Lindqvistska

AB 1, 2 DN 1 SR 1 SVT 1, 2

---

Jag har alltid varit en person som månat väldigt mycket om mitt privatliv, som inte släpper vem som helst in på livet. För mig är det en viktig del, att hålla på den personliga integriteten och att inte vem som helst ska få veta vad som helst om mig.
Och jag måste säga att det varit en svår balans att hitta exakt vad vilken balans jag vill ha på internet vad gäller vad jag lägger ut eller ej. Jag har bytt blogg ett par gånger efter att jag känt att jag börjat bli alltför personlig och det har varit en viss balansgång även på Facebook måste jag erkänna.
Med tanke på hur snabbt utvecklingen har gått senaste åren med Facebook och andra sociala medier, tror jag inte alla hunnit vänja sig vid vad man lägger ut eller ej på internet. Det är många gånger jag reagerat på vad folk lägger ut på Facebook! För det första bryr jag mig inte ett smack om att man precis duschat, om man funderar på att sätta på kaffe, byta kalsonger, dragit åt BH:n och så vidare. Sen har vi ju andra som lägger ut väldigt personliga saker istället, saker som jag själv aldrig skulle lägga ut. Detsamma gäller självklart även olika bloggar man hamnar på, där folk under sitt riktiga namn skriver om sex, partners och så vidare.
För oss som är födda på 70-talet och tidigt 80-tal, är ju internet relativt nytt, i bemärkelsen att vi inte vuxit upp med internet på samma sätt som folk födda i slutet av 80-talet och senare. Säkerligen är det mycket av en vanesak, något som det kommer synas en skillnad i om man tittar några decennier framåt. Då kommer internet på ett helt annat sätt vara en så naturlig del i folks tillvaro, att man kan handskas med som är för privat för att lägga ut på internet eller ej.
Jag har åtskilliga gånger frågat mig själv vilket privatliv vi kommer ha om till exempel 20 eller 30 år. Kommer det eskalera hur ärliga och öppna vi är på internet? Eller kommer det börja gå tillbaka och folk är mer försiktiga? Personligen tror jag faktiskt på det sistnämnda, att folk med tiden börjar bli mer restriktiva kring hur mycket man öppnar sig på internet och vad man lägger ut eller ej.
Regler och lagar, liksom tekniken som möjliggör att värna folks integritet liksom att lagar regler följs på internet har hittills inte riktigt hängt med med den andra tekniken. Förr eller senare kommer detta säkerligen mer eller mindre ikapp och då börjar det säkert också bli något annat kan jag tänka mig.
Jag kan inte tala för andra, men åtminstone för min egen del har jag mer och mer börjat tänka på vad som läggs ut eller ej, att jag inte för personlig på internet. På Facebook är jag restriktiv med vem jag lägger till som vän och vem som får se vad i min profil. Och framförallt är jag noga med att inte lägga ut alltför personliga saker....

SvD 1

Bilden lånad från Alibaba

Jag börjar nu komma upp i den ålder som man allt oftare funderar på om saker och ändå inte var bättre förr. När jag var liten var det alltid soligt och varmt på somrarna, vi hade alltid mycket snö på vintrarna, det var bättre program på TV - och framförallt var barn och ungdomar bättre uppfostrade än idag. Eller hur?
Förr tillbaka kunde jag äta hur mycket jag ville och allt jag ville. Jag gick helt enkelt inte upp i vikt ändå. Nuförtiden räcker det att man hör ordet kanelbulle, pizza eller hamburgare så går man upp flera kilo i vikt. Tanken slog mig häromdagen när jag var och tränade, att jag även hade väsentligt mycket bättre kondition för 10 år sedan än jag har idag - trots att jag inte rörde mig nämnvärt mycket mer då. Och det gick fort att känna effekt om man låg i och tränade eller rörde på sig lite extra någon period - medan det nu tar mer tid innan effekten kommer.
Samtidigt ställer jag mig frågan om man inte i stor utsträckning glorifierar hur saker och ting var när man var liten? Självklart kan det inte ha varit sol och varmt hela somrarna eller rejäla vargavintrar varenda vinter - snarare är det ju just det positiva man komma ihåg.
Självklart är det inte så konstigt att kroppen inte hänger med på samma sätt som för 15-20 år sedan, det är något man faktiskt inte kan ändra på. Samtidigt undrar jag ändå om det inte är så att man inbillar sig själv att man faktiskt orkade mer än vad man faktiskt gjorde? Det är lätt att märka av när kroppen försämras, när man inte orkar lika mycket som man tidigare gjort - men ofta överdriver man nog hur det faktiskt varit tidigare.
I alla tider tror jag folk klagat på "dagens ungdomar", som alltid har ansett bli värre än den tidigare generationen. Revolt har garanterat de flesta generationer gjort, men de har säkert yttrat sig på olika sätt. Redan under antiken sa Sokrates att "Våra dagars ungdom älskar lyx. Den uppträder ohövligt, föraktar auktoriteter, har ingen respekt för äldre människor och pratar när den borde arbeta. De unga reser sig inte längre upp när äldre personer kommer in i ett rum. De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig efterrätten vid matbordet, lägger benen i kors och tyranniserar sina lärare."¹. En beskrivning som någon skulle kunna ha sagt om ungdomar i princip när som helst. Det är färmodligen i princip samma saker som många äldre säger om ungdomar idag, sa på 60-talet eller under medeltiden... Det är lätt att själv säga att "vi var minsann så snälla när vi var unga", men förmodligen är det snarare så att man inte såg situationen med samma ögon som de vuxna...

¹Källa: Faktoider

Bilden lånad Sportsblogg

Igår föll domarna mot de 12 ordningsvakter som stått åtalade för upprepade fall av misshandel mot kroggäster som de skulle avvisa. Istället för att direkt avvisa gästerna, har dessa istället släpats iväg till andra utrymmen intill krogarna - som till exempel spritförråd - där de sedan misshandlats.
Samtliga vakter ska ha nekat till brott, men sex av dem fälldes ändå till alltifrån villkorlig dom till 4,5 års fängelse. Med andra ord får man förstås utgå ifrån att det finns sanning i det hela, att historien inte bara är något som någon eller några "kokat ihop" för att kunna sätta åt vakterna...
Och det är förstås oacceptabelt, genant och pinsamt att personer som inte bara har rätt, utan i vissa fall skyldighet att använda våld istället missbrukar sina befogenheter så radikalt som dessa vakter uppenbarligen gjort. Rötägg smiter självklart in i alla yrkeskårer, det är något som tyvärr är oundvikligt. Men ibland undrar man vilken koll man har inom kåren för ordningsvakter? Emellanåt känns det som att det är lite väl ofta man hör om vakter som begår radikalt förkastliga övertramp, där det inte bara är frågan om ingripanden som "gått överstyr", utan där man tycks haft direkt uppsåt att begå fel. Vad tror man egentligen? Tror man verkligen att man kan missköta sig om och om igen utan att åka dit? Förr eller senare brukar ju trots allt sanningen komma ifatt en om man missköter sig upprepade gånger...
Självklart är inte alla ordningsvakter som dessa, som fick sina domar idag. De allra flesta sköter sig förstås. Men det tycks finnas en lite för stor del som missköter sig, lite för många för att det ska kännas okej.

AB 1 EX 1, 2 GP 1 SVT 1

Bilden lånad från CollegeCandy

Så har sossarna utsett en ny partiledare. Metalls fackpamp Stefan Löfven har nominerats och det är nu honom partistyrelsen ska ta ställning till. Det ytterst lilla jag själv sett av Löfven, har han verkat sympatiskt - så rent spontant har jag inget att invända emot det valet. Å andra sidan tyckte jag från början att även Juholt verkade vara ett bra val, något jag inte längre står fast vid. Så jag ska nog vara försiktig med vad jag säger. ;-)
Däremot tror jag det är bra att snabbt komma med en ny partiledare, man har nog inte råd att vänta för länge med det beslutet. Nu har man ju en lång väg att gå för att ha någon som helst chans i nästa val! Så just därför kan man inte ödsla tid på långdragna processer för att välja en ny partiledare.
Men nomineringen hann inte mycket mer än bli klar, så började det höjas röster om felet i att det återigen blev en manlig partiledare. Många hade velat se en kvinna - och redan minuterna efter tillkännagivandet kom verkade kritiken börja hagla. Personligen har jag på något sätt svårt för den debatten på något sätt! Inte för att jag på något sätt skulle vara emot jämställdhet - tvärtom! Men jämställdhet i min ögon är i första hand att alla ska ha samma chans, inte nödvändigtvis att könsfördelningen alltid måste vara precis jämn överallt och hela tiden.
Skulle det till exempel visa sig att det funnits kvinnliga kandidater till partiledarposten som varit lika meriterade - eller rent av mer meriterade - men ändå inte fått platsen som partiledare, DÅ hade jag gått i taket! Men man ska inte försöka hitta en kvinna "bara för att", så att säga. Samma sak om det hade varit det omvända, att man med samma argument hade ansett att det "varit dags för" en manlig partiledare... Som på alla andra positioner borde det väl vara meriter, kvalifikationer och utbildning som räknas och inte vad man har mellan benen? Jag kan ledigt säga att om jag blev erbjuden ett jobb där det funnits kvinnliga sökande som varit lika eller bättre kvalificerade än mig - men jag fick jobbet "för min snopp", hade jag genast tackat nej!
När man börjar prata om att till exempel företagsstyrelser ska kunna tvingas att ha ungefär hälften kvinnor och hälften män ställer jag mig direkt frågan: vad ska man då göra om man inte får tag i "rätt antal" kvinnor och män med rätt kvalifikationer? Ska man då börja tumma på sådana saker bara för att man måste ha ett visst antal personer av respektive kön?
Jag undrar om hela "sanningen" ligger i att företag inte "vill" ha lika många av varje kön på sina arbetsplatser? Måste man inte istället börja jobba med att göra olika yrken och utbildningar attraktiva för båda könen? Likväl som att locka kvinnor till högre positioner, som att locka män till till exempel jobb som sjuksköterska och förskolelärare... Grundproblemet till att det mest är män i bolagsstyrelserna kanske har med göra att kvinnor inte lockas av de utbildningar som kan tänkas krävas för att till sist nå dit? Och män kanske inte lockas till sjuksköterskeutbildningen på grund av något?? Så istället för att tvinga fram att anställa ett visst antal av varje kön till olika yrken och positioner, se till att göra utbildningarna attraktiva för båda könen, då tror jag vi kommer en bra bit på väg!
Tittar man dessutom på hur det såg ut på 80-talet jämfört med idag, så är ju skillnaden jättestor. Då fanns det ytterst få kvinnor på höga positioner i både företag och inom politiken, medan antalet ju ökat rätt rejält tills idag. Tittar vi 20-30 år till framåt, har vi säkerligen kommit en bra bit till på väg.

BAR 1, 2, 3 BT 1, 2, 3, 4, 5, 6 DAGEN 1, 2 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12 GP 1, 2, 3, 4, 5
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11 SR 1, 2, 3, 4, 5, 6 SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10

Bilden lånad från Pelle Billing

Bilden lånad från Skrattsajten

När jag flyttade till Stockholm för snart 13 år sedan, fick jag många kommentarer från folk i Hudik med innebörden att Stockholm kan man ju minsann inte bo i. Inte för att man ogillade Stockholm alla gånger, utan för att man ansåg att det är en farlig stad att bo i. Allt våld, alla droger, alla våldtäkter - man kunde ju knappt gå utanför dörren utan att bli nedslagen, rånad och våldtagen många gånger om.
Min egen uppfattning sedan jag flyttade hit har snarare varit den motsatta konstigt nog. Självklart händer det en hel del i Stockholm, jag skulle ljuga om jag sa någonting annat, men det har hittills bara hänt en enda gång att jag till exempel behövt tillkalla polis för att jag blivit vittne till något. Den gången var det slagsmål på tunnelbanan. Och det bara för några dagar sedan. Det tog alltså en bra bit över 12 år innan jag hamnade i någon av de situationer som så många säger är så vanliga här. Och då rör jag mig i stan ganska mycket på udda tider, som sena kvällar och nätter. I och med mitt skiftarbete har jag ofta anledning att ta mig genom stan på konstiga tider och det är ytterst sällan jag märker av något stök överhuvudtaget.
Utan att ha något som helst statistiskt underlag för det, undrar jag ibland om det verkligen är större risk att råka ut för något elände i Stockholm än i någon mindre ort? Till antalet händer det säkerligen fler brott i Stockholm än på mindre ställen, vilket ju inte är så konstigt när det bor fler människor här. Och jag har en känsla av att om man väl råkar ut för något här, är det ofta grövre saker som sker. Men är det procentuellt sett fler brott per invånare i Stockholm? Det skulle vara intressant att veta...
Sen får jag lov att tillägga att man blir aningen "skadad" av det jobb man har! Sitter jag på jobbet en helgkväll och tittar igenom de ärenden som ligger och som har eller ska skicka patrull på, blir man många gånger mörkrädd å det grövsta. Det är våldtäkter, rån, missthandel och bråk åt höger och vänster och man frågar sig om man faktiskt ska våga gå utanför dörren. Men väl på väg hem, brukar jag ändå på något märkligt sätt känna mig ganska trygg. Jag har hittills förskonats från våld och stök, med ett enda undantag. Förmodligen kommer min bild av Stockholms nattliv vara en helt annan om jag någon gång blir utsatt för något. Det är ju ofta man hör folk säga saker i stil med "jag trodde inte det skulle hända här/mig, det är sådant som händer andra eller någon annanstans". Säkerligen någon form av "skyddsmekanism" många av oss har! Vi tror inte att saker och ting händer oss fram tills det faktiskt gör det.

En är det inte så att jag är direkt oförsiktig heller, å andra sidan. Oftast har man ju ungefärlig koll på vilka områden man bör undvika och var det är aningen säkrare att vara.
Personligen skulle jag förmodligen inte knata ensam över Sergels Torg mitt i natten eller bege mig till vissa delar av Botkyrka hur som helst.
Samtidigt sägs att de flesta våldsbrotten sker på Stureplan på helgnätterna, så det kanske är just det området man egentligen borde undvika? Även om det inte är särskilt ofta jag själv "hänger" i de trakterna heller - åtminstone inte om jag ska gå på krogen.
Så självklart beror det på var man brukar vara och vad man gör när man är ute på stan. De allra flesta gånger jag själv rör mig genom stan på helgkvällar och -nätter är jag på väg till eller ifrån jobbet, jag raka vägen till tunnelbanan och åker raka vägen hem eller till jobbet. Hade alla dessa gånger jag varit på stan denna tid istället varit förknippade med krogbesök eller liknande, hade jag garanterat hamnat i fler stökiga situationer än jag nu faktiskt gjort. Det händer kanske 2-3 gånger per kvartal att jag går på krogen - på sin höjd - och då minskar förstås riskerna.
Samtidgt kan jag efter en snabb överslagsräkning komma fram till att jag nog bevittnade fler bråk och slagsmål under mina krogbesök i till exempel Hudiksvall än vad jag gjort sammanlagt i de båda större städer jag bott, nämligen Stockholm och London. Så jag undrar som sagt hur farlig Stockholm faktiskt är? En sak är i alla fall säker: frågar jag min orologa, 86-åriga farmor, är hon måttligt road över att jag rör mig genom stan på udda tider...

DN 1

Bilderna lånade från Min Stockholmsdagbok,

Fotoshop eller ej, snygg ballong är det i alla fall! ;-)

Bilden lånad från Imgur

I Sverige råder religionsfrihet. En frihet som verkligen inte är alla länder förunnad. Detsamma gäller att vi har yttrandefrihet. Vi får säga och tycka vad vill utan att straffas för det.
Men ordet "frihet" är det inte alla som förstår innebörden av, det är en sak som är säker. För min del är inte betydelsen av ordet att man har en oinskränkt rätt att kläcka ur sig vad man vill och hävda yttrandefrihet eller göra vad man vill för att sedan referera till någin helig text som Bibeln eller Koranen. Istället är det en fråga om frihet under ansvar.
Du får tro på vad du vill och utöva vilken religion du vill, så länge ingen annan lider skada av det. Som Jehovas vittne ska du inte kunna neka ditt döende, minderåriga barn blod med hänvisning till din tro. Du har inte rätt att utöva hedersrelaterat våld eller förtryck med hänvisning till att du är muslim. Det går heller inte att kläcka ur sig saker som kränker som andra människor för att sedan hävda att vi har yttrandefrihet.
Så länge du inte kränker eller skadar någon, har du friheten att utöva vilken religion du vill eller säga vad du tycker. Men det är det inte alla som inser. Ofta när jag har nämnt ordet yttrandefrihet här på bloggen, kommer det nästan uteslutande kommentarer som att vi minsann inte alls har yttrandefrihet i Sverige. "Du kan ju straffas för att du ogillar invandrare och är öppen med det" brukar innebörden i kommentarerna vara. Men då handlar det om rasism, det handlar om att du kränker andra människor och inte längre om din rätt att ha åsikter. Vissa gånger bör man hålla tillbaka på vissa saker. Precis som att vanlig social kompetens innebär att man inte säger till någon att denne är ful, fet eller dum, klankar man heller inte ner på någon för hudfärg, sexuell läggning eller religion. Redan innan brott som hets mot folkgrupp och andra hat brott fanns, kunde man bli bestraffad för till exempel förolämpning och ärekränkning. Något som väldigt enkelt uttryckt innebär att du inte får säga saker som som någon kan ta illa upp av...
Så frihet att utöva vilken religion man vill och att få hävda sina åsikter ska givetvis vara inom rimliga gränser. Som till exempel att inte skada, kränka eller inskränka någon annans människas frihet (som till exempel genom hedersrelaterat förtryck). Frihet under ansvar med andra ord.

SvD 1

Bilden lånad från Elila

Tanken har sakta väckts att titta lite efter en ny lägenhet. Inte för att jag vantrivs där jag bor nu - tvärtom! Jag trivs hur bra som hels. Lägenheten är stor, ljus och nyrenoverad och ett läge som är perfekt i mina ögon. Jag har två minuters promenad till tunnelbanan, som sedan tar 17 minuter in till Centralen. Jag vågar nästan svära på att många i bostadsbristens Stockholm skulle gå över lik för den här lägenheten.
Egentligen vill jag inte flytta, men känner ibland att lägenheten är lite för dyr. I och med renoveringen höjdes hyran till lite drygt 6.600 kronor, vilket är ganska tufft om man är ensamstående. Och det är väl just hyran som gör att jag börjat titta lite försiktigt efter annat boende. Jag vill åtminstone komma ner under 6.000 i månaden i hyra. Problemet för min del är väl att jag blivit kräsen i och med det boende jag har nu. Jag vill inte flytta längre ut ifrån stan, samtidigt som jag heller inte vill bo i innerstan. Jag vill ha balkong, hiss eller nedre botten och gångavstånd till tunnelbanan. Helst vill jag inte ha mindre än 55 m² heller. Och då blir det svårt...
Dock vet jag att det finns de som är värre än mej! För en tid sedan läste jag bostadsannonserna i DN och hittade en bytesannons som nog slog det mesta. Den var så komisk att jag faktiskt ångrar att jag inte klippte ut den! Någon med en lägenhet i Hässelby ville byta sin lägenhet mot en lägenhet i innerstan - helst i Gamla Stan. För den som inte är så bevandrad i Stockholm, kan jag tala om att Gamla Stan är en av de absolut dyraste och finaste statsdelarna du kan bo i i centrala Stockholm, medan Hässelby ligger cirka 30 minuter med tunnelbana från stan och - även om det är den "värsta" förorten - ändå räknas till en av de lite sämre. Jag har svårt att tro att denne person fick några svar alls... Så visst finns det personer som är mer kräsna än vad jag är! Jag frågar mig verkligen vad vissa tror!! För att överhuvudtaget ha en chans att byta en lägenhet i Hässelby mot något i Gamla Stan, måste man ha en lägenhet som verkligen är något utöver det vanliga...
Även den lägenhet jag har, som ligger väsentligt närmare stan är relativt svårbytt, det kan jag lova. Jag skulle enbart ha tur om jag kunde byta bort den mot en lägenhet i innerstan.

När jag bodde i London, bodde jag väldigt centralt - nästan så centralt man kan bo i London utan att betala en hel årslön i månadshyra. Jag trivdes, eftersom det var under en begränsad tid jag bodde där men hade aldrig velat bo så om jag hade bosatt mig där mer permanent.
Jag kände mig helt enkelt väldigt instängd, när jag aldrig hade möjlighet att komma ut i naturen på ett enkelt sätt. London må ha en hel del parker - som ju är otroligt vackra - att strosa i, men det är långt ifrån samma sak som att komma ut i mer orörd natur.
När jag efter en tid besökte Edinburgh och bodde på ett litet hotell i utkanten av stan, var det en otrolig frihetskänsla att ha havet och naturen precis runt husknuten. Jag minns hur jag riktigt njöt av det!
Även om ju Stockholm är väsentligt mycket mindre än London, är jag rätt övertygad om att samma känsla skulle infinna sig för mig om jag bodde inne i centrala Stockholm. Det skulle bli ett lite för stort projekt att ta sig ut i skogen eller liknande. Här i Bagarmossen har jag Nackareservatet bara 10 minuters promenad bort. Där har jag promenadstråk, badsjö och väldigt vacker natur. Nu under vintern är det inte ofta jag är där, men under vår, sommar och höst är jag där flera gånger i veckan. Jag skulle verkligen sakna sådant, framförallt under somrarna! Under vintern spelar naturen egentligen ingen större roll, då håller man sig ändå mestadels inne i stan - men så fort det börjar ljusna och bli varmare i mars, då vill jag ha den möjligheten.
Så även om jag fick erbjudandet, skulle jag förmodligen tacka nej till en lägenhet i innerstan. Jag vill ha stan inom räckhåll, men inte bo mitt inne i smeten.

Bilderna lånade från Kristianstadsbyggen och MBNO

Så är det söndagskväll och det känns att det varit en tuff helg. Som vanligt om man är trött en söndagskväll, tänker jag inte be någon om att visa medlidande med mig - även om orsaken till min trötthet är något helt annan nu än det normalt är vid "söndagströtthet".
Det är viss personalbrist på jobbet och som på alla arbetsplatser ställer det förstås lite extra krav på oss som är kvar att då bjuda till lite extra så att schemat går ihop. Så det har man minst sagt fått göra i perioder. Normala schemat denna vecka hade varit att ha utbildningsdagar tisdag och onsdag för att sedan jobba kväll resten av veckan. Det mesta av det blev inte som planerat, det är en sak som är säker!
För min del utgick utbildningsdagarna för att istället jobba - och onsdagspasset förflyttades till att stället bli kväll. Sedan blev det till att göra ett extra långt pass under lördagen; 09.00-23:00. Något som blev rätt kännbart när man även jobbat till strax innan tio på fredagskvällen. Lördagspasset följdes av att jobba 08:30-17:30 idag...
Okej, en rad kvällspass är inte hela världen! Då hinner man sova ut mellan passen. Men när man ska upp tidigt nästa morgon är det inte riktigt lika roligt.
Fast jag ska erkänna att det också var så att jag själv erbjöd mig att ta de fem timmars övertid som jag gjorde på lördagen. Och jag vet också att det går att säga nej. Säger jag nej, gör man ju vad man kan för att lösa det på annat sätt istället. Men eftersom på förflyttningar av arbetspass och - framförallt - övertid ger extrapengar på lönen, är det givetvis välkommet att ta! Framförallt nu, när jag behöver varenda extra krona jag kan få in.
Istället utnyttjade en mycket bra möjlighet vi har på jobbet - nämligen att det finns vilorum man kan boka att övernatta i. Så natten mellan lördag och söndag sov jag över på jobbet. Det är inga lyxrum på något sätt, utan små och rätt kala rum med en säng och ett litet bord. Täcke och kudde finns det, men lakan får man själv ta med. Så under lördagskvällen fick jag tillstånd att lämna jobbet en stund för att handla lite mat, och passade på att köpa lite söndagsfrukost, liksom lite snacks till lördagskvällen.
Så mycket lördagsmys blev det ju förstås inte, men jag satt uppe en stund med datorn i famnen, tittandes på lite film samtidigt som jag mumsade i mig lite chips och drack läsk (jag som ytterst sällan dricker läsk annars). Och visst kändes det lyxigt att kunna stiga upp en halvtimme innan man skulle börja jobba för att ta en snabb dusch och sedan slå sig ner vid sitt arbetsbord för att äta frukost samtidigt som man började få igång datorn, koppla in telefonen och komma igång med dagens arbete.
Även om jag självklart helst sover hemma i min egen säng, måste man ju säga att det är en bra förmån att kunna övernatta på jobbet när det behövs. För min del tar det en dryg halvtimme att ta mig till jobbet, vilket ju i Stockholm är riktigt bra. Men har man åtta timmar på sig mellan två arbetspass är den timme en tur- och returresa tar guld värd. Kan jag då ta hissen några våningar ner i samma hus för att sova är det verkligen guld värt!
När jag gick hem idag, kunde jag inte låta bli att le åt mitt nu rejält fulla klädskåp på jobbet, som bara fylls mer och mer! Förutom några uppsättningar uniformer finns där nu träningskläder, rena underkläder, duschtvålar, handdukar - och en uppsättning lakan. Snart kan nästan flytta in på jobbet! ;-)

Närmsta tiden vet jag kommer bli tuff på jobbet, men många tidsförskjutningar åt kors och tvärs liksom övertid åt höger och vänster. Även om rekryteringen av mer personal har börjat, så kommer det ta tid innan de nyanställda är på plats och är färdigutbildade. Så det kommer verkligen finnas utrymme för flera sådana här långpass som jag gjort sista tiden.
Men mig gör det egentligen inte så värst mycket, så länge jag har möjlighet att få min skönhetssömn mellan arbetspassen. Något som inte är några jätteproblem om man utnyttjar möjligheten att kunna sova över på jobbet.
Med tanke på omständigheterna just nu, behövs som sagt varenda krona jag kan dra in! Jag kommer behöva lägga ut bra många tusenlappar på nya saker hem närmsta tiden, så kan jag jobba extra är det bara bra för min del.
Det är visserligen inte det roligaste omständigheterna, det erkänner jag mer än villigt. Men när du hemmet ska delas på två, så blir det förstås att man måste köpa en hel del, det är trots allt oundvikligt. Jag har redan börjat titta ut en del saker jag vill köpa och väntar nu bara på nästa lön för att börja beställa hem saker och ting.
Även om jag helst inte hade försatt mig i denna situation att separera, så är samtidigt lite roligt att köpa nytt och planera hur man vill inreda hemma. Makabert på något sätt - jag vet - men det är faktiskt också lite roligt. Och med "roligt" syftar jag förstås på biten att planera inredningen hemma. Separationen hade jag gärna varit utan.
Men på något sätt har jag alltid varit den som försöker se det positiva i saker och ting och försöka plocka fram ljusglimtarna i situationen. På något sätt blir det jobbiga lättare att uthärda då! Sedan måste man givetvis även ta tag i tråkiga, reda ut och inte göra saker värre. Men hittar man någon balans däremellan, tror jag att man är en bra bit på väg.

Bilderna lånade från Tidsystem, Möbelshoppen

Så har det skett. Håkan Juholt avgår med omedelbar verkan. Det är inte ofta jag verkligen följer sådana här utvecklingar inom politiken, men senaste dagarna har jag växlat mellan ömsom TV, ömsom radio för att se vad som sker med sossarnas partledare.
Sedan länge har jag ansett att Juholt ska avgå, han har helt enkelt gjort bort sig för mycket under sin tid som partiledare. Visserligen har han en stor poäng i det han sa en intervju igår (fredag), att politiken fokuserar för mycket på personerna/politikerna istället för själva partiprogrammet. Egentligen borde det ju vara partiets ideologi man ska fokusera på och inte enstaka politikers snedsteg.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att man får lägre förtroende för ett parti, där partiledaren göra den ena tabben efter den andra. Vad gäller just sossarna, blir det ju extra illa att någon i ledande position begär ersättning för mer än han har rätt till. Sossarna för ju trots allt en politik som går ut på att man inte ska sko sig alltför mycket, framförallt inte på skattebetalarnas bekostnad. Och då blir Juholts snedsteg med den för höga bostadsersättningen extra illa på något sätt.
Även om Juholt - åtminstone enligt vad han själv säger - har bra stöd inom partiet, måste man ju i första hand ändå titta på opinionssiffrorna som ju i första hand är vad som avgör ett partis framtid. Märker man att opinionssiffrorna sjunker rejält, måste man nog dra öronen åt sig och fundera på vad man ska göra åt det hela. Och just därför har man tagit ett helt korrekt beslut i och med att man låter Juholt avgå. Jag har själv väldigt svårt att förstå att han överhuvudtaget hållt sig kvar så pass länge som han faktiskt gjort. Med tanke på all kritik han fått utstå, en kritik som nog skulle fått många att ha avgått för länge sedan.
Det enda argument jag själv haft emot en avgång, har möjligen varit att jag själv inte kan se något bra alternativ för vem som ska ta över partiledarskapet. Den enda jag själv egentligen kan tänka mig är Tomas Bodström, men jag undrar hur realistiskt det är?

BAR 1, 2, 3, 4 BT 1, 2, 3, 4, 5, 6 DAGEN 1, 2 DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12 GP 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 SR 1, 2, 3 SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

Bilden lånad från Göteborgsposten