Tv-pejlaren lyssnade genom dörren. När han hörde ett tjattrande ljud från lägenheten utgick han från att det var en tv. Nu tvingas Tibor Siroky betala tv-avgift - för sina två papegojor.

Från och med skolåret 2010/2011 är toppbetygen som räknas inte längre 20,0 eller 5,0. Istället är det 22,5 - eftersom man då ska kunnan tillgodoräkna sig 2,5 så kallade meritpoäng. MEN det kan man bara göra om man gått en gymnasieutbildning år 2000 eller senare. Vi som gått i skolan tidigare får inte räkna om våra gamla betyg! Inte heller får vi utgöra en egen urvalsgrupp...
Jag tycker detta låter totalt idiotiskt. Ska inte alla få söka in till höskolan på samm villkor längre? Nej, istället ska vi som tog student före år 2000 få sämre chanser att kunna ta oss in på de utbildningar vi vill gå än de yngre - som tagit studenten från gymnasiet 2000 eller senare.
Men visar väl egentligen att regeringen säger en sak och sedan gör något helt annat. I detta fall SÄGER de att de vill uppmuntra folk att utbilda sig - men sedan försvårar de för en stor del av befolkningen att överhuvudtaget komma in på utbildningar de vill gå. Hur går den matematiken ihop? Jag kan inte få den att gå ihop alls. Känns lite som att man vill göra någon form av gallring, styra över vilka som ska "få" utbilda sig eller ej. Märkligt - och skamligt!

Under morgonen har nämligen Telias tidsserver skickat ut fel tid till kundernas telefoner. Vissa har klockor har legat nästan två timmar efter verklig tid. Och det är de kunder som använder GSM-nätet och har telefonen inställd på automatisk tidszon har råkat ut för problemet.

I slutet av januari i år omhändertogs Odell av polis och fördes till psykakuten vid S:t Görans sjukhus, efter det att hon ställt sig på Liljeholmsbron i Stockholm och låtsats vara förvirrad och desperat. Den spelade psykosen var en iscensättning av en liknande händelse på samma plats 1995 och ingick i Odells examensarbete på Konstfack. Syftet med konstprojektet var enligt Odell att blåsa liv i debatten om den slutna psykiatriska vården.
Psykvården dras absolut med enorma resursbrister - men varför då göra ekonomin än mer ansträngd på det viset som Odell gjort?!
Personligen betalar jag gladeligen höga skatter för en bra vård och för att de som behöver den också ska få rätt och bra vård. Men jag har absolut ingen lust att betala för att en lätt förvirrad konststudent ska få vård som hon inte behöver.
Poliserna som plockade in henne hade säkerligen behövts på annat håll för att göra vad de faktiskt är anställda för - nämligen gripa kriminella och utreda brott. Och psykpersonalen hade säkerligen andra patienter som var i bra mycket större behov av deras hjälv än var Odell var.
Vill man nu väcka debatt finns det garanterat andra bra sätt att göra detta på än att tära på samhällets resurser. Undrar vilke reaktionerna skulle bli om jag begick brott till sjöss med ändamålet att jag ska skriva mitt examensarbete till våren? Det kanske skulle vara nåt för mig att klura lite på nu, när jag går ut på praktik om en vecka? Göra något idiotiskt, urbota dumt - och sedan bara hävda att jag ska skriva mitt examensarbete och vill väcka debatt?! Om inte annat kan jag ju skicka ut lite falska nödmeddelanden och dra igång ett rejält räddningspådrag. Sen när de inte hittar någon nödställd, kan jag stå där glatt leende och göra långnäsa åt dem - för att senare skriva om det i mitt examensarbete. Bara exakt samma resonemang som Odell tycks föra...

Den första, en australiensisk kirurg, berättade:

- Vi fick in en kille som hade klämt sig i en tryckpress. Allt som var kvar var lillfingret. Vårt lag av kirurger lyckades konstruera en ny hand, byggde en ny arm och en ny kropp, så att när han till slut gick till arbetet blev han så effektiv att han gjorde 5 personer arbetslösa.

- Det är väl ingenting, sa en amerikansk kirurg.

- Vi hade en arbetare som fastnade i en kärnreaktor.. Allt som blev kvar var håret. Vi konstruerade en ny skalle, en ny kropp och nya organ och skickade honom tillbaka till arbetslivet. Han blev så effektiv att han gjorde 50 personer arbetslösa.

Den svenske kirurgen som hade suttit tyst och lyssnat harklade sig och tog till orda:

- En dag när jag var ute och gick kände jag lukten av en fis. Jag tog fisen till sjukhuset i en skräppåse, släppte den på bordet och började jobba. Först slog vi in fisen i ett rövhål, byggde nya skinkor, satte fast en ny kropp på den ena änden och ben på den andra änden. Till slut blev det en man som vi döpte till Fredrik Reinfeldt och han har tamejfan snart gjort ett helt land arbetslöst!

I USA är det förbjudet att...

...spela kort med en indian i Arizona...

...köra 100 varv i sträck runt torget i Oxford, Mississippi...

VARFÖR skulle man vilja göra det???

...spela golf på gatorna i Albany...
Har de så många hål i gatorna att det lockar till golfspel kanske man skulle göra nåt åt gatorna istället?

...mata aporna med cigaretter eller whisky i New Jersey

...fiska i pyjamas i Chicago
Nattfiske som är så mysigt!

...för skilda kvinnor att i Florida hoppa fallskärm på en söndag

...ta med sig ett lejon på bio i Baltimore

Finns det överhuvudtaget lejon där???

...knuffa en älg ur ett flygplan i Alaska

Hur får man överhuvudtaget in en älg i flygplanet?

...dansa till en nationalsång i San Francisco

...skrämma en häst i Pennsylvania

...cykla i en pool i Kalifornien

Skulle vilja se den som lyckas bryta mot denna lag!

...ha oralsex i San Francisco

Fy, vad tråkigt! Tur man inte bor där!

...kyssa en gravid kvinna i Iowa i mer än fem minuter

Får jag inte kyssa min gravida fru i mer än fem minuter, alltså?

...spela trumpet för att locka någon in i en butik i Indian Wells, Kalifornien

Skulle nån spela trumpet i en butik vet jag inte ens om jag skulle vilja gå in där...

...jaga val i Utah

Problemet är väl bara att Utah ligger mitt i USA och alltså inte ens har någon kust... Var har man då sina valar?

...dricka öl ur en hink i St Louis

Skulle inte ens tänka tanken att förstöra en så ädel dryck genom att hälla upp den i en hink!

...sova på ett kylskåp i Pittsburgh

VARFÖR skulle man vilja göra det???

...bära getskägg i Boston
Är alla Bostons getter arresterade nu, eller??

...gå på händerna över en gata i Hartford Connecticut

...svära på en minigolfbana i Long beach, Kalifornien

Vad är straffet? Plikta två slag??

...sova på en ostfabrik i South Dakota

Vem skulle vilja sova i den stanken?

...för två män i Longmeadow, Massachusetts, att bära ett badkar över stadens grönytor

Om man är tre då?

...flyga drake i Washington

...äta samtidigt som man simmar i Ocean City

Hur bryter man mot denna lag???

...äta vattenmelon på en kyrkogård i Spartanburg

...varför finns det parkeringsplats för rörelseförhindrade framför skridskobanan?

...varför beställer folk en dubbel osthamburgare med stor pommes frites och Cola light?

...varför köper vi hotdogs i tiopack och korvbröd i åttapack?

...varför målar kvinnorna sina ögon med öppen mun?

...varför är inte ordet förkortning kortare?

...varför trycker vi på start när vi vill stänga av datorn?

...varför finns det inte kattmat som smakar mus?

...varför står det på hundmatburken "ny, bättre smak", vem har testat detta?

...att alla känner väl till flygplanens svarta låda, som alltid håller sig oskadd. Varför tillverkar man inte flygplanen av samma material?

...varför trycker du fjärrkontrollens knappar hårdare när batterierna är nästan slut?

...varför tvättar vi handdukarna, händer är väl rena när de torkas?

...varför använde Kamikaze-piloterna hjälm?

...hur har man fått skylten "gå inte på gräsmattan" ut till mitten av gräsmattan?

...när ett ord är fel i ordboken, hur vet man det?

...har arbetarna på Lipton kafferast?

...när jag köper en ny bumerang - hur blir jag av med den gamla?

...varför har byggnader som ska vara öppet dygnet runt överhuvudtaget lås?

ca 4 port

8-10 normalstora potatisar

4 hg köttfärs

2 msk ströbröd

1 burk krossade tomater

1 tsk salt

peppar

4 skivor vitt bröd

2 dl hackad persilja

4 msk margarin

2-3 vitlöksklyftor

1. Sätt ugnen på 250 grader.

2. Skala potatisen och skär den i klyftor. Förkoka i 5 minuter.

3. Mät upp ströbrödet i en skål.

4. Häll upp tomaterna i en sil eller durkslag och låt sila över ströbrödet. Låt stå tills tomaterna runnit av ordentligt!

5. Skär under tiden av kanterna på brödskivorna och smula sönder brödet i en skål.

6. Blanda brödet med smör, persilja och vitlök.

7. Blanda köttfärs, salt och peppar med ströbrödet och spadet från tomaterna.

8. Forma köttfärsblandningen som en limpa i en smord, ugnsfast form.

9. Bred de avrunna tomaterna över köttfärslimpan och lägg brödblandningen i ett jämnt lager däröver.

10. Lägg den förkokta potatisen i en krans kring köttfärsen (får det ej plats kan man använda två formar) och grädda i 20 minuter.

TIPS!!

Krydda gärna tomaterna med basilika (finns även färdigkryddade krossade tomater att köpa) och smula i 50-75 gram feta ost i de avrunna tomaterna innan det breds ut över köttfärsen. För lite godare klyftpotatis - lägg dem i en separat form använd olivolja istället för fett och krydda med oregano och salt. 1-2 kryddmått sambal oelek i köttfärsen ger också lite extra smak och sting! :-)

ca 3-4 port

1 kg oskalade räkor
smör eller margarin
1 tsk curry
1-2 pressade vitlöksklyftor
1 krm cayennepeppar
2 msk tomatpuré
1 tsk soya
2 dl creme fraishe

½ dl ströbröd

1 msk potatismjöl

1 ½ dl vatten

1 ägg

1 tsk salt

1-2 krm peppar

1 msk soja

ca 100 gram grekisk fetaost

6 marinerade soltorkade tomater

½ kruka basilika (alt. ½ paket frusen basilika)

1. Sätt ugnen på 200 grader.
2. Blanda ströbröd, potatismjöl och vatten. Rör ner köttfärs, ägg, salt och peppar.
3. Lägg ut bakplåtspapper eller plastfolie på arbetsbänken. Platta ut köttfärsen till en ca 1 cm tjock rektangel.
4. Smula eller skiva osten tunt och lägg över färsen.
5. Strimla tomaterna och grovhacka basilikan och strö detta över färsen.
6. Rulla ihop till en avlång rulle (ett "varv") och lägg över på en smord ugnsfast form.
7. Pensla köttet med soja och grädda ca 45 minuter i nedre delen av ugnen. Lägg på en bit folie om ytan verkar få för mycket färg.

Han viker av runt hörnet och promenerar längs nästa öde gata, stannar nästan per automatik till vid övergångsstället innan går över gatan och promenerar ned emot kommunhuset. Han plockar fram passerkortet ur fickan och går in i källarvåningen. Det sprakar och blinkar om lysrören i taken när han tänder och det kyliga ljuset sprider sig mellan de kala betingväggarna. Skottkärran, spaden, skyffeln och kvasten stod där han hade lämnat dem dagen innan och han börjar plocka ihop sina saker. Halv fyra började hans arbetspass, så det var fortfarande gott om tid - men ju tidigare han blev klar, ju tidigare fick han komma hem.

Smaken av kaffet satt fortfarande kvar i munnen. Han kunde fortfarande höra det svaga pipandet från kaffekannan när kaffet började koka på spisen hemma i hans lilla lägenhet. Kurrandet från katten när han la upp några sardiner åt henne på ett fat och ställde ner på golvet bredvid skålen med grädde. Så det svaga ljudet från radion på köksbänken. Så en rask promenad till jobbet. Det gick ganska fort att gå, knappt 20 minuter, och det var en underbar känsla denna tid på dygnet. Framförallt nu frampå vårkanten med ljuset, alla dofter och ljud från fåglarna som började återvända. Morgonmänniska hade han alltid varit och trivts med att vara uppe före alla andra. "Sova är för amatörer" tänker han för sig själv och ler lite snett.

Hans morgonpigghet hade kommit redan som ganska ung när han tillbringade en stor del av somrarna i sin sommarstuga ute i skärgården. Fisketurerna i soluppgången hörde till dagens höjdpunkter. Att ge sig ut på det spegelblanka havet och dra upp näten som lagts ut kvällen innan, åka tillbaka in i den lilla småbåtshamnen med en svärm fiskmåsar - likt en svärm med myggor - efter båten och som hoppades på att få sig en godbit. Så frukost i täppan under syrenerna sedan näten och fisken var rensade. Det var tider det...

Han slår upp dörren ut mot gatan och håller nästan på att springa ihop med ett jäktat tidningsbud som kommer sättande med sin kärra i hög fart efter trottoaren. Den unga mannen var genomblöt av svett och såg rejält stressad ut. Han sätter av emot gallerian en bit bort, där säkerligen en och annan tidning skulle delas ut till affärer och de boende som hade sina lägenheter i takvåningen.

"Jag är trots allt inte ensam om att vara vaken den här tiden på dygnet" tänker han och slår igen dörren efter sig. Han viker av åt vänster och går runt hörnet in på gågatan. Över övergångsstället, så ner till den lilla parken med sin bussterminal och kanalen som rinner igenom. Han sneddar över nästa korsning och har nu museet till vänster och banken på andra sidan gatan. Han skjuter skottkärran framför sig upp mot nästa bank på vänster sida och vidare fram till den lilla parken vid biblioteket och Stadshotellet.

Utanför hotellets entré ställer han ifrån sig skottkärran och plockar upp sin kvast. Det var måndagsmorgon och det syntes att det gått livat till under helgen. Krossat glas, cigarettfimpar och mängder av skräp låg kringstrött på trottoaren vid dörren och kring den för säsongen nyöppnade uteserveringen. Han snirklade sig runt serveringen, fram och tillbaka några gånger med kvasten, det blev en rejäl hög med skräp. Lite stelt böjer han sig ned med skyffeln och sopar upp skräpet. Ryggen värker, han börjar bli gammal. Eller var det bara ett ganska hårt liv som började ge sig till känna? Vad var det hans brorsdotter sagt vid något tillfäller? "Det är dags att börja betala tillbaka vad du lånat av framtiden". En förståndig flicka det där! För särskilt hälsosamt hade han ju inte direkt levt genom åren. Och det började han få ångra nu.

"Fast ångrar jag mig egentligen?" frågade han sig själv emellanåt. Han hade ju levt det liv han hade velat ha - han hade rest, jobbat med det han ville göra, ätit det han hade velat äta och faktiskt någotsånär tänkt på vad han stoppat i sig. Han ansåg nog ändå att han haft ett bra liv och hunnit med mer än de flesta. Men visst, nog hade han kunnat tänkt lite mer på sin hälsa än vad han gjort. Rökningen var inte det bästa han gjort emot sin kropp och det började märkas nu. Han fick tacka sin lyckliga stjärna att den inte gjort honom sjuk - fast det skulle väl hinnas med det med om det ville sig riktigt illa.

Han börjar skjuta skottkärran framför sig nedåt gatan. Han ställde ifrån sig den utanför det anrika fiket i nästa kvarter. Hur länge hade det legat där? Det måste vara åtskilliga år, 50-talet någon gång hade det öppnat om han inte mindes helt fel. Närmare 60 år med andra ord...

Sopkvasten får återigen börja göra nytta, dess strån spretar ner mellan gatstenarna och får med sig allt skräp. Helgens festande hade pågått även här noterar han. Flaskor och cigarettfimpar ligger kringströdda och avslöjar ett vilt festande längs gatan. Men det var också en vanlig väg att gå mellan olika krogar i staden och till bankomaterna en bit längre bort. Han undrade sakta hur det var att vara ung och försöka få tillvaron att fungera i denna lilla stad. Genom åren hade han sett hur neddragningarna hade börjat bli riktigt påtagliga med nedlagda fabriker, industrier och företag. Allteftersom företagen och arbetena försvann, försvann också människorna och därmed möjligheterna till nöjen och annat att fördriva fritiden med. Hade han själv varit ung hade han knappast valt att bo kvar här, det tycktes inte längre finnas mycket till framtid i denna en gång blomstrande industristad vid havet. Men å andra sidan - tänkte han - det var ju trots allt sista åren han själv hade rotat sig här igen sedan han som för många år sedan flyttat iväg. Men då var det ovanligt att man lämnade sin hemtrakt, då bodde man ofta kvar där man var född och uppvuxen.

Hans föräldrar hade inte gillat det. Först hade han flyttat till Stockholm, sedan Uppsala och så småningom gått till sjöss. Så hade han levt i hela sitt liv, varit till sjöss och under den lilla lediga tid han hade bott på olika härbärgen i land. När man sedan fick mer ledighet iland hade han köpt ett litet hus mellan Stockholm och Uppsala. Ett evighetsprojekt, där han påtat i trädgården, målat och byggt till. Men så hade huset brunnit ned, han hade istället för att bygga upp huset valt att flytta tillbaka till sina hemtrakter för att komma närmare sina åldrande och sjukliga föräldrar. Nu var de bortgångna sedan länge, men han hade inte längre några planer på att flytta igen. Han var för gammal för det.

Men han hade levt ett liv som få hade levt. Han hade rest och sett sig omkring och provar på massor med saker. Hur många språk hade han lärt sig genom åren? Fyra blev det förutom svenska. Båten han hade jobbat på hade rest till de mest märkliga platser runtom i världen och på den tiden det begav sig att vara sjöman hade han kunnat gå iland titt som tätt och se sig omkring. På den tiden kunde man leva upp till ryktet att en sjöman har en kvinna i varje hamn, tänkte han småleende för sig själv. Nu fanns inte längre den möjligheten att gå iland, båtarna ligger i hamn alldeles för kort tid.

Han närmade sig den lilla skoaffären i hörnet mittemot museet. Skottkärran började redan bli halvfull med skräp. Det var en av de få gator som fortfarande sopades för hand, i övrigt var det maskiner som gjorde arbetet. Och det var säkerligen bekvämare för dem som ska göra jobbet.

Några lappar från bankomaten till banken i samma kvarter virvlar runt i vinden. Han lyckas fånga upp dem och de hamnar med resten av skräpet i skottkärran. Han går över gatan och samlar ihop det skräp museibesökarna strött omkring sig innan återigen kommer ner till den lilla bussterminalen vid kanalen. Han var nu halvvägs genom sitt lilla "distrikt". På en bänk slår han sig sakta ner och plockar fram sin pipa, stoppar den och tänder. Tidningsbudet han någon timme tidigare slog upp dörren emot kom återigen springande med sin kärra. Han kunde konstatera att tidningsbudet nu började ha svett som lackade i pannan efter allt springande i trapporna. Brevlådor hördes på håll öppnas och stängas när tidningar slängdes ner i dem.

En flock gäss flyger lågt över hustaken och landar vid den lilla sjön en bit bort. Det var i övrigt lugnt och stilla i den lilla staden så här innan rusningen började komma igång. Han tittade på sin klocka. Tio över fyra. Det skulle ta långt över en timme innan man började märka av att folk började vakna och bege sig emot sina arbeten.

Sakta reser han sig upp, det värker en aning i rygg och knän. Jag börjar bli gammal, tänker han. 67 år, man är ingen ungdom längre direkt. Han närmar sig sin skottkärra för att hämta kvasten igen. Men så stannar han till. På en av busskurerna satt en affisch som drog till sig hans uppmärksamhet för ett ögonblick. "UT MED DRÄGGET" vrålar rubriken. Han plockar upp sina läsglasögon och tittar lite närmare. Under rubriken står med aningen mindre text:

Han känner hur ilskan börjar koka inom honom. "De jävlarna kan ju varken geografi eller svenska!" muttrar han och höjer handen för att riva ned affischen. Men så hejdar han sig med armen uppsträckt i luften. Vi HAR faktiskt yttrandefrihet i det här landet, tänker han. Men å andra sidan säger min anställning att allt skräp ska ta bort! Han fullbordar armrörelsen han precis påbörjat, river ner affischen och skrynklar ihop den. Ur fickan plockar han ut sin tändare och tänder eld på pappersbollen i handen. Han låter det brinnande pappret falla till marken där det sakta brinner ut. Så sopar han ihop resterna och lägger skräpet i skottkärran. Med en känsla av tillfredsställelse fortsätter han sitt arbete uppemot gågatan med blomsterhandeln till vänster och urmakaren och guldsmeden till höger. En svag doft av blommor tränger ut från blomsterhandeln och några blomsterblad virvlar runt för vinden.

Solen började sakta värma en aning, det verkade kunna bli en fin dag. Än så länge var det nästan vildstilla, bara tillräckligt mycket vind för att virvla runt lite svagt med skräpet som låg kringstrött på gatan. Han stannar per automatik till vid korsningen för att se sig för, men det föreföll ganska onödigt den här tiden på dygnet - trafiken var obefintlig och han drog sin skottkärra över till andra sidan gatan för att fortsätta sopa.

Ett foto hamnar bland skräpet i den lilla högen han samlat ihop. Han böjer sig ned och plockar upp det. Fotot föreställde en liten flicka och vad han antog var flickans mamma, de log glatt emot kameran. En blond liten flicka med ett rött hårband och rosa klänning, mamman var aningen mörkare och hade en vacker sommarklänning med blommor på. Han gick bort till banken på hörnet och fäste fotot i hörnet på skyltfönstret. Kanske den rättmätiga ägaren hittade fotot...

Några barn hade han själv aldrig skaffat, han hade prioriterat annat i livet. Han hade levt ensam hela sitt liv och trivts bra med det, hade aldrig haft någon längtan efter familj. Istället hade han byggt ut en stor bekantskapskrets, han hade rest jorden runt och sett sig omkring. Ett liv han hade älskat och kände inte att han ångrade någonting. Många höjde på ögonbrynen och tittade konstigt på honom när han berättade de, själv kunde han inte se något konstigt i det - alla gjorde vi ju våra val här i livet och alla är vi olika. Konstigare än så är det ju inte. Men det var inte alla som resonerade så. Det var inte alla som förstod honom, själv kunde han inte förstå dem som valde att bilda familj. Själv kände han sig instängd i den typen av liv, att det berövade honom hans frihet på något märkligt vis. Så hade han alltid resonerat och kunde föreställa sig att leva livet på något annat vis. Och tur är väl att vi alla är olika, att det finns människor för allt. Visst hade han känslor som alla andra, visst hade han haft relationer, men hade aldrig velat flytta ihop med någon - där gick gränsen. Han behövde sin egen vrå av världen, där han kunde dra sig undan och vara för sig själv - han ville själv kunna välja när han ville vara social och inte. Sitt sällskap fann han i katten därhemma, i att kunna ringa till folk när han ville - men ville inte ha folk inpå sig dygnet runt, det orkade han inte med.

När han till och med valt att resa ensam hade folk också rynkat på ögonbrynen, hur kunde man vilja det? Men det finns en tjusning även med det. Man kommer alltid i kontakt med folk ändå under resans gång och trivs man i sitt eget sällskap finns inget som hindrar att göra saker på egen hand. Och det var just det han gjorde - trivdes i sitt eget sällskap.

Han vaknade ur sina tankar av en lastbil som plötsligt dundrad förbi nästan framför näsan på honom. Han hade redan hunnit fram till nästa korsning utan att egentligen tänka på det. En stor hög skräp hade det hunnit bli, han gick iväg efter kärran och sin skyffel. Så över nästa korsning, till höger den lilla sytillbehörsaffären och en frisörsalong intill. Tvärsöver gatan en musikaffär och en fotoateljé. Förstrött sopade han sig fram längs gatan uppemot trafikljusen. Han passerar det lilla glasmästeriet i källarvåningen i det gamla 20-talshuset. Fönstren var smutsiga och lite smutsiga, det förvånade honom att fönstren såg ut så i ett glasmästeri - knappast särskilt bra reklam! Vid något tillfälle hade han varit in i huset och han mindes hur förfallet det hade varit inne i trappuppgången. Färg som hängde i flagor från väggarna, att det luktade gammalt och instängt.

Han låter skräpet ligga, vänder tillbaka med sopkvasten i handen mot skottkärran längst ner i backen vid syaffären. Han korsar gatan med kärran och börjar arbeta sig uppför gatan igen, nu på andra sidan. Sakta började hans korta arbetsdag lida emot sitt slut, rundan slutade vid trafikljuskorsningen. En snabb titt på klockan, kvart i fem. Det gick inte att klaga på. Några minuter till så skulle han vara klar. Den lilla hög han nu samlat ihop hamnade i skottkärran, han korsade snabbt gatan och plockade ihop sin andra hög innan han började gå emot kommunalhuset.

Väl nere i källaren igen tömde han skottkärran och ställde ifrån sig sopen och skyffeln. Han började gå hemåt. Det skulle nu bli en andra frukost och en liten tupplur. Det brukade han alltid göra när han kom hem.

Sakta började den lilla staden vakna till liv. En och annan bil svepte förbi med någon morgonpigg arbetare, någon cyklist här och där. Han körde förstrött ner händerna i byxfickorna och promenerade hemåt.

Över trädtopparna började solen stiga uppåt som en stor, röd boll och himlen färgades i regnbågens alla färger. Fåglarna kvittrade och det doftade underbar från alla som började slå ut denna tidiga junimorgon. Det är sådana här morgnar man ska var lycklig, tänkte hon. Man ska njuta, man ska koppla av, kanske förbereda en picknickkorg och ge sig iväg till en strand frampå dagen. Avsluta dagen med en god middag i solen på uteplatsen. Kunna njuta av livet, se de ljusa stunderna i tillvaron - de där små, obetydliga tingen. Men någonstans på vägen har stinget försvunnit, glädjen fanns inte där längre.

Så fort hon la huvudet på kudden började tankarna virvla. Huvudet känndes plötsligt konstigt tomt trots alla tankar som virvlade runt. Det blir svårt att fokusera, samla tankarna och koppla av. Hjärtat började plötsligt slå som att det skulle hoppa ut ur bröstet, kroppen skakade och lakanen blev våta. Trots att svetten rann längs kroppen frös hon. Minnena fanns där och kom krypande över henne i mörkret som en hoper osaliga andar som inte vill hålla sig borta. De drog, de slet och de ryckte. Det dånade i huvudet trots att det var alldeles tyst i rummet.

Så hade det varit varje natt i månader, eller var det år? Hon visste inte längre hur länge det hade varit så här. Hon kunde inte sätta fingret på när allt började, när tillvaron och vardagen plötsligt blev ett suddigt töcken, ett okontrollerbart kaos. Allt flöt ihop, gränsen mellan dag och natt suddades ut - alla dagar känndes likadana. Vilken dag var det idag? Hon kunde inte minnas. Hon tittade på den lilla rutan på armbandsuret där datumet stod. Tredje juni. Det är sommar!

Hon mindes tillbaka till somrarna som liten, i familjens sommarstuga i skärgärden. Då var hon glad. Somrarna var alltid något speciellt. När de kom med färjan till den lilla kajen och morfar stod där och tog emot. Hennes morfar som alltid var lika glad över att se henne, som slängde upp henne högt i luften och bollade runt med henne med ett stort hjärtligt leende på läpparna. Hur det kittlade i magen när han slängde runt med henne, hur han drog upp hennes tröja och blåste på hennes mage. Hans skäggstubb som kittlade mot huden.

Hon har alltid älskat somrarna, då har hon levt ut, blommat upp som blomsterängarna kring hennes lilla hus. Hon har blivit glad och pigg - av ljuset, värmen, dofterna och fågelsången. Men nu... Ja, vad hade hon kvar nu? Hon klarade inte längre att njuta av något.

Sakta reste hon sig upp och gick in köket. Är det någon vits att försöka sova lite? Tveksamt. Hade hon sovit någonting alls inatt? Hon visste faktiskt inte. Kanske hade hon glidit in i någon lätt slummer, kanske inte. Det gick inte riktigt att sätta fingret på. Klockan på köksväggen visade på tre minuter över fem. Det var fortfarande tidigt, fortfarande kunde det finnas en viss chans att hon skulle kunna få lite sömn.

Hon öppnade skafferidörren och plockar fram lite bröd, ur kylskåpet smör och ost. Någonstans kände hon sig ändå lite hungrig, det var ovanligt. En macka skulle hon nog ändå få i sig. Hon kastade en blick på kaffebryggaren, det hade verkligen varit gott med kaffe till smörgåsen. Men skulle hon ha minsta chans att få en blund, då vågade hon inte ta något. Det fick bli mjölk istället. Hon återvänder till uteplatsen och solen. En liten gnutta tillfredsställelse gav det ändå att sitta där, att höra fåglarna kvittra och känna på dofterna i den stilla försommarmorgonen.

Det hördes en duns från hallen. Morgontidningen. Stilla funderade hon över varför hon inte sagt upp den, det var länge sedan hon hade läst den särskilt grundligt. Den kom varje morgon och blev mest liggande. TV tittade hon nästan aldrig på så hon läste inte ens TV-tablån längre.

Smörgåsen smakade rätt bra ändå, någonstans hade hon lite aptit kvar trots allt. Kroppen kändes nu än tyngre, än mattare. Ögonlocken kändes som två tunga klot som knappt gick att hålla uppe. Hon gäspade. Det kunde vara värt ett försök att sova. Hon tog med sig glaset till diskbänken och gick emot sängen. En obehagskänsla fyllde kroppen så fort hon närmade sig sovrummet. "Slappna av", manade hon sig själv, "det KAN gå!". Hon kröp ner under täcket och försökte lägga sig tillrätta i sängen. Det var svårt att ligga still, kändes som myror i hela kroppen.

Med ett ryck flyger hon upp ur sängen. Hon hade skrikit. Väckarklockan visar kvart i nio. Lite över en timme hade hon lyckats sova trots allt.

Vad hade fått henne att skrika? Det hände ibland att hon gjorde det av sina drömmar, men nu kunde hon inte riktigt minnas. Vimmelkantigt tar hon sig till badrummet och blaskar av ansiktet i kallt vatten, går vidare till köket där hon sätter sig under fläkten och tänder en cigarett. Hon borde egentligen sluta, men kände att det inte var riktigt vad hon orkade med just nu, inte en påfrestning till.

Så började minnena av drömmen komma krypande tillbaka till henne. Hon blev jagad, men sprang alldeles för långsamt. Det var den vanliga drömmen, den ständigt återkommande. Hon jagades av flera personer som ville göra henne illa, väldigt illa. De skrek efter henne, kommenterade hennes utseende och kläder, hånade henne medan hon vettskrämd försökte springa ifrån dem.

Drömmen väckte alltid samma minnen, samma minnen från hennes skoltid. Då jagades hon inte bara i sina mardrömmar utan kors och tvärs över skolgården - och då var det inte längre bara en läskig dröm, utan en skrämmande verklighet. Hon hånades och bannades, blev slagen och provocerad. Allt hon gjorde var fel, han sa var galet, hennes kläder fula, åsikter knäppa. De hittade alltid något att driva med henne för. Hur stod hon egentligen ut i alla år, brukade hon fråga sig? Tio långa år med ständiga plågoandar, tio år av plåga och förnedring.

Minnena var många och dök då och då upp i hennes drömmar om nätterna - de gånger hon klarade att sova. En gång blev hon indragen i ett soprum av ett gäng tjejer. Någon av dem hade stulit en lärares plånbok från lärarrummet med en ganska ansenlig summa pengar i. Nu ville givetvis läraren ha igen sin plånbok och tjejgänget försökte få henne att ta på sig skulden för stölden. Hon vägrade.

"Vi kommer ändå sprida ut att det var du" sa de, "alla kommer att få veta vilken tjuv du är!"

De står i en halvcirkel runt henne där hon står i ett hörn, en av dem med plånboken i handen. Alla har ett hånfullt leende på läpparna.

"Du kan ta plånboken och gå erkänna själv, då kommer du lindrigast undan!"

"Vad händer annars?" stammade hon, fast hon egentligen redan visste. Tjejerna gapskrattar.

"Ska vi visa henne? Ska vi ta en liten demonstration?" sa en av dem. Hon böjer sig ner efter en planka som låg på det karga cementgolvet.

"Vill du veta vad som händer? Eller, jag har ändrat mig! Det kommer hända ändå!"

Plötsligt viner plankan genom luften och träffar henne över vänstra låret. Det högg till likt en yxa som någon kört in i benet. Hon faller ner på knä av smärtan. Nästa slag kommer över ryggen och hon hamnar liggande på mage på det kalla betonggolvet. Men så kommer ett ljud som inte borde kommit nu. Plankan faller i golvet bredvid henne. Va? Var det redan över? Hon lyfter försiktigt på huvudet trots smärta i rygg och ben. Då kom sparken - rätt i ansiktet så att hon snor runt och hamnar på rygg. Blodsmaken tränger fram i munnen. En spark till, nu i magen. Hon kippar efter luft.

Så var plötsligt allt stilla. Hon hör som på avstånd dörren till soprummet slå igen och hon är plötsligt ensam i rummet med stanken av sopor. Hur länge hon blivit liggande kunde inte säga, hon måste svimmat av smärtan. Nästa minne var sjukhussängen. Hon hade ljugit för sina föräldrar, sagt att hon ramlat från klätterställningen. Det hade knappast trott henne, men av någon anledning inte rotat vidare i det hela.

Hon rös till av minnet, det är inte långt ifrån att tårarna börjar välla fram. Hon stålsätter och lyckas skjuta undan minnet. Hon tittar ner och upptäcker att hon fortfarande inte klätt på sig. Över ena köksstolen hängde en t-shirt och ett par träningsbyxor. Hon drog på sig dem. Kroppen kändes rastlös, det kröp i hela kroppen. En promenad brukar få bort den värsta rastlösheten och hon drog bestämt på sig en tunn jacka och ett par skor. Tyst sköt hon igen dörren efter sig och kom ut i solen som nu börjat värma.

Hon hade en invand runda som hon ofta gick under sina sömnlösa nätter, det har blivit några gånger vid det har laget och det är nästan att skorna själv hittar runt. Hon följer stigen genom en liten skogsdunge och kommer ner till den lilla småbåtshamnen bredvid badstranden. Här kommer det om några timmar vara fullt med lekande barnfamiljer och solbadande tonåringar. Barn som leker i strandkanten, ungdomar som grillar och lyssnar på musik. Hon viker av åt vänster och går efter strandkanten.

Hon hade en gång drömt om att jobba till sjöss. Hon hade tyckt om matlagning och hade velat jobba som kock på en båt. Och jovisst, hon hade också sökt in till utbildningen och kommit in. Men så hände olyckan med stort O. Eller från början var det ingen olycka, det var rakt igenom något positivt. Hon hade blivit kär. Träffat en kille med strålande leende, brinnande ögon och en rent fantastisk charm. Hon föll pladask, men han kunde inte flytta någonstans just då och hon hade tackat nej till sin plats på skolan. De flyttade ihop efter bara några månader. Allt var frid och fröjd och han var lycklig.

Men så började det komma små, små saker. Lite svartsjuka, en och annan anklagelse. Så blev han ångerfull och bad om ursäkt.

Så en fredagskväll hade hon varit på personalfest. Det blev sent och hon hade dansat några danser med sin manlige chef. Inget mer med det hade hon tyckt. På samma fest hade även en kompis till hennes pojkvän varit.

När hon kommer hem sitter hennes pojkvän uppe trots den sena timmen och väntar på henne. Hon märker direkt att han var arg. Att han hade temperament visste hon redan och det märktes lång väg när han var irriterad eller arg. Det blev en hetsig diskussion, han var svartsjuk och började genast anklaga henne för att ha en affär. "Är det därför du jobbar över så ofta?", "Fan heller att du gör annat än att knulla på jobbet!", "Du behöver inte ljuga! Klart jag fattar hur det ligger till! Tror du jag är dum?".

Hon blev lite rädd för hans plötsliga beteende men försökte ändå förklara, försökte få honom att förstå. "FAN vad du ljuger!" Plötsligt ryker en vas genom luften. Hon inser först för sent vilken vas det var - den hon ärvt efter sin mormor. En oersättlig vas både vad gäller pengar och minnen. Hon blir först ledsen, sedan arg och skriker tillbaka. Nästa sak hon minns är att hon ligger på golvet med blod rinnande från pannan och en bultande smärta över tinningen. En spark i magen, en annan över ryggen och så över benen. Hon skriker. Av smärta, av ilska, av rädsla. Saker flyger genom rummet och han är plötsligt helt vansinnig, helt oresonlig - som ett rasande odjur.

Återigen vaknar hon på sjukhus utan att egentligen minnas hur hon kommit dit. Hennes pojkvän sitter på en stol bredvid sängen och det syns att han gråtit. Han bönade och bad henne att förlåta honom för det han gjort, något hon också i sin enfald gjorde. Detta som hon själv tidigare förfasat sig över att misshandlade kvinnor gjorde, nu gjorde hon själv samma misstag.

Men tiden gick och det blev fler slag och sparkar, bråk, gräl, blåmärken, sår och brutna ben. Till slut tog hon mod till sig och lämnade sin pojkvän, polisanmälde honom. Det blev rättegång och han fick nåt åt i fängelse och kom sedan ut igen - hämndlysten som aldrig förr. Hon förföljdes, han dök upp i hennes hem besöksförbud till trots. Och det hela slutade med att hon till slut hamnade i det lilla huset hon nu bodde i under skyddad identitet.

Stigen vek av upp från vattnet och in i ytterligare ett litet skogsparti. Fåglarna kvittrade, solen sken och dofterna var ljuva. Men de nådde på något vis inte fram till henne. Hennes tillvaro var som en kupa - allt skedde på något vis på avstånd utan att hon knappt hörde och såg det.

Borta bland träden började hon skymta sitt lilla gula hus med vita knutar. Tanken av att komma hem igen väckte på något vis ångestkänslorna igen. Det var som att rummen var laddade med någon form av ångest, dålig karma - så fort hon kom innanför dörrarna kom paniken och ångesten tillbaka. Kravet på sig själv att vila och sova, sköta hushållet...

Hon rotade i fickan efter nycklarna och hittade dem någonstans långt ner. Väl innanför dörren började oron åter krypa över henne, det var som det vilade en dimma av oro och ångest mellan husets väggar. Yrseln, oron, hjärtat som började skena... Det var ljust av solen som sken in genom fönstrena, för bara en tid sedan hade hon varit lycklig av detta vackra väder, hon hade njutit och tagit tillvara på dagen. Men nu... Hon förmådde inte längre njuta av tillvaron och ta tillvara på den. Hur långe hade detta egentligen pågått? Hon hade helt tappat greppet och tidsuppfattningen för när det börjat. Sömnproblemen, ångest, oron - det kändes som dessa känslor funnits där i evighet.

Läkarbesök hade det blivit, hon hade bönat och bett, ringt, tjatat och gråtit. Någon hade skrivit ut en ask sömntabletter, en annan mumlat om tecken på depression och ordinerat henne kosttillskott. Tillvaron kändes än mer som ett okontrollerbart kaos. Hon orkade inte ta hand om sig själv. Varför stiga upp? Varför duscha och byta kläder? Fanns det någon mening alls? Paniken när det närmade sig sängdags - bara ordet sova fick henne att drabbas av panik. Dagar och nätter flöt ihop till ett töcken, något oidentifierbart som inte gick att sära på. Tiden och livet tickade förbi i en evig kamp att bita sig fast vid livet.

Hon tittade på klockan. Halv elva. Hon var obeskrivligt trött. Tröttheten fick kroppen att verka och kännas obeskrivlig tung, ögonlocken var tunga som bly. Men bara att kasta blicken emot sovrummet fick henne att drabbas av panik och kroppen började skaka nästan okontrollerat. Svetten kom krypande.

Rastlöst vandrade hon runt i huset en stund. Försökte skaka av sig överskottsenergin. Någonstans ville hon göra något för att få tiden att gå. Men vad? Hon orkade inte, drabbades direkt av beslutsångest. Orken fanns inte där. Beslut var alltid svåra att ta. Vad ska jag äta till middag? Vad ska jag ha på mig? Ska jag städa eller tvätta? Saker blev istället liggande.

Tiden tycktes masa sig iväg. Hon slog sig ner framför TV:n, men slog snabbt av den igen. Ingen ro, ingen koncentration alls. Men samtidigt totalt orkeslös. En märklig känsla. Hur länge till skulle hon orka? Livet verkade sakta men säkert rinna ur henne. Lusten, stinget - inget av det fanns längre där.

Sakta sköt hon upp glasdörren till altanen och satte sig i en av solstolarna i vit plast. Hon tände en cigarett. Det blev alldeles för många per dag, hon levde mer eller mindre på cigaretter. Mat? Nej, det fick hon inte i sig i några större mängder.

Det hade börjat blir riktigt varmt i solen nu, det skulle bli en fin dag. Hon slöt ögonen en stund, försökte slappna av. Men det kröp i kroppen. Halvrökt krossades cigaretten i askfatet, hon reser sig och går in. I badrummet faller hennes blick på asken med sömntabletter hon hade fått utskriven efter mycket tjatande. Den är var knappt öppnad. Det var många gånger hon tänkt tanken, men på något vis skjutit upp det. Sakta öppnar hon asken och bläddrar med fingrarna mellan kartorna med tabletter. Fem kartor med 14 tabletter i varje. En röd triangel på asken.

I köket öppnar hon barskåpet. En flaska vin längst in i ett hörn, det var allt hon hade i det för tillfället. Korkskruven, var var den? Jodå, den låg på sin plats i översta kökslådan. Så ett glas.

Tablett efter tablett trycker hon ut ur kartorna, stoppar i munnen och sköljer ned med vin. Hela asken och större delen av vinflaskan försvinner.

Efter en stund kommer dåsigheten krypande. Så blir allt svart....

Du vill ha svar på ditt brev om det som hände på Krögers i Kalmar 2009-01-24. Jag ska ge en kommentar. Jag har pratat med ordningsvakten, polisen och personalen.

Ordningsvakten som jobbade vid detta tillfälle var enligt min bedömning så uppmärksam i sitt arbete som avsett är. Han reagerade på något i ditt beteende som inte verkade helt normalt.

Du var inte synbart för berusad, så du fick komma in. Han kollade till dig några gånger inne på stället och du satt vid baren och drack någon whiskey. Efter en stund pratade han med personalen i baren om dom märkt någon konstigt med dig. De var överens om att något var "Mysko" men du var inte full.

Eftersom ordningsvakten jobbade själv och ingen visste om du var påverkad av annat än alkohol, eller hur du skulle reagera om han gick fram och pratade med dig, så valde han att ringa vår förman som är Polisen för att rådgöra. Vid samtalet med dem så framkom det att de gärna ville kolla på detta och valde att skicka en patrull som var i närheten.

Polisen som kom till platsen ville gå in och hämta ut dig men vakten valde att göra det själv för att väcka minst uppmärksamhet bland övriga gäster, till din fördel.

Utanför Krögers pratade polisen med dig. De gjorde bedömningen att du ska åka med dem. Det kan ju inte vakten avgöra som du vet. Att dom valde att, som du säger, kroppsvisitera dig är ju polisens val. Det sker alltid inför en transport. Inne på stationen drogtestas du och jag har inte sett resultatet på det, med det är inte vad detta handlar om.

Min åsikt om detta ärende.

Som du själv skriver i brevet till mig, så vänder du dig inte emot att man håller ögonen öppna, eller håller koll på folk.

Vakten har handlat rätt. Han valde en säkrare väg (eftersom han arbetade ensam) och ringde därför polisen och rådfrågade. Polisen ville själv komma och kolla på läget eftersom de hade en bil i närheten.

Att polisen väljer att, som du själv skriver, "visiterar dig och gripa dig på öppen gata" är helt och hållet polisens sak. Hade det inte funnits några misstankar eller synliga tecken hade de pratat med dig och sen hade du fått gå.

Att du äter medicin som gör att du ser lite "blarig" (vad nu det är) ut och kan uppfattas som du ser mer påverkad ut än vad du är, gör att ordningsvaktens observation var rätt.

Om nu ägaren till baren du besökte, tycker att vakten gjorde fel, och vill ha mindre uppmärksamma vakter så kan han höra av sig till mig så kan vi lämna detta uppdrag.

I ditt brev ställer du dig oerhört frågande till att man är så ivrig att tillkalla polis utan att ens prata med dig först. Hoppas du förstår varför det blev så efter denna förklaring. Sen kan du kalla det fegt om du vill som du gör i ditt brev. Jag kallar det rätt bedömt. Vakten har gjort ett berömvärt arbete."

Till att börja med har vaktchefen uppenbarligen inte gått igenom sin post ordentligt. I brevet skriver han "Inne på stationen drogtestas du och jag har inte sett resultatet på det, med det är inte vad detta handlar om.". Resultatet hade han sett om han läst mitt brev med alla bilagor korrekt - för provresultat och polisbeslut var nämligen bifogat brevet.
Sen är det ju faktiskt fortfarande märkligt att det ska till en polisanmälan för att jag ska få ett svar på brevet, eller hur?! För det tycktes verkligen sätta fart på nämnda vaktchef.
Det vaktchefen även verkar glömma är det faktum att det finns massor med anledningar till att man kan se påverkad ut utan att vara det. Det finns sjukdomar och mediciner (som i mitt fall) som kan göra att man ser påverkad och ska polisen hålla på att plocka in alla som kan vara påverkade, skulle de inte hinna med så hemskt mycket annat. Just därför borde man föra ett samtal med vederbörande innan polis tillkallas. Hade vakten gjort det, men valt att inte tro mig hade jag ändå kunnat haft viss förståelse för hans agerande. Samma sak om jag hade varit stökig eller "känd" från missbrukarkretsar - då hade jag också kunnat förstå att han gjorde som han gjorde.
Och jo, nog tycker jag det hans agerande i viss mån faller under omdömet "fegt". Vad har man en ordningsvakt till om han inte vågar ingripa utan poliseskort?! Vad har han då överhuvudtaget på jobbet att göra? Det blir ju om inte annat en arbetsmiljöfråga både för krogens personal och för vakten själv.
Enligt den information jag själv fått från polisen har det samtal vakten haft med polisen inte alls gått till på det vis vaktchefen säger. För vad polisen sagt till mig, ringde vakten och sa att jag var drogpåverkad och att han ville ha polisassistans. Vaktchefen tycks med andra ord helt enkelt "putsa till" sanningen lite för att få det att låta som att vakten agerat korrekt.

I vår öppna värld får nog företag vänja sig vid att kunder som inte upplever att de fått vad de begärt eller betalat för kanske skriver något mindre smickrande på den öppna anslagstavla som Internet representerar. Att gå till Justitiekanslern för att få prövat om det är tillåtet att skriva ett företagsnamn på nätet är självfallet rent trams. Tvärtom skulle konsumenternas ställning bli starkare och företagens konkurrenskraft öka om fler vågade vara öppna med både kritik och beröm - när sådant förtjänas."

Bara måste visa! På Östran.se har man idag haft en undersökning gällande JK-anmälan mot min blogg. Frågan var "Är det OK att kritisera ett företag i en blogg?" - och resultatet är ju ganska slående, åtminstone nu i skrivande stund:

Ja / 88% / Röster: 44

Nej / 10% / Röster: 5

Har ingen uppfattning / 2% / Röster: 1

Totalt: 50 röster

"Jag är med på bojkotten .... jag har gjort det sen förra året när jag blev utskälld av gubben för att jag ville köpa andra däck än de han rekommenderade, gubbfan gav sig inte heller och tyckte att jag var dum som inte ville lyda honom och han hade minsann 30 års erfarenhet bla bla bla....men jag stod på mig och ville ha mina däck för att jag tycker de är bättre varpå utskällningen började igen...... då frågade jag bara om gubben var dum på riktigt och gick....".

"Kalmar 09-04-01

Översänder en fråga angående smutskastning/förtal av vårt företag Däckhuset KBW AB i Kalmar. Vill gärna ha svar på om det är tillåtet att skriva en blogg så att detta hamnar på Googles första söksida. Mening med bloggen är ju att smutskasta och uppmana till bojkott av företaget. Dessutom så kan vem som helst förstå att en sådan blogg bidrar till att personalen mår dåligt

Bifogar utdrag från Google samt bloggen."

5 kap. Om ärekränkning

1 § Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.

Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.

2 kap. Grundläggande fri- och rättigheter

1 § Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad

1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,

2. informationsfrihet: frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt att i övrigt taga del av andras yttranden,

3. mötesfrihet: frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk,

4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats,

5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften,

6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

"Justitiekanslern är ensam åklagare i mål som avser tryck- och yttrandefri­hets­brott. En förutsättning för att Justitiekanslern ska vara behörig att ingripa med allmänt åtal är att den fråga som saken gäller omfattas av regleringen i tryckfrihetsför­ordningen (TF) eller yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). An­mäl­ningar som faller utanför det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området ankommer det på allmän åklagare att hand­lägga.

Hemsidor utgör självständiga databaser. Innehållet i data­baser på Internet faller som huvudregel utanför YGL:s til­lämpnings­område. Enligt den s.k. databas­regeln i 1 kap. 9 § YGL kan visserligen en databas under vissa förutsättningar falla in under den yttrande­frihets­rätts­liga reg­leringen. Det har dock i ärendet inte kommit fram någon omständighet som talar för att de aktuella databaserna har tillhandahållits under sådana förut­sättningar som avses i 1 kap. 9 § YGL. Det ankommer sålunda inte på Justitiekanslern att ta ställning till anmälan utan på polis och allmän åklagare.

Även om det inte är upp till mig att ta ställning till anmälningen vill jag peka på att brottet förtal endast kan rikta sig mot en människa (jfr bl.a. Holmqvist m.fl., Brottsbalken, 5:9). Ett bolag kan alltså inte förtalas i brottsbalkens mening".

"Hej Tobias

Tack för ditt svar jag respektera givetvis ditt beslut men om du ändrar dig så är du välkommen. Jag vill önska dig lycka till i fortsättningen

Men du tänkt på att din blogg gör många väldigt illa

Vänliga Hälsningar XXX"

Hej Tobias

Kalmar den 9 mars 2009

Har precis läst din blogg och är ledsen att du upplevde oss på detta tråkiga sätt .

Jag vill bara påpeka att som företag är man väldigt utsatt och kanske inte gör allt rätt .

Men Ibland har vi inte samma uppfattning. Och om jag inte minns fel så slapp du att betala reservdelarna

För att gottgöra dig kan jag bjuda på nästa service utan kostnad .

Som du förstår vill jag inte vara ovän med dig.

Med vänliga hälsningar

XXX

Det är väldigt sällan jag blir riktigt förbannad, min stubin är faktiskt rejält lång. Men ibland händer det och slår det gnistor som kan orsaka en större skogsbrand.

I fredags fick jag efter mycket om och men tillbaka mopeden som varit inlämnad på service. Men det hela slutade på flera hundra mer än man hade sagt från början. Jag blev rejält irriterad, men dum som man är ibland så betalade jag och gick. Fast har inte riktigt kunnat smälta detta verkstadsbesök, framförallt eftersom man inte gjort allt jag vare sej bett om eller som ingår i servicen. Så igår satte jag mig och mejlade runt lite för att kolla vad som faktiskt gäller. Slutresultatet blev det här mejlet till konsumentvägledaren på kommunen (samtliga namn utom mitt eget har jag utelämnat):

"Hej T!

Jag har egentligen bara en undran kring vad som gäller när man lämnar in fordon på service! Är inte särskilt bevandrad i vad reglerna säger, så hoppas Du kan hjälpa mig att nysta ut detta!

Det är nämligen så att jag äger en EU-moped som jag för knappt två veckor sedan lämnade in på 1000-milaservice. När jag lämnade in den frågade jag om en ungefärlig prisuppgift och man sa då att det skulle sluta på runt 1000-lappen varav gundpriset för servicen var cirka 800 kronor. Jag bad dem då uttryckligen att ringa mig om det var så att det skulle bli dyrare än det - och också innan arbetet påbörjades. Det svar jag fick var nästan ordagrant att "Visst kan jag ta ditt nummer, men jag kan aldrig tänka mig att det kommer gå på mer än 1000 kronor!".
Till att börja med drog det hela ut väldigt mycket på tiden, man sköt om och om igen upp datumet för när jag kunde hämta ut mopeden. När jag till slut kunde hämta den i fredags slutade notan på 1533 kronor. Under helgen har jag också konstaterat man inte utfört hela servicen - i serviecen ingick enligt verkstadens egen utsago att justera bromsarna vid behov, något man inte gjort. Till detta hör också att jag bett dem montera på en ny backspegel eftersom en av dem blivit stulen. Detta var inte heller gjort och jag blev ombedd att komma tillbaka i slutet av denna vecka för att köpa en ny, trots att man sa sig ha sådana i lager redan (men inte visste var de låg).

Det jag nu undrar är om verkstäder får lägga på hur mycket som helst på servicens grundpris utan att först kontakta mej som fordonsägare? Har jag i något läge rätt att vägra att betala någon del av summan om jag anser att priset är ogrundat/felaktigt? Kan jag i detta läge gå tillbaka och begära igen pengar?

Vore mycket tacksam för svar!

Med vänliga hälsningar
Tobias"

Och i förmiddags kom ett mycket glädjande svar från komsumentvägledaren! Så här skrev han:

"Hej!

Så här får det inte gå till. Verkstaden har gjort fel på åtminstone tre punkter.
1. Har man lämnat en ungefärlig prisuppgift, så får den inte överskridas med mer än 15 %. Om man alltså har sagt att servicen inte skulle kosta mer än 1.000 kr., så får den i slutändan inte kosta mer än 1.150 kr. (Moms skall ingå i prisuppgiften och får inte läggas på i efterhand.)
2. Om verkstaden skulle anse sig vara nödd och tvungen att vidta vissa ytterligare åtgärder (t.ex. för att fordonet annars inte skulle vara trafiksäkert), så skall verkstaden kontakta konsumenten och berätta att mera jobb måste utföras och att priset därför blir högre. Om priset skulle ökas av någon annan anledning, så skall verkstaden även då kontakta konsumenten innan åtgärden vidtas.
3. Verkstaden har inte utfört allt arbete som man skulle ha gjort.

Du skall inte behöva betala mera än 1.150 kr. när allt arbete du har beställt är färdigt och utfört till belåtenhet. Du har dessutom rätt att begära skadestånd för alla onödiga utgifter som du har haft p.g.a. dröjsmålet - men det måste du kunna styrka med kvitton el. likn. Tyvärr är beloppet som ni "tvistar" om för lågt för att det skall vara någon vits med att skriva en anmälan till Allmänna reklamationsnämnden (ARN).

Hälsningar T"

Det som är glädjande är att veta att jag har rätt, nu vet jag hur jag ska bete mig nästa gång. Det som får mig att totalt se rött är dels att verkstaden verkligen lurats - och att de dessutom lyckats! Sånt här skulle jag varit påläst om redan innan jag lämnade in moppen på servicen. Ska i slutet på veckan tillbaka dit för att få backspegeln monterad och då ska de få höra ett och annat. Det som känns rätt frustrerande i sammanhanget är dessutom att det inte är någon idé att dra det hela till någon annan instans om nu inte verkstaden är villig att gå med någon förlikning.
Fast en sak är säker! Däckhuset på Torsåsgatan i Kalmar har minst en kund mindre om de inte är mer tillmötesgående än så här mot sina kunder!

När jag började blogga mådde jag väl lite si så där om jag ska vara ärlig - och det framgick väl garanterat man all tänkbar tydlighet i många av inläggen jag skrev. Jag hade ett väldigt behov att "skriva av mig", att få lite utlopp för saker och ting. Det skapade till en början en del reaktioner i min bekantskapskrets kan jag säga. Inga negativa egentligen, men folk reagerade på min ärlighet och mina utlämnande inlägg. Och kanske ibland att vissa saker jag skrev var sådant inte alla hade vetat om mig.

Alla vet vad en depression är eftersom vi nästan alla har varit med om att känna oss "nere" och använder då begreppet depression för att beskriva hur vi kände oss. Men detta stämmer inte.
Här några myter om depression som inte stämmer:

Myt 4:

Myt 6:

Myt 8:

Närmare 95 % av de patienter som har depression lider också av någon form av ångest, som till exempel Generaliserad Ångest, Social Ångest, Panikångest eller Tvångssyndrom.
De flesta patienter med depression har sjukdomen i episoder. Många patienter som får behandling mot sin första depressionsepisod drabbas inte av sjukdomen fler gånger, men 55-60 % drabbas av en ny episod inom två år.

Tecken på egentlig depression:

- Viktminskning/viktökning
- Tidigt uppvaknande på morgnarna

- Energiförlust

- Överdrivet sömnbehov

- Nedstämdhet

- Gråt utan egentlig anledning

- Självmordstankar

- Känsla av hopplöshet

- Brist på intresse för de flesta aktiviteter

- Förlorad livsglädje

- Drar sig personen ifråga bort från sina normala aktiviteter?

- Verkar personen olycklig med vissa saker som gjorde den glad och lycklig?

- Stannar hellre hemma än att göra saker som tidigare var roligt.

- Verkar personen ta avstånd från vänner och släktingar?

- Känns det som om personen är isolerad, sårad och ensam?

Vad händer i kroppen?
Drabbas man av depression kommer hjärnans signalsubstanser och deras samspel med de så kallade mottagarcellerna, receptorerna, i olag. Dessa signalsubstanser påverkar känslolivet, tankeverksamheten, initiativförmågan, sömnen, aptiten och sexualiteten.
Samspelet mellan signalsubstanser och stresshormoner har betydelse också för hur man mår. Så om man ständigt är stressad ökar därmed risken att drabbas av en depression. Och har man haft svåra upplevelser tidigare i livet kan det göra att man blir mer sårbar. Till och med att minnas gamla stressituationer som till exempel dödsfall och separationer kan utlösa både ångest och depression.
Både arv och miljö har betydelse för uppkomsten av en depressiv sjukdom. Vissa människor har en medfödd känslighet i nervsystemet som gör att de lättare blir deprimerade. Men vilken miljö man har växt upp i och lever i har också betydelse. Om man har en trygg och stabil livssituation kan det göra att man trots en medfödd sårbarhet inte drabbas av depression. Har man en svår livssituation kan det också försena tillfrisknandet och även göra att man lättare blir sjuk igen.

Man kan också drabbas av depressioner utan att det finns någon påtaglig yttre orsak. Depression kan även vara ett tidigt tecken på någon kroppslig sjukdom som exempelvis demens, brist på sköldkörtelhormon eller hjärt-kärlsjukdom.


Behandling

Den mest effektiva behandlingen av depressioner är en kombination av antidepressiva läkemedel och samtalsterapi. Antidepressiva medel ger den fysiska energi som är nödvändig för att med hjälp av samtalsterapi våga bryta gamla, invanda och icke fungerande reaktionssätt och mönster. Om man behandlas för en enstaka depression kan det vara tillräckligt med antingen antidepressiva medel eller, vid lättare depression, samtalsterapi.

Den mest använda typen av antidepressiva läkemedel sk SSRI-preparat, selektiva serotonin återupptagshämmare. Dessa läkemedel kallas ibland för "lyckopiller", men benämningen är missvisande. Man blir inte lyckligare av medicinerna, men de kan hjälpa dig att må bättre och så småningom bli frisk. Det betyder att det finns hjälp att få, även om man i sitt deprimerade tillstånd inte alltid tror så.

Nästan nio av tio blir botade från sin depression om behandlingen består av både antidepressiva läkemedel och samtalsterapi. Drygt hälften av dem som har drabbats av en depression en gång i livet insjuknar på nytt. För dem som haft två eller flera depressiva episoder ökar risken för återfall till mellan 75 och 90 procent. För omkring tio till femton procent av dem som haft depression flera gånger kan den bli långvarig. Det innebär att man aldrig blir riktigt bra mellan de svårare depressiva perioderna, men man kan arbeta och leva ett ganska bra liv ändå.

Självhjälp vid depression

Har man lätt för att drabbas av en depression kan man försöka förebygga och lindra sjukdomen på olika sätt:

- Det är bra att arbeta, om man orkar. Man ska undvika att isolera sig och släppa taget om livet. Eftersom depressionen tar mycket ork och energi kanske man inte kan uträtta så mycket på arbetet. Det kan vara klokt att under en period arbeta mindre än vanligt och vara deltidssjukskriven. Ibland kan man behöva vara helt sjukskriven under en tid.
- Man ska äta ordentligt och regelbundet. Det är bra om man kan äta tillsammans med andra för att få en trevlig stämning vid måltiderna.
- Det är bra att ta promenader och ägna sig åt fysisk aktivitet för att skingra tankarna. Motion har visat sig kunna lindra nedstämdheten.
- Att ha en bra belysning hemma och på arbetet kan påverka humöret positivt. Därför är det också bra att ta promenader mitt på dagen när det är som ljusast.
- En god sömn är viktig för att man ska kunna må bra. Har man svårt att sova är det bra att lyssna på radio eller läsa för att skingra tankarna.
- Man ska undvika att överanstränga sig. Sortera bort aktiviteter som känns påtvingade av andra. Man ska försöka att själv bestämma över vad man vill göra och över sitt tempo i livet. Det är också viktigt att ta hand om sin själ genom att ge sig tid för tankar och intryck. Att lyssna på musik och läsa böcker man tycker om är också bra. Har man svårt att läsa går det att låna talböcker på biblioteket.
- Även om man inte mår bra ska man försöka att klä sig omväxlande och sköta hygienen och utseendet, för att ha ett så normalt liv som möjligt.
- Man ska inte slarva med mediciner och undvika att dränka sorgen i alkohol, kaffe eller rökning.