Enligt en rapport från en psykologiinstitution i Harvard fööra året, ökar självmordssiffrorna dramatiskt bland krigsveteraner.
Det finns forskning som tyder på att tusen veteraner försöker ta livet av sig varje år - bara i USA. Barnmisshandel inom familjer är 42 procent vanligare i familjer där någon har krigserfarenheter, relationsproblemen är fyra gånger vanligare för återvända soldater och var femte av dem planerar skilsmässa. Det är människor med den typen av problem som den nu misstänkte Hasan har träffat i många år innan han skickades till Fort Hood... Så visst ger krig svåra trauman - även om man rent fysiskt är oskadd. Tur man slipper ge sig ut i krig med andra ord!

DN 1, 2 SvD 1, 2, 3, 4, 5 VG 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11

Det är början av november och höstrusket har dragit igång sedan länge. Nu är det mitt i natten och klockan har passerat ett, ute ösregnar det och termometern visar bara några få plusgrader. Inte det allra roligaste vädret att vara ute i.
Jag sitter för tillfället ensam på härbärgets kontor när det plötsligt ringer på dörren. En man i 50-årsåldern står utanför och jag ser direkt att det inte är någon av de boende på härbärget när jag öppnar. Han är klädd alldeles för tunt med tanke på vädret och var trasig och smutsig. Han är orakad och luktar misstänkt som om han inte tvättat sig de sista 14 dagarna. Han undrar om vi har en sängplats för natten.
Det var just sådana nätter jag avskydde att avböja sängplatser till de hemlösa, det skar verkligen i bröstet. Men den här natten var vi fullbelagda till bristningsgränsen, det fanns inte så mycket som en extramadrass över. Jag var helt enkelt tvungen att neka.
Jag ser hur mannens underläpp skakande börjar skjuta ut en aning som hos ett barn som precis tappat sin glass i sanden. Han var alldeles förtvivlad - genomblöt och kall.
- Men finns det inte åtminstone en filt jag kan få? Det är så kallt ute!
Normalt lämnade vi inte ut filtar på det sättet, de var reserverade för våra nattliga turer då vi delade filtar, mat och te till dem som bodde på gatorna. Men jag hade nu inte mage att säga nej - jag kunde inte få det ordet över mina läppar. Jag bad mannen vänta två sekunder. Så hämtade jag inte bara en - utan två filtar åt honom. Jag tror aldrig i hela mitt liv jag sett någon som blivit så glad över så lite!
Mannen grät glädjetårar, han nedkallade alla möjliga goda makter över mig. Han var lika glad som en annan hade blivit om vunnit storvinsten på lotto - och jag kände att jag gjort dagens goda gärning.

Några veckor senare kommer en annan man i samma ärende. Det är fredagskväll och ute på stan är festandet i full gång. Mannen är välklädd i till synes relativt dyra kläder och doftar av något fint rakvatten.
Han ser verkligen inte ut som det klientel vi normalt var vana vid på härbärget i London, där jag jobbade. De flesta var mer eller mindre alkoholiserade, många skötta inte sin hygien ens när de hade möjlighet till det och var oftast ganska slitna på de flesta sätt. Även på härbärget söps det ganska duktigt, även om de som blev alltför stökiga fick lämna härbärget tills de nyktrat till.
Nu sitter mannen inne i vårat lilla kontor och vill ha en sängplats, åtminstone för natten. Han var villig att själv betala för sig om så behövdes, något som var ovanligt att våra "klienter" hade råd med - oftast var det de sociala myndigheterna som stod för notan. Vi är alla lite frågande till vad den här mannen gjorde hos oss, men vi protesterade inte utan påbörjade den lilla "inskrivningsprocedur" vi hade med alla. Och det första var alltid att fråga hur det kom sig att personen inte hade någonstans att bo.
Då kom historien - och den var som hämtad ur någon sämre, amerikansk komedi. Fast uppenbarligen helt sann.
Mannen hade varit på affärsresa utomlands, men affärerna hade gått snabbare än väntat, så han kom med ett tidigare flyg hem. Väl hemma i lägenheten hittar han sin fru i säng med en annan man, görandes "det där fina" med varandra.
När mannen kommer in, reser sig älskaren upp med en pistol i handen och talar om att den äkta maken illa kvickt ska lämna huset. Så här satt han nu och hade ingenstans att ta vägen. Just den här kvällen hade vi ett par sängplatser lediga, men bara i den sovsal där alkohol var tillåten - och där det med andra ord många gånger kunde vara ett jäkla liv. Så också den här kvällen. Vi tar mannen på rundtur, bara för att visa honom hur det var hos oss. Rundturen slutar med att han sitter inne på kontoret och storgråter. Först utslängd av frun - och sen hamna på ett sådant ställe.
Han stannar en natt, sedan lyckas han genom sin arbetsgivare ordna en liten övernattningslägenhet där han tillfälligt kunde bo.

Att under en tid arbete med hemlösa i London lärde mig otroligt mycket, framförallt hur bra man faktiskt har det! Jag lärde mig på ett helt annat sätt att uppskatta saker och ting och att inte klaga så hemskt mycket.
Men jag har heller inte blivit den som resonerar att "Äh, det finns de som har det värre" när problem och motgångar dyker upp. Det gäller någonstans att kunna ha en balans i hur man tacklar sina problem i livet. Man ska självklart reda ut sådant som verkligen behöver redas ut och lösas.
När jag hör kommentarer som "det finns de som har det värre" från personer som verkligen behöver ta tag i saker - det kan vara deras mående/hälsa, ekonomi, bostads-/arbetssituation och så vidare - kan jag verkligen bli riktigt irriterad. Det kan verkligen reta gallfeber på mig att se folk slösa bort sitt liv (eller i alla fall delar av det) med det argumentet.
Lidande är relativt och trots att jag själv med egna ögon sätt att det finns de som har det många resor värre än mig själv, har jag aldrig ignorerat att ta itu med sådant som får mig själv att må dåligt. Även om det är saker som Londons hemlösa, de sväldtande i Afrika eller krigsoffren i Afganistan bara skulle rycka på axlarna åt. Men jag har ju inte samma referenser som de människorna. De saker som får mig att må dåligt är en droppe i havet för någon annan. Och tvärtom också, givetvis. Så inte klaga i ondödan men ändå inte bagatelisera saker och ting bara för att andra har det värre borde väl vara en liten ledstjärna för oss alla.... :-)

I trygga Sverige är vi många gånger duktiga på att klaga på bagateller. Vi har det jämförelsevis otroligt bra och har kanske blivit lite bortskämda, vad vet jag?!
Dagligen får man sedan läsa om diverse hemskheter som sker runtom i världen, inte bara krig, svält och naturkatastrifer utan bestialiska brott där det ena är värre än det andra. Många är så grymma att det inte ens går att greppa eller förstå, Fritz-fallet och liknande saker till exempel. Så visst ligger det nära till hands att säga "det finns de som har det värre" - trots att det egentligen finns anledning även för en själv att klaga!
Men nej, det är fortfarande inte ett argument jag kan köpa. Problem och motgångar kan inte jämföras på det sättet! Det är något som är så otroligt relativt...

DN 1 VG 1

Du har väl kommit ihåg att vaccinera dig? ;-)

AB 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 EX 1 GP 1, 2, 3, 4 SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11 VG 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

Är det något jag med besked verkligen kommer att klara av när jag kliver av Vingatank, så är det att rätta sjökort! Mer eller mindre är det många gånger jag som själv skött rättningarna av båtens sjökort, så nu sitter det mer eller mindre i ryggmärgen. Emellanåt dyker givetvis symboler upp som man inte känner igen, så jag brukar passa på att förena arbetet med att också lära sig en del. Så dessa gånger ryker givetvis böckerna fram för att ta reda på vad alla krumelurer står för. De allra flesta kan man ju vid det här laget, men en och annan vill av någon anledning inte riktigt fastna.
De rättningar som kom idag var inte nådiga, det var en rejäl bunt att skriva ut! Trots att man nu nästan uteslutande navigerar med hjälp av en massa elektroniska hjälpmedel, så måste man fortfarande ha uppdaterade sjökort på papper. De elektroniska sjökorten anses än så länge inte tillräckligt tillförlitliga för att man helt ska kunna frångå papperskorten. Och därmed måste man fortfarande för hand rätta sjökorten också. Djupförändringar, olika sjömärken, fyrar och annat som kommit till eller tagits bort av olika anledningar måste föras in.
Men den dat då man helt övergår till de elektroniska varianterna kommer säkerligen förr eller senare. Någon gång kommer de säkert att anses så pass säkra att man inte behöver papperskorten. Och väl ute till sjöss är ju de elektroniska korten så otroligt behändiga! På en dataskärm får man upp det sjökort man just befinner sig i och via GPS:en plockar datorn sedan fartygets position och placerar ut den på sjökortet. Väldigt, väldigt behändigt med andra ord!
Men alla uppdateringar laddas normalt sett ned elektroniskt på det allra flesta båtar. Man kopplar upp sig på en sida på internet, där man registrerar vilka kort man har och sedan får man per automatik rättelser för korten en gång i veckan. Så skrivar man ut dem och får sedan plocka fram sin konstnärliga sida - för nya fyrar, bojar, grynnor och så vidare ska sedan ritas in på rätt position.

Gårdagens avgång från Slite var inte den lättaste - åtminstone inte om man var den som skulle få ut fartyget från kajen. Jag var faktiskt väldigt lättad över att inte vara den som stod vid spakarna på bryggan just då!
Det blåste kraftigt - i slängarna runt 17 m/s - och till det snö som virvlade runt i vindarna, så sikten var långt ifrån bra.
Vi låg med styrbordssidan mot kaj med den kraftiga vinden nästan rakt in från babord, vilket förstås gjorde att fartyget kraftigt pressades in mot kajen. Så det var med nöd och näppe man lyckades pressa ut fartyget från kaj tillräckligt mycket för att sedan kunna backa ut från den lilla hamnen. Det gick verkligen långsamt och var vissa gånger inte många centimeters marginal för att fartyget skulle törna i både det ena och det andra av kranar och kajkanter.
Men ut kom vi och det tog inte många minuter innan det började gunga kraftigt. Sista stunden innan jag gick och la mig, fick jag krampaktigt sitta och hålla i mig för att inte riskera att ramla av stolen. Jag har varit någorlunda förskonad från stormar under mina veckor till sjöss denna höst, men nu kom det en av kraftigare jag själv varit med om. Som tur var, var det inte många timmar det gungade, sedan passerade vi runt Gotlands norra udde och fick lä frön Gotland när vi girat ner mot Visby.

Inför varje "uppbrott" av något slag, brukar jag ofta tänka igenom vad jag kommer att minnas som mest av det jag lämnar - oavsett om det är en flytt, ett byte av jobb eller något annat.
Och idag slog mig tanken vad jag kommer minnas som mest från Vingatank, men det är en svår fråga känns det som... Men framförallt kommer det säkerligen att vara hur bra jag haft det ombord, för jag har verkligen blivit bortskämd ombord! Bra tider och kunnat komma och gå mer eller mindre som jag har velat. Okej, det sista var ju en rejäl överdrift, men ändå har jag kunnat styra och ställa ganska mycket själv - frihet under ansvar helt enkelt.
Så har jag ju fått vara med på mycket, skött ganska mycket själv. Något som varit fantastiskt bra med tanke på att jag ju faktiskt varit här för att lära mig.
Vingatank har dessutom varit en "lugn båt" i bemärkelsen att det inte varit något som helst festande ombord. Man har verkligen strikt hållt på alkoholpolicyn och någon alkohol har inte förekommit överhuvudtaget.
Inför varje praktik får vi skriva på papper om att hålla oss ifrån alkohol och andra droger. Vad jag förstått har man haft alltför många historier med studenter som festat för mycket under praktikerna och tydligen gjort bort sig ganska duktigt på fyllan - så då införde man nolltolerans istället.
Som sagt, kan man ju emellanåt sakna att åtminstone kunna ta något till maten på helgkvällarna, men samtidigt är det ju faktiskt en bagatell. Och nu - med tanke på att jag försöker gå ner i vikt - är det ju ännu bättre att hålla sig ifrån festandet helt faktiskt. Alkohol har ju en farlig tendens att lägga sig kring midjan!
Men man har ju hört en hel del skräckexempel om folk som festat loss och gjort den ena dumheten efter den andra under sina praktiker (dock ingen i min klass, som jag hört i alla fall) och det är inte utan att man undrar hur man då är funtad? Själv har jag nog aldrig gjort någon större dumhet när jag druckit, däremot kan man ju ha kläckt ur sig saker som blivit lite fel och pinsamt - men det är ju något annat. Men om man vet att man kanske har lätt att göra bort sig när alkohol är inblandat, kan det ju faktiskt vara smart att välja sina tillfällen när man dricker.
Jag är definitivt inte perfekt på något vis (finns det NÅGON som är det?), men brukar ha hyfsad koll även när jag dricker. Och jag brukar även tänka att en praktikplats kan vara en potentiell arbetsplats sedan jag slutat skolan och just därför brukar jag vara mån om att försöka ge ett så gott intryck som möjligt... Så med andra ord inte missköta mig medvetet - och kanske festa på alldeles ohämmat.

Det är inte många gånger det blivit för mycket för min del, men visst har det hänt - som för de flesta andra. På en tidigare arbetsplats, var jag med på den absolut första personalfesten som ordnades sedan jag blev anställd där.
Och den gången slog det totals slint och blev också ända gången jag haft rejäla minnesluckor. Ni skulle bara veta vad jag skämdes när jag kom till jobbet på måndagen! Nästan ingen kände mig sedan innan och så gick det totalt snett! Nu trodde ju givetvis alla att det var sådan jag blev på fester och det lång tid för mig att tvätta bort den stämpeln och få min kolleger att inse att jag normalt sett är relativt måttlig med alkoholen. Eller åtminstone inte är den som knappt kan gå och bara ligger och spyr...
Men detta var som sagt också en av de ytterst få gånger det faktiskt hänt mig att det blivit så pass mycket. Hade det varit det omvända - att jag ofta blivit så - och kanske att jag till och med gjort bort mig på annat sätt, hoppas jag att jag haft vett nog att se över mina alkoholvanor. Det värsta är väl att har det "gått så långt", har man oftast problem med spriten och det "ser" man ju oftast inte själv.

Nåväl, jag tror faktiskt jag skött mig åtminstone skapligt ombord på Vingatank. Åtminstone har jag inte hört någon som klagat särskilt mycket, så jag tror inte man har så mycket att anmärka på. Åtminstone kan man inte klaga på mitt drickande - så länge det inte är ett problem att man är helnykter. :-)

DN 1, 2, 3 EX 1, 2 VG 2

Vi svenskar är inte kloka, eller hur?! :-)

---

Det är inte utan man fick en gnutta av julkänsla när man kom upp imorse. Kraftig vind och ett lätt snöfall hade dragit in över Gotland och marken täcktes faktiskt av ett tunt, tunt lager med snö. Inte mycket, men tillräckligt för att det skulle var vitt ute.
Att det blåste kraftigt noterade jag redan inatt. Hamnen i Slite ligger ganska öppet och vinden låg på utifrån - tror faktiskt det är första gången jag varit med om att det gungar när man ligger till kaj! Det är inte mycket det gungar, men ändå klart märkbart.
När jag lagt mig igår kväll började ett märkligt, gnällande och knakande ljud plötsligt komma utifrån. Jag utgick till en början ifrån att det var någon som utförde något arbete på kajen precis utanför min ventil, men ljuden upphörde aldrig - snarare tvärtom. Sova blev till slut en omöjlighet och för att överhuvudtaget kunna somna blev det öreonproppar som gällde. Väl uppe imorse insåg jag att ljuden ännu inte upphört. Och jo, det var vädret! Båten kränger lite lätt emot kajen och ena trossen löper ut från fartyget strax ovanför min hytt. När fartyget rör sig, gnider den emot fartygsskrovet och ljudet fortplantar sig genom stålet ner till min hytt... Tacka vet jag öronproppar!
Nu har vindarna och snöäfallet ökat ännu mer, så det kommer bli en spännande resa från Slite tillbaka till Visby. Fram tills vi rundat norra Gotland kommer det förmodligen gunga på ganska duktigt har jag en känsla av, sen kommer det förhoppningsvis ändå lugna ner sig...

Lagom tills det börjar bli dags att mönstra av verkar kroppen vant sig vid sjölivet. Det märkliga är att det tagit ganska exakt två månader för kroppen att ställa om sig.
Mitt sötsug - som var otroligt starkt första veckorna - är praktiskt taget bort. Kocken stog idag bara och gapade när jag till och med tackade nej till glassen han ställt fram tille efterrätt. Ända sedan jag kom ombord har jag alltid tagit för mig när det vankats glass - men nu tycks jag vara tillbaka på utgångsläget vad gäller mitt sockerbegär. Hemma hör det verkligen till undantagen att jag har något sött hemma och jag har nu under min praktik ätit mer godis än vad jag förmodligen fått i mig sammanlagt senaste 2-3 åren.
Nu börjar man skönja slutet på första praktikdelen; någon gång under nästa vecka hoppar jag av Vingatank, när beror på vilka hamnar vi kommer till. Eftersom rederiet betalar min hemresa, vill de givetvis att jag hoppar av så nära Kalmar som möjligt.
Därefter tar en dryg månad på bogserbåt vid. Jag har enbart hört positivt om rederiet jag ska vara hos, så man har ju givetvis byggt upp en del förväntningar.
Men det kommer på sitt vis vara skönt att i större utsträckning hålla sig kring Sverige när man nu i två månaders tid flackat runt Nordeuropa. Sådana "småsaker" som att kunna använda mobilen, ett lite snabbare internet och kunna hänga med i nyheter är sådant som jag emellanåt kan sakna efter längre tid till sjöss. Visserligen finns ju telefon ombord ifall något skulle hända, men just att bara kunna ringa för "att snacka skit" går ju inte på samma sätt som när man är hemma.
TV är väl det jag faktiskt inte brukar sakna alls när jag är ute. Det ytterst lilla jag i normala fall ser på TV kan jag utan vidare klara mig utan. Faktiskt är det så för min egen del att jag inte skulle kosta på mig den lilla boxen man nu behöver för att se på TV om jag skulle behöva bekosta den själv.
Men en sak kommer kännas härligt när jag kommer hem!! Jag kommer få läsa min morgontidning!! Jag är väl en person som gärna vill hänga med i vad som händer och sker (trots mitt nästintill obefintliga TV-tittande) och just där ju tidningar en bra tillgång. Även om det mesta i nyhetsvärlden just nu handlar om antingen ekonomiska kriser eller svininfluensa så står det förhoppningsvis lite annat också. Som det nu är, går det ju inte att öppna en tidning utan att det någonstans går att hitta ordet "svininfluensa"... Varför ska det blåsas upp så hemskt?

Nu är det ju inte så att jag bara går och längtar hem ombord här på Vingatank. Snarare är det ju faktiskt tvärtom - även om det kanske inte alltid låter så här på bloggen. Emellanåt är det lätt att haka upp sig på de småsaker som är negativt, även om det positiva överväger.
Att inte ha tillgång till internet, att inte kunna prata i telefon som man är van och att inte kunna läsa tidningen är ju sådant man faktiskt få räkna med till sjöss. Och jag har ju själv alltid varit medveten om det när jag hela tiden, ända sedan jag från början sökte in till utbildningen. Men efter över två månader till sjöss börjar man ju sakna vissa saker - hur bra man än trivs.
Hade jag haft ett jobb iland, hade jag förmodligen klagat över annat; arbetstider, tunga lyft, lång resväg eller något annat. Hur bra man än trivs på en arbetsplats finns det ju alltid nackdelar och saker man inte riktigt trivs till 100 % med.
Det kommer vara med en viss känsla av vemod som jag mönstrar av Vingatank om någon vecka. Jag har trivts otroligt bra och märker att jag lärt mig otroligt mycket under min tid ombord. Allt är ju så otroligt beroende av vilken handledare man har, hur mycket man får vara delaktig i det dagliga arbetet.
Vissa tillåter knappt att man tittar på (om man nu ska överdriva) medan andra låter eleven sköta nästan allt - under handledning, givetvis. Och större delen av tiden är det väl det sistnämnda som gällt för min del. Jag har skött otroligt mycket av rullansen ombord under överinseende av min handledare - och det är ju det absolut bästa sättet att lära sig saker och ting! Att bara få något förklarat för sig lite hastigt gör sällan att kunskapen faktiskt fastnar, den går in genom ena örat och ut genom det andra...
Nu får jag bara hoppas på att min tid på bogserbåt kommer bli lika lyckad. Utifrån vad jag hört om bolaget, så låter det ju åtminstone hoppfullt. De i klassen som varit där under tidigare praktiker har genomgående varit positiva.

DN 1, 2, 3 EX 1, 2, 3, 4 SvD 1 VG 1, 2, 3

Jag kan inte riktigt sluta att fascineras över hur det döms i svenska domstolar! Och framförallt efter den debatt som emellanåt blossar upp när folk överfalls, misshandlas och våldtas inför vittnen som inget gör. Men det kanske inte är så konstigt att folk inte alltid vågar ingripa!?!
På Aftonbladet.se kan man idag läsa om Per-Anders från Nås i Dalarna som gick emellan när en aggressiv och påtänd man attackerar en äldre kvinna och tar stryptag på henne. Per-Anders säger sig reagera reflexmässigt och rycker till sig en domkraft som han klipper till gärningsmannen med. Först en gång över axeln - men när mannen inte reagerar, ett slag till som träffar i tinningen.
Per-Anders döms i både tingsrätt och hovrätt till ett års fängelse och 50.000 kronor i skadestånd för grov misshandel - medan den påtände mannen får villkorlig dom.
Jag letade runt lite på nätet för att hitta vad lagen säger om nödvärn och så här säger brottsbalkens 24:e kapitel:
"1 § En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas
betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig.
Rätt till nödvärn föreligger mot
1. ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom,
2. den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning,
3. den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg, eller
4. den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse." (källa Aldéns advokatbyrå)
Med andra ord får man i en nödvärnssituation ta till det våld som situationen kräver. Givetvis är det en definitionsfråga - men man måste också i en dom ta hänsyn till att det "i stundens hetta" kan vara svårt att avgöra vad situationen faktiskt kräver. Per-Anders slog två slag, varav det sista träffade den andre mannen olyckligt i tinningen. Det är inte en fråga om att Per-Anders besinningslöst börjat misshandla honom. Mannen reagerade (enligt Per-Anders) knappt på det första slaget - kanske på grund av att han var påtänd? - alltså slog han en gång till. Så hade förmodligen de flesta gjort i den situationen.

Självklart ska man dömas om man går överstyr i en nödvärnssituation, det ska inte gå så långt att man använder överdrivet våld.
Gränsdragningarna kan säkerligen diskuteras i det oändliga för vad som är okej eller inte. Men utifrån det jag kunnat läsa mig till i Aftonbladet, tycks Per-Anders inte brukat mer än vad stunden verkar ha krävt. Sen var det olyckligt att ena slaget träffade i tinningen, men det är ju saker som kan hända i ett tumult. Tyvärr.
Jag själv skulle säkerligen gå emellan i en liknande situation, men frågan är väl många gånger om man faktiskt vågar - ens om man har goda chanser att inte råka illa ut i bemärkelsen att skadas själv. För inte vill man göra en god gärning för att sedan dömas för det.

På Facebook har en stödgrupp för Per-Anders skapats och gruppen har redan 666 medlemmar. Själv kunde jag faktiskt inte motstå att också gå med i gruppen - tycker faktiskt att domen mot honom verkar rejält vrickad! För den som också vill gå med, är det bara att söka på "Per-Anders Pettersson", så hittar ni den lätt!
Så länge det finns någorlunda vett i en persons handlande ska man inte kunna dömas för det. Men efter att ha läst detta, tänker jag inte svära över folk som inte ingriper rent fysiskt när det blir vittne till ett brott!
Att sedan inte göra ett skit är en helt annan sak. Vågar man inte ingripa fysiskt, kan man åtminstone ringa polisen eller påkalla hjälp från andra...

AB 1 SvD 1, 2, 3, 4 VG 1

När det blåser så här känner man sig rätt liten! Det hela filmades från mitt hyttfönster för några veckor sedan... En och annan storm har jag ändå gått igenom de veckor jag nu varit till sjöss - men de lär inte vara de sista! Den här tiden på året brukar det ju blåsa en del och nu tycks jag även komma hem till ett snötäckt Småland om SMHI får rätt!

SvD 1 VG 1

Det var inatt dags för ankomst och jag var givetvis med ute på däck för att assistera vid förtöjningen. När allt väl är klart, står jag framme på backen (fördäck) och säkrar de sista trossarna medan de andra i besättningen går in för att sova.
I ögonvrån uppfattar jag plötsligt några mörka gestalter som rör sig över däck. Jag utgår först ifrån att det är några från besättningen som kommit ut igen, men när ingen säger något vänder jag mig om för att titta efter vilka det är.
Två vilt främmande kvinnor står plötsligt framför mig på däck. De är maskerade med rånarluvor och i övrigt helt klädda i svart. Den ena drar plötsligt en pistol, som riktas emot mig och jag blir på engelska upplyst om att fartyget är kapat och att de vill prata med befälhavaren.
Varifrån min plötsliga ilska kommer har jag ingen som helst aning om, men jag blir rosenrasande och bestämmer mig för att jag minsann inte tänker samarbeta med dessa pirater. Istället drar jag min egen pistol och skjuter dem - och det så snabbt att de inte hinner avfyra de pistoler de redan hade framme.
Kaparna faller till marken och springer snabbt över däck, in i bygget och gömmer mig i hytten. Nu kommer paniken, det är ju trots allt första gången jag skjutit någon - och då skjuter jag två personer på en gång!
Det knackar på dörren och jag hoppar förstås högt av det plötsliga ljudet. Innan jag hinner svara, kommer plötsligt en av kaparna in i min hytt! Hon hade bara skadats i ena axeln av mina skott och blödde nu ymnigt från såret.
Nu drar hon av sig rånarluvan och släpper ut ett midjelångt, korpsvart hår och säger till mig på bruten svenska att,
- Jag är villig att glömma detta om du ligger med mig!
Nu kokar jag formligen över av ilska och skriker åt henne att försvinna. Att hon bara hade mage... I nästa stund vaknar jag med ett ryck och inser att vi säkra ligger förtöjda i Slite...

Dagarna vi nu spenderar på och kring Gotland kan minst betecknas som rejält lugna! Först tre dagar till kaj i Visby, sedan några få timmars resa till Slite, där vi nu ligger och lastar. Men pumparna klarar inte av särskilt högt tempo, så trots att vi bara ska lasta cirka 1600 kubikmeter kommer lastningen ta 1,5 dygn. För min del finns det inte så otroligt mycket att vara med på för tillfället - på gott och ont.
Jag lär mig kanske inte så mycket på att bara ligga i hamn, men istället hinner jag ju med en hel del annat. Som elev har jag en ganska gedigen bok med olika uppgifter som ska fyllas i under praktiken och signeras av min handledare. Så eftermiddagen idag har ägnats åt detta och äntligen är boken så gott som färdig!
Nu har jag fått "egna studier" resten av dagen och parallellt med mitt skrivande här på bloggen håller jag nu på att ladda ner hela Estonias kommunikation under olycksnatten. Det är ganska många filer och tar sin lilla tid, sedan ska filerna sorteras och bifogas arbetet i radiokommunikation som en bilaga på CD-skiva.
Någon gång imorgon eftermiddag tycks vi kunna lägga loss och segla emot Visby igen, där vi åter ska bunkra två Gotlandsfärjor. Vi kommer vara framme någon gång den 5/11, alltså på torsdag, men Gotlandsbolaget vill gärna att vi ska vänta till fredag med att börja med bunkringen. Detta för att man ska hinna förbruka så mycket så mycket som möjligt av det bränsle man redan har ombord, helt enkelt för att få in så mycket som möjligt av det bränsle vi kommer med.
Så det kommer då bli ytterligare något dygns väntan på att få bunkra. Vart det sedan bär av är väl inte riktigt klart än. Det har varit prat om Slite en andra gång, men även Kalundborg och Göteborg. Så man får sonika vänta och se...

Det är nästan att man glömmer sjölivet när man ligger så här mycket till kaj! Båten ligger stilla i alla bemärkelser, det gungar inte ens. Så det kändes rejält ovant, när man i natt vaknade av att det faktiskt gungade rejält efter att vi rundat Gotlands norra udde.
Men det är ju bekvämt på sitt vis också, med tanke på att vi haft en väldigt intensiv tid sedan jag mönstrade på. Vi har faktiskt haft resor hela tiden och inte det minsta märkt av någon ekonomisk kris! Många rederier har inte fått särskilt många laster och haft sina båtar liggande sysslolösa väldigt långa perioder, men så har det inte varit för Vingatank. Snarare tvärtom har vi haft resor så det räckt och blivit över.
Men nu har vi ändå kunnat njuta lite smått av att ha nära till land! Jag kan komma och gå lite som jag vill eftersom vi inte haft så mycket att göra och har dessutom haft täckning på både mobiltelefon och bredband. Det är ju verkligen något man inte är särskilt bortskämd med till sjöss annars!
Och varje dag kommer det tidningar, något man heller inte har möjlighet att läsa särskilt ofta! Visserligen finns ju de flesta tidningar på nätet, men det går inte ens att jämföra med att hålla i en papperstidning.
Men nyhetsrapporteringen har ju inte förändrats särskilt mycket under de två månader jag varit halvt avskuren från omvärlden - framför inte på EN punkt. Nästan det enda som det står om i tidningarna är denna jäkla svininfluensa. Och framförallt kvällstidningarna har ju en tendens att gotta sig i alla detaljer!
Visst är det tragiskt med de som dör och visst förstår man allvaret om många blir sjuka samtidigt, men lite smått börjar i alla fall jag själv tröttna på all ständig rapportering kring denna influensa. Så jag har glatt bläddrat förbi alla tips om hur jag skyddar mig, botar och lindrar - för att istället läsa om annat...

AB 1 BAR 1 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6 EX 1 GP 1 SvD 1, 2, 3, 4, 5 VG 1, 2, 3, 4, 5

Undrar varför jag kom att tänka på detta idag... Men av någon anledning satt jag och filosoferade kring detta med dödstraff. Inte för att jag plötsligt fått för mig att vara dödsstraffsförespråkare, tvärtom!
Men ska man nu har dödsstraff, måste ju någon utföra avrättningarna, eller hur?! Och hur skulle en platsannons efter en bödel se ut? Och vilka söker överhuvudtaget ett sådant jobb?
Hur ser samtalen kring middagsbordet ut hemma hos en bödel?
- Hur har du haft det på jobbet idag, älskling?
- Dödstråkigt!
Är det bra eller dåligt om en bödel haft en häktisk dag på jobbet? Är det ett yrke som han med stolthet pratar om på alla fester han går på?

---

AB 1 DN 1

Bilderna lånade från Helsingborg och Maskeradkammaren

Idag har det minst sagt blåst snålt över Visby. I förmiddags var det livbåts- och MOB-båtsövning som gällde och jag hann inte mycket mer än ut på däck innan jag snudd på hackade tänder. Det var visserligen hela sju plusgrader, men vinden gick verkligen genom ben och märg!
Det var dock inte bara jag som frös i de kalla vindarna så övningarna var ganska snabbt avklarade - ingen ville vara ute på däck längre än absolut nödvändigt.
Min tanke var sedan att ta ytterligare en sväng i Visby eftersom ju nästan allt var stängt i lördags, när jag gjorde min första runda i stan. Och så blev det, trots den snåla blåsten. Jag vandrade länge runt de gamla och fantastiskt vackra kvarteren och har sett säkerligen 15 hus jag skulle kunnat köpt på stående fot om pengarna fanns.
Några småärenden fick jag uträttade också, ville förbi på ett Apotek och också leta efter nya solglasögon. Jag brukar avverka ungefär 1-2 par solglasögon per år - och oekonomisk som jag är, köper jag heller aldrig billiga sådana utan alltid dyrare märkesglasögon. De jag nu har är visserligen inte de dyraste jag ägt, utan kostade 600 kronor när jag köpte dem. Men häromdagen när vi skulle lägga till, fick jag en tross över glasögonen och de tålde de inte riktigt.
Men någon direkt solglasögonssäsong är det ju inte riktigt i november, så hittade inga jag gillade, istället fick optikern lite provisoriskt skruva ihop och justera de jag redan har.

Sakta men säkert har jag nu börjat få ordning på mitt projektarbete i radiokommunikation också. Jag ska göra en fördjupning i SAR-kommunikation - alltså den kommunikation man har under sjöräddningsinsatser - och det är den delen jag fortfarande har lite grann kvar att putsa på.
Idag gick jag in på att skriva om kommunikationen vid Estonia-katastrofen och där finns det ju hur mycket som helst man skulle kunna skriva! Det svåra är inte att hitta material utan snarare att gallra bland allt material.
Men när jag väl hittade inspelningar på själva kommunikationen, var det stundtals nästan en beklämmande lyssning. Man hörde klart och tydligt på Estonias styrmän att de insett allvaret i situationen och att det var på väg att gå käpprätt åt helvete. Men vem skulle inte vara livrädd i den situationen?
Av någon väldigt märklig anledning har jag alltid fascinerats av det här med fartygskatastrofer - fråga mig inte varför! När jag var i tonåren var jag väldigt intresserad av Titanic och läste allt jag kunde komma över om den katastrofen. När jag nu börjat forska lite kring Estonia-katastrofen, kan jag knappt sluta läsa! Samtidigt som jag inte har en aning om vad det är i dessa fruktansvärda händelser som lockar. Men men...
När denna del, om Estonias olycka, är klar är jag i princip färdig med mitt arbete. Målsättningen är att kunna lämna in det när jag går iland ett par dagar kring nästa helg.

Ibland undrar jag nästan hur världen funkade innan internets intåg?! Tänk vad snabbt man vänjer sig vid det som är bekvämare! När jag gick gymnasiet var det ständigt springande på olika bibliotek och jagande i tidningar och böcker för att hitta fakta och information till de arbeten man skulle göra.
Nu har jag plockat säkerligen häften av all information från olika internetsidor när jag skrivit mitt radioarbete. Några enkla slagningar i olika sökmotorer och vips har man alla fakta man behöver. Så visst är det otroligt mycket enklare!!
Man blir verkligen snabbt bortskämd, men samtidigt har det också underlättat otroligt mycket med pluggandet, när vi faktiskt haft internet på båten! Det hade nästan varit en omöjlighet att plugga om vi inte haft det...
Fast denna helg har jag också insett nackdelen men den otroligt sega anslutningen! Nämligen att datorn inte klarar att ladda ned några som helst uppdateringar. Istället har alla uppdateringar kommit nu, denna helg, när jag använt mitt egna bredband. De har formligen haglat in och jag har åtskilliga gånger fått starta om datorn för att de ska börja gälla.
Som tur är, har jag ändå fått uppdateringar på virusprogrammet och det får man väl vara tacksam för! Med alla virus, trojaner - och allt vad det är - som cirkulerar på nätet, vill man inte stå utan ett fungerande virusskydd för datorn! Det har uppkopplingen som sagt ändå räckt till...

"Den man känner allra sämst är sig själv" har någon väldigt klok människa sagt en gång - och jag tror det stämmer väldigt väl många gånger.
Jag har alltid tyckt att jag är otroligt mycket av en vanemänniska och har haft svårt att vika från mina väl invanda mönster. Inte på det sätt att jag inte vill prova på nya saker och ändra på saker och ting, men ändå att jag hållt på vissa saker.
En sak som jag saknade ganska mycket första veckorna till sjöss, var just att kunna ta ett glas vin eller öl till maten på helgkvällarna - tro det eller ej! Även om det sällan blir frågan om några mängder, är det något jag ofta göra även om jag sitter ensam en helgkväll. Åtminsone blir det något till maten... Men så kommer man till en båt där alkohol är totalförbjudet och helt plötsligt är det vatten eller mjölk som gäller, även på helgerna. Det var inte så att det var jobbigt - men ändå en av de saker jag saknade mest hemifrån. Att helt enkelt kunna ha den möjligheten...
Men sista tiden har jag mer och mer känt att det är något jag inte alls saknar på samma sätt - helt plötsligt kan jag tycka att jag lika gärna kan längta efter att ta en läsk (som jag aldrig dricker hemma, nästan) - och att det känns helt okej inte ta något alls en helgkväll. Jag längtar knappt efter det alls!

Alkohol förekommer ju annars i någon utsträckning på ganska många båtar, även om de blir färre och färre. I grunden är ju det givetvis rätt, båten är trots allt en arbetplats. Och även om jag inte är i tjänst, så förväntas jag ju fullgöra vissa säkerhetsfunktioner OM olyckan skulle vara framme. Är man då påverkad, så säger det sig ju själv att det inte går lika bra...
Och jovisst - trots det jag nyss skrev - kan jag väl erkänna att det vissa gånger skulle vara aningen trevligare frivakter ombord ifall åtminstone kunde ta något till maten. Men å andra sidan har man ju gott om tid till sådant när man är hemma, så det är ingen omöjlighet att avstå medan man ligger ute till sjöss.
Något problem är det ju trots allt inte för min del att låta bli under de månader man ligger ute - även om man saknar det emellanåt. Men förvånas mest över att jag gjort en sådan total omvändning - från att ha saknat den lilla (o)vanan till att knappt sakna den alls. Kan det vara en del av början på en ny tillvaro, kanske? Jag har ju redan slutat röka - så varför inte dra ner en aning på drickandet också. Skada lär det ju knappast göra i alla fall.

DAGEN 1 DN 1, 2, 3, 4 EX 1, 2 SvD 1, 2 VG 1, 2, 3

Som gammal kommer du förmodligen hamna på något åldringsboende någonstans. Du kommer serveras smaklös mat som är massproducerad i något storkök någonstans och serveres halvljummen efter den långa transporten till boendet.
Du kommer i bästa fall ut i friska luften en gång i veckan och det där med nöjen och kultur är bara att glömma - sådant har kommunen inte råd att erbjuda.
Begår du istället ett grovt brott, får du enkelrum med egen TV. Du får bra, näringsrik mat och ledsagade permissioner. Du kommer få lön och kommer dagligen ut i friska luften. Du kommer ha möjlighet till utbildning, att jobba och ta del av kultur.

Kanske man sonika skulle låta interner och äldre byta plats? De äldre skulle få den ålderdom de förtjänar och internerna skulle få en någorlunda dräglig tillvaro, men ändock det straff de förtjänar... ;-)

SvD 1 VG 1

Bilden lånad från Johannes Andersson

Så har jag faktiskt - efter mycket om och men - lyckats ladda upp en film jag filmade från bryggan för ett antal veckor sedan. Tyvärr gör inte filmen vågorna riktigt rätta - det gungade bra mycket mer än vad det faktiskt ser ut som på filmen!
Men det är verkligen lite mer av ett konststycke att köra båt i hårt väder! Det kränger och hoppar och det blir svårt att stå upprätt. Den gången vi förlorade styrningen gungade det till och med mer än på filmen - så man hann faktiskt bli smått orolig för en liten stund!

AB 1 EX 1 GP 1, 2 VG 1

AB 1, 2, 3

Äntligen, äntligen har jag tillgång till en så bra internetanslutning att jag kan se filmer på nätet! Det har ju inte varit möjligt med båtens långsamma uppkoppling, men när vi nu ligger i Visby kan jag använda mitt egna bredband som är väsentligt mycket snabbare.
Så nu letade jag reda på det klipp ni kan se här nedanför - och den blonda tjejen råkar ju dessutom vara min syster. Det hela är taget från TV's Nyhetsmorgon samma dag som Kyrkomötet tog beslut om samkönade äktenskap.
Och det hela ger ju ungefär min syn på vad som faktiskt ett äktenskap ska stå för; nämligen kärleken mellan två personer oavsett kön. Nu vet jag ju att alla inte gör samma tolkning som jag, men det ska ju vara fritt för var och en att göra sin tolkning. Det är härligt att det alltså finns även representanter för kyrkan som också gör samma ställningstagande som jag förespråkar! Nämligen att man istället för att haka upp sig på könstillhörighet ska fokusera på kärleken till sin nästa.

Men just könstillhörigheten är ju inte bara i frågan om äktenskap man hakar upp sig för mycket på. Även om jag inte tror - eller i alla fall VILL tro - att det är reprentativt för kyrkan att resonera som så, så finns det ju många som inte anser att kvinnor ska vara präster. Det är ju ett resonemang som bara är ren idioti.
Som för alla andra yrken är det ju kvalifikationerna som ska styra och inte vilket kön man tillhör. Men att det i det moderna tider finns personer som inte inser det är ju rent skrämmande.

AB 1 DAGEN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 SMP 1

Bilden lånad från Nils Brown

Sista dagarna har jag varenda morgon vaknat med en molande huvudvärk. Javisst, det låter nästan som att jag varit upp och festat nätterna i ända, men så är det nu faktiskt inte! Jag har inte druckit en droppe sedan jag mönstrade på Vingatank i början av september.
Har idag konstaterat att det förmodligen beror på just det motsatta - helt enkelt för lite vätska. Jag har varit för dålig på att dricka vatten helt enkelt och det brukar ha en tendens att ge mig rejäl huvudvärk. Så nu springer jag i skytteltrafik mellan min hytt och byssan för att hämta nya vattenflaskor. Har redan tappat räkningen på hur mycket jag bäljat i mig bara idag, men det är åtskilligt redan! Trots att det inte är särskilt länge jag varit vaken.
Tur är väl också att jag byggde upp ett eget litet "vardagsapotek" innan jag gick ombord. Brukar vilja ha med mig lite egna mediciner till sjöss, även om det mesta i den vägen brukar finnas ombord. Men saker som värktabletter, nässpray och lite annat kan ju vara bra att ha ett eget förråd av. Så nu har mitt förråd av magnecyl börjat minska betänkligt. Även om tabletterna absolut inte återställer vätskebalansen i kroppen, lindrar de i alla fall huvudvärken rätt bra.

Sista dryga dygnet har jag äntligen kunnat använda mitt eget mobila bredband i och med att vi befunnit oss i Sverige. Det har känts som rena drömmen, även om det är ett av de absolut långsammaste som finns på marknaden så får det ändå inte att jämföra i seghet med båtens anslutning. Helt plötsligt känns det som allt går i expressfart på datorn! Och helt plötsligt börjar nu mängder med uppdateringar för datorn att formligen strömma in! Uppdateringarna installeras normalt sett automatiskt på datorn, men på båtens sega anslutning har det helt enkelt inte fungerat - det har gått på tok för långsamt och datorn har helt enkelt gett upp försöken. Men nu dråsar det in uppdateringar för flera veckor och jag får starta om, starta om och starta om för att uppdateringarna ska börja gälla...
Men det känns annars fantastiskt skönt att åtminstone för några dagar kunna ha en någorlunda vettig anslutning till internet. "Tunga" sidor som Youtube är det ingen som helst idé att försöka gå in på med båtens internet. Den klarar helt enkelt inte ladda sådana sidor. Så nu får jag passa på att njuta rejält! ;-)
Äntligen har jag i alla fall lyckats installera Skype igen! Sedan jag installerade om datorn för några veckor sedan har det inte riktigt velat fundera att installera, jag har bara fått upp felmeddelanden. Men nu lyckades det plötsligt - så för er som saknat mig där så finns jag åter nåbar!! :-)

Jag har nu på allvar börjat inse att jag faktiskt snart är klar med min utbildning och det är en nästan euforisk känsla. Om dett drygt halvår kan jag ha mina styrmanspapper i handen och börja jobba på allvar till sjöss! De 3,5 år som jag pluggat har passerat i en rasande fart och jag kan inte fatta att det är så länge jag varit igång. Det känns faktiskt som igår jag tog mitt pick och pack och flyttade till Kalmar för att börja plugga.
Det har ju varit gånger jag varit på väg att hoppa av, då jag tyckt det varit för motigt, tufft och kämpigt. Men så har jag alltid frågat mig alternativet varit - och har inte hittat något alternativ. Det finns helt enkelt inget annat jag kan tänka mig att utbilda mig till.
Det är ju i första hand sjön som lockat, men jag har ju redan tidigare valt arbeten som mer eller mindre haft med resor att göra. Det jobb jag varit längst på, var ju när jag jobbade på Arlanda som passkontrollant. Miljön på en flygplats har alltid på något sätt fascinerat mig och jag stortrivdes på många sätt.
Även om man jobbar på en flygplats, får man liksom känslan av att vara på bäg någonstans. Och det är nästan samma känsla jag nu får när jag hattar runt mellan olika hamnar. Det är ett jobb som ger lite mer utmaning än många andra jobb att vara till sjöss och njuter varje gång jag sätter mig på tåget eller flyget för att mönstra på någon båt.
Att sitta på ett kontor år efter år skulle ge mig själv rent klaustrofobiska känslor, jag skulle helt enkelt inte fixa det. Även om man på en båt är ganska låst till fartyget, så är det ändå en helt annan frihet än att sitta på ett kontor dagarna i ända. Sen är det inget fel att välja ett sådant jobb, om man trivs med det - men själv skulle jag inte göra det.

Jag brukar kunna reagera på olika sätt när man diskuterar det här med yrkesval och kommer in på personer som jobbat på olika "lågstatusyrken" hela sitt liv.
Min första, spontana reaktion brukar ofta vara "stackars människa, har du inte högre mål än så?". Men tänker man ytterligare ett steg, får man ju se det så att det är tur att alla är olika och att det finns personer som kan tänka sig att städa, sitta i kassan på Ica och att dela ut post varje dag - även om jag själv inte kan tänka mig att göra det år ut och år in.
Dels blir ju kvalitén på dessa arbetsplatser högre med personer som jobbat där i många år och verkligen kan sitt jobb - det gäller ju även där. Sen får man ju också se det så att alla värderar saker olika. För många kanske själva jobbet sig inte är det viktiga, utan att jobbet ger möjlighet till den fritid man vill ha. Många på Posten är kvar för att man har möjlighet att komma hem i bra tid på dagen till exempel - och på så vis har man möjlighet att ha en meningsfull fritid.
Så även om man kanske inte alltid kan förstå någons yrkes val, så respekterar man det ju! Vilket är en väldigt skillnad. Och att jag själv till exempel som extrajobb gått och städat varannan helg medan jag pluggat har ju haft just en sådan anledning. Jag fick arbetstider som perfekt klaffade med mina tider i skolan - och med tanke på vad jag gjorde, hade jag ändå en hyfsat lön. Och självklart skulle jag hellre gå och städa eller steka hamburgare på McDonald's än gå arbetslös år ut och år in. Men erbjöds ett annat jobb, skulle jag med största sannolikhet inte välja städjobbet....

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 SvD 1