---

Bilden lånad från DN

---

De flesta av oss har säkert i sin ungdom i någon utsträckning haft filosofier, politiska intressen och bestämt trott sig kunna förändra världen. Alla kanske inte aktivt stått på barrikaderna, vilt skrikande slagord och slagits med polisen, varit aktivister eller vara aktiva i politiska partier. Men gemensamt för många unga, är säkerligen det faktum att man tror sig kunna förändra världen mer eller mindre i en handvändning.
Man tycker ofta att vuxna/äldre är patetiska och larviga när man säger att "tänk när jag var ung, trodde jag man kunde förändra världen - men nu vet jag bättre". Man tycker knappast att sådana uttalanden håller.
Tills man faktiskt blir äldre och får en mer nyanserad bild på saker och ting. Självklart tror man ju inte som vuxen att man inte kan göra skillnad. Men som ung tror man ofta att man ensam kan förändra allt. Bokstavligt talat. Sedan inser man att det inte funkar, men att man absolut kan göra skillnad på ett eller annat sätt. Fast i mindre skala kanske. Plötsligt får man kanske dessutom nya prioriteringar i tillvaron. Man jobbar heltid, får barn och så vidare. Tiden räcker plötsligt inte till till att ränna runt på olika föreningar och politiska aktiviteter som när man var ung.
Från att ha haft tid att ägna sig åt att förändra världen mer eller mindre på heltid, får man nu inse att man inte har samma prioriteringar längre. Samtidigt som man säkerligen har en mer nyanserad uppfattning av hur världen faktiskt ser ut. Man inser plötsligt att man inte kan förändra världen på egen hand, att man visserligen kan uppnå förändring men i en avsevärt mycket mindre skala än vad man trodde när man var ung.

Bilden lånad från Multitude Outplacement

Jag minns när jag var i 10-12-årsåldern och var extremt miljömedveten. Jag snudd på militant i vissa frågor och det var mycket jag ansåg att man skulle låta bli att göra, köpa och äta av hänsyn till miljön. Självklart en vettig inställning, men inte särskilt nyanserad.
Jag krävde till exempel att mina föräldrar skulle göra sig av med bilen eftersom den släppte ut avgaser. Och visst skulle det vara väldigt miljövänligt att inte ha bil - men tyvärr inte särskilt praktiskt för en trebarnsfamilj.
Idag inser jag förstås att det inte alltid är möjligt för en flerbarnsfamilj att klara sig utan bil. Samhället är i många avseende uppbyggt för att vi ska ha bil.
Idag är jag inte emot bilen som sådan, men tycker förstås att det måste jobbas för mer miljövänliga bilar och en bättre kollektivtrafik så att man lättare kan ställa ifrån sig bilen. Så fort man ska en bit utanför stan tar resorna otroligt lång tid många gånger. Och är man på mindre orter är man glad för några få bussar per dag - om det ens några bussar.
Det kan ibland störa mig att man pratar så mycket om att vi ska tänka miljövänligt och leva därefter, men att det inte alltid finns förutsättningar. För att lämna bilen hemma krävs till exempel väl fungerande kollektivtrafik. Det är en sak för oss som bor inom Stockholms tunnelbanenät och dessutom har när till jobbet med tunnelbana. Då funkar det. Men bor du på landet eller någon mindre ort, funkar det inte alla gånger.
Det är inte självklart att välja tåget när man ska åka längre, när både flyg och buss många gånger är billigare.
Och något jag mer och mer inser, är hur krångligt det många gånger är om man vill källsortera sina sopor. Hemma hos mig finns det så att jag kan lämna ifrån mig tidningar men inte kartonger och pappåsar. Till det finns det så jag kan lämna ifrån mig glas och batterier, men inte plast till exempel. Vill jag lämna ifrån mig plast eller metall måste jag iväg väldigt långt, så pass långt att jag skulle behöva bil. Dels kan man fråga sig om hur stor miljövinsten blir i slutändan om man måste åka bil till miljöstationen? Alternativet är utebliven källsortering.
När det började bli prat om att källsortering någon gång på 90-talet, hörde jag till den stora skaran som tyckte det verkade så omständigt och krångligt att sortera sina sopor. Idag tar jag det som en självklarhet att sortera soporna, men har ingen lust att kuska runt halva stan för göra mig av mitt avfall...

Bilden lånad från Dalby Bygdegård

Tidningsartiklar som har med sjön att göra brukar alltid dra till sig min uppmärksamhet. Av rätt förklarliga skäl med tanke på min utbildning till sjökapten. Men det är alltid roligt att försöka hänga med lite i vad som händer inom den bransch jag faktiskt utbildat mig för att arbeta inom.
Nu har det visat sig att nästan hälften av alla tjänstgörande fartygsbefälen somnar någon gång vid rodret, enligt någon europeisk studie. Forskarna säger sig vara oroade, eftersom människors säkerhet står på spel. Ja, tacka 17 för det! Klart folks säkerhet står på spel om styrman sover på bryggan!

– Vi är helt förbluffade över de höga siffrorna, säger sjökapten Margareta Lützhöft vid Chalmers i Göteborg till DN.
Det är tydligen fartygsbefäl från flera europeiska länder som deltagit i olika experiment, experiment som utförts i simulatorer och därmed under säkra förhållanden. Dessa experiment visar att 45 procent av befälen somnade på bryggan. Förklaringen sägs vara för långa arbetstider per dygn.
Jag håller med om att det är oroande, men faktiskt inte särskilt förbluffande på något som helst sätt. På många båtar har man arbetspass där du jobbar sex timmar, är ledig sex timmar och sedan jobbar sex timmar igen. Så håller man på sju dagar i veckan under hela tiden man är ombord - som vissa gånger är uppåt 2-3 månader. Under frivakterna på sex timmar ska man hinna äta, duscha, sova, kanske ringa hem eller på annat sätt hålla kontakt med familjen där hemma. I bästa fall får man 4-5 timmars sammanhängande sömn mellan passen på bryggan (eller som arbetsledare för lastning/lossning etcetera om man ligger i hamn).
Strax innan jag påbörjade min utbildning till sjökapten gjordes vad jag antar är ett liknande test i simulatorerna vid Sjöfartshögskolan i Kalmar. Erfarna sjöbefäl fick gå vakt i simulatorerna som vid en vanlig sjöresa. De gjorde sex om sex (ledig sex timmar, jobba sex) under några dygn. Redan efter några få dygn uppvisade många en trötthet som hämmade deras uppmärksamhet och arbete på samma sätt som åtskilliga promille alkohol i blodet. Vissa sluddrade, andra missade väldigt vitala saker.
Jag har själv gått sex om sex på vissa av mina praktikbåtar under utbildningen - och jag lovar er: det tar inte många dygn så är man totalt slutkörd. Att inte få sova mer än maximalt fem timmar i sträck (i absolut bästa fall) är en ofattbar säkerhetsrisk. Det behöver man varken vara läkare eller psykolog för att förstå.
Enligt gällande vilotidsregler för sjöfolk, är dessa sex-om-sex-system helt tillåtna. Reglerna säger att vilotiden inte får understiga 10 timmar per dygn och 77 timmar under varje sjudagarsperiod. Vilotiden får delas upp i max två perioder varav en period om minst 6 timmar. Tiden mellan två viloperioder får inte överstiga 14 timmar säger reglerna vidare (Lag om vilotid för sjömän). Och detta utnyttjar man på vissa båtar/rederier och kör sex-om-sex-system.
Så hoppas man nu drar öronen åt sig och inför andra regler, så man inte riskerar säkerheten på samma sätt som hittills. Alla fartygsolyckor kommer inte försvinna, men garanterat en del.

DN 1 SvD 1

Bilden lånad från Wonderful Rife

Ikväll sänder Uppdrag Granskning ett reportage om vilka råd familjerådgivarna vid de svenska moskéerna ger de kvinnor som söker stöd där. Med dold kamera kommer kvinnor till moskéerna och säger sig blivit bedragna och misshandlade och ber som stöd.
Vad sedan vissa av familjerådgivarna säger känns som hämtat från medeltiden. Ingen försvarar visserligen kvinnomisshandel, men en stor del avråder till och med kvinnorna att ens kontakta polisen. Någon rådgivare anser till och med att kvinnan ska be mannen om ursäkt.
Företrädare från moskéerna har inför dold kamera inte bara avrått kvinnorna från att polisanmäla, utan även talat om att det män "har rätt" till fyra fruar oavsett vad fruarna själva tycker. Man har till och med pratat om att visst mått av våld mot frun/fruarna är helt i sin ordning. Liksom att kvinnan inte har rätt att neka mannen sex så länge hon är frisk och inte har mens. Med andra ord: våldtäkt är okej.
Nu har jag av förklarliga skäl inte sett reportaget än, eftersom det ännu inte har sänts, utan bara kunnat se de snuttar som funnits ute på nätet. Men det går självklart ändå inte att komma ifrån att detta låter som föråldrade inställningar från stenåldern.
Detta är garanterat ett reportage som kommer få SD och andra människor med mer eller mindre förvirrade åsikter om muslimer och/eller invandrare att börja hävda "vad var det vi sa?" och "klart alla muslimer/invandrare missköter sig".
Men istället måste man inse att rötägg finns inom alla grupper av människor, oavsett vilken grupp man väljer att titta på. Man har nu hittat en grupp rötägg inom den muslimska kyrkan, något som inte betyder att alla muslimer är likadana.
Sen är det självklart helt i sin ordning att man gör sådana här granskningar. Jag kan tänka mig det finns vissa som tycker det är ett känsligt område, vissa som till och med skulle kunna dra paralleller med rasism för att man granska den muslimska kyrkan. Men själklart har det heller inget med rasism att göra. Ingen hade knappast ens tänkt tanken på rasism om man granskat Livets Ord, Pingströrelsen eller Jehovas Vittnen. Möjligen kan SD och andra långt ut på högerkanten "dra nytta av" en sådan här granskning, men rasism är det inte.
Sen hoppas jag - och tror faktiskt - att de flesta har vett nog att förstå att de personer som syns i reportaget inte representerar alla muslimer. Åsikterna är självklart totalt förkastliga och ingenting som överhuvudtaget går att försvara och det är totalt oacceptabelt att någon överhuvudtaget kommer med sådana sådana här "råd". Hur många som står för den här typen av åsikter - oavsett bakgrund och religion - har jag ingen som helst aning om, men det är knappast något som den stora majoriteten står för.
Och trots allt är det inte islam som religion reportaget granskar - det är enskilda individer. Klumpar man ihop en hel grupp människor för att det finns några rötägg är man ute på hal is. Det gäller oavsett om man grupperar människor efter hudfärg, religion, sexuell läggning, kön, yrke, bostadsort eller någon som helst annan grupptilhörighet. Självklart ska alla organisationer och enskilda personer inom organisationerna kunna utsättas för granskning utan att det ska börja ropas om rasism, hat eller något annat.

AB 1, 2, 3, 4, 5 DN 1, 2, 3 SR 1 SvD 1, 2 SVT 1, 2

Bilden lånad från Leifs lilla rosa

När jag var liten hade vi en grön telefon med en sådan där rund bricka med ett hål för varje siffra. När man sedan skulle slå numret, satte man in fingret i respektive hål och förde runt brickan fram till en liten pinne. Sedan släppte man skivan och lät den gå tillbaka innan man kunde slå nästa siffra i telefonnumret.
Sedan kom knapptelefonerna och det räckte att trycka på en knapp för varje siffra. Men man var fortfarande tvungen att ha telefonnumren nedskrivna. I allas ägo fanns en liten telefonbok, där man för hand skrev in de telefonnummer man ville ha koll på. Det var aldrig frågan om att man plockade fram en mobil för att lägga in någons nummer, istället kom telefonboken fram och man fick börja jaga en penna för att kunna skriva ner numret.
Men väldigt snabbt lärde man sig telefonnummer utantill. De nummer man ofta ringde fastnade till sist i hjärnan och det var inte alltid man behövde plocka fram telefonboken för att ringa någon. De allra flesta telefonnummer jag använde, kunde jag utantill på den tiden.
Så småningom kom mobiltelefonerna och trådlösa hemtelefoner  och helt plötsligt kom möjligheten att spara telefonnummer direkt i telefonen. Den enda gången man faktiskt behöver slå hela numret, är när man lägger in det i telefonen, sedan kan man med några enkla knapptryckningar ringa upp numret utan att ens lägga märke till vilka siffror som slås.

När jag började lära mig hantera datorer för lite drygt 20 år sedan fanns givetvis möjligheten till olika inloggningar för att få igång datorn eller komma åt vissa program. Då som nu behövdes alltsom oftast båda envändar namn och inloggning för att få åtkomst till vad det nu var som krävde en inloggning.
Dessa uppgifter ombads man förstås att skriva upp på ett diskret sätt någonstans, så att ingen förstod vad det var för uppgifter. Det var få inloggningar man behövde, det var inga som helst problem att hålla koll på vilket lösenord man hade valt. Man lärde sig till sist att komma ihåg lösenord och användarnamn.
Men med tiden, allteftersom internet och datorer tagit en allt större plats i tillvaron, har man plötsligt inloggningsuppgifter till ett otal sidor, program och datorer. Bara på jobbet har jag personligen runt fem olika inloggningar till olika program. Och hur många olika sidor på internet jag har inloggningar till har jag sedan länge tappat räkningen på.
Men så har någon kommit snilleblixten att till exempel låta webbläsaren lagra lösenorden man har till olika hemsidor. Plötsligt räcker det med att man möjligen kommer ihåg sin e-postadress och något användarnamn, resten sköter datorn.

Idag sköter plötsligt mobilerna och datorerna minnet åt oss. Vi behöver inte minnas telefonnummer, inga lösenord, inköpslistor eller andra "småsaker" i tillvaron. Allt sådant går att sköta med smarta telefoner, Ipads och datorer. Självklart underlättar det i de allra flesta fall, det håller jag faktiskt med om. Men plötsligt behöver man knappt tänka själv, känns det ibland som... :)

Bilden lånad från Jeff Bullas

När jag flyttade tillbaka till Stockholm för snart ett år sedan, hade jag så storslagna planer om hur jag skulle utnyttja utbudet och möjligheterna i storstan. Jag skulle gå på muséer, konserter, jag skulle vara ute i krogsvängen och en lång rad andra saker.
Men hur mycket har jag egentligen utnyttjat det storstan har att erbjuda under detta år? Nej, just det, inte särskilt mycket. Muséer har det inte blivit nämnärt många besök på, detsamma gäller såväl konserter som uteliv. På ett märkligt vis blir man snabbt väldigt hemmablind, bekväm, och utnyttjar inte de möjligheter ens hemstad faktiskt ger.
Samma sak var det när jag bodde i London. Det tog flera månader innan jag besökte många av de stora, typiska sevärdheterna i London som Madame Tussauds, Towern och så vidare. Jag hängde visserligen mycket på olika pubar och klubbar runtom i London, men har knappast sett så hemskt mycket mer av London än många som varit där och turistat.
Innan jag flyttade till Stockholm och bara var här på besök emellanåt, fick jag ofta höra att jag förmodligen sett mer av stan än många stockholmare som var uppvuxna här. Och det stämmer säkerligen väligt väl. Turistar man i en stad, passar man på att titta på alla sevärdheter, medan man inte alls utnyttjar det på samma sätt om man bor där.
Det blir lätt att man glider in tankebanor om att man kan göra det eller det någon annan gång - och sedan blir det inte av. Oavsett var man bor, har man ju alltid en vardag på hemorten - med allt vad det innebär. Även om man bor i Stockholm eller London, måste man jobba, handla, städa, tvätta, laga mat och så vidare. Man har inte mer tid och ork att göra saker bara för att utbudet finns inom räckhåll.
Samtidigt är det för mig inte argument nog att flytta någon annanstans. Jag skulle få kruppjuck av att bo på en mindre ort och någon annan av Sveriges storstäder är inget bra alternativ för min del. Jag gillar verkligen både Göteborg och Malmö till exempel, men det blir för långt från familj och sommarstuga för min del. Dessutom trivs jag alldeles för bra i Stockholm. Många gånger kan det vara tillräckligt att ha detta utbud inom räckhåll, att veta att möjligheten ändå finns de gånger man faktiskt har tid och ork att göra saker.

Bilden lånad från Marshall Ramsey

Videon hittade jag på Aftonbladet

Bilden lånad från Imgur

DN 1 SR 1, 2, 3, 4 SvD 1, 2 SVT 1, 2, 3, 4

Bilden lånad från Ajour

En SAS-pilot har gripits när han var på väg till en flygning visade sig ha 0,96‰ alkohol i blodet. När testresultatet kom, ska piloten omgående blivit av med sitt flygcertifikat.
Precis som vid många andra liknande brott, som onyktra förare, onyktra sjöbefäl och så vidare förfasas såväl jag själv som många andra att folk inte tänker längre. Att man ens tänker tanken att sätta sig och föra fram ett stort flygplan med en massa folk ombord med en nästan en promille alkohol i blodet är för de flesta av oss totalt främmande. De flesta av oss är rätt rejält kalas vid en promille, det är en sak som är säker.
En person som ens tänker tanken att överhuvudtaget sätta sig bakom spakarna i cockpit med den promillehalten har förmodligen rejäla problem med alkoholen. Jag vet givetvis inte den exakta historien för just den här piloten, så jag kan bara spekulera. Men många gånger är det ett ganska tragiskt livsöde bakom rubrikerna om personer som gripits för sådana här brott. En person som kanske egentligen skulle behöva vård och hjälp, inte ett straff.
Självklart försvarar jag inte brottet, men ibland får man se det som ligger bakom också. Åtminstone många gånger. Sen kan man förstås bara fantisera om vad som kan ha hänt om den här piloten faktiskt hade hunnit sätta sig i cockpit. Det hade i värsta fall kunnat sluta riktigt, riktigt illa. Det går inte att försvara på något sätt att att försöka sig på att flyga ett flygplan i det skicket, men till skillnad från många andra brott finns det inte alltid ett uppsåt vid alkoholrelaterade brott. Den här piloten kanske inte alls insåg att han var okapabel att flyga på grund av att han hade problem med spriten...
En annan hade för det första aldrig druckit på ett sådant sätt att man var onykter på jobbet. Och hade det sedan hänt att man trots allt var onykter när det var dags att jobba, hade man givetvis sjukskrivit sig för det arbetspasset.

AB 1 DN 1 GP 1 SvD 1 SVT 1

Bilden lånad från Partyprylar

2009 skrotades apoteksmonopolet och plötsligt kan man köpa receptfria läkemedel i vilken mack och kiosk som helst. Nya apotek började ploppa upp här och där och helt plötsligt började det kännas som att man var i vilken butikskedja som helst. Man matas med extraerbjudanden, klubbkort och möjligheten att samla poäng på sina inköp.
När monopolet skrotades, pratade man om hur mycket service alla skulle få med bättre öppettider och lägre priser på mediciner. Vad gäller priserna upplever i alla fall jag att det inte har blivit billigare alls, snarare tvärtom. Vissa varor har till och med blivit dyrare.
Möjligen har öppettiderna blivit bättre här i storstadsregionerna, men det är inte min uppfattning när man kommer till mindre orter. Även om öppettiderna kanske inte försämrats, så har de heller inte blivit bättre.
Nu kommer beskedet att många glesbygdsapotek även riskerar nedläggning. De kedjor som köpte upp apotek vid avregleringen 2009 förband sig till att hålla apoteken öppna till minst mars 2013. Men många landsbygdsapotek anses inte vara tillräckligt lönande och hotas därför av nedläggning. En av de större apotekskedjorna - Kronans droghandel - är en av de kedjor som verkar komma lägga ner många av sina apotek nästa år.

Just det här är ju risken när man ska dra in vinstsyften i vissa branscher. När lönsamheten minskar, minskar servicen - det är så vinstdrivande företag fungerar. Jag undrar i mitt stilla sinne vilket ansvar staten kommer att ta när apotek försvinner från landsbygdsorterna? Kommer man att öppna apotek i statlig regi, där det inte är lönsamt nog för vinstdrivande apotek?
Viss service borde faktiskt vara i statlig regi, så att alla har en viss grundservice oavsett var man bor någonstans. Oavsett område, har servicen alltid försämrats när staten frånsagt sig sitt ansvar. Sedan Posten bolagiserades på 90-talet och plötsligt skulle bära sina egna utgifter har deras service stadigt försämrats - och detsamma tycks nu gälla apoteksnäringen. I alla fall på vissa orter.

AB 1, 2

Bilden lånad från Animalcity

Jag var ganska sen med att skaffa kreditkort. Åtminstone ett kort att "använda till vardags". Till en början skaffade jag för 10-talet år sedan ett amexkort, mycket för att jag tyckte det var behändigt att kunna "låna" av sig själv om det var något speciellt jag ville köpa, men egentligen inte hade råd förrän lönen kom. På så vis sköt jag upp betalning tills just lönen kom, men kunde ändå kvittera ut det jag ville köpa.
Men det tog inte särskilt lång tid innan jag var rejält missnöjd med kortet. Det var ganska dyrt, med en hög årsavgift, men samtidigt är väldigt få butiker i Sverige som accepterar amexkort. Framförallt med tanke på den ganska höga avgiften, tyckte jag inte jag fick vad jag betalade för.
När det sedan slog mig att det skulle vara behändigt att kunna dela upp betalningen ibland - om man handlade för större summor - ringde jag American Express' svenska kundservice och frågade om man hade den tjänsten. Att helt enkelt dela upp betalningen emellanåt, eftersom många banker och andre kreditkortsutgivare har just den tjänsten.
- Har du svårt att betala för dig? Vi vill ju har våra pengar, det förstår du väl!
Det var svaret jag fick. Inte direkt det jag syftade på... Nej, jag hade inte svårt att betala för mig, men ville veta om det fanns möjlighet att dela upp betalningen, för det erbjuder trots allt andra kreditkortsbolag och banker. Förklarade jag.
- Ja, kan du inte betala för dig kan jag ge dig numret till vår kreditavdelning så kan ni lägga upp en avbetalningsplan!
Det var nästa svar. Jag var nu färdig att ge upp. Damen i andra änden ville helt enkelt inte förstå vad det var jag frågade om. Till sist gav jag upp, la på luren. Dagen efter ringde jag tillbaka och sa upp kortet, talade om varför och att jag inte var intresserad att bli kund igen.
Sedan gick jag in på banken och skaffade istället ett visakort. Jag har 15.000 kronor i kredit och kan även betala av i i princip vilken takt jag vill när jag utnyttjar krediten. Visserligen till en rätt hög ränta, men jag kan fortfarande dela upp betalningen...

Numera betalar jag i princip allt med kort. Jag tar ut småsummor för att ha vid de tillfällen det inte går att använda kortet, men har så gott som frångått kontanter helt och hållet.
Jag behöver aldrig bekymra mig ifall jag har tillräckligt med pengar på mig för att kunna lösa ut varor - så länge jag har pengar på kortet.
Jag går ytterst sällan med kontanter i näven för att sätta in på kontot. Får jag pengar någonstans ifrån är det oftast i form av en elektronisk transaktion. Behöver jag låna pengar av någon, får jag dem genom en överföring till kortet - och betalar sedan tillbaka pengarna genom att föra över dem på internet.
Pengar är oftast inte längre sedlar och mynt utan oftast en siffra på ett kontoutdrag eller på dataskärmen. Det känns plötsligt ovant när man håller i kontanter och måste börja räkna ihop sedlar och mynt för att komma så när den summa man ska betala som möjligt.
Självklart är det behändigt med betalkort. Man behöver aldrig fundera på om man har tillräckligt med kontanter på sig, man behöver inte hålla på och springa efter bankomater eller bära på tunga mynt. Alla som emellanåt är ute i Stockholms uteliv har säkert lagt märke till att många uteställen slutat att ta kort. Istället placerar man ut en bankomat i lokalerna så att man kan ta ut pengar. Sen tar man aldrig jämna tiotalssummor för öl och drinkar, utan en öl kan till exempel kosta 48 kronor. Personligen ger jag sällan dricks i baren - men jäklar vilken tung plånbok man har när man ska hem! Alla dessa mynt väger ju en hel del man säger så - något man snabbt glömmer bort när man sällan betalar kontant.
Men samtidigt har jag märkt på mig själv att jag till viss del tappat begreppet om pengars värde i och med att man nästan slutat hantera kontanter. När lönen praktiskt taget bara är en summa på en display eller ett kontoutdrag tappar man på något sätt känslan för vad pengarna faktiskt är värda. Man ser inte framför sig på samma sätt hur kontanterna minskar i plånboken...

Bilderna lånade från HubPages, SeenTV Canada