Den första energitjuven jag själv råkade ut för var K, som jag lärde känna medan jag bodde i Stockholm. Det var första gången jag "råkade ut för" den typen av människor och från början hade jag inga större problem med hennes beteende. Men med tiden började jag störa mig lite på hennes sätt att vara, framförallt hennes väldigt självupptagna beteende. Saker som att hon kunde bjuda hem sig till mig utan att ens fråga om det var okej med mig först. Hon kunde ringa och fråga "Är du ledig från jobbet imorgon?" och var jag det, var bara svaret att "Bra, då ses vi och gör det och det!". Utan att hon verkade tänka på att jag kunde ha annat att göra än att träffa henne och jobba.
Skickade hon ett sms som jag inte svarade på inom 5-10 minuter, började det dråsa in nya sms med frågor om varför jag inte svarade, om jag nonchalerade henne och så vidare.
Hon kunde ta väldigt illa upp av att jag hade till exempel min syrra hemma hos mig på besök, men inte bjöd henne också - hon trodde att jag då skämdes för henne. Det var hela tiden hon, hon, hon...
Sakta, sakta började jag tröttna på henne och blev sämre och sämre på att höra av mig till henne.
Så vid ett tillfälle träffade jag en tjej - låt oss kalla henne H - via internet och vi hade en kort romans. En lördagskväll hade jag, H och en tjejkompis till mig bestämt att träffas. Min tjejkompis ville helst bjuda hem oss till henne men var tvungen att först kolla med sin sambo att det faktiskt skulle funka.
På onsdagen träffades jag och K för att bara ta en fika, hon frågade vad jag skulle göra till helgen och jag berättade att jag skulle träffa H och min kompis. Direkt säger K "Men vad kul! Vilken tid ska vi ses?"
För några sekunder blev jag helt ställd, men finner mig till slut något sånär och säger att jag ska kolla med de andra om det är okej att K följer med.  Jag  ville trots allt inte bara bjuda hem folk till någon annan utan att kolla med vederbörande först.
Det visar sig att det inte funkar med kompisens sambo att vi är där och vi bestämmer att äta middag hos mig istället. Jag försöker få tag i K, men lyckas inte. Så blir det lördag och vi äter middag, jag, H och min kompis. På måndagen ringer K och jag får världens utskällning. Jag får veta vilket svin jag är som inte bjudit henne, hon påstår återigen att jag skäms för henne, att psykfall som jag (hon syftar på min depression) inte borde få vara ute i samhället med tanke på att vi är farliga både för oss själva och andra människor. Och att det mitt ex påstått om mig med största sannolikhet var sant. Och det var ju minsann inte så konstigt att jag var en ensam och sorglig person om det var så här elak jag var emot alla mina bekanta...
Själv tyckte jag förstås att henne utbrott sa mer om henne än om mig. Jag slängde på luren och skickade sen bara ett sms och talade om att hon inte var välkommen att höra av sig igen. Tillbaka kom bara svaret "JAG HATAR DIG".

Nästa energitjuv var S, boende här i Kalmar. Jag hade en annons på Mötesplatsen, ville utöka min bekantskapskrets här i stan. Alltså bara vänner och inget annat, vilket också stod klart och tydligt i annonsen.
Per msn och mejl fick jag inga vibbar om att något inte var som det skulle, men ganska snart efter att vi bytt nummer började jag ana nästan exakt samma tendenser som hos K. Svarade jag inte "tillräckligt snabbt" på sms började hon ifrågasätta om jag ville ha fortsatt kontakt, detsamma om jag inte svarade på msn (där jag kan vara inloggad även om jag inte sitter vid datorn).
S var en fruktansvärt egocentrisk kvinna som älskade att prata om sig själv men visste ytterst lite om mig - eftersom jag knappt fick en syl i vädret. Och det var inte frågan om att hon tyckte man "behövde" prata 1-2 gånger per dag som vänner... Nej, det skulle var 6-7 gånger och runt timmen varje gång - och hon blev verkligen förolämpad om jag sa att jag inte hade tid. Jag hade ju trots allt ett jobb att sköta också (tyckte jag själv i alla fall).
Jag och S hann aldrig träffas, men redan på telefon fick jag instinktivt  den maggropskänsla av att det var så här hon var! Och till slut fick jag nog. Jag ville bryta kontakten, men göra det så snyggt som möjligt. Jag sa att jag inte tyckte att personkemin stämde, något jag tycker den ska göra även om man "bara" ska vara vänner. Sa att det inte var något hon sagt eller gjort, utan att jag bara inte tyckte det stämde mellan oss ens som vänner.
Helt plötsligt kommer anklagelserna rykande, den ena värre än den andra. Jag hade aldrig tyckt om henne alls, jag hade rent av hatat henne. Jag var en person som bara var ute efter sex, jag var elak, sexfixerad och kunde knappt vara i möblerade rum. Sådana som jag var knappt luft värda och hon kunde inte förstå att ens mina familj ville veta av mig.
Efter alla anklagelser svalde jag min stolthet och sa som det var, varför jag inte ville ha kontakt med henne. Jag talade om att jag betraktade henne som en energitjuv som bara pratade om sig själv och inte var intresserad av andra människor. Och att enda anledning till hennes raseriutbrott mot mig inte var att hennes anklagelser var sanna, utan att hon helt enkelt var för självupptagen för att kunna acceptera att hon fick ett nej. Sedan dess har jag inte hört av henne mer.